Archive for the ‘Blues’Category

Högt ovan där

Legacy ”A Tribute To Leslie West” (Provogue)

När det kommer till covers finns det en uppsjö av varierande insatser på gott och ont. En del är så nära originalet att det knappt går att höra någon skillnad. Andra är så långt ifrån att det gränsar till oigenkännlighet. En del blir höjda till en nivå över det jordiska. Andra är så penibla att de måste ta betäckning bakom skämskuddar.

Uppe på läktaren finns många exempel på covers som besitter det lilla extra och överglänser originalet med råge. Här är ett litet axplock: Jimi Hendrix All Along The Watchtower (Bob Dylan). Judas Priest Let The Good Times Roll (Shirley Goodman & Leonard Lee). Manfred Mann’s Earth Band Blinded By The Light och Spirit In The Night (Bruce Springsteen). Whitesnake Ain’t No Love In The Heart Of The City (Michael Price and Dan Walsh).

Covers som i praktiken direkt kan hänföras till överlagt mord är t.ex. Celine Dions And Anastacias You Shook Me All Night Long (AC/DC) samt Pat Bones Smoke On The Water (Deep Purple), men det finns även hårdföra band som har trampat ordentligt i klaveret. Motley Crues version av Anarchy In The UK (Sex Pistols)blir till en rökpuff som helt saknar punkkänsla. Johnny Rotten har all anledning att vara förtvivlad. Musik och humor kan funka bra ihop, men Children Of Bodoms Oops!…I Did It Again (Britney Spears) gick käpprätt åt pipan. En värre misständning är svår att hitta.

Alla rockmusiker är till en början rockfans själva och det finns ingen bättre väg att visa att man är ett fan än att göra en cover av sin favoritartist. Led Zeppelin blickade tidigt på sina föregångare och lånade ett riff här Dazed and Confused och några till där Since I’ve Been Loving You. Det slutade med att det plockades lite väl friskt och pengarna strömmade in lite väl fort. Whole Lotta Love och Baby I’m Gone Leave You blev bara för mycket vilket innebar att alla från Willie Dixon till Howlin’ Wolf knackade på dörren för royalties.

Leslie West gick bort dagen före julafton 2020 och nu är delar av musikfamiljen samlade för att ge honom en sista hyllning. Det blir de sällan misstänkta som står för framförandet och det innebär att flera överraskningar träder fram. Leslie West var visserligen produktiv även i modern tid vilket visade sig med Still Climbing 2013 som är ett alldeles utmärkt album, men visst är det naturligt att leta efter guldkorn från tiden med Mountain och West, Bruce & Laing när man ändå är ute med spaden.

Zakk Wylde tar effektivt hand om Blood Of The Sun och ger den en rejäl omgång med sin grizzlybjörnsröst. De huvudsakliga riffen med sina retro och bluesiga övertoner är inte så långt ifrån den traditionella hårdrockstilen där mycket energi finns lagrad. En värdig öppning som inte håller tillbaka fullblodshästarna utan snarare ger dem fria tyglar.

Det blir den gamla trotjänaren Joe Lynn Turner som får lotsa det blues-progressiva skeppet Nantucket Sleighride (To Owen Griffin) in i säker hamn. När Felix Pappalardi första gången sjöng den på det självbetitlade albumet från 1971 tändes en fackla som trots den befängda inspirationen fortfarande brinner.

En annan klenod som tas om hand med silkeshandskar av Dee Snider och Mike Portnoy är Theme For An Imaginary Western. Det vidsträckta temat får en förtjänstfull presentation av musiker som briljerar i sin utövning. Eddie Ojeda (Twisted Sisters) lägger solot med sin röd/svarta ”bullseye”-gitarr.

En högst oväntad gäst som sätter sin prägel på The Doctor är f.d. The Doors-gitarristen Robby Krieger som spelar med betydligt bättre glöd än vi är vana att höra honom. Det är sedan tidigare känt att Krieger kan hantera slidegitarren med precision och här bjuds det på massor av tricks. Den betydligt yngre Ronnie Romero (Rainbow) sjunger ut ordinationen i den hårt ansatta mikrofonen.

Hela vägen fram till Mississippi Queen är skattkistan öppen och inspirerande tolkningar avlöser varandra. När koskällan slutligen klämtar och Slash och Marc Labelle (Dirty Honey) sätter sina signaturer på kronjuvelen så kan det inte uttryckas till större belåtenhet.

En välbehövlig hyllning till en av vår tids största musikaliska förebilder har genomförts med omsorg. Leslie Wests bidrag till musikhistorien är enastående och en viktig inspiration för nya generationer av musiker. För trogna fans en bekräftelse på ett arv som är djupt förankrat. För nytillkomna lyssnare en möjlighet att upptäcka rockmusik av bästa kvalitet.

Thomas Claesson

06

04 2022

Bluesen passerar i revy

John Mayall ”The Sun Is Shining Down’ (Forty Below/Border)

Musikhjältarna från 70-talet har kommit upp i aktningsvärda åldrar och flera av dem har dessutom fallit ifrån. John Mayall med sina modiga 88 år verkar leva på lånad tid, men är man gudfader till den brittiska bluesen så ligger man av allt att döma bortom jordelivets makt.

Liveframträdanden har på senare tid varit begränsade, men det har kompenserats av produktiviteten med album. Titlar som A Special Life 2014, Find A Way To Care 2015, Talk About That 2017, Nobody Told Me 2019 och årets utgåva kan inte annat än att framstå som omvända vinstvarningar vilket innebär till motsats från andra artister att det är ett bättre utfall nu än det var för ett halvt sekel sedan.

Även om Mayall är en gudabenådad musiker med själfull röst och extraordinärt handlag med gitarr, klaviatur och munspel, så omger han sig av en idog skara fullfjädrade gästmusikanter. Ett erkänt tillvägagångssätt som dels styrker Mayalls status som mentor, men också skapar en oemotståndlig flexibilitet.

Helt igenom är The Sun Is Shining Down en formidabel uppvisning i konsten att fullända bluesen i alla dess former. John Mayall och den handplockade skaran av musiker, som var och en sätter sin unika prägel på melodierna, gör det hela till en överväldigande tillställning som få eller ingen kan värja sig mot.

På Can’t Take No More fräser Marcus Kings gitarr som olja i en het stekpanna. Eftertrycklig blues av det rockigare slaget som tar för sig av allt den kommer åt. Hornsektionen ligger som en buffert i bakgrunden och ger välgrundat stöd.

Mayall skulle förmodligen kunna hantera en fiol om han bara la manken till. Nu behöver han inte det för Scarlet Rivera demonstrerar med ackuratess sina färdigheter i Got To Find A Better Way och Deep Blue Sea. Hennes uttrycksfulla fiol sveper som en skönmålande pensel i perfekt symbios med de övriga instrumenten och skapar både ljus och värme.

Blir man inte endera frälst eller pånyttfödd när Chills And Thrills sätter luften i dallring mot mitten av skivan så blir man det aldrig. Den stilfulla rock and roll-känslan biter sig fast och förmedlar en mycket uppsluppen stämning. Valet av Mike Campell på gitarr är suveränt och i följe med Mayalls hammond B3 blir det komplett.

Jag ger mig själv förmånen att peka ut en favorit och det kunde i princip ha blivit vilken låt som helst. Till slut sätter jag mig bakom ratten och känner kraften i Driving Wheel som tar mig till platser jag aldrig vill lämna. Magisk sexsträngad briljans med uppfinningsrik frasering och plockning i samklang med Mayalls livfulla sång måste rimligtvis belönas.

Jag har följt bluesens väg sedan jag var gammal nog att sätta ner pickupen på skivtallriken och jag kan med gott samvete säga att det blir inte bättre än så här. Mayall har lyckats med att på ett behagligt och omsorgsfullt manér skänka en stunds bekymmerslös underhållning vid en tidpunkt då det behövs som allra bäst. Det är bara att visa sin uppskattning och luta sig tillbaka och njuta.

Thomas Claesson

betyg 3

Efter 37 album levererar fortfarande Johnny Malaj, som vi lite vanvördigt men kärleksfullt kallade denna gigant och blueslegend.

Nu är John Mayall en bit över åttio och hans röst är lite rostigare. Vad annat kan vi begära. Men han fortsätter sin bluesresa här med nya vänner av skiftande slag.

Här finns bluesgitarristerna Marcus King, Melvin Taylor och Carolyn Wonderland. Alla kommer från den nutida bluesscenen.

Buddy Miller och Mike Campbell tillhör gitarrveteranerna. Kända från allehanda rock album.

På albumet i fråga som givetvis är i grunden ett bluesalbum finns lite antydningar om funk- och soulinfluenser. Här och var dyker det upp en blåssektion hämtad från en storbandssession.

Enda gångerna som något bryter den haltande blueslunken är två samarbeten med violinisten Scarlet Rivera, mest känd från Bob Dylans bussturné Rolling Thunder Revue. Här bryter hennes fiol bluesens ramverk och ger den luft och näring. Det skulle kunna varit ett helt album med John Mayall där han vågar söka nya vägar. Vilket han framgångsrikt gjorde får många månar sedan på trumfria Turning Point och Jazz Blues Fusion.

Men i alla fall håller han stilen, det kan man inte förneka.

Bengt Berglind

05

02 2022

Tour De Blues

Gov’t Mule ”Heavy Load Blues” (Concord/Universal)

Genom årens lopp har Gov’t Mule haft bluesen som sitt kall och nu har tiden kommit för att hedra sina förebilder, men också ge egna bidrag till genren. Det vankas en omhuldande rundvandring bland mer eller mindre kända skapelser. Albumet är inspelat live i studio, precis som det anstår ett band som har jammat sig fram från skymning till gryning sedan tidigt 90-tal.

För att fånga tidsandan är inspelningen gjord på analoga ljudband och med gitarrer, förstärkare och annan utrustning av gammal god kvalitet. Det ger ett översvallande djup som är skräddarsytt för att återgivas på vinylskivor. Retrokänslan väcks till liv vilket ger ett välbehagligt, tillbakalutat tillstånd av förnöjelse.

Den allsmäktige Warren Haynes – gitarrist, sångare, låtskrivare, producent och den enda mannen som kan vara på två ställen samtidigt – styr sin mula på ett avslappnat och tryggt sätt. En strävan som ger en tillförlitlighet och en försäkran att om man är ute efter blues så är det här rätt plats att vara på.

Den 87:åriga Blues Before Sunrise av Leroy Carr drar igång maskineriet med en förvrängd slidegitarr i spetsen. Gov’t Mule lyckas fånga upp den knapphändiga spontanitet som karakteriserar sedan länge förbisedda melodier från 30-talet. Det hela blir till en god portion av det gamla gardet som framhäver enkelheten i stället för komplikationer.

Betydligt mjukare tongångar hörs i Hole In My Soul som sakta vaggar fram med sin smärtfyllda hjärtesorg. Det insmickrande blåsarrangemanget sätter en tilltalande prägel på verket och Haynes återhållsamma stämma och gitarr lägger de sista uttrycksfulla bitarna på plats för att tillgodose en angenäm upplevelse.

Tempot ökar upp med den symptomatiska och tillika självförklarande Wake Up Dead. Den lättsamma takten virvlar runt på ett sätt som gör att man aldrig vill gå till sängs. Orgeln lägger ut ett fridfullt lugn och i följe med gitarrens smekande rörelser skapas den inre balans som för evigt får sista ordet.

Bobby ’Blue’ Blands Ain’t No Love In The Heart Of The City har vi hört många gånger förut, inte minst i Whitesnakes ägo. Även om det är en fin låt så tillför den inget nytt här. Under den akustiska avdelningen faller titellåten och Haynes med gitarr i en gungstol på verandan är inte fy skam det heller.

Howling Wolf får sista ordet med sin sång I Asked For Water (She Gave Me Gasoline). En tolkning milsvid från originalet som låter Haynes sträcka ut med en gitarrutflykt i det okända gränslandet. Sightseeingturen i bluesens alla hörn är avslutad och Gov’t Mule utförde uppdraget exemplariskt. Något annat var heller inte att vänta sig.

Thomas Claesson

18

11 2021

En mästare i aktion

Joe Bonamassa ’’Time Clocks” (Provogue/Warner)

Det är alltid en stor tilldragelse när Joe Bonamassa visar sin skaparförmåga vare sig det är en studio – eller liveskiva. Kreativiteten saknar i praktiken motstycke och utvecklingen från att ha spelat på bluesklubbar i mörka källarlokaler till att fylla de stora arenorna med jublande åskådare världen över är häpnadsväckande.

Andemeningen med Time Clocks är att begrunda tidens flykt i alla dess skepnader. Avsaknaden av uteblivna liveframträdanden har förstås tagit hårt på psyket för Bonamassa och så många andra. Den inre åskådningen hålls ändå vid gott mod förbisett den stressfulla situation som har härjat världen över.

Bonamassa är en artist som är förankrad i bluesen, men aldrig beroende av densamma. Han känner sig fullständigt komfortabel med att sprida sina gracer över hela spektrumet varvid främlingskapet för allsköns genrer, som om inte annat mättar den breda massan, är obefintligt.

Som så många gånger förr banar en kort introduktion, i form av Pilgrimage, vägen för den egenmäktiga evolutionen. Naturinvånarnas samkväm vid lägerelden fortplantar sig följsamt i Notches som med sina historiska vingslag framhäver en aldrig sinande känsla av vanmäktig återhållsamhet.

Med The Hearts That Never Waits rullar tärningen på bordet och bluesen är enda trösten i bedrövelsen. För när det efterlängtade tåget aldrig anländer och kärleken inte blir besvarad är enda tillflyktsorten att gå vidare med en oförtruten känsla av att åtminstone hoppet har en möjlighet att läka alla sår.

Det är lätt att glömma tiden när titelspåret hörs i etern för en melodi så full av delikata beståndsdelar och musikaliskt raffinemang är svårfångad. Försök att greppa den omvälvande inledningen, hela uppbyggnaden i alla dess faser och i praktiken universums skapelse om du kan.

Mind’s Eye ger en stunds reflektion med sin andaktsfulla skönhet. Så sprudlande arrangerad att känslorna får sin välbehövliga ro. Den alltigenom smakrika anrättningen fullbordas med The Loyal Kind. Det som inte finns här under de knappa 7 minuter som njutningen varar finns inte någon annanstans heller.

Bonamassa har än en gång lyckats fånga det essentiella i livet. Time Clocks ger allt du kan förvänta dig. Du får visserligen inga överraskningar, men det var det ändå ingen som hade förväntat sig. Det räcker gott med att få åskådliggjort det förgångna, det nuvarande och det som finns kvar.

Thomas Claesson

29

10 2021

Den nya bluesen

Buffalo Nichols ”Buffalo Nichols” (Fat Possum/Border)

I vissa engelska musikmagasin kallar man Buffalo Nichols musik för ”The new blues”. Huruvida det är det eller ej grupp till den som lyssnar. Men hans musik bygger inte den råa klagande bluesmusik som ofta började med fraser som, ”I woke up this morning…och bluesen och babyn var borta med vinden, eller tåget”…

Denna variant av blues är fortfarande berättande om orättvisor och händelser som aldrig skulle ha hänt. Man kan spåra den mer den musik som kommer från Eric Bibb, Keb Mo och Cedric Burnside än till  Freddie och Albert King .

Det mesta av kompet sköter här Buffalo på egen hand. Gitarrspelet är flyhänt, krispigt, halvakustiskt och volymen är mer 7 än 10.

Det ligger hela tiden som en uttrycksfull matta och kommenterar och understryker Buffalo Nichols sköna röst. 

Om du enbart strömmar musiken så kanske du inte tänker på att albumet bara har åtta låtar. Köper man det i fysiskt format är det för lite musik man får för 159 pix för en cd, eller 250 för ett vinylexemplar. Även om den är utsökt.

Bengt Berglind

27

10 2021

Av kunglig börd

joe bon tea

Joe Bonamassa ”Royal Tea” (Provogue/Mascot/Warner)

En av vår tids mest framstående bluesrockartister sätter än en gång sin prägel på våran tillvaro. I det eviga sökandet efter nya infallsvinklar landar nu intresset på det sena 60-talet och grupper som Led Zeppelin, Fletwood Mac, John Mayall & The Bluesbreakers och Cream är utan tvekan ämnen för nya uppslag.

Vid sin sida har Bonamassa en hel del aktningsvärda personer som är väl värda att nämnas. Gitarristen, låtskrivaren och i största allmänhet den glada pricken Bernie Marsden som mer eller mindre har varit osynlig sedan Hobo With A Grin (2014). Nu är han lyckligt återfunnen. Britternas egen omslagspojke, känd från många TV-shower, boogie-woggie estradören Jols Holland får också ett finger med i spelet lika väl som Dave Stewart, Mr Eurythmics själv i egen hög person.

För att få lite extra klurighet i lyriken anlitades Pete Brown. Han är mest känd för att ha skrivit många av texterna till Creams låtar. I minnet finns alltid de legendariska White Room, Sunshine Of Your Love och Swalbr. Den sistnämnda med den underfundiga meningen: You’ve got that rainbow feelbut the rainbow has a beard. En lagom nöt att knäcka inför jul.

Tanken att spela in en bluesrock-skiva i staden där de forna hjältarna huserade blev verklighet när Bonamassa och hans vänner tågade in i Abbey Road-studion och sal nummer 1. En studio med historiska minnen. Tänk Beatles, tänk Pink Floyd. God nog för en orkester på 100 man och med en hyra som är mer än tillräcklig för att knäcka den bästa budgeten.

Den pampiga förväntansfulla orkestrala introduktion i When One Door Opens breder ut sig över London. Bonamassas Les Paul smälter mjukt och följsamt in och föga förebådande den episka urladdningen som stundar. Scenen förvandlas dramatiskt när alla gitarrpedaler är under bearbetning och ett tunggungande Bolero-stycke befinner sig i full aktion. Imponerande och den avslutande akustiska återhämtningen är befogad.

Bonamassa är fullt medveten om vad han gör bäst. Nya idéer ploppar upp hela tiden och det finns ingen risk får återupprepning. Han illustrerar fyndigt Harry och Megans separation från hovet i titellåten – Royal Tea. Gitarren växlar frenetiskt mellan forna brittiska gitarrhjältars signum medans den kvinnliga bakgrundssången sätter extra guldkant och lyriken gör någonting vettigt av det hela.

Bernie Marsdens fingeravtryck finns över hela Why Does It Take So Long To Say Goodbye. Blanda en skottkärra med Deep Purple och en lastbil med Whitesnake så blir toner och engagemang till en själfull ballad som ingen vill lämna. A Conversation With Alice är verklighetsbaserad. Bonamassa blev ordinerad terapi, men det blev en kortvarig sejour eftersom de excentriska anlagen inte gick att bota. Det får vi vara evigt tacksamma för.

Mot slutet faller garden ner något med följden att en rockabilly-låt och en vemodig visa från söderns prärie ser dagens ljus. Jols Holland får ta skulden för Lonely Boy och Bernie Marsden skulle ha satt Savannah på en egen soloplatta.

På det stora hela har Bonamassa fångat tidsandan och visst ruvar Beyond The Silence på mycket eftertänksamhet. Det hade varit min önskan att få återuppleva 1968, men eftersom det ter sig omöjligt är det bara att luta sig tillbaka och njuta av musiken, en kopp te och några scones.

Thomas Claesson

11

12 2020

Beskriver den stora bilden

waltert

Walter Trout ”Ordinary Madness” (Provogue/Mascot/Warner)

Det krävs många års erfarenhet för att bli en bluesman. Walter Trout har passerat pärleporten med livet som insats och kommit undan med nöd och näppe. Han träffade B.B. King vid 10 års ålder bara för att få en autograf, men det tog en timme innan de hade pratat klart. Han är god vän med gudfadern John Mayall. Han har blivit en auktoritet i sitt område. Med 50 år i hetluften är han kort och gott en äkta bluesman.

Att kastas mellan hopp och förtvivlan inför ett skivsläpp är obefogat. Varje utgåva är lika trygg som ett kassaskåp. Utan att sänka ner lodet alltför djupt och göra en komplett analys är magkänslan att Trout har släppt c:a 30 skivor. Det är en ansenlig mängd och alla har syftet att tillvarata den äkta varan.

Efter en lättare distorsion rullar titellåten in lugn och fin. På ett avslappnat och balanserat sätt läggs ett intimt doftspår ut som ingen kan motstå. Dramatiskt gripande med en röst som tycks försvinna ner i sin egen avgrund och ett gitarrsolo som sveper fram som i en dimslöja av overklighet.

Wanna Dance etablerade sig tidigt i minnet eftersom den först släpptes som singel. När rödljuset slår om till grönt växlas det upp till bluesrock. Livet som har levts på sin spets genomskådas med fart och fläkt när desperat sång och vinande gitarr gör sitt jobb.

Stämningen ändras påfallande under My Foolish Pride när den allra lenaste rösten plockas fram. En grannlaga ballad som får det att susa i säven då Trout i det närmaste viskar fram sången. Hos en artist av den här digniteten är det bara en förändring av inramningen som är lika naturligt som att andas.

Förutom de ovan nämnda låtarna finns flera potentiella vinnare. Den munspelsorienterade Final Curtain Call eller den sydstatsinfluerande The Sun Is Going Down är två sådana aspiranter, som med Trouts sträva röst båda griper tag i dilemmat med att åldras och att tiden bara flyger iväg.

Erfarenhet och hans obestridda kompetens som musiker finns i varje ton. Emotionell sång, bra kompositioner och kanonader av gitarrsolon i perfekt harmoni. Det musikaliska och lyriska spektrumet blottlägger ett överflöd av obehindrad kreativitet. En stilistisk mångfald presenteras till lyssnarens välbefinnande.

All galenskap omkring oss, all galenskap inom oss relateras på Ordinary Madness. Ingenting är utelämnat, ingenting är uppdiktat. Det här är livet som vi lever. Livet som får oss må dåligt eller bra. Livet som gör oss svaga eller ger oss kraft. Det här är blues.

Thomas Claesson

06

10 2020

Tillbaka till framtiden

a new day now

Joe Bonamassa ”A new Day Now” (Ada UK/Warner)

Föga kunde Ian Anderson (Jethro Tull) i slutet av sextiotalet ana att A New Day Yesterday skulle bli Joe Bonamassas genombrottslåt 31 år senare. Inte heller kunde han förklara sångtitelns innebörd. Ett likartat dilemma hade James Dewar (bas, sång Robin Trower Trio) när han 1973 skulle redogöra för vad som menades med Twice Removed From Yesterday. Han svarade kort och gott: Inte den blekaste aning.

Med 2020 års nyutgåva är den naturliga, oskuldsfulla charmen som bortblåst. Det har passerat 20 år sedan debuten och livserfarenheten kantad av allt vad det innebär har gett ett mognare och mera själfullt uttryckssätt. Med ålderdom kommer klokhet och nya värderingar.

Albumet är estetiskt förnyat så långt det är möjligt, men grundplåten med bl.a. sex covers kvarstår. Det är inte en slump att Rory Gallaghers Cradle Rock får inleda bjudningen. Den forna gitarrhjälten från Cork, Irland kräver så mycket heder och uppmärksamhet som det bara är möjligt.

För de som öppnar sin bluesbag med jämna mellanrum är det ingen svårighet att känna igen Frees Walking In My Shadow. Även om inte Paul Rodgers röst finns här så lyfter Bonamassa fram den klassiska blueslåten med den böljande basgången och sitt bländande gitarrspel till oanade höjder.

Så när moderskeppet landar med A New Day Yesterday är samtliga förberedda. Prydligt uppställda på raka fina led med mössan i vacker hand. För det här är en gåva sänd från himlen som Bonamassa behandlar med absolut vördnad och till och med väger in lite extra guldkantad blues. Det har alla och envar med självinsikt förståelse för.

Hatkärleken som utspelar sig i Miss You, Hate You får sympati tack vare det utsträckta solot. Ett helt annat gensvar skapas i Nuthin’ I Wouldn’t Do (For A Women Like You). Den sedan länge saknade gitarrlegenden Rick Derringer delar på sånginsatsen och levererar dessutom det 1:a solot som glöder intensivare än en upphettad lödkolv. Välkommen tillbaka Rock and Roll, Hoochie Koo.

Vid 12 års ålder fick Bonamassa fylld av ungdomlig anda och optimism öppna en spelning för B.B. King. Etablissemanget höll andan och förstod att han var den utvalde. Nu vid 43 års ålder har han i princip lagt hela världen under sina fötter. Övertygande och mogen sångare, legitimerad gitarrnörd och betagande svärmorsdröm.

Originalinspelningen för 20 år sedan var bevis nog för Bonamassas framtid. Idag talar hans kall som arvtagare för sig självt. Att utvecklas och prestera sitt yttersta, men att aldrig glömma bort att högakta sina föregångare.

Thomas Claesson

25

08 2020

Med ursprung från sydliga breddgrader

rob tognini

Rob Tognoni ”Catfish Cake” (MIG/Border)

Med rötterna långt därunder i Tasmanien och med 35 års turnerande världen runt är det återigen dags för Tognoni att presentera ett överrumplande energiskt album. På Catfish Cake delar han med sig av sin långa livserfarenhet i egenskap av en sann bluesman av folket, naturbegåvning och äkta glädjespridare.

Den rivstartande New Set Of Rays är den saknade ZZ Top-låten som det lilla, till åren komna bandet från Texas aldrig fick till. Tognoni’s band är också en ensemble om tre. Förutom honom själv på sång och gitarr är för enkelhetens skull två tyska studiomusiker inhyrda på bas respektive trummor.

Livet är fullt av vägval och otaliga är de låtar som besjunger vägkorsningar. Ett outsinligt ämne och Dealin’ At The Crossroads följer den inslagna vägen. Den lede själv står vid vägkanten och domderar och allt man vill är att trampa plattan i botten. Fly från verkligheten och drömma sig bort med de stimulerande riffen som enda följeslagare.

På nedre planhalvan återfinns två rungande stolpskott. She Waited flämtar meningslöst vid lägereldens sken och faller platt till marken. James Brown går samma öde tillmötes. Soul, funk. rap, hiphop och gudarna vet vad hör inte hemma i sådana här sammanhang. Båda snedstegen är betryggande korta och viftas bort som ett klavertramp.

Med Outback strömmande ur högtalarna på resan längs det glesbefolkade inlandet i Australien blir åkturen riktigt gemytlig. Inte en levande själ så långt ögat kan nå, rutan nervevad, armbågen på dörren, rödfärgad sand, en och annan känguru, men framförallt taktfast pådrivande bluesrock.

Visst glimrar det för det mesta på Catfish Cake, men de äkta pärlorna påträffades för femton år sedan då Tognoni hälsade på djävulen i egen hög person (Shakin’ The Devil’s Hand) och dessutom lärde känna radarparet Jim Beam (Jim Beam Blues) och Jack Daniels (Drink Jack Boogie).

En genuin ambassadör för bluesen har satt ytterligare ett avtryck till eftervärlden. Som mångsidig gitarrist välbekant med alla riff som tillåts, som sångare i besittning av den magnetism och glimten i ögat som eftersträvas. Hans namn är inte Tortellini utan – läs mina läppar -Tognoni.

Thomas Claesson

30

06 2020

Håller måttet

ronander

Mats Ronander ”Malla motell” (S-Rock/Border)

Gitarristen, låtskrivaren, sångaren och producenten Mats Ronander, bördig från Örebro, har haft en gedigen karriär som såväl hyrd pistol som soloartist. Han kompade bland annat Ulf Lundell vid starten på dennes karriär, var livegitarrist med Abba på världsturné, samt har som respekterad producent rattat flertalet prominenta svenska artisters skivinspelningar. Samt har verkat i ett stort antal andra musikaliska konstellationer också.

I början av 80-talet drog Ronander igång en egen hyfsat framgångsrik solokarriär som väl får sägas nådde all time high med albumet ”Himlen gråter för Elmore James” (1992) med vilket ”Malla” också fick en stor radiohit med sin version av Kim Larsens ”Gör mig lycklig nu”. Ronander har hela tiden haft en egen särpräglad röst, ett eget låtsnickeri och sammantaget ett artistskap – som i backspegeln – verkligen är värt att undersöka, om man inte gjort det tidigare. Gitarrspelet är åt det polerade studiomusiker-hållet – och man önskade ibland att Ronander ruffade till sig lite mer. Men ”Malla” är till syvende och sist ändå en äkta svensk bluesman och inom sitt gebit en musikant av högsta klass.

Det är bortåt 20 år sedan (!) Ronander kom med ett nytt eget soloalbum nu – och glädjande nog håller ”Malla Motel” måttet (och lägger sig ungefär i samma klass som ”Himlen”). Ja, det är faktiskt en utsökt bra platta när det kommer till produktion, låtmaterial, sång och medmusikanter. Mauro Scocco är med på ett hörn som låtskrivare och duettsångare. Exet Sanne Salomonsen likaså. Även värmländske Hammarö-pôjken Henrik Jansson – nuförtiden låtarrangör, kompositör, cellist och gitarrist i världseliten – är trevligt nog tillbaka som vapendragare, precis som på den gamla goda 80-talstiden. Ytterligare kompisar från förr som bidrar är Lasse Wellander och Max Lorentz med flera. Man får helt enkelt tacka och bocka och ta av sig hatten! (Extra plus också för det supersnygga omslaget av begåvade målaren Mikael Kihlman.)

Lyssna på: ”Sista tangon i Paris”, Avenue Junot”, ”Baby Blue”.

Henric Ahlgren

06

04 2020