Posts Tagged ‘Thomas Claesson’

Från tomma intet

Battering Ram ”Second To None” (Uprising/Sound Pollution)

I Bergslagens famn finns gruvor så djupa att du aldrig hittar upp igen. Skogar så vidsträckta att du går vilse innan mörkret faller. Platser som du aldrig har hört talas om, än mindre kommer att besöka. Mystiken tätnar och det är ingen som vet vad som finns bakom nästa ladugårdsdörr. Här kan dölja sig ett museum fullt av gamla amerikanska bilar eller varför inte ett hårdrockband i full aktion.  

Det självbetitlade debutalbumet Battering Ram som gavs ut för två år sedan väckte stort intresse hos lokala rockfans såsom mig själv, men även den internationella marknaden togs med storm. Det förbluffande soundet som kom från en plats mitt i ingenstans kändes moget och fullfjädrat på ett professionellt sätt. Ingen såg dem komma, men ändå var de där. 

Nu cementerar uppföljaren Second To None de högt ställda förväntningarna. Den hårdföra musiken som befinner sig i det ofta besökta gränslandet mellan hårdrock och metal vinner nya framgångar. Utan omsvep och rakt på sak, men ändå melodiskt och lättlyssnat breder tonerna ut sig på ett sätt som är omöjligt att motstå.  

Trummor från underjorden driver What I’ve Become i rätt riktning. Basisten Joakim ’Jocke’ Ståhl och trummisen Tony Trust har det som krävs för att lägga ut en ljudmatta som får grunden att skaka. En explosiv inledning med hög energi som med tuffa takter leder dig in på en rafflande åktur på totalt 36 minuter fördelat på nio låtar. 

Johan Hallströms grizzlybjörnsröst med de rullande r:en omfamnar Ram You Down i hela dess skepnad. Jonas Edmark på gitarr forcerar oavbrutet med riff, instick, krokar och solon som mynnar ut i en gränsöverskridande attraktion. Välkommen på en nöjestur som med skräckblandad förtjusning överbryggar alla regler och förordningar. 

Precis innan säcken skall knytas ihop återfinns Battering Ram som i de här sammanhangen kan sägas vara så nära en ballad det går att komma. Vid den musikaliska horisonten tar solnedgången med sig upplevelser av blues och sydstatsrock och lämnar lyssnaren i sin ensamhet med många intryck att smälta.  

Second To None är ett fint fördelat album med rakt igenom kraftfulla låtar. Här finns visserligen inget som ger gåshud långt upp över ögonbrynen, men heller inget som faller platt till marken och ger ömma tår. Det är hur jag än ser det tillräckligt bra för att sätta Filipstad på kartan. Tillräckligt bra för att blåsa av hatten på Nils Ferlin och det räcker länge och väl. 

Thomas Claesson

16

09 2022

Dagarna är räknade

Allan Parsons ”From The New World” (Frontiers/Playground)

betyg 3

Trots åldern och alla andra umbäranden presenterar den gamle ljudmakaren Parsons ett knippe låtar som återspeglar hans sinnesstämning för stunden. Albumet framhäver de flesta av hans tidigare medarbetare plus en del gästartister som sätter prägel på arrangemangen. Parsons har mest förevisat sig själv på livescenen den senaste tiden eftersom det här är blott hans sjätte soloskiva under den nästan 30-åriga solokarriären.

Fjärran är samarbetet med låtskrivaren och textförfattaren Eric Wolfson och det vitala projektet som skänkte så mycket fägnad. Den eran gav ett stadigt avtryck med många fjädrar i hatten och ni som var med förr har säkert era favoriter. Tales Of Mystery And Imagination och The Turn Of A Friendly Card är bara ett par opus som har etsat sig fast hos mig.

På den tiden var förtjusningen över de mångsidiga arrangemangen och hur allt passade samman överväldigande. Visst är produktionen fortfarande klanderfri och sångrösterna lämnar inget övrigt att önska, men det finns praktiskt taget inget att bli upphetsad över. Den generellt medelmåttiga insatsen och de två avslutande riktigt pinsamma melodierna ger en känsla av eftertankens kranka blekhet.

Vid första anblicken låter From The New World tillknäppt och tamare än vi är vana vid. När de första solstrålarna träffar Fare Thee Well blir det klart vart resan går även om de inledande tonerna trots allt har tillbakablickande synvinklar. Därefter tar stråkarrangemang över, tempot stagnerar och mjuka toner vandrar hand i hand.

Det känns förlösande att höra Tommy Shaws (Styx) avslappnade röst i den krumbuktande Uroborus som hittar sin väg i makligt tempo. Det som är förlorat kommer att hittas när framtiden tillhör det förflutna i all evighet. Dramat förkunnas med inlevelse när den omättliga ormen Uroborus slingrar sig runt och runt och äter sin egen svans.

Sedan följer kärleksballader i en jämn strid ström. Halvakustiska i sin utformning med ljumma solon från Joe Bonamassa. Både James Durbin (Quiet Riot) och David Peck (Ambrosia) lägger rejäla klickar med smör på Give ’Em My Love respektive I Won’t Be Led Astray. Låtarna verkar vara designade efter en likartad textilteknik som ömsom utförs med virknål.

Allan Parsons tar över mikrofonen och värmen i You Are The Light blir förnimbar på ett behagligt sätt. En balanserad låt som i sitt sken vinner sympati. Den sista motiverade låten Halos med sitt pulserande tema återupplivar synthesizern som, även om gitarrerna bestämmer verserna, ger de sekvenser som uppskattas av gamla fans såsom jag själv.

From The New World uppnår inte de höjder som borde ha eftersträvats. I synnerhet inte med två covers på slutet som agerar som besvärande blysänken. Det går inte att leva på gamla meriter i all evinnerlighet. Det finns lite mer att önska av mannen som var ljudtekniker på Pink Floyds – The Dark Side Of The Moon. Mannen som la in fotstegen på On The Run, alarmklockorna på Time och gav titeln till den första låten på skivan med den ofta förekommande instruktionen från mixerbordet – Speak To Me.

Thomas Claesson

25

08 2022

Sluta aldrig att tro

Journey ”Freedom” (Frontiers)

I över ett decennium har det rent musikaliskt varit förvånansvärt tyst från Journey. Däremot har det varit högljutt när det kommer till personliga tvister, medlemsskiften, utbrytningsförsök och allmänt tveksamma göranden och låtanden. I praktiken definitivt inget som gynnar inbitna fans.

Journey har aldrig konfronterat lyssnare med sin musik, så det du får levererat på Freedom är precis det du förväntar dig. De har valt att snurra runt sin egen axel och låta precis så förutsägbart, melodiskt, familjärt och obetingat pålitligt som det bara är möjligt.

Bandet som bildades 1973 i San Francisco av medlemmar från Santana och Steve Miller band har utan tvivel varit inflytelserika i sin genre. Framgångssagan har kantats av fantastiska hits och etableringen som ett av de stora banden inom stadionrock är fylld av respekt.

Journey är dessutom förmodligen ett av de mest älskade rockbanden. Det här albumet förseglar deras status åter igen, för allting som omgärdar den här utgåvan andas nostalgi. Visst, att överträffa Escape (1981) är inte den lättaste uppgiften, men historien kommer att visa att Freedom ligger så nära i baksuget att det bara är en tidsfråga innan den kommer ikapp.

Jonathan Cain med sin personliga stämpel öppnar porten till AOR-himlen med den klaviaturdrivna Together We Run. Mer specifikt än så kan en introduktion till allt det som Journey står för inte presenteras. Melodin samlar energi allt eftersom den fortgår vilket om än något är ett styrketecken.

Det rockas loss kraftfullt i de vildsinta ögonöppnarna Come Away With Me och Let It Rain. Här sitter spännbanden inte fast för alla toner kommer farandes på ett omtumlande sätt. Neal Schon, den melodiska gitarrens gud, visar att han sitter stadigt på tronen.

All Day And All Night rullar igång med en basgång som tycks vara inspirerad av Queens Another One Bites The Dust. Det svassande temat får en alldeles egen charm och Arnel sjunger i en behaglig anda lite utanför sin stilistiska stil.

Den beaktansvärda United We Stand med sin tårdrypande andemening väcker alla känslorna på en och samma gång. Den lille filippinaren Arnel Pineda, som ständigt har förre sångarens Steve Perrys vålnad över sig, visar en gång för alla att han är värdig att vara med de stora grabbarna från USA. Ett extraordinärt musikstycke skapat av de som vet hur musik ska utformas.

Den avslutande Beautiful As You Are har en utsökta körsång som lyfter låten till himmelska höjder. Ett farväl på högsta nivå som inbegriper allt det vi tror på, allt det vi hoppas på och allt det som vi älskar.

Resan är över för den här gången och det känns som om tiden har stannat. När jag blickar mot ett och samma håll där ursprunget till arena rock finns så har jag svårt att tänka mig att det går att få ett så mycket bättre åskådliggörande än med Freedom. Journey har än gång lämnat efter sig musik med stor variation där språkets och kulturens barriärer har genombrutits och glädjen har fått ett starkt fäste. Oförglömliga ögonblick att ta med sig och att dela med andra musikfrälsta människor.

Thomas Claesson

27

07 2022

En gitarrhjältes lovsånger

Michael Schenker Group ”Universal” (Atomic Fire/Warner)

Tretton spår av underhållande, njutbar och beroendeframkallande hårdrock är allt som behövs för att jorden ska snurra vidare i jämna fina varv. Det är just det som Schenker sin vana trogen framkallar omgiven av en etablerad skara talangfulla musiker som starkt bidrar till albumets omväxlande utformning. Schenker själv tillför med en till synes gränslös lätthet det så övertygande gitarrsoundet oavsett om ha står till höger framme på scen med en pälsmössa eller sitter i en v-formad kapsel i rymden.

Jag tar för givet att Michael Schenker har skapat sig själv ett så stort namn att en presentation med bakgrundsbilder är överflödig. Han mönstrar också en besättning som i stort sammanfaller med de som medverkade på förra albumet Immortal. Således ett suveränt etablerat lag som bubblar över med briljanta idéer i en aldrig sinande ström.

Redan på ett tidigt stadium går det inte att värja sig för Under Attack med sin galopperande puls tar över kommandot så till den grad att ingen pardon lämnas. De överlappande sångpartierna är fint synkroniserade med en klassisk rockkänsla som följd. Utan omsvep och dessutom med ett förlösande gitarrsolo som kronan på verket.

Calling Baal/A King Has Gone utnyttjar besvärjelser och en Moog Synthesizer i sin iver att överföra signaler ut i rymden för att tillkalla herren själv. I det här fallet mynnar det ut i en hyllning av självaste Ronnie James Dio. I synnerhet hedras Dios medverkan på Rainbows klassiker Rising (1976) och därtill är rytmsektionen från den tiden inkallad vilket leder till ett värdigt och imponerande resultat.

London Calling är lyckligtvis ingen cover på Clashs’ dito. Istället återkallas minnen och vibrationer från UFO:s glansdagar i slutet av 70-talet. En glädjespridande melodi som vaggar fram i lagom tempo. Sad Is The Song tar rygg och Schenker glänser med sina gitarrkonster. De progressiva anslagen noteras och sätter ytterligare piff på tillvaron.

Två låtar trillar in sent men inte förgäves. Både Turn Of The World och Fighter cementerar ryktet och bidrar till att det är värt att utforska hela albumet. Om du gillar melodiös hårdrock så har du hamnat rätt här. Konceptet innehåller välljudande kompositioner, lysande sånginsatser samt riff och solon av den högre skolan.

När röken väl har lagt sig så har visserligen ingenting skapats som fått grundvalarna att rämna, men tillräckligt mycket bränsle har förbrukats för att hålla lågan vid liv. Det är viktigt för utan bra hårdrock känns livet meningslöst. Det här är ett album att ta till sig samt njuta av med hela sin lekamen och samtidigt känna endorfinerna rusa genom kroppen.

Thomas Claesson

03

06 2022

Tid för Rammstein

Rammstein ”Zeit” (Universal)

Det väloljade maskineriet Rammstein träder än en gång in på spelplanen med auktoritet helt i tidens anda. Spetsfundighet och vämjelse för skyddade verkstäder har under lång tid varit hemligheten bakom framgångskonceptet. Här finns ingen plats för klichéartade uttryck för ord i dess rätta betydelse vägleder med utsträckt hand ända in i tvivlarnas land.

I princip behöver Rammstein bara andas för att hela den industrialiserande världen ställer sig i givakt. Ingen borde egentligen vara rädd för Rammstein även om de kan tyckas vara större än livet självt med sin eldsprutande andedräkt. På Zeit uppvisas ofta en mer tankfull sinnesstämning som ger sig uttryck i en skarpsinnig medvetenhet om det sköra livet och den egna dödligheten.

Så ha det i åtanke när du förbereder dig för lyssningen och plockar fram alla metal-accessoarer som finns tillhanda. Visserligen går det alltid att på ett och annat ställe slå ett hål i luften med höjd arm och sjunga i refrängen med en hjärtskärande röst för taktfastheten finns där och sinnet för humor också.

När de tristas armé tågar in (Armee Der Tristen) i ett nedslående tempo finns inget annat än vemod. Negativt som det förslår och precis så deprimerande som titeln antyder, men vad är annars att begära när vi lever i en värld som denna. Ett intrikat ämne att välja som albumöppnare, men det tunga riffet och den massiva refrängen kunde knappast ha kommit från nån annan än Rammstein.

Med en blåsorkester, av den sorten som bara går att höra i små portioner, drar Dicke Titten igång. Till Lindeman beskriver sin syn på det kvinnliga idealet, som får se ut och vara hur som helst bara det inte saknas stora tuttar. Ett utslag av yttrandefrihet i dess fria former. Det musikaliska ackompanjemanget är dock övertygande med så pass lite ompa ompa att inte smärtgränsen nås.

Kändisarnas och många andras besatthet av att vara evigt unga kan inte nog beskrivas bättre än i Zick Zack. Så träffsäkert i en värld av inte bara silikon och botox utan också tatueringar och piercingar. Ett ämne som visar Rammstein från den subtilt kritiska sidan och samtidigt klargör att det är lika svårt att dra isär de magdeburgska halvkloten som att rubba Rammstein från tronen.

Under den harmlösa titeln OK döljer sig en refräng av det frejdiga slaget. De tio som sjunger Ohne Kondom högst kan förvänta sig att belönas med preventivmedel under sommarens Rammsteinkonserter på Ullevi. Det är väl något att kämpa för. Den grovkorniga vinklingen har vi sett och hört förr. Jag säger bara Pussy och rodnar samtidigt.

Om du vill fräscha upp minnet med vilka prepositioner som styr ackusativ och dativ i samma veva som du applicerar motorolja över kroppen och skär i all läderutrustning som går att uppbringa så är Zeit ett lämpligt album att luta sig mot. Det ger trygghet i utövandet av det tyska språket och trygghet i att veta att du är ett riktigt fan av metal.

Thomas Claesson

18

05 2022

Rakt på sak

Axel Rudi Pell ”Lost XXIII” (Steamhammer/Border)

Den blonde gitarristen från Westfalen stämplar än en gång in och tillgodoser den idoga skaran av fans med ett rykande hårdrockalbum. Vid sin sida har han sångaren och trogna följeslagaren Johnny Gioeli som här får bekänna färg med tuffare takter än han är van vid i sitt moderband Hardline.

Den beryktade cocktailen av melodisk hårdrock med stänk av metal biter lika bra nu som förr. Kvintetten förfar som på sedvanligt manér när de med självtillit skakar fram sina trumfkort ur rockärmen. Inga överraskningar i form av innovationer så långt ögat kan nå, men vad gör väl det så länge folket får det de vill ha.

De svarta riddarnas mässande förebrår olycksbådande den inledande Survive på ett klentroget sätt. När frågan om vi överlever är ställd ett antal gånger utan att svar erhålles är jag tacksam för att No Compromise tar över rodret. Den starka stämman finns där igen, men titeln passar Pell som handen i handsken och riff och solo ligger bekvämt tillrätta.

Axel Rudi Pell är känd för att göra smäktande ballader av yttersta kvalitet och Gone With The Wind är inget undantag. Historien baseras på hunden som satt vid tågstationen dag efter dag och förgäves väntade på sin husse som hade gått bort i en hjärtattack. Det går åt många näsdukar för inget öga är torrt under de nära 9 minuter som sången varar.

Förmodligen tycker en nyfrälst hårdrockare annorlunda än vad jag gör, men med mina 50 års lyssnande på genren i fråga så framstår titellåten Lost XXIII som min favorit. De romerska siffrorna syftar på den 23:e bokstaven i alfabetet W vilket gör andemeningen till Lost World. Långsökt kan tyckas men lyriken begränsar grubblerierna till ett minimum. Lägg därtill tyngden som är brutal, sången som är kraftfull på gränsen till smärtsam och det frammanande temat som ihärdigt ifrågasätter vart vi är på väg.

Med en sådan illuster gitarrist vid strängarna vore det en besvikelse om inte en instrumentallåt fick plats. The Rise of Anchoor fyller den kvoten galant och när raketen tänds blir det till en högtidsstund. Den tekniska urladdningen blir inte sämre av att keyboardet blandar sig in i leken som en värdig motståndare.

Sin vana trogen levererar Axel Rudi Pell precis vad som förväntas av honom. Varken mer eller mindre. Vi får det vi behöver för att bli glada och nöjda och allt därförutom är överflödigt. Hårdrock och speciellt tysk sådan är en konstant källa till förnöjelse. Lost XXIII är ytterligare ett exempel på detta.

Thomas Claesson

25

04 2022

Högt ovan där

Legacy ”A Tribute To Leslie West” (Provogue)

När det kommer till covers finns det en uppsjö av varierande insatser på gott och ont. En del är så nära originalet att det knappt går att höra någon skillnad. Andra är så långt ifrån att det gränsar till oigenkännlighet. En del blir höjda till en nivå över det jordiska. Andra är så penibla att de måste ta betäckning bakom skämskuddar.

Uppe på läktaren finns många exempel på covers som besitter det lilla extra och överglänser originalet med råge. Här är ett litet axplock: Jimi Hendrix All Along The Watchtower (Bob Dylan). Judas Priest Let The Good Times Roll (Shirley Goodman & Leonard Lee). Manfred Mann’s Earth Band Blinded By The Light och Spirit In The Night (Bruce Springsteen). Whitesnake Ain’t No Love In The Heart Of The City (Michael Price and Dan Walsh).

Covers som i praktiken direkt kan hänföras till överlagt mord är t.ex. Celine Dions And Anastacias You Shook Me All Night Long (AC/DC) samt Pat Bones Smoke On The Water (Deep Purple), men det finns även hårdföra band som har trampat ordentligt i klaveret. Motley Crues version av Anarchy In The UK (Sex Pistols)blir till en rökpuff som helt saknar punkkänsla. Johnny Rotten har all anledning att vara förtvivlad. Musik och humor kan funka bra ihop, men Children Of Bodoms Oops!…I Did It Again (Britney Spears) gick käpprätt åt pipan. En värre misständning är svår att hitta.

Alla rockmusiker är till en början rockfans själva och det finns ingen bättre väg att visa att man är ett fan än att göra en cover av sin favoritartist. Led Zeppelin blickade tidigt på sina föregångare och lånade ett riff här Dazed and Confused och några till där Since I’ve Been Loving You. Det slutade med att det plockades lite väl friskt och pengarna strömmade in lite väl fort. Whole Lotta Love och Baby I’m Gone Leave You blev bara för mycket vilket innebar att alla från Willie Dixon till Howlin’ Wolf knackade på dörren för royalties.

Leslie West gick bort dagen före julafton 2020 och nu är delar av musikfamiljen samlade för att ge honom en sista hyllning. Det blir de sällan misstänkta som står för framförandet och det innebär att flera överraskningar träder fram. Leslie West var visserligen produktiv även i modern tid vilket visade sig med Still Climbing 2013 som är ett alldeles utmärkt album, men visst är det naturligt att leta efter guldkorn från tiden med Mountain och West, Bruce & Laing när man ändå är ute med spaden.

Zakk Wylde tar effektivt hand om Blood Of The Sun och ger den en rejäl omgång med sin grizzlybjörnsröst. De huvudsakliga riffen med sina retro och bluesiga övertoner är inte så långt ifrån den traditionella hårdrockstilen där mycket energi finns lagrad. En värdig öppning som inte håller tillbaka fullblodshästarna utan snarare ger dem fria tyglar.

Det blir den gamla trotjänaren Joe Lynn Turner som får lotsa det blues-progressiva skeppet Nantucket Sleighride (To Owen Griffin) in i säker hamn. När Felix Pappalardi första gången sjöng den på det självbetitlade albumet från 1971 tändes en fackla som trots den befängda inspirationen fortfarande brinner.

En annan klenod som tas om hand med silkeshandskar av Dee Snider och Mike Portnoy är Theme For An Imaginary Western. Det vidsträckta temat får en förtjänstfull presentation av musiker som briljerar i sin utövning. Eddie Ojeda (Twisted Sisters) lägger solot med sin röd/svarta ”bullseye”-gitarr.

En högst oväntad gäst som sätter sin prägel på The Doctor är f.d. The Doors-gitarristen Robby Krieger som spelar med betydligt bättre glöd än vi är vana att höra honom. Det är sedan tidigare känt att Krieger kan hantera slidegitarren med precision och här bjuds det på massor av tricks. Den betydligt yngre Ronnie Romero (Rainbow) sjunger ut ordinationen i den hårt ansatta mikrofonen.

Hela vägen fram till Mississippi Queen är skattkistan öppen och inspirerande tolkningar avlöser varandra. När koskällan slutligen klämtar och Slash och Marc Labelle (Dirty Honey) sätter sina signaturer på kronjuvelen så kan det inte uttryckas till större belåtenhet.

En välbehövlig hyllning till en av vår tids största musikaliska förebilder har genomförts med omsorg. Leslie Wests bidrag till musikhistorien är enastående och en viktig inspiration för nya generationer av musiker. För trogna fans en bekräftelse på ett arv som är djupt förankrat. För nytillkomna lyssnare en möjlighet att upptäcka rockmusik av bästa kvalitet.

Thomas Claesson

06

04 2022

Ett kungligt dekret

The Flower Kings ”By Royal Decree” (Inside Out)

The Flower Kings har förgyllt tillvaron med sin progressiva rock i över ett kvarts sekel. Det femtonde albumet gör inga avkall utan fortsätter i den goda andan. Paletten är rikligt färgsatt med engagerande och välmående toner som unisont förmedlas av en mångfald av välljudande instrument och oförvitlig sång.

Omslaget är för att vara i de här kretsarna gängse utformat med en skönhet som återspeglar den symfoniska musiken. Något vackert att vila ögonen på innebär i praktiken att albumet lämnar skivaffären olyssnat. Väl hemma och med skivan på tallriken kommer bekräftelsen och de positiva tongångarna strömmar ut på ett sedvanligt sätt.

Det finns ingen låt över 8 minuter och det är ovanligt i progressiva sammanhang eftersom den tidrymden i regel bara tjänar som uppvärmning. Därmed tillgodoses inte heller de episka premisserna, men det uppvägs av kvaliteten på materialet som i stor utsträckning andas optimism fördelat på en dubbel-lp som sträcker ut i modiga 90 minuter.

Så när frontfiguren, grundaren, sångaren och multimusikanten Roine Stolt tar tag i taktpinnen gäller det att ha öppna sinnen och vara i besittning av en formgjuten länsfåtölj. Det familjära soundet som öppningsspåret The Great Pretender utbringar gör heller ingen besviken. Lyriken guidar oss att hitta den rätta vägen att gå i livet och musiken fogas in enhälligt.

Hoppets stjärna lyser klart när A Million Stars överblickas. Den 12-strängade gitarren är ledsagande i den här traditionellt utförda sången där drömmar går i uppfyllelse och kärlek blir besvarad. Den mjukt dämpade sologitarren ger livsnerven innerlighet utöver det vanliga.

Den medeltida guidningen som slår an i Revolution är genuint strukturerad. En räcka av mångskiftande segment och fraseringar byggs upp trots att låten bara landar på 6 minuter. Avslutningen är praktfull med alternerande sång som sveper in som en varm vårvind.

Till de som vill få en pånyttfödelse via glockenspiel rekommenderas Time The Great Healer. Här snitslas i alla fall vägen ut innan mer traditionella instrument tar över. Melodin stegras efter hand och de markanta influenserna från Frank Zappa bidrar starkt till flödet.

Mot slutet vaskas en pärla fram med sällsynt fint skimmer. Med sin pompa och ståt har Funeral Pyres allt det som krävs för att bli en favorit. Utan hänsyn till den korta speltiden ändå helt belamrad med progressiva utsvävningar vilket det skulle ta andra en hel lp för att utveckla.

Med By Royal Decree firar svensk progressiv rock ännu en triumf. The Flower Kings når sina mål med kreativitet och talang. Lyssnaren blir omfamnad av en upplevelse som går på djupet och varar länge. De som letar efter en fest på gärdet gör sig inte besväret för det här är en idyll i den kungliga slottsparken.

Thomas Claesson

14

03 2022

Rösten från andra sidan

Big Big Train ”Welcome To The Planet” (English Electric/Border)

Bara ett halvt år efter förra skivan Common Ground släpper det neo-progressiva bandet Big Big Train ytterligare ett album fyllt av positiva tankar och gemenskap. Welcome To The Planet ljuder av hoppfullhet och livsglädje som på ett lättillgängligt sätt portioneras ut i de samvetsgranna melodierna.

Vi utforskar ett landskap med oklanderlig musikalitet och frodiga arrangemang. Med ett arv som sträcker sig till Genesis och dess omgivning och med en sångare vars röst härutöver är påfallande lik Peter Gabriels så når utgåvan till nivåer där glädje övergår till eufori.

Med tanke på den ljusa bilden som målas upp är det ytterst tragiskt att sångaren David Longdon omkom i en olycka strax efter att albumet blev färdigställt i november 2021. Det är ofrånkomligt att den händelsen kommer att färga uppfattningen av det 14:e albumet från hans band. Den utströmmade kreativa energin kommer oförmodat i en annan dager.

Så när de inledande solstrålarna i Made From Sunshine tränger igenom molntäcket sätts tonen med godhjärtade löften om hoppfullhet. Stycket är skrivit av Longdon och den nya gitarristen Dave Foster och sprudlar av optimism och välmående. Blommande magnolior, barn som kommer till världen och framför allt början på ett nytt album att ta till våra hjärtan.

Carly Bryants formidabla piano figurerar som ett begåvat understöd när Lanterna lyser upp tillvaron. Melodin tar först formen av en vackert broderad ballad med lugnande harmonier. Sedermera tilltagande i takt och styrka och med historiska perspektiv i åtanke kulminerande med en attraktiv fiol och en eldig gitarr som tar oss till himmelska höjder.

Förkärleken till brittisk nostalgi gör sig speciellt gällande i Proper Jack Froster där grundaren och låtskrivaren Greg Spawton belyser barndomens bitterljuva stunder. Hans eget handhavande av basen samt violin, blåssektion och sånginsatserna av både Longdon och Bryant sätter vind i alla segel.

Ett par instrumentala låtar ger en stunds andhämtning med sin kontrast till skönsången. Rikard Sjöbloms (keyboard/gitarr ex. Beardfish) avväpnande mischmasch av toner med 70-talsursprung i A Room With No Ceiling och Nick D’Virgilios (trummor/slagverk ex. Spock’s Beard) häpnadsväckande rytmutflykt i Bats In The Belfry sätter djupa avtryck.

Den framåtskridande förändringsprocess som titellåten till slut avger är fascinerande. Meditativa betraktelser med omfångsrika körsektioner övergår successivt till ett sprudlande sånglustspel av sällan skådad progressiv teaterkaraktär.

Big Big Train med sitt ursprung från Bournemouth, UK har med Welcome To The Planet avlagt sitt testamente mönstergillt. Det är svårt att inte bli emotionell när David Longdon och hans unika sångröst har tagits ifrån oss för alltid. En röst som bar på källkoden till progressiv rock. Han var beundrad och respekterad för det han gjorde, omtyckt och älskad för den han var.

Thomas Claesson

22

02 2022

Ett stycke modern historia

Jethro Tull ”The Zealot Gene” (Inside Out)

Att Jethro Tulls förra skiva Christmas Album från 2003 skulle vara någonting att skriva hem om kändes först främmande då julskivor i största allmänhet lever en tynande tillvaro. Nu visade det sig att skivan höjde sig så över mängden att jag sedan dess har spelat den i sin helhet varje jul. En tradition som jag inte är ensam om.

Väntan på en ny Jethro Tull-skiva i över 18 år kan tyckas vara en ocean av tid, men den har fyllts ut med alla slags utgåvor. Album under formen solo, jubileum, orkester och live har figurerat flitigt. Om det har varit med eller utan medlemmarna i Jethro Tull har varit helt upp till Ian Andersons godtycke.

På de 12 spåren som återfinns här berörs olika perspektiv av mänsklighetens belägenhet. En föga förvånande aspekt, men nu återfinns även religiösa grubblerier. Det ger sig uttryck i att varje sångtitel anknyter till en bestämd fras från bibeln som i sin tur vidareutvecklar den lyriska sammansättningen.

Den aktade flöjtisten, sångaren, kompositören och utövaren av allehanda andra instrument Ian Anderson öppnar sitt sånghäfte med Mrs Tibbets. Den musikaliska identiteten avslöjas när flöjten vrider och vänder sig som nyckeln i kompositionen. Ett solitt gitarrsolo styrker uppbyggnaden. Den mörka lyriken beskriver systematiskt ett samband av obarmhärtig förstörelse.

Det mycket närvarande pianot i Mine Is The Mountain tar sig friheten att i introduktionen ge vibrationer som går ända tillbaks till kultförklarade Locomotive Breath från 1971. Här ligger dynamiken fast förankrad, men framför allt återfås mystiken som vi är vana att få den levererad.

Titelspåret antar en rockigare form med charmerande riff som tidlöst arbetar sig fram till en av höjdpunkterna. Andersons röst som helhjärtat gör utfall mot den splittrade världen stöds effektivt av den kraftfulla instrumentationen. Ett tillspetsat spår som sätter människors skärpta motsättningarna i blickfånget.

Det är sällan ett dragspel uppfyller någon nämnvärd funktion, men i de här sammanhangen och i synnerhet i Sad City Sisters så infriar det sin plats förtjänstfullt. I sällskap med mandolin och flöjt alstras en gemenskap där de tre instrumenten samordnas i en tilldragande relation. Sången belyser frustrerade tonårsflickor som har kommit på kant med tillvaron.

Bortsett från den bibliska urkunden så är skriften poetisk, bildad och någorlunda respektfull. Hänvisningarna är förståeligt svåra att greppa, så det är lättare att bara följa det talande ordet och bilda sig en egen uppfattning. Den avslutande och mycket gåtfulla berättelsen om The Fisherman Of Ephesus  kommer att hålla mig försjunken i djupa tankar under en oöverskådlig tid.

Även om The Zealot Gene är ett igenkännbart Jethro Tull-album med genljud från fornstora dagar så når det inte hela vägen. Det är ett tillräckligt bra progressivt folkrockalbum så att jag kan kan andas ut och fortfarande kalla mig en trogen Jethro Tull-fan. Helst hade jag velat haft ett gammalt Jethro Tull-album men jag fick ett nytt. Det går inte att få allt här i världen.

Thomas Claesson

12

02 2022