Posts Tagged ‘Bengt Berglind’

Brittisk folkrock-känsla

mariamc

Maria McKee ”La Vita Nouva” (Afar/Border)

Amerikanska Maria McKee tillhör de särlingar inom populärmusiken som nog skulle ha kunnat tillhöra den fåtaliga skaran med de riktiga ikonerna, men valde att i slutändan vandra andra vägar. McKee var ett av de verkligt stora löften, när det begav sig – med det mesta på plats. Röst, utseende, karisma, attityd och en stark talang även som låtskrivare. Hon började göra sig ett namn med countrypunk-rockgruppen Lone Justice under början av 80-talet för att sedan gå solo.

McKee fick sedan sin största hit med ”Show Me Heaven” (1:a på Englandslistan) från soundtracket till Tom Cruise-filmen ”Days of Thunder”(1990). En mäktig och känsligt framförd balladlåt som hon dock nästan aldrig sjungit live och som hon, typiskt nog, personligen räknar som en ointressant bagatell. Efter några bra lovande rockigare plattor under 90-talet, bland annat ”You gotta sin to be saved” (1993), började hon ge sig in mer på independentfilm och skrivande.

Nej, McKee är ingen dussinartist och med nya plattan – som tematiskt rör sig mycket kring McKees egna komplicerade upplevelser i privatlivet det senaste årtiondet – gör hon en slags återkomst med material som kvalitetsmässigt är i klass med det bästa från 90-talet. Samtidigt som det förstås finns en annan sorts mognad. Man kan exempelvis höra ekon av Bowie, 60-talspsykedelia, americana, progg och Scott Walker samt även Kate Bush. Det drar överhuvudtaget åt en brittisk folkrock-känsla – på ett förtjusande vis – som ligger rätt långt från McKees genomslagmusik runt början av 90-talet.

Henric Ahlgren

betyg 3

En säregen kvinnligt röst som har följt mig efterhängset sedan hennes debut med countycrockiga Lone Justice. För Maria McKees röst är säregen med sitt omfång och dess teatrala uttryck.

Efter de tre första albumen där det fortfarande fanns spår av Americana och countryinfluenser, tog nu Marie steget in i en större och mer dramatisk ljudbild. Både arrangemangen och hennes röst växte ut dramatiskt och det teatraliska utspelet blev i mina öron lite för mycket.

Efter 12 år har nu Maria McKee återvänt. De stora gesterna i rösten är i stort sett de samma som på de två sista soloalbumen. I små doser ör det ok, men hennes otaliga wailuppvisningar är inte vad jag längtat efter under dessa år.

Däremot är hennes röst ett unikum som jag gärna skulle lyssna på i ett mindre och mer nedtonat arrangerat sammanhang. Ibland får man ge sig till tåls, helt enkelt.

Bengt Berglind

21

04 2020

Trippelgitarrer och stämsång i Eaglesklass

outlaws

Outlaws ”Dixie Highway” (Steamhammer/Border)

När albumets låtar heter Dixie Highway, Rattlesnake Road och Southern Rock will never die, så råder ingen som helst tvivel om att det handlar om Sydstatsrock.

Outlaws med 45 år bakom sig bryter inga nya marker i musikhistorien men det svänger och är fullt drag under bootsen.

Här finns det typiska för bandet med dess trippelgitarrer och stämsång i Eaglesklass. Dessutom en hel hög av bra låtar som håller bra att sitta och slölyssna till. Under tiden blir i alla fall jag på bra humör.

Då ska med rätta inflikas att det funnits en förkärlek för band som Allman Brothers, Doobie Brothers och några till.

Mossigt och urbota gammalt hävdar nog flertalet Spotifyknaprare och byter låt efter 12 sekunder. I det sammanhanget känner jag mig som en outlaw och tar hellre en tripp på Dixie Highway.

Bengt Berglind

27

02 2020

Småsvängigt sydstatsgung

oneeleven

One  Eleven Heavy ”Desire Path” (Beyond/Border)

betyg 3

Lite smågungig rock med sydstatsfeeling är aldrig fel. En kvintett ärrade musiker från England och USA med gemensam känsla för den musik som skapades av till exempel Little Feat, Grateful Dead och jam gänget Pish  har nu tagit saken i egna händer så att säga.

Det som fungerar främst är det instrumentala handhavandet med tvillinggitarrer och lite skönt pianolir. Där hittar de ibland det gemensamma svänget som våra tidigare nämnda band hade som sitt signum.

OEH håller låtarna föredömligt korta på sitt debutalbum, men de kommer säkert att flyta ut och växa under deras stundande Europaturné senare i höst och vinter.

Det som i mina öron fallerar är bristen på en eller flera bra sångare. Här sköter de den saken själva, men ska sången leva upp och kunna matcha det instrumentala svänget bör nog införskaffas en vokalist av rang.

Det verkar alltid finnas plats för denna småsvängiga sydstatsinfluerade rockmusik. Så varför inte One Eleven Heavy.

Bengt Berglind

03

12 2019

Bästa Dylantolkarnas tolkningar

medkropposjäl

Mikael Wiehe & Ebba Forsberg ”Med kropp och själ” (Gamlestans/Border)

Mikael Wiehe är utan tvekan den bästa att tolka Bob Dylans texter. Ebba Forsberg är den bästa att sjunga dessa tolkningar med både inlevelse och elegans.

Mikael Wiehe har tolkat, inte översatt, Dylans texter i många år och sammanhang. På egna soloalbum och tillsammans med Totta Näslund.

Ebba Forsberg har tidigare tolkat både Leonard Cohen och Tom Waits med ett eget uttryck, då också med Mikael Wiehes texter.

Med kropp och själ glänser Ebba Forsberg i versionerna  av Hårt regn, Sara, Kropp och själ  och Det mesta av allt. Hon bär fram dessa texter och melodier med både integritet och värme.

Mikael Wiehe har sina bästa stunder i Välsignad av Gud och Frihetens klockor. Här har hans texter en skarp udd och en politisk klarsynthet som jag tycker fattas hos den unga låtskrivargenerationen i dag.

En liten sur kommentar bara från en inskränkt Dylanman. Nog borde ordsmeden Wiehe kommit på något bättre än Tamburinmannen.

På en scen nära mig i början på november – vi ses där!

Bengt Berglind

08

11 2019

Kräver sin lyssnare

cave

Nick Cave ”Ghosteen” (Ghosteen/Border)

Nick Caves mörka och för det mesta ödesmättade barytonröst vilar på en bädd av mättade elektronik- och körinslag. En flygel eller en lågmäld fiolstämma kan komma och försvinna.

Det musikaliska temat för Ghosteen påminner om hans senaste album som var en sorgmässa över hans bortgångna son.

Caves röst dominerar ljudbilden på ett vackert och stillsamt sätt. Waiting for you är den del av albumet som är något ljusare i sin framtoning med en lättfångad melodislinga som bärs fram av Caves ljusare röstregister.

Albumet Ghosteen kräver en del men då får man också en del tillbaks. Då framträder de små skiftningar som ger musiken tydligare ramar och innebörd.

Däremot anser jag att det skulle ha räckt med bara ett album och nu hoppas vi att Nick Cave återvänder till den musik som skapades runt albumet Push the sky away. Konstnärssjälen Cave vandrar nog vidare mot nya ljud- och musikupplevelser.

Det ser vi också fram emot.

Bengt Berglind

31

10 2019

Vuxenpop som både strömmar och stannar kvar

kacy&clayton

Kacy & Clayton ”Carrying On”  (New West/Border)

Vänner av bra vuxenpop kan nu kolla lite extra. Denna kanadensiska duo som nu är inne på sitt fjärde album började sin resa inom den moderna folkmusiken.

På detta album har de lierat sig med Wilcos ledare Jeff Tweedy som låtit sitt trollspö förvandla duon till ett rosa fluffigt popband i Fleetwood Macs anda. De har även en snygg melodikänsla som påminner mig om Crowded House bästa stunder.

Carry On är en varm och väl mönstrad ljudtapet. Som grädde på det välkända moset är både Kacy och Clayton utmärkta sångare och varför då inte som duettpartners.

För några år sedan skulle Carry On betraktas som solid bilradiomusik á la USA men musiken klarar sig utmärkt utanför bilen i dag. Så bra är detta album.
Skön vuxenpop som både strömmar och stannar kvar.

Bengt Berglind

24

10 2019

Jordnära sväng med hög mysfaktor

mississippi

North Mississippi Allstars ”Up And Rolling” (New West/Border)

Deras nya skivsläpp är ett lysande soundtrack av Mississippideltat. Man nästan känner den fuktiga värmen från floden i musiken. Det flyter på med en mixad jambalaya av blues, soul och funk.

Albumet skulle kunna vara inspelat i ett plåtskjul nere vid floden eller i ett väl använt garage invid ett bomullsfält. Gitarrer och trummor ger ett tungt bottensväng. Orgel och elpiano smyckar det hela och fyller på och stöttar.

Det vokala är ett litet kapitel för sig. Gitarristen Luther Dickson sjunger tillsammans med olika kvinnliga vokalister, bland annat Mavis Staples. Detta gör att musiken känns lätt och småtrevlig att lyssna på.
Dessutom gästar gitarristerna Jason Isbell och Duane Betts och då glöder det lite om gitarrerna och orgel och el piano ligger och småpyr under ytan.

Musiken smålunkar fram småskaligt. Svänget sitter på ett lite yxigt sätt. Det är jordnära och passar att lysa upp mitt höstmörker.

Bengt Berglind

21

10 2019

Som porlande vårbäckar

esther-leslie

Esther Rose ”You made it this far” (Father/daugh/Border) 
Leslie Stevens ”Sinner” (Thirty Tiger/Border) betyg 3

Två för mig nya kvinnliga countryartister, Esther Rose och Leslie Stevens, som båda två övertygar på sitt eget sätt. Det som binder dom samman är deras röster som är kristallklara som porlande vårbäckar.
En ung Dolly Parton passerar förbi om vi ska se i backspegeln för ett ögonblick.

Esther Rose är den som övertygar mest för tillfället på grund av att hennes album genomsyras av en enkelhet som är charmig och svår att komma ifrån. Det verkar som om bandet plockat upp sina instrument i replokalen, tryckt på play och spelat in. Det är avskalat, enkelt och utan trams. Bara Esther och hennes lilla band. Ljudbilden är lika kristallklar som hennes röst, varje instrument och små solon framträder i all sin tydlighet. Så ska det låta.

Leslie Stevens röst fungerar på samma sätt som Esther Rose, den bär och övertygar i sin tydlighet. Hennes låtar har en lika hög standard som Esthers, men hon har fler ballader och hennes medmusiker låter något mer laidback och producerade, vilket inte betyder på något sätt det är sämre.

På det hela taget är detta två sköna countryalbum, men Esther Rose vinner på sin musikaliska charm.

Bengt Berglind

10

09 2019

En osviklig känsla för melodislingor

waterboys

Waterboys ”Where the action is” (Cooking Vinyl/Playground)

Mike Scott har rösten, den musikaliska känslan och när han får till det i låtskrivandet kan det uppstå magi. Mike Scott som är Waterboys anfader har även gjort det rent motsatta. Han har flirtat med amerikansk radiorock och testat både det ena och det andra. På detta album får vi uthärda ett rapförsök som inte gör någon glad, varken rapälskare eller trogna Waterboysvänner.

Men när Mick Scott gräver i den anglosaxiska rockhistorien och mixar detta med myter och historier från Irland och Skottland vet vi att magi kan uppstå. Han har också under stunder av kreativitet en osviklig känsla för melodislingor som på albumspåren On my time on earth, Out of this blue och Right side of heartbreak.

Albumets definitiva höjdpunkt är 9 minuter Piper at the gates of dawn, där mr Waterboy mässar sin keltiska soulmässa i samma divison som Van the man.

London Mick är en trevlig Clashpastisch och titelspåret Where the action is bygger på en soullåt får sextiotalet.

Som helhet ett avslappnat och skönt album från Waterboys, med några få undantag som rapförsöket.

Bengt Berglind

19

08 2019

Två debutanter av bästa märke

ian-molly

Ian Noe ”Between The Country” (National Treasury/Border) 

Molly Tuttle ”When You’re Ready” (Compass/Border) 

Vilken bra americanasommar som väntar med två debutanter av bästa märke.

Inom den kvinnliga americanamusiken fullkomligt dräller det av talangfulla artister. En av dessa är Molly Tuttle. På sitt debutalbum visar hon upp ett stort antal bra låtar. Både sången och gitarrspelet sitter som ett smäck i sommarhettan. Hennes musik är i grunden modern folkmusik, med en touch av bluegrass.

Arrangemangen är luftiga , jordnära och hennes glimrande gitarrspel ligger hela tiden i förgrunden tillsammans med hennes röst. En röst som får mig att tänka på en ung Dolly P. En röst som föll på plats redan från första spåret.

Det kan man inte säga om Ian Noe och albumet Between The Country. Första genomlyssningarna gav inte mycket; det lät för vanligt och nedtonat för att gripa tag. Ian Noes små mörka småstadsbetraktelser växer dock sakta men säkert när han sjunger,”Its country jungle out there”. Rösten påminner om en ung John Prine. Arrangemanget av David Cobb är övervägande akustiskt med ett flödande pianospel och lite sirlig orgel här och där. Det är avslappnat men samtidigt sobert fokuserat och helt ljuvligt.

Molly Tuttle och Ian Noe är kommande storheter på amercanahimlen.

Bengt Berglind

24

06 2019