Posts Tagged ‘Bengt Berglind’

Har mycket att berätta

Willi Carlisle ”Critterland” (Signature/Border)

betyg 3

Willi Carlisle är en historieberättare som använder musiken för att berätta vad han har på hjärtat från Dagens USA. Denna gång är det inte mörk våt asfalt, skumma klubbar och det urbana livet som skildras.

Istället är det ur ett mer lantligt perspektiv med historier om den lilla människan i kolgruvor, bondgårdar där hönsen kacklar och arbetet pågår från morgon till kväll och är den enda tillfredsställelsen i livet.

Här finns också en del mer morbida historier som är drogrelaterade och där saker och ting går bokstavligen åt skogen.

Willi Carlisle är en folksångare i Woodie Guthries fotspår även om det funnits fler som har försökt sig på att leva upp till den berättarnivån.

På hans tredje album Critterland vill Willi berätta så mycket det bara går. Det gör han med råge, och glömmer ibland bort melodikänslan. Därför blir lite för ordrikt. Det är svårt att ta in alla texter men några låtar i taget fungerar bra.

Musikerna runt Willi är få. Det kan vara en ensam fiol, steelgitarr eller dragspel. Albumet avslutas med en spoken word på sju minuter. Willi Carlisle har så mycket att berätta att det nästan väller över och blir lite svårhanterligt för den som lyssnar.

Men en trevlig ny bekantskap är det, därom råder inget tvivel.

Bengt Berglind

30

01 2024

Nordiskt vemod

Svante Sjöblom ”Telling Lies” (Rootsy/Border)

Bara på den sista veckan har jag stött på flera för mig okända svenska artister som har överraskat med sin musik. En musik som lever ett rikt och fullödigt liv långt från den strömningsmättade så kallade marknaden. En marknad där allt räknas i antalet strömningar och i många fall inte i kvalité eller att man lyssnat färdigt på låten som är tre minuter.

I skivbolagets utskick kallas Svante Sjöbloms musik för blues. Vilket det absolut inte är. Musiken på albumet Telling Lies har sina rötter i den amerikanska folkmusiken, där man tidigare har hittat John Prine, Kris Kristoffeson eller Townes VanZandt.

Man kan även skönja det nordiska vemodet i Svantes musik. Detta kommer främst fram när han sjunger med enbart sin gitarr. I övrigt är albumet fullt av bra melodier och luftiga arrangemang med blås.

Down by the river som inte är en version på Neil Youngs episka låt utan en en lite småtung lätt funkig historia med trombonsolo. 

Svante Sjöbloms skiva är en mycket trevlig bekantskap som du gärna kan kolla in på Soundcloud.

Bengt Berglind  

02

12 2023

Krispig produktion

Buddy & Julie Miller ”In the throes” (New West/Border)

Man kan säga att det är ett strävsamt par i Americanmusiken som nu kommer med ännu ett album. 2019 kom det förra, Breakdown on 20th Ave South, som jag inte fastande speciellt för. Däremot står det att antal soloalbum i hyllan med Buddy Miller som håller i alla väder. På flera av dessa finns Julie med på bakgrundssång.

Denna gång delar de på det vokala som det par dom är.

Julie inleder med Youre my thrill. Hon har en säregen röst som man gillar eller inte. Har hon en bra melodi att hålla sig till kan det bli riktigt bra. Buddy har en röst som når mig bättre, den är ofta självklar och uttalar sångens innebörd tydligare. I de låtar när de sjunger duett fungerar det utmärkt, som i ”Painkillers dont work” och gospelballaden ”The last bridge you will cross” där även Emmylou Harris ansluter med sin sublima stämma. Min favorit på albumet är ”Tattooed tears”.

Men det som gör detta album till något extra är Buddy Millers produktion. Den är krispigt välljudande och lyfter fram alla instrument i mixning, även ett litet mandolininpass.

Albumet innehåller en bortglömd Dylan låt,”Dont make me cry”, som han skrev tillsammans med Regina McCrary. En helt ok tolkning, men ingen ny Bob-klassiker.

Bengt Berglind

18

11 2023

Pharoah återuppväckt

Pharoah Sanders ”Pharoah” (Luaka Bop/Border)

betyg 3

Om någon skulle vilja bli introducerad i vad jazz är skulle jag inte ta detta album som ett bra exempel. Eller också skulle jag det? Albumet Pharoah kom ut 1977 och har nu av någon okänd anledning återgivits med liveinspelningar.

Pharoah Sanders är en jazzmusiker och saxofonist som tillhör den skara av musiker som spelat med både John Coltrane och hans fru Alice.

Pharoahs mest kända komposition är förmodligen Creator have a master plan, med text av Leon Thomas.

Detta nyutgivna album innehåller tre skilda kompositioner.

Harvest är den mest tillgängliga av de tre. En komposition som svävar fram på ett ypperligt sätt i närmare 15 minuter. Slagverk och Steve Neils bas inramar Pharoahs andliga saxofon solon.

Love will find a way innehåller funkigare tongångar med afrorytmer och sång. Pharoah utnyttjar saxofonens hela register i något som skulle kunna kallas jazzens svar på primalskriket.

Albumet sista och kortaste verk är döpt till Memories of Edith Johnson och är den svagaste länken i denna triad. Körer, röster orgel och slagverk förmedlar inte något man vill komma ihåg.

Detta album bärs upp helt och hållet av Harvests femton minuter andliga flytande jazzmusik. Som helhet blir albumet för splittrat och varför ges det ut nu igen är frågan som kvarstår.

Bengt Berglind 

13

11 2023

En lisa för både själ och hjärta

Tonbruket ”Light Wood, Dark Strings” (Smuggler/Border)    

När väderleken hänger över nejden som ett tung grått gröttäcke och den omvärld vi befinner oss i är mörkare än årstiden. I detta tillstånd gäller det att hitta något som kan tillfredsställa och lysa upp. Räcker det inte då med ett ljus att tända eller ytterligare en lampa så finns alltid musiken att ta till.

Ett av höstens bästa soundtrack får då bli Tonbrukets nya album Light Wood, Dark Strings. I gruppens musik finner jag allt som jag behöver just nu. Här finner jag det svenska vemodet att hålla i hand på ett stillsamt och vilande sätt. Musik som lugnar och invaggar och som känns som min egen, fast jag vet att det inte är så. Den framförs av en väl sammansvetsad grupp musiker och kommer att delas med många andra, hoppas jag.

När den lugna rogivande musiken känns som bäst och varmast förlöser den sig själv i ett skönt grundsväng och olika instrumentalister får chansen att ge sig ut på egna soloutflykter. Dessa återvänder alltid och landar mjukt i albumets grundtanke och helhet. En plats som för mig är där någonstans där vi finner trygghet och omtanke. Att det sedan kan omsättas till musik och bruket av toner är en lisa för både själ och hjärta.

Bengt Berglind

30

10 2023

Når inte riktigt upp till debuten

Buffalo Nichols ”The Fatalist” (Fat Possum/Border) Release: 27 oktober

betyg 3

För något år sedan stötte jag på Buffalo Nichols och recenserade hans första album. The Fatalist är alltså nummer två i raden. Han är en musiker och sångare som vill vara den nya generationen av bluesartister. Det tunnar ut hela tiden i de gamla leden och återväxten är inte betydande i denna genre.

Buffalo började lite smått på förra albumet att kombinera bluesen med bitar ur dagens ljudlandskap. Då lät det lite spännande och nydanande. Detta fortsätter Buffalo med på sitt nya album men utan att gå hela vägen och starta något nytt.

I öppningsspåret Cold Black Stare finns en skön gitarrslinga som samsas med sång och slagverk. Klassikern You’re gonna need someone on your bond är däremot inlindad i ett diffust ljudlandskap med spoken word inslag.

Här hittar bluesen nya stigar och bakgator att vandra på. I stället för fortsätta vandringen mot bluesens nymarker lägger Buffalo ett smutsigt filter på sin röst och ikläder sig folksångernas kostym. Då blir det inte lika angeläget och spännande längre. Hans gitarrspel är fortfarande lysande, men albumet tappar både fart och intresse på det som började så bra på debuten.

Bengt Berglind

24

10 2023

Modern bluegrass

Turnpike Troabadours ”A Cat in the Rain” (Bossier City/Border)

betyg 3

Steep Canyon Rangers ”Morning Shift” (Yep roc/Border)

betyg 3

Turnpike Troubadours och Stone Canyon Rangers är band som har sin rötter i den amerikanska bluegrassmusiken. Sedan starten 2005 har de vidareutvecklat sitt sound åt det mer moderna hållet. Båda banden är nu tillbaks med nya album och har numera adderat trummor i sin ljudbild.

Turnpike T har spelat in sitt nya album i klassiska Famestudion i Muscle Shoales med Shooter Jennings som producent. Här har man strävat efter ett fastare sound som gränsar mot rockmusiken, även om steelgitarrer, banjo och fioler har sin rättmätiga plats.

Bandets sångare dominerar albumet med en bra röst, men den blir lite småtråkig på ett helt album, även om man har blandat på med stämmor och körer.

Stone CR fortsätter på Morning Shift att förlita sig på sina rötter i den amerikanska rotmusiken och vinner i mina öron på detta. De har även ett starkare mer varierat låtmaterial. 

Både Turnpike T och Stone CR är utmärkta instrumentalister som visar upp sina färdigheter och fungerar säkert mycket bra live. På ett helt album tenderar det dock att bli lite enahanda.

Bengt Berglind

14

09 2023

Lugnt och dynamiskt

Brian Blade & the Fellowship band ”Kings Highway” (Stoner Hill/Border)

Trumljud från datorer dominerar i dag. Det är enkelt, billigt och låter stumt, dumt och tomt. För det mesta. Därför blir man lycklig när en riktig trummis som Brian Blade och hans band Fellowship åter är aktuella med ett nytt album.

Musiken är helt instrumental med stora jazzinfluenser. Inte jazzfusion för här finns även mer lyriska och lugnare passager som samsas väl med den mer dynamiska sidan av albumet.

Styrkan i bandets musik är både stillheten som sedan bryter av i en eufori och ett suveränt ensemblespel med inte så långa solopassager.

Brian Blades tidigare album är något du ska kolla upp om du gillar jazzinspirerad instrumentalmusik. Ett av årets bästa album.

Bengt Berglind     

06

09 2023

Bowie reggae

Easy Star All Stars ”Ziggy Star Dub” (Easy Star)

Får man verkligen göra så här; är vad som helst tillåtet i musiksvängen idag? Svaret är enkelt. Javisst ! ! När det låter så här skönt och avslappnat i baktakt är det tillåtet med råge. Det bevisar även att om musiken är välgjord från grunden går det att ändra den, göra tolkningar eller covers i sommardags reaggetakt. Dessutom är albumet välproducerat .

Grundbulten i detta samlingsalbum är David Bowies klassiska ”The rise and fall of Ziggy Stardust” från början på sjuttiotalet med en radda av låtar med minnesvärda melodier och då med Bowies säregna sköna röst.

Five Years – Steel Pulse, Soul Love -Mortimer, Starman – Max priest, Marcy Gray – Rock`roll Suicide eller All the young dudes  – Kirsty Rock. Detta samlingsalbum avlutas med några dubversioner som kan vara kul ibland.

Sommarens soundtrack kommer att gå i baktakt. Hoppas nu ni är flera som kommer att upptäcka och uppskatta denna tillbakalutade Bowiehyllning.

Bengt Berglind

08

08 2023

En självklar röst

Eilen Jewell ”Get behind the wheel (Signature/Border)

För ett antal vintrar sedan gästade Eilen Jewell landet vi lever i och just denna vardagskväll skulle hon stå på scenen i Torsby i norra Värmland. Temperaturen var någonstans mellan 12- 16 minusgrader så med tanke på det fordon som skulle frakta oss norr ut så blev resan inställd.

Detta kan jag ångra och det gör jag givetvis när nya albumet med Eilen Jewell nu anlänt. Hennes tidigare album har alltid varit bra med tolkning av lite olika musikstilar som hela tiden ligger inom det vi slarvigt kallar americana. Det vill säga en lagom mix av musik med rötter i USA.

Detta album som är snyggt producerat av Will Kimbourgh har en förkärlek till lite rockiga gitarrer och steelgitarrsolon som sitter som ett smäck.

Eilen Jewell är ingen nykomling och vet vad som väntas av henne. Hennes röst är så självklar och stark, hon sjunger med både styrka och känsla albumet igenom. Detta tycker jag hörs bäst i Crooked River, Gone Home Soon och Winnamuca.

Givetvis är det skönt att höra riktiga musiker som spelar tillsammans och en sångerska som inte behöver varken AI eller lager av datorproducerad sånghjälp.

Bengt Berglind

07

06 2023