Posts Tagged ‘Bengt Berglind’

2 x americana

belalaura

Bela Fleck & Abigail Washburn ”Echo In The Valley” (BMD/Border) betyg 3
Laura Cortese & The Dance Cards ”California Calling” (Compass/Border) betyg 3

Två album som på något sätt är representativa för den amerikanska rootsmusiken men ändå så olika.

Om du på något sätt är allergisk mot ljudet av en banjo eller två så ska du inte lyssna i stora doser. Bela Fleck är världsledande på detta instrument. Han lirar lika gärna bluegrass som jazz, till exempel med Chick Corea. Hans äkta hälft Abigail Washburn trakterar även hon banjo, men sjunger också med en röst som påminner om en glimrande vårbäck. De starkaste numren på albumet är just när hon låter sin röst glida fram över ett banjokomp som i sina bästa stunder är helt makalöst. I de instrumentala låtarna blir det lite för mycket banjo, även för mig. Kolla in Take Me To Harlan tex.

Laura Cortese musik är i kärnan americana, men med hjälp av sina medmusikanter blandas americanan upp med indiepop och en liten dos elektronica. En mängd olika stränginstrument, snygga körer och diverse synthar lägger basen för musiken. Ovanpå svävar röster i en eller flertal i lager på ett vackert och lyriskt sätt. Eller varför inte den lite snabbare Stockholm.

Två album som man kanske inte stöter på varje dag. Men varför inte ta och kolla in något av dom eller båda, som alternativ till dina vanliga husgudar.

Bengt Berglind

07

12 2017

Har en röst som både river och smeker som ljummen honung

whitney rose

Whitney Rose ”Rute 62” (Six Shooter/Border)

Fjolårets Ep South Texas Suite var ett utropstecken i countrysvängen. Whitney Rose nya fulllängdsalbum Rule 62 är en utmärkt fortsättning som kommer att etablera henne på countrytoppen inom kort. Då menar jag inte CMA country som snart inte har många traditionella countryelement kvar i musiken.

Rule 62 är en snygg hyllning till den traditionella countryn, men med en samtida ljudbild. Musiken blickar bakåt med kärvänliga musikinpass från ett bortflyende femtio- och sextiotal. Gitarrinpass som ekar Duane Eddy, blåsfigurer från tidig rhytm and blues och skönt glimrande pianolir på flertalet ställen.

Det luktar Mavericks lång väg om kompet. Det är inte så underligt när bandets sångare Raul Malo producerar och flera av musikerna i bandmedlemmarna sitter med i studion. Dessutom turnerar Whitney just nu Europa runt som förband till Mavericks.

Whitney sjunger med en lätthet och säkerhet och har en röst som både river och smeker som ljummen honung. Hennes vokala bakgrund bär glimtar från stora kvinnliga vokalister inom den traditionella countrymusiken men samtidigt är hon sin egen.

Det gångna året turnerade Whitney Rose i landet vi bor i. Hoppas hon återvänder och att någon arrangör kan plocka henne till Värmland. För tillfället finns det ingen scen för rootsmusik här vad jag vet. Helst vill man slippa att åka till Örebro, eller hur?

Bengt Berglind

06

11 2017

Två amerikanska ikoner

lucinda+1

Lucinda Williams ”This Sweet Old World” (Highway 20/Borderbetyg 3
Leon Russell ”On The Distant Shore” (Palmetto/Border

Två ikoner och veteraner i den amerikanska rockhistorien här med sina senaste album. I Lucindas fall har hon återinspelat hela Sweet Old World från 1993. Leon Russells skiva som blev hans sista är inte så bra jag hade hoppats.

Lucinda Williams som tillhör en av husgudinnorna i sin branch har många utmärkta albumsläpp bakom sig i sin långa karriär. Sweet Old World är ett av dem men difinitivt inte det bästa. Car Wheels On A Gravel Road och Essence går före på den interna Lucindalistan men det går inte att komma ifrån att det är kul att höra skillnaden på hennes röst på tjugofem år. Då var den nästan flickaktig om man jämför med dagens patinerade lätt skrovliga röst, så full av livserfarenhet. Visst är det bra, men heller inte en uppföljare på det utmärkta Ghost on Highway 20 som kom för två år sedan om jag kommer ihåg rätt.

Leon Russell är en av många rockmusiker som lämnat jordelivet under året. Albumet ger inte en rättvis bild av denna säregna rockartist som huspianist och arrangör åt Joe Cocker, Gerorge Harrison och många fler.
Visserligen är hans egna knarriga röst intakt men för det mesta är den inbäddad i Mantovaniliknande stråkarrangemang. Det hade varit på sin plats att para ihop Leon Russel med ett hungrigt yngre rockcombo och till exempel Joe Henry eller Jeff Tweedy i producentrollen. Förutom nya låtar finner du några av hans mest kända spår som till exempel A Song For You. Vill du lyssna på den riktige Leon Russel så kolla in hans sjuttiotalsskivor The Shelter people och Carney.

Bengt Berglind

31

10 2017

Let it all out!

waterboys

Waterboys ”Out of all this blue” (BMG/Warner)

betyg 3

Jag sticker inte under stolen med att jag har svårt att värja mig mot Mike Scott och alla hans röstmanér. Det är väl därför jag orkar med detta nya dubbelalbum som inte tillhör hans bästa. Det är svårt att förstå varför mr Waterboy ska ge ut allt som är inspelat på en gång. Men detta har hänt många gånger förr med andra artister som lider av diagnosen, Let it all out !
Summan av kardemumman är att det skulle nog ha blivit ett habilt enkelalbum med 10 – 12 låtar, istället för 23. Dessutom verkar det som inte alla låtar är genomarbetade eller färdigarrangerade utan när man har en hyfsad produkt så går man vidare till nästa.
Men nog med klagosånger för denna gång. För visst får Mike Scott till det inbland. Han flirtar vilt med blue-eyed soul, country, och lite funkiga element. När dessa influenser gifter sig med hans engelska musikgrund uppstår det lysande Waterboysmusik, som Waterboys musik ska vara. Bra låtar denna gång är Morning come to soon, Love walks in, New York I love you och The girl in the window. I dessa låtar finns den där Waterboyskänslan jag så gärna eftersträvar. Men russinen i Waterboyskakan är för få denna gång.

Bengt Berglind

12

10 2017

Bäst går det för de lite äldre Fairportlåtarna

thompson

Richard Thompson ”Acoustic Classics II” (Beeswing/Border)

betyg 3

Richard Thompson en av mina husgudar sedan många år ser tillbaks på sina år. Från Fairport Convention till en lång rad av soloalbum, med volym två av akustiska tolkningar av sin alster. Som vanligt är gitarrspelet en gudagåva att lyssna på, så eget och uttrycksfullt i alla sina former.

Och visst har den gode Richard en guldgruva av låtar att välja på efter alla verksamma år. Kanske har han tänkt till på dessa akustiska album att nu ska jag spela det jag gillar att spela akustiskt. Problemet för mig är att flera av låtarnas magi har försvunnit.

Det är inte många låtar som träder fram i sina akustiska kläder. Men bäst går det för de lite äldre Fairport låtarna som Crazy Man Michel och Genesis Hall samt Keep Your Distance och Gethsemane från soloåren.

I dessa låtar finns det klara melodier som lutar sig på sina engelska folkmusikrötter och därför fungerar mycket bra. De sista albumen med Richard Thompson har varit en aning ojämna, det verkar som de engelska rötterna och de snygga melodihookarna försvann med flytten till USA för ett antal år sedan. Det som är kvar att förlita sig på är gitarrspelet. Vi väntar på en välkommen nytändning på alla plan.

Bengt Berglind

03

10 2017

Svenskare än det här kan det inte bli

ulfsturesson

Ulf Sturesson ”Alfta förr och nu” (Adrian Recordings/Border)

Det var längesedan att svenskt album knockade mig. Men nu är jag nästan nere för räkning. Tidigare har jag inte hört ett spår med Ulf Sturesson, det var ju ett stort antal år sedan hans sista album kom.

Ulf Sturesson har en röst som är hans egen men som ekar av influenser av John Holm och Olle Ljungström. Rösten är försiktig men framträdande och fylld av värme, vemod och livserfarenhet. Svenskare än det här kan det inte bli.

Hans medmusikanter stöttar och fyller ut med ett tidlöst komp, som lika gärna skulle vara från både sjuttio- och åttiotalet, det är pop, folkrock och visa i en perfekt mix.

Gräs och Syra måste bli en radiohit hela hösten, det gäller också Ditt Mörka Hår, Mitt Nya Liv och Fast Jag Vet att Det Är Fel.

Längtar du efter ett utmärkt svenskt album så har det kommit nu. Alfta Förr Och Nu. Ulf Sturesson. Skaffa !

Bengt Berglind

07

09 2017

Guldgruva för vänner av gnistrande gitarrspel

dave rawlings

David Rawlings ”Poor David’s Almanack” (Acny/Border)

Det ska sägas med en gång att jag är svag för Dave Rawlings gitarrspel, både här och med livskamraten Gillian Welch på hennes plattor. Det som hindrar att detta är ett fullpottalbum är att David har plockat in ett par låtar i folkmusiktraditionen som kanske är kul att spela men de bygger på ett par textrader som går runt i en loop och blir därför lätt tjatiga att lyssna på. Gitarrspelet är lysande rakt igenom både det akustiska och en och annan skön elgura på ett par ställen. Daves sång har också blivit en smula bättre sedan tidigare album.

Efter hand växer sig albumet ändå starkt då Dave plockar in medmusikanter från bland annat Daves och Gillian Welch eget band.

Cumberland Gap, Guitar Man, Put Them Up Solid, Midnight Train är sköna godbitar från Poor Davids Almanack. Som helhet en guldgruva för vänner av gnistrande gitarrspel, men på volym 5. Det funkar bra det också när gitarren sitter i Dave Rawlings händer.

Bengt Berglind

04

09 2017

Mums americana

jason isbell

Jason Isbell and the 400 Unit ”The Nashville Sound” (Southeastern/Border)

Sedan Jason Isbell lämnade Drive By Truckers och blev nykter på heltid har han haft en klart stigande kurva med sina soloalbum, Siren Of The Ditch, Southeastern och Something More Than Free plus de med kompgänget 400 unit.

Säkerheten finns numera först och främst i låtsnickeriet, med tydliga melodihookar som fäster som flugor på ett flugpapper. Vidare har hans röst fått en patina som klarar alla typer av låtar och tempon.

400 unit har han spelat med i många år och på flera album, så de passar honom som handsken. Som grädde på moset finns också hans hustru med i studion med sitt förträffliga fiolspel.

Med bandet 400 Unit har musiken blivit mer tempofylld, men albumet innehåller en utmärkt mix av alla typer av Jason Isbelllåtar.

Det här är mums americana för mig och kommer att bli ett av årets album, alla kategorier.

Bengt Berglind

16

08 2017

Glödande messengerjazz från sjuttiotalet

innerpeace

Blandade artister ”Inner Peace - Rare Spiritual Funk and Jazz Gems” (Border)

Shelly Manne, Harold Land, La Mont Johnson och Sonny Red är väl inte några namn som jag i vanliga fall skulle gå i spinn för. Men Inner Peace är ett utmärkt samlingsalbum fylld med glödande messenger jazz från sjuttiotalet.
Då var Art Blakey, Cannonball Adderley och Horance Silver några av förgrundsfigurerna. Messengerjazzens byggstenar var stänk av soul, funk och jazz. På samlingsalbumet Innerpeace flödar det av dessa ingredienser.
Tunga sköna funkiga trummor och slagverk mixas med elpiano, hammondorgel och diverse soulfyllda insatser av allehanda blåsinstrument. Så även om du inte är något jazzfreak så skulle jag nog rekommendera detta album som ett av sommarens skönaste soundtrack. Det kommer det i alla fall att bli i mina öron.

Bengt Berglind

21

06 2017

Brittiska folkrockarna firar 50

fairport

Fairport Convention ”50/50” (Matty Groove/Border)

Som titeln är utformad kan vi förstå att detta engelska veteranfolkrockband uppmärksammar sina 50 år i branchen som liveband. Det går inte att låta bli att imponeras när man ser deras spelplan över en säsong.

50/50 betyder i det här sammanhanget att den ena hälften är nytt material och några äldre favoriter. Den andra hälften är inspelat live vid olika tillfällen. Vid två av dessa tillfällen gästas Fairport Convention av Robert Plant i utmärkta Jesus On The Mainline och Pentangels frontfigur Jacqui Mc Shee. Detta är helt klart två höjdpunkter på albumet.

Sedan radar bandet upp en lång rad av bra egna låtar samt några traditionella engelska folklåtar som har bearbetats. Det kan vara jigs and reels som Ye Marineres, eller ballader som Step By Step eller Our Bus Roll On, en liten historia från alla mil på engelska vägar. De sätter hela tiden sin särprägel på musiken med sina röster och musikaliska uttryck. De är Fairport Convention och det går inte att låta bli och tycka om dem, dvs om man som jag har korn av engelsk folkrock i mitt DNA.

Bengt Berglind

02

06 2017