Posts Tagged ‘Bengt Berglind’

Ett par americanare till påsk

darden-cordovas

Cordovas ”Cordovas” (Rootsy/Warner) 
Darden Smith ”Everything” (Compass/Border

Detta är egentligen en nyutgåva av ett album som kom för några år sedan.Vad gör man då med en lång europaturné  i faggorna, jo javisst man släpper albumet på nytt i väntan på nästa.

I detta fall tror jag inte att det spelar någon roll musikaliskt sett, för det finns alltid en efterfrågan på band som Cardovas bland americanavänner från förr och nu. Detta beror i första hand på att musiken bär på länkar bakåt i sjuttiotalets countryrock med stämsång i högsätet. Tankarna går snabbt åt hållet CSN&Y, Poco och några av Greatful Deads mer countyinfluerade album.

I de recensioner som synts till i dagspressen verkar det som Cordovas varit ett utmärkt liveband på svenska scener under mars månad detta år.

Det kan man gott förstå när stämsången på albumet sitter som ett smäck och det finns plats för både lägereldsballader och lite ostyrda gitarrer. Ett nytt  färskt album har det klunkats om. Vi har bara att hoppas.

Darden Smith hade jag gett upp hoppet om för längesedan. Hans soloalbum på nittiotalet var alltid välstrukturerade och hade ofta fem sex välskrivna låtar per skiva. Så är det även nu. Men tyvärr har han en lite stel framtoning fast han har en utmärkt röst och sjunger behagligt. Idag finns det ett otal artister i Dardens klass och väldigt få har något som sticker ut i mediastormen. Tyvärr är det så för Darden och hans manliga och kvinnliga kollegor att ingen orkar, hinner eller vill sätta sig ner och lyssna. Man kan ju missa ett twitter eller podd av en c-kändis.

Men nej jag är inte bitter, bara konfunderad. Samtidigt tackar jag min lyckliga stjärna att det är skönt att kunna sätta sig ner och kunna njuta av både Cordovas och Darden Smith.

Bengt  Berglind

13

04 2017

Försöker hitta inspirationen och känslan i bluesmusiken

son volt

Son Volt ”Notes Of Blue” (Transmit Sound/Border)

Så har då Jay Farrar i Son Volt vaknat upp den där morgonen och fått sin blues. Men i det här fallet är det verkligen på gott och ont. Som ni vet är Son Volt komna ur den alternativa countrymyllan där de odlade sin stil under namnet Uncle Tupelo.
På nya albumet Notes Of Blue har man försökt att hitta inspirationen och känslan i bluesmusiken och vidare i sin egen stil. Det har gått så där kan vi säga.
För det första har inte den gode Jay rösten som är direkt uttrycksfull. Den har sina begränsningar om man vill vara snäll. På tidigare album då han hållit sig till sin countryinfluerade musik funkar det för det mesta. Så även här i de lugnare och mer melodiösa låtarna, som Promise the world, Back against the wall och The Storm.
När gitarrerna blir hårdare och riffen mer metalliska blir det mer platt och parodiskt. Sången ska vi inte tala om. Som Son Voltfan sedan tidigare tror jag dock att Jay Farrar snart hittar sporrarna igen och rider in i någon av countrymusikens solnedgångar för framtida storverk.

Bengt Berglind

24

03 2017

Veteranträff i skivhyllan

skivhyllan februari

Delbert McClinton ”Prick Of The Litter” (Hot Shot/Border) 

John Mayall ”Talk About That” (Forty Below/Border) 
Mark Eitzel ”Hey Mr Ferryman” (Decor/Border) 

Välkommen till denna månads veteranträff i skivhyllan. Som du ser skriver jag skivor fortfarande, så då får jag väl räkna in mig i mysikveteranlyssnarfacket, om det nu finns ett sådant.
Först ut är Delbert McClinton som under alla år varit en trogen leverantör av vit rhythm’n'blues och soul. Men det måste medges att det var många album sedan jag gav upp hoppet om den gode Delbert. Med åren blev det lite för samma och lika i det musikaliska uttrycket. Men som många gånger förr så händer det att artisten i fråga tar sig samman och levererar på nytt. Det är det som är fallet på nya albumet Prick of the litter. Visst finns det rester kvar av den musik Delbert givit oss under många år, men det som sticker ut denna gång är när han tittar bakåt i musikhistorien och agerar crooner.
Nu har han dragit ner på tempot och sjunger fortfarande med en elegans och sneglar åt Tony Bennett och andra giganter i branchen. Det finns fortfarande spår kvar av den gamle mr. rhythm’n'bluestolkaren och förespråkaren, men det som är nytt och mycket bra är de låtar som har en lätt jazz- och underhållningskaraktär. Detta kunde jag aldrig tro, men det är välkommet och klart underhållande.
Om jag lyssnar hemma på blues i dag, blir det gärna John Mayall. Han är över de åttio men har fortfarande ett eget uttryck i sin bluesorienterade musik som tilltalar. För övrigt anser jag att blues är bäst och ska upplevas live, helst på ett litet mörkt ställe. Men sådana är det ont om i vår upplysta omvärld.
Nya Mayallalbumet följer ungefär samma koncept som hans tidigare, Find a way to care och A special way. Det är en bra blandning av egna och andras låtar. Det finns inslag av både funk, soul och gumbo vilket gör att det blir en skön avslappnad lyssningstund. Men det är klart, när karln sjunger så övertygande och uttryckfullt går det inte att låta bli att tycka om detta, för man har ju lite bluesfeeling kvar i någon tå.
Yngst bland dessa veteraner är Mark Eitzel, mångårig ledargestalt i American Club, men har också med en lång rad soloalbum bakom sig. Under många år har denne man varit hyllad i kritikerkretsar, och eftersom jag vill tycka som dom, har jag försökt att lyssna in mig på storheten hos Mark,men inte lyckats. Han tillhör för mig rockmusikens avdelning för Tjalle Tvärviggar. Den goda Tjalle Tvärvigg var en seriefigur för länge sedan som för det mesta var mot alla och alla.
Mark Eitzel har denna gång lierat sig med Johnny Marr. Han sjunger föredömligt, arrangemangen är tillbakalutade och genomarbetade. Men hur jag än försöker att hitta storheten eller skönheten så hittar jag den inte. Det hela blir lätt tröttsamt och rent ut sagt tråkigt. Det värsta är att jag brukar falla för röster och för musik som presenteras på detta sätt. Men tyvärr det går inte denna gången heller.

Bengt Berglind

28

02 2017

Utmärkt sångsmed

lauderdale

Jim Lauderdale ”London Southern” (Proper/Border)

Lyssnar man lite förstrött på detta nya album med låtskivarveteranen Jim Lauderdale låter det som lite som Nick Lowe. Rösten påminner en hel del om denna sympatiske engelsman, men det gör även låtarnas struktur och dess tempo. De flesta liksom lunkar fram i ett medelålders tempo. Dettta är sagt i positiv mening eftersom vi håller Nick Lowes fana högt efter många utmärkta album.
Jim Lauderdale som är huvudperson på detta nya album är en musiker och låtskrivare som skymtat förbi i många sammanhang, både som soloartist eller medlem i olika grupper. Han tillhör den där skaran av musiker som håller hantverket högt men inte täljer guld på topplistor eller i media.
Här på London Southern kan vi dock konstatera att den gode Jim med 27 album i ryggen visar att han är en utmärkt sångsmed. Många av låtarna har en lätt croonerkänsla över sig, som faller utanför den americanaram som man tidigare placerat Lauderdale.
Som helhet ett tillbakalutat album med skön feeling och många bra låtar att avnjuta i soffan.

Bengt Berglind

23

02 2017

Snabbare och lugnare låtar i en trivsam låtordning

black lillies

Black Lillies ”Hard To Please” (Attack Monkey/Border)

Det är inte ofta nu för tiden man stöter på ett tämligen okänt band som underhåller på så många sätt. Den här musikmixen som håller sig innanför de numera vida americanaramerna är varierad så det förslår. De både rockar, svänger och smeker på ett varmt och kärleksfullt sätt. Vi har hört allt förut, så det är inget nytt på kartan. När är det det, och vad skulle det vara?
Detta varierade hantverk av Black Lillies, som är deras fjärde fullängdare, blandar snabbare och lugnare låtar i en trivsam låtordning. Men det som jag fastnar för är att de båda sångarna Cruz Contreras och Holly Coles sätt att sjunga både solo och duetter. De är inga kanonsångare men det är hjärtligt och personligt, som i balladen Bound to Roam. Så håller det på albumet igenom, trevligt, anspråkslöst och skönt. Rockdängan 40 days håller ett tempo som borde få vänner av bugg att uppleva dansorgasmer. Det ska framhållas att Black Lillies är ett band med både drag och hjärtesorg i bagaget. De lär ha varit i Svedala under januari. Varför inte i en stad nära mig?

Bengt Berglind

14

02 2017

Americanaåret börjar bra

tift whitney

Tift Merritt ”Stitch of the world” (YepRoc/Border) 
Whitney Rose ”South Texas suite” (Six Shooter/Border) 

Tift Merritt är en liten husfavorit i huset. Hennes skivor plockas fram med jämna mellanrum och var gång är det ett kärt återseende. Whitney Rose däremot är en nykomling. Detta är hennes debutalbum i miniformat med sex låtar. På sikt kommer det nog att också bli en del kära återseenden, om det fortsätter att låta så bra som det gör här. När Tift Merritt skapar ett mer modernt countrysound, låter Whitney mer traditionell med sina musikrötter i femtiotalets svängiga Bakerfieldsound.
Den ljudbild som Tift och hennes eminenta musiker skapar på detta album är oantastligt, snyggt och fullt av snitsiga gitarrinpass. Sen skulle man önska att hennes nya låtar är av samma kvalité som musiken, men så är inte fallet den här gången. Så än sitter Emmylou säkert på tronen. Stitch of the world innehåller ganska många ballader som inleds med ett lungt tempot, men ökar efter en eller två verser. Detta är ett mönster som Tift Merritt brukar bygga upp sina låtar efter. Allra bäst fungerar det på Easterlight, som är stämningsfull på flera sätt.
Whitney Rose, som för övrigt kommer till Sverige i år, sjunger med ljuvlig känsla och hennes melodier är mer direkta och fastnar snabbt i den inbyggda melodibanken man bär på. Musikerna är lika samspelta och skickliga som på Stich of the world, men ändå är musiken renare, enklare och mer direkt. Sen är det smart att ge ut ett minialbum med bara bra låtar. Det blir väl att ta cykeln till Örebro längre fram i vår och kolla in damen i fråga. Americanaåret börjar bra! Whiney Rose leder på poäng, men Tift Merritt brukar vinna hos mig.

Bengt Berglind

03

02 2017

Hookar som fastnar som kardborreband

hellberg

Nisse Hellberg ”Vägen västerut” (Gamlestans/Border)

På detta nya countyinfluerade album har Nisse Hellberg hittat rätt på många sätt. Kanske först och främst genom att det innehåller en lång radda bra låtar. Sedan tillkommer att många av dessa har rediga raka små melodihookar som fastnar som kardborreband. Som om inte detta vore nog så har den gode Nisse totat ihop flertalet finurliga och bra texter.

Musiken är en mix av country, 50-tals rock och lite rockabilly som borde gå hem i stugorna landet runt. Här finns också en guldgruva för hugade dansband att utöka sin låtlista med nytt material.

Konstigt att inte Nisse Hellberg dykt upp i Så Mycket Bättre, för han har en låtskatt som borde vara gångbar i ett sådant sammanhang. Kanske har han tackat nej, vem vet?

Bästa låtar är Farväl Lev Och Lär, Under Ett Bord Av Glas och Träden Växer Till Himlen

Bengt Berglind

20

01 2017

Årets rootsalbum?

gillian

Gillian Welch ”Boots No 1 – The official Revival bootleg” (Acony/Border)

När man använder begreppet rootsmusic så innefattar det ofta att musiken i fråga har ingredienser hämtad från den amerikanska folkmusiken. Gillian Welsh är 100 % rootsmusic, detta råder ingen som helst tvekan om. För att befästa detta ytterligare har hon samlat sin demoinspelningar från sina fem album. Att det sedan inte är någon större skillnad mellan demoinspelningarna och det som sedan plattats till på skiva är ganska kul.
Som vanligt när det gäller Gillian Welch, hennes man och alltid närvarande gitarrist Dave Rawling är musiken avskalad, innerlig och förunderligt vacker. På några ställen på detta dubbelalbum, busar de till det i studion, bjuder in andra instrument och släpper loss. Då svänger det till utan att tappa skönhet, form och stil.
Annars är Gillian Welch mer känd som leverantör av låtar till bland annat Emmylou Harris. Orphan Girl är väl den som är mer känd än andra. Sen går det inte låta bli att nämna Dave Rawlings lite extra. Hans sublima alltid närvarande gitarrspel lyfter och stimulerar den sparsmakade musikformen till sköna höjder.
Av Gillians tidigare album gillas Soul Journey och Revival. Maken Dave Rawlings Machine kan du kolla in på hans soloalster A Friend Of A Friend och Nashville Obsolate.
Årets rootsalbum ? Utan Tvekan.

Bengt Berglind

14

12 2016

‘Det är de små detaljerna som gör det’

billy momo

Billy Momo ”Seven Rivers Wide” (Mo better music/Sound Pollution)

Det är alltid kul med överraskningar. Inte minst inom musiken. Ibland dyker det upp något man faller för och gillar skarpt direkt. Av någon outgrundlig anledning snubblade jag på det svenska musikkollektivet Billy Momos länk på YouTube och den kvällen var räddad, liksom många andra lyssningsstunder sedan dess. Seven Rivers Wide är ett album med stort A. De tolv låtarna hänger ihop via genomarbetade och variationsrika arrangemang. De tolv låtarna är också fulla av melodihookar, habila sånginsatser både solo och i kör.
Det är som en av Povel Ramels visor, -”det är de små detaljerna som gör det.”- Detta visar sig också med eftertryck i väl avvägda instrumentala solon och inpass. Billy Momo plockar också upp småkorn från pop- och rockhistorien och omformar dessa till eget nutida musikaliskt uttryck.
Dessutom svänger det ordentligt, något som många andra samtida band har glömt bort. Bra exempel på detta är Drive och Choosing The Chosen ones. Det är mollartat och svenskt vemodigt i Don’t Mind The Tears och Jesus Dean, eller nästan sakralt i We Are The Truth.
Av de foton som finns med i bandets booklet kunde de lika gärna vara tagna från den släktbild som finns på The Bands debutalbum Music From Big Pink. Men Billy Momo står på egna ben, först och främst musikaliskt genom att väva in musikhistorien och få den att låta samtida och modernt, som det kollektiv de är.

Bengt Berglind

13

12 2016

Sjunger mer rakt på och det låter utomordentligt bra

aaron

Aaron Neville ”Apache” (Tell it/Border)

Han har rösten man genast känner igen. Det finns ingen tvekan. Vibratot, det relativt höga tonläget. Under en lång rad år var han den tongivande vokalisten i klassiska soul- och funkgruppen Neville Brothers. Numera har bröderna tyvärr lagt ner gruppen vad jag vet.
Vid sidan av Neville Brothers har Aaron under åren spelat in en radda soloalbum. Han har också varit gästsångare lite överallt, bland annat som duettpartner till Linda Ronstadt. Hans tidigare soloalbum har aldrig fallit mig på läppen. De har varit något överarbetade arrangemangsmässigt. Sången, känslan och vibratot har funnits där, men finns inte låtarna.
Apache är bättre på ett flertal sätt. Denna gång har Aaron Neville lierat sig med musiker och producenten från soulkollektivet Daptones, ni vet gänget bakom Amy Winehouse när det begav sig. Arrangemangen är av lätt soul- och funkkaraktär och passar Aarons röst som handsken. När han sedan lägger det berömda vibratot på hyllan och sjunger mer rakt på låter det utomordentligt bra. Kolla in Be Your Man och Stompig Ground med flera.
Är du sugen på utmärkt New Orleansmättad funk och soul med Neville Brothers så kolla gärna in Yellow Moon och Brother’s Keepers.

Bengt Berglind

23

11 2016