nyaskivor.se

Valter Nilsson ”Högsbo Riviera” (Blackvalley/Border)

Det är inte ofta man kan möta våren med en jublande kavalkad av Göteborgsk hamnarbetarsoul. Nu är det möjligt i och med Valter Nilssons senaste album Högsbo Rivera. Det är så skönt att träffa på ny svensk musik som egentligen inte är ett dugg ny men ändå så befriande i sitt uttryck.

Här finns inga trumljud från datorbanken eller tillrättalagda arrangemang. Valter Nilssons lite snuviga röst är fylld av känsla och skön värme när han i sina texter visar upp alla tänkbara sidor av sitt Göteborg. Det är en myriad av gator, platser och Göteborgs profiler som passerar revy. Det gäller att hänga med och ett textblad förhöjer det hela det kan jag lova.

Det är inte bara fullt ös som i ”Händer” utan Valter får även till några sköna ballader som ”Buddy” i duett med Amanda Bergman. Låtar som ”Göteborg”, ”Sån Tur”, ”Pang Pang” och titellåten ”Högsbo Riviera” är sköna vykort från Lilla London.

Delar av huvudstadens kritikerkår hakar upp sig att nu finns ju H.H. så varför ska vi ha en kopia. Vilket är helt åt skogen. För det finns alltid tid och plats för Valter Nilsson och H.H. Bättre reklampelare får inte Göteborg på länge. Om inte GAIS vinner allsvenskan.

Bengt Berglind

Jesper Lindell ”3614 Jackson Highway” (Yep Roc/Border) Release 6 mars

Det är många artister och band som har styrt stegen till denna legendariska adress i Muscle Sholes, Alabama i södra USA. Studion är känd för otaliga klassiska soulalbum genom åren.

Så inte helt oväntat att Jesper Lindell med band har hamnat där för att spela in ett album som en homage till soulmusiken.

Det kan vara en risk att som Jesper även ge sig på att tolka ett flertal soulpärlor som redan finns i otaliga versioner. Han kommenterar detta med att det gick inte att låta bli och var tvungen att testa nu när han är på plats med sitt band.

Vill man vara petig, och det ska vi inte vara, för då skulle man plocka fram alla originalversioner av Dobie Greys ”Drift Away, Respect Yourself” med Staple Singers eller Rainbow Road och Midnight Train to Georgia”. För att sen sitta och jämföra och kanske rynka lite snorkigt på näsan.

Jesper Lindell och hans band klarar av att göra sina tolkningar med hedern i behåll. Ludvikasonen sjunger föredömligt och det är snygga arrangemang över lag. Det framgår inte av den information jag har om de har tagit hjälp av studiomusiker. För mig fungerar tolkningarna bäst i balladerna där Jesper sjunger sin” blue-eyed soul”version av dessa klassiker. Sedan kan man hoppas att den yngre generationen nu kan upptäcka denna musikskatt. Där ska ett namn nämnas bland många, låtskrivaren, sångaren och producenten Dan Penn.

Bengt Berglind

Kahil El’zabar’s Ethnic Heritage Ensamble ”Let the Spirit Out – Live At ’mu’ London” (Spiritmuse/Border)   

Om du nu ska börja lyssna på jazz någon gång så börja inte med detta album. Eller kanske ska du det. Och ta tjuren vid hornen med en gång.

En bekant kommenterade jazzmusik med frågan: ”Varför ska de spela varsin melodi samtidigt? Kan de inte komma överens? Det kanske är så den Jazzmusik uppfattas som bygger på improvisationsspel.

På detta album som är inspelat live i London får man mycket av den varan i kubik. Kahil Chicago är en centralgestalt i den genre inom jazzen som kallas för spirituell jazz och härstammar från legender som John Coltrane , hans fru Alice och Pharao Sanders. Ofta är det långa kompositioner som får tid på sig att breda ut sig och utvecklas musikaliskt.

Det säregna med denna ensemble som leds av Kahil Zabar är den annorlunda sättning med barytonsax, trumpet, cello och allehanda vokala inslag och slagverk av Kahil Zabar.

Vill du komma in i denna musikaliska värld kan du gott börja med denna version av Gershwins klassiker Summertime. Här finns en underbar melodi att förhålla sig till. Albumets självklara höjdpunkt. När bandet även massakrerar en annan klassiker Caravan blir det mest kul och fullständigt galet, men kul!

Detta är musik som kan få dig att släppa taget, men du måste våga och låta både kropp och sinne följa med på en spirituell resa. En resa som kan var båda kaotisk och vilsam, eller allt på samma gång. Som jazz ska vara.

Bengt Berglind

The Third Mind ’’Right Now!” (Yep roc/Border)

Begreppet ”supergrupp” är förmodligen ett ganska utslitet begrepp inom musiksvängen dessa dagar. Ursprungligen lär begreppet har myntats när Eric Clapton, Jack Bruce och Ginger Barker gick samman och bildade Cream under senare delen av sextiotalet.

The Third Mind består av fem musiker och sångare som kanske inte får de stora rubrikerna. I gruppen ingår bland annat Jesse Sykes, som har en röst som gör att man lyssnar lite extra. Dave Alvin är en gitarrist och sångare med ett högt anseende. Tillsammans med tre andra studiomusiker har dom producerat ett mycket bra album. Deras tredje vad jag vet.

På albumet ”Right Now” samlas folkmusik med tidig blues och till och med en jazzpärla som ”Creator have a masterplan” av Pharaoh Sanders och Leon Thomas.

Från folkmusikens lite dammiga men välfyllda förråd lyfter gruppen fram ”Rino Nevada” av syskonen Farina, Darkness, Darkness av Jesse Colin Young.

Pretty Polly och Shake Sugeree har en stark folkmusikprägel och har tolkats på många sätt.

Samtliga låtar får en ny välanpassad musikalisk kostym, mycket på grund av Jesse Sykes lite säregna röst och Dave Alvins gitarrspel.

Låt oss inte glömma bort den trio musiker av studioveteraner som ser till att detta är ett album som sitter ihop som en en formsydd handske.

Ett album som vi kan spela många gånger under hösten ”Right Now !”.

….manar…

…Bengt Berglind

Brennen Leigh ’’Don’t you ever give up on love’’ (Signature/Border)

Brennen Leigh skymtade till första gången i ett av Jill Johnsons verandaprogram from Nashville – vi får hoppas att det kommer fler i serien från SVT.  Därefter inköptes Brennens då nya album ”Ain’t Through Honky Tonkin´Yet ” från 2023. Ett utmärkt album fyllt med fräsch bra countrymusik, starka låtar och bra sång.

Man skulle kunna tro att hennes nu nya album skulle bli något liknande, men så är inte fallet. Istället verkar hon ha tagit ett steg tillbaka i tiden för det låter svagt och tunt med ett sound som verkar vara en kvarleva från femtio- eller sextiotalet. Inte heller finns det starka låtmaterial som gjorde hennes förra album till en framgång.

På nya ”Don’t you ever…” är låtarna korta, sällan över tre minuter och inramas av en övergiven steel guitar och ett klinkande barpiano i Floyd Cramers anda. Visserligen brukar jag efterlysa just ett skönt, härligt pianospel men denna gång ekar det tomt i ljudbilden. Samtidigt som steelgitarren lever sitt eget liv vid sidan om. 

Frågan är då om Brennen Leighs nya album är underproducerat med vett och vilja för att skilja sig från mängden. Om det är så får vi kanske se för Brennen är en bra och skicklig vokalist och gitarrist men det ser vi inga större exempel på här

Bengt Berglind

Hayes Carll ’’We’re only human’’ (Hwy 87/Border)

På nya albumet som är det tionde reflekterar Hayes Carll över sin samtid som låtskrivare och den kommande femtioårsdagen som människa.

Han gör det med en lågmäld eftertänksamhet genom hela albumet vilket är ett spännande grepp. I första hand gäller det tempot i musiken som är lugnt tillbakalutat, inramat av ett öppet halvakustiskt countrysound med steel guitar och fiol i högsätet.

Hayes sångröst tillhör avdelningen som pratsjunger med känsla och effektivitet. Det finns även en skön melodikänsla i flertalet av hans sånger. Men den stora styrkan ligger i rollen som låtskrivare, där mörk humor och smarta one-liners har en framträdande roll.

Även om detta album inte är hans främsta så konstaterar Hayes Carll att ”We’re only human”.

Bengt Berglind

Marshall Crenshaw ”From the Hellhole” (Yep Roc/Border)

Vi är nog inte så många som kommer ihåg denna powerpopsnubbe från åttio- och nittiotalet. Marshall såg ut som en snyggare variant av Elvis Costello med sin Buddy Hollylook. Hans halvstora hit från denna tid var ”Someday Somehow”. Det var en tid då gitarrpopen var gångbar med bra melodikänsla och ett fagert yttre var en fördel.

Sista albumet kom och gick mig förbi 2009. Nu har Marshall plockat ihop låtmaterial från några utgivna EP mellan 2012 -2016.

På nya albumet From the Hellhole finns förutom hans egna alster några coverlåtar från till exempel Todd Rundgren, Easy Beats, Eddie Cochran och Lovin’ Spoonful. Det som sticker ut är en skön soulfunkversion av ”I just wanna celebrate” som han skrev till bandet Rear Earth, samt Burt Bacharachs ballad ”Close to you” som var en stor hit med Carpenters.

I Marshall Crenshaws popväv smyger sig alltid snygga melodier omkring och andas Beatles lång väg. Då ska ni veta och det hörs att John Lennon var hans stora förebild när det kommer till det vokala.

En trevlig popåterkomst i fjorton delar som smeker örat för stunden kan vi konstatera.

Bengt Berglind

Rodney Crowell ”Airline Highway Stream” (New West/Border)

Ett av hans senaste album var baserat på influenser från Texas. På nya skivan är det intryck och upplevelser från en resa på vägen som går mellan Minnesota och New Orleans.

Liksom Texasalbumet är inte detta heller ett av hans bättre på senare tid. Då får vi återvända till Triange, Close Ties och Houston – the kid eller hans duettalbum med Emmylou Harris.

Visserligen finns det en radda duetter även här med Lukas Nelson och Larkin Poe, Snygga melodier och välspelat i kubik. Men hans texter biter inte riktigt denna gång. Man saknar svärtan och ironin. Visserligen glimtar det till i Keep it simple och avslutande Maybe somewhere down the road. 

Nu är det så här att jag gillar Rodney Crowell så även om detta album inte faller mig på läppen just nu är jag säker på att det kommer att spelas i hemmet lång in på hösten.

Bengt Berglind

Rigmor Gustafsson ”Rigmor på svenska” (Hoob/Border)

Efter ett stort antal album inom den vokala jazzen tar nu Rigmor
Gustafsson det modiga steget att sjunga på svenska. Man kan undra
varför det inte har skett tidigare. Enligt henne själv har hon alltid känt sig
trygg i den vokala jazztraditionen och det har alltid känts naturligt att
sjunga på engelska.

På nya albumet har hon valt att tolka svenska klassiker som Eva
Dahlgrens ”Vem tänder stjärnorna” och Mando Diaos ”Strövtåg i
hembygden” och Cornelis Vreeeswijks ”Cool water på Gyllene Freden”.
Här finns även en lätt jazz svängig förtjusande version av folkvisan
”Den första gången jag såg dig”, samt några översatta jazz standards
som ”Mig hände det nyss” och ”En liten sång om kärlek.

Idag finns det ett större antal svenska kvinnliga jazzvokalister som håller
en genomgående hög kvalité musikaliskt. Men i mina äldre jazzöron har
det blivit vanligt att sjunga viskande och lågmält. Därför passar det mig
perfekt att höra Rigmor Gustavsson som textar väl och vårdar det
svenska språket i jazzformat.

Man kan inte heller komma ifrån den trio som Rigmor Gustavsson
omger sig med i studion, pianisten Jonas Östlund, Martim Höper bass
och Chris Montgomery trummor. Dessa bidrar starkt till göra Rigmor på
svenska till ett utmärkt album. Nu hoppas vi på fler när väl isen är
bruten.

Bengt Berglind

Waterboys ”The life, death and Dennis Hopper’’ (Sun/Border)

Gillar man Waterboys och Mike Scott innebär detta att man utsätts för diverse prövningar rent musikaliskt. På albumen under senare år har Mike Scott verkligen prövat sig fram genom det musikaliska landskapet. Han har omfamnat rap, funk och hård rock i sann pionjäranda. I vissa stunder har han återvänt till sin så kallade grundmusik rotat i det skotska höglandet. Det är där han hör hemma enligt många och det gäller även för skrivande recensent.

Nya albumet The life, death and Dennis Hopper kanske ska ses som ett temaalbum, även om temat är lite vagt. Mike Scott bjuder in oss till ett ”extra-allt” album på tjugo låtar. Albumet inleds av Steve Earle och Bruce Springsteen dyker upp som duettpartner. Ljudcollage på runt en minut varvas med snygga ballader som Andy och Blues for Terry Southern, stråktyngda countryvalsen Riding Down To Mardi Gras eller recitationer till instrumentala inslag.

Som du kanske förstår är detta ett album som kräver tålamod om man nu vill försöka hitta en gemensam nämnare. Om det nu finns det. Det finns dock några underbara ögonblick där Mike levererar. Men det är få, av tjugo möjliga.

Förmodligen kommer albumet att geniförklaras av engelska musikkritiker.

Bengt Berglind