Posts Tagged ‘Bengt Berglind’

Glödande messengerjazz från sjuttiotalet

innerpeace

Blandade artister ”Inner Peace - Rare Spiritual Funk and Jazz Gems” (Border)

Shelly Manne, Harold Land, La Mont Johnson och Sonny Red är väl inte några namn som jag i vanliga fall skulle gå i spinn för. Men Inner Peace är ett utmärkt samlingsalbum fylld med glödande messenger jazz från sjuttiotalet.
Då var Art Blakey, Cannonball Adderley och Horance Silver några av förgrundsfigurerna. Messengerjazzens byggstenar var stänk av soul, funk och jazz. På samlingsalbumet Innerpeace flödar det av dessa ingredienser.
Tunga sköna funkiga trummor och slagverk mixas med elpiano, hammondorgel och diverse soulfyllda insatser av allehanda blåsinstrument. Så även om du inte är något jazzfreak så skulle jag nog rekommendera detta album som ett av sommarens skönaste soundtrack. Det kommer det i alla fall att bli i mina öron.

Bengt Berglind

21

06 2017

Brittiska folkrockarna firar 50

fairport

Fairport Convention ”50/50” (Matty Groove/Border)

Som titeln är utformad kan vi förstå att detta engelska veteranfolkrockband uppmärksammar sina 50 år i branchen som liveband. Det går inte att låta bli att imponeras när man ser deras spelplan över en säsong.

50/50 betyder i det här sammanhanget att den ena hälften är nytt material och några äldre favoriter. Den andra hälften är inspelat live vid olika tillfällen. Vid två av dessa tillfällen gästas Fairport Convention av Robert Plant i utmärkta Jesus On The Mainline och Pentangels frontfigur Jacqui Mc Shee. Detta är helt klart två höjdpunkter på albumet.

Sedan radar bandet upp en lång rad av bra egna låtar samt några traditionella engelska folklåtar som har bearbetats. Det kan vara jigs and reels som Ye Marineres, eller ballader som Step By Step eller Our Bus Roll On, en liten historia från alla mil på engelska vägar. De sätter hela tiden sin särprägel på musiken med sina röster och musikaliska uttryck. De är Fairport Convention och det går inte att låta bli och tycka om dem, dvs om man som jag har korn av engelsk folkrock i mitt DNA.

Bengt Berglind

02

06 2017

Två skivbekanta från förr

Namnlöst-1 kopiera

Robert Cray ”Hi & Rhythm” 
Garland Jeffreys ”14 steps to Harlem” betyg 3

I en gammal sketch av Lars Ekborg använde han uttrycket, ”Bunta ihop dom, och.., mer ska vi inte avslöja här för då kommer denna sida att stängas ner för en lång tid. Något vi inte tänker medverka till.
Två skivbekanta från förr alltså. Soul- och bluesmannen Robert Cray och Garland Jeffreys som när han var som bäst stod på barrikaderna mot rasism och förtryck.

Robert Cray har med åren blivit mer och mer soulinspirerad, lite mer tillbakalutad och svalare i sin musikaliska framtoning. Men detta har bara varit till hans fördel. Hans gitarrspel är fortfarande finsnickeri på en hög nivå och hans röst har numera en patina av soulsammet. Utöver detta omger han sig med en ett storband med sköna blåsarrangemang som bildar en stabil soul- och bluesfond. Skön eftermidnattssoul med bluesiga förtecken.

Garland Jeffreys var som bäst när han mixade ihop rock, soul och reggae på 70- och 80-talet. Hans gatusmarta texter om utanförskap och rasism kombinerad med allsköns rytmmattor var ett starkt varumärke när det begav sig.
Nu 2017 verkar det som Garland slagit sig till till ro på på sitt favoritfik i Bronx, lägger ner sin tidning och betraktar sin omvärld. Platsen på barrikaderna har överlämnats till den yngre generationen. Nu är livet, budskapet och musikpulsen en annan, så här en bra bit över sjuttio. Rösten finns kvar men låtarna tenderar att bli helt ok vuxenrock. Risken är dock stor att detta album kommer att förfölja mig i sommar tillsammans med Robert Cray.

Bengt Berglind

22

05 2017

Gungar fram med en lätt latinsk rythmmatta

hurrah

Hurray for The Riff Raff ”The Navigator” (Ato/Border)

Alynda Segerras utforskande resa fortsätter. På förra albumet Small Town Heroes tog den punkinfluerade Alynda Segerra och hennes alter ego Hurray For Riff Raff sig till americanaland med ett starkt och underhållande countryinfluerat album.

Nu några år senare återvänder hon till storstaden med albumet Navigator för att utforska och hylla sin Puertoricanska rötter.

Navigator är ett album som bygger vidare på den storstadsromantik som till exempel Lou Reed, Pattie Smith, Willy de Ville och Garland Jeffrys odlat så väl tidigare i rockhistorien.

Alynda har dock ett lättare anslag i sin musik, den känns mer av slappnad och hon sjunger med en engagerad lätthet. Arrangemangen har även de en lätthet och blir aldrig överarbetade. De gungar fram med en lätt latinsk rythmmatta som grundbult. Det är då Navigator och Alynda Segerra känns fullständigt naturliga och bildar den musikaliska enhet som ett album ofta strävar efter men sällan når upp till. Lyssna på inledningspåret Living In The City så vet du vad jag menar.

The Navigator är här och nu. Var än Alynda Segerra och hennes Hurray For Riff Raff dyker upp nästa gång i sin musikaliska spaning och gärning ser jag fram emot med tillförsikt.

Bengt Berglind

28

04 2017

Ett par americanare till påsk

darden-cordovas

Cordovas ”Cordovas” (Rootsy/Warner) 
Darden Smith ”Everything” (Compass/Border

Detta är egentligen en nyutgåva av ett album som kom för några år sedan.Vad gör man då med en lång europaturné  i faggorna, jo javisst man släpper albumet på nytt i väntan på nästa.

I detta fall tror jag inte att det spelar någon roll musikaliskt sett, för det finns alltid en efterfrågan på band som Cardovas bland americanavänner från förr och nu. Detta beror i första hand på att musiken bär på länkar bakåt i sjuttiotalets countryrock med stämsång i högsätet. Tankarna går snabbt åt hållet CSN&Y, Poco och några av Greatful Deads mer countyinfluerade album.

I de recensioner som synts till i dagspressen verkar det som Cordovas varit ett utmärkt liveband på svenska scener under mars månad detta år.

Det kan man gott förstå när stämsången på albumet sitter som ett smäck och det finns plats för både lägereldsballader och lite ostyrda gitarrer. Ett nytt  färskt album har det klunkats om. Vi har bara att hoppas.

Darden Smith hade jag gett upp hoppet om för längesedan. Hans soloalbum på nittiotalet var alltid välstrukturerade och hade ofta fem sex välskrivna låtar per skiva. Så är det även nu. Men tyvärr har han en lite stel framtoning fast han har en utmärkt röst och sjunger behagligt. Idag finns det ett otal artister i Dardens klass och väldigt få har något som sticker ut i mediastormen. Tyvärr är det så för Darden och hans manliga och kvinnliga kollegor att ingen orkar, hinner eller vill sätta sig ner och lyssna. Man kan ju missa ett twitter eller podd av en c-kändis.

Men nej jag är inte bitter, bara konfunderad. Samtidigt tackar jag min lyckliga stjärna att det är skönt att kunna sätta sig ner och kunna njuta av både Cordovas och Darden Smith.

Bengt  Berglind

13

04 2017

Försöker hitta inspirationen och känslan i bluesmusiken

son volt

Son Volt ”Notes Of Blue” (Transmit Sound/Border)

Så har då Jay Farrar i Son Volt vaknat upp den där morgonen och fått sin blues. Men i det här fallet är det verkligen på gott och ont. Som ni vet är Son Volt komna ur den alternativa countrymyllan där de odlade sin stil under namnet Uncle Tupelo.
På nya albumet Notes Of Blue har man försökt att hitta inspirationen och känslan i bluesmusiken och vidare i sin egen stil. Det har gått så där kan vi säga.
För det första har inte den gode Jay rösten som är direkt uttrycksfull. Den har sina begränsningar om man vill vara snäll. På tidigare album då han hållit sig till sin countryinfluerade musik funkar det för det mesta. Så även här i de lugnare och mer melodiösa låtarna, som Promise the world, Back against the wall och The Storm.
När gitarrerna blir hårdare och riffen mer metalliska blir det mer platt och parodiskt. Sången ska vi inte tala om. Som Son Voltfan sedan tidigare tror jag dock att Jay Farrar snart hittar sporrarna igen och rider in i någon av countrymusikens solnedgångar för framtida storverk.

Bengt Berglind

24

03 2017

Veteranträff i skivhyllan

skivhyllan februari

Delbert McClinton ”Prick Of The Litter” (Hot Shot/Border) 

John Mayall ”Talk About That” (Forty Below/Border) 
Mark Eitzel ”Hey Mr Ferryman” (Decor/Border) 

Välkommen till denna månads veteranträff i skivhyllan. Som du ser skriver jag skivor fortfarande, så då får jag väl räkna in mig i mysikveteranlyssnarfacket, om det nu finns ett sådant.
Först ut är Delbert McClinton som under alla år varit en trogen leverantör av vit rhythm’n'blues och soul. Men det måste medges att det var många album sedan jag gav upp hoppet om den gode Delbert. Med åren blev det lite för samma och lika i det musikaliska uttrycket. Men som många gånger förr så händer det att artisten i fråga tar sig samman och levererar på nytt. Det är det som är fallet på nya albumet Prick of the litter. Visst finns det rester kvar av den musik Delbert givit oss under många år, men det som sticker ut denna gång är när han tittar bakåt i musikhistorien och agerar crooner.
Nu har han dragit ner på tempot och sjunger fortfarande med en elegans och sneglar åt Tony Bennett och andra giganter i branchen. Det finns fortfarande spår kvar av den gamle mr. rhythm’n'bluestolkaren och förespråkaren, men det som är nytt och mycket bra är de låtar som har en lätt jazz- och underhållningskaraktär. Detta kunde jag aldrig tro, men det är välkommet och klart underhållande.
Om jag lyssnar hemma på blues i dag, blir det gärna John Mayall. Han är över de åttio men har fortfarande ett eget uttryck i sin bluesorienterade musik som tilltalar. För övrigt anser jag att blues är bäst och ska upplevas live, helst på ett litet mörkt ställe. Men sådana är det ont om i vår upplysta omvärld.
Nya Mayallalbumet följer ungefär samma koncept som hans tidigare, Find a way to care och A special way. Det är en bra blandning av egna och andras låtar. Det finns inslag av både funk, soul och gumbo vilket gör att det blir en skön avslappnad lyssningstund. Men det är klart, när karln sjunger så övertygande och uttryckfullt går det inte att låta bli att tycka om detta, för man har ju lite bluesfeeling kvar i någon tå.
Yngst bland dessa veteraner är Mark Eitzel, mångårig ledargestalt i American Club, men har också med en lång rad soloalbum bakom sig. Under många år har denne man varit hyllad i kritikerkretsar, och eftersom jag vill tycka som dom, har jag försökt att lyssna in mig på storheten hos Mark,men inte lyckats. Han tillhör för mig rockmusikens avdelning för Tjalle Tvärviggar. Den goda Tjalle Tvärvigg var en seriefigur för länge sedan som för det mesta var mot alla och alla.
Mark Eitzel har denna gång lierat sig med Johnny Marr. Han sjunger föredömligt, arrangemangen är tillbakalutade och genomarbetade. Men hur jag än försöker att hitta storheten eller skönheten så hittar jag den inte. Det hela blir lätt tröttsamt och rent ut sagt tråkigt. Det värsta är att jag brukar falla för röster och för musik som presenteras på detta sätt. Men tyvärr det går inte denna gången heller.

Bengt Berglind

28

02 2017

Utmärkt sångsmed

lauderdale

Jim Lauderdale ”London Southern” (Proper/Border)

Lyssnar man lite förstrött på detta nya album med låtskivarveteranen Jim Lauderdale låter det som lite som Nick Lowe. Rösten påminner en hel del om denna sympatiske engelsman, men det gör även låtarnas struktur och dess tempo. De flesta liksom lunkar fram i ett medelålders tempo. Dettta är sagt i positiv mening eftersom vi håller Nick Lowes fana högt efter många utmärkta album.
Jim Lauderdale som är huvudperson på detta nya album är en musiker och låtskrivare som skymtat förbi i många sammanhang, både som soloartist eller medlem i olika grupper. Han tillhör den där skaran av musiker som håller hantverket högt men inte täljer guld på topplistor eller i media.
Här på London Southern kan vi dock konstatera att den gode Jim med 27 album i ryggen visar att han är en utmärkt sångsmed. Många av låtarna har en lätt croonerkänsla över sig, som faller utanför den americanaram som man tidigare placerat Lauderdale.
Som helhet ett tillbakalutat album med skön feeling och många bra låtar att avnjuta i soffan.

Bengt Berglind

23

02 2017

Snabbare och lugnare låtar i en trivsam låtordning

black lillies

Black Lillies ”Hard To Please” (Attack Monkey/Border)

Det är inte ofta nu för tiden man stöter på ett tämligen okänt band som underhåller på så många sätt. Den här musikmixen som håller sig innanför de numera vida americanaramerna är varierad så det förslår. De både rockar, svänger och smeker på ett varmt och kärleksfullt sätt. Vi har hört allt förut, så det är inget nytt på kartan. När är det det, och vad skulle det vara?
Detta varierade hantverk av Black Lillies, som är deras fjärde fullängdare, blandar snabbare och lugnare låtar i en trivsam låtordning. Men det som jag fastnar för är att de båda sångarna Cruz Contreras och Holly Coles sätt att sjunga både solo och duetter. De är inga kanonsångare men det är hjärtligt och personligt, som i balladen Bound to Roam. Så håller det på albumet igenom, trevligt, anspråkslöst och skönt. Rockdängan 40 days håller ett tempo som borde få vänner av bugg att uppleva dansorgasmer. Det ska framhållas att Black Lillies är ett band med både drag och hjärtesorg i bagaget. De lär ha varit i Svedala under januari. Varför inte i en stad nära mig?

Bengt Berglind

14

02 2017

Americanaåret börjar bra

tift whitney

Tift Merritt ”Stitch of the world” (YepRoc/Border) 
Whitney Rose ”South Texas suite” (Six Shooter/Border) 

Tift Merritt är en liten husfavorit i huset. Hennes skivor plockas fram med jämna mellanrum och var gång är det ett kärt återseende. Whitney Rose däremot är en nykomling. Detta är hennes debutalbum i miniformat med sex låtar. På sikt kommer det nog att också bli en del kära återseenden, om det fortsätter att låta så bra som det gör här. När Tift Merritt skapar ett mer modernt countrysound, låter Whitney mer traditionell med sina musikrötter i femtiotalets svängiga Bakerfieldsound.
Den ljudbild som Tift och hennes eminenta musiker skapar på detta album är oantastligt, snyggt och fullt av snitsiga gitarrinpass. Sen skulle man önska att hennes nya låtar är av samma kvalité som musiken, men så är inte fallet den här gången. Så än sitter Emmylou säkert på tronen. Stitch of the world innehåller ganska många ballader som inleds med ett lungt tempot, men ökar efter en eller två verser. Detta är ett mönster som Tift Merritt brukar bygga upp sina låtar efter. Allra bäst fungerar det på Easterlight, som är stämningsfull på flera sätt.
Whitney Rose, som för övrigt kommer till Sverige i år, sjunger med ljuvlig känsla och hennes melodier är mer direkta och fastnar snabbt i den inbyggda melodibanken man bär på. Musikerna är lika samspelta och skickliga som på Stich of the world, men ändå är musiken renare, enklare och mer direkt. Sen är det smart att ge ut ett minialbum med bara bra låtar. Det blir väl att ta cykeln till Örebro längre fram i vår och kolla in damen i fråga. Americanaåret börjar bra! Whiney Rose leder på poäng, men Tift Merritt brukar vinna hos mig.

Bengt Berglind

03

02 2017