Archive for the ‘Blues’Category

Samling vid pumpen

walter

Walter Trout ”We’re All In This Together” (Provogue/Warner)

Walter Trout rullar ut de stora kanonerna och avlossar en bredsida med 14 rungande salvor bluesrock tillsammans med de allra bästa i branschen. Var och en av de inviterade kombattanterna har fått en skräddarsydd sång sig tillskriven och John Mayall, Joe Bonamassa, Kenny Wayne Shepherd m.fl. står bredbenta och skjuter direkt från höften.

Mr. Shepherd – på sistone synlig tillsammans med Stephen Stills och Barry Goldberg i supergruppen The Rides – vilar inte på hanen utan rivstartar med ”Gonna Hurt Like Hell” till folkets stora jubel. Och visst lägger sig Charlie Musselwhites munspel på ”The Other Side Of The Pillow” som balsam för kropp och själ. Inte tu tal om det.

Allman Brothers ande vilar över ”She Listens To The Blackbird Sing” och Mike Zito förvaltar sitt pund väl. Så enkelt var det. Att astrakanäpplet inte faller långt från trädet visar sig i ”Do You Still See Me At All” där sonen Jon Trout alternerar med fadern på både gitarr och sång. Känsloladdat och välplockat.

Ända sen barnsben har jag i olika versioner lyssnat på ”The Sky Is Crying”. Ursprungligen uppförd av Elmor James 1959 och inte minst Stevie Ray Vaughan lyfte den högt. Här och nu med Warren Haynes så blir det riktigt tung blues. Stången på 197,5 kg känns plötsligt som ett ton. Tre godkända vita lampor lyser vid domarborden. Enda covern på albumet, men det var det värt.

Den här bluespåsen är fylld med godis upp till brädden och det finns inget mer att önska sig. Till och med Edgar Winter kikar in med sin saxofon på ”She Steals My Heart Away”. Den latinodoftande takten gör att man förflyttas till en kubansk drinkbar.

Titellåten avslutas i samspråk med Joe Bonamassa. Vem annars? Under åtta minuter förvandlas drömmar till verklighet och allting blir sagt och gjort. Inspelad under en tagning och värd hela albumet i sig själv. Så fylld av inlevelse, passion och känslor att ord inte längre räcker till.

Thomas Claesson

16

10 2017

Två skivbekanta från förr

Namnlöst-1 kopiera

Robert Cray ”Hi & Rhythm” 
Garland Jeffreys ”14 steps to Harlem” betyg 3

I en gammal sketch av Lars Ekborg använde han uttrycket, ”Bunta ihop dom, och.., mer ska vi inte avslöja här för då kommer denna sida att stängas ner för en lång tid. Något vi inte tänker medverka till.
Två skivbekanta från förr alltså. Soul- och bluesmannen Robert Cray och Garland Jeffreys som när han var som bäst stod på barrikaderna mot rasism och förtryck.

Robert Cray har med åren blivit mer och mer soulinspirerad, lite mer tillbakalutad och svalare i sin musikaliska framtoning. Men detta har bara varit till hans fördel. Hans gitarrspel är fortfarande finsnickeri på en hög nivå och hans röst har numera en patina av soulsammet. Utöver detta omger han sig med en ett storband med sköna blåsarrangemang som bildar en stabil soul- och bluesfond. Skön eftermidnattssoul med bluesiga förtecken.

Garland Jeffreys var som bäst när han mixade ihop rock, soul och reggae på 70- och 80-talet. Hans gatusmarta texter om utanförskap och rasism kombinerad med allsköns rytmmattor var ett starkt varumärke när det begav sig.
Nu 2017 verkar det som Garland slagit sig till till ro på på sitt favoritfik i Bronx, lägger ner sin tidning och betraktar sin omvärld. Platsen på barrikaderna har överlämnats till den yngre generationen. Nu är livet, budskapet och musikpulsen en annan, så här en bra bit över sjuttio. Rösten finns kvar men låtarna tenderar att bli helt ok vuxenrock. Risken är dock stor att detta album kommer att förfölja mig i sommar tillsammans med Robert Cray.

Bengt Berglind

22

05 2017

Försöker hitta inspirationen och känslan i bluesmusiken

son volt

Son Volt ”Notes Of Blue” (Transmit Sound/Border)

Så har då Jay Farrar i Son Volt vaknat upp den där morgonen och fått sin blues. Men i det här fallet är det verkligen på gott och ont. Som ni vet är Son Volt komna ur den alternativa countrymyllan där de odlade sin stil under namnet Uncle Tupelo.
På nya albumet Notes Of Blue har man försökt att hitta inspirationen och känslan i bluesmusiken och vidare i sin egen stil. Det har gått så där kan vi säga.
För det första har inte den gode Jay rösten som är direkt uttrycksfull. Den har sina begränsningar om man vill vara snäll. På tidigare album då han hållit sig till sin countryinfluerade musik funkar det för det mesta. Så även här i de lugnare och mer melodiösa låtarna, som Promise the world, Back against the wall och The Storm.
När gitarrerna blir hårdare och riffen mer metalliska blir det mer platt och parodiskt. Sången ska vi inte tala om. Som Son Voltfan sedan tidigare tror jag dock att Jay Farrar snart hittar sporrarna igen och rider in i någon av countrymusikens solnedgångar för framtida storverk.

Bengt Berglind

24

03 2017

Veteranträff i skivhyllan

skivhyllan februari

Delbert McClinton ”Prick Of The Litter” (Hot Shot/Border) 

John Mayall ”Talk About That” (Forty Below/Border) 
Mark Eitzel ”Hey Mr Ferryman” (Decor/Border) 

Välkommen till denna månads veteranträff i skivhyllan. Som du ser skriver jag skivor fortfarande, så då får jag väl räkna in mig i mysikveteranlyssnarfacket, om det nu finns ett sådant.
Först ut är Delbert McClinton som under alla år varit en trogen leverantör av vit rhythm’n'blues och soul. Men det måste medges att det var många album sedan jag gav upp hoppet om den gode Delbert. Med åren blev det lite för samma och lika i det musikaliska uttrycket. Men som många gånger förr så händer det att artisten i fråga tar sig samman och levererar på nytt. Det är det som är fallet på nya albumet Prick of the litter. Visst finns det rester kvar av den musik Delbert givit oss under många år, men det som sticker ut denna gång är när han tittar bakåt i musikhistorien och agerar crooner.
Nu har han dragit ner på tempot och sjunger fortfarande med en elegans och sneglar åt Tony Bennett och andra giganter i branchen. Det finns fortfarande spår kvar av den gamle mr. rhythm’n'bluestolkaren och förespråkaren, men det som är nytt och mycket bra är de låtar som har en lätt jazz- och underhållningskaraktär. Detta kunde jag aldrig tro, men det är välkommet och klart underhållande.
Om jag lyssnar hemma på blues i dag, blir det gärna John Mayall. Han är över de åttio men har fortfarande ett eget uttryck i sin bluesorienterade musik som tilltalar. För övrigt anser jag att blues är bäst och ska upplevas live, helst på ett litet mörkt ställe. Men sådana är det ont om i vår upplysta omvärld.
Nya Mayallalbumet följer ungefär samma koncept som hans tidigare, Find a way to care och A special way. Det är en bra blandning av egna och andras låtar. Det finns inslag av både funk, soul och gumbo vilket gör att det blir en skön avslappnad lyssningstund. Men det är klart, när karln sjunger så övertygande och uttryckfullt går det inte att låta bli att tycka om detta, för man har ju lite bluesfeeling kvar i någon tå.
Yngst bland dessa veteraner är Mark Eitzel, mångårig ledargestalt i American Club, men har också med en lång rad soloalbum bakom sig. Under många år har denne man varit hyllad i kritikerkretsar, och eftersom jag vill tycka som dom, har jag försökt att lyssna in mig på storheten hos Mark,men inte lyckats. Han tillhör för mig rockmusikens avdelning för Tjalle Tvärviggar. Den goda Tjalle Tvärvigg var en seriefigur för länge sedan som för det mesta var mot alla och alla.
Mark Eitzel har denna gång lierat sig med Johnny Marr. Han sjunger föredömligt, arrangemangen är tillbakalutade och genomarbetade. Men hur jag än försöker att hitta storheten eller skönheten så hittar jag den inte. Det hela blir lätt tröttsamt och rent ut sagt tråkigt. Det värsta är att jag brukar falla för röster och för musik som presenteras på detta sätt. Men tyvärr det går inte denna gången heller.

Bengt Berglind

28

02 2017

Kärleksfull hyllning till bluesen

rolling stones

Rolling Stones ”Blue & lonesome” (Polydor/Universal)

Rolling Stones har alltid varit ett litet kompakt och schysst bluesband som sedan gett sig på annat, och lyckats ”ganska bra” med det. Men bluesen var grunden och själen. (Och det var ju förstås också en låt av blueslegendaren Muddy Waters, ”The Father of Modern Chicago Blues”, som gav bandet sitt namn.) Stones tillhörde den era med brittiska band och musiker som på andra sidan Atlanten influerades av den amerikanska svarta bluesen, snodde från den, och gav sedan tillbaka den till jänkarna igen i form av låtar, album och turnéer. Använde den som en av grunderna för ”The British Invasion” – med engelsk pop och rock – på 1960-talet. Signifikativt är också att även amerikanska bluesrockikonen och elgitarrmagikern Jimi Hendrix vid den här tiden hade England som sin bas när han sedan började erövra universum innan sin för tidiga död.

Nu är Rolling Stones äntligen till slut tillbaka helt på brottsplatsen genom att de levererar ett komplett bluescovers-album – Blue & Lonesome – till större delen med artister inom undergenren ”Chicago blues” som till exempel Willie Dixon, Howlin’ Wolf och Memphis Slim med flera. Det är Stones 23:e album och det första med enbart coverlåtar. Låter intressant på pappret – och är nästan ännu mer spännande i praktiken! Rolling Stones spelar här med en slags smakfull flärdfri naturlig klarhet och, vilket som verkar vara, genuin spelglädje och lust. Låtarna står i centrum och det är bra val av alster rakt igenom.

Mick Jagger låter här piggare än på mycket länge, skiner mestadels hela tiden, och Keith Richards och Ron Wood är koncentrerat tillbakahållna och svängigt supertajta. En annan ”hyfsad” engelsk bluesadept – Eric Clapton – hjälper också till på några av låtarna. Plattan spelades in på tre dagar i något slags kreativt och inspirerat flöde. Det här är till formatet och ljudbilden modern blues från 2000-talet med låtar av legendomspunna låtskrivare från de gamla tiderna och inspelat av ett av tidernas mest stilbildande och klassiska rockband. I slutändan framstår det hela framförallt som en äkta och slutlig kärleksfull hyllning till genren och musiken. (Och en svanesång?) It’s only blues but I like it!

Lyssna på : ”Just Your Fool”, ”Commit a Crime”.

Henric Ahlgren

07

12 2016

Liten men naggande god

lil ed

Lil’ Ed & The Blues Imperials ”The Big Sound of Lil’Ed and the Blues Imperials” (Alligator/Border)

Född i oxens tecken 1955 och med ursprung från gatuvimlet i Chicago levererar än en gång Lil’ Ed ett traditionsenligt bluesalbum fyllt av skaparkraft och glöd. Han är fortfarande uppbackad av samma järngäng som från 1989, vilket med all tydlig önskvärdhet har gagnat den fortsatta utvecklingen.

Det är därför inte överraskande att den inledande ’Giving Up On You’ sitter lika tajt som ett par nytvättade jeans. Känslan är att man vill ha allt och därför trillar också ’I Want It All’ ner som ett mynt i en enarmad bandit med tre körsbär som följd.

Ed’s brillianta arbete på slidegitarren kan åtnjutas i ‘Shy Voice’ medan den verkliga hälsokuren återfinns på ’Whiskey Flavored Tears’ som oavkortat personifierar de fyras attribut: Lil’Ed’s fräsande sologitarr och grovhuggna röst, Michael Garrett’s otämjda rytmgitarr, James Young’s dunkande bas samt Kelly Littleton’s oförutsägbara trummor.

Bandet har under sin karriär sett presidenter komma och gå medan Chicagobluesen oförtrutet har stävat vidare med bibehållen energi. Lil’ Ed och hans band är en av de genuina livlinorna som driver den äkta traditionen vidare. Även texterna manar till eftertanke vilket inte minst åskådliggörs av den dagsaktuella ’Troubled World’ som med sin intensitet och varma medmänsklighet målar en bild som omhuldar samhället av idag.

Här och var kan gästspelande Sumito ”Ariyo” Ariyoshi’s medryckande klaviatur höras. Det sätter en pikant piff på tillredningen. Inte minst i ’Deep In My Soul’ som dessutom har djupa blodsband med det förgångna.

Liksom komikern/magikern Tommy Cooper på sin tid, bär också spjuvern Lil’ Ed en fez under sina framträdanden på scener världen runt. Det får anses som ett helt naturligt beteende i sådana här sammanhang. Det är aldrig fel med en huvudbonad. Undertecknad bär t.ex. emellanåt en stråhatt, som den mest självklara saken i världen.

Om man inte vill kosta på sig en flygresa till Chicago och blueskvarteren i sydvästra delen av staden, så räcker gott de här 14 spåren till en helkroppsbehandling man sent skall glömma.

Thomas Claesson

22

11 2016

Djupt in i själen

doyle

Doyle Bramhall II ”Rich Man” (Concord/Border)

Det är mycket troligt att Doyle Bramhall II inte är känd för det svenska folket. I alla fall inte för de som hävdar att de tycker om all slags musik.

Hans far Doyle Bramhall (den förste) som gick bort 2011 var en trumslagande Texas-legend, tillika högt aktad kompositör och sångare. Han var dessutom barndomsvän med bröderna Stevie Ray och Jimmie Vaughan vilket av naturliga skäl har satt stor prägel på både faderns och sonens liv.

Doyle Bramhall II startade sin karriär tillsammans med Jimmie i Fabulous Thunderbirds. Efter Stevie’s tragiska bortgång 1990 bildade han Arc Angels med bl.a Charlie Sexton som var en del av Double Trouble’s rytmsektion (Stevie Ray’s kompband).

Det är inte ofta Doyle släpper en soloskiva. Hans idoga turnerande tar mycket tid i anspråk. Eric Clapton fångade tidigt upp honom då han förstod vilken talangfull gitarrist och sångare han hade att göra med. Det mynnade inte minst ut i de bejublade spelningarna på Madison Square Garden.

Doyle har på senare tid försökt att hitta sitt inre jag, vilket kan vara nog så besvärligt. Han har med hjälp av influenser och betraktelser från fjärran länder samt tankar, intryck och erfarenheter från det vardagliga livet skapat 13 sånger och 70 minuters njutning av högsta dignitet. Sånger som inte bara vandrar i de hemtama bluestrakterna utan också återspeglar funk, soul, afrikanska rytmer samt arabiska klangfärger.

Rich Man är inte tillrättalagd för den breda massan, ej heller för att nå toppen på någon lista utan för att i all sin ackuratess ge frid, hopp och glädje. Det handlar om att lära sig av sina misstag, att inte gräva ner sig i misströstan. Att finna lyckan i de små enkla sakerna. Att vara sig själv och ge tusan i vad andra tycker och tänker och att alltid ha plats för förlåtelse och kärlek.

Doyle Bramhall II är en sann artist och han har all anledning att vara stolt över sin musik. Det här är en skiva tillägnad Doyle’s far i himlen och alla vi andra som lever och andas på jorden.

Thomas Claesson

12

10 2016

Avslappnad sydstatsrock

devon

Devon Allman ”Ride or Die” (Ruf/Border)

Heter man Allman så förpliktar det i rockhistorien. Devon Allman, gitarrist och sångare är son till Gregg Allman, en av grundpelarna i numera avsomnade Allman Brothers band.

Efter att ha lämnat sydstatsrockarna Royal Southern Brotherhood så har Devon gått solo och detta är hans tredje album. Forfarande är grunderna de samma som i RSB, det vill säga rock, blues och en skopa soul. När Devon och bandet ska rocka till det på den småhårda vägen händer ingenting. Då blir det istället stabbigt och genuint tråkigt. Kanske på grund av att låtarna mest består av ett groove och inte så mycket mer.

Betydligt bättre och svängigare blir det på albumets senare del när melodier gör entre´ och när bandet sänker tempot. Då infinner sig ett skönt gung på flera positiva sätt.

Ljudbilden är med Devons egna korta gitarrinpass. Inga tråkiga solon här; det tackar vi för. Devon släpper också fram sina medmusikanter och orgel, piano och saxofon ges plats och medverkar till variation och att musiken faller på plats. Dessutom sjunger Devon bättre när han får en bra melodihake att hålla sig i.

Så vänner av avslappnad sydstatsrock, kolla in Devon Allman om ni inte redan har gjort det.

Bengt Berglind

27

09 2016

En annan tid, en annan plats

trower

Robin Trower ”Where You Are Going To” (Manhatton/Border)

För nästan 5 decennier sedan gjöt Robin Trower bottenplattan i vad som skulle bli en enastående karriär. Då som medlem i Procol Harum fick han – lika mycket som oss andra dödliga – försöka förstå den obegripliga texten i den legendomspunna ’A Whiter Shade Of Pale’. Sedermera, i de glada tremanna-bandens tidevarv på 70-talet, frälste han åtminstone mig själv med albumen ’Bridge Of Sighs’ och ’Long Misty Days’ varifrån det handplockade spåret ’Caledonia’ är oåterkalleligt.

Förutom gitarr är även bas och sång krediterat Trower. Så har inte alltid varit fallet, men med tanke på den personliga karaktär som sångerna utstrålar är det ett naturligt val. På stolen bakom trummorna sitter studiomusikern Chris Taggart. Ett väl beprövat kort.

I förhållande till Trower’s tidiga utgåvor som framhävde kraftfulla ögonblick med svåra gitarrslingor blandat med djupare psykedeliska utbrott, så är nutiden präglad av eftertanke och en gitarr som fångar lyssnarens på ett odefinierat sätt med ett eget språk och en unik själ.

Att effektpedalen fortfarande är en oskattbar följeslagare visas om inte annat i ’Back Were You Belong’ som rullar in så fint och väcker minnen och lidelse från en svunnen tid. Hur kan man få det att låta så enkelt och obesvärat? Bara en mästare agerar så.

’We Will Be Together Soon’ och ’I’m Holding On To You’ framkallar ensamhet och längtan när de sparsmakade ackorden driver känslorna sorgset och andlöst vackert mot framtiden. Båda sångerna är tillägnade Trower’s hustru som gick bort 2014.

Jimi Hendrix’s heliga ande svävar vördnadsfullt över titellåten ’Where You Are Going To’. Den avger ett djupt intryck med en vackert skulpterad Stratocaster i arbete matchat av en känsloladdad, tillbakalutad sång. Ett spår som mycket väl kan användas i utbildningssyfte världen över för studier i fingertoppskänsla och teknik.

Trower har ingenting att bevisa. Han vaktar förtjänstfullt över den brittiska bluesen och det med stor omsorg. När han vid 71 års ålder pluggar in förstärkaren och slår an mot gitarren strömmar toner ut som inte bara är ljuv musik utan också ren och skär magi. Han blir ett med gitarren och får den att sjunga ton för ton Frågan är bara om vi är värdiga nog att kunna lyssna?

Thomas Claesson

23

08 2016

Tillbakalutat groove

Royal Southern Brotherhood

Royal Southern Brotherhood ”The Royal Gospel” (Ruf/Border)

Fortfarande när musiken strömmar, inte streamar, in i mina öron söker jag något slags sväng, ett groove som känns i hela kroppen. Men det blir mer och mer sällsynt. Vissa förståsigpåare hävdar att EDM är den ultimata musiken som tilltalar människan mest, just nu kanske man ska påminna om.
Eftersom jag tillhör den äldre musiklyssnarskaran som fortfarande har öronen öppna lutar jag mig tillbaka och kollar in amerikanska RSB som övertygat på sina tidigare album med sin variant av sydstatsrock och kopplingar till Allman Brothers och Neville Brothers. I detta fallet är det inte så konstigt då RSB har en broder Neville vid sångmicken. Det är då det funkar bäst för bandet, hans uttrycksfulla röst verkar lyfta musiken, speciellt när de lägger till en slagverksmatta, höjer tempot. Då framträder det tillbakalutade groovet på ett tillfredställande sätt. Det som drar ner helhetsintrycket en smula är att delar av låtmaterialet är svagt. Även om svänget finns gör det inget med en cool skön melodislinga ibland. Det skulle vara trevligt att kolla in det här bandet live…kan nog bli en svängfest om det låter som det gör på albumets sista spår, Stand up !

Bengt Berglind

09

08 2016