nyaskivor.se

Transatlantic “The Whirlwind” (Century Media/EMI)

Supergruppen Transatlantic är tillbaks med ett nytt album efter sju långa år av “kreativ paus”. Denna grupp består av Roine Stolt (The Flower Kings), Pete Trewavas (Marillion), Neal Morse (Ex-Spocks Beard) samt trumgurun Mike Portnoy (Dream Theater).

The Whirlwind öppnar stark med  “Overture/Whirlwind”. Ett kapitel på 9:54 minuter vilket inleds med c:a sex och en halv minuters trevligt instrumentalt bollande, och det blir ju inte sämre när sången läggs in i mixen. Mums. Grabbarna visar ju verkligen att de kan hantera sina instrument.

Anledningen till att jag benämner låtarna som kapitel, är att skivan i sin helhet bara innehåller en låt som är 77 minuter lång, men indelad i 12 separata kapitel. Detta är ett extremt häftigt koncept, och gör verkligen att man får en helhetskänsla av skivan.

Andra kapitlet är lite av en ballad, med lätta vibbar av The Flower Kings. Första delen av tredje kapitlet har en känsla som man nästan bara får om man sitter och jammar, and I love it! Snygga harmonier, superstabila bakgrunder och snygga melodier. Fjärde kapitlet är en lite mörkare låt. Lågmäld, inte allt för mycket instrumentala utsvävningar förrän i slutet, där jag återigen hänförs av Transatlantics klassiskt episka passager som avslutas på bästa Dream Theater-manér rakt in i femte kapitlet, som så passande heter “Out of the Night”. Femte kaptitlet är ganska pop-rockigt och känns lite som 90-talets Marillion, fast mycket modernare. Sjätte kapitlet i denna episka saga är också ganska soft, sparsmakad och smakfullt sammansatt. Vissa partier för mig nästan tillbaks till 80-talets hårspraysdoftande ballader, men bara nästan!

Halvvägs in i skivan så håller Transatlantic ett ganska jämt tempo på låtarna, väldigt mycket mid-tempo, snygga melodier och starka sångslingor.

Sjunde kapitlet, “Evermore” öppnar med en passage som får vilken Dream Theater-diggare som helst att lyfta på ögonbrynen. Låten fortsätter i mid-tempo med klara funk-influenser i grunden. Åttonde kapitlet behåller funk-grunden, men skalar av allt lite till och kör mycket på bara bas och trummor i verserna och går sedan över, som nästan alla låtar hitintills, i lite proggigare tonarter!

Enligt Neal Morse själv så känner man knappt igen bandet i tionde kapitlet med sitt ”The Zeppelinesque sound”. Jag är beredd att hålla med, men jisses vilket låt! Näst intill alla riff i detta kapitel är dubbade med orkestersynthar, vilket gör det hela mäktigt och stort. Tionde kapitlet, “Pieces of Heaven” är en ren transportsträcka med allmänt psykedeliska melodier, konstiga keyboards och en huvudslinga som lätt skulle kunna passa in på första banan i “Castlevania” till Nintendo 8-bit. Riktigt ballt.

Elfte kapitlet är både det slöaste och hårdaste kapitlet på den här skivan. Efter att låten har passerat fyraminuters-strecket så byggs allt sakta upp till en kaskad av gitarrsolon, dubbla baskaggar, dubblade keyboard/gitarr-slingor och udda taktarter. Så här låter ju faktiskt Transatlantic när de är som bäst. Nu vandrar vi in i sista kapitlet: “Dancing with Eternal Glory/Whirlwind (Reprise). Detta är faktiskt det enda kapitlet som inte riktigt känns som att det sitter ihop med resten av skivan. Spåret inleder med Nobou Uematso-inspirerat piano för att gå över i tvätt-äkta smörballad. Allting väldigt sparsmakat och inte överdrivet på något sätt. Deta hela mynnar ut i ett mäktigt avslut på skivan och lämnar mig nöjd och belåten.

Overall: Den här skivan var faktiskt riktigt bra! Inte superbländande på något sätt, och självklart är jag lite lätt partisk eftersom jag diggar samtliga medlemmars originalband, men jag tyckte nog att skivan kunde bli en aning, en väldigt liten aning, tråkig (?!) på sina ställen. MEN där är inte sagt att jag inte tyckte att den var jättebra! Gillar ni sparsmakad progressiv pop/rock/metal, så tycker jag verkligen ni ska kolla in Transatlantic - The Whirlwind.

Peter Henningsson

Weezer “Raditude” (Universal)

BMX-rockarna är tillbaka med ett nytt album. Weezer har ju varit ganska ojämna sedan hiten från det ”blå” albumet. ”Buddy Holly” och ”My name is Jonas” var och är favoriter fortfarande. Det är fortfarande pop´n roll  men det är lite som Green Day, de börjar komma upp i åren, runt 40 år och tycker fortfarande att det är kul med BMX och skateboard.

Det här är bandets sjunde skiva men de är långt ifrån sitt forna jag, där det fanns en glöd och en närvaro. Nu blir det nästan lite pajasrock över det hela. Nog för att det finns några bra låtar på skivan. Rivers Cuomo kan ju skriva låtar, det handlar ju inte om det. Känns lite som om de har en ålderskris som heter duga, eller är det alla inhyrda låtskrivare som gör att det blir som det blir? Ni var bra på 1990-talet. Kanske dags att låta liket ligga och återförenas om tio år.

Mattias Ransfeldt

Sonic Syndicate “Burn This City/Rebellion” EP (Nuclear Blast/Warner)

Första smakprovet på Sonic Syndicate med nya sångaren Nathan J. Biggs låter precis som förväntat, nämligen som en lite hårdare version av hitsingeln Jack Of Diamonds. Vilket är både på gott och ont. Gott för att det är så här vi vant oss vid att bandet låter och de gör det bra och med en ganska egen stil. Ont för att vid det här laget så förväntar jag mig att bandet ska överraska med ett eller flera nya grepp.

Om jag gissar rätt så kommer nästa fullängdare att erbjuda just något nytt eftersom en ny sångare säkerligen har givit bandet nya infallsvinklar. Och ärligt talat är det förstås logiskt att släppa en typisk Sonic Syndicate-låt som första smakprov, för att inte göra fansen oroliga. Andra låten på ep:n, Rebellion In Nightmareland, är i undertecknads öron en bättre låt med hårdare attityd - vilket klär Sonic Syndicate bra - och ett sanslöst härligt dubbeltramp. Det ska bli mycket intressant att höra nästa skiva våren 2010…

Magnus Bergström

Suicidal Angels “Sanctify The Darkness” (Nuclear Blast/Warner)

Wow! Sanctify The Darkness rivstartar med ösiga Bloodthirsty och bandet släpper inte gaspedalen förrän i och med sista tonen på avslutningslåten Child Molester.

De två bästa orden för att beskriva grekiska Suicidal Angels musik; aggression och snabbhet. En jämförelse med klassiska thrashband är självklar eftersom det går att hitta kopplingar till Slayer, Exodus, Kreator och Mortal Sin (för att nämna några).

The Pestilence Of Saints och Inquisition låter så mycket Slayer att jag gång på gång tror att jag lyssnar på en gammal Slayer-skiva med uppfräschad ljudbild. Ja, den inledande låttrippeln (tidigare nämnda låtar) är sanslöst bra och får nästan ett old school thrash fan som undertecknad att gråta av glädje. Sången brukar vara ett problem för band från icke engelskpråkiga land som exempelvis just Grekland men i det här fallet är den biten inget som stör, förutom vid några enstaka tillfällen (och då handlar det om dåligt uttal).

De som köper Sanctify The Darkness kommer att vara med om en överkörning av öronen som heter duga. Och det är förstås så det ska vara när det handlar om old school thrash metal.

Med tanke på det jag skrivit ovan om “självmordsänglarna” så undrar säkert någon varför jag inte delar ut en femma i betyg? Jo, det är nämligen så att hur bra det än är så vill jag ha lite mer variation för att vara riktigt nöjd.

Magnus Bergström

Sissel och Odd “Strålande jul” (Universal)

Strålande jul är ett samarbete mellan den norska huldran och sånggudinnan Sissel Kyrkjebö och norska folkmusikern Odd Nordstoga. Det här är en mycket stämningsfull och fin julskiva med en blandning av julklassiker - med tonvikten på sakrala julsånger - och ett par nya låtar med bl.a. svenska Py Bäckman vid pennan.

Det här är en föredömligt sparsmakad och behaglig julskiva utan onödigt bjäfs. Balsam för själ och öron under den mörka årstiden. Inspelningen genomsyras mycket av en organisk och varm nära livekänsla. Blundar du kan du nästan tro att Sissel och Odd står hemma i ditt vardagsrum och sjunger, ibland på norska och ibland på svenska, till enkelt ackompanjemang av piano, lite stråkar och någon flöjt och gitarr ibland. Det är så här det ska göras.

Henric Ahlgren

Zachary Richard “Last Kiss” (Musicor/Hemifrån)

För mig är det här en ny bekantskap. Ju mer jag läser om honom så inser jag att han är en kulturmänniska ut i fingerspetsarna, en eldsjäl och brinner för bra saker som miljöfrågor. Zachary Richard har släppt ett gäng skivor sedan 70-talet men jag har totalt missat denna singer/songwriter från Louisiana. Han har snickrat ihop det mesta på skivan men på ”Acadian Driftwood” som för övrigt är en av mina favoriter med The Band, får han i alla fall hjälp av smörsångerskan Céline Dion. Det är från början Robbie Robertsons låt och skivan ”Last Kiss” har vibbar från The Band men också inslag av gospel (”The Levee Broke”). Det här är fantastiskt bra! ”The Levee Broke” påminner mig om Bob Dylans ”Saved”.

Annars ryms det mesta inom folk och rockgenren på skivan. För mig skall det bli en kulinarisk upplevelse att upptäcka Zachary Richards tidigare plattor. Tror jag har fått en ny favorit här. För gillar man det där amerikanska soundet typ Ryan Adams, Whiskeytown  och Jesse Malin; då är den här plattan given! Vill ha mer av ”The Levee Broke”!

Mattias Ransfeldt

Jello Biafra and the Guantanamo School of Medicine ”The Audacity of Hype” (Sound Pollution)

Jello Biafra är tillbaka med sin första soloskiva någonsin sedan Dead Kennedys. De senaste åren har han gjort en del spoken word-skivor och turnerat med det runt om i världen. Biafra har även gjort skivor med band som: Melvins, Nomeansno, Doa, Mojo Nixon and Lard. Det var när han fyllde 50 tidigare i år som han satte ihop bandet för två utsålda spelningar i San Francisco. Efter det så började bandet spela in skivan, som släpptes i början av den här månaden. Det låter mycket Dead Kennedys om det här och kanske är det inte är så konstigt. Det är punkrock av det bästa slaget, tycker jag. Mycket välspelat och med bra texter.

Jello Biafra har ju alltid haft mycket politiska texter så även här. Jag tycker att själva bandnamnet är en riktig känga till regeringen. Det är medlemmar från tex: Faith no more och Victims Family som han spelar med. Han jobbar ju bara med bra musiker. Jag tycker inte att det finns någon favvo låt på skivan, för alla låtar är ju riktigt bra. Det här är en riktig kanonskiva. Så ni som gillar punk och hc - köp denna skiva omedelbart. Ni lär inte ångra er. Det lovar jag. Tack för mig. Peace.

Jimmy Jansson

Jennifer Brown “Bloom in november” (Lionheart/Universal)

Hon behöver ingen närmare presentation. Jennifer Brown har varit en en artist som funnits med ett tag nu. Här kommer en fem spårig mini-CD som drar åt soulpophållet som vanligt.

Här bjuds vi på melodifestivalslåten ”Never been here before”, ”Mr. Running man” som man kan ha hört på radion om man varit uppmärksam. Hon presenterar även den nya singeln ”Never givning up on love” och det är ju bra för det ska man ju inte göra - jag tror ju på kärleken. ”Out of the ashes” har hon skrivit tillsammans med Peter Kvint och Sharon Vaughn. Den lite svala EPn avslutas med ”Suburbian lover” som skall vara en nostalgisk hyllning till Jennifer Browns uppväxtår i förorten Hjällbo utanför Göteborg.

Hon låter som alltid har gjort och förmodligen alltid kommer låta så här. Ni får vad ni förväntar er när ni köper den här skivan. Det är ju tryggt och bra på alla sätt och vis.

Mattias Ransfeldt

Sofia Karlsson “Det allra bästa 1999-2009″ (Bonnier Amigo)

Det var tack vare den värmländske Dan Andersson-tolkaren Christer Lindén som jag först kom i kontrakt med vår svenska guldgruva av dikter skrivna av Dan Andersson. Och genom Christers egna tolkningar började jag leta efter andra och hittade då Dan Viktor och Sofia Karlsson. Sofias röst är som ett gott vin som bara blir bättre och bättre med åren. Den här samlingen bjuder på allt från hennes Dan Andersson-tolkningar till udda tagningar och bortglömda och helt outgivna låtar. En riktig skatt om ni frågar mig.

Att höra henne i ”Sång till friheten” (Afzelius), ”Telegram för Lucidor” (Vreeswijk) får mig att rysa. För de som inte redan har upptäckt Sofia Karlssons rika musikskatt är det här rätt tillfälle. En samling som har ett existensberättigande av allra högsta grad. Det är en riktig godispåse av bra visor från hennes första 10 år som artist. En dubbel CD med all man kan önska sig från ”Svarta ballader”, ”Visor från vinden” och ”Söder om kärleken” plus så mycket mer. Enligt mig finns det tre stora Dan Andersson tolkare i Sverige och alla gör det på sitt sätt. Christer Lindén, Dan Viktor och så den som fått mest genomslagskraft - Sofia Karlsson.

Bonustips: Vill ni även ha ett bra alternativ till Sofia så bör ni kolla upp Christer Lindéns ”Pilgrimsstig”.

Mattias Ransfeldt

Svartby “Riv, Hugg och Bit” (Trollzorn/Sound Pollution)

Svartby är ett folkmetal/svartcore-band från S:t Petersburg i Ryssland som skriver alla sina texter på svenska. Medlemmarna kallar sig följande: Torhall, bas och sång. Hök, gitarr. Somna, trummor. Lindwurm, gitarr och Giftsvamp på keyboard. Lite lustigt.

Svartby är väldigt originellt på sina ställen, men ibland känns det som de drar ganska mycket åt CHILDREN OF BODOM. Tyvärr så gör de inte dessa partier så bra. Riv, Hugg och Bit är full av smakfulla melodislingor, och arrangemangen på den symfoniska delen av detta band känns väldigt DIMMU BORGIR. Detta är ju dock ett bra betyg från mig. Skivan känns relativt genomtänkt med intressanta passager och många snygga folkmusik-inspirerade partier. Ett stort plus med detta band är deras roliga texter, såsom: “Långt skägg, mäktiga armar. Dvärgkvinnor är som snubbar”.

Overall: Jag tycker nog att Svartby är lite mer än okej. När jag först fick se omslaget till denna skiva blev jag oerhört skeptisk. Omslaget är fult, och medlemmarna är heller inte så vackra, men de kan i alla fall skriva musik. Om ni är ute efter nåt lite annorlunda och gillar musik som drar sig lite åt black/folk-hållet, tycker jag verkligen ni ska kolla in Svartby - Riv, Hugg och Bit.

Peter Henningsson