nyaskivor.se

Crematory “Infinity” (Massacre/Sound Pollution)

Crematory heter det tyska goth/death bandet som under nästan 20 år har producerat musik som ändå på något vis inte slagit igenom fullt ut. Nog för att man varit aktiv under en lång period och man har släppt många skivor, men samtidigt kan de inte direkt länkas samman med andra giganter där ute. När deras senaste skiva ”Infinity” dök upp var jag en av få i min bekantskapskrets som faktiskt var medveten om detta. Jag ska dock ärligt säga att efter skivan ”Illusions” så hörde jag inte bandet förrän deras reunionskiva 03-04. Nu har man haft ungefär 6 år på sig sedan återföreningen, och det var 20 år sedan gruppen bildades; man tycker att de borde vara riktigt etablerade vid det här laget.

Jag kan bestämt påstå att jag är både positiv och negativ till den nya skivan. Att Creamtory började som ett lite för tungt band för min smak är det ingen tvekan om, men man har sakta ändrat på sig. Skivan ”Revolutions” var enligt mig en vändpunkt eller en ny början för bandet. Jag blev själv så imponerad att jag efter detta mästerverk inte tänkte missa ett enda album. Men sedan dess har bandet fortsatt att utveckla en mjukare sida. Det är på något vis till en överdrift. När det absolut inte är något fel på ljudbilden eller deras karaktär, känner jag ändå inte riktigt samma entusiasm som 2004. Jag hoppas att man vågar trycka till lite extra.

Det är absolut inte något dåligt album och för er som missat Crematory är detta en garanterat bra skiva att börja med. De flesta fans av den lite ”mörkare” genren inom metal skall nog hålla ögonen öppna för Infinity i affärerna eller på nätet. Jag hoppas ändå att man tuffar till sig aningen och försöker ta sig tillbaka till Revolutions. Några låtar man kan kolla upp från skivan är titellåten ”Infinity” men också ”Out Of Mind” samt ”Where Are You Now”. Deras cover på Monster Magnet´s ”Black Celebration” är intressant likväl. I mina ögon bör man kunna förvänta sig mer av Crematory, men det är ändå en bra skiva.

Ricky Löfqvist

Heather Myles “In The Wind” (Me & My/Playground)

Heather Myles debuterade 1992 med sin honky tonk country. Många gånger när jag lyssnar på country så har jag svårt att tro på vad artisterna sjunger om; men när Heather Myles sjunger tror jag på vartenda ord. Hon kör bootsen djupt ner i den tradionella countryn och vänder Nashville ryggen.

Tex-mex duetten “Don’t Call Me” med Willie Nelson är en smittande pärla som gör att man sitter och gungar med i dragspelssvänget! Många av låtarna är lysande och några som sticker ut är “Mama’s A Star”, “Smokin’, Drinkin’, Dancin’ Again”, “In The Wind”. Texterna är en blandning av traditionellt honky tonk-tema, vilket är eländes beskrivningar av livets plågor (”Broke And Broken Hearted” beskriver eländet i ett upptempo istället för något släpigt långsamt. Förvirrande men mycket roande.), till personliga reflektioner över tiden som flytt.

Heather Myles hade från början tänkt sig en karriär inom familjeföretaget i Kalifornien som föder upp kapplöpningshästar. Men familjens eget musikintresse gjorde att hon tog steget fullt ut och satsade på musiken. Hon har en ganska tapper och växande skara fans i USA och Europa (förfäderna härstammar från Skottland) och i vår kommer hon över till Europa och ger en hel del konserter i England, Skottland och Holland. Hon lär inte få mindre fans under dessa konserter, det är jag helt säker på.

Torsten Ferm

Mofeta & Jerre “Bomben” (Pumpa/Universal)

Efter suveräna singlarna Fonky Fly, Sitter som en smäck och senast Bättre i Berlin som sett till beats och svängfaktor inte riktigt nådde samma höjder som de två föregående, släpper duon Mofeta och Jerre första fulllängdaren Bomben.

”Varenda gång jag lägger text på beats/så blir det sexig skit” rappar Mofeta i titellåten och ett annat spår introduceras som följer: ”känner du lukten? Det luktar klassiker!”

De har attityd som få (kaxighet hör ändå till genren) och lyckas faktiskt leva upp till det, med glimten i ögat. Det är tämligen jämnt, coolt funkigt sväng och genomgående bra texter. Jerre står för beatsen, Mofeta för texterna.

Det är bara att konstatera att svensk hiphop anno 2010 är starkt på g. Mycket tack vare Mofeta & Jerre, som även turnerar flitigt (se fina hemsidan mofetajerre.se för mer info).

Mats Johansson

Marina & The Diamonds “The Family Jewels” (Warner)

Mediahypen av Marina & The Diamonds gör att de har mycket att leva upp till med debutalbumet. Jag tycker nog att Storbritanniens nya stjärnskott gör en kanonstart, och levererar träffsäker pianopop. Den är proffsigt producerad och tankarna går till vår svenska Marit Bergman och Kate Bush röster. Marina är bara 24 år och har grekiskt/walesiskt påbrå. Trots sin ringa ålder verkar hon ha upplevt mycket om man skall tro att texterna är självbiografiska. Hiten ”I am not a robot” har snurrat på radion och är bara en av 12 snärtiga popdängor på skivan. Det här är bara början på en lysande karriär om det fortsätter så här bra!

Mattias Ransfeldt

Johnny Cash “American Recordings VI: Ain’t No Grave” (Lost Highway/Universal)

Johnny Cash (1932-2003) samarbete, under den sista kreativa fasen av sitt liv, med producenten Rick Rubin på de s.k. American Recordings-inspelningarna mellan 1994-2003 har kommit att utkristallisera sig till något av de märkligaste och mäktigaste projekten i den musikaliska populärkulturens historia. Cash monumentala återkomst i slutet av sin levnad saknar på många sätt motstycke.

På en serie skivor numrerade från I-VI sjunger Cash, på ett ofta lågmält och sparsmakat sätt, egna sånger och framförallt tolkningar av på andra artister, bl.a. en del otippade nutida val - där Cash makalösa version av Nine Inch Nails låt ”Hurt” blivit mest känd. Det övergripande resultatet har utmynnat i en samling unika album som många idag räknar till bland det bästa Cash gjort och där han med tyngden av sin samlade livsvisdom och sitt närmande mot livets slut, sjunger med en anmärkningsvärd och närmast översinnligt själful laddning som om vore han en inkarnation av någon av de mest ikoniska av profeter hämtade ur Bibelns mytologi.

Efter förra postumt utgivna albumet American Recordings V: A Hundred Highways (2006) kommer nu efterföljaren American Recordings VI: Ain’t No Grave, som sägs vara det sista albumet i serien och innehåller framförallt låtar som Cash spelade in veckorna innan sin bortgång. På skivan består merparten, som tidigare, av tolkningar av andras material här bl.a. Kris Kristofferssons ”For the Good Times”och Sheryl Crows ”Redemption Day”. Det återfinns också, liksom som på föregående plattor, flera sånger ur traditionell amerikansk kristen kanon, exempelvis titellåten. Albumet påminner i stora delar i ton och stil om förra A Hundred Highways, och inte minst tematiken på den valda titellåten bär vittnesbörd om att Cash här faktiskt rent bokstavligen ”sjunger på sista versen”. Detta är mycket andäktigt och gripande att höra. Trösterikt nog vilar det ändå något ljust och hoppfullt över avskedet och slutbudskapet.

Och visst är det en sanning Johnny Cash uttrycker när han på titellåten proklamerar: ”Ain’t no grave can hold my body down.”

The Man In Black lever fortfarande i allra högsta grad.

Henric Ahlgren

Dream Evil “In The Night” (Century Media/EMI)

Som vanligt när Dream Evil är i farten så handlar det om melodiös metal enligt skolboken och alltså inget nytt under solen. Men det är förstås inget som bandets fans hakar upp sig på, för de förväntar sig alltid nostalgiljudande metal i välproducerad förpackning (signerad Studio Fredman) och får det - gång på gång.

Det ska dock sägas att avslutningslåten på In The Night faktiskt är liiite originell (se nedan). Redan tidigt avfyras två av skivans bästa låtar: In The Night och Bang Your Head, som båda har typiska Dream Evil-texter om hur underbart det är med metal. Det är nog bara Dream Evil och Manowar som klarar av att skriva sådana texter och komma undan med hedern i behåll.

Skivans två utropstecken är:
1. Avslutande The Unchosen One med rentav smått progressiva/symfoniska inslag. Se där; en låt som bryter det traditionella mönstret (men den har släktskap med The Chosen Ones och Chosen Twice). Mer av den varan på nästa skiva, tack!
2. Vackra power metal-balladen The Ballad (kul titel) med för bandet typiska textrader som “we believe in drinking booze and act like swines”.

På minuskontot? Jo, låtar som inte imponerar lika mycket är ganska intetsägande Immortal och Frostbite.

Individuellt kan noteras att sångaren Niklas Isfeldt har den perfekta rösten för ändamålet, i stil med Ralf Scheepers (Primal Fear, ex-Gamma Ray). Lyssna bara på sista refrängen i Electric, med sångslingor av bästa kvalitet. Örongodis!

För den som hakar upp sig på att bandet ibland kan vara svårt att ta på allvar är inte In The Night att rekommendera. Men för oss andra, som helt enkelt tycker om bra metal, är det bara att lyssna och ryckas med av bandets livsbejakande texter.

Magnus Bergström

Sophie Zelmani “I’m the Rain” (Epic/Sony)

Trots sin lågmälda och mjuka framtoning både musikaliskt och som person är Sophie Zelmani, i mitt tycke, en av våra mest distinkta och kraftfullaste artister. För mig låter Zelmani lite som jag inbillar mig att en kvinnlig ängel skulle låta om hon fick för sig att anta jordisk form, bli singer-songwriter och spela in skivor. Ja, det vilar något tidlöst över Zelmani som gör att jag tror att hon kommer att leva kvar länge och slutligen får ta plats i samma pantheon som t.ex. vår älskade Monica Zetterlund. För så bra är Zelmani.

Förra albumet The Ocean And Me (2008) var en underbar skiva och ett balsam för själen att lyssna på. Nya skivan I’m the Rain låter ungefär som titeln annonserar: som ett ljuvt och stilla regn - förslagsvis ett vårregn. Kan behövas efter denna vinter.

Henric Ahlgren

Dark Tranquillity “We Are The Void” (Century Media/EMI)

Det är när man hör skivor som den här som man är stolt över att vara född i Sverige.
I hela 21 år har Dark Tranquillity och deras melodiösa death metal haft en stor och viktig del i det så kallade Göteborgssoundet. Bandet har nått stora framgångar men rent allmänt anses ändå att dom borde vara ännu populärare (se In Flames).

På nya given We Are The Void är dom elektroniska ljuden påtagliga, men samtidigt bjuds på flera låtar som är både snabbare och hårdare än vad som varit fallet dom senaste åren. Motsägelsefullt? Javisst, men likväl lyckas bandet styra skutan i hamn på ett bra sätt.

Rivstarten med ösiga Shadow In Our Blood är en av skivans bästa stunder. Men min absoluta favoritlåt är In My Absence, ja det är rentav en av alla tiders bästa Dark Tranquillity-låtar. Suverän låt med suveränt gitarrspel av Niklas Sundin och Martin Henriksson. At The Point Of Ignition maler på i effektiv stil och lämnar lyssnarens öron mörbultade. Aggressiva I Am The Void med sångaren Mikael Stanne i högform är imponerande. Avslutar skivan på bästa sätt gör smått episka gothdoftande Iridium.

Individuellt måste självklart Mikael Stanne nämnas; hans röst är utan tvekan en av dom absolut bästa i hela death metal-genren. Han levererar alltid.

Att det trots ovanstående beröm inte blir toppbetyg beror på att några av låtarna är skrivna enligt typisk “DT-mall” och därmed inte tillför så mycket.

Och trots ett nytt, bra skivsläpp så är det live som bandet verkligen kommer till sin rätt, vilket livedokumentationen Where Death Is Most Alive är ett lysande exempel på.

Så vad väntar du på…? Köp genast We Are The Void OCH biljett till passande konsert/festival med Dark Tranquillity.

Magnus Bergström

Tomas Andersson Wij “Spår” (Ebeneser recordings/Bonnier Amigo)

Det är plockande gitarrer och helt vanliga Tomas Andersson Wij-texter. Ska jag välja mellan David Urwitz och denne herre så väljer jag herr Urwitz.

Bästa spåret är ”Svenska zombies”. Jag kan tänka mig att Kent skulle kunna låta så om de körde lite mer avskalat, men det är ju inte min favoritgrupp direkt, så det är inget bra betyg att bli jämförd med just Kent. Inte i min bok.

Det är skönt och avskalat och producenten Tobias Fröberg har gjort ett bra jobb. Tomas har också gjort ett bra jobb med låtarna, men bra räcker inte här. Det blir lätt tråkigt och ointressant efter några lyssningar. Att han i ”Spår” sjunger om Lesjöfors är väl en behållning i sig.

Mattias Ransfeldt

Jay Sean “All or nothing” (Universal)

Kamaljeet Singh Jooti med artistnamnet Jay Sean från Hounslow utanför London tänjer inga gränser musikaliskt med sitt tredje album All or nothing. Däremot är det det första att släppas på den amerikanska marknaden, pushat av heta etiketten Cash money records.

Sett till musiken, är det oförändrat samma r´n´b-pop som på de två tidigare plattorna: profillöst, ospännande och lätt att glömma. Direkt dåligt är det inte, ändå. Här finns catchy tralldängor enligt hitfabrikens formulär 1 a och Jay Seans väna, ljusa sockerstämband triggar säkerligen igång ett otal kärleksträngtande tonårsflickhjärtan.

Som gäster märks exempelvis Lil Wayne och Sean Paul.

Mats Johansson