Archive for the ‘Extrem/Tung Metal’Category

Klassisk göteborgsdöds med extra allt

atg

At The Gates ”To drink from the night itself” (Century Media/Sony)

Här har vi en skiva som banne mig har något för alla med smak för death metal. Klassisk göteborgsdöds med extra allt i form av tempoväxlingar inklusive väl placerade akustiska passager.

Det bjuds också på ”hjärngodis” för den som inte bara vill mosha (vilket i och för sig inte är något fel). Låttexterna är baserade på The Aesthetics Of Resistance av Peter Weiss; en tegelsten på en bra bit över 1.000 sidor (!) om motståndsrörelsen i Europa på 30- och 40-talet, sett ur ett vänsterperspektiv.

Det ”djupa” textinnehållet är knappast förvånande eftersom texter bortom genrestandardens fantasyinriktade är bandets signum. Vilket förstås inte är konstigt med läraren Tomas ”Tompa” Lindberg bakom mikrofonen.

Anders Björler har lämnat in sin elgitarr och sitt låtkomponerande och ersatts av Jonas Stålhammar (The Lurking Fear, Bombs Of Hades, God Macabre) på sexsträngaren och tvillingbrodern Jonas Björler vad gäller kompositörsbiten. I mina öron gör det spelmässigt ingen större skillnad och låtskrivandet är minst lika bra som tidigare.

Det handlar inte om en ny Slaughter of the soul – även om inledande titellåten kunde ha återfunnits på megaklassikern – för At The Gates anno 2018 är smartare än så. To drink from the night itself är i klass med megaklassikern tack vare den mycket höga lägstanivån och att ingen låt faller utanför ramen.

Det är verkligen inte ofta som death metal får mig att tänka att den bäst avnjutes i sällskap med det mest exklusiva från ölkällaren och med låttexthäftet i högsta hugg. To drink from the night itself är skivan som får mig att vilja göra just detta.

Utöver ovan nämnda titellåt så kan följande låthöjdpunkter nämnas:

Daggers of black haze är otroligt bra med olika musikaliska vändningar och smått lekfullt bas- och trumspel. Den känns på något sätt inte som en typisk dödslåt men samtidigt är det just vad den är. ”Tompa” med sin karakteristiska sångstil är också viktig för att ro låten i hamn.

The Chasm börjar med ett ödesmättat pianointro som för tankarna till  ett skräckfilmssoundtrack. Sedan tar härliga gitarrslingor över och förför hörselgångarna. Stort plus för de stillsammare passagerna som ger ett djup många band i genren saknar.

In nameless sleep har ett gitarrsolospel som gör att det är lätt hänt att trycka på repeat. Snyggt!

The colours of the beast är en tung pjäs och även det är något som bidrar till den variation som är så typisk för skivan. Fullt ös må vara ett kännetecken för death metal, men det finns andra vägar att vandra och ändå behålla hårdheten.

Hmmm, har jag glömt något…? Ja just det; två saker.

En stor eloge till trumslagaren Adrian Erlandsson. En man som saknar övermän bakom trummorna. Hans spel är inte bara noga uträknat och tekniskt perfekt, utan också innovativt och lekfullt. Men aldrig flyttar hans insatser fokus från låten utan bidrar uteslutande till musikens bästa.

Produktionen signerad Jonas, ”Tompa” och Russ Russell är organisk (ursäkta ”trendordet”) med livekänsla och alla instrument och sång vävs samman på bästa sätt.

Jag är fullt medveten om att vi bara befinner oss i maj månad, men jag vågar ändå påstå att det här är mycket väl kan vara den bästa ”brutala” hårdrocksskivan 2018.

Magnus Bergström

25

05 2018

Högintressant mörkermetal för musikälskare

tribulation

Tribulation ”Down Below” (Century Media/Sony)

    Release 26 januari

Standardutgåvan av det mycket, mycket efterlängtade alstret Down Below innehåller nio låtar med en speltid på knappt 47 minuter.
Jag väljer att förutsätta – rätt eller fel, ja det må så vara – att de som läser denna recension har koll på Tribulations musikvärld sedan tidigare och därmed går jag rakt på sak. Låtarna. Fyra till antalet utgör fundamentet:

The Lament har en föföriskt melodiös inledning och det är inget att tveka på; den här vandringen vill man följa med på.
Lady Death har ett gitarrspel/gitarrsolo som glöder och varvar det spröda och melodiösa med det spretiga och adrenalinstinna.
Lacrimosa manglar på i ett par minuter och känns där och då som det ”argaste” skivan har att erbjuda. Då tar den en ny vändning; det blir pompöst, skivans finaste gitarrsolo avlossas, det ”arga” återvänder och avslutningsvis trollbinds lyssnarna av en melankolisk (och samtidigt upplyftande) pianoslinga som ingen vettig människa vill värja sig ifrån.
Here Be Dragons är mäktigt stråkförgylld och det starkast lysande exemplet på vad Tribulation anno 2018 är kapabla till. Dessutom är det för en gammal Kiss-fantast som undertecknad en högtidsstund när den efter ett par minuter verkar gå över i klassikern Black Diamond. Det visar sig dock bara vara ett kort sidospår och av snygg passning till en eller flera av bandmedlemmarnas barndomsidoler, gissar jag
Utmanar denna fyrling gör Subterranea och det gör den riktigt bra, med en lite spöklik känsla och en intressant uppbyggnad. Alltså placeras den omedelbart i outsiderkategorin växer-för-varje-lyssning.

Produktionen är både spartanskt avskalad och nyansrik på en och samma gång. Läckert och välsmakande välbalanserat med extra plus för att basspelet från och till lyfts fram rejält i ljudbilden.

Sången signerad just basisten Johannes Andersson är som vanligt mullrig och oborstat growlig – och varenda ord går att uppfatta. Det är sannerligen inte alla sångare som klarar av den biffen. Mina tankar går ibland till Tom G. Warrior (Celtic Frost) även om det inte är en helt rättvis liknelse för den mannen har dessutom ett speciell sätt att ”spy” ut orden, vilket är oefterhärmligt.

Annars är det rent individuellt så att alla bandmedlemmar får ta plats. Sett rakt över är det gitarristerna Adam Zaars och Jonathan Hultén som imponerar mest. Vi får heller inte glömma den störtsköna trumrytmen i The World, signerad nytillskottet Oscar Leander (ex Deathstars), som gör att det känns som att det pågår ett diskret trumsolo mitt i alltihop..
Oh, ja just det; Anna von Hausswolff låter sina känslospröt (läs fingrar) förgylla anrättningen. Ett mycket smakfullt gästspel och inte det minsta överraskande från de värmländska esteterna.

De stigar som Tribulation tar är fortsatt högintressanta att följa och får inte missas av seriösa musikälskare. Mörkermetal eller inte.

Magnus Bergström

25

01 2018

En ilsken urkraft att räkna med

Watain_TridentWolfEclipse

Watain ”Trident Wolf Eclipse” (Century Media)

Allt brinner och jag står framför den mörkaste av avgrunder. Det enda som återstår är att sväljas av lågorna eller att omfamna mörkret. Jomenvisst, så är faktiskt känslan som Trident Wolf Eclipse förmedlar (om man är lagd åt det teatraliska hållet).
Eller låt oss säga så här; ett furiöst ursinne från en black metal-best med eld som bränner och skövlar allt i sin väg likt vikingar på plundringståg.
Förenklat handlar det om en stark upplevelse som har två lägen – att älska eller hata.

Vi pratar om en ilsken urkraft. Alltså, allvarligt talat: Nuclear Alchemy öppnar i ett furiöst tempo och golvar omedelbart lyssnaren. Sacred Damnation fortsätter i samma stil, förvisso med en temposänkning halvvägs, och det är glasklart att Watain anno 2018 inte böjer sig för någon.
Till och med Teufelsreich som – till viss del – utgör ett ”andningshål”, med en antydan till flört med den episka känsla som präglat de två föregående skivorna, manglar på riktigt duktigt.
Personligen anser jag att Furor Diabolicus är det centrala spåret på Trident Wolf Eclipse. Den är på samma gång både snabbt aggressiv och tungt malande. Lägg till en kanonrefräng och alla förstår att vi snackar om prima låtsnickrande.

Det ska erkännas att först kändes all denna plattan i mattan-vansinneskörning i hundra knyck smått förvirrande, jämfört med de två föregående mer episka skivorna. Men så såg jag ljuset i mörkret… Det är givetvis helt naturligt med en rejäl urladdning efter just dessa. Och viktigast av allt; musiken skapas fortfarande med finess. Oavsett hur mycket kaos det än är så hålls det inom rimlighetens gräns.

Watain visar än en gång att de är bandet för alla andra i genren att se upp till. Horns high!

Magnus Bergström

16

01 2018

Avantgarde black metal som har något att säga

myrkur

Myrkur ”Mareridt” (Relapse)

Ilsken rasande urkraft och nordiskt svalt vemod. I ljuv förening.
Hur galet låter inte det? Ändå är det exakt det som är Myrkur; black metal i gammal norsk stil, sakral körsång och nordisk folkmusik vävs på andra fullängdsskivan Mareridt (mardröm på danska) ihop till en helhet.
Likheterna med band som Ulver, Alcest och Deafheaven är påtagliga, men märk väl att det handlar om likheter och inte en kopia. Långt ifrån.
Annorlunda. Egensinnigt.
Atmosfäriskt. Mardrömslikt.
Mystiskt. Spiritualistiskt.
Spöklikt. Vackert.
Varierat. Tålamodskrävande.
Eller med ett enda ord; avantgarde.
Det är sannerligen ingen överdrift att säga att Amalie Bruun, trots eller kanske tack vare lån från de mest skilda håll, har skapat sig en egen liten nisch i metalvärlden.
Hennes röst är i ena stunden ljus och varsamt smekande för att plötsligt förvandlas till ett mörkt maniskt avgrundsvrål som om hon vore besatt.
Ljudbilden är avskalat primitiv men ändå med en lite köttigare grund än den första vågen av norsk black metal. Producentproffset Randall Dunn (Earth, Sunn O))), Wolves In The Throne Room) har gjort ett mycket bra jobb med att lyfta fram de olika instrumenten och sångvarianterna.
Apropå proffs gästspelar Chelsea Wolfe i den tunga ångvälten kallad Funeral i vilken de två rösterna sammanflätas som det mest naturliga i världen.
Som avslutning återfinns stämningsfulla Børnehjem med en förställd barnliknande paranoid röst som extra krydda. Alltså något av en modern släkting till Alice Cooper-klassikern Steven.
Att välja ut en favoritlåt är svårt och för undertecknad i det närmaste omöjligt. Mareridt utgörs av elva tätt sammansvetsade kompositioner.
Vissa kan se speltiden (42 minuter) som för kort, men den slimmade kostymen gör sig alldeles utmärkt för maximal upplevelse när det handlar om musik som det inte går att tugga i sig okoncentrerat. Tålamod krävs och de som har det blir rikligt belönade och det är fullt möjligt att hamna i ett transliknande tillstånd.
Mindre lyckat är däremot att de aggressiva partierna inte låter tillräckligt ilskna. Jag efterlyser mer kontrast mellan hårt och mjukt. Tänk varannan låt med fullt ställ och varannan låt med Amalie och ett piano (lyssna på hennes fantastiska tolkning av King Diamonds Welcome home).
Amalie är ute på en fascinerande musikalisk resa och förmedlar en stark känsla av att hon har något mycket viktigt att säga oss.

Magnus Bergström

21

09 2017

Venom är dött! Länge leve Venom Inc.!

venomave

Venom Inc. ”Avé” (Nuclear Blast)

I den incestuösa soppa som är musikvärlden är två konstellationer med rötterna i samma band som existerar parallellt inget ovanligt. Lite ovanligare då kanske att konstellationen som av juridiska skäl existerar under nytt namn är mer original än originalkonstellationen och att det ”nya” bandet dessutom piskar ”originalet” hårt. Krångligt? Låt mig förklara.

Venom innehåller en originalmedlem, sångaren och basisten Cronos, medan Venom Inc. Innehåller två, gitarristen Mantas och trummisen Abbadon. I Venom Inc. Ingår dessutom The Demolition Man som var sångare och basist i Venom när Cronos , Mantas och Abbadon hatade varandra, vilket de fortfarande gör…fast inte Mantas och Abbadon då som spelar i samma band. (Fast Cronos hatar fortarande de andra två…och antagligen The Demolition Man… och de tre hatar antagligen Cronos.) Kort och gott är Venom Inc. på pappret mer Venom än vad Venom är i dagens läge, och de har dessutom gjort en sjuhelvetes pigg och bra skiva.

Ni som orkat hänga med hit kanske vill veta lite om musiken och skivan också? Bra! Blytunga Ave Satanas inleder skivan och lägger ribban högt. Det låter helt enkelt väldigt tungt och bra. I efterföljande Forged in Hell och Metal we Bleed skruvas tempot upp och det är inget snack om var rötterna finns.  Mantas gitarr vräker ur sig arketypiska Venomriff, eller snarare Mantasriff, och The Demolition Mans vokala insatser visar med all tydlighet varför han en gång i tiden blev Cronos ersättare.

Venom Inc. är smarta nog att inte fastna i retroträsket och försöka spotta ur sig återvunna Venomriff i 180 utan har spelat in en varierad skiva. Tunga, malande Dein Fleisch har till exempel snudd på en industrikänsla över sig och Blood Stained, som handlar om människans oförmåga att lära av sina misstag, är bitvis näst intill dramatiskt vacker medan Time to Die är en fullkomligt furiös urladdning i vansinnestempo. Avé är en skiva med låtar som kommer att stå sig väl mot de gamla klassikerna i livesetet och den enda låten som känns lite anonym i sammanhanget är Preacher Man. Favoritlåt då? Antagligen I Kneel to no God.

Venom Inc. är inte längre ett coverband på sig själva utan ett band som visar att de kan stå på egna ben och producera relevanta låtar och det sistnämnda är ärligt talat ett tag sedan Venom lyckades med. Venom är dött! Länge leve Venom Inc.!

Jonas Andersson

11

08 2017

Intensiv svensk thrash

insane evil

Insane ”Evil” (Duplicate Records)

Det finns en uppsjö thrashband vars medlemmar inte ens var påtänkta när det begav sig på 80-talet men som har gjort sin hemläxa väl. Svenska Insane är helt klart ett av de bättre. Trots sin ringa ålder har de spottat ur sig ett gäng demos och EPs och har nu släppt sin första fullängdare Evil, som innehåller åtta intensiva thrashlåtar av gammalt hederligt snitt och en akustisk liten sak. Åtta låtar ger dessutom en alldeles lagom spellängd för en thrashplatta och därmed inga utfyllnadslåtar.

Insane har fått till en produktion som låter gammal utan att kännas gammal, grumlig eller burkig. Varenda ton i vartenda riff går att urskilja vilket jag tackar för. Med alla dessa riff som de matar på med är klarhet i ljudet ett måste. Ett ljud som för övrigt är härligt organiskt jämfört med mycket annat dessa dagar. Musikaliskt är det tämligen klanderfritt. De kan sitt hantverk. Gustaf Hellbergs sång är inget som Idoljuryn skulle skicka vidare till finalen, men jag gillar desperationen i hans röst och att den hela tiden känns som att den ligger på gränsen till att brista. Däremot kan jag tänka mig att vissa kommer att ha lite svårt att ta den till sig. Till den thrash som Insane spelar sitter den dock enligt mig som en smäck.

Låtmässigt är det mycket stringent. Variation ses ofta som ett mått på kvalitet men när det gäller thrash får det inte avvika för mycket från mallen. Därmed sagt så blir det inte alls enformigt. Inledande guldkornet Ritualistic Death lägger ribban och inom thrashramarna tar Insane ut svängarna fullt tillräckligt. Jag har svårt att plocka ut enskilda favoritlåtar men förutom nyss nämnda öppningslåten är jag lite extra svag för Spiritual Possession och avslutande Servants of the Cemetary.

Kort och gott är Evil, vilken genialisk titel i all sin enkelhet, ett måste i varje samling av samtida thrash. Köp och headbanga dig till en hjärnskakning.

Jonas Andersson

27

06 2017

Thrashcore som får det att spritta i kroppen

skulldrain

Skulldrain ”Hatred Rising” (ViciSolum/Sound Pollution)

   Release: 14 april

Kalla det thrashcore, crossoverthrash eller vad du vill. Fenomenet har fått ett uppsving och varken bandens eller publikens intresse verkar avta. Bra det för avfyrad på alla cylindrar är den oemotståndlig.
Hatred Rising är Skulldrains debutskiva men det är inga duvungar som medverkar; alla fyra bandmedlemmarna har varit med förr och det märks.
Musikaliskt hör jag i första hand spår från Slayer, Municipal Waste, The Haunted, Nuclear Assault och Destruction. Det går också att säga att Skulldrain på sätt och vis är en aggressivare och enklare variant av ”innebandet” Power Trip.
Sången är måhända en vattendelare; en mix av hardcore och thrash med en ganska opolerad råhet. Ofta gör den sig alldeles utmärkt men den är från och till också lite väl påträngande.
Apropå sång så är refrängerna lätta att skråla med i och alltså helt enligt regelboken för alla typer av thrash.
Utan tvekan är Slayer-doftande One More Word bäst, med ett gitarrsolo som träffar mitt i prick. Men låtar som Trigger the Crisis, Through Death och tittellåten får det också att spritta rejält i alla möjliga kroppsdelar.
Ett intressant och ett för genren ganska ovanligt grepp är att inte mindre än två av de nio låtarna är instrumentala. Där och då får musiken – och lyssnaren – chansen att andas och den idén applåderas.
Här finns gott om potential och med rätt utvecklingskurva är känslan att det kommer att låta ännu bättre på uppföljaren.
Till sist måste jag säga att mitt rebelliska tonårsjag hade älskat textraden ”Hell was built for people like you”…

Magnus Bergström

10

04 2017

Melodiös death metal med imponerande bredd

mors

Mors Principium Est ”Embers Of A Dying World” (AFM Records)

2003 albumdebuterade finländarna, som i dagsläget spelar melodiös death metal kryddad med en rejäl stor dos av thrash metal och dessutom – smått överraskande – smakfulla vibbar av power metal.
Rikligt förekommande är den typ av melodiösa gitarr- och keyboardslingor som vi kunde höra från In Flames några skivor tillbaka. Ett annat band som tydligt influerat låtskrivandet är At The Gates. Nämnda slingor samspelar här så läckert att de, som på det självklaraste sätt i världen, placerar landsmännen i Children Of Bodom i baksätet.
Ett ganska nytt grepp är symfoniska inslag av den typ som vanligtvis oftast förknippas med black metal (inga likheter i övrigt) vilket kombinerat med att det inte är full fart hela tiden ger en imponerande bredd.
Det growlas föredömligt och ovanligt välartikulerat. Ja jag skulle vilja påstå att inte ett enda ord försvinner i gurglandet. Inte illa pinkat.
Produktionen är modernt ren och köttig och alltså som klippt och skuren för tongångarna.
Bästa låt är Into The Dark men den har skarp konkurrens av Reclaim The Sun och halvballaden (!) Death Is The Beginning. Sistnämnda må vara något av en styggelse i många traditionalisters öron, men rent krasst är det ännu en en ingrediens som bidrar till intressant variation.
I mina öron har Mors Principium Est sedan 2012 års …And Death Said Live haft en stigande formkurva och med Embers Of A Dying World presenterar
de sin hittills bästa skiva.
När jag vill lyssna på ”hård” musik är det så här den ska låta.

Magnus Bergström

20

03 2017

Överraskande vitala thrashveteraner

sodom

Sodom ”Decision day” (Steamhammer/Border)

De tyska thrashveteranerna (bildades i Gelsenkirchen 1982) är tillbaka, tre år efter förra given Epitome of torture. Denna gång har sångaren/basisten Tom Angelripper och hans två bandkamrater knåpat ihop elva nya låtar.
För egen del hade jag blivit alldeles lagom mätt av de åtta som håller måttet:
In retribution. Snacka om en programförklaring redan i öppningslåten; snabb och medryckande och ett lite lagom punksmutsigt ljud. Det sköna drivet gör att det inte går att låta bli att stampa takten och nicka gillande (en gubbig variant av headbanging).
Rolling thunder. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att Sodom är ett band som spelar progressiv thrash. Haha, tossigt värre va? För det gör de väl inte… Eller? Hmmm… Jo ta mig tusan! Tuff attityd, fina melodier och smakfulla tempoväxlingar i symbios. Läckert!
Decision day. De tunga partierna sitter smiskar öronen klockrent och hänger kvar i skallen en lång stund efteråt. Ja det här hade faktiskt kunnat bli en ny personlig favorit – om det inte vore för de flitigt förekommande standardsnabba partierna som bara är okej. Synd på så rara ärtor…
Caligula. Ös. Tyngd. Allsångsrefräng. Europathrash blir inte (mycket) bättre än så här. En riktig höjdare!
Who is God? I grund och botten en småtrist historia, som räddas och det rejält av en refräng som inte ligger långt efter starka Caligulas dito.
Strange lost world. Caligulas tvilling men med mer klädsamt desperat sång av Tom och en svagare refräng.
Blood lions. Det thrashas på bra och även här återfinns en sjung-med-refräng som tagen ur läroboken.
Refused to die. Efter några svagare kort på slutet stängs butiken som tur är på ett vettigt sätt. Alltså med en låt som skriker Sodom – på rätt sätt.
Sett till att det släppts/släpps nya skivor från många av thrashens stora, är 2016 ett starkt år. Sodom står sig väl i konkurrensen men har ändå en bit till pallplats. Med det sagt har jag inte känt mig så peppad på en Sodomskiva sedan Agent Orange (1989) och Better off dead (1990).

Magnus Bergström

04

10 2016

Essensen av melodiös death metal

arch enemy war eternal

Arch Enemy ”War Eternal” (Century Media/Universal)

Never Forgive, Never Forget. War Eternal. As the Pages Burn. Arch Enemy har aldrig inlett ett album med en starkare trippel, sanna mina ord. Vi snackar om essensen av melodiös death metal; snabbt och hårt i ljuv förening med förföriskt melodiösa tongångar.
Men det är ändå ingen av ovan nämnda låtar som ger det största lyckoruset när War Eternal spisas. Det stora utropstecknet är nämligen, åtminstone för min del, utan tvekan You Will Know My Name. Här har vi nämligen örongodis de luxe i en välljudande mix av lugna, progressiva tongångar och melodiös death metal som bara Michael Amott (gitarr) kan få till. Dessutom kryddas denna 4:37 minuters anrättning med ett utsökt användande av stråkar (om det gillas rekommenderar jag också Time Is Black).
99 gånger av 100 i fallet Arch Enemy handlar recensionstexterna om genialiteten i Amotts riff och sångens kvalitet (oftast i positiva tongångar). Själv skulle jag istället vilja lyfta fram Sharlee D’Angelo (bas) som mannen med ett stort finger med i spelet. Han har en väldokumenterad känsla för melodier och Amott & co har – tror i alla falll undertecknad – låtit honom ha ett stort inflytande när det gäller låtidéer och användandet av stråkar etc.
Många av bandets fans håller antingen Burning Bridges (1999), Doomsday Machine (2005) eller Khaos Legions (2010) som vassast i diskografin, oftast beroende på om man varit ett fan från början eller hakat på tåget på senare år. War Eternal känns som den perfekta gemensamma nämnaren och har förutsättningarna att sitta ensam på tronen som ”härskare”.
Att jag ändå inte drar till med en fullpoängare beror på att 13 låtar till slut blir lite för mycket av det goda.
Ja, just det, givetvis måste också vokalistbytet nämnas. Lika mycket som mina öron tyckte om Angela Gossow, lika mycket tycker de om Alissa White-Gluz (ex-Agonist). Punkt slut.
Men hallå; varför slösa tid med att läsa vad jag tycker och tror? Rusa istället iväg och införskaffa plattan!

Magnus Bergström

04

08 2014