nyaskivor.se

In Flames ”Foregone” (Nuclear Blast/Warner) Release 10 februari

Världen och i synnerhet den digitala är full av ”poliser” som ryter till om inte nya skivsläpp faller i smaken och låter som de ”ska” göra.

In Flames kärnduo Anders Fridén (sång) och Björn Gelotte (gitarr) vet hur det kan vara och lär vid det här laget vara rejält härdade.

Att som IF ha populära låtar och framgångsrika skivor i bagaget är förstås hur bra som helst. Men det kan också vara en tung ryggsäck att bära. Tänk bara på till exempel Motörhead som efter dundersuccélåten Ace Of Spades fick leva med den som måttstock i resten av karriären.

Men nog om det, för nu är det Foregone och nuet som det ska handla om och hur undertecknads ”dom” lyder framgår av betygssiffran ovan och texten under.

Jag gillar kontrasten mellan den lugna ”gitarrplocksinledningen” The Beginning Of All Things That Will End följd av pungsparken tillika singellåten State Of Slow Decay som i refrängen är en av två låtar på skivan som ger mig starkast vibbar av min IF-favoritskiva A Sense Of Purpose.

Foregone Pt 1 och Foregone Pt 2 visar båda sidorna av IF-myntet; ettan hårdare och mer ”gamla” IF och tvåan mjukare och mer ”nya” IF. En go’ kombo och frågan är om inte tvåan är det melodiskönaste som bandet någonsin presterat när Anders klockrena sånginsats möter smakfulla gitarrslingor. Måste också puffa för trumspelet av Tanner Wayne, som även om det inte är placerat i förgrunden är av det innovativa slaget.

The Great Deceiver hade med lätthet platsat på A Sense Of Purpose och då förstår alla att den här rökaren är av bästa märke, inte minst med tanke på den go’a refrängen som fastnar på direkten. Mums vilken godbit!

A Dialogue In b Flat Minor är nu en av mina IF-favoritlåtar. Alltså inräknat hela diskografin. Jag skojar inte! Den kombinerar helt enkelt både melodi och aggression på just det sätt som jag vill ha mitt IF.

Cynosure är ovanligt basdriven för att vara IF och låter alltså Bryce Paul ställa lite skåp. Det kombinerat med en refräng ”att dö för” ger oss en riktigt smaskig liten låt.

Synd bara att musikpartyt efter den minst sagt starka slutdelen avslutas med parentesen End The Transmission. Det är en okej låt men kraven är höga…

Första och andra genomlyssningen gav mig vibbar av en betygstrea men efter att ha ökat på med minst tiotalet lyssningar konstaterar jag att Foregone är en växarskiva. Med det sagt landar jag istället på en stark betygsfyra, vilket är helt logiskt i mina öron, då inte mindre än tio av elva låtar (jag räkna inte introt) är bra till riktigt j-la bra.

Min känsla är att tillskottet av gitarristen Chris Broderick har fått Björn att tagga till lite extra både vad gäller låtskrivande och det egna gitarrspelet. Med andra ord en mänsklig vitamininjektion.

Anders texter bjuder som vanligt på en hel del åsikter om det nuvarande världsläget och det är glädjande uppenbart att mycket tankearbete ligger bakom orden.

Mitt In Flames-metalhjärta har klappat sedan jag för sisådär tjugo år sedan hörde de första sekunderna av Reroute To Remain i ett radioprogram (!) och bara hoppade till av kicken jag kände då. Foregone ser till att det fortsätter att slå.

45 minuter modern metal med en extra knorr och en egen omedelbart igenkänningsbar personlighet, med ett tungt sväng och läckra melodier i massor. Jo, jag tackar!

Chansen är stor att bandet nu har fått till min favorit i diskografin, men tiden och upprepad lyssning får visa om någon i topptrion* får ge vika.

In. Flames. I. Trust.

Magnus Bergström

* Come Clarity (2006), A Sense Of Purpose (2008), Sounds Of A Playground Fading (2011)

Carcass ”Torn Arteries” (Nuclear Blast/Warner)

Ett hjärta som det på omslaget format av grönsaker pumpar visserligen inte 1000 liter blod per timme vid fysiskt arbete, men i händerna på Carcass blir det ändå tillräckligt kraftfullt och blodigt. Det vankas en dissektion i tio steg med slipade redskap och gutturala förtecken. Precis som det anstår ett melodiskt death metal-band.

För de som hade hoppas på en återupplivning av den ultraljudande grindcoren som bandet exploaterade på sent 80-tal gör sig icke besväret. Dagarna med kontrollerat kaos är över. Nu ligger ambitionerna på en progressiv nivå med gripande medialt formade melodier och en spetsfundig fluktuation.

Titellåten öppnar också upp med de urtypiska, skarprättande gitarriffen som har Billy Steers och Tom Drapers signum åtföljt av benknäckande rytmerna som vilar på Jeff Walkers bas och Daniel Wildings trummor. Ett högst medvetet åtagande har inletts med iögonfallande krokar och ett vidlyftigt tillvägagångssätt som mer än väl räcker för att få den rätta atmosfären.

Dance Of Ixtab (Psychopomp & Circumstance March No.1) ger den balans som är så hett eftertraktad. De psykotiska förehavandena lägger sig fint runt ett lugnt och metodiskt arbetssätt. Mörkt och häftigt precis som det anstår ett band som vill ta en dans under extrema omständigheter.

En annan kittlande tilldragelse är den skräckfyllda ridturen med hin håle själv i The Devil Rides Out. Med en stor portion taktfast mystik ger den allt man rimligtvis kan begära. Om någon fortfarande inte är troende undanröjs de tvivlen effektivt i In God We Trust som med sina sömlösa känslostormar väcker nostalgin till liv.

För de som tycker att 4 och en halv minuts mangling är för futtigt, så finns den drygt dubbla tidsrymden tillgänglig i Flesh Ripping Sonic Torment Limited. I den omtumlande upplevelsen nyttjas omväxlande thrash – och silkeshandskar. Flamencogitarren anger tonarten och bjuder in stötar av aggressiva takter med turboladdade solon och mjukare mellanspel av ren och skär hårdrock.

Den avslutande The Scythe’s Remorseless Swing trollbinder med sin kärna av illvilliga grubblerier. De fullfjädrade stämningarna förorsakar ett beroendeframkallande perspektiv som tar tag i kroppsdelar, sånganlag och hjärta.

Vid en studie av låttitlar och textsammansättning, vilket kan ta en ansenlig tid i anspråk, påvisas ett visst sinne av humor. Det ger pluspoäng till en för övrigt extrem metal som är otvetydig men ändå nyckfull. Det är bara att falla till föga och inse att de till åren komna trotjänarna från Merseyside har satt ett tungt avstamp i den blodbesudlade malströmmen.

Thomas Claesson

Dark Tranquillity ”Moment” (Century Media)

Att efter 31 år och tolv studioskivor vara så här vitala är banne mig inte illa.
Först var min tanke att undvika modeuttrycket blackened thrash, men det finns framför allt en anledning till att det nämns här och där i snacket om Moment och det är Identical to None.
För min del fortsätter jag ändå att kalla DT:s väl genomtänkta och snyggt arrangerade tongångar för The Gothenburg Sound 2.0 – nu med extra mycket gothsvärta. Med andra ord melodiös death metal i bästa svenska västkuststil.

Mikael Stannes röst har nått sin fulla potential (?) och gång på gång får han växlandet mellan growl och rensång att låta som det mest självklara i världen. Men faktum är att få gör det så bra som han. Varenda stavelse går fram i growlandet och rensången – som får ta mer plats än tidigare – är personlig och med rätt gothkänsla som förstärks av Martn Brändströms melankoliska keyboardtongångar.
De två nya gitarristerna Christopher Amott (ex-Arch Enemy, ex-Armageddon) and Johan Reinholdz (Andromeda, Nonexist) har inte tagit sikte på något sidospår, utan har istället sett till att tåget tuffar på i den sedan tidigare utstakade färdriktningen. Det är lag före jag som gäller; här och där visar de prov på fingerfärdighet men utan att spela över.

Jämförelser med In Flames är oundvikliga (lyssna bara på Failstate) men nog är de snabbare partierna mer i stil med Mors Principium Est från Björneborg i Finland (inte Värmland).
När tempot sänks och Mikael växlar in på rensångsspåret utmärker de sig istället från – vågar jag påstå – samtliga genrekollegor och hittar en helt egen identitet. Två bra exempel på det är temposänkningen halvvägs in i Eyes of the World, som då lyfts från en stabil låt till något alldeles extra samt mäktiga avslutningen med ”balladen” In Truth Divided.

Betygsfyran är snubblande nära att höjas ett halvt eller ett helt steg, eftersom två tredjedelar av de tolv låtarna är rena rama guldet:
Transient, Identical to None, The Dark Unbroken, Standstill, Ego Deception, Eyes of the World, Empires Lost to Time och In Truth Divided.
Det är värt att notera att de bästa låtarna är jämnt fördelade över hela skivan, vilket ger en bra balans och hög lyssningsbarhet från start till mål.

Magnus Bergström

Napalm Death ”Throes of Joy in the Jaws of Defeatism” (Century Media/Sony)

Få band kan med samma självklarhet som Napalm Death hävda sin rätt inte bara som band utan också som institution. Lika få band kan säkert utan att en enda originalmedlem finns kvar i sättningen ändå producera relevant och nyskapande musik. Lägg därtill att de inom en på ytan smal genre spottar ur sig låtar med en enorm bredd utan att någonsin tappa sig själva. Det är rutin och professionalitet.

Just variationen är det som slår mig. För även om de båda föregångarna Utilitarian (2012) och Apex Predator – Easy Meat (2015) är två riktigt starka skivor måste jag säga att Throes in the Jaws of Defeatism känns mer varierad och mer lättillgänglig, vilket i Napalm Deaths fall må kännas som en självmotsägelse, men så är det. Just det visar varför de är inte bara är grundare av en genre utan också ledare och föregångare 33 år efter debutalbumet Scum (1987).

Låtmässigt så är titellåten och öppningslåten Fuck the Factoid det som de flesta av oss nog förknippar med grindcore: besinningslöst ös och blastbeats, men Napalm Death visar det de själva alltid har hävdat, att grindcore i deras värld är så mycket mer än att spela så snabbt som möjligt. Här finns black metal-känsla i Joie de ne pas Vivre, och sludge, ja snudd på stonervibbar, i Invigorating Clutch. I crustpunkiga Zero Gravitas Chamber tycker jag mig höra genrekollegorna Terorrizer, Amoral är ren och skär Joy Division, A Bellyful of Salt and Spleen skulle kunna vara signerad Nick Cave, eller varför inte Swans, i ett annat universum och nog är det väl ett förvridet rockriffande jag hör i Acting in Gouged Faith.

Throes in the Jaws of Defeatism förgylls också av sångaren Mark ”Barney” Greenways socialt medvetna och engagerade texter. Inget menlöst dravel, utan ord som träffar rätt varje gång. Han är en man som har något viktigt att säga och som inte tvekar att använda den kanal han har till sitt förfogande. Dessutom visar han genom bredden på sånginsatserna att han är en av extremmetallens mest underskattade vokalister.

En del inskränkta individer kommer säkert att gnälla över att inte få fler supersnabba låtar och mer blastbeats, men det här är Napalm Death som frossar i sina breda influenser. Kanske kan det förklaras av att basisten Shane Embury stått för huvdelen av musiken nu när Mitch Harris av personliga skäl trappat ned sitt engagemang i bandet. Embury är inte den som låtit sig begränsas av genregränser i sitt musikaliska liv och det lyser igenom här. Det som i fel händer skulle ha kunnat bli ett klavertramp i den rätt snäva extremmetalvärlden blir i Emburys och Napalm Deaths händer ett fullkomligt guldkorn; en av årets såväl som bandets starkaste skivor.

Jonas Andersson

At The Gates ”To drink from the night itself” (Century Media/Sony)

Här har vi en skiva som banne mig har något för alla med smak för death metal. Klassisk göteborgsdöds med extra allt i form av tempoväxlingar inklusive väl placerade akustiska passager.

Det bjuds också på ”hjärngodis” för den som inte bara vill mosha (vilket i och för sig inte är något fel). Låttexterna är baserade på The Aesthetics Of Resistance av Peter Weiss; en tegelsten på en bra bit över 1.000 sidor (!) om motståndsrörelsen i Europa på 30- och 40-talet, sett ur ett vänsterperspektiv.

Det ”djupa” textinnehållet är knappast förvånande eftersom texter bortom genrestandardens fantasyinriktade är bandets signum. Vilket förstås inte är konstigt med läraren Tomas ”Tompa” Lindberg bakom mikrofonen.

Anders Björler har lämnat in sin elgitarr och sitt låtkomponerande och ersatts av Jonas Stålhammar (The Lurking Fear, Bombs Of Hades, God Macabre) på sexsträngaren och tvillingbrodern Jonas Björler vad gäller kompositörsbiten. I mina öron gör det spelmässigt ingen större skillnad och låtskrivandet är minst lika bra som tidigare.

Det handlar inte om en ny Slaughter of the soul – även om inledande titellåten kunde ha återfunnits på megaklassikern – för At The Gates anno 2018 är smartare än så. To drink from the night itself är i klass med megaklassikern tack vare den mycket höga lägstanivån och att ingen låt faller utanför ramen.

Det är verkligen inte ofta som death metal får mig att tänka att den bäst avnjutes i sällskap med det mest exklusiva från ölkällaren och med låttexthäftet i högsta hugg. To drink from the night itself är skivan som får mig att vilja göra just detta.

Utöver ovan nämnda titellåt så kan följande låthöjdpunkter nämnas:

Daggers of black haze är otroligt bra med olika musikaliska vändningar och smått lekfullt bas- och trumspel. Den känns på något sätt inte som en typisk dödslåt men samtidigt är det just vad den är. ”Tompa” med sin karakteristiska sångstil är också viktig för att ro låten i hamn.

The Chasm börjar med ett ödesmättat pianointro som för tankarna till  ett skräckfilmssoundtrack. Sedan tar härliga gitarrslingor över och förför hörselgångarna. Stort plus för de stillsammare passagerna som ger ett djup många band i genren saknar.

In nameless sleep har ett gitarrsolospel som gör att det är lätt hänt att trycka på repeat. Snyggt!

The colours of the beast är en tung pjäs och även det är något som bidrar till den variation som är så typisk för skivan. Fullt ös må vara ett kännetecken för death metal, men det finns andra vägar att vandra och ändå behålla hårdheten.

Hmmm, har jag glömt något…? Ja just det; två saker.

En stor eloge till trumslagaren Adrian Erlandsson. En man som saknar övermän bakom trummorna. Hans spel är inte bara noga uträknat och tekniskt perfekt, utan också innovativt och lekfullt. Men aldrig flyttar hans insatser fokus från låten utan bidrar uteslutande till musikens bästa.

Produktionen signerad Jonas, ”Tompa” och Russ Russell är organisk (ursäkta ”trendordet”) med livekänsla och alla instrument och sång vävs samman på bästa sätt.

Jag är fullt medveten om att vi bara befinner oss i maj månad, men jag vågar ändå påstå att det här är mycket väl kan vara den bästa ”brutala” hårdrocksskivan 2018.

Magnus Bergström

Tribulation ”Down Below” (Century Media/Sony)

    Release 26 januari

Standardutgåvan av det mycket, mycket efterlängtade alstret Down Below innehåller nio låtar med en speltid på knappt 47 minuter.
Jag väljer att förutsätta – rätt eller fel, ja det må så vara – att de som läser denna recension har koll på Tribulations musikvärld sedan tidigare och därmed går jag rakt på sak. Låtarna. Fyra till antalet utgör fundamentet:

The Lament har en föföriskt melodiös inledning och det är inget att tveka på; den här vandringen vill man följa med på.
Lady Death har ett gitarrspel/gitarrsolo som glöder och varvar det spröda och melodiösa med det spretiga och adrenalinstinna.
Lacrimosa manglar på i ett par minuter och känns där och då som det ”argaste” skivan har att erbjuda. Då tar den en ny vändning; det blir pompöst, skivans finaste gitarrsolo avlossas, det ”arga” återvänder och avslutningsvis trollbinds lyssnarna av en melankolisk (och samtidigt upplyftande) pianoslinga som ingen vettig människa vill värja sig ifrån.
Here Be Dragons är mäktigt stråkförgylld och det starkast lysande exemplet på vad Tribulation anno 2018 är kapabla till. Dessutom är det för en gammal Kiss-fantast som undertecknad en högtidsstund när den efter ett par minuter verkar gå över i klassikern Black Diamond. Det visar sig dock bara vara ett kort sidospår och av snygg passning till en eller flera av bandmedlemmarnas barndomsidoler, gissar jag
Utmanar denna fyrling gör Subterranea och det gör den riktigt bra, med en lite spöklik känsla och en intressant uppbyggnad. Alltså placeras den omedelbart i outsiderkategorin växer-för-varje-lyssning.

Produktionen är både spartanskt avskalad och nyansrik på en och samma gång. Läckert och välsmakande välbalanserat med extra plus för att basspelet från och till lyfts fram rejält i ljudbilden.

Sången signerad just basisten Johannes Andersson är som vanligt mullrig och oborstat growlig – och varenda ord går att uppfatta. Det är sannerligen inte alla sångare som klarar av den biffen. Mina tankar går ibland till Tom G. Warrior (Celtic Frost) även om det inte är en helt rättvis liknelse för den mannen har dessutom ett speciell sätt att ”spy” ut orden, vilket är oefterhärmligt.

Annars är det rent individuellt så att alla bandmedlemmar får ta plats. Sett rakt över är det gitarristerna Adam Zaars och Jonathan Hultén som imponerar mest. Vi får heller inte glömma den störtsköna trumrytmen i The World, signerad nytillskottet Oscar Leander (ex Deathstars), som gör att det känns som att det pågår ett diskret trumsolo mitt i alltihop..
Oh, ja just det; Anna von Hausswolff låter sina känslospröt (läs fingrar) förgylla anrättningen. Ett mycket smakfullt gästspel och inte det minsta överraskande från de värmländska esteterna.

De stigar som Tribulation tar är fortsatt högintressanta att följa och får inte missas av seriösa musikälskare. Mörkermetal eller inte.

Magnus Bergström

Watain ”Trident Wolf Eclipse” (Century Media)

Allt brinner och jag står framför den mörkaste av avgrunder. Det enda som återstår är att sväljas av lågorna eller att omfamna mörkret. Jomenvisst, så är faktiskt känslan som Trident Wolf Eclipse förmedlar (om man är lagd åt det teatraliska hållet).
Eller låt oss säga så här; ett furiöst ursinne från en black metal-best med eld som bränner och skövlar allt i sin väg likt vikingar på plundringståg.
Förenklat handlar det om en stark upplevelse som har två lägen – att älska eller hata.

Vi pratar om en ilsken urkraft. Alltså, allvarligt talat: Nuclear Alchemy öppnar i ett furiöst tempo och golvar omedelbart lyssnaren. Sacred Damnation fortsätter i samma stil, förvisso med en temposänkning halvvägs, och det är glasklart att Watain anno 2018 inte böjer sig för någon.
Till och med Teufelsreich som – till viss del – utgör ett ”andningshål”, med en antydan till flört med den episka känsla som präglat de två föregående skivorna, manglar på riktigt duktigt.
Personligen anser jag att Furor Diabolicus är det centrala spåret på Trident Wolf Eclipse. Den är på samma gång både snabbt aggressiv och tungt malande. Lägg till en kanonrefräng och alla förstår att vi snackar om prima låtsnickrande.

Det ska erkännas att först kändes all denna plattan i mattan-vansinneskörning i hundra knyck smått förvirrande, jämfört med de två föregående mer episka skivorna. Men så såg jag ljuset i mörkret… Det är givetvis helt naturligt med en rejäl urladdning efter just dessa. Och viktigast av allt; musiken skapas fortfarande med finess. Oavsett hur mycket kaos det än är så hålls det inom rimlighetens gräns.

Watain visar än en gång att de är bandet för alla andra i genren att se upp till. Horns high!

Magnus Bergström

Myrkur ”Mareridt” (Relapse)

Ilsken rasande urkraft och nordiskt svalt vemod. I ljuv förening.
Hur galet låter inte det? Ändå är det exakt det som är Myrkur; black metal i gammal norsk stil, sakral körsång och nordisk folkmusik vävs på andra fullängdsskivan Mareridt (mardröm på danska) ihop till en helhet.
Likheterna med band som Ulver, Alcest och Deafheaven är påtagliga, men märk väl att det handlar om likheter och inte en kopia. Långt ifrån.
Annorlunda. Egensinnigt.
Atmosfäriskt. Mardrömslikt.
Mystiskt. Spiritualistiskt.
Spöklikt. Vackert.
Varierat. Tålamodskrävande.
Eller med ett enda ord; avantgarde.
Det är sannerligen ingen överdrift att säga att Amalie Bruun, trots eller kanske tack vare lån från de mest skilda håll, har skapat sig en egen liten nisch i metalvärlden.
Hennes röst är i ena stunden ljus och varsamt smekande för att plötsligt förvandlas till ett mörkt maniskt avgrundsvrål som om hon vore besatt.
Ljudbilden är avskalat primitiv men ändå med en lite köttigare grund än den första vågen av norsk black metal. Producentproffset Randall Dunn (Earth, Sunn O))), Wolves In The Throne Room) har gjort ett mycket bra jobb med att lyfta fram de olika instrumenten och sångvarianterna.
Apropå proffs gästspelar Chelsea Wolfe i den tunga ångvälten kallad Funeral i vilken de två rösterna sammanflätas som det mest naturliga i världen.
Som avslutning återfinns stämningsfulla Børnehjem med en förställd barnliknande paranoid röst som extra krydda. Alltså något av en modern släkting till Alice Cooper-klassikern Steven.
Att välja ut en favoritlåt är svårt och för undertecknad i det närmaste omöjligt. Mareridt utgörs av elva tätt sammansvetsade kompositioner.
Vissa kan se speltiden (42 minuter) som för kort, men den slimmade kostymen gör sig alldeles utmärkt för maximal upplevelse när det handlar om musik som det inte går att tugga i sig okoncentrerat. Tålamod krävs och de som har det blir rikligt belönade och det är fullt möjligt att hamna i ett transliknande tillstånd.
Mindre lyckat är däremot att de aggressiva partierna inte låter tillräckligt ilskna. Jag efterlyser mer kontrast mellan hårt och mjukt. Tänk varannan låt med fullt ställ och varannan låt med Amalie och ett piano (lyssna på hennes fantastiska tolkning av King Diamonds Welcome home).
Amalie är ute på en fascinerande musikalisk resa och förmedlar en stark känsla av att hon har något mycket viktigt att säga oss.

Magnus Bergström

Venom Inc. ”Avé” (Nuclear Blast)

I den incestuösa soppa som är musikvärlden är två konstellationer med rötterna i samma band som existerar parallellt inget ovanligt. Lite ovanligare då kanske att konstellationen som av juridiska skäl existerar under nytt namn är mer original än originalkonstellationen och att det ”nya” bandet dessutom piskar ”originalet” hårt. Krångligt? Låt mig förklara.

Venom innehåller en originalmedlem, sångaren och basisten Cronos, medan Venom Inc. Innehåller två, gitarristen Mantas och trummisen Abbadon. I Venom Inc. Ingår dessutom The Demolition Man som var sångare och basist i Venom när Cronos , Mantas och Abbadon hatade varandra, vilket de fortfarande gör…fast inte Mantas och Abbadon då som spelar i samma band. (Fast Cronos hatar fortarande de andra två…och antagligen The Demolition Man… och de tre hatar antagligen Cronos.) Kort och gott är Venom Inc. på pappret mer Venom än vad Venom är i dagens läge, och de har dessutom gjort en sjuhelvetes pigg och bra skiva.

Ni som orkat hänga med hit kanske vill veta lite om musiken och skivan också? Bra! Blytunga Ave Satanas inleder skivan och lägger ribban högt. Det låter helt enkelt väldigt tungt och bra. I efterföljande Forged in Hell och Metal we Bleed skruvas tempot upp och det är inget snack om var rötterna finns.  Mantas gitarr vräker ur sig arketypiska Venomriff, eller snarare Mantasriff, och The Demolition Mans vokala insatser visar med all tydlighet varför han en gång i tiden blev Cronos ersättare.

Venom Inc. är smarta nog att inte fastna i retroträsket och försöka spotta ur sig återvunna Venomriff i 180 utan har spelat in en varierad skiva. Tunga, malande Dein Fleisch har till exempel snudd på en industrikänsla över sig och Blood Stained, som handlar om människans oförmåga att lära av sina misstag, är bitvis näst intill dramatiskt vacker medan Time to Die är en fullkomligt furiös urladdning i vansinnestempo. Avé är en skiva med låtar som kommer att stå sig väl mot de gamla klassikerna i livesetet och den enda låten som känns lite anonym i sammanhanget är Preacher Man. Favoritlåt då? Antagligen I Kneel to no God.

Venom Inc. är inte längre ett coverband på sig själva utan ett band som visar att de kan stå på egna ben och producera relevanta låtar och det sistnämnda är ärligt talat ett tag sedan Venom lyckades med. Venom är dött! Länge leve Venom Inc.!

Jonas Andersson

Insane ”Evil” (Duplicate Records)

Det finns en uppsjö thrashband vars medlemmar inte ens var påtänkta när det begav sig på 80-talet men som har gjort sin hemläxa väl. Svenska Insane är helt klart ett av de bättre. Trots sin ringa ålder har de spottat ur sig ett gäng demos och EPs och har nu släppt sin första fullängdare Evil, som innehåller åtta intensiva thrashlåtar av gammalt hederligt snitt och en akustisk liten sak. Åtta låtar ger dessutom en alldeles lagom spellängd för en thrashplatta och därmed inga utfyllnadslåtar.

Insane har fått till en produktion som låter gammal utan att kännas gammal, grumlig eller burkig. Varenda ton i vartenda riff går att urskilja vilket jag tackar för. Med alla dessa riff som de matar på med är klarhet i ljudet ett måste. Ett ljud som för övrigt är härligt organiskt jämfört med mycket annat dessa dagar. Musikaliskt är det tämligen klanderfritt. De kan sitt hantverk. Gustaf Hellbergs sång är inget som Idoljuryn skulle skicka vidare till finalen, men jag gillar desperationen i hans röst och att den hela tiden känns som att den ligger på gränsen till att brista. Däremot kan jag tänka mig att vissa kommer att ha lite svårt att ta den till sig. Till den thrash som Insane spelar sitter den dock enligt mig som en smäck.

Låtmässigt är det mycket stringent. Variation ses ofta som ett mått på kvalitet men när det gäller thrash får det inte avvika för mycket från mallen. Därmed sagt så blir det inte alls enformigt. Inledande guldkornet Ritualistic Death lägger ribban och inom thrashramarna tar Insane ut svängarna fullt tillräckligt. Jag har svårt att plocka ut enskilda favoritlåtar men förutom nyss nämnda öppningslåten är jag lite extra svag för Spiritual Possession och avslutande Servants of the Cemetary.

Kort och gott är Evil, vilken genialisk titel i all sin enkelhet, ett måste i varje samling av samtida thrash. Köp och headbanga dig till en hjärnskakning.

Jonas Andersson