Posts Tagged ‘Bengt Berglind’

Småsvängigt sydstatsgung

oneeleven

One  Eleven Heavy ”Desire Path” (Beyond/Border)

betyg 3

Lite smågungig rock med sydstatsfeeling är aldrig fel. En kvintett ärrade musiker från England och USA med gemensam känsla för den musik som skapades av till exempel Little Feat, Grateful Dead och jam gänget Pish  har nu tagit saken i egna händer så att säga.

Det som fungerar främst är det instrumentala handhavandet med tvillinggitarrer och lite skönt pianolir. Där hittar de ibland det gemensamma svänget som våra tidigare nämnda band hade som sitt signum.

OEH håller låtarna föredömligt korta på sitt debutalbum, men de kommer säkert att flyta ut och växa under deras stundande Europaturné senare i höst och vinter.

Det som i mina öron fallerar är bristen på en eller flera bra sångare. Här sköter de den saken själva, men ska sången leva upp och kunna matcha det instrumentala svänget bör nog införskaffas en vokalist av rang.

Det verkar alltid finnas plats för denna småsvängiga sydstatsinfluerade rockmusik. Så varför inte One Eleven Heavy.

Bengt Berglind

03

12 2019

Bästa Dylantolkarnas tolkningar

medkropposjäl

Mikael Wiehe & Ebba Forsberg ”Med kropp och själ” (Gamlestans/Border)

Mikael Wiehe är utan tvekan den bästa att tolka Bob Dylans texter. Ebba Forsberg är den bästa att sjunga dessa tolkningar med både inlevelse och elegans.

Mikael Wiehe har tolkat, inte översatt, Dylans texter i många år och sammanhang. På egna soloalbum och tillsammans med Totta Näslund.

Ebba Forsberg har tidigare tolkat både Leonard Cohen och Tom Waits med ett eget uttryck, då också med Mikael Wiehes texter.

Med kropp och själ glänser Ebba Forsberg i versionerna  av Hårt regn, Sara, Kropp och själ  och Det mesta av allt. Hon bär fram dessa texter och melodier med både integritet och värme.

Mikael Wiehe har sina bästa stunder i Välsignad av Gud och Frihetens klockor. Här har hans texter en skarp udd och en politisk klarsynthet som jag tycker fattas hos den unga låtskrivargenerationen i dag.

En liten sur kommentar bara från en inskränkt Dylanman. Nog borde ordsmeden Wiehe kommit på något bättre än Tamburinmannen.

På en scen nära mig i början på november – vi ses där!

Bengt Berglind

08

11 2019

Kräver sin lyssnare

cave

Nick Cave ”Ghosteen” (Ghosteen/Border)

Nick Caves mörka och för det mesta ödesmättade barytonröst vilar på en bädd av mättade elektronik- och körinslag. En flygel eller en lågmäld fiolstämma kan komma och försvinna.

Det musikaliska temat för Ghosteen påminner om hans senaste album som var en sorgmässa över hans bortgångna son.

Caves röst dominerar ljudbilden på ett vackert och stillsamt sätt. Waiting for you är den del av albumet som är något ljusare i sin framtoning med en lättfångad melodislinga som bärs fram av Caves ljusare röstregister.

Albumet Ghosteen kräver en del men då får man också en del tillbaks. Då framträder de små skiftningar som ger musiken tydligare ramar och innebörd.

Däremot anser jag att det skulle ha räckt med bara ett album och nu hoppas vi att Nick Cave återvänder till den musik som skapades runt albumet Push the sky away. Konstnärssjälen Cave vandrar nog vidare mot nya ljud- och musikupplevelser.

Det ser vi också fram emot.

Bengt Berglind

31

10 2019

Vuxenpop som både strömmar och stannar kvar

kacy&clayton

Kacy & Clayton ”Carrying On”  (New West/Border)

Vänner av bra vuxenpop kan nu kolla lite extra. Denna kanadensiska duo som nu är inne på sitt fjärde album började sin resa inom den moderna folkmusiken.

På detta album har de lierat sig med Wilcos ledare Jeff Tweedy som låtit sitt trollspö förvandla duon till ett rosa fluffigt popband i Fleetwood Macs anda. De har även en snygg melodikänsla som påminner mig om Crowded House bästa stunder.

Carry On är en varm och väl mönstrad ljudtapet. Som grädde på det välkända moset är både Kacy och Clayton utmärkta sångare och varför då inte som duettpartners.

För några år sedan skulle Carry On betraktas som solid bilradiomusik á la USA men musiken klarar sig utmärkt utanför bilen i dag. Så bra är detta album.
Skön vuxenpop som både strömmar och stannar kvar.

Bengt Berglind

24

10 2019

Jordnära sväng med hög mysfaktor

mississippi

North Mississippi Allstars ”Up And Rolling” (New West/Border)

Deras nya skivsläpp är ett lysande soundtrack av Mississippideltat. Man nästan känner den fuktiga värmen från floden i musiken. Det flyter på med en mixad jambalaya av blues, soul och funk.

Albumet skulle kunna vara inspelat i ett plåtskjul nere vid floden eller i ett väl använt garage invid ett bomullsfält. Gitarrer och trummor ger ett tungt bottensväng. Orgel och elpiano smyckar det hela och fyller på och stöttar.

Det vokala är ett litet kapitel för sig. Gitarristen Luther Dickson sjunger tillsammans med olika kvinnliga vokalister, bland annat Mavis Staples. Detta gör att musiken känns lätt och småtrevlig att lyssna på.
Dessutom gästar gitarristerna Jason Isbell och Duane Betts och då glöder det lite om gitarrerna och orgel och el piano ligger och småpyr under ytan.

Musiken smålunkar fram småskaligt. Svänget sitter på ett lite yxigt sätt. Det är jordnära och passar att lysa upp mitt höstmörker.

Bengt Berglind

21

10 2019

Som porlande vårbäckar

esther-leslie

Esther Rose ”You made it this far” (Father/daugh/Border) 
Leslie Stevens ”Sinner” (Thirty Tiger/Border) betyg 3

Två för mig nya kvinnliga countryartister, Esther Rose och Leslie Stevens, som båda två övertygar på sitt eget sätt. Det som binder dom samman är deras röster som är kristallklara som porlande vårbäckar.
En ung Dolly Parton passerar förbi om vi ska se i backspegeln för ett ögonblick.

Esther Rose är den som övertygar mest för tillfället på grund av att hennes album genomsyras av en enkelhet som är charmig och svår att komma ifrån. Det verkar som om bandet plockat upp sina instrument i replokalen, tryckt på play och spelat in. Det är avskalat, enkelt och utan trams. Bara Esther och hennes lilla band. Ljudbilden är lika kristallklar som hennes röst, varje instrument och små solon framträder i all sin tydlighet. Så ska det låta.

Leslie Stevens röst fungerar på samma sätt som Esther Rose, den bär och övertygar i sin tydlighet. Hennes låtar har en lika hög standard som Esthers, men hon har fler ballader och hennes medmusiker låter något mer laidback och producerade, vilket inte betyder på något sätt det är sämre.

På det hela taget är detta två sköna countryalbum, men Esther Rose vinner på sin musikaliska charm.

Bengt Berglind

10

09 2019

En osviklig känsla för melodislingor

waterboys

Waterboys ”Where the action is” (Cooking Vinyl/Playground)

Mike Scott har rösten, den musikaliska känslan och när han får till det i låtskrivandet kan det uppstå magi. Mike Scott som är Waterboys anfader har även gjort det rent motsatta. Han har flirtat med amerikansk radiorock och testat både det ena och det andra. På detta album får vi uthärda ett rapförsök som inte gör någon glad, varken rapälskare eller trogna Waterboysvänner.

Men när Mick Scott gräver i den anglosaxiska rockhistorien och mixar detta med myter och historier från Irland och Skottland vet vi att magi kan uppstå. Han har också under stunder av kreativitet en osviklig känsla för melodislingor som på albumspåren On my time on earth, Out of this blue och Right side of heartbreak.

Albumets definitiva höjdpunkt är 9 minuter Piper at the gates of dawn, där mr Waterboy mässar sin keltiska soulmässa i samma divison som Van the man.

London Mick är en trevlig Clashpastisch och titelspåret Where the action is bygger på en soullåt får sextiotalet.

Som helhet ett avslappnat och skönt album från Waterboys, med några få undantag som rapförsöket.

Bengt Berglind

19

08 2019

Två debutanter av bästa märke

ian-molly

Ian Noe ”Between The Country” (National Treasury/Border) 

Molly Tuttle ”When You’re Ready” (Compass/Border) 

Vilken bra americanasommar som väntar med två debutanter av bästa märke.

Inom den kvinnliga americanamusiken fullkomligt dräller det av talangfulla artister. En av dessa är Molly Tuttle. På sitt debutalbum visar hon upp ett stort antal bra låtar. Både sången och gitarrspelet sitter som ett smäck i sommarhettan. Hennes musik är i grunden modern folkmusik, med en touch av bluegrass.

Arrangemangen är luftiga , jordnära och hennes glimrande gitarrspel ligger hela tiden i förgrunden tillsammans med hennes röst. En röst som får mig att tänka på en ung Dolly P. En röst som föll på plats redan från första spåret.

Det kan man inte säga om Ian Noe och albumet Between The Country. Första genomlyssningarna gav inte mycket; det lät för vanligt och nedtonat för att gripa tag. Ian Noes små mörka småstadsbetraktelser växer dock sakta men säkert när han sjunger,”Its country jungle out there”. Rösten påminner om en ung John Prine. Arrangemanget av David Cobb är övervägande akustiskt med ett flödande pianospel och lite sirlig orgel här och där. Det är avslappnat men samtidigt sobert fokuserat och helt ljuvligt.

Molly Tuttle och Ian Noe är kommande storheter på amercanahimlen.

Bengt Berglind

24

06 2019

Har sina rötter djupt i den värmländska myllan

möra per hopp

Môra-Per ”Hopp om liv” (Egen release)

På sitt sjunde album Hopp Om Liv fortsätter det Arvikabaserade bandet att mixa visa, folk och rockmusik med en varm värmländsk touch.

Det som bandet själv kallar ”Môra-Perdängor” och som är mer lyckade under livespelningar, blandas utmärkt med det lite mer lugna och eftertänksamma låtmaterialet där för mig texterna står i fokus.

Kärleken bad oss stanna, En bön för en far, Tystnaden och Stillheten och Tihola är några av albumets höjdpunkter där text och melodi är i en ren harmoni.

Vägen ut, Fin tid, Ett jävla år och Hopp om liv är låtar som i sommar  kommer att ha både allsångs- och sommarplågapotential på Möra-Pergiggen.

Hopp Om Liv är mer välproducerat än tidigare med hjälp av Johan Johansson. Gitarrer och trummor ligger längre fram i mixen. Stråkarna får nu spela andra fiolen. Om detta kan man tycka olika.

Fortfarande är vi tacksamma att bröderna Eriksson och bandet har sina rötter djupt i den lokalt färgade värmländska myllan och storskogen där vemod, melankoli och en lätt svartkantad humor får fritt spelrum. Så här kan de hålla på ett bra tag till. Kanske inte till man ”bär dom ut med fötter först ” men ett bra tag till.

Som ett sidoprojekt undrar man stilla hur det skulle låta om Möra-Per skulle ge sig på att tolka andra värmländska låtskrivare och poeter. Det finns en del att välja på. Som det är nu ger oss Möra-Per Hopp Om Liv – det är inte så dåligt !

Bengt Berglind

20

06 2019

bruce hornsby

Bruce Hornsby ”Absolute Zero” (Thirty Tiger/Border)

Bruce Hornby slog igenom med en jättehiten Thats the way it is på åttiotalet. En låt med bländande pianospel och en melodi som klistrade sig fast och fortfarande kan dyka upp på till exempel den eminenta sportradion.

Bruce vandrade vidare med ytterligare några melodiösa radiohits tills han värvades till Greatful Dead där han spelade under ett stort antal år. Sedan dess har han utforskat både jazz och den amerikanska folkmusiken.

Absolute Zero är ett album där Hornsby tar ytterligare steg ut i ett musikaliskt outforskat landskap. Visserligen finns hans klassiska och jazziga pianobakgrund där som en garant, sången likaså.

Han använder Jack de Johnettes trumrytmer, skriver musik med Bon Iver och samverkar med kammarsextetten yMusics intrikata stråkarrangemang.

Absolute Zero är ett album som kräver att du lyssnar koncentrerat. Gör du det kommer du att finna en musiker som prövar och testar sina gränser. Gör du detta som lyssnare kommer det att ge dig ett rikare musikliv, Thats the way it is !

Bengt Berglind

14

06 2019