Posts Tagged ‘Bengt Berglind’

berglinddubbel

Mary Chapin Carpenter ”Sometimes Just The Sky” (Thirty Tiger)

Kim Richey ”Edgeland” (Yeproc/Border)betyg 3

Kvinnliga sing/songwriters dominerar just nu denna genre som lite slarvigt kallas för americana. Inte bara nu förresten utan de sista åren. Var tog mansdominansen vägen här. Det är tur då att den finns kvar inom hårdrock och hiphop. Observera ironin!

Varken Kim Richey eller Mary Chapin Carpenter har tillhört mina kvinnliga husgudar. Den sistnämnda vet jag i alla fall har varit en låtleverantör av rang till många andra artister. På Sometimes Just The Sky har hon samlat ihop låtar från sin egen karriär och spelat in dessa på nytt i Peter Gabriels studio i England.

Naturligtvis låter det perfekt och fantastiskt på alla sätt. Men ändå låter det rejält mjäkigt och segt. Snyggheten i röst och arrangemang är uppå varandra och jag hör inte en enda låt eller melodi som sitter kvar när albumet är slut.

Betydligt fräschare är Kim Richeys album Edgeland som har en positiv puls. Det småsvänger och Kim visar både hjärta och själ i rösten. Här finns det flera bra låtar och melodier som stannar kvar utan att vara några mästerverk.

Country och modern folkmusik är här ledstjärnan med instrumentalister av rang.

Bengt Berglind

16

04 2018

Americana från Holmenkollen

darling

Darling West ”While I Was Asleep” (Jansen/Border)

Mari och Tor Egil Kreken samt Kjetil Steensneas utgör den norska trion Darling West. Visste jag inte detta skulle det kunna vara en ren Nashvilleprodukt av hög kvalité på alla plan.
Sångstämmorna sitter som limmade och instrumenteringen är både skönt avslappnad och tight på en och samma gång.

Dessutom har trion skrivit en samling bra låtar som har melodier att både gilla och komma ihåg. Det hör inte till vanligheterna på många av dagens albumutgåvor.

Men det går inte att komma ifrån att det är Mari Krekens röst som bär detta album. Den är klar som norsk fjällälv, men också uttrycksfull på flera plan. Den dominerar men har ofta en trygg understämma att vila sig mot. Banjo, munspel, gitarrer och exakta trummor backar upp det vokala. Lägger vi till stråkar och en och annan synth så har vi Darling Wests nya album While I Was Asleep. Fjordamericana av hög kvalité.

Bengt Berglind

05

04 2018

Sjunger med avslappnad skönhet och skärpa

baez

Joan Baez  ”Whistle Down The Wind” (Proper/Border)

Folkmusikens första dam gör sitt bokslut som artist med ett nytt album och en turné. Joan Baz gör det med flaggan i topp och med den utmärkte producenten Joe Henry vid sin sida i studion. Åldern har påverkat hennes röst i vad jag tycker positiv riktning. Hennes klockrena sopran var i mesta laget många gånger. Här på nya albumet sjunger hon med avslappnad skönhet, men också med en skärpa då texterna betyder mycket för henne. Det var som protestsångerska nummer ett hon blev känd, ofta i samband med kontakterna med Bob Dylan.

Denna gång tolkar Joan Baez sånger av bland andra  Steve Earle, Tom Waits, Zoe Mulford och Anthony and the Johnsons.  Sångtitlar som Civil war, The president sang Amazing Grace och I wish the wars were all over visar att hennes samhällsengagemang är obrutet .

Joe Henrys nedtonade men stilsäkra produktion visar på känsla och hur en artist som Joan Beaez ska lyftas fram. Hög kvalité på alla håll alltså!

Bengt Berglind

23

03 2018

Avslappnat och småtrevligt

johnoates

John Oates ”Arkansas” (Thirty Tiger/Border)

betyg 3

John Oates är, eller kanske var ena halvan av mina blueeyedsoul-favoriter i duon Hall and Oates. Om det är totalt finito för detta eminenta band är väl skrivet i stjärnorna. Under tiden har i alla fall John Oates hängt på sig flanellskjortan och tagit fler stora steg i bootsen tillbaks till den amerikanska rootsmusiken.

Med sig i studion har han en samling studiomusiker i division ett, bland annat Sam Bush en mandolinlirare av rang. Kompet är traditionellt, luftigt och suveränt.

Låtmaterialet är även det traditionellt med titlar som My Creole Belle, Miss the Mississippi and you och Stack O`Lee. Det är mix av blues, country och folkmusik som tidigare sjungits av Mississippi John Hurt, Bill Monroe och Jimmie Rodgers.

Det som förvånar mig en smula är John Oates vokala insatser. Måste han sjunga med en skrovlighet som John Mellencamp, eller tar han på sig sin rootsröst för att tolka denna musik? Sen är det är klart att när det gällde Hall and Oates var det Daryl Halls silkeslena phillysoulröst som dominerade ljudbilden.

Detta är en fundering i marginalen. Som helhet är det en avslappnad och småtrevligt rootsmusikalbum som inte sticker ut i mängden av album med ett liknande upplägg och sound.

Bengt Berglind

28

02 2018

Americanaåret börjar som det ska

tyler

Tyler Childers ”Purgatory” (Thirty Tiger/Border)

Med ett tidigare album och några ep i ryggen så är detta Tyler Childers tredje album. Purgatory räknas som hans riktiga debut. Det vill säga när han själv antyder att han har fått alla bitarna på plats.

Tyler har denna gång gjort sin hemläxa grundligt och Purgatory är en gedigen samlingskarta över countrymusikens skilda beståndsdelar. Här samlas bluegrass, outlaw country, gospel och traditionella Hank Williamsinfluenser på ett utmärkt sätt.

Vokalt lånar Tyler en hel del från den unge Steve Earle, vilket inte är så dumt. Att säga att han härmar är att ta i, mer att han är influerad och har hittat ett skönt eget uttrycksätt i rösten vilket är nyckeln i countrymusiken, eller i vilken musikgenre som helst.

Tyler Childers är redan nu vid 26 år en utmärkt låtskrivare och berättare. Vidare är instrumenteringen på albumet av absolut högsta kvalité.

Som inte det skulle vara nog har Tyler till sin hjälp vid producentbordet två frontfigurer i den nutida countrymusiken, Dave Furgeson och Sturgill Simpson.

Jag lyfter på den Stetsonhatt jag inte har och konstaterar att americanaåret börjar som det ska, det vill säga utmärkt.

Bengt Berglind

08

02 2018

Lekfullt och kreativt

karlblau

Karl Blau ”Out Her Space” (Bella Union/Border)

Ibland dyker det musik som väcker nytt liv i de ganska uttråkade och utnötta hörselgångarna, som tycker att de hört det mesta och det bästa. Inte för att Karl Blau bryter ny mark inom popmusiken – vem gjorde det sist? Men det var ett bra tag sedan man fann både bra låtar, fräscha arrangemang och en helt lyckad ljudbild på ett och samma album.

Någon större koll på Karl Blau har jag inte utan att hans förra album innehöll en lång radda bra countrycovers. På Out Her Space är det bara orginallåtar som bär influenser av funk, afro, jazz, blues och egen Karl-pop. Allt serverat med en lätthet och uppfinningsrikedom som för mina tankar till tidiga Talking Heads eller till och med till en lättillgänglig Frank Zappa.

Karl Blau sjunger med en rak popröst utan manér men med en naiv övertygelse. Allehanda trevliga och fyndiga blåsarrangemang kantar detta lekfulla och kreativa album som är så nära en femma det kan komma.

Bengt Berglind

20

12 2017

2 x americana

belalaura

Bela Fleck & Abigail Washburn ”Echo In The Valley” (BMD/Border) betyg 3
Laura Cortese & The Dance Cards ”California Calling” (Compass/Border) betyg 3

Två album som på något sätt är representativa för den amerikanska rootsmusiken men ändå så olika.

Om du på något sätt är allergisk mot ljudet av en banjo eller två så ska du inte lyssna i stora doser. Bela Fleck är världsledande på detta instrument. Han lirar lika gärna bluegrass som jazz, till exempel med Chick Corea. Hans äkta hälft Abigail Washburn trakterar även hon banjo, men sjunger också med en röst som påminner om en glimrande vårbäck. De starkaste numren på albumet är just när hon låter sin röst glida fram över ett banjokomp som i sina bästa stunder är helt makalöst. I de instrumentala låtarna blir det lite för mycket banjo, även för mig. Kolla in Take Me To Harlan tex.

Laura Cortese musik är i kärnan americana, men med hjälp av sina medmusikanter blandas americanan upp med indiepop och en liten dos elektronica. En mängd olika stränginstrument, snygga körer och diverse synthar lägger basen för musiken. Ovanpå svävar röster i en eller flertal i lager på ett vackert och lyriskt sätt. Eller varför inte den lite snabbare Stockholm.

Två album som man kanske inte stöter på varje dag. Men varför inte ta och kolla in något av dom eller båda, som alternativ till dina vanliga husgudar.

Bengt Berglind

07

12 2017

En hyllning till amerikansk folk- och countrymusik

shelbylynn

Shelby Lynne & Allison Moorer ”Not Dark Yet” (Silver Cross/Border)

Systrarna Allison och Shelby har återförenats på ett album med coverlåtar från när och fjärran. Här hittar du både Nirvana, Killers, Dylan, Townes Van Zandt, Nick Cave och Mearl Haggard.

Det kanske låter i det spretigaste laget men det är deras eminenta röster och stämsång som håller ihop albumet. Röster har de i bagaget från flera egna solalbum inom countrymusiken, plus att de sjungit med gräddan i Nashville under en lång tid.

Förutom rösterna så är kompet föredömligt sparsamt vilket är skönt. Det är en musik som verkligen andas i motsats till mycket av dagens listmusik där man ängsligt tränger in så mycket datoriserat ljud som möjligt, plus lite till.

Albumet är en hyllning till den tradition som finns inom amerikansk folk- och countrymusik med sång i stämmor, men det är gjort med moderna förtecken.

Bästa spår: Not Dark Yet , Silver Wings och The Color Of A Clody Day

Bengt Berglind

16

11 2017

Har en röst som både river och smeker som ljummen honung

whitney rose

Whitney Rose ”Rute 62” (Six Shooter/Border)

Fjolårets Ep South Texas Suite var ett utropstecken i countrysvängen. Whitney Rose nya fulllängdsalbum Rule 62 är en utmärkt fortsättning som kommer att etablera henne på countrytoppen inom kort. Då menar jag inte CMA country som snart inte har många traditionella countryelement kvar i musiken.

Rule 62 är en snygg hyllning till den traditionella countryn, men med en samtida ljudbild. Musiken blickar bakåt med kärvänliga musikinpass från ett bortflyende femtio- och sextiotal. Gitarrinpass som ekar Duane Eddy, blåsfigurer från tidig rhytm and blues och skönt glimrande pianolir på flertalet ställen.

Det luktar Mavericks lång väg om kompet. Det är inte så underligt när bandets sångare Raul Malo producerar och flera av musikerna i bandmedlemmarna sitter med i studion. Dessutom turnerar Whitney just nu Europa runt som förband till Mavericks.

Whitney sjunger med en lätthet och säkerhet och har en röst som både river och smeker som ljummen honung. Hennes vokala bakgrund bär glimtar från stora kvinnliga vokalister inom den traditionella countrymusiken men samtidigt är hon sin egen.

Det gångna året turnerade Whitney Rose i landet vi bor i. Hoppas hon återvänder och att någon arrangör kan plocka henne till Värmland. För tillfället finns det ingen scen för rootsmusik här vad jag vet. Helst vill man slippa att åka till Örebro, eller hur?

Bengt Berglind

06

11 2017

Två amerikanska ikoner

lucinda+1

Lucinda Williams ”This Sweet Old World” (Highway 20/Borderbetyg 3
Leon Russell ”On The Distant Shore” (Palmetto/Border

Två ikoner och veteraner i den amerikanska rockhistorien här med sina senaste album. I Lucindas fall har hon återinspelat hela Sweet Old World från 1993. Leon Russells skiva som blev hans sista är inte så bra jag hade hoppats.

Lucinda Williams som tillhör en av husgudinnorna i sin branch har många utmärkta albumsläpp bakom sig i sin långa karriär. Sweet Old World är ett av dem men difinitivt inte det bästa. Car Wheels On A Gravel Road och Essence går före på den interna Lucindalistan men det går inte att komma ifrån att det är kul att höra skillnaden på hennes röst på tjugofem år. Då var den nästan flickaktig om man jämför med dagens patinerade lätt skrovliga röst, så full av livserfarenhet. Visst är det bra, men heller inte en uppföljare på det utmärkta Ghost on Highway 20 som kom för två år sedan om jag kommer ihåg rätt.

Leon Russell är en av många rockmusiker som lämnat jordelivet under året. Albumet ger inte en rättvis bild av denna säregna rockartist som huspianist och arrangör åt Joe Cocker, Gerorge Harrison och många fler.
Visserligen är hans egna knarriga röst intakt men för det mesta är den inbäddad i Mantovaniliknande stråkarrangemang. Det hade varit på sin plats att para ihop Leon Russel med ett hungrigt yngre rockcombo och till exempel Joe Henry eller Jeff Tweedy i producentrollen. Förutom nya låtar finner du några av hans mest kända spår som till exempel A Song For You. Vill du lyssna på den riktige Leon Russel så kolla in hans sjuttiotalsskivor The Shelter people och Carney.

Bengt Berglind

31

10 2017