Posts Tagged ‘Bengt Berglind’

Gjort med god hantverkarhand

Stephen McCarthy & Carla Olson ”Night comes falling” (Bfd/Border)

I årets elfte timme ramlade det in ett album som passar till mig som en väl vald ljudklapp. Det är inga duvungar som levererar detta duettalbum. Carla Olson har tidigare gjort ett liknande album med Gene Clark, So rebellious a lover, från 1987. Carla har även kamperat ihop med gitarristen Mick Taylor. Det sistnämnda har jag inte doftat bekantskap med. Däremot så  plockas albumet med Byrdsmedlemmen Gene Clark fram rätt vad det är under året.

Stephen McCarthy var sångare och gitarrist i nedlagda countryrockgruppen Long Ryders. Nu är det så att jag gillar duettalbum en hel del så detta passar mig bra. Det är absolut inget nytt musikaliskt. Sång och musik är gjort med god hantverkarhand i det vi kallar countryrock eller americanaland. Det räcker för mig. Stephen och Carlas röster ligger tätt intill varandra och funkar bra ihop albumet igenom. Det låter bara finfint hela vägen.

Titellåten Night comes falling är en riktig kanonlåt i denna mossiga härliga genre. Men det finns mer. Broken lullaby, Brink of the blues och balladen The bell hotel is burning är utmärkta.

Egentligen finns det inte ett direkt svagt spår på albumet. Nu är det så att jag är så svag och påverkbar med denna enkla musikform. Det blir snudd på en fet femma.

Bengt Berglind

19

12 2022

En ljuvlig historia

Jesper Lindell ”Twilights” (Rootsy/Border)

Kanske kan man tycka att Jesper Lindell har gått lite vilse i det ljudlandskap som The Band och Van the Man gjort till sitt eget. Eller också är det så att bli inspirerad av andra musiker och artister är något som drabbar alla och tillhör musikscenen.

Nu råkar det vara så att senaste albumet Twilights är en ljuvlig historia för oss som gillar och hänförs över denna genre av musik som var och är en del av americanamusikens träd.

Jesper har samlat några vänner och dragit till Brunnsvik utanför Ludvika för att spela in låtarna och med sig har han till exempel First Aid Kit och Levon Helms dotter Amy.

Jespers röst är behaglig och kommer bäst till rätta i albumets många medium tempo låtar.

Förutom alla gästsångare omger sig Jesper med ett lysande musikergäng, där blås och hammondorgel breder ut sig med sitt välljud.

Nu blir det att kolla upp Jesper Lindells backkatalog och vad för musikgodis jag finner där. Twilights är snudd på en femma. Släpptes redan i våras men förtjänar all uppmärksamhet om inte annat som en av årets solklara rekommendationer att mysa till framför brasan när vi tröttnat på bjällerklang.

Bengt Berglind 

14

12 2022

Jazz och vemod med nordiska förtecken

Daniel Herskedal feat Emilie Nicolas ”Out of the fog” (E2/Border)

Den norske tubaisten Daniel Herskedal är en stor favorit. Det är lika bra att sätta detta på pränt från början. Hans musik som är en hybrid av jazz med nordiska förtecken i form av vemod och lån från folkmusik. Det finns alltid en melodifras att hålla sig till i hans vida jazz- och ljudväv.

På nya albumet Out of the fog är den starkare än tidigare då han bjudit in Emilie Nicolas vars klara röst står i motsats till tubans mer dova tonspråk.

Herskedal har adderat mer än den mänskliga rösten på nya albumet. Trummor och slagverk hjälper till av bygga upp och skapa dramatik på ett mer påtagligt sätt än på tidigare album. Ibland kan det påminna om en rituell dans från ett urfolk.

Det har till och med smugit sig in en gitarr här och var.

Det känns som genom att bredda sitt tonspråk så har Daniel Herskedal tagit ett steg bort från jazzmusiken på hans tidigare album. Om det nu är så, är det fortfarande en nutida musik som är både vacker, dramatisk och bör och ska upptäckas av vänner av god musik. Bilda kö !

Bengt Berglind

22

11 2022

Perfekt pop för bilåkande

Drugdealer ”Hiding In Plain Sight” (Mexican/Border)

Tänk om man hade varit en fluga på väggen när låtskrivaren och musikern Michael Collins satt och hade tankesmedja vad han skulle kalla sitt musikprojekt. Aha, sade han till sig själv Drugdealer måste vara det ultimata förslaget av alla mina förslag. Så fick det bli. Fast det går inte att låta bli att tänka på om det är på riktigt eller på skoj.

Nåväl , detta är i iallafall hans tredje album som är en skamlös hyllning till soldränkt sommarpop från LA. Tänk Michael Franks Floridapop eller John Mayers förra album som lutade åt samma håll.

Inledande Madison sätter sig snabbt med en knallskön melodi och som passar till att spela i bilen eller varför inte i sportradion.

Ballader blandas med låtar av det funkigare slaget och blåssektioner kommer och går men det musikaliska solskenet i låtarna består.

På några av låtarna lånar Michael Collins ut mikrofonen till kompisarna Weyes Blood, Jackson Macintosh och Tim Presley vilket är trevligt och en vänlig gest.

Det musikaliska anslaget är lätt men skickligt och domineras ofta av ett underliggande elpiano och lekfulla synthar, en själfull saxofon, en småfunkig bas och lagomt bastanta trummor.

Perfekt pop för bilåkande, fönstertvätt eller när du lagar fredagens lilla festmåltid och har ett glas rött vid sidan.

Senare delen av albumet är något svagare och då kom jag att tänka på både Leo Sayer och Gilber O´Sullivan. Det var ju inte meningen.

Bengt Berglind

25

10 2022

Små ögonblicksskildringar och historier

John Fullbright ”The Lier” (Blue Dirt/Border)

En förmodligen helt okänd amerikansk pianist, sångare och låtskrivare du aldrig har hört talas om. Någon som förmodligen aldrig spelats på radio eller tv här i landet. Men det är kanske inte så konstigt då det var sju år sedan hans förra album Songs och hans första som kom redan 2012.

Mellan varven har han tydligen jobbat som producent och kompmusiker åt mer kända musiker i USA. Om jag ska försöka sätta in John Fullbright i ett för oss musikaliskt sammanhang så kunde man nog hitta honom sittande på en svalkande veranda vid sitt piano i Oklahoma som är hans hemstat. 

Hans musik och framtoning kan tänkas vara en lantlig hybrid av Billy Joel och Elton John. Allra bäst hör man detta när han sitter och sjunger och spelar piano solo. Hans texter är små ögonblicksskildringar och historier, kolla in Stars och Unlocked Doors på detta album.

Det funkar ändå bra när han omger sig av ett gäng musiker och musiken snuddar vid country, honkytonk eller hälsar på in New Orleans.

The Lier med John Fullbright bjuder på en omväxlande variation av Americana. Passar mig bra.

Bengt Berglind

14

10 2022

En skön musikresa

Thorbjörn Risager & The Black tornado ”Navigation Blues” (Provogue)

Thorbjörn Risager dyker upp och räddar den första höstdysterheten med sitt nya album Navigation Blues. Ser även att han turnerar flitigt runt om landet, men inte på mitt cykelavstånd tyvärr.

Thorbjörn Risagers tidigare albumproduktion har jag zero koll på. Tyvärr kan man nog säga att jag enbart sett honom som en nordisk bluesmusikant.

Vilket stämmer till viss del för på detta nya album . Men han visar också på andra sidor i sin musik. Bandet Black Tornado  bidrar med ett stort spektra på variation i sitt musicerande.

Först som sist konstaterar vi gärna att han är en utmärkt sångare och kan variera sin röst och ge den trovärdighet i både ballader och de lite mer rock- och soulinspirerade spåren.

För även om bluesen finns där så är det inte ett bluesalbum.

Han har förmodligen stått i det legendariska vägskälet om det skulle bli ett renodlat bluesskiva eller som nu en skön hybrid av ballader som Blue Lullaby, Something to hold on to och Heart Crash eller femtiotalsdoftande Taking the good with the bad, Whatever Price och Hoodoo Lover.

Vill vi dessutom ha en bra radiohit, och det vill vi gärna, är det bara att kolla in Time.

Thorbjörn Risager navigerar vidare i rootsmusiken, det är bara att hänga med på en skön musikresa.

Bengt Berglind

20

09 2022

Byrds möter garagerock och country

The Sadies ”Colder Streams” (Yep Roc/Border)

betyg 3

Ett band som delvis har gått min countryrocknäsa förbi och ändå har de
kommit ut med över tio album. Detta, deras elfte, ser ut att bli
det sista då en av gruppens ledare, Dallas Good, gick ur tiden
tidigare i år.

Sadies nya album har flera olika musikaliska sidor. Vi kan börja med
det som gör att albumet haltar en smula och inte faller mig på
läppen. Det är när bandet ska rocka lite hårdare och skruva upp
både volym och tempo. Då tappar det fart även om tempot är
högre, men mer när det gäller arrangemang och melodikänsla.
Sadies förvaltar annars väl sina countryrockinfluenser och
levererar limmad stämsång, utsökta musikaliska arrangemang och
instrumentalister.

Utöver detta har bandet denna gång flörtat med en lätt
psykedelika och lite fasförskjutningar från sextiotalet.
Colder Streams är ett album där Byrds möter garagerock och
country, lyssna bara på banjodrivna All are good.

Bengt Berglind

10

08 2022

Musik för lägerelden

Mapache ”Roscoe’s Dream” (Innovative/Border) Release 17 juni

betyg 3

Mapache en amerikansk duo som på detta nya album hyllar sin hund Roscoe som är en trogen följeslagare på bandets resor och gig.

Det här är en ny trevlig bekantskap för mig med stämningfylld lägereldsamericana. Soundet är mjukt och lättsamt med en touch av Simon and Garfunkel, även om de inte når upp till Paul Simons eminenta låtskriveri.

Stämsången sitter i alla fall som den ska och flera andra musiker gästar gärna med både röster och instrument.

Den sanna lägereldskänslan dyker upp i Asi Es La Vida när ett par små slöa latinrytmer ramar in sången på spanska. På Pearl To The Swine får vi ett snårigt gitarrsolo på volym fem. I Buddy Hollyfärgade Diana ökar man för en gång skull farten, men håller ändå fartgränserna.

Skivan innehåller nära på 20 låtar men borde, som många album idag, vara nedskuret till 10-12 av de bästa. Många band och musiker verkar tydligen resonera som så att allt som är inspelat ska vara med. Resultatet blir ofta att det för oss på nördnivå blir två vinylskivor och dubbelt så kostsamt. Trots denna lilla småsura avslutning är Roscoe’s Dream en behaglig lyssningsstund.

Bengt Berglind

08

06 2022

Trevlig lyssnarstund

Old Crow Medicine Show ”Paint this town” (Ato UK/Border)

OCMS är inget nytt band. De bildades i Nashville redan 1998 och var då en ny upplaga av den tradition som fanns i USA med old string band som lirade folkmusik på just oliksträngade instrument.

OCMS har under många år utvecklat och förnyat denna stil till vad vi skulle kalla American string band. En bättre och lite vildare av upplaga av Mumford & Sons, var nu dom tog vägen.

För några år sedan upptäckte jag bandet då de gjorde en helt ny version av Dylans episka album Blond on Blonde. Resultatet var inte alls dumt.

Nya albumet Paint This Town ger en bra bild av bandet idag där deras äldre bluegrass-musikrötter mixas med country och rock.

Inledande titelspåret är som hämtat från någon av John Mellencamps låtar och sjungs av bandets ledare och utmärkte sångare Ketch Secor.

Efter alla dessa år är bandets medlemmar utmärkta instrumentalister och sångstämmorna sitter limmade, vilket bidrar till att göra detta album till en trevlig lyssnarstund.

Det som blir lite tråkigt är när de faller tillbaka i bluegrassmusiken och ska spela så fort de kan och bryta mot musikens hastighetsgränser. Det kanske funkar och imponerar när man ser och hör bandet live men inte i lyssnarfåtöljen.

I slutändan bjuder ändå OCMS på en varierad mix av det som vi i många fall lite slarvigt slarvigt Americana. Det är svårt att komma på ett bättre epitet.

Bengt Berglind

19

05 2022

Lånar in vokalister med bakgrund i soulmusiken

North Mississippi All Stars ”Set Sail” (New West/Border)

NMAS är en brödraduo i grunden som består av Cody och Luther Dickinson. När det är dags för nytt album utökas duon med utvalda sångare och musiker som har sina rötter i soul, rock och funk från södra USA.

Förra albumet Up And Rollin’ från 2019 var även det ett exempel på hur duon arbetar. I grunden är det en stadig grundrytm på trummor och bas, som kan kännas något tungfotad. Men skenet bedrar. För det skapar ett grundsväng som nästan håller hela vägen.

Brödraduon lånar gärna in vokalister med bakgrund i soulmusiken som William Bell på albumets bästa låt Never want to be kissed.

Larry Williams jr. är flitigt förkommande sångare på albumet, ibland  i sällskap av Sharisse Norman. Arrangemangen för rösterna är klart gospelinfluerade.

Sedan kryddas detta ytterligare av små sköna instick av blåssektion eller stråkar samt gitarrer som lirar lite okonventionellt, men strålande.

NMAS har verkligen en egen väg in i ett skönt soul-, rock- och funkträsk.

I början påpekade jag att det inte håller hela vägen. I låtarna på slutet av albumet har NMAS kramat ur det mesta av sin låtkatalog och det hade räckt med sju låtar. Men å andra sidan hur många album har det idag. NMAS för tankarna till Neville Brothers och ibland Little Feat. Bra så. Snudd på femma.

Bengt Berglind

27

04 2022