Posts Tagged ‘Bengt Berglind’

En skön musikresa

Thorbjörn Risager & The Black tornado ”Navigation Blues” (Provogue)

Thorbjörn Risager dyker upp och räddar den första höstdysterheten med sitt nya album Navigation Blues. Ser även att han turnerar flitigt runt om landet, men inte på mitt cykelavstånd tyvärr.

Thorbjörn Risagers tidigare albumproduktion har jag zero koll på. Tyvärr kan man nog säga att jag enbart sett honom som en nordisk bluesmusikant.

Vilket stämmer till viss del för på detta nya album . Men han visar också på andra sidor i sin musik. Bandet Black Tornado  bidrar med ett stort spektra på variation i sitt musicerande.

Först som sist konstaterar vi gärna att han är en utmärkt sångare och kan variera sin röst och ge den trovärdighet i både ballader och de lite mer rock- och soulinspirerade spåren.

För även om bluesen finns där så är det inte ett bluesalbum.

Han har förmodligen stått i det legendariska vägskälet om det skulle bli ett renodlat bluesskiva eller som nu en skön hybrid av ballader som Blue Lullaby, Something to hold on to och Heart Crash eller femtiotalsdoftande Taking the good with the bad, Whatever Price och Hoodoo Lover.

Vill vi dessutom ha en bra radiohit, och det vill vi gärna, är det bara att kolla in Time.

Thorbjörn Risager navigerar vidare i rootsmusiken, det är bara att hänga med på en skön musikresa.

Bengt Berglind

20

09 2022

Byrds möter garagerock och country

The Sadies ”Colder Streams” (Yep Roc/Border)

betyg 3

Ett band som delvis har gått min countryrocknäsa förbi och ändå har de
kommit ut med över tio album. Detta, deras elfte, ser ut att bli
det sista då en av gruppens ledare, Dallas Good, gick ur tiden
tidigare i år.

Sadies nya album har flera olika musikaliska sidor. Vi kan börja med
det som gör att albumet haltar en smula och inte faller mig på
läppen. Det är när bandet ska rocka lite hårdare och skruva upp
både volym och tempo. Då tappar det fart även om tempot är
högre, men mer när det gäller arrangemang och melodikänsla.
Sadies förvaltar annars väl sina countryrockinfluenser och
levererar limmad stämsång, utsökta musikaliska arrangemang och
instrumentalister.

Utöver detta har bandet denna gång flörtat med en lätt
psykedelika och lite fasförskjutningar från sextiotalet.
Colder Streams är ett album där Byrds möter garagerock och
country, lyssna bara på banjodrivna All are good.

Bengt Berglind

10

08 2022

Musik för lägerelden

Mapache ”Roscoe’s Dream” (Innovative/Border) Release 17 juni

betyg 3

Mapache en amerikansk duo som på detta nya album hyllar sin hund Roscoe som är en trogen följeslagare på bandets resor och gig.

Det här är en ny trevlig bekantskap för mig med stämningfylld lägereldsamericana. Soundet är mjukt och lättsamt med en touch av Simon and Garfunkel, även om de inte når upp till Paul Simons eminenta låtskriveri.

Stämsången sitter i alla fall som den ska och flera andra musiker gästar gärna med både röster och instrument.

Den sanna lägereldskänslan dyker upp i Asi Es La Vida när ett par små slöa latinrytmer ramar in sången på spanska. På Pearl To The Swine får vi ett snårigt gitarrsolo på volym fem. I Buddy Hollyfärgade Diana ökar man för en gång skull farten, men håller ändå fartgränserna.

Skivan innehåller nära på 20 låtar men borde, som många album idag, vara nedskuret till 10-12 av de bästa. Många band och musiker verkar tydligen resonera som så att allt som är inspelat ska vara med. Resultatet blir ofta att det för oss på nördnivå blir två vinylskivor och dubbelt så kostsamt. Trots denna lilla småsura avslutning är Roscoe’s Dream en behaglig lyssningsstund.

Bengt Berglind

08

06 2022

Trevlig lyssnarstund

Old Crow Medicine Show ”Paint this town” (Ato UK/Border)

OCMS är inget nytt band. De bildades i Nashville redan 1998 och var då en ny upplaga av den tradition som fanns i USA med old string band som lirade folkmusik på just oliksträngade instrument.

OCMS har under många år utvecklat och förnyat denna stil till vad vi skulle kalla American string band. En bättre och lite vildare av upplaga av Mumford & Sons, var nu dom tog vägen.

För några år sedan upptäckte jag bandet då de gjorde en helt ny version av Dylans episka album Blond on Blonde. Resultatet var inte alls dumt.

Nya albumet Paint This Town ger en bra bild av bandet idag där deras äldre bluegrass-musikrötter mixas med country och rock.

Inledande titelspåret är som hämtat från någon av John Mellencamps låtar och sjungs av bandets ledare och utmärkte sångare Ketch Secor.

Efter alla dessa år är bandets medlemmar utmärkta instrumentalister och sångstämmorna sitter limmade, vilket bidrar till att göra detta album till en trevlig lyssnarstund.

Det som blir lite tråkigt är när de faller tillbaka i bluegrassmusiken och ska spela så fort de kan och bryta mot musikens hastighetsgränser. Det kanske funkar och imponerar när man ser och hör bandet live men inte i lyssnarfåtöljen.

I slutändan bjuder ändå OCMS på en varierad mix av det som vi i många fall lite slarvigt slarvigt Americana. Det är svårt att komma på ett bättre epitet.

Bengt Berglind

19

05 2022

Lånar in vokalister med bakgrund i soulmusiken

North Mississippi All Stars ”Set Sail” (New West/Border)

NMAS är en brödraduo i grunden som består av Cody och Luther Dickinson. När det är dags för nytt album utökas duon med utvalda sångare och musiker som har sina rötter i soul, rock och funk från södra USA.

Förra albumet Up And Rollin’ från 2019 var även det ett exempel på hur duon arbetar. I grunden är det en stadig grundrytm på trummor och bas, som kan kännas något tungfotad. Men skenet bedrar. För det skapar ett grundsväng som nästan håller hela vägen.

Brödraduon lånar gärna in vokalister med bakgrund i soulmusiken som William Bell på albumets bästa låt Never want to be kissed.

Larry Williams jr. är flitigt förkommande sångare på albumet, ibland  i sällskap av Sharisse Norman. Arrangemangen för rösterna är klart gospelinfluerade.

Sedan kryddas detta ytterligare av små sköna instick av blåssektion eller stråkar samt gitarrer som lirar lite okonventionellt, men strålande.

NMAS har verkligen en egen väg in i ett skönt soul-, rock- och funkträsk.

I början påpekade jag att det inte håller hela vägen. I låtarna på slutet av albumet har NMAS kramat ur det mesta av sin låtkatalog och det hade räckt med sju låtar. Men å andra sidan hur många album har det idag. NMAS för tankarna till Neville Brothers och ibland Little Feat. Bra så. Snudd på femma.

Bengt Berglind

27

04 2022

Lugnt berättande med röst och gitarr

Ian Noe ”River Fools & Mountain Saints” (Lock13/Border)

2019 hittade jag Ian Noe genom hans album Between the Country. Ett album som var lågmält men genomarbetad på många sätt.

Nu följer han upp detta med nya River Fools & Mountain Saints som är en aning yvigare men håller sig innanför ramarna för americanamusiken.

Röstmässigt finns det stunder av en ung John Prine hos Ian Noe, vilket är en lämplig förebild. Sedan kanske inte texterna når upp till mäster Prines nivå.

Men Ian Noe försöker så gott han kan att ge oss små bildlika noveller och historier på det sätt som tillhör countrymusikens arv.

När sedan en cover av Bonnie Tylers It’s a Heartache smyger sig in på slutet, passar den väl in i americanabootsen.

River Fools & Mountain Saints är ett omväxlande album där ett lugnt berättande med röst och gitarr samsas med skönt countrysväng. 

Bengt Berglind

08

04 2022

Rösten och närvaron är det stora plustecknet

Cowboy Junkies ”Songs for recollactions” (Proper/Border)

betyg 3

Hur många coveralbum, tribut- eller hyllningsskivor behöver vi ? Det finns väl en del genom åren som varit tillfredsställande som David Bowies tidiga Pin Ups eller Cat Powers The greatest.

Cowboy Junkies som kommer från Canada har levererat en del covermateriel tidigare på det numera smått legendariska albumet Trinty Sessions inspelat i en kyrka med en mikrofon. Den som bar fram album och som varit gruppens centralgestalt är vokalisten Margo Timmins. Det fortsätter hon att vara och inleder albumet med en lysande version av Bowies Five Years. Sen blir det inte så mycket bättre.

Visserligen skruvar bandet, som för övrigt är ruskigt samspelta och välljudande, upp gitarrerna och smålarmar. Men det funkar inte nämnvärt på Gram Parsons Ooh Las Vegas.

Gordon Lightfoots The way I feel, Neil Youngs Love in mind och hans Don´t let it bring you down tillsammans med Dylans I´ve made up my mind to give myself to you, räddar det hela till att vare en hyfsad coverplatta. Cures Seventeen seconds klarar väl även den ok-gränsen.

På samtliga dessa godkända och lyssningsvärda tolkningar är det Margo Timmins som håller ihop det hela med sin röst och närvaro.

Bengt Berglind

30

03 2022

Ledigt och okonstlat

Carson McHone ”Still Life” (Loose/Border)

Det har varit ett bra vinterhalvår på den kvinnliga americanafronten.

Först anlände Riddy Armans utmärkta debut, och några månader senare Margo Clikner med ännu ett debutalbum.

Carson McHone har släppt något album tidigare, men Still Life lär vara det första i Sverige.

Texasbaserade Cason McHones album är inte så countryinfluerat utan sneglar istället mot R&B och soulmusiken.

Sen finns det även en flirt med 60-tals popmelodier i uptempolåten Someone else.

Hawks Don´t Share och Only Lovers bärs upp av en mäktig blåssektion och små rockiga gitarrer.

Blåset återkommer och färgar End of the world på sitt sätt.

Balladen Sweet Magnolia ger god plats åt ett piano tillsammans med McHones röst. Hon sjunger rakt och utan egentliga countryinfluenser.

Det kanske hörs mer att hon har sina rötter i folkmusiken I Spoil on the vine, Folksong och Fingernail moon.

Still Life är ett album som känns ledigt och okonstlat kanske på grund att Carson sjunger utan manér och att musiken bjuder på så många och trevliga arrangemang och instrumentala påhitt och inpass.

Bengt Berglind

16

03 2022

Balsam för själen

Weather Station ”How is it that I should look at the stars” (Fat Possum/Border)

betyg 3

En mycket lågmäld  fortsättning på Tamara Lindemans succéalbum Ignorance från förra året. Det verkar som att när inspelningen var klar och alla gått hem sitter Tamara kvar vid flygeln i en nedsläckt studio och i ett annat hörn sitter en saxofonist ur hennes band.

Tio stycken ganska korta och försiktiga kompositioner i balladtempo med bara hennes eminenta röst och smakfulla pianospel.

På några av låtarna smyger en flöjt eller saxofon in, men försvinner snart.

Hennes musik låter denna gång som en klar hyllning till många kvinnliga singer/songwriters från sjuttiotalet.

Det som saknas här är de smakfulla och jazziga arrangemang som hjälpte till att lyfta det tidigare albumet till ett av förra årets bästa.

Men ändå, Tamara Lindemans musik är balsam för själen och något som jag gärna återvänder till ofta.

Bengt Berglind

03

03 2022

Behåller sitt eget tempo

The Delines ”Sea Drift” (Decor/Border)

Förra albumet The Imperial var en stor och ren sensation i mina öron 2020.  Inte på grund av att det var nyskapade utan att det fanns en sådan konsekvens i gruppens sound. Tempot i låtarna var relativt lågt, produktionen avskalad men ändå rik och uttrycksfull.

På nya Sea Drift fortsätter The Delines att uttrycka sig på detta lite avmätta sätt. Många av låtarna rullar sakta igång med ett elpiano eller ensam gitarr. Sedan smyger Amy Boone in med sin sensuella röst. Hon behöver aldrig ta i för att försöka imponera. Rösten bara finns där som en självklar kompass i The Delines souldränkta Americana.

En viktig del i gruppens musik är blåsarrangemangen som ligger och kommenterar sången och melodierna. Dessa arrangemang är smakfulla och bidrar starkt till albumets positiva helhet.

Detta är gruppens fjärde album där de mejslat fram sitt lite säregna sirliga sound. Willy Vlautin, författare och tidigare medlem i gruppen Richmond Fontaine, skriver huvuddelen av de novelliknande texterna.

Det är få band som så konsekvent vågar behålla sitt eget tempo och uttryckssätt på ett helt album. Det är ok för mig!

Men denna midnattsblå soulpastej skulle ha mått bra av några uptempolåtar. Bra för att få höra om de fixar det lika bra. Vilket jag tror.

Bengt Berglind  

09

02 2022