Posts Tagged ‘v.22’

En spark i magen till morgonkaffet

Trash Talk Eyes & Nines (Hassle/Sound Pollution)
Trash Talk ”Eyes & Nines” (Hassle/Sound Pollution)

 betyg 3

Trash Talk är ett hardcoreband från Sacramento California som bildades 2005 och består av fyra aggresiva män. Deras första självbititlade skiva sålde slut på kort tid och de har länge tunerat flitigt runt om i värden. Det här är ett bra band som vet vad de vill och de gör det mycket bra.

Jag lyssnar inte så mycket på punk längre och det beror nog mest på att jag inte lyckas hitta så bra plattor nu för tiden. Men…trots att jag aldrig ens har hört talas om Trash Talk så blir jag glatt överraskad när jag nu lyssnar på ”Eyes and nines”. Det här är en skiva som inte lämnar någon oberörd.
 
”Eyes and nines” är dessutom släppt på bandets egna bolag Trash Talk Collective, som grundades 2008. Bandet har förutom sina två album också släppt en handfull ep’s. Jag gillar alltså den här skivan men hade föredragit ännu lite mer ös, då de har en tendens att spela långa tunga riff och hålla tillbaka det som annars skulle kunna var så fantastiskt. Annars är Trash Talks nya alster en platta för alla som gillar punk eller lite hårdare musik bör lyssna på. Den lär ge dig en spark i magen till morgonkaffet.

Tony Sundberg

Tags:

06

06 2010

Farligt dåligt

Dangerous Summer Reach For The Sun (Hopeless/Sound Pollution)
Dangerous Summer ”Reach For The Sun” (Hopeless Records/Sound Pollution)

betyg 1

Tänk dig att Nickelback eller snarare nåt av de tråkigare banden i amerikanska alternativ rockscenen börjar lira pop-punk då får du ”Dangerous Summer”. Så sjukt ointressant och totalt intetsägande; alla spåren låter mer eller mindre identiska och ingen av dem lockar till att sätta på skivan ytterligare en gång. Det här blir definitivt inte något sommarsoundtrack för någon, inte ens för bandet själva.

Lars Svantesson

Tags:

05

06 2010

En röst som på ett nedtonat sensuellt vis kan gripa tag i musiken

Katie Melua ”The House” (Dramatico/Bonnier Amigo)

betyg 3

Katie Melua var i början på sin karriär en sångerska som hamnade i jazzfacket. Kanske berodde det på att en av hennes första  hits hade lätt jazztouch. Sedan dess har det nästan enbart blivit lättvikig musik i popfacket, men med en hög bra popmelodier i bagaget som The Closest Thing To Crazy och Nine Millions Bicycles.

Inför aktuella albumet The House gick ryktet att en ny inhyrd stjärnproducent skulle tuffa till ljudlandskapet rund Katies underbara kristallklara röst. Den sockersöta snälla stämpeln skulle tvättas bort. Nu verkar det inte ha blivit så mycket av det hela. Visserligen försöker man i Plauge Of love och God On Drums And Devil On Bass, men innehållet ekar stort och  tomt. Något bättre blir det i cabarédoftande A Moment Of Madness, No Fear Of Heights och avskalade småbluesiga The One I Love Is Gone. Här och i avslutande The House låter Katie Melua sin röst på ett nedtonat sensuellt vis gripa tag i musiken. Musik och röst blir plötsligt till den enhet som man förmodligen strävar efter.

Katie Melua, om du nu letar efter producenter som har förmågan att ge dig det där stora albumet med det stora ljudet (för rösten finns där; om det råder ingen tvekan) - slå en signal till Daniel Lanois, T-Bone Burnette eller Brian Eno så ska du se att det kommer ordna sig.

Bengt Berglind

Tags:

04

06 2010

En superstjärnas lekstuga

Vince Neil Tattoos & Tequila (Frontiers/Bonnier Amigo)
Vince Neil ”Tattoos & Tequila” (Frontiers/Bonnier Amigo)

 betyg 2.5

Vince Neil (Mötley Crüe) är en superstjärna av stora mått och Tattoos & Tequila är hans lekstuga. Han har samlat ihop några av sina vänner (Dana Strum, Jeff Blando och Zoltan Chaney) och spelat in sina egna favoritlåtar = roat sig kungligt och släppt första soloskivan på många år.

Resultatet då? Hmmm, ja, det finns två anledningar att kolla in skivan och det är rockiga titellåten Tattoos And Tequila och balladen Another Bad Day. Sistnämnda ratades av Mötley Crüe då man spelade in New Tattoo, vilket helt klart var en miss för den är riktigt bra.
Vid närmare analys kan konstateras att också tre av coverlåtarna sticker ut från mängden:
Nobody’s Fault är den bästa version av låten jag hört förutom Aerosmith-originalet. Bra jobbat!

Beer Drinkers And Hell Raisers passar alldeles perfekt för Vince, i och med att den textmässigt är som en beskrivning av hans (tidigare?) levnadshistoria. Musikaliskt låter den som den brukar/ska göra, alltså som den högklassiga rocklåt det är. Att den ligger sist på skivan som bonusspår är märkligt.

Viva Las Vegas är – enligt mig – en tråkig låt redan i original och inget som ska förknippas med hårdrock. Och i Vince tappning är den direkt pinsam att lyssna på. Jag kan i och för sig tänka mig att låten kändes given på skivan med tanke på att Vince bor i Las Vegas och – troligtvis – ser sig själv som en stor entertainer á la Elvis Presley. Men nej… Usch!
Produktionsmässigt blir det plus i kanten för den sköna ”in your face”-känslan. När det gäller Vince röst låter som den brukar, det vill säga lätt ansträngd och antingen tycker man om den eller inte.

Är skivan värd att köpa? Jadå, för den som gillar Mötley Crüe och/eller Vince är det självklart att ha den i samlingen. Men ”standardhårdrockaren” klarar sig nog lika bra utan.
 
Magnus Bergström

Tags:

03

06 2010

Storslagen klassisk popmusik

John Grant ”Queen of Denmark” (Bella Union/Bonnier Amigo)

 betyg 5

Detta är ren och skär popmagi redan från första spåret TC And The Honeybear, med John Grants mäktiga baryton inramat av gruppen Midlakes mjuka böljande ljudlandskap. I Wanna go To Marz  och tredjespåret Where Dreams got To Die  bildar en inkörsportal till det stora vemodet i en pastoralram med blekt suddiga kanter.

Runt John Grants röst lindar sig storslagna arrangemang ofta dominerade av det stora pianoljudet, multi-trackade röster och sjuttiotalssyntljud. Texterna är stundtals fyndiga även om jag säkert inte fattar hälften av dem. Men vad gör det. Silver Platter Club studsar fram med en ihärdig blåsfigur som etsar sig fast i medvetandet. Så  fortsätter det imponerande medium och balladtempo plattan igenom . Till stor del beror detta på att John Grant och gruppen Midlake passar så bra för varandra.Ett totallyckat samarbete som vi vill ha mer av.F ör du har väl koll på den gruppens egna album.

Hittar du John Grants förra grupp Czars så kan kolla in dom också. Det är dom värda. Men kolla in på Queen of Denmark först  om du är intresserad av storslagen klassisk popmusik .Du lär inte bli besviken.

Bengt Berglind

Tags:

02

06 2010

Bra blandning finstämd popmusik

Citizen K  ”A bit further up north” (Paraply/Plugged)

 betyg 4

Klas Qvist eller Citizen K som han kallar sig följer nu upp den hyllade plattan ”Meet Citizen K – Somewhere up North” (fick en 4:a av Hasse Carlsson här på nyaskivor.se) med en fyralåtars EP som han kallar för ”More Citizen K – A Bit Further North”. Jag har inte hört det hyllade albumet, men efter att ha spenderat en tid med den här fantastiska EP:n är jag övertygad om att jag kommer söka mig fram till albumet inom en inte allt för avlägens tid.

”More Citizen K” består av albumetspåret ”Badfinger” som här delar rum med låtarna ”Driftwood”, ”City Of Dreams” och ”Barbara”. Låtarna utgör en bra blandning av finstämd popmusik som för tankarna tillbaka till 60-talets mest förbisedda popgiganter, som en blandning av Dennis Wilson (som också är upphovsmakaren till Barbara) och Gene Clark. Bästa låten tycker jag är ”City of Dreams”.

Vare sig Citizen K är en gammal eller ny bekantskap tycker jag att du omgående ska besöka hans myspacesida (Klicka på omslaget ovan). Där kan du själv höra den här fantastiska EP:n (i skrivande stund ligger hela EP:n online) och bestämma själv om du tycker det är värt att skaffa EP:n och kanske även fullängdsalbumet. Dessutom kan du läsa hans roliga beskrivning om sig själv, den rekommenderas.

Lars Svantesson

Tags:

01

06 2010

Hård kärna

Three Minute Madness ”Disgraceful” (Supernova/Cosmos Music Group)

betyg 4

Three Minute Madness debutplatta har av olika skäl tagit sisådär tre år att slutföra.
Med musikaliskt facit i hand (eller öra då egentligen….hm…) har tiden varit väl utnyttjad. Låtkvalitén är jämntjockt bra, riffen moget tunga och kärnan hård rock helt enkelt med en del doft av post grunge och hardcore.

Sångaren Henrik Andersson har en röst som står upp mot det mesta i rockens värld.
Bästa spår: uppkäftiga, arga Friend or Foe plus Salvation med sitt släpigt coola riff.
Fortsätter TMM på detta viset kan de se an framtiden med tillförsikt.

Samma gäller för Bonnier Amigos nya etikett Supernova, som inlett med starka släpp.

Mats Johansson

Tags:

31

05 2010

En magisk musikresa

Andrew Bird "Noble Beast" (Bella/BAM)
Andrew Bird ”Noble Beast” (Bella/BAM)

betyg431

Jag vet inte om du känner igen dig men ibland lyssnar jag på en platta och känner att den tar med mig på en resa. En musikresa som går genom rytmer, klanger, melodier och kanske en liten portion magi. Magi är ju det där som berör dig men som du inte kan sätta fingret på. Andrew Birds senaste skiva; Noble Beast är en sådan resa. Jag skulle göra vad som helst för att få vara en liten assistent som satt med i processen för att höra resonemanget bakom fiolspel, visslande och klapprytmik.

Du behöver inte lyssna många takter på herr Birds musik för att förstå att killen vet vad han sysslar med. Nu är ju, tack och lov, det ingen garanti för en bra platta. Där krävs det något mer. Vad är det då, funderar jag högt för mig själv medan jag lyssnar på skivan för femte gången. Är det att han hela tiden behåller låten i centrum trots att han skulle kunna gå vilse i alla sina instrument? Är det att han är smakfull och aldrig spelar i mun på sig själv? Eller är det helt enkelt att han lyckas med något som på papperet är totalt omöjligt?

Förutsättningarna för att få fram en bra platta av en snubbe som spelat fiol sedan han var fyra år, spelar gitarr, glockenspiel och visslar, producerar sina skivor själv och heter fågel i efternamn kanske inte känns helt självklara, eller?  Inte som musikindustrin ser ut idag i alla fall.

Nåväl, jag hinner inte gräva fram några intellektuella svar på frågorna, resan går i en härlig fart genom en platta som bjuder på låtar som växer, som är lekfulla trots sina motstridigheter och framför allt aldrig tappar i kvalité. Drivande rytmer, oförutsägbara fioler blandat med självklara melodier får mig att vägra kliva av. När skivan slutar i den korta instrumentala, men väldigt vackra On ho har mitt pekfinger redan bestämt sig. Ett klick på repeat och resan börjar om från början. Fly me away, captain Bird.

Hasse Carlsson

Tags:

31

05 2009

Lågmält med fin känsla

larsbygdenfamily
Lars Bygdén ”Family Feelings” (Massproduktion/BAM)

betyg430

När Lars nu släpper sin andra fullängdare efter Thousand Dollar Playboys tiden är det i form av ett slags konceptalbum som handlar om familjelivet och de situationer man kan ställas inför. Det är en mycket snyggt framförd popplatta med en fin produktion av Mikael Herrström som tar oss med på en resa genom olika skeden i livet. Vi får bland annat känna av de våndor som man kan tvingas genomleva då man får beskedet att ens käresta har fått elakartad livmodercancer. Detta är självupplevt av Lars som fick beskedet när han påbörjat arbetet med denna platta. Det gick som bättre är bra med flickvännen. Skivan som är en relativt kort historia känns ändå välberättad och mycket intim.

Det finns som alltid ett vemod över Lars sånger men aldrig utan ljusglimtar och en värme från djupet som ger en hopp. Låtarna är snyggt framförda av Lars själv tillsammans med bl.a Martin Hederos från Soundtrack of Our Lives, Stefan Brisland-Ferner från Garmarna samt Niko Röhlcke från Weeping Willows.

Detta är en lågmäld skiva som tar sig fram varligt med fin känsla i melodier och ackompanjemang. Detta vill jag påstå är en riktigt stark platta med fin känsla för berättandekonst som inte blir ointressant någon gång under resan. Sverige har massor av duktiga och intressanta musiker som ger musikhimlen en lyster som skiner långt, och herr Bygdén är en av dem.

Jag tycker att skivan hänger samman på ett utmärkt sätt och inget känns onödigt utan har funnit sin plats. När sågen viner i öppningsspåret är jag redan uppslukad i denna familjehistoria. Suveränt sammansatt där allt hänger ihop på ett utmärkt sätt. Man bör lyssna på ganska ordentlig volym och låta sig omslutas av den melankoliska ljudbilden och berättelsen. Låten ”Good Times” avviker klart från de andra med ett mycket mer svängigt sound där det låter som om självaste Blood Sweat & Tears var på besök, även detta område behärskas till fullo av Lars och hans kompanjoner som har gjort en av årets bättre plattor så här långt.

Tomas Ingemarsson

Tags:

30

05 2009

Skitigt, ärligt, spännande och hungrigt

New York Dolls "Cause I sez so" (Atco/Warner)
New York Dolls ”Cause I Sez So!” (Atco/Warner)

betyg314

David Johansen och Sylvain Sylvain är de enda kvarvarande originalmedlemmarna i New York Dolls, som bildades 1971 och två år senare gav ut den självbetitlade debuten, peakade med den och satte ett oerhört avtryck såväl musikaliskt som imagemässigt. Alla band, gamla som nya, inom sleaze- och glamlägren är dem tack skyldiga.

Under 2000-talet har det gjorts några måttligt framgångsrika försök att väcka liv i originalet. Nya plattan är nog det mest lyckade. Todd Rundgren, som även höll i spakarna under inspelningen av debuten, har producerat. Inledande ´Cause I Sez So har fått ge namn åt skivan och är en riktig rockstänkare med ett riff värdigt den salige (hmm, nåja…) Johnny Thunders. De tre spår som följer är även de så pass bra att de mycket väl står sig mot allt övrigt som åstadkoms idag inom ovanstående genrer. Det är skitigt, ärligt, spännande och hungrigt. Därpå sackar det, tyvärr, i både tempo och kvalité för att i och med spår nio (Drowning, som är det allra bästa jämte förstalåten) åter ta fart. En stark trea stannar det på.

Mats Johansson

Tags:

29

05 2009