Posts Tagged ‘Bengt Berglind’

Som porlande vårbäckar

esther-leslie

Esther Rose ”You made it this far” (Father/daugh/Border) 
Leslie Stevens ”Sinner” (Thirty Tiger/Border) betyg 3

Två för mig nya kvinnliga countryartister, Esther Rose och Leslie Stevens, som båda två övertygar på sitt eget sätt. Det som binder dom samman är deras röster som är kristallklara som porlande vårbäckar.
En ung Dolly Parton passerar förbi om vi ska se i backspegeln för ett ögonblick.

Esther Rose är den som övertygar mest för tillfället på grund av att hennes album genomsyras av en enkelhet som är charmig och svår att komma ifrån. Det verkar som om bandet plockat upp sina instrument i replokalen, tryckt på play och spelat in. Det är avskalat, enkelt och utan trams. Bara Esther och hennes lilla band. Ljudbilden är lika kristallklar som hennes röst, varje instrument och små solon framträder i all sin tydlighet. Så ska det låta.

Leslie Stevens röst fungerar på samma sätt som Esther Rose, den bär och övertygar i sin tydlighet. Hennes låtar har en lika hög standard som Esthers, men hon har fler ballader och hennes medmusiker låter något mer laidback och producerade, vilket inte betyder på något sätt det är sämre.

På det hela taget är detta två sköna countryalbum, men Esther Rose vinner på sin musikaliska charm.

Bengt Berglind

10

09 2019

En osviklig känsla för melodislingor

waterboys

Waterboys ”Where the action is” (Cooking Vinyl/Playground)

Mike Scott har rösten, den musikaliska känslan och när han får till det i låtskrivandet kan det uppstå magi. Mike Scott som är Waterboys anfader har även gjort det rent motsatta. Han har flirtat med amerikansk radiorock och testat både det ena och det andra. På detta album får vi uthärda ett rapförsök som inte gör någon glad, varken rapälskare eller trogna Waterboysvänner.

Men när Mick Scott gräver i den anglosaxiska rockhistorien och mixar detta med myter och historier från Irland och Skottland vet vi att magi kan uppstå. Han har också under stunder av kreativitet en osviklig känsla för melodislingor som på albumspåren On my time on earth, Out of this blue och Right side of heartbreak.

Albumets definitiva höjdpunkt är 9 minuter Piper at the gates of dawn, där mr Waterboy mässar sin keltiska soulmässa i samma divison som Van the man.

London Mick är en trevlig Clashpastisch och titelspåret Where the action is bygger på en soullåt får sextiotalet.

Som helhet ett avslappnat och skönt album från Waterboys, med några få undantag som rapförsöket.

Bengt Berglind

19

08 2019

Två debutanter av bästa märke

ian-molly

Ian Noe ”Between The Country” (National Treasury/Border) 

Molly Tuttle ”When You’re Ready” (Compass/Border) 

Vilken bra americanasommar som väntar med två debutanter av bästa märke.

Inom den kvinnliga americanamusiken fullkomligt dräller det av talangfulla artister. En av dessa är Molly Tuttle. På sitt debutalbum visar hon upp ett stort antal bra låtar. Både sången och gitarrspelet sitter som ett smäck i sommarhettan. Hennes musik är i grunden modern folkmusik, med en touch av bluegrass.

Arrangemangen är luftiga , jordnära och hennes glimrande gitarrspel ligger hela tiden i förgrunden tillsammans med hennes röst. En röst som får mig att tänka på en ung Dolly P. En röst som föll på plats redan från första spåret.

Det kan man inte säga om Ian Noe och albumet Between The Country. Första genomlyssningarna gav inte mycket; det lät för vanligt och nedtonat för att gripa tag. Ian Noes små mörka småstadsbetraktelser växer dock sakta men säkert när han sjunger,”Its country jungle out there”. Rösten påminner om en ung John Prine. Arrangemanget av David Cobb är övervägande akustiskt med ett flödande pianospel och lite sirlig orgel här och där. Det är avslappnat men samtidigt sobert fokuserat och helt ljuvligt.

Molly Tuttle och Ian Noe är kommande storheter på amercanahimlen.

Bengt Berglind

24

06 2019

Har sina rötter djupt i den värmländska myllan

möra per hopp

Môra-Per ”Hopp om liv” (Egen release)

På sitt sjunde album Hopp Om Liv fortsätter det Arvikabaserade bandet att mixa visa, folk och rockmusik med en varm värmländsk touch.

Det som bandet själv kallar ”Môra-Perdängor” och som är mer lyckade under livespelningar, blandas utmärkt med det lite mer lugna och eftertänksamma låtmaterialet där för mig texterna står i fokus.

Kärleken bad oss stanna, En bön för en far, Tystnaden och Stillheten och Tihola är några av albumets höjdpunkter där text och melodi är i en ren harmoni.

Vägen ut, Fin tid, Ett jävla år och Hopp om liv är låtar som i sommar  kommer att ha både allsångs- och sommarplågapotential på Möra-Pergiggen.

Hopp Om Liv är mer välproducerat än tidigare med hjälp av Johan Johansson. Gitarrer och trummor ligger längre fram i mixen. Stråkarna får nu spela andra fiolen. Om detta kan man tycka olika.

Fortfarande är vi tacksamma att bröderna Eriksson och bandet har sina rötter djupt i den lokalt färgade värmländska myllan och storskogen där vemod, melankoli och en lätt svartkantad humor får fritt spelrum. Så här kan de hålla på ett bra tag till. Kanske inte till man ”bär dom ut med fötter först ” men ett bra tag till.

Som ett sidoprojekt undrar man stilla hur det skulle låta om Möra-Per skulle ge sig på att tolka andra värmländska låtskrivare och poeter. Det finns en del att välja på. Som det är nu ger oss Möra-Per Hopp Om Liv – det är inte så dåligt !

Bengt Berglind

20

06 2019

bruce hornsby

Bruce Hornsby ”Absolute Zero” (Thirty Tiger/Border)

Bruce Hornby slog igenom med en jättehiten Thats the way it is på åttiotalet. En låt med bländande pianospel och en melodi som klistrade sig fast och fortfarande kan dyka upp på till exempel den eminenta sportradion.

Bruce vandrade vidare med ytterligare några melodiösa radiohits tills han värvades till Greatful Dead där han spelade under ett stort antal år. Sedan dess har han utforskat både jazz och den amerikanska folkmusiken.

Absolute Zero är ett album där Hornsby tar ytterligare steg ut i ett musikaliskt outforskat landskap. Visserligen finns hans klassiska och jazziga pianobakgrund där som en garant, sången likaså.

Han använder Jack de Johnettes trumrytmer, skriver musik med Bon Iver och samverkar med kammarsextetten yMusics intrikata stråkarrangemang.

Absolute Zero är ett album som kräver att du lyssnar koncentrerat. Gör du det kommer du att finna en musiker som prövar och testar sina gränser. Gör du detta som lyssnare kommer det att ge dig ett rikare musikliv, Thats the way it is !

Bengt Berglind

14

06 2019

Musiker som skapar och musicerar tillsammans

daniel nordgren

Daniel Norgren ”Wooh Dang” (Superpuma/Border)

En särling i svenskt musikliv som hela tiden går sin egen väg, med eget skiv- och bokningsbolag som sköts av hans nära vänner. Daniel Norlings nya album Wang Do är inspelat i stort sett live i en äldre fastighet utanför Borås.

Daniel Norgren och hans samspelta kusiner  från landet gräver djupt i den svenska americanamyllan. Vi kommer väl ihåg hans känsliga ballader där hans unika röst tenderar att snudda vid Neil Young. Det svenska vemodet finns också närvarande i musiken.

Man det är helt ok att låna och bli inspirerad från andra musikaliska håll. På Dylans album Modern Times får en gammal schlager, Red sails in the sunset, en ny dräkt av den gamle barden, eller bluesklassiker som får en ny dylansk språkdräkt.

Daniel Norgrens musik på Wooh Dang är trots allt hans egen i varje stavelse och uttryck. Speciellt trevligt och kul är det när Daniel och hans band släpper loss en aning och bjuder på ett enkelt men organiskt sväng. Det är inte perfektionismen som styr här. Det är musiker som skapar och musicerar tillsammans.

WOOH Dang – va gött !

Bengt Berglind

10

06 2019

Ljummen folkvisa

vargen

Vargen ”Tänk inte efter – Bob Dylan på svenska” (Vargen/Border)

De borde ha gjort just det, tänkt efter. Men det är nog så att det är varje Dylantolkares våta dröm att översätta, penetrera och tolka Dylans texter till svenska.

Många har försökt, få har lyckats. Mikael Wiehe är väl den som har gått i land med det på ett godkänt sätt.

Musikkollektivet Vargen med bland andra Raine Johansson, Mia  Rosengren och Anna Vild har plockat några av de mer välkända låtarna och försett dem med svenska texter.

Den musikaliska inramningen är helt ok. Men det vokala är förpackad i svensk lagomhet. Det smakar ljummen svensk folkvisa och är alldeles för präktigt och respektfullt i mina öron.

Dylantolkningar för lågstadiet har ingenting vi behöver. Inte blev det någon biljett till Dylan i Karlstad i sommar heller.

Bengt Berglind

28

05 2019

Rent bedårande att det fortfarande produceras musik av detta slaget

luther dickinson

Luther Dickinson and the Sisters of the Strawberry Moon ”Solstice” (New West/Border)

North Mississippi Allstars är Luther Dickinsons egentliga musikaliska hemvist. På detta eminenta album som du ser får full pott har han lierat sig med ett antal lika eminenta kvinnliga vokalister och musiker, som till exempel Amy Helm, Amy LeVerne, Sharde Thomas och The Cocco Mamas.

Luther spelar alla möjliga gitarrer, banjo och låter det kvinnliga sällskapet glänsa i ett helt batteri av utmärkta låtar. Det här är Americana i ett nötskal. Gospelinfluenserna är betydande albumet igenom och blandas väl med folkmusik, blues och en smula country. Naturligtvis sitter sångstämmorna som limmade, men även gospelmusikens call and respond används med framgång.

När man är helt knäckt av de vokala insatserna, smyger det in en sammetsmjuk klarinett eller en slirig orgelslinga som grädde på moset.

Det är rent bedårande att det fortfarande produceras musik av detta slaget, med små medel som omfamnar lyssnare i en stor varm musikalisk bamsekram.

Bengt Berglind

21

05 2019

Lyckas inte helt mumla ur skägget

steve

Steve Earle & The Dukes ”Guy” (New West/Border)

betyg 3

När det egna skrivandet på de senare albumen har falnat använder Steve Earle samma grepp som för tio år sedan när han hyllade Townes Van Zandt. Nu är det Guy Clark som ska hyllas och det är absolut inget fel i det, för hans eminenta sånger behöver höras av fler om och om igen.

Desperados Waiting for a train, LA Freeway, Texas 1947 och She ain’t going nowhere är bara några av Guy Clarks små mästerverk.

Steve Earles band låter fantastiskt genom hela albumet. Låtvalet är inget att klaga på men den kära Steve har inte den uttrycksfulla röst han en gång hade.  Nu ska det sägas med en gång att jag är en stor vän av så kallade ickesångare som ibland rosslar till det mer än vanligt, typ Dylan för att bara nämna en i raden.

Steve Earle lyckas här inte helt att mumla ur skägget och att ge Guy Clarks låtar den rättvisa de förtjänar.

Därför rekommenderar jag samlingen This one’s for him – A tribute to Guy Clark från 2011.

Bengt Berglind

06

05 2019

Texter som vill berätta en historia

son volt

Son Volt ”Union” (Border)

Att Son Volt är Jay Farrars band råder väl ingen tvekan om,. Det är han som skiver alla låtar och sjunger detta har han gjort sedan han och Jeff Tweedy gick skilda vägar i Uncle Tupelo.

Jeff Tweedy solo eller med gruppen Wilco har utforskat olika stilar och genrer inom rock, pop och americana med skiftande framgång.

Jay Farrar har i stort sett hållit till i samma musikfåra de senaste åren. Men när han  på albumet Shades of blue skulle ta sig an bluesrockens dammiga domäner blev det pannkaka av det hela. Det finns så många andra som behärskar den musikstilen bättre.

Därför är det riktigt trevligt på alla sätt när Jay Farrar och hans Son Volt nu har plockat ihop ett album med många bra låtar som till exempel Devil Don’t Care, The ’99 och avslutande The Symbol.

Flera spår på albumet är inspelade på Woody Guthriecentret. Kanske för att få lite mer inspiration med musik och texter, som denna gång är väl genomarbetade och vill berätta en historia eller skeende.

Jay Farrar har inte den mest flexibla rösten men nu när han får ett bra material att hålla sig i funkar det bra. Sen skulle det bli något mer variationsrikt om det förekom fler instrument för att färga musiken bakom hans ibland något entoniga stämma. Ett litet klagomål i marginalen ni kan bortse ifrån.

Bengt Berglind

15

04 2019