nyaskivor.se

Wild Flag ”Wild Flag” (Wichita/Border)

Redan när jag hör första tonen för första gången upplever jag att det här har jag hört flera gånger förut, men samtidigt slår det mig hur fräscht och levande det känns. Amerikanska Wild Flag bjuder oss på något så ovanligt som tidlös musik och de blandar friskt av 60-tals pop/rock, indiepop från skarven av 80-/90-talet och garagig punkrock. På många sätt låter det ungefär som skivan ”It’s Blitz!” (2009) med bandet ”Yeah Yeah Yeahs” utan deras electronica/disco.

Jag må ha missat hypen som säkert finns kring bandet, men finns det ingen internethype är det något som är fel – för det här borde ha skapat näst intill hysteri hos bloggare och twittrare runt om i världen. Det enda jag har läst om dem är det jag sett på twitter (och då har jag inte sökt någon information) att Per Sinding Larsen tänkte se dem när han var i New York tidigare i höstas. Ja, jag förstår verkligen varför han ville se dem. Det här är finstämt, oväsen, smart, dumt, energiskt, kaxigt och högljutt på samma gång. Motsägelsefullt på sina håll? Absolut! Men är det inte motsägelsefullheten som gör fenomenal musik?

Vad talar egentligen emot Wild Flag? Inte mycket, men omslaget är bland det fulaste jag har sett.

Du borde ta dig en knapp timme av din tid och för att lyssna på dessa 10 låtar och skapa dig en egen uppfattning av skivan. För i år är det här är en skiva som alla musikälskare borde ta sig tid med. Kanske platsar den på årets julklappsönskelista. Personligen kommer jag sätta upp vinylversionen av skivan på min önskelista.

Lars Svantesson

Lydia Loveless ”Indestructible Machine” (Bloodshot/Border)

På sitt debutalbum blandar Lydia vilt punkattityder ifrån storstaden och den countrymusik hon fick med sig intravenöst  från unga år i pappas countrybar i Ohio. Ljudet är ofta distat och rått och låter demo eller liveinspelat från något hål i väggen en fredagskväll. Inte min kopp av te. Önskar ofta en mer detaljerad och klar ljudbild. Såna här åsikter drar väl på sig en massa vuxenpoäng men jag tycker inte att det rockar fetare med ett undermåligt ljud.

Lydia drar ofta upp ett rasande tempo i sin version av cowboypunk, där banjon drar iväg i överljudsfart. Kul i små doser. Annars är det country och rock på halvfart. Låtarna är ok tempomässigt och det finns en del spår som sticker ut och visar att det kan bli något större av denna tjugoettåriga Ohiotjej när hon får slipa formen med ett par album.
Hennes röst är en oslipad diamant vilket hörs  på ett bra sätt i How Many Women, Steve Earle och Can’t Change Me.

Bengt Berglind

Marion James ”Essence” (EllerSoul/Hemifrån)

Inom filmen finns de stora stjärnorna som ofta är nominerade till Oscars, och som man får läsa om i alla tidningar.

Bakom dessa står ofta de så kallade ”supporting acts”, vilka har till uppgift stötta stjärnorna. Om man tar motsvarande koncept till musiken så finns även där stora sjärnor som alla känner till, men även artisterna strax under i rangskalan.

Marion James är en sådan. Den kvinnliga stjärnan i hennes genre, blues och R&B är väl Aretha Franklin, men Marion ligger inte långt efter! Hennes nya album heter ”Essence” och det är en bra titel då det innehåller det viktiga av blues.

Marion har en lång erfarenhet av musik, och började som många bluessångare inom gospel. Under tidigt hade Marion ett eget band med en herre vid namn Jimmy Hendrix som gitarrist! 1966 kom ”That´s my man” som hamnade på top-10 i USA.

På nya skivan hörs tydligt att Marion är influerad av Billy Holiday och Ruth Brown, bland andra storheter. Albumet innehåller 13 låtar, med blandade stilar från rökig blues till funky R&B. Lyssna på ”My mama”, som svänger grymt!

Marion James kallas ”Nashvilles queen of blues”, och jag kan nog hålla med. Så hon borde få en Oscar för ”best supporting act” inom blues och R&B.

Köps och njuts bäst i vintertid ihop med lite Gumbo-food.

Conny Eklund

Uno Svenningsson och Irma Schultz Keller ”December – En Svensk Jul” (Universal)

Denna duo bjuder oss på en skönt avslappnat julskiva med klassiker och en hel del bra nyskrivet material.

Här hittar vi Stilla Natt i en avskalad snabbare akustisk version än vad vi hört tidigare. En annan klassiker När Det Lider Emot Jul framförs i en varm nedtonad version. Anslaget är enkelt akustiskt och Irmas och Unos röster väver snyggt tillsammans fram en fullt godkänd julkänsla. Här finns också en handfull nyskrivet material som håller bra i sammanhanget.Viska En Bön, När Julen Rullar Över Världen och julbossanovan En Vinterpromenad. Stunder Av Lycka är en Leonard Cohen-komposition som jag  inte kommer på vad den heter i original just nu, men tolkas känslosamt av Irma.

Summan av julkardemumman blir att detta är ett utmärkt julmusikalternativ att testa i år.

Bengt Berglind

Disturbed ”The Lost Children” (Reprise/Warner)
 
 
 
Det går nästan inte att kalla det här en ny skiva eftersom det endast är en enda låt  (Mine) som inte är släppt sedan tidigare. The Lost Children innehåller singelbaksidor och albumbonusspår.

Fanatiska fans kommer att uppskatta skivan – om man nu inte redan har (nästan) alla låtar sedan tidigare, vilket är ganska troligt. ”Svensson”-fans däremot lär nog klia sig i huvudet mer än en gång…

Tre låtar sticker ut: Hell (medryckande förstasingel), Monster (med tungt riff och en vass sånginsats av David Draiman) och Sickened (också med ett tungt riff men överlag aningens mer ”catchy”). Ja, Monster är faktiskt – enligt undertecknad – en av bandets bästa låtar någonsin.

Det blir ett stort minus för covers på Midlife Crisis (Faith No More) och Living After Midnight (Judas Priest). Visst görs de i korrekta versioner i sann Disturbed-coverstil men ordpråket ”don’t mess with perfection” kommer än en gång till användning. När det gäller de egna låtarna så är A Welcome Burden inget annat än hur tråkig som helst och borde ha hamnat i papperskorgen.

Indestructible är enligt undertecknad kronan i bandets karriär, medan The Lost Children är skåpmat med visst underhållningsvärde i väntan på nästa ”riktiga” skiva.

Magnus Bergström

Larz Kristerz ”Från Älvdalen till Nashville” (Columbia/Sony)

Kommer ni ihåg Larz-Kristerz som vann Dansbandskampen 2008 med sina 70-talskläder?

Sedan dess har bandet gett ut 6 album, och nu släpper man ”Från Älvdalen till Nashville”.

Många dansband har tagit till sig countryn, med mer eller lyckat resultat. Larz-Kristerz har dock satsat lite extra och spelat in skivan i Ocean Way Studios i Nashville. Förutom svenske producenten Chris Antblad, så har bandet också haft en producent i Nashville, Walt Aldrige.

För att ge en ännu mer genuin countrykänsla anlitades tre countrymusiker, bland annat Mike Johnson, som spelar steel-gitarr, och som kom direkt till Larz-Kristerz från en inspelning med Willie Nelson! Måste varit en omställning.
Albumet innehåller 16 spår, och blandar friskt mellan countrylåtar och traditionell dansbandsmusik. Eva Eastwood dyker upp på alla möjliga ställen även på denna platta där hon sjunger duett i ”Hjärtat bankar”.

Jag har lite svårt för alla dansband som kör countrystuket, men med denna skiva känns det ändå som Larz-Kristerz hamnat ganska rätt. Sångaren Stefan Nykvist har inte samma tyngd och kraft i rösten som Olle Jönsson i ”dansbandsmästarna” Lasse-Stefanz. Och ljudet känns lite ”tunt”, men det är väl lite mer typiskt countryn än dansbandsmusik.

Bra att bandet, i alla fall på bilderna i albumet, slängt ut 70-talskläderna och kör jeans, som man ska i Nashville!
Albumet får 2.5 i betyg, kunde blivit något högre om bastrycket funnits där.

Conny Eklund

Crossfade ”Secret Love” (Songwork/Sound Pollution)

Tänka sig att det svenska – för den breda massan – okända västkustrockbandet Crossfade slår band som Def Leppard och Metallica med hästlängder. Alltså när det handlar om tiden det har tagit för bandet att spela in andra skivan Secret Love: sju (7) år. Ja, du läste rätt! Sanningen är väl att bandet jobbat med skivan från och till under dessa år, beroende på hur man haft det med andra engagemang.

Göran Edman (ex-Yngwie Malmsteen) passar alldeles utmärkt bakom mikrofonen och det märks att Crossfade ligger honom varmt om hjärtat för han sjunger med inlevelse och gör sitt yttersta för att varje ord ska nå ut till lyssnarna. En annan bandmedlem som sticker ut är Lars Hallbäck, vars gitarrsolon rakt igenom är av absolut världsklass.
Efter ett antal lyssningar är det A Wonderful Illusion, Secret Love, Brave New World och Don’t Ask Me Why som får öronen att trivas lite extra.

För den ljudintresserade är det värt att notera att skivan spelats in i formatet 96khz/24 bit = något utöver det vanliga. Och eftersom det har funnits tid att putsa ordentligt på låtarna så har endast helt perfekta tagningar fått plats på skivan.

Ironiskt nog är det ovan nämnda perfektion som gör att skivan tappar lite i styrka då den bitvis känns väl tillrättalagd.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att ställa en fråga: Hur lång tid det tar för nästa Crossfade-skiva att se dagens ljus…?

Magnus Bergström

Popa Chubby ”Back To New York City” (Provogue/Mascot/Border)

Än en gång ploppar Popa Chubby upp från ingenstans. Det sägs att han har varit
bortrest och visst är det så. Han har haft lite att uträtta i Imperiet på andra
sidan pölen. Nu är han tillbaks på 42:a gatan i Bronx och där hör han hemma.

Den karismatiska bluesgiganten rivstartar med titellåten och rösten ligger
någonstans i gränslandet mellan teatralisk och rent ut sagt ond. Han sprudlar av
viljekraft och exaltation, men han känner inte riktigt igen sitt NYC. ”No more
pimps, no more whores/Just wax museums and retail stores”, är visserligen en
lysande iakttagelse, men kanske inte den allmänna uppfattningen, även om man nu
förstår varifrån bränslet till sången kommer.

’She Loves Everybody But Me’ dramatiserar den förtvivlade kampen mot obesvarad
kärlek och smärtan som blir följden. En regelrätt kraftmätning och gitarren får
en eftertrycklig dos av alla hittills kända tricks. Nu om inte förr så är det
definitivt klargjort vart epicentret för power blues är beläget. 

Genom ’Pond Of Flesh’ börjar det bli riktigt intressant. En utsträckt kuplett
målad med svart humor och sarkasm var inte vad man hade väntat sig. Den
akustiska flamenco-gitarren blir lika fulländad och mäktig som Frihetsgudinnan
själv.

’The Future’ vaggar in de andligt sinnade i en värld av falsk trygghet. Det
finns ingen återvändo. Allting är utstakat och den förföriska rytmen är både
skön och farlig. Popa vidgar sitt synfält och kompositören Leonard Cohen har all
anledning att vara nöjd över den bluessmyckade tolkningen.

Det är rena rama biljakten i ’Warrior God’. Det kan väl inte vara så att Popa är
i klammeri med rättvisan. Lagen långa arm (NYPD) sträcker sig efter Popas breda
axlar utan att nå dem. Gitarren dånar som en V8:a när strängarna slås an med
oförtruten kraft.  

”Back To New York City” bevisar att Popa fortfarande är störst, bäst och
vackrast. Han har gått igenom många umbäranden, men det går inte att spela blues
om man inte har haft det jobbigt i livet. Popas elände blir lyssnarens lycka.

Thomas Claesson

Turbowolf ’’Turbowolf” (Hassle/Sound Pollution)

Från 60-talet tar de psykadelican, från 70-talet tar de riffbaserad metal och från 80-talet tar de punkrocken – man har alltså tagit det bästa från varje årtionde. Under 2011 blandas dessa tre beståndsdelar ner i ett kokande kärl och mixas tillsammans med hjälp av magiska trollformler. Resultatet blir första självbetitlade skivan från brittiska ”Turbowolf” – som släpptes på det något magiska datumet 11-11-11. Vill du att din musik ska finnas med någonstans i bakgrunden och be lite om ursäkt att den spelas, då ska du leta någon annanstans. Turbovargarna ber inte om någon pardon alls utan gasar och kör på med fullt ös – står du i vägen så blir du överkörd. Turbowolf är som ett ”Sir Lord Baltimore” (klassiskt amerikanskt band som var aktiva i skarven 60-70, kolla upp deras Kingdom Come från 1970) på speed ungefär.

Man skulle kunna tänka sig att med så gamla beståndsdelar blir det tråkigt, mossigt och något som känns förutsägbart. Men Turbowolf är allt annat än just detta. Direkt nyskapande kan väl i ärlighetens namn bekännas att det kanske inte är, men det är fräscht, intressant och inte minst så är det riktigt tungt och bra. I låtarnas något lugnare partier bjuds det på ljud som kommer och går vilket gör låtarna klart intressanta och borde innebära att man kommer upptäcka nya saker på låtarna efter flertalet lyssningar.

Egentligen borde jag sluta försöka beskriva musiken och istället citera pressutskicket som slår huvudet på spiken: ”It’s a heavy sound with moments of complex madness bound together with a sense of melody and pop aesthetics”.

Jag kan inte ta ut någon favoritlåt alls, utan när det gäller den här skivan är det helhetsintrycket som är det mest tilltalande.

Så här i slutet av recensionen måste jag tacka Peter som skickade den här plattan till mig på vinst eller förlust med typ orden ”gör som du vill, vill du recensera den gör det annars låt bli”. Hade han inte gjort det hade jag aldrig upptäckt det här lysande bandet och deras totalt asgrymma debut. Jag väntar redan på en uppföljare. Tack!

Lars Svantesson

Tsjuder ”Legion Helvete” (Season Of Mist/Sound Pollution)

    I butik: 16 december

Vad har vi här då? En platta som heter Legion Helvete med ett band vars trummis kallar sig Anti Christian. Hmm, onda norska pojkar som är arga på någon som heter Christian tydligen. Jag undrar vad den stackaren har gjort.

Sådär 30 sekunder in i The Daemon Throne håller jag på att kvävas av min egen ironi, för helvete (Ursäkta!) vad bra det här är. Låtarna är fulla av sköna riff, Nags röst har både taggtråd och kraft och framför allt svänger det utan att någonsin falla utanför black metal-ramarna. Black metal riskerar ju annars att bli antingen mördande tråkig och enformig i sin strävan att vara ”true”, eller urvattnad med massa andra influenser.

Legion Helvete är en synnerligen homogen platta utan en tråkig stund eller en dålig låt, men några låtar höjer sig ändå över mängden. Inledande The Daemon Throne exploderar i ett sagolikt ös kombinerat med ett härligt riff som gör det omöjligt att sitta still, Slakt är en punkig historia inledd med Overkill-trummor och kryddad med en motorsåg för att förstärka budskapet, och avslutande Vårt helvete lyckas med det näst intill omöjliga: drygt 10 minuter black metal utan att bli tråkig.

Alla som gillar Immortals All Shall Fall, och vem gör inte det, borde tilltalas av Legion Helvete. Tsjuder är tillbaka, och det med besked. Det här är en platta som kommer att hamna högt på min årsbästalista när 2011 ska summeras. Köp, för helvete! Det är tyvärr dags att avsluta min ström av superlativer eftersom jag måste till kyrkan i ett ärende. Så, där har jag mitt liksmink…men var sjutton har jag lagt tändstickorna?´

Jonas Andersson