nyaskivor.se

Onslaught ”Sounds Of Violence” (AFM/Sound Pollution)

Sounds Of Violence visar upp ett thrashband i toppform och det är inte illa pinkat av UK-veterangänget Onslaught (som bildades vid årsskiftet 1982-1983).

Efter det för genren ganska typiska introt Inte The Abyss får sig lyssnaröronen en rejäl omgång i form av ettriga Born For War och The Sound Of Violence. Thrashgodis och utan tvekan skivans två bästa låtar.

Den starka inledningen gör att det bli tufft för bandet att leva upp till förväntningarna som infunnit sig. Det ska dock sägas att det finns en del bra ingredienser i flera av dom övriga låtarna, det är bara det att dom aldrig riktigt lyfter.

Egentligen är ingen låt på skivan dålig men ett rött kort delas ändå ut för den onödiga Motörhead-covern Bomber, trots ”extrahjälp” av Phil Campbell (Motörhead) och Tom Angelripper (Sodom). Visst är det en bra låt men den ska avnjutas i originalversionen, och passar dessutom inte på en seriös thrashskiva.

Individuellt delar jag ut extra plus till sångaren Sy Keeler som övertygar skivan igenom. Hans röst kan på sätt och vis liknas vid en råare version av Chuck Billy (Testament).

Till sist måste jag säga att Sounds Of Violence är bandets bästa skiva, trots att den inte är någon fullträff. Tar jag inte i lite väl mycket nu, undrar du kanske. Nej, säger jag och står för den åsikten till 100%. Ironiskt nog beror det på att skivan låter mer som en blandning av Bay Area-thrashband som exempelvis Forbidden och Death Angel, istället för att låta som ”klassiska” Onslaught. Med det sagt ska man tänka på att jag är ett stort Bay Area-thrashfan…

Det vore förresten coolt att uppleva Onslaught live, med tanke på den glöd dom visar upp i dagsläget.

Magnus Bergström

Charles Bradley ”No Time For Dreaming” (Daptone/Border)

Om till exempel How Long eller Golden Rule från detta album spelas på radion utan förvarning skulle jag  med största säkerhet höja volymen och tänka…whaooo vilket sound, viken bra låt ! Vi pratar retro soul med stora  feta bokstäver med rötterna i sextiotalet, amerikanska södern, Otis Redding och James Brown. Männen bakom detta är Charles Bradley och producenten/medmusikanten Thomas Brenneck. Sångaren Charles Bradley som enligt pressuppgifter varit med om det mesta i LHS (livets hårda skola).

All musik på albumet i fråga är orginallåtar skrivna av  nämnda duo som här ovan. De följer formel A när det gäller soulmusik från förr. Menahan Street Band lirar en tight och oklanderlig soulfunk med snygga blåsinlägg, ett ljuvligt orgelljud och  en samspelad rytmsektion. Skivmärket Daptone innefattar bland annat även den kvinnliga soulkollegan Sharon Jones.

Det som stör mig en aning är att  huvudpersonen själv Charles Bradley sjunger med fullt Otis Redding-påställ i stort sett genom hela plattan, vilket innebär att det blir en smula enahanda sångmässigt. Variation efterlyses, men som sagt bandet är sagolikt och själfullt så det räcker om du gillar klassisk soulmusik .

Bengt Berglind

Tankard ”Vol(l)ume 14” (AFM/Sound Pollution)

Öl, öl och ännu mera öl. Ja, utan att överdriva alltför mycket så kan man säga att öl är vad som gäller för tyska Tankard – och har så gjort i 29 år (en imponerande bandålder).Musikmässigt handlar det som vanligt om thrash metal á la 80-tal. Men produktionsmässigt låter det mer up to date och är nog Tankards finaste stund i det fallet.

Ett finfint, stillsamt intro inleder Time Warp som öppnar bandets 14:e release. Låten är också skivans höjdpunkt, mycket tack vare tempobyten och utmärkt trumspel. En annan bra låt är riffstarka Rules For Fools.

Texten till Black Plague (BP) är också värd ett omnämnande. Oljebolaget får sig en känga om man säger så…
Fans som vill att Tankard ska låta som dom alltid gjort tycker garanterat om Vol(l)ume 14. Fans som hoppats på något nyskapande får fortsätta att hoppas.

Slutomdömet blir att det handlar om en mellanskiva från ett band som vägrar att kompromissa. Och trots färre ölreferenser än vanligt i låttitlarna så finns det till sist bara en sak att säga: skål!

Magnus Bergström

Deathspell Omega ”Paracletus” (Norma/Sound Pollution)

En kompis till mig har hypat detta band för mig ett tag nu så det passade väldigt bra att få en ny skiva att stifta bekantskap med. Men det är lite av ett musikaliskt kaos jag möts av som inte lever upp till de lovord jag hört. Det händer väldigt mycket i musiken och tyvärr är ljudbilden inte så skarp som jag skulle vilja ha den, det blir därför ganska svårt att urskilja vad som spelas. Det mesta döljs i oändliga strömmar av blastbeats och dissonanta gitarrer, som tyvärr inte alltid förgyller det hela.

Det inledande spåret bygger upp något av en konstig känsla inom mig, lite som en varningsklocka inför vad som komma skall, en ganska härlig känsla faktiskt. Sedan börjar andra spåret och jag hör direkt influenser från Dillinger Escape Plan, fast inte alls lika bra utfört. Under skivans gång finns det några få riff som utmärker sig, men kanske är det inte p.g.a. riffens slagkraft utan mest för att man verkligen hör vad de spelar då, toner som faktiskt skapar en del fina harmonier.  Men dessa stunder varar inte värst länge utan ersätts snabbt av mer kaos, blandat med en hel del fula skrik/growl som jag egentligen inte tycker fyller någon funktion. Ett annat problem med skivan är att den sitter ihop likt ett konceptalbum(jag vet dock inte om det är det), spåren går alltså helt i varandra utan avbrott. Detta gör att det för mig blir ännu svårare att urskilja några bra låtar i den redan krassa skaran av dem, det blir mest att man hör partier i vissa låtar som är bra. Det bidrar också till en känsla av upprepning och partier som inte skiljer sig nämnvärt från andra.

Höjdpunkten på skivan, för det finns faktiskt ett, är spår 4, Dearth. Denna rör sig i gränslandet mellan alternativt och depressivt, mycket likt Cult of Luna faktiskt. Annars är det inte jättemycket att hänga i granen faktiskt.

Betyget blir 2/5 djävulshorn för Paracletus. Jag kan mycket väl tänka mig att detta är en skiva som kan växa allteftersom man ger den fler genomlyssningar. Fler och fler finesser och riff lär uppmärksammas då, i alla fall jag, vid de första genomlyssningarna inte riktigt orkade lyssna efter dem.

Martin Engström

Drive-By Truckers ”Go-go Boots” (Pias/Border)

                               I butik: 11 februari

Detta sydstatsband har inte legat på latsidan i studion precis. Vid sidan av sin rika produktion har de också kompat soulcomebackande Betty LaVette och Booker T  på soloalbumet Potato Hole. Kanske är det en viss grad av utbrändhet som nu har drabbat DBT på nya albumet, som spelades in samtidigt som förra årets The Big To-Do.

För även om det stundtals glimtar till på detta mer tillbakalutade album som andas mer country och soul än tidigare, så är det lite för tunt med fyra – fem bra låtar. Jag tänker då i första hand på Dancing Rickey och Eddie Hintons Where’s Eddy med den souldränkta basisten Sharon Tucker vid sångmicken. Den andra Hintoncovern Everybody Needs Love, Used To Be A Cop och Go Go Boots håller även dom hög sydstatsklass i nivå med deras kreativa höjdpunkt Brighter Than Creation’s Dark från 2009. När det inte funkar för DBTs så haltar den vanligtvis så säkra rytmmaskinen, och det som brukar vara väloljad småkokande sydstatsrock låter rutinmässigt, skissartat och segt. Kanske dags för en kreativ paus och ladda batterierna. Under tiden detta sker kan du kolla in nämnde Eddie Hinton, en blue-eyedsoulartist av rang.

Bengt Berglind

Cowboy Junkies ”Renmin Park (The Nomad series vol 1)” (Proper/Rootsy)

Vad jag känner till så har det väl inte skrivits många rader om Kanadensiska veteranbandet Cowboy Junkies i svenska medier. Vilken tur då att nyaskivor.se finns så ni få veta lite om bandets existens. Cowboy Junkies som om något kan kallas alternetive rock med rötter i folkmusik, country och blues. Under kommande arton månader ämnar CJ släppa fyra album under samlingsnamnet The Nomad Series. Renmin Park är först  raden och musiken här är starkt inspirerad av Michael Timmins vistelse i Kina under fyra månader. Det är han tillsammans med systern Margot som är den musikaliska ryggraden i CJ.

Michael skriver majoriteten av musik och text. Margot bidrar starkt till bandets sound med sin  soulbestänkta uttrycksfulla röst. Då pratar vi inte om  traditionell soulmusik, utan en soulkänsla som under stundom finns att hitta i den irländska och engelska folkmusiken.

I Cannot Sit Sadly By Your Side som egentligen är en kinesisk melodi är konstigt nog ett utmärkt exempel på detta och på Margot Timmins storhet som vokalist. Titelspåret och Stranger Here är fler. Men om du vill kolla in Cowboy Junkies i sitt absolut klassiska och rätta element sök då upp debutalbumet Trinity Sessions inspelat i en kyrka med en mikrofon. Där hittar du musik som ger begreppet laidback ett ansikte, men också en själ.

Sen kan vi alla se fram mot hela nomadserien med Cowboy Junkies.

Bengt Berglind

Annika Fehling ”Fireflies” (Rootsy/Warner)

Likt Jill Jonsson har hon åkt till Nashville för att spela in med lokala musiker. Hon har varit med i Melodifestivalen, startade som jazzsångerska och har de senaste 20 åren givit ut halvdana skivor. Det är egentligen inte nå’t fel på kvalitén men hennes musik saknar rötter och grund. Den flyger förbi likt en citronfjäril i sommarvinden, den är fin de där sekunderna den passerar saftglaset, jordgubbarna och glassen på terrassen. Men sen är fjärilen borta. Hennes musik sätter sig inte kvar när skivan slutar snurra. Hon har ingen feeling…

Mattias Ransfeldt

Annie Keating ”Water Tower View” (Annie Keating/Hemifrån)

Annie Keating är en singer-songwriter som nu har släppt sitt fjärde album. Annie är en ny artist för mej, och jag tänker genast på Sophie Zelmani och i viss mån Lisa Ekdahl vg sångstilen. Annie har skrivit allt material själv varav några riktigt bra så som A Little To Long och The Hollow. Hon lyckas att variera sig på ett bra sätt med ett fint arrangemang. En skiva som gör mej nyfiken på de tre tidigare.

Börje Holmén

Katana ”Heads Will Roll” (Rambo/Sony)

Om jag omedelbart skriver att Heads Will Roll innehåller stabil 80-talshårdrock med påtagliga Iron Maiden-influenser och en liten dos Helloween, så behöver jag knappast beskriva musiken ytterligare eftersom ”alla” omedelbart vet vad det handlar om. Jag går alltså direkt på väsentligheterna:

Bra låtar är Livin’ Without Fear (fartfylld), Phoenix On Fire (tung och med attityd), Neverending World (med skivans bästa refräng), Rebel Ride (med stark 80-talskänsla) och Quest For Hades (i klassisk Iron Maiden-stil).

Mindre bra låtar är Blade Of Katana och Heart Of Tokyo som båda har alldeles för tralliga och tjatiga refränger.

Musikerna hanterar instrumenten alldeles utmärkt och det enda minus jag hittar när det gäller individuella prestationer är att den ibland lite väl ljusa sången tenderar att bli enformig/tjatig.

Det är också värt att notera att med tanke på musikstilen och på att två av låttitlarna innehåller passningar till Asien så kommer Katana säkert att gå hem i stugorna där borta.

Produktionsmässigt låter det mycket bra och det vore ärligt talat konstigt annars, i och med att skicklige Andy La Rocque står som producent (en kvalitetsstämpel så god som någon). Men någon milstolpe i hårdrockens musikhistoria – som skivbolaget skriver – är inte Heads Will Roll. Däremot är den bättre än en hel del annat där ute, men också sämre än en hel del annat där ute. Alltså ingen fågel eller fisk, utan mittemellan.

Med andra ord en bra skiva för hårdrockare som inte vill ha några överraskningar.

Magnus Bergström

Kamelot ”Poetry for the poisoned” (Ear/Playground)

Ganska ofta är det inte överdrivet svårt att recensera skivor. Man lyssnar, tänker och sedan skriver man. Men det finns stunder då tankestadiet blir mycket svårare tack vare bandet. Kamelots senaste skiva är en balansgång mellan världsklass och något oerhört lamt. Därför är det nästan omöjligt att recensera hela skivan ”Poetry for the Poisoned” utan att slita sig i håret.

Skivan startar med en av årets absolut vassaste låtar ”The Great Pandemonium” som också har en av de bästa videor jag sett, måste kollas om ni inte gjort det. Den följer upp med några starka spår och det teaterlika temat i låten ”The Zodiac” är nästan lika bra. Men sedan dalar skivan ordentligt och hänger på en skör tråd och rycker endast upp sig några enstaka gånger. När det väl händer är dock låtarna otroligt bra. ”Poetry for the Poisoned” temat som är en serie låtar i antalet fyra var dock en besvikelse. Man hade möjligheten att göra något riktigt bra men misslyckades.

I det stora hela är det hög kvalitet på Kamelot och inte minst på senaste skivan. Ljudet är otroligt bra och Khan som sjunger är en av världens mest begåvade sångare. Med massor av gäster på skivan ökar värdet enormt. Och det känns som att Kamelot kan ha gjort sitt absolut största verk i och med detta skivsläpp.

Om jag skulle recensera låt för låt skulle troligen betygen variera mellan fullpoängare och bottennapp. Men jag tycker att Kamelot förtjänar en hyllning för att de vågar göra sin egen sak av det hela. Det ska vara vackert, mäktigt och tungt. Man har inspiration i mängder och massor av smarta texter samt teman på skivan. Det är omöjligt att inte gilla Kamelot!

Ricky Löfqvist