Archive for the ‘Blues’Category

Blues möter hårdrock och neoklassiskt gitarrspel

malmsteen

Yngwie Malmsteen ”Blue Lightning” (Mascot Records)

                 Relaease: 29 mars 

Ett piggt titelspår inleder blueskalaset och givetvis är gitarrspelet akrobatiskt; det är liksom inget snack om att Yngwie kan spela gitarr. Dessvärre har han valt att sjunga också… För även om han sjunger aningens bättre än tidigare – hans slarviga sångstil passar bättre till den här typen av låtar – är det tydligt vad han kan bäst.

Demon’s Eye är bäst av låtarna med sång och det är omöjligt att värja sig för denna Deep Purple-klassiker. Det är förresten inte första gången Yngwie lyckas bra med låtar av detta ikoniska band; Pictures Of Home och Child In Time är två andra exempel.

Coverlåtar är som sagt inget nytt för Yngwie; 1996 släpptes Inspiration och han har även spelat in ett antal ”bonuslåtar” som till exempel Gimme! Gimme! Gimme! (Abba) och Beat It (Michael Jackson).

1911 Strut och Peace, Please är båda instrumentala och visar Yngwies storhet; snabbt neoklassiskt gitarrspel i en klass för sig. Ett tränat musiköra kan eventuellt också höra små spår av rötter från den gamla bluesskolan. Ett så här uttrycksfullt gitarrspel gör att sång känns överflödigt.

Men det är inte blues som vi känner den. Å andra sidan är känslan i gitarrspelet påtaglig och skivan får välbehövligt liv i och med glimten av den ”riktiga” Yngwie.

Det måste också sägas att Yngwies begränsade sångröst kommer överraskande bra till sin rätt i Blue Jean Blues och här snackar vi en blueslåt i klassisk stil.

Tolkningen av While My Guitar Gently Weeps (The Beatles) fungerar okej men den är ändå klassen sämre än skivans ganska få riktigt bra låtar.

Smoke On The Water (Deep Purple) kan tyckas onödig att tolka för en gitarrhjälte som Yngwie, men alltså… Han lyckas faktiskt väcka nytt liv i denna mer eller mindre sönderspelade låt. Tillåt mig tvivla på att Ritchie Blackmore kommer att kunna matcha den här glöden på Sweden Rock i sommar. Men givetvis är inte det här heller blues; däremot är låten skriven av musiker som till viss del inspirerats av blues.

Sun’s Up Top’s Down är en nyskriven låt som dessvärre är en ganska seg standardblueslåt som inte tillför genren någonting. Att den dessutom kommer direkt efter en ballad gör att skivans ”flyt” stannar upp.

Inte heller Paint It Black är något guldkorn. Tvärtom! Skämskudden åker fram redan efter några sekunders lyssning av Yngwies alldeles för snabba tolkning. Synd för egentligen är det ju en fantastisk låt. Ibland är det kul med nytt grepp på en klassiker, men ibland är det helt enkelt inte det.

Trots ljusglimtarna som går att hitta är Blue Lightning en coverskiva och det krävs väldigt mycket för att en sådan ska få ett högt betyg. Att neoklassiskt gitarrspelande och blues inte direkt går hand i hand gör inte saken bättre. Men kul ändå att Yngwie vågade prova och det är väl just det modet som kännetecknar en stor artist.

Magnus Bergström

25

03 2019

Värd att kollas upp av rock- och bluesintresserade

jonny

Jonny Lang ”Signs” (Provogue/Warner)

Jonny Lang (Jon Gordon Langseth Jr) från North Dakota i USA är en amerikansk bluessångare och gitarrist. När Lang var 14 år släppte han – som något slags underbarn och en sensation – 1995 sitt första album Smokin’ under namnet Jonny Lang & The Big Bang. Hans femte album, Turn Around från 2006 gav honom en Grammy i kategorin Best Rock or Rap Gospel Album.

På plattan Signs visar Lang att han delvis har en deltablues-tendens i blodet, men mycket drar åt högenergisk bluesrock med influenser som Buddy Guy, B.B. King och Albert Collins. Ja, Lang ger sig helt enkelt ut i liknande sammanhang som Gary Moore började röra sig i vid sista eran av dennes karriär. Det drar också ytterligare i trestegsraketen åt än lite mer renodlad rock.

Jonny Lang är en pärla och helt klart värd att kollas upp mer av rock- och bluesintresserade. Han borde också få ta sig an större scener och få mer uppbackning från skivbolag och producenter.

Lyssna på: ”Signs”, ”Bring Me Back Home”.

Henric Ahlgren

27

04 2018

En stund i andakt

mayall

John Mayall ”Three for the road” (Forty Below/Border)

Att kalla John Mayall för en levande legend känns som en underdrift. Det lär knappast finnas någon levande som har så mycket på sitt samvete. När han framåt hösten klockar in på 85 år känns det fullständigt otroligt. Och det precis när man just har hämtat sig från hans 75-års kalas.

Nu på turné med ett avskalat band och ackompanjerad av musiker som bara råkade finnas där på rätt ställe vid rätt tillfälle. Så tajta att ingenting får plats däremellan, så rika på klangfärg att ingenting lämnas till övers.

Med keyboard, munspel och en sägenomspunnen röst kommer man långt. Det visar Mayall om inte annat i den känsloladdade ”Tears Came Fallin’ Down” eller i det ejderdunsmjuka introt till ”Lonely Feelings”. Såsom kläckande nattsländor svävar melodierna förbi i ett förföriskt mak. Det är lätt att hamna i ett drömlikt tillstånd.

Hur kan någon motstå ”Ridin’ on the L & N” med sitt ursprung från sent 40-tal och historien om järnvägen mellan Louisville och Nashville som betvingade både inbördeskrig och depression?

I alla fall inte den lyckligt lottade publiken som ger sitt mangranna bifall.

Den avslutande 11-minuters versionen av ”Congo Square” med sitt suggestiva, rytmiska men även beroendeframkallande budskap sätter helt sonika stopp på föreställningen. Kvar finns bara ett tomrum och ett begär.

När skivan väl har snurrat igång med sina nio låtar och en introduktion tar det 60 minuter innan man kan lämna den. Det vore oförsvarligt att bara lyssna på något enstaka spår. Lika illa som att ta en glass ifrån ett barn som bara har tagit ett bett.

Thomas Claesson

09

04 2018

Blues med själ

sonic blues

Supersonic Blues Machine ”Californiasoul” (Provogue/Warner)

Med Lance Lopez gitarr/sång, Fabrizio Grossi bas/låtskrivare och Kenny Aronoff trummor är alla tre önskningarna uppfyllda. Var och en framstående musiker, tillsammans en fulländad bluesmaskin med den rätta tändföljden.

Eftersom Californiasoul står stadigt på sina sex ben fanns det egentligen ingen anledning att kasta lasso och fånga in storfräsare som Steve Lukather, Walter Trout och Billy Gibbons m.fl. men å andra sidan är en familjeträff aldrig fel när den än inträffar.

Lyssnaren bjuds på en hissnande färd längs Kaliforniens soliga kust med en muskelbil där V8:an spinner som en katt och visst driver det på som allra bäst när bandet får lägga i sina växlar alldeles själva. ”L.O.V.E”. och ”Bad Boys” är sådana tillfällen. Den förra med en magkänsla att man har hört den förr, men det finns ingen punkt att sätta fingret på. Den senare personifierar allt man ville bli och allt man någonsin önskat sig.

På ”Broken Heart” borstar Gibbons med kvasten så att sanden yr och prärievargen ylar. Toto’s Lukather lägger hela sin själ i ”Hard Times” och Trout välsignar ”What’s Wrong”. Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.

Till dom som brukar slå huvudet i lyktstolpar efter att ha vänts sig om efter en mullrande V8 finns det mer att hämta på debutalbumet West Of Flushing, South Of Frisco. Det släpptes för ett år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess, Faktiskt ingenting.

Åkturen avslutas med ’This Is Love’ i reggae-struttande tempo och det när man trodde att Sheriffen redan var skjuten. Så kan det gå när man rotar långt ner i verktygslådan och hittar insexnycklar uppstuckna i tum. De glappar lite, men de får ändå jobbet gjort.

Thomas Claesson

22

12 2017

Ovan där

kenny wayne

Kenny Wayne Shepherd ”Lay It On Down” (Provogue/Warner)

betyg 3

Det är svårt att tänka sig att det har passerat över 20 år sedan gitarrsvingaren Shepherd klev in på banan. Ledbetter Heights och Trouble Is… satte djupa avtryck i bluesvärlden. Den då blott 20-åriga bluesfantomen hade en gåva som bådade gott inför framtiden. Jag kan inte undgå att dra paralleller med den unga förmågan Aaron Keylock som inte hade det minsta att skämmas för när han presenterade Cut Against The Grain tidigare i år.

Shepherd är en innovativ kraft inom bluesrocken och nu som medelålders man provar han en del nya infallsvinklar. Lay It On Down har ingredienser från soul, country, blues, funk, rock, Rhythm & Blues och allt däremellan så det räcker och blir över. Lindrigt sagt.

Nu finns det ingen anledning att hänga läpp för att åtkomsten till blues är begränsad. Det finns andra kvaliteter som fyller sin funktion. Noah Hunt lånar till exempel ut sin röst på “Nothing But The Night” och det är ett säkert tecken i skyn när det väl är dags för kvällspromenaden.

Blåsensemblen puffar på ”Diamonds & Gold” i ett struttande funktempo med rikt flödande hejarramsor från Wah-Wah gitarren och den trallvänliga ”She’s $$$” gör att det onekligen drar i mungiporna och då menar jag uppåt.

Visserligen far Stratocastern fram på ett obesudlat sätt rakt igenom albumet förutom under ett par bitterljuva singer-songwriter varianter som man gott kunde ha varit utan. Jag har förståelse för att Shepherd vill prova sina vingar, men jag hoppas att han hittar tillbaka till rötterna nästa gång det beger sig.

Thomas Claesson

25

10 2017

Samling vid pumpen

walter

Walter Trout ”We’re All In This Together” (Provogue/Warner)

Walter Trout rullar ut de stora kanonerna och avlossar en bredsida med 14 rungande salvor bluesrock tillsammans med de allra bästa i branschen. Var och en av de inviterade kombattanterna har fått en skräddarsydd sång sig tillskriven och John Mayall, Joe Bonamassa, Kenny Wayne Shepherd m.fl. står bredbenta och skjuter direkt från höften.

Mr. Shepherd – på sistone synlig tillsammans med Stephen Stills och Barry Goldberg i supergruppen The Rides – vilar inte på hanen utan rivstartar med ”Gonna Hurt Like Hell” till folkets stora jubel. Och visst lägger sig Charlie Musselwhites munspel på ”The Other Side Of The Pillow” som balsam för kropp och själ. Inte tu tal om det.

Allman Brothers ande vilar över ”She Listens To The Blackbird Sing” och Mike Zito förvaltar sitt pund väl. Så enkelt var det. Att astrakanäpplet inte faller långt från trädet visar sig i ”Do You Still See Me At All” där sonen Jon Trout alternerar med fadern på både gitarr och sång. Känsloladdat och välplockat.

Ända sen barnsben har jag i olika versioner lyssnat på ”The Sky Is Crying”. Ursprungligen uppförd av Elmor James 1959 och inte minst Stevie Ray Vaughan lyfte den högt. Här och nu med Warren Haynes så blir det riktigt tung blues. Stången på 197,5 kg känns plötsligt som ett ton. Tre godkända vita lampor lyser vid domarborden. Enda covern på albumet, men det var det värt.

Den här bluespåsen är fylld med godis upp till brädden och det finns inget mer att önska sig. Till och med Edgar Winter kikar in med sin saxofon på ”She Steals My Heart Away”. Den latinodoftande takten gör att man förflyttas till en kubansk drinkbar.

Titellåten avslutas i samspråk med Joe Bonamassa. Vem annars? Under åtta minuter förvandlas drömmar till verklighet och allting blir sagt och gjort. Inspelad under en tagning och värd hela albumet i sig själv. Så fylld av inlevelse, passion och känslor att ord inte längre räcker till.

Thomas Claesson

16

10 2017

Två skivbekanta från förr

Namnlöst-1 kopiera

Robert Cray ”Hi & Rhythm” 
Garland Jeffreys ”14 steps to Harlem” betyg 3

I en gammal sketch av Lars Ekborg använde han uttrycket, ”Bunta ihop dom, och.., mer ska vi inte avslöja här för då kommer denna sida att stängas ner för en lång tid. Något vi inte tänker medverka till.
Två skivbekanta från förr alltså. Soul- och bluesmannen Robert Cray och Garland Jeffreys som när han var som bäst stod på barrikaderna mot rasism och förtryck.

Robert Cray har med åren blivit mer och mer soulinspirerad, lite mer tillbakalutad och svalare i sin musikaliska framtoning. Men detta har bara varit till hans fördel. Hans gitarrspel är fortfarande finsnickeri på en hög nivå och hans röst har numera en patina av soulsammet. Utöver detta omger han sig med en ett storband med sköna blåsarrangemang som bildar en stabil soul- och bluesfond. Skön eftermidnattssoul med bluesiga förtecken.

Garland Jeffreys var som bäst när han mixade ihop rock, soul och reggae på 70- och 80-talet. Hans gatusmarta texter om utanförskap och rasism kombinerad med allsköns rytmmattor var ett starkt varumärke när det begav sig.
Nu 2017 verkar det som Garland slagit sig till till ro på på sitt favoritfik i Bronx, lägger ner sin tidning och betraktar sin omvärld. Platsen på barrikaderna har överlämnats till den yngre generationen. Nu är livet, budskapet och musikpulsen en annan, så här en bra bit över sjuttio. Rösten finns kvar men låtarna tenderar att bli helt ok vuxenrock. Risken är dock stor att detta album kommer att förfölja mig i sommar tillsammans med Robert Cray.

Bengt Berglind

22

05 2017

Försöker hitta inspirationen och känslan i bluesmusiken

son volt

Son Volt ”Notes Of Blue” (Transmit Sound/Border)

Så har då Jay Farrar i Son Volt vaknat upp den där morgonen och fått sin blues. Men i det här fallet är det verkligen på gott och ont. Som ni vet är Son Volt komna ur den alternativa countrymyllan där de odlade sin stil under namnet Uncle Tupelo.
På nya albumet Notes Of Blue har man försökt att hitta inspirationen och känslan i bluesmusiken och vidare i sin egen stil. Det har gått så där kan vi säga.
För det första har inte den gode Jay rösten som är direkt uttrycksfull. Den har sina begränsningar om man vill vara snäll. På tidigare album då han hållit sig till sin countryinfluerade musik funkar det för det mesta. Så även här i de lugnare och mer melodiösa låtarna, som Promise the world, Back against the wall och The Storm.
När gitarrerna blir hårdare och riffen mer metalliska blir det mer platt och parodiskt. Sången ska vi inte tala om. Som Son Voltfan sedan tidigare tror jag dock att Jay Farrar snart hittar sporrarna igen och rider in i någon av countrymusikens solnedgångar för framtida storverk.

Bengt Berglind

24

03 2017

Veteranträff i skivhyllan

skivhyllan februari

Delbert McClinton ”Prick Of The Litter” (Hot Shot/Border) 

John Mayall ”Talk About That” (Forty Below/Border) 
Mark Eitzel ”Hey Mr Ferryman” (Decor/Border) 

Välkommen till denna månads veteranträff i skivhyllan. Som du ser skriver jag skivor fortfarande, så då får jag väl räkna in mig i mysikveteranlyssnarfacket, om det nu finns ett sådant.
Först ut är Delbert McClinton som under alla år varit en trogen leverantör av vit rhythm’n'blues och soul. Men det måste medges att det var många album sedan jag gav upp hoppet om den gode Delbert. Med åren blev det lite för samma och lika i det musikaliska uttrycket. Men som många gånger förr så händer det att artisten i fråga tar sig samman och levererar på nytt. Det är det som är fallet på nya albumet Prick of the litter. Visst finns det rester kvar av den musik Delbert givit oss under många år, men det som sticker ut denna gång är när han tittar bakåt i musikhistorien och agerar crooner.
Nu har han dragit ner på tempot och sjunger fortfarande med en elegans och sneglar åt Tony Bennett och andra giganter i branchen. Det finns fortfarande spår kvar av den gamle mr. rhythm’n'bluestolkaren och förespråkaren, men det som är nytt och mycket bra är de låtar som har en lätt jazz- och underhållningskaraktär. Detta kunde jag aldrig tro, men det är välkommet och klart underhållande.
Om jag lyssnar hemma på blues i dag, blir det gärna John Mayall. Han är över de åttio men har fortfarande ett eget uttryck i sin bluesorienterade musik som tilltalar. För övrigt anser jag att blues är bäst och ska upplevas live, helst på ett litet mörkt ställe. Men sådana är det ont om i vår upplysta omvärld.
Nya Mayallalbumet följer ungefär samma koncept som hans tidigare, Find a way to care och A special way. Det är en bra blandning av egna och andras låtar. Det finns inslag av både funk, soul och gumbo vilket gör att det blir en skön avslappnad lyssningstund. Men det är klart, när karln sjunger så övertygande och uttryckfullt går det inte att låta bli att tycka om detta, för man har ju lite bluesfeeling kvar i någon tå.
Yngst bland dessa veteraner är Mark Eitzel, mångårig ledargestalt i American Club, men har också med en lång rad soloalbum bakom sig. Under många år har denne man varit hyllad i kritikerkretsar, och eftersom jag vill tycka som dom, har jag försökt att lyssna in mig på storheten hos Mark,men inte lyckats. Han tillhör för mig rockmusikens avdelning för Tjalle Tvärviggar. Den goda Tjalle Tvärvigg var en seriefigur för länge sedan som för det mesta var mot alla och alla.
Mark Eitzel har denna gång lierat sig med Johnny Marr. Han sjunger föredömligt, arrangemangen är tillbakalutade och genomarbetade. Men hur jag än försöker att hitta storheten eller skönheten så hittar jag den inte. Det hela blir lätt tröttsamt och rent ut sagt tråkigt. Det värsta är att jag brukar falla för röster och för musik som presenteras på detta sätt. Men tyvärr det går inte denna gången heller.

Bengt Berglind

28

02 2017

Kärleksfull hyllning till bluesen

rolling stones

Rolling Stones ”Blue & lonesome” (Polydor/Universal)

Rolling Stones har alltid varit ett litet kompakt och schysst bluesband som sedan gett sig på annat, och lyckats ”ganska bra” med det. Men bluesen var grunden och själen. (Och det var ju förstås också en låt av blueslegendaren Muddy Waters, ”The Father of Modern Chicago Blues”, som gav bandet sitt namn.) Stones tillhörde den era med brittiska band och musiker som på andra sidan Atlanten influerades av den amerikanska svarta bluesen, snodde från den, och gav sedan tillbaka den till jänkarna igen i form av låtar, album och turnéer. Använde den som en av grunderna för ”The British Invasion” – med engelsk pop och rock – på 1960-talet. Signifikativt är också att även amerikanska bluesrockikonen och elgitarrmagikern Jimi Hendrix vid den här tiden hade England som sin bas när han sedan började erövra universum innan sin för tidiga död.

Nu är Rolling Stones äntligen till slut tillbaka helt på brottsplatsen genom att de levererar ett komplett bluescovers-album – Blue & Lonesome – till större delen med artister inom undergenren ”Chicago blues” som till exempel Willie Dixon, Howlin’ Wolf och Memphis Slim med flera. Det är Stones 23:e album och det första med enbart coverlåtar. Låter intressant på pappret – och är nästan ännu mer spännande i praktiken! Rolling Stones spelar här med en slags smakfull flärdfri naturlig klarhet och, vilket som verkar vara, genuin spelglädje och lust. Låtarna står i centrum och det är bra val av alster rakt igenom.

Mick Jagger låter här piggare än på mycket länge, skiner mestadels hela tiden, och Keith Richards och Ron Wood är koncentrerat tillbakahållna och svängigt supertajta. En annan ”hyfsad” engelsk bluesadept – Eric Clapton – hjälper också till på några av låtarna. Plattan spelades in på tre dagar i något slags kreativt och inspirerat flöde. Det här är till formatet och ljudbilden modern blues från 2000-talet med låtar av legendomspunna låtskrivare från de gamla tiderna och inspelat av ett av tidernas mest stilbildande och klassiska rockband. I slutändan framstår det hela framförallt som en äkta och slutlig kärleksfull hyllning till genren och musiken. (Och en svanesång?) It’s only blues but I like it!

Lyssna på : ”Just Your Fool”, ”Commit a Crime”.

Henric Ahlgren

07

12 2016