Posts Tagged ‘Bengt Berglind’

Julens musik

coll1

Rodney Crowell ”Christmas everywhere” (New West/Border)  betyg 3

The Mavericks ”Hey! Merry Christmas!” (Mono Mundo/Border

Fler och fler musiker gör sin egen version av julmusik och släpper ett julalbum. En del är traditionella, andra försöker hitta en ny nisch i julmyset. Varje år spelar jag gärna julplattor med Chris Isaak och givetvis Bob Dylan. I alla fall kanske det räcker någon enstaka spelning. På radio i morse uttalade sig en forskare i just julmusik och påstod att den julmusik som inte hade den obligatoriska bjällran med inte hade en chans.

Rodney Crowells första julalbum är väl mer av det kommenterande slaget. Dessutom har han lagt ner sig och skrivit en rad nya jullåtar. I dessa kommenterar han olika företeelser och känslostämningar med en storportion ironi och humor med svärtade kanter. Det märks att den gode Rodney är en ordsmed av rang för texterna är genomgående välgjorda och värda att lyssna in. Trevligt för stunden. Sen får jag se om den även kommer spelas nästa jul.

Mavericks julalbum är däremot som en storblinkande superamerikansk julgran klädd i  arrangemang från Phil Spectors klassiska julalbum och Springsteens E. Streets svulstigheter. Det ultimata julalbumet för en julbugg eller annan dans i stugan.

Mavericks har visserligen en bra sångare i Raul Malo och musiken är lite rock, latino och en och annan ballad. Men det blir lite Bror Duktigt över det hela, lite polerat och förmedlar inte någon varm julkänsla, om det nu var meningen. Troligen inga fler spelningar kommande jular.

Bengt Berglind

21

12 2018

Låtar som många andra inte kommer i närheten av under hela sin karriär

jason isbell

Jason Isbell and the 400 Unit ”Live At The Ryman” (Thirty Tigers/Border)

Efter tre utomordentliga album Southeasterm, Something More Than Free och Nashville Sounds har Jason Isbell seglat upp som Americanamusikens förgrundsfigur och flaggbärare.

Jason Isbell med förflutet i Drive By Truckers är ingen nykomling i branschen precis. Varför han slutade i detta band finns det skilda meningar om. Några påstår han fick sparken, några att han och bandets kvinnliga medlem inte kom överens privat eller musikaliskt.

Jason övergick till ett nyktert liv och hans låtproduktion började att blomma ut.

För det är här som Jason Isbell har sin styrka. Han har på de ovan nämnda albumen radat upp en lång rad låtar som många andra inte kommer i närheten av under hela sin karriär.

Detta livealbum från Ryman Auditorium i Nashville visar med eftertryck på både melodikänsla och texter utöver det vanliga. Han fungerar lika bra som ensam man med gitarr som med sitt samtrimmade band 400 Unit, där förövrigt hans fru Amanda Shiers ingår med läckert fiolspel.

Cover me up och If we were vampires har vinnit pris I USA som Song of the year 2014 och 2016. Living in the white mans world och 24 frames är även de några låtar Jason Isbell skrivit som tål att lyssnas på om och om igen.

Egentligen är jag lite allergisk till livealbum men Jason Isbell får en fet femma för detta och hans tre tidigare skivor som nämns ovan.

Bengt Berglind

23

11 2018

Som en ung Lucinda Williams

kendel carson

Kendel Carson ”Lost Tapes of Suzanna Hamilton / Calgary Sessions” (Trainwreck/Border)

Kandel Carson är kanadensiska och har en bakgrund som klassisk violinist. Hon har turnerat med legendariska Chip Taylor och gjort plattor med honom.

Att hon nu har släppt två album samtidigt är lite av en gåta. Det skulle kunna var ett album som utgår från soundet och inspelningen.

Både Calgary Sessions och Lost Tapes har ett mycket avskalat ljud och den lilla skara musiker och sångare som medverkar har ett avslappnat musikaliskt språk. I förgrunden står dock Kendel Carsons röst och fiol.

Röstmässigt påminner hon om en ung Lucinda Williams vilket tilltalar mig.

I den finns både smärta och skönhet, folkmusik, country och en dos blues.

Fiolspelet bär en ton av moll och vemod och har en mörkare klangvärld som används för att stryka under och kommentera musiken och sången på båda albumen.

Vem som är hennes manlige duett/harmonikompanjon på albumen står skrivet i stjärnorna. Smakfullt är det förvisso. De övriga musikanterna trakterar lite olika gitarrer, bas och munspel.

I denna americanadivisionen brukar bara Emmylou Harris och Lucinda Williams befinna sig. Kendel Carson utökar denna eminenta duo till en trio.

Musik som för in ljuset i den kommande mörka tiden på ett smakfullt och välkommet sätt.

Bengt Berglind

05

11 2018

Har fått en nytändning

hiatt

John Hiatt ”The Eclipse Sessions” (New West/Border)

Mitt förhållande till John Hiatt och hans musik har under många år varit mycket gott. Hans tidiga album från sent åttiotal som Slow Turning var fyllda av smarta poplåtar och hans lätt igenkännliga röst.

Sen följde några album, det skulle rockas lite hårdare och all charm John hade försvann. Det gjorde också hans eminenta melodihookar.

Open Road och Dirty Jeans-albumen från 2010 och 2011 var ok men inte mer. Sen tröttnade jag på John Hiatt. Jag gör det i bland även på gamla hjältar utom Dylan och Miles Davis. Men det är förmodligen en annan historia.

Så mina förväntningar var väl inte skyhöga inför Johns nya album The Eclipse Sessions

Men hej vad jag bedrog mig. Vilket i detta fallet var positivt.

John Hiatt har fått en nytändning i mina öron. Melodierna är tillbaks i full skala. Han sjunger bättre och mer avslappnat, som vi vet att kan och har gjort i sina bästa stunder. Musikanterna som är hans ordinarie kompband tar inte i mer än nödvändigt.

Musik och sång flyter behagligt och igenkännande på albumet igenom. Både i ballader och i de låtar med ett något högre tempo.

Min pausering från John Hiatt var tydligen nödvändig, för nu hör jag honom med nygamla öron. Det låter alldeles utmärkt.

Bengt Berglind

31

10 2018

Bär sina countryrock boots med heder

strangertome-theblacklillies

The Black Lillies ”Stranger to me” (Thirty Tiger/Border)

betyg 3

Countryrock är en uråldrig musikform som dammas av till och från. Vilket glädjer mig som lika uråldrig fan. För de historielösa kan vi nämna Gram Parson, Byrds och Flying Burrito Brothers.

I den samtid vi befinner oss nu dyker det upp goda exemplar som väl bär countrymusikens beståndsdelar i eller utanpå sina dammig boots.

Reckless Kelly är ett av dessa band och Black Lillies som på detta album lierat sig med producenten och multiinstrumentalisten Jamie Candilero.

Jamie har en agenda med band som REM och en radda album med Ryan Adams.

Black Lillies inleder med en trio låtar som är starka, fyllda av stämmor i sången, lagomt tunga gitarrer och fullt godkända melodihookar. Ten Years, Midnight Stranger och Weighting är en mycket bra början.

Fortsättningen på detta album har en lugnare inramning tempomässigt. Sången är föredömligt behaglig, liksom små snygga gitarrinpass och naturligtvis alla stämmor som flyter in och ut i musiken och förhöjer och stryker under vissa partier. Men visst  sticker några låter iväg och luftar lite skarpare gitarrer. Nämnas bör att det går att lira bra countryrock utan varken steelgitarr, banjo eller fiol. Om detta kan tillskrivas producenten Jamie Candilero eller inte spelar ingen roll, snyggt är det i alla fall.

Black Lilles bär sina countryrock boots med heder vare sig dom är dammiga är välputsade.

Bengt Berglind

15

10 2018

Kvinnor med rötter

amykathy

Amy Helm ”This Too Shall Light” (Yep Roc/Border)   
Kathy Mattea ”Pretty Bird” (Thirty Tiger/Borderbetyg 3

Två kvinnliga vokalister som har sin rötter i den amerikanska rootsmusiken men på lite skilda sätt. Först ut kommer Amy Helm som dotter till legendariska Band-medlemmen Levon Helm. På hennes nya album går det inte att sticka under stolen att det hörs att Amy bygger vidare på pappas musikgärning.

Hela albumet är starkt inspirerat av gospelmusikens byggstenar utan att det är musik direkt för en kyrkolokal.

Amy Helm har en bra stark röst som passar bra in i sammanhanget. I de flesta av albumets låtar fyller kören ut bakom hennes röst med just den gospelkänsla som nämndes tidigare. Producerar gör en av mina favoriter Joe Henry – alltid med en genuin känsla för artisten i fråga.

Amy Helm gör här en avslappnad skön version av Rod Stewarts Mandolin Wind. Men det är originalmaterialet som ger albumet tyngd, skärpa och skönhet.

Kathy Mattea är en Nashvilleveteran inom singer/songwriterfacket med ett femton album bakom sig. För mig är det första gången som jag stiftar bekantskap med henne och upptäcker att jag missat en bra röst. Nu när hon nyss fyllt femtio har även hennes röst förändrats och blivit något mörkare, vilket jag uppskattar.

Albumet är en uppvisning i vad vi kan kalla folk-county i det lilla formatet, ganska avskalat men alltid stilrent och snyggt. Mycket av detta kan säkert tillskrivas Kathys gamla polare Tim O’Brians gitarrspel.

Kathy Mattea tolkar Bobbie Gentrys klassiska Ode to Bille Joe och går iland med det. Detta gör Kathy för hon sjunger med en ständig närvaro och känsla. Förmodligen för att hon bär med sig en lång erfarenhet inom musikbranchen.

Bengt Berglind

05

10 2018

Richard har pluggat in igen

richard thompson 13 rivers

Richard Thompson ”13 Rivers” (Proper/Border)

Låt det sägas med en gång att Richard Thompson är en favorit som sedan Fairport Conventiontiden fram till idag rankas som husgud. Nåja, en sanning med modifikation då de senaste albumen väl inte har varit av den höga standard man är van.

Där har det fattats de välkända meloditeman som andas och doftar lite engelsk folkmusik, en strimma vemod och en snygg melodihook. Lyckligtvis är de nu tillbaka i stor skala.

Lyckligtvis har Richard hittat tillbaks på detta nya fullmatade album.

Inledande The Storm Are Coming… är nog det bästa Richard totat ihop på senare år. Här finns både dramatik och skönhet som inramas av hans gitarrspel som är så eget och så inbjudande att lyssna på för det skiljer sig så radikalt från andra gitarrister i dag och i går. Det här elektriska albumet är fyllt av utmärkta Richard Thompsonkompositioner.

Både solon och alla små instick och gitarrfigurer som byggs in i låtarna är en sann njutning. De förstärker och understryker både text och melodi.

Efter att ha städat upp i sin låtskatt med två akustiska album med favoriter från tidigare album har Richard Thompson pluggat in igen. Med bravur.

Bengt Berglind

02

10 2018

Musikaliskt möte mellan stad och land

espe

Espen Eriksen Trio with Andy Sheppard ‘‘Perfectly Unhappy” (Rune/Border)

Never Ending Sunday som landade i mitt musikaliska landskap 2015 var ett album som bar spår av Jan Johansson och Esbjörn Svensson. Spåren bestod av det stora nordiska vemodet men också allehanda bilder som kan kopplas till den nordiska naturens all skiftningar.

På nya albumet har Espen Eriksen behållit allt detta som en trygghetskärna men plussat på med saxofonisten Andy Shepard. Bilderna som kommer från Espens piano andas öppna nordiska landskap. Nu möter han detta med saxofonen som för mig är storstad. Varför det är så är väl bara att olika musikaliska uttryck bär på en egen historia. För mig är saxofonens ljudbild starkt kopplatd till rökiga mörklagda jazzklubbar downtown.

Om nu Andy Shepard har anpassat sig till denna norska trios kan vi bara spekulera om. Men hans lätt lyriska ton i många av albumets spår adderar en ny mångfald i detta stämningsfulla jazzmöte som är och förblir ett utmärkt musikaliskt möte mellan stad och land för denna skribent.

Bengt Berglind

11

06 2018

Det lekfullt svängiga blandas med det högstämda

birds of

Birds Of Chicago ”Love In Wartime” (Signature/Border)

Albumet inleds med Allison Rusells röst och ensam banjo i korta Now/Sunlight. Sen fortsätter Allison Rusell att med sin röst i olika skepnader sätta sin prägel på albumet i fråga.

Allison tillsammans med JT Nero är alltså duon Birds of Chicago. Denna eminenta duo är en ny bekantskap för mig och de har spelat in några album tidigare som nu kanske bör kollas upp.

Även om det är Allison Rusells röst som fått mig att sitta rakt upp i soffan så är det JT Nero som ligger bakom det mesta av det varierade låtutbudet. De sjunger dessutom en hel del duett vilket uppskattas till fullo.

Dessutom är det numera alltför sällan att ett album bjuder på en sådan stor variation. Det lekfullt svängiga blandas med det högstämda och ett speciellt tycke uppstår när Allison Rusell kopplar på soulrösten i Try.

Sen om det är folkmusik, americana eller alternativ pop spelar ingen roll.

Bra musik räcker för detta album.

Bengt Berglind

21

05 2018

berglinddubbel

Mary Chapin Carpenter ”Sometimes Just The Sky” (Thirty Tiger)

Kim Richey ”Edgeland” (Yeproc/Border)betyg 3

Kvinnliga sing/songwriters dominerar just nu denna genre som lite slarvigt kallas för americana. Inte bara nu förresten utan de sista åren. Var tog mansdominansen vägen här. Det är tur då att den finns kvar inom hårdrock och hiphop. Observera ironin!

Varken Kim Richey eller Mary Chapin Carpenter har tillhört mina kvinnliga husgudar. Den sistnämnda vet jag i alla fall har varit en låtleverantör av rang till många andra artister. På Sometimes Just The Sky har hon samlat ihop låtar från sin egen karriär och spelat in dessa på nytt i Peter Gabriels studio i England.

Naturligtvis låter det perfekt och fantastiskt på alla sätt. Men ändå låter det rejält mjäkigt och segt. Snyggheten i röst och arrangemang är uppå varandra och jag hör inte en enda låt eller melodi som sitter kvar när albumet är slut.

Betydligt fräschare är Kim Richeys album Edgeland som har en positiv puls. Det småsvänger och Kim visar både hjärta och själ i rösten. Här finns det flera bra låtar och melodier som stannar kvar utan att vara några mästerverk.

Country och modern folkmusik är här ledstjärnan med instrumentalister av rang.

Bengt Berglind

16

04 2018