Archive for the ‘Blues’Category

Känslosam triumf

bert h

Beth Hart ”War In My Mind” (Mascot/Warner)

Beth Harts bekymmer och eviga kamp mot onda andar är väl belysta. Förmodligen är det de verkliga händelserna i livet som föder den exceptionella känslan att kunna skapa förtrollande melodier med känslofulla texter. War In My Mind erbjuder en samling sånger som avslöjar den nakna sanningen på ett öppenhjärtigt sätt.

Med tanke på allt hon har gått igenom är det gripande att se henne sitta vid pianot osminkad och sårbar. Helt annorlunda var samarbetet med bluesrockgiganten Joe Bonamassa som blev inkörsporten till min första kontakt med Hart. I synnerhet uppskattade jag Live In Amsterdam som fördelade gracerna dem emellan på ett strålande manér.

Det tas inga fångar i Bad Woman Blues. Här visas prov på den tuffa och rentav elaka sidan på en kvinna som inte har någon som helst avsikt i att vara god. Ett avsteg mot vad som komma skall, men det ogudaktiga framförandet lär förföra alla vänner av bluesrock till det yttersta.

I titellåten glänser Harts unika röst när balansen mellan kontrollerat lugn, närgående passager och pampiga urladdningar effektivt exponeras. Ett bländande arrangemang som får en att tappa andan när Harts känslosamma och ärliga utstrålning lyfts fram.

Hart började spela piano redan som 4-åring och nu 43 år senare breder hon ut hela sin talang i full skala. Den obeslöjade och otroligt sorgsna Sister Dear rymmer bara pianot, Beth Hart och saknaden efter hennes bortgångna syster i salig hågkomst. Det är svårt att hålla tårarna tillbaka.

Sugar Shack är ett energiknippe som gör att man för en stund väcks upp ur sitt drömliknande tillstånd. Tempohöjningen är i hög grad välkommen och för en stund dras man ut på ett elektromagnetiskt kraftfält som ger välbehövliga tonstötar.

Den sensuella Spanish Lullabies avspeglar ett stadie av fullständig fridfullhet. Flamencogitarrens sätter sin unika prägel på en sång som ger harmoni och hoppfullhet. Rub Me For Luck är storartad och kan mycket väl vara den starkaste sången på albumet, men det är upp till var och en att bedöma.

Det verkar ändå som om Beth Hart har kommit en bra bit på väg med att återfå tryggheten i sitt liv och inte vara försjunken i grubblerier och allt hon skäms för. Det lär finnas ett ljus långt där borta i den mörka tunneln och jag tror hon har fångat det. War In my Mind är en öppen betraktelse i att komma igenom svårigheter i livet och tillägnad alla andra som har sinnesnärvaro nog att gå igenom den svallande känslostorm som skivan framkallar.

Thomas Claesson

25

10 2019

Jordnära sväng med hög mysfaktor

mississippi

North Mississippi Allstars ”Up And Rolling” (New West/Border)

Deras nya skivsläpp är ett lysande soundtrack av Mississippideltat. Man nästan känner den fuktiga värmen från floden i musiken. Det flyter på med en mixad jambalaya av blues, soul och funk.

Albumet skulle kunna vara inspelat i ett plåtskjul nere vid floden eller i ett väl använt garage invid ett bomullsfält. Gitarrer och trummor ger ett tungt bottensväng. Orgel och elpiano smyckar det hela och fyller på och stöttar.

Det vokala är ett litet kapitel för sig. Gitarristen Luther Dickson sjunger tillsammans med olika kvinnliga vokalister, bland annat Mavis Staples. Detta gör att musiken känns lätt och småtrevlig att lyssna på.
Dessutom gästar gitarristerna Jason Isbell och Duane Betts och då glöder det lite om gitarrerna och orgel och el piano ligger och småpyr under ytan.

Musiken smålunkar fram småskaligt. Svänget sitter på ett lite yxigt sätt. Det är jordnära och passar att lysa upp mitt höstmörker.

Bengt Berglind

21

10 2019

Muskelblues för landets bluesfestivaler

els

ELS Band ”Dark Blues Sky” (Soundstation Records/Hemifrån)

betyg 3

Bluesen lever i den gamla bruksorten Degerfors, och varför skulle den inte göra det?

Det första som slår mig när jag skjuter in CD:n i bilens CD-spelare är att sångaren/gitarristen Stig Pettersson har (kanske inte begåvats med utan snarare lagt sig till med) den perfekta, kroniskt hesa, whiskyindränkta bluesrösten. Jag tror att 90 procent av landets hobbybluessångare skulle vilja låta så här. För att det i deras öron låter ”äkta”. Äkta låter däremot låter sångarens amerikanska uttal. Inte så vanligt bland svenska bluessångare. Stort plus för det.

Ensam i bilen spelar jag min vana trogen ELS Bands album på inte högsta, men hög, volym. Brukar göra det med musik som ligger mig varmt om hjärtat. Efter 13 låtar är jag helt mörbultad i hörselgångarna. Manglad typ. Har sällan lyssnat igenom ett album där allting ligger så häpnadsväckande högt i ljudbilden. Sång, elgitarr, klaviatur (mest orgelmattor), bas och trummor – allt är precis lika högt. Eller jämntjockt. Som om hela bandet varit med och mixat och att varje medlem nogsamt tillvaratagit sina egna intressen. Jag kan ju ha fullständigt fel, men det är den känslan jag får.

Det mesta av materialet är covers, låtarna förmodligen handplockade för att passa den rossliga sandpappers-stämma som Stig Pettersson sannerligen är i besittning av. Här snackar vi tung bluesrock – med inslag av soul och sydstatsrock. Jag associerar till Freddie King och Joe Cocker vad det gäller det vokala, till Steppenwolf vad det gäller gruppsoundet. Basisten Lasse Lövgren och trummisen Erik Lindstedt gör vad de ska. Ibland lite mer.

En del låtar är på gränsen till sönderspelade kan jag tycka. Ta till exempel Stevie Wonders bredbent råfunk-gungande ”Superstition” och Etta James gamla slagdänga ”I’d Rather Go Blind” – som på omslaget märkligt nog tillskrivs Paul Butterfield. Ovanligt att en man, en karl, ger sig i kast med den, men varför inte? Det är ett fritt land. ”Need Your Love So Bad”, populariserad av Fleetwood Mac som det brukar heta, har de flesta av oss hört som cover på den lokala pizzerian någon gång för mycket.

Till saken hör emellertid att ELS Band gör de här lite nötta låtarna anmärkningsvärt kompetent, men jag förstår inte riktigt vitsen med att spela in en version av Hendrix ”Crosstown Traffic” eller Clapton/Cray-kompositionen ”Old Love” som är nästan, eller så gott som, eller inte långt ifrån, i paritet med originalen.

Desto roligare då att kunna konstatera att Stig Petterssons två egna låtbidrag, ”Bad Boy, inte jätteoriginell på något sätt, men framförallt avslutande ”Take Mine” i mitt tycke är de klart bästa spåren. Inga klassiska original att behöva jämföra med där, bara att lyssna och ta in. ”Take Mine” kunde vara ett verk av Lynyrd Skynyrd (dagens upplaga) som fortfarande – om inte annat – är ett enastående tajt band. Precis som ELS Band. Det här gänget skulle definitivt inte göra bort sig på någon av landets bluesfestivaler. Muskelblues brukar gå hem i de s k stugorna. Tung-gunget har fortfarande sina företrädare.

När jag framåt nattkröken spelar CD:n extremt lågt på en bergsprängare för att inte störa min omgivning låter allt smått fantastiskt. Vad är detta för ett amerikanskt arenabluesband jag har missat liksom? Har dock aldrig sett en sticker som säger ”OBS spelas på låg volym”. Vore annars på sin plats här.

Måste få gnälla av mig lite på bandnamnet. ELS? Efter en snabb FB-check med keyboardspelaren Peter Dahl, som har lämnat gruppen för att koncentrera sig på egna Americana-projektet Meadow Creek, visar det sig att ELS-förkortningen står för något precis så banalt som jag trodde, nämligen initialerna för Erik, Lasse & Stig, Peter på keyboards anslöt sig sist och fick därför inte med sitt P (som i Peter). Fantasilöst är bara förnamnet. (!) Det finns annars hur många spännande amerikanska låttitlar som helst att döpa sitt band efter.

OBS att ”Dark Blues Sky” gavs ut redan 2016. Den har hamnat mellan stolarna. Inte hemma hos mig utan hos Hemifrån. Där fick jag till det, Peter Holmstedt!

Mats Zetterberg

17

09 2019

Blues möter hårdrock och neoklassiskt gitarrspel

malmsteen

Yngwie Malmsteen ”Blue Lightning” (Mascot Records)

                 Relaease: 29 mars 

Ett piggt titelspår inleder blueskalaset och givetvis är gitarrspelet akrobatiskt; det är liksom inget snack om att Yngwie kan spela gitarr. Dessvärre har han valt att sjunga också… För även om han sjunger aningens bättre än tidigare – hans slarviga sångstil passar bättre till den här typen av låtar – är det tydligt vad han kan bäst.

Demon’s Eye är bäst av låtarna med sång och det är omöjligt att värja sig för denna Deep Purple-klassiker. Det är förresten inte första gången Yngwie lyckas bra med låtar av detta ikoniska band; Pictures Of Home och Child In Time är två andra exempel.

Coverlåtar är som sagt inget nytt för Yngwie; 1996 släpptes Inspiration och han har även spelat in ett antal ”bonuslåtar” som till exempel Gimme! Gimme! Gimme! (Abba) och Beat It (Michael Jackson).

1911 Strut och Peace, Please är båda instrumentala och visar Yngwies storhet; snabbt neoklassiskt gitarrspel i en klass för sig. Ett tränat musiköra kan eventuellt också höra små spår av rötter från den gamla bluesskolan. Ett så här uttrycksfullt gitarrspel gör att sång känns överflödigt.

Men det är inte blues som vi känner den. Å andra sidan är känslan i gitarrspelet påtaglig och skivan får välbehövligt liv i och med glimten av den ”riktiga” Yngwie.

Det måste också sägas att Yngwies begränsade sångröst kommer överraskande bra till sin rätt i Blue Jean Blues och här snackar vi en blueslåt i klassisk stil.

Tolkningen av While My Guitar Gently Weeps (The Beatles) fungerar okej men den är ändå klassen sämre än skivans ganska få riktigt bra låtar.

Smoke On The Water (Deep Purple) kan tyckas onödig att tolka för en gitarrhjälte som Yngwie, men alltså… Han lyckas faktiskt väcka nytt liv i denna mer eller mindre sönderspelade låt. Tillåt mig tvivla på att Ritchie Blackmore kommer att kunna matcha den här glöden på Sweden Rock i sommar. Men givetvis är inte det här heller blues; däremot är låten skriven av musiker som till viss del inspirerats av blues.

Sun’s Up Top’s Down är en nyskriven låt som dessvärre är en ganska seg standardblueslåt som inte tillför genren någonting. Att den dessutom kommer direkt efter en ballad gör att skivans ”flyt” stannar upp.

Inte heller Paint It Black är något guldkorn. Tvärtom! Skämskudden åker fram redan efter några sekunders lyssning av Yngwies alldeles för snabba tolkning. Synd för egentligen är det ju en fantastisk låt. Ibland är det kul med nytt grepp på en klassiker, men ibland är det helt enkelt inte det.

Trots ljusglimtarna som går att hitta är Blue Lightning en coverskiva och det krävs väldigt mycket för att en sådan ska få ett högt betyg. Att neoklassiskt gitarrspelande och blues inte direkt går hand i hand gör inte saken bättre. Men kul ändå att Yngwie vågade prova och det är väl just det modet som kännetecknar en stor artist.

Magnus Bergström

25

03 2019

Värd att kollas upp av rock- och bluesintresserade

jonny

Jonny Lang ”Signs” (Provogue/Warner)

Jonny Lang (Jon Gordon Langseth Jr) från North Dakota i USA är en amerikansk bluessångare och gitarrist. När Lang var 14 år släppte han – som något slags underbarn och en sensation – 1995 sitt första album Smokin’ under namnet Jonny Lang & The Big Bang. Hans femte album, Turn Around från 2006 gav honom en Grammy i kategorin Best Rock or Rap Gospel Album.

På plattan Signs visar Lang att han delvis har en deltablues-tendens i blodet, men mycket drar åt högenergisk bluesrock med influenser som Buddy Guy, B.B. King och Albert Collins. Ja, Lang ger sig helt enkelt ut i liknande sammanhang som Gary Moore började röra sig i vid sista eran av dennes karriär. Det drar också ytterligare i trestegsraketen åt än lite mer renodlad rock.

Jonny Lang är en pärla och helt klart värd att kollas upp mer av rock- och bluesintresserade. Han borde också få ta sig an större scener och få mer uppbackning från skivbolag och producenter.

Lyssna på: ”Signs”, ”Bring Me Back Home”.

Henric Ahlgren

27

04 2018

En stund i andakt

mayall

John Mayall ”Three for the road” (Forty Below/Border)

Att kalla John Mayall för en levande legend känns som en underdrift. Det lär knappast finnas någon levande som har så mycket på sitt samvete. När han framåt hösten klockar in på 85 år känns det fullständigt otroligt. Och det precis när man just har hämtat sig från hans 75-års kalas.

Nu på turné med ett avskalat band och ackompanjerad av musiker som bara råkade finnas där på rätt ställe vid rätt tillfälle. Så tajta att ingenting får plats däremellan, så rika på klangfärg att ingenting lämnas till övers.

Med keyboard, munspel och en sägenomspunnen röst kommer man långt. Det visar Mayall om inte annat i den känsloladdade ”Tears Came Fallin’ Down” eller i det ejderdunsmjuka introt till ”Lonely Feelings”. Såsom kläckande nattsländor svävar melodierna förbi i ett förföriskt mak. Det är lätt att hamna i ett drömlikt tillstånd.

Hur kan någon motstå ”Ridin’ on the L & N” med sitt ursprung från sent 40-tal och historien om järnvägen mellan Louisville och Nashville som betvingade både inbördeskrig och depression?

I alla fall inte den lyckligt lottade publiken som ger sitt mangranna bifall.

Den avslutande 11-minuters versionen av ”Congo Square” med sitt suggestiva, rytmiska men även beroendeframkallande budskap sätter helt sonika stopp på föreställningen. Kvar finns bara ett tomrum och ett begär.

När skivan väl har snurrat igång med sina nio låtar och en introduktion tar det 60 minuter innan man kan lämna den. Det vore oförsvarligt att bara lyssna på något enstaka spår. Lika illa som att ta en glass ifrån ett barn som bara har tagit ett bett.

Thomas Claesson

09

04 2018

Blues med själ

sonic blues

Supersonic Blues Machine ”Californiasoul” (Provogue/Warner)

Med Lance Lopez gitarr/sång, Fabrizio Grossi bas/låtskrivare och Kenny Aronoff trummor är alla tre önskningarna uppfyllda. Var och en framstående musiker, tillsammans en fulländad bluesmaskin med den rätta tändföljden.

Eftersom Californiasoul står stadigt på sina sex ben fanns det egentligen ingen anledning att kasta lasso och fånga in storfräsare som Steve Lukather, Walter Trout och Billy Gibbons m.fl. men å andra sidan är en familjeträff aldrig fel när den än inträffar.

Lyssnaren bjuds på en hissnande färd längs Kaliforniens soliga kust med en muskelbil där V8:an spinner som en katt och visst driver det på som allra bäst när bandet får lägga i sina växlar alldeles själva. ”L.O.V.E”. och ”Bad Boys” är sådana tillfällen. Den förra med en magkänsla att man har hört den förr, men det finns ingen punkt att sätta fingret på. Den senare personifierar allt man ville bli och allt man någonsin önskat sig.

På ”Broken Heart” borstar Gibbons med kvasten så att sanden yr och prärievargen ylar. Toto’s Lukather lägger hela sin själ i ”Hard Times” och Trout välsignar ”What’s Wrong”. Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.

Till dom som brukar slå huvudet i lyktstolpar efter att ha vänts sig om efter en mullrande V8 finns det mer att hämta på debutalbumet West Of Flushing, South Of Frisco. Det släpptes för ett år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess, Faktiskt ingenting.

Åkturen avslutas med ’This Is Love’ i reggae-struttande tempo och det när man trodde att Sheriffen redan var skjuten. Så kan det gå när man rotar långt ner i verktygslådan och hittar insexnycklar uppstuckna i tum. De glappar lite, men de får ändå jobbet gjort.

Thomas Claesson

22

12 2017

Ovan där

kenny wayne

Kenny Wayne Shepherd ”Lay It On Down” (Provogue/Warner)

betyg 3

Det är svårt att tänka sig att det har passerat över 20 år sedan gitarrsvingaren Shepherd klev in på banan. Ledbetter Heights och Trouble Is… satte djupa avtryck i bluesvärlden. Den då blott 20-åriga bluesfantomen hade en gåva som bådade gott inför framtiden. Jag kan inte undgå att dra paralleller med den unga förmågan Aaron Keylock som inte hade det minsta att skämmas för när han presenterade Cut Against The Grain tidigare i år.

Shepherd är en innovativ kraft inom bluesrocken och nu som medelålders man provar han en del nya infallsvinklar. Lay It On Down har ingredienser från soul, country, blues, funk, rock, Rhythm & Blues och allt däremellan så det räcker och blir över. Lindrigt sagt.

Nu finns det ingen anledning att hänga läpp för att åtkomsten till blues är begränsad. Det finns andra kvaliteter som fyller sin funktion. Noah Hunt lånar till exempel ut sin röst på “Nothing But The Night” och det är ett säkert tecken i skyn när det väl är dags för kvällspromenaden.

Blåsensemblen puffar på ”Diamonds & Gold” i ett struttande funktempo med rikt flödande hejarramsor från Wah-Wah gitarren och den trallvänliga ”She’s $$$” gör att det onekligen drar i mungiporna och då menar jag uppåt.

Visserligen far Stratocastern fram på ett obesudlat sätt rakt igenom albumet förutom under ett par bitterljuva singer-songwriter varianter som man gott kunde ha varit utan. Jag har förståelse för att Shepherd vill prova sina vingar, men jag hoppas att han hittar tillbaka till rötterna nästa gång det beger sig.

Thomas Claesson

25

10 2017

Samling vid pumpen

walter

Walter Trout ”We’re All In This Together” (Provogue/Warner)

Walter Trout rullar ut de stora kanonerna och avlossar en bredsida med 14 rungande salvor bluesrock tillsammans med de allra bästa i branschen. Var och en av de inviterade kombattanterna har fått en skräddarsydd sång sig tillskriven och John Mayall, Joe Bonamassa, Kenny Wayne Shepherd m.fl. står bredbenta och skjuter direkt från höften.

Mr. Shepherd – på sistone synlig tillsammans med Stephen Stills och Barry Goldberg i supergruppen The Rides – vilar inte på hanen utan rivstartar med ”Gonna Hurt Like Hell” till folkets stora jubel. Och visst lägger sig Charlie Musselwhites munspel på ”The Other Side Of The Pillow” som balsam för kropp och själ. Inte tu tal om det.

Allman Brothers ande vilar över ”She Listens To The Blackbird Sing” och Mike Zito förvaltar sitt pund väl. Så enkelt var det. Att astrakanäpplet inte faller långt från trädet visar sig i ”Do You Still See Me At All” där sonen Jon Trout alternerar med fadern på både gitarr och sång. Känsloladdat och välplockat.

Ända sen barnsben har jag i olika versioner lyssnat på ”The Sky Is Crying”. Ursprungligen uppförd av Elmor James 1959 och inte minst Stevie Ray Vaughan lyfte den högt. Här och nu med Warren Haynes så blir det riktigt tung blues. Stången på 197,5 kg känns plötsligt som ett ton. Tre godkända vita lampor lyser vid domarborden. Enda covern på albumet, men det var det värt.

Den här bluespåsen är fylld med godis upp till brädden och det finns inget mer att önska sig. Till och med Edgar Winter kikar in med sin saxofon på ”She Steals My Heart Away”. Den latinodoftande takten gör att man förflyttas till en kubansk drinkbar.

Titellåten avslutas i samspråk med Joe Bonamassa. Vem annars? Under åtta minuter förvandlas drömmar till verklighet och allting blir sagt och gjort. Inspelad under en tagning och värd hela albumet i sig själv. Så fylld av inlevelse, passion och känslor att ord inte längre räcker till.

Thomas Claesson

16

10 2017

Två skivbekanta från förr

Namnlöst-1 kopiera

Robert Cray ”Hi & Rhythm” 
Garland Jeffreys ”14 steps to Harlem” betyg 3

I en gammal sketch av Lars Ekborg använde han uttrycket, ”Bunta ihop dom, och.., mer ska vi inte avslöja här för då kommer denna sida att stängas ner för en lång tid. Något vi inte tänker medverka till.
Två skivbekanta från förr alltså. Soul- och bluesmannen Robert Cray och Garland Jeffreys som när han var som bäst stod på barrikaderna mot rasism och förtryck.

Robert Cray har med åren blivit mer och mer soulinspirerad, lite mer tillbakalutad och svalare i sin musikaliska framtoning. Men detta har bara varit till hans fördel. Hans gitarrspel är fortfarande finsnickeri på en hög nivå och hans röst har numera en patina av soulsammet. Utöver detta omger han sig med en ett storband med sköna blåsarrangemang som bildar en stabil soul- och bluesfond. Skön eftermidnattssoul med bluesiga förtecken.

Garland Jeffreys var som bäst när han mixade ihop rock, soul och reggae på 70- och 80-talet. Hans gatusmarta texter om utanförskap och rasism kombinerad med allsköns rytmmattor var ett starkt varumärke när det begav sig.
Nu 2017 verkar det som Garland slagit sig till till ro på på sitt favoritfik i Bronx, lägger ner sin tidning och betraktar sin omvärld. Platsen på barrikaderna har överlämnats till den yngre generationen. Nu är livet, budskapet och musikpulsen en annan, så här en bra bit över sjuttio. Rösten finns kvar men låtarna tenderar att bli helt ok vuxenrock. Risken är dock stor att detta album kommer att förfölja mig i sommar tillsammans med Robert Cray.

Bengt Berglind

22

05 2017