Posts Tagged ‘Bengt Berglind’

Hookar som fastnar som kardborreband

hellberg

Nisse Hellberg ”Vägen västerut” (Gamlestans/Border)

På detta nya countyinfluerade album har Nisse Hellberg hittat rätt på många sätt. Kanske först och främst genom att det innehåller en lång radda bra låtar. Sedan tillkommer att många av dessa har rediga raka små melodihookar som fastnar som kardborreband. Som om inte detta vore nog så har den gode Nisse totat ihop flertalet finurliga och bra texter.

Musiken är en mix av country, 50-tals rock och lite rockabilly som borde gå hem i stugorna landet runt. Här finns också en guldgruva för hugade dansband att utöka sin låtlista med nytt material.

Konstigt att inte Nisse Hellberg dykt upp i Så Mycket Bättre, för han har en låtskatt som borde vara gångbar i ett sådant sammanhang. Kanske har han tackat nej, vem vet?

Bästa låtar är Farväl Lev Och Lär, Under Ett Bord Av Glas och Träden Växer Till Himlen

Bengt Berglind

20

01 2017

‘Det är de små detaljerna som gör det’

billy momo

Billy Momo ”Seven Rivers Wide” (Mo better music/Sound Pollution)

Det är alltid kul med överraskningar. Inte minst inom musiken. Ibland dyker det upp något man faller för och gillar skarpt direkt. Av någon outgrundlig anledning snubblade jag på det svenska musikkollektivet Billy Momos länk på YouTube och den kvällen var räddad, liksom många andra lyssningsstunder sedan dess. Seven Rivers Wide är ett album med stort A. De tolv låtarna hänger ihop via genomarbetade och variationsrika arrangemang. De tolv låtarna är också fulla av melodihookar, habila sånginsatser både solo och i kör.
Det är som en av Povel Ramels visor, -”det är de små detaljerna som gör det.”- Detta visar sig också med eftertryck i väl avvägda instrumentala solon och inpass. Billy Momo plockar också upp småkorn från pop- och rockhistorien och omformar dessa till eget nutida musikaliskt uttryck.
Dessutom svänger det ordentligt, något som många andra samtida band har glömt bort. Bra exempel på detta är Drive och Choosing The Chosen ones. Det är mollartat och svenskt vemodigt i Don’t Mind The Tears och Jesus Dean, eller nästan sakralt i We Are The Truth.
Av de foton som finns med i bandets booklet kunde de lika gärna vara tagna från den släktbild som finns på The Bands debutalbum Music From Big Pink. Men Billy Momo står på egna ben, först och främst musikaliskt genom att väva in musikhistorien och få den att låta samtida och modernt, som det kollektiv de är.

Bengt Berglind

13

12 2016

Hälsar på i bluegrasslandet

dwight

Dwight Yoakam ”Swimmin’ Pools, Movie Stars…” (Sugarhill/Border)

Hattar finns det fullt av i countrymusiken, både på längden och bredden. Om detta beror på att  många manliga countyryartister vill vara traditonsbärare, eller om det beror på ett högt hårfäste är frågan. Dwight Yoakam har alltid hatten på som ett varumärke. Ett annat varumärke för denna countryveteran är hans röst. Den går aldrig att ta miste på, varken det är ballader, countryrock eller som på detta nya album när han hälsar på i bluegrasslandet. Lite lagom nasal, men klar och bär alltid spår av en av hans förgångare i branchen, Buck Owens.

Trummorna är borta från ljudbilden, som är brukligt inom bluegrass. I stället är det en tät ansamling av diverse stränginstrument som gitarrer, banjo, mandolin och ståbas. Med finns också riktigt skön stämsång på många spår.

Låtmaterialet håller en bra klass och bandet låter utmärkt. Men behöver han verkligen damma av några av sina äldre hitlåtar som Guitars and Cadillacs, eller These Arms och klä dom i bluegrassdräkt? På ett liknade sätt har han gjort med Prince Purple Rain. Kanske är det en hyllning till prinsen, för en bra låt är en bra låt i alla väder.

Dwight Yoakam håller alltid stilen, även i bluegrassland.

Bengt Berglind

21

11 2016

Förbenat bra popmusik

coo l ghouls

Cool Ghouls ”Animal Races” (Melodic/Border)

Ett nytt fräscht amerikanskt gitarrgäng som bygger sin musik på tidigare byggstenar från pop- och rockhistorien. Detta är ju inget nytt på något sätt och hundratals band kommer att göra på samma sätt. Cool Chouls bygger sin musik på en lätt psykedelisk grund, rak melodiös popmusik med rötterna i Byrdstraditionen. Dessutom väver de in countryingredienser i sina låtar.

Vidare har Cool Ghouls förmågan att plocka ihop bra låtar, där ofta sången ligger i stämmor eller unisont á la Byrds- igen. Långa instrumenta passager som inledningen till Time Capsule lyfter den lätt psykedeliska känslan till högre höjder.

I de mer countryinfluerade låtarna som Days ligger också ett envetet piano i kompet som gör att låten fyller och lyfter.

Det här är inget märkvärdigt på något sätt, men förbenat bra popmusik som i dag inte får någon som helst utrymme i media bland alla dator- och rapnissar. Är du intresserad av gitarrpop, bra  korta låtar och lite influenser från förr så kolla in Animal Races.

Bengt Berglind

02

11 2016

Saligheten är nära

Bonnie_Bishop_album_400_400_s_c1

Bonnie Bishop ”Ain’t Who I Was” (Thirty Tigers/Border)

Aldrig har väl utbudet på kvinnliga röster inom singer/songwriter varit så stort som nu. Det fullkomligt väller fram brudar som skriver och gör sin egen musik. Som vanligt är det svårt att hitta russinen i kakan, men skam den som ger sig. I år har jag hittat Margot Price och hennes debutcountyalbum som kom i våras.

Nu verkar det vara dags igen med Bonnie Bishops nya album. Hon har alla Texasinfluenser i rösten. Det spelar ingen roll om det är ballader eller snabbare låtar, eller om det är soul, blues och country. Hennes musik och röst är fylld av alla dessa ingredienser och resultatet är förbluffande skönt och svängigt.

Bonnie Bishop låter lite grand som en yngre version av Bonnie Raitt, med lite av samma soultwang i rösten. I sammanhanget kan vi meddela att den yngre Bonnie har försett den äldre med  låtmaterial.

Albumets inledning Mercy är knäckande skön och sätter en soulig prägel på hela albumet som är fyllt av riktigt bra låtar. Som om inte det vore nog så omger sig Bonnie Bishop med en mindre grupp musiker som kan sina blues- och countrysoulrötter. Och som inte det vore nog ligger det ofta en B3 hammondorgel och glittrar saligt i grundkompet.

Saligheten är nära, det är femman också, men det får räcka med 4,99 denna gång.

Bengt Berglind

21

10 2016

Skönt småsväng från södern

devil music

Randall Bramblett ‎”Devil Music” (New West/Border)

Hur många av er känner till Randall Bramblett, hand upp! Jaha, det var några i alla fall. Då är vi ett litet antal med ovanligt god smak. För er andra i korthet. Randall Bramblett är sångare, saxofonist och keyboardist från södra staterna. Spelat har han gjort med  Allman Brothers och Sea Level, plus en lång radda soloalbum som jag aldrig har sett röken av i Svedala.

Som du kanske förstått vid det här laget är jag svag för den här mannen och hans musik. Ingredienserna är en mix av blue-eyed soul, funk, blues och lite svampfeeling. Sjunger gör Randall med  innerlig känsla och äkthet. Sen småsvänger det mesta på ett lite småtrögt sätt. Men i detta sammanhanget är trögt ett positivt uttryck. Hans medmusikanter i studion har samma feeling som Randall. De vet när det ska sitta som en musikalisk enhet, när allt ska passa ihop.

Devil Music är inte modern musik på något sätt. Blåsarren verkar ibland hämtade från tidig rock and roll, som i Reptile Women och Bottom Of The Ocean. Enda gången musiken blir lite avvaktande och sökande är i Angel Child. Men det funkar också. Gästar på albumet gör bland annat Chuck Levell, Derek Truck och Mark Knopfler.

Så vän av sydstatsrock, soul eller funk, eller bara gillar bra musik – kolla in Devil Music med Randall Bramblett i god form.

Bengt Berglind

20

10 2016

Vet vad man får hela vägen

reckless kelly

Reckless Kelly ”Sunset Motel” (No big deal/Border)

Efter tjugo långa år i musikbranschen är det nu dags för Reckless Kelly med ett nytt album. De spelar countryrock, men med mer betoning på rock än country. Ingen steelgitarr, fiol eller banjo finns med i ljudbilden. Här härskar gitarren i olika varianter tillsammans med orgel, bas, trummor och sång. När detta veteranband höjer tempot så får de till ett Stonesliknade groove som funkar skönt. Men här på nya albumet drar de ofta ner på tempot och plockar fram de akustiska gitarrerna, ibland med orgel och lite stråkar. Detta fungerar bäst när det finns en klar melodi med i sammanhanget. Så är det inte alltid på Sunset Motel. Det andra är att sången är trygg och säker hela vägen men har inga dimensioner som lyfter en låt.
Ändå gillar jag detta band för att jag vet vad jag får hela vägen och skivan är skön att lägga på när det ska lagas mat eller läsas tidning i soffan. Reckless Kelly är ett band som jag aldrig har sett en recension på. Det kanske inte är så konstigt då countryrock är en utdöende gren i musikhistorien. Men än sadlar vi inte av, tack vare Reckless Kelly, Blue R0deo och några till….

Bengt Berglind

18

10 2016

Avslappnad sydstatsrock

devon

Devon Allman ”Ride or Die” (Ruf/Border)

Heter man Allman så förpliktar det i rockhistorien. Devon Allman, gitarrist och sångare är son till Gregg Allman, en av grundpelarna i numera avsomnade Allman Brothers band.

Efter att ha lämnat sydstatsrockarna Royal Southern Brotherhood så har Devon gått solo och detta är hans tredje album. Forfarande är grunderna de samma som i RSB, det vill säga rock, blues och en skopa soul. När Devon och bandet ska rocka till det på den småhårda vägen händer ingenting. Då blir det istället stabbigt och genuint tråkigt. Kanske på grund av att låtarna mest består av ett groove och inte så mycket mer.

Betydligt bättre och svängigare blir det på albumets senare del när melodier gör entre´ och när bandet sänker tempot. Då infinner sig ett skönt gung på flera positiva sätt.

Ljudbilden är med Devons egna korta gitarrinpass. Inga tråkiga solon här; det tackar vi för. Devon släpper också fram sina medmusikanter och orgel, piano och saxofon ges plats och medverkar till variation och att musiken faller på plats. Dessutom sjunger Devon bättre när han får en bra melodihake att hålla sig i.

Så vänner av avslappnad sydstatsrock, kolla in Devon Allman om ni inte redan har gjort det.

Bengt Berglind

27

09 2016

Tillbakalutat groove

Royal Southern Brotherhood

Royal Southern Brotherhood ”The Royal Gospel” (Ruf/Border)

Fortfarande när musiken strömmar, inte streamar, in i mina öron söker jag något slags sväng, ett groove som känns i hela kroppen. Men det blir mer och mer sällsynt. Vissa förståsigpåare hävdar att EDM är den ultimata musiken som tilltalar människan mest, just nu kanske man ska påminna om.
Eftersom jag tillhör den äldre musiklyssnarskaran som fortfarande har öronen öppna lutar jag mig tillbaka och kollar in amerikanska RSB som övertygat på sina tidigare album med sin variant av sydstatsrock och kopplingar till Allman Brothers och Neville Brothers. I detta fallet är det inte så konstigt då RSB har en broder Neville vid sångmicken. Det är då det funkar bäst för bandet, hans uttrycksfulla röst verkar lyfta musiken, speciellt när de lägger till en slagverksmatta, höjer tempot. Då framträder det tillbakalutade groovet på ett tillfredställande sätt. Det som drar ner helhetsintrycket en smula är att delar av låtmaterialet är svagt. Även om svänget finns gör det inget med en cool skön melodislinga ibland. Det skulle vara trevligt att kolla in det här bandet live…kan nog bli en svängfest om det låter som det gör på albumets sista spår, Stand up !

Bengt Berglind

09

08 2016

Musiker som spelar tillsammans

big big ttrain

Big Big Train ”Folklore” (Giant Electric/Border)

Vem kunde förutse detta att ett för mig okänt proggband från England skulle bli sommarens soundtrack i hemmet. Visst har det förkommit Yes, Genesis, Greenslade och all vad de hette på den tiden i det förgångna. Men nu 2016 när americana, deep soul och jazz dominerar utbudet.
BBT som efter viss källforskning utkommit med några tidigare album, levererar nu Folklore, ett album som har sina rötter i den brittiska rootsmusiken. Det doftar dimmiga hedar, rinnande bäckar på det engelska höglandet, en konstant bra melodikänsla. Lägg sedan till lite Jethro Tull flöjt och en urengelsk folkmusikfiol så är det kanske inte konstigt att albumet heter Folklore.
Jo, jag vet att det är lite old fashion att bli påverkad av ett större band musiker som spelar tillsammans, med sköna orgelinpass och några bitska gitarrsolon, när hetväggen dallrar utanför husväggen i mitten på juli.
Det enda som hindrar Folklore från en sommarfemma är att det blir något för mycket ibland med för långa låtar. Men detta tillhör ju denna övervintrade musikform vad jag minns.

Bengt Berglind

03

08 2016