Posts Tagged ‘v.8’

Roots-rock för den mognare publiken

Patrick Bloom Ghost Of Radio (Indys/Border)
Patrick Bloom ”Ghost Of Radio” (Indys/Hemifrån)

betyg 3

Han verkar vara en lugn och härlig kille den där Bloom. Det är i alla fall det intrycket jag har fått efter att ha lyssnat igenom hans senaste och andra album ”Ghosts Of Radio”, samt hans debut ”Moses”. Genren det handlar om är folk/sydstatsrock, eller ”Roots-rock” helt enkelt. Det är den förstnämnda skivan som jag skall tycka till om här och det har inte varit helt enkelt.

Det är lugn och mogen musik som spelats ur mina högtalare i några dagar nu medans jag har försökt få klarhet i vad jag egentligen tycker. Efter första genomlyssningen tyckte jag att det lät trevligt och jag tycker fortfarande skivan är just trevlig rättigenom. Den väcker inga direkta känslor eller utmärker sig på andra sätt, Men det ”gör ingenting” då den är oerhört skön att lyssna på. Det är vad jag skulle kalla för en sommarskiva för den äldre publiken. Bitvis lekfull och gladlynt som i ”Idle Signs of Summer” och ”Oh My Soul” för att sedan bli allvarlig och ta tag i ämnet döden i låten ”Baltimore”.

Albumet har fått sitt namn efter bandet som spelar tillsammans med honom på skivan, vilka alltså är Gosts Of Radio. Utöver bandet så har han även ett gäng gästartister med här vilka medverkar på en eller flera låtar.

Att sätta ett rättvist betyg på ”Ghosts Of Radio” har inte varit helt enkelt. Att jag gillar alla spåren på albumet och det faktum att det känns rakt igenom proffsigt gör i sig att skivan förtjänar ett bra betyg. Jag känner dock inte helt och fullt för skivan, jag vill gilla den mer än vad jag gör men det går helt enkelt inte. Jag har dock funnit några favoriter i ”Idle Sings of Summer” och ”Prophets Town” och jag rekommenderar verkligen detta till alla er därute som verkligen gillar den här typen av lugnare och mognare folk-rock. Jag ser även fram emot att höra mer av Patrick Bloom i framtiden då han är en helt fantastisk musiker.

Tobias Blixt

Tags:

27

02 2011

Thrashveteraner i modern kostym

Flotsam And Jetsam The Cold (Nuclear Blast/Warner)
Flotsam And Jetsam ”The Cold” (Nuclear Blast/Warner)

betyg 4

Det kan inte vara lätt för ett band att vara mest känt för att ha haft Jason Newsted (ex-Metallica) i bandet, något som dessutom ligger lååångt bak i tiden. Extra uppfriskande då att deras tionde skiva The Cold inte låter som förr utan är ett skolexempel på modern metal. På gott on ont…

Om det är bra eller dåligt med en modernare kostym? Det är förstås upp till varje enskild lyssnare: vill man ha det som vanligt så är det inte bra, men vill man ha förändring så är det bra – svårare än så är det inte.

Ett snyggt pianointro och ljudet av en huttrande man på inledande Hypocrite skapar en fin stämning. Låten som sådan har en mycket cool refräng och sköna taktbyten, men till en början (obs! till en början) tycker jag att den innehåller för många moderna inslag (exempelvis ”rensång”).

Titelspåret The Cold är 7 minuter och 18 sekunder som (också) blandar olika metalstilar. Vid första lyssningen skydde jag den som pesten, men den har nu växt till att vara en av skivans bästa låtar. Märkligt…

Det enda låtmässiga minus jag kan komma på är att det är liiite för mycket ”rensång” på skivan, men det är egentligen en anmärkning i marginalen.

Ljudbilden är passande ”mörk” och det är glädjande att basen tillåts ta stor plats i ljudbilden = det låter ”fetare”. Individuellt ger jag mest beröm till sångaren Eric A.K., som har ett brett register men ändå låter klart bäst i sina aggressivaste stunder. Men även det variationsrika gitarrspelet får många plus i kanten.

Det viktigaste jag kan säga om The Cold är att den som lyssnar ska ha ett öppet sinne och gott om tid att lyssna in sig ordentligt. Jag trodde förresten inte att Relentless Retribution (Death Angel) skulle överträffas när det gäller ”thrashcomebacker” men this is it. Fascinerande att en skiva som betygsmässigt ett tag var en tvåa slutar på fyra…

Magnus Bergström

Tags:

26

02 2011

Små lätta moln

Michael Bormann Different (AOR Heaven/Sound Pollution)
Michael Bormann ”Different” (AOR Heaven/Sound Pollution)

betyg 1 

Michael Bormann är en tysk sångare som har ett förflutet i Jaded Heart. Historien kanske borde nog ha stannat där . Melodisk rock är normalt ett ämne som är värt att ägna tid åt. Jag har genom årtionden åtnjutit det mesta i dess väg. Bormann sjunger dock på ett tillgjort, tafatt sätt som gör att man blir bragd ur fattningen. Det är så mjukt och mjäkigt att hälften kunde vara nog.   
 
Öppningsspåret ‘Life Is Miracle’ känns som om en uppercut som träffar rätt i solarplexus. När man vaknar upp hoppas man att det var en synvilla. Dom takterna vill man inte höra, var man än är i världen.
 
‘To The Top’ är en rak höger som lämnar en blåtira på ena ögat. Man är tvungen att hänga på repet för att över huvud taget klara av den smällen. Låg pondus med näst intill ingen självkritik.
 
Jag ger ett riktat knockoutslag mot Bormanns panna och vrålar ut min förtvivlan. Var är känslan ? Var är själen ? Var är det tyska undret ?
 
‘Who Really Wants To Get Older’ är så erbarmlig att coachen äntligen kastar in handduken. Tack för att man får gå mot ringhörnan och längta någon annanstans.
 
‘My Favorite Time’ gör att stolen slutligen dras fram och allting  gudskelov är över. Lågvattenmärket är satt och handskarna knyts upp. De tomma luftslagen är ett minne blott, men har man otur så kanske man får se en repris på storbildsskärmen.
 
Om detta är A.O.R-himlen, så vill jag inte vara där utan hellre brinna i helvetet.
 
För att rensa luften griper jag efter den ultimata räddningen. Mitt värdefulla så kärt bibehållna exemplar av Captain Beefheart’s ‘Troat Mask Replica’, som med lätta fingrar vördsamt läggs på skivtallriken och vips är den frid tillbaka som är så viktig för balansen i kropp och själ.
 
‘No Way Out’ och sedermera på modersmålet ‘Was Mir Fehlt”, blir avskedssången där Michael tar farväl för denna gången. Skönt att slutet kom när man ändå var på väg hem trött och besviken. Det enda som snurrar i tankarna är följdfrågorna som kommer likt ett brev på posten – Wie gehts ? Scheisse ? och naturligtvis  Alles verloren !?
 
I slutpläderingen är det enda korrekta att citera den store tyske författaren Goethe från dennes ‘Weimar den unge Werthers lidande’ -  ”Ingenting är så förskräckligt och förödande som en handlingskraftig okunnighet”.

Thomas Claesson

Tags:

25

02 2011

Vacker musik att sjunka in i

Magnus Öström Thread of Life (ACT/Cosmos)
Magnus Öström ”Thread of Life” (ACT/Cosmos)

 betyg 4

När Esbjörn Svensson – pianist och bandledare – i Esbjörn Svenssons Trio (EST) omkom i en dykolycka 2008 upphörde en av de främsta framgångssagorna inom svensk jazz sedan legendariske pianisten Jan Johansson (som också tragiskt omkom i en olycka) även om EST brukade kalla sig ”ett popband som spelar jazz”.

EST:s trummis Magnus Öström släpper nu ett soloalbum med främst instrumentalmusik (på några låtar sjunger Öström) som för tankarna till filmmusik. Det är vackert och stundtals avskalat, samtidigt som musiken inger en mäktig och ibland sakral känsla, ofta finns en elektronisk förankring i det stämningsskapande. På låten ”Ballad For E”, en hyllning till den bortgångne Esbjörn, medverkar Pat Metheny på gitarr. Detta är musik att sjunka in i.

Henric Ahlgren

Tags:

24

02 2011

Elliptisk rymdresa mot okänt mål

Devon Allmans Honeytribe Space Age Blues (Provogue/Border)
Devon Allman’s Honeytribe ”Space Age Blues” (Provogue/Border)

betyg 2.5

Gitarristen och sångaren Devon Allman bildade Honeytribe tillsammans med basisten Goerge Potsos och trumslagaren Gabriel Strange redan 1999. Det tog ytterligare 7 år innan den första skivan ‘Torch’ såg dagens ljus år 2006.
 
Med intakt laguppställning släpps nu uppföljaren Space Age Blues. Devon måste under åren ha rört sig i kretsar med musiker inom vitt skilda områden. Här blandas det nämligen friskt mellan traditionell rock, blues, soul, funk och jazz. Inte den ultimata dukningen på ett smörgåsbord. Devon’s rika, djupa, barytonröst och tillika skarpa gitarrspel lyfter ändå skivan till nästa nivå på spiraltrappan.
 
Däremot kan jag inte i min vildaste fantasi förstå vad denna konceptskiva egentligen har för syfte. Är Devon ute på en resa i yttre rymden och detta är ett försöka att förena musiken med ett slags högre övernaturligt väsen? Det kan i så fall tyckas långsökt, för att inte säga rent ut flummigt.
 
Öppningsspåret ‘Could Get Dangerous’ hamnar någonstans i gränslandet mellan funk, soul och blues. Huey Lewis som väl får anses som en mycket jordnära person bidrar med behagligt varma toner från sitt munspel. Ett mycket dynamiskt och starkt spår i perfekt symbios med alla inblandade parter.
 
Sedan händer det ofattbara då en cover på Stevie Wonder’s ‘Sir Duke’ dyker upp på spår nr 4. Jag trodde för ett ögonblick att det var radion jag lyssnade på, men tyvärr så var inte fallet. Det var istället den mest felplacerade låten någonsin, någonstans. Hur kunde den passera genom filtret? Jag misstänker att rymdimperiet helt enkelt slog tillbaka och att ingen var förberedd på den kontringen.
 
‘Take Me To The Bridge’ är av det rätta virket. Här lägger Devon äntligen kraft bakom rösten och i sällskap med gitarren får även Wah-Wah pedalen visa framfötterna. Den här rocklåten med rötter från 70-talet bidrar i högsta grad till att Devon i alla fall får B+ i betyg. Man får aldrig glömma bort att det trots allt flyter blått blod i hans ådror, precis som det anstår en tronföljare.
 
Skivan avslutas med instrumentalt, psykedeliska Insh’Allah som med sitt fina gitarrspel till trots tyvärr inte bidrar med att få klarhet i universums uppkomst utan snarare väcker nya frågor.
 
Thomas Claesson
 
Kultfakta : Att Devon är son till legenden Gregg Allman råder det ingen tvekan om. Vem som är hans mor talas det dock inte så högt om. Det finns emellertid en uppsjö av fruar att välja i mellan. Gregg liksom Kung Henry den VIII:e har varit gift sex gånger. Klarlagt är i alla fall att Devon inte är son till megastjärnan Cher som Gregg var gift med under åren 1975-1979 (bröllopet gick av stapeln i Las Vegas). Deras gemensamma son heter Elijah.

Tags:

23

02 2011

Chips bitar går inte av för hackor

Chip Taylor ”James Wesley Days” (Rootsy/Warner)

betyg 4

I höstas kom det tre samlingsalbum med Chip Taylor. Först hans tidiga produktioner på en dubbelsamling kallad Yonkers NY. Sedan The New Bye And Bye med  flitiga duettkompisen Carrie Rodriquez, och här till sist John Wesley Days: Best of Chip Taylor 99-10. Vilket album du sedan väljer är en smaksak. JWD ger en mycket bra bild av Chip som artist, dels på egen hand men kanske ändå mer som duettpartner. Carrie Rodriquez finns med på hela tio spår. Lucinda Williams, John Prine , Gay Clark, PP Arnold och Jill Johnson tillhör skaran av Chips duettpartners.

Men Chip Taylor ensam vid micken går heller inte av för hackor, som när han i soulcountryfärgade If I Stop Lovin’ You bjuder på intimitet och en fängslande känsla som sångare, som färgats av alla år som liveartist.

I Black and Blue America och New Song Of Freedom är han en utmärkt egensinnig historieberättare mitt i den amerikanska drömmen. På duettfronten måste jag än en gång påminna om samarbetet med Carrie Rodriquez  som är bedårande på alla sätt. Kolla in The New Bye And Bye. Sedan är det bara att önska att Chip Taylor och Lucinda Williams gör ett album tillsammans, för Could I Live With This, en av deras två duetter på detta dubbelalbum med 37 spår, är himmelsk. Jill Johnson är bra hon också men här snackar vi klasskillnad. Stor skillnad. Så nu är det bara att gå till din lokale skivhandlare  (jo, jag vet det finns inga kvar, men…..) och  säga som vi gör i Värmland ibland , – Chip ! Chip !

Bengt Berglind

Tags:

21

02 2011

Snart 20 år med krematoriet – nu uppnår man oändligheten

Crematory Infinity (Massacre/Sound Pollution)
Crematory ”Infinity” (Massacre/Sound Pollution)

 betyg 3

Crematory heter det tyska goth/death bandet som under nästan 20 år har producerat musik som ändå på något vis inte slagit igenom fullt ut. Nog för att man varit aktiv under en lång period och man har släppt många skivor, men samtidigt kan de inte direkt länkas samman med andra giganter där ute. När deras senaste skiva ”Infinity” dök upp var jag en av få i min bekantskapskrets som faktiskt var medveten om detta. Jag ska dock ärligt säga att efter skivan ”Illusions” så hörde jag inte bandet förrän deras reunionskiva 03-04. Nu har man haft ungefär 6 år på sig sedan återföreningen, och det var 20 år sedan gruppen bildades; man tycker att de borde vara riktigt etablerade vid det här laget.

Jag kan bestämt påstå att jag är både positiv och negativ till den nya skivan. Att Creamtory började som ett lite för tungt band för min smak är det ingen tvekan om, men man har sakta ändrat på sig. Skivan ”Revolutions” var enligt mig en vändpunkt eller en ny början för bandet. Jag blev själv så imponerad att jag efter detta mästerverk inte tänkte missa ett enda album. Men sedan dess har bandet fortsatt att utveckla en mjukare sida. Det är på något vis till en överdrift. När det absolut inte är något fel på ljudbilden eller deras karaktär, känner jag ändå inte riktigt samma entusiasm som 2004. Jag hoppas att man vågar trycka till lite extra.

Det är absolut inte något dåligt album och för er som missat Crematory är detta en garanterat bra skiva att börja med. De flesta fans av den lite ”mörkare” genren inom metal skall nog hålla ögonen öppna för Infinity i affärerna eller på nätet. Jag hoppas ändå att man tuffar till sig aningen och försöker ta sig tillbaka till Revolutions. Några låtar man kan kolla upp från skivan är titellåten ”Infinity” men också ”Out Of Mind” samt ”Where Are You Now”. Deras cover på Monster Magnet´s ”Black Celebration” är intressant likväl. I mina ögon bör man kunna förvänta sig mer av Crematory, men det är ändå en bra skiva.

Ricky Löfqvist

Tags:

28

02 2010

När Heather Myles sjunger tror jag på vartenda ord

Heather Myles In The Wind (Me & My/Playground)
Heather Myles ”In The Wind” (Me & My/Playground)

 betyg 3.5

Heather Myles debuterade 1992 med sin honky tonk country. Många gånger när jag lyssnar på country så har jag svårt att tro på vad artisterna sjunger om; men när Heather Myles sjunger tror jag på vartenda ord. Hon kör bootsen djupt ner i den tradionella countryn och vänder Nashville ryggen.

Tex-mex duetten ”Don’t Call Me” med Willie Nelson är en smittande pärla som gör att man sitter och gungar med i dragspelssvänget! Många av låtarna är lysande och några som sticker ut är ”Mama’s A Star”, ”Smokin’, Drinkin’, Dancin’ Again”, ”In The Wind”. Texterna är en blandning av traditionellt honky tonk-tema, vilket är eländes beskrivningar av livets plågor (”Broke And Broken Hearted” beskriver eländet i ett upptempo istället för något släpigt långsamt. Förvirrande men mycket roande.), till personliga reflektioner över tiden som flytt.

Heather Myles hade från början tänkt sig en karriär inom familjeföretaget i Kalifornien som föder upp kapplöpningshästar. Men familjens eget musikintresse gjorde att hon tog steget fullt ut och satsade på musiken. Hon har en ganska tapper och växande skara fans i USA och Europa (förfäderna härstammar från Skottland) och i vår kommer hon över till Europa och ger en hel del konserter i England, Skottland och Holland. Hon lär inte få mindre fans under dessa konserter, det är jag helt säker på.

Torsten Ferm

Tags:

28

02 2010

”Sexig skit”

http://mofetajerre.se/
Mofeta & Jerre ”Bomben” (Pumpa/Universal)

betyg 4

Efter suveräna singlarna Fonky Fly, Sitter som en smäck och senast Bättre i Berlin som sett till beats och svängfaktor inte riktigt nådde samma höjder som de två föregående, släpper duon Mofeta och Jerre första fulllängdaren Bomben.

”Varenda gång jag lägger text på beats/så blir det sexig skit” rappar Mofeta i titellåten och ett annat spår introduceras som följer: ”känner du lukten? Det luktar klassiker!”

De har attityd som få (kaxighet hör ändå till genren) och lyckas faktiskt leva upp till det, med glimten i ögat. Det är tämligen jämnt, coolt funkigt sväng och genomgående bra texter. Jerre står för beatsen, Mofeta för texterna.

Det är bara att konstatera att svensk hiphop anno 2010 är starkt på g. Mycket tack vare Mofeta & Jerre, som även turnerar flitigt (se fina hemsidan mofetajerre.se för mer info).

Mats Johansson

Tags:

27

02 2010

Det här är bara början på en lysande karriär

Marina & The Diamonds The Family Jewels (Warner)
Marina & The Diamonds ”The Family Jewels” (Warner)

betyg 3

Mediahypen av Marina & The Diamonds gör att de har mycket att leva upp till med debutalbumet. Jag tycker nog att Storbritanniens nya stjärnskott gör en kanonstart, och levererar träffsäker pianopop. Den är proffsigt producerad och tankarna går till vår svenska Marit Bergman och Kate Bush röster. Marina är bara 24 år och har grekiskt/walesiskt påbrå. Trots sin ringa ålder verkar hon ha upplevt mycket om man skall tro att texterna är självbiografiska. Hiten ”I am not a robot” har snurrat på radion och är bara en av 12 snärtiga popdängor på skivan. Det här är bara början på en lysande karriär om det fortsätter så här bra!

Mattias Ransfeldt

Tags:

27

02 2010