nyaskivor.se

Edgehill Avenue ”Rambler” (Departure/Hemifrån)

Med ett sound fyllt av mollstämningar drar femmannabandet från Louisville  igång öppningsspåret Rainbow. Mörka gitarrslingor matchas mot en B3:a hammodorgel, bägge ligger långt fram i mixningen. Sångaren Draw Perkins glider in med en röst som får tankarna att gå till Chris Robinson i Black Crowes och Ronnie van Zandt i Lynyrd Skynyrd; och fast man har hört allt förut så låter det så bra och trovärdigt rakt igenom. Det fortsätter med With These Hands och småfunkiga Don’t Come Round Here Anymore, där den välsignade producenten William Bartley lagt basen högt i mixen så den nästan ligger och kommenterar Perkins sång. Orgeln far ut och in i mixen tillsammans med en liten gospelfärgad kör. Snabba uppspelta Just Don’t Care Anymore har ett rullande barpiano som sköter svänget. Detta måste vara en livefavorit på den lokala syltan och överallt annars också förresten. Men det bästa spar vi till sist. Lugna Out of Time med en akustisk gura och ett lugnt pärlande piano i bottenkompet, bäddar för Draw Perkins och duettvännen Leigh Ann Yost som låter så sams man bara kan. Sen avslutas plattan med Justfied på ett föredömligt sätt.

Den här plattan har ett samspel och en ljudbild som bara stämmer och sitter som ett smäck. Draw Perkins tar aldrig i från tårna. Han sjunger med en enkelhet och pondus som är ovanligt i dag. Sen var det det där med ett riktigt smaskigt orgelsound med en B3 och ett slirigt sound från ett Leslie kabinett. Nörd? Jag? Jo det är nog så - och stor musikvän.  

Bengt Berglind

Tom Petty and the Heartbreakers ”Mojo” (Reprise/Warner)

Tom Petty har otvivelaktigt mycket på sitt samvete. Ända sedan avstampet med det
självbetitlade albumet Tom Petty and the Heartbreakers (1976) har strida
strömmar av njutbara tongångar skänkt åhörare både glädje och tillfredställelse.
Petty’s odysee’ är imponerande. Vem minns väl inte Damn The Torpedos (1979) med
“Refugee” och “Here Comes My Girl” och kanske om möjligt ännu mera övertygande
ett decennium senare - Full Moon Fever som bjöd på “Free Fallin” och “I Won’t
Back Down”. Jämna fina skivor med låtar som är svåra att överbrygga.

Jag kan villigt erkänna att jag inte följt Tom Pettys förehavande till punkt och
pricka under de senaste tjugo åren. Det finns dock två undantag och det är dels
“Wildflowers” (1994) som bevisade att skaparförmågan på intet sätt hade ebbat ut
och att låtmaterialet rör sig som en sinuskurva med knappt märkbara vågrörelser.
Vad som definitivt fick mig att vakna till var dock när han samlade ihop sitt
gamla gäng Mudcrutch (2008) och slöt cirkeln på ett häpnadsväckande sätt. Det
gjorde att den gode Tom ånyo hamnade på bevakningslistan med högsta prioritet.
“The Wrong Thing To Do” och “Scare Easy” förseglar låtskrivandet än en gång och
Byrds klassiker “Lover Of  The Bayuo” (Levy,McGuinn) är det ultimata valet om
man väljer att göra en cover.

När nu “Mojo” ligger och snurrar på tallriken och Petty har lämnat merparten av
Heartland-rocken bakom sig, så kan man undra om detta är tillräckligt
konkurrenskraftigt. Skönt då att det lyckligtvis finns en liten detalj som gör
att allt är frid och fröjd och man kan sjunka allt djupare ner i schäslongen med
ett förnöjt leende och bara lyssna under andakt. Jag menar gubevars de 12
ackordslingorna som är grunden till all Blues. 

Redan inledningsspåret “Jefferson Jericho Blues” genomsyras av taktfast
munspelsorienterad blues. Kärlekshistorian mellan Thomas Jefferson (USA:s 3:e
President 1801-1809) och Sally Hemings återberättas på ett sanslöst fyndigt
sätt. På “First Flash Of Freedom” jammas det friskt i nästan 7 minuter. Det är
tumlande jazz-rock med psykedeliskt mönster av en taktfast vals. Vem vill väl
inte bli uppbjuden till en sådan dans? Tankarna förs oavkortat till band som
Widespread Panic och Allman Brothers.  

Melodin “U.S. 41″ (motorväg i Florida ) har sina rötter i Everglades
träskmarker. Swamp Music i all ära och så typiskt för ett band som härstammar
från just norra Florida.

“Running Man’s Bible” är ett annan självsäker sång som svassar omkring med
trippande bestämda steg mot ett mål som skänker salighet. “The Trip To Pirate’s
Cove” bär alla Pettys signum och här berättas om ett gäng som är ute på en
biltur och via kringelkrokar hamnar på ett party tillsammans städerskor på ett
hotell. Petty’s förmåga att förmedla det enkla firar än en gång triumfer.

De lugnare momenten synkroniseras med fyra låtar. “No Reason To Cry” är ett
vemodigt spår med tyvärr alltför folklig underton. En tillfällig dipp. På
“Lover’s Touch” rätar det upp sig och Pettys släpande, nasala röst kommer till
sin rätt. “Something Good Coming” böljar fram och åter som vågor som slår upp
mot stranden och sedan drar sig åter. Kan det vara de badvänliga stränderna (St
Pete’s beach) i St.Petersburg U.S. (norvästra hörnet av Florida) som har gett
inspiration månne ? Glöm inte solskyddsfaktorn här. Det straffar sig
oundvikligen. Slutligen fladdrar den evigt brinnande blueslågan långsamt och i
ett stop/loss tempo som försvinner ut i form av “Takin’ My Time” vilket utan
omsvep är hämtad från fäderneslandets egen lilla traditionsrika sångbok.  

Att Petty har sinne för humor råder inget tvivel om. Det bevisas dels i
slagfärdiga “Candy” där man får anta att han inte bara sjunger om sötsaker, men
framför allt i överrumplande reggaeinfluerade “Don’t Pull Me Over” där han bönar
och ber att inte Sheriffen skall vinka in honom när han är ute på en av sina
otaliga bilresor (som helt klart är ett favoritämne).
 
Tiden har kommit då det är dags att presentera bandet -The Heartbreakers. Mentor
och på sologitarr återfinns Mike Campell. Tre av låtarna är komponerade av honom
tillsammans med Petty. Kan alla tricks på gitarren och får ta ut svängarna
ordentligt här. Han har dessutom några dolda kort i skjortärmen. Benmont Tench -
Piano/keyboard/orgel - gör helheten komplett och fyller ut eventuella luckor.
Scott Thurston - rytmgitarr/munspel - briljerar och skiner ikapp med solen. Ron
Blair - basgitarr - återvändande originalbassist. Steve Ferrone - Trummor och
slagverk.

Omsider en fyrklöver där mina låtfavoriter gestaltas av i tur och ordning av
“Let Yourself Go” med skön rytm och en lugnande orgel som lägger sig som bomull
runt hjärtat. “High In The Morning” där det arbetas fram en del svett med hjälp
av högoktanigt gitarrspel. “I Should Have Known It” är det närmaste hårdrock man
kommer med tydliga Led Zeppelin riff. “Good Enough” knyter ihop säcken på ett
elegant sätt. Precis som bluesrock skall spelas och man känner rännilar av
välbehag som sprider sig längs hela sin lekamen.
 
Hur skall man då bedöma en skiva som denna utan att skapa en konflikt? Mitt i
min iver och upphetsning upptäcker jag att samtliga 15 låtarna med alla sina u-
svängar och abrovinker har fått en släng av sleven. Det är ett gott tecken i
skyn. Att skapa något så nydanande och inte luta sig tillbaka på gamla lagrar
måste i rimlighetens namn belönas, men samtidigt kan man aldrig veta om något
ännu bättre väntar runt hörnet. Skalan från en klassiker via excellent, mycket
bra, kort och gott bra eller kanske bara lite över genomsnittet är inte helt
enkel att bemästra. Därför känns svaret som en befrielse då det är lika enkelt
som genialiskt och kommer så plötsligt och helt överraskande - “Mojo” är helt
enkelt tillräckligt bra. 

Thomas Claesson

Fotnot : Mojo är ett diversifierat uttryck med positiv innebörd. Här ryms
självförtroende, sexuell attraktion, charm, sällskaplighet och till och med
magi. Enkelt sagt: om man vet med sig att man har en mojo som fungerar, ja då
ligger man bra till i förhållandet med det motsatta könet (eller vad som
föredras).

J. Shogren ”Bird Bones & Muscle” (Jaha/PLU)

Utan att ha någon större större grundkunskap i släktforskning kan man skönja att J. Shogren har sina rötter i gamla Svedala. Nya CD:n är i form av ett äldre svenskt mynt från 1918 innehållande texten hejsan, ojsan, jasan, nejsan. Polkagris, Helgagatan och Saltlakrits är låttitlar från denna och hans tidigare utmärkta plattor American Holly och Jahaamericana.

Jason Sjogren  som har ett förflutet som trapper, delar nu sitt musicerande med att inneha en universitetsprofessur i miljövetenskap i Umeå. I sin musik omfamnar han hela den amerikanska musiktraditionen och lite till i en bamsestor björnkram. Några  goda exempel på detta är gospel- och bluesgungande Salvation, rockabillystudsande Longtime eller banjodrivna Charlie Poole. Allt detta och lite till som barbershopsång, lite joddlande och en finstämd ballad som Big Blue Bird Of Happiness samsas på Bird Bones & Muscle utan att det verkar splittrat. Att det inte gör det är J. Shogrens  stora förtjänst som låtskrivare och musiker. För allt han gör och då tänker jag på alla de tre album jag nämnt här, är gjorda med en stor värme och en omtanke för att inte tala om en ren kärlek till musicerandet som konstform.

Så de fem femmorna här ovan är denna gång ovanligt välförtjänta. Hoppas det nu finns någon arrangör med god smak som kan plocka hit J. Shogren för en turné.

Bengt Berglind

Slowman ”I’m Back” (Slow Records/PLU)

Det värsta är inte att det går mycket sakta framåt. Det kan man leva med.
Det mest signifikanta är att det saknas en tydlig själ.

Blues är och har alltid varit min allra käraste “baby”. Otaliga är de
bluesskivor som har passerat i revy under årens lopp.

Svante Törngren alias Slowman hävdar att han är tillbaks. Frågan är var han
har varit och vart han är på väg? Han har påbörjat en strapats på en avvikande
vandringsled som förhoppningsvis leder honom åter till utgångspunkten.

Enligt Arkimedes princip så “påverkas ett föremål nedsänkt i vätska av en
uppåtriktad kraft, som är lika stor som tyngden av den undanträngda vätskan”.

Utför man ett experiment med Svantes skiva och sänker ner den i ett kärl med
vatten så stiger inte vattenytan med 100 % blues utan bara 30 %. I det här
fallet är något fel med formeln. 70 % av det som flyter upp är funkinspirerad
pop blandat med fragment av americana. Usch, sådant vill man inte se på ytan.Det
låter inte alls bra och vattenbubblorna spricker med besvärande känsla av
villrådighet. Besvikelsen är stor då detta utgav sig för att vara en
bluesskiva.

Jag har svårt för skivor som inte har en tydlig profil. Att sälja sin själ
till Djävulen till vilket pris som helst är förenat med många umbäranden. Jag
köper inte det konceptet rakt av.

Om man visar sin trevliga sida, så kan man säga att tre spår med möda lyckas
komma upp till bluesepitetet. “Take Your Time” lunkar på längs boulevarden
och hamnar emellanåt under gatlyktans sken innan den försvinner in i den mörka
gränden. “Me And The Blues” går tack vare titeln inte att placera någon
annan stans än i bluesbagen. Vemodig livshistoria där alla har gått sin väg utom
just bluesen. Slutligen bästa spåret på skivan - “The Silent Years” som är
tydlig i sin inriktning och visar med eftertryck att det finns hopp. Tur är väl
det för annars kunde huvudmaskinen rentav hamnat under kommandot Dead Slow
Astern.

Thomas Claesson

Thorbjørn Risager ”Track Record” (Cope/Voices Music/Triada)

Jag befinner mig på ett tåg mellan Stockholm och Karlstad. Någonstans i de då fortfarande snöbeklädda skogarna mellan Hallsberg och Degerfors. Så slumpar min mp3spelare fram albumet ”Track Record” av Thorbjörn Risager; som blir mitt soundtrack på den fortsatta resan genom det värmländska landskapet. Vilken platta!

Det är som att ta en tur tillbaka i tiden, till tiden innan skolade röster med idolambitioner. Thorbjörns röst är en helt fantastisk rockröst, som bemästrar allt från det rivigaste till det mjukaste. Han levererar alla låtar med en sådan känsla att man kan lyssna på den här skivan flera gånger om på raken. Musiken är som hämtad ur ett soundtrack från den amerikanska södern, det är blues med stark soulkänsla.

Lars Svantesson

Levon Helm ”Electric Dirt” (Caroline/EMI)

Att visa respekt för äldre och framlidna är en självklarhet. Att en man som
Levon Helm både har överlevt och medverkat på Woodstock-festivalen väcker
dessutom en känsla av beundran och ödmjukhet. Den snart 70-åriga trumslagaren
från Arkansas hade bästa stolen inom synhåll när han 1969 sjöng med sitt band
vars namn var just - The Band.

Första sången ut blir “Tenesse Jed” med signum Jerry Garcia i salig åminnelse.
Musik skapad för ett par solglasögon - med så svart glas att ingen ens vet ditt
namn - en blå-tonad Fat Boy (Harley - Davidson) och några mil asfalt. Den
amerikanska drömmen är förverkligad. Du är fri som fågeln och ingenting kan
stoppa dig på prärien när du glider fram i en oemotståndlig Greatful Dead-anda.

Två stycken Muddy Waters melodier “Stuff you got to watch” och den ack så
sanningsenliga “You can’t lose what you ain’t never had” är en självklarhet i
dessa sammanhang. Den förra en lunkande visa ackompanjerad av dragspel och
tacksam refräng som inbjuder till allsång. Den senare med en mandolin som
huvudinstrument vars närvaro skapar en exceptionell fridfullhet. 
      
En träkyrka i södern med gospel som dånar mellan väggarna. “Move along train”
och den formidabla “When I go away” glänser båda i skenet av kyrkans
kandelabrar. Helm’s lantliga helighet växer ikapp med körens svävande ande,
vilket gör helheten till något som griper tag i både kropp och själ.  Man måste
ha ett hjärta av sten för att inte ryckas med i den totala hängivenheten som
återspeglas här. Ett sista moment innan det hela är över.

Helm’s röst är inget annat än ett släpande, skrovligt läte som återuppväcker
decennier av sånger, lika ärligt och sant som tidens obevekliga klocka. Det
finns över huvud taget ingen elegans, förutsatt att man inte räknar mänsklig
värdighet och integritet som en värdefull dygd.    

Helm förvaltar arvet från 60-och 70-talet med stolthet och finess. Inte mycket
har egentligen förändrats. Livet i södern är sig likt. Grodorna kväker i
Louisianas träskmarker och syrsorna öronbedövande spelande fortgår som det
alltid gjort. Helm återupplivar och målar upp musiken precis som den skall vara.
Att komponera odödliga mästerverk som The Band’s tidigare “The Weight” eller
“The night they drove old Dixie down” låter sig visserligen inte att göras nu
för tiden. Helm kommer dock nära, så nära det går att komma.

Thomas Claesson

Porkbelly Futures “Porkbelly Futures” (Cordova Bay/Hemifrån)

Har man bestämt sig för att handla ett paket bacon på 200 gr till ett redan
fastställt pris, så går man med fördel ner till den lokala Konsumhandlaren.
Har man däremot för avsikt att handla med sidfläsk-derivat (pork belly futures)
får man bege sig ända till Chicagobörsen (Chicago Mercantile Exchange). Här
styrs priset på detta frysta sentiment som vanligt av tillgång och efterfrågan.

När då ledtrådarna som ger en förklaring till namnet på bandet har lagts ut
är man givetvis mycket intresserad av hur dom låter också. Min förkärlek till
grisfötter och blues gör att detta band känns mycket lockande. Dags att
sätta gaffeln i denna fläskkvintett.

Kanadensiska Porkbelly Futures är ett så ovanligt koncept som en kombination
av både musiker och tillika författare. Att besitta den gåvan är få förunnat.
Paul Quarrington gitarr/sång, Stuart Laughton trumpet/mandolin/gitarr, Rebecca
Campell sång, Chas Elliot bas och slutligen Martin Worthy på trummor bildar
onekligen ett mångfacetterat band.

Texterna blir genast mera intressanta då man vet att bandmedlemmarna
besitter litterära förmågor. Associationer med verk av Ernest Hemingway finns
där. Inga yviga svängar utan jordnära berättelser som alla känner igen. Förlorad
kärlek/kärlek som hittas, ensamhet, flickor med åtsittande klänningar och en
desperat kamp att få tillbaks sitt kvarglömda bowlingklot.

Jag förlåter dom för stöveltrampen på den andra sidan gärdsgården. I den
hagen där countrymusiken har sina rötter. Jag är evigt tacksam för att det finns
en ilsken gumse där som motar tillbaks alla inkräktare. Country bör man i
möjligaste mån undvika även om det är svårt då infiltrationen i blues och
även rock för den delen kan vara hårfin och svår att bemästra. Några stänk av
country får man leva med. Det är den krassa verkligheten.

Jag hör influenser av Amazing Rhythm Aces (”Bon Vivant”), Little Feat
(”Steamwhistle”) och Crosby, Stills, Nash & Young ( “Hi, Down Honey”).
Således en mycket bra plattform att göra avstamp ifrån.

Bästa spåren är utan tvekan “Alberta Springtime” som slår an en bluesig
oemotståndlig ton och ” Sad Old Love Affair” som trots titel gör att
man släpper alla bekymmer för vinden. Den humoristiska träffsäkerheten finns
nämligen där hela tiden. Lyssna bara på “Handsome Devil Ray” där Qarrington
och Campell sjunger duett i en helt sanslös historia. Sångare med bra röster och
texter med roliga undertoner ger alltid extra poäng. Det bara är så.

När man lever i en stressad tillvaro, då känns det onekligen skönt att ta en
andhämtningspaus och lyssna på något riktigt avslappnande. Det är här
Porkbelly Futures kommer in i bilden.

Thomas Claesson