Posts Tagged ‘Thomas Claesson’

För alltid fri

biff

Biff Byford ”School Of Hard Knocks” (Silver Lining/Warner)

Efter att ha varit Saxon’s härförare i över 40 år har nu Biff Byford äntligen släppt sin första soloskiva. Såsom 69-årig andebesvärjare i Saurons fotspår och med en domedagsröst som kan få berg att rämna svingar han sitt svärd med dräpande precision.

De två första spåren, Welcome To The Show och titellåten, känns oerhört traditionsbundna och kunde lika gärna tillhört Saxon’s egen låtkatalog. Förändringar kommer emellertid snabbt när Byford börjar vandra från hörn till hörn i territorium som annars inte vore tänkbara.

Det talande ordet i Inquisitor ackompanjerat av en ödesmättad flamencogitarr tjänar som förlaga till tolkningen av Edgar Allan Poes’ skräcknovell The Pit And The Pendulum. Det här är skivans bästa spår som med mörk progressiv metal och teatral utformning endast är tillägnad de som inte är räddhågsna och klarar lyrik fylld av fasor. Darkness, at wait for my end to come soon. Madness, the pendulum waits in my tomb.

Byford fäller ut sina vingar och bryter klädkoden med en cover av Simon and Garfunkel’s Scarborough Fair. Om det är en pojkdröm som går i uppfyllelse eller ett hastigt patriotiskt infall kan endast utrönas i betraktarens ögon, men visst lägger det en lugnande hand på händelsernas epicentrum om än tillfälligt.

Den andra covern som är mer formanpassad är det vapenskrammel som framställs i Wishbone Ash’s Throw Down The Sword. En sång som Byford tidigt har använt som rättesnöre och ett ämne som mer än en gång har används i sådana här sammanhang.

Sedan sträcks högernäven formad till djävulens tecken mot metal-himlen och helvetet brakar loss när Worlds Collide kommer farande hals över huvud, tung, vidsträckt och frenetisk. Det otroligt starka solot av Fredrik Åkesson (Opeth) i bästa Yngwie Malmsteen-stil sätter extra snurr på omloppsbanan.

Ett tema som inte med nog eftertryck kan gestaltas är Pedal To The Metal och här finns det äntligen åskådliggjort med en tyngd som inte ens Saxon själva är mäktiga till. En på det hela taget energisk hälsning till alla vapenbröder, fartälskare och allmänt livsnjutande medmänniskor.

För de som är klädda i denim och läder tillgodoser Hearts Of Steel alla behov. Christian Lundqvist’s (The Poodles) bombardemang av trummorna får önskvärd effekt. Ett heavy metal nummer med starka riff och hjärtat slår obevekligt lite extra fort när stålspetsade pilar skjuts kors och tvärs mot 80-talets ursprung.

Till slut en ärlig kärleksförklaring till hustrun i Me And You och en kraftansamlande självbiografisk ballad vid namn Black And White och hela hylsnyckelsatsen är plötsligt både välsorterad och komplett. Det är bara att släcka ner belysningen i verkstadslokalen och gå hem efter ett gediget utfört arbete.

4:a decennier efter Strong Arm of The Law, Wheels Of Steel och min absoluta favoritsång Dallas 1 pm har fortfarande Biff Byford herraväldet på sina axlar. Han träder fram, ställer sig bredbent och kastar huvudet bakåt så att det långa vita håret svävar i luften. Först nu är väntan på en soloskiva över och ordningen är definitivt återställd.

Thomas Claesson

27

05 2020

Signe De Printemps

lazuli

Lazuli ”Le fantastique envol de Dieter Böhm” (L’abeille Rode)

Precis som rubriken anger är Lazulis senaste utgåva ett vårtecken med lust och fägring stor. Den friska fläkten från södra Frankrike med sin musikaliska passion och emotionella engagemang öppnar en ny värld fylld av konstnärlig utsmyckning.

Albumet i sitt ursprung kretsar kring en berättelse där musikerna fyller upp flaskor med sina bedårande sånger. Flaskpost som vind för våg kastas i sjön i hopp om att finna lyssnaren som kan omfamnas av musiken i hela dess vidd.

I de böljande vågorna som sveper över de sju haven lotsas buteljerna vidare i Les Chansons Sont Des Bouteilles à La Mer till tonerna av en bedårande sångstämma. Allteftersom melodin fortskrider byggs sjön upp och det underliggande pianot blir allt mer framträdande. Till slut forcerar Gédéric Byar gitarren i ett solo som bör få självaste David Gilmour att lyfta på ögonbrynen och det mer än en gång.

Den progressiva fabeln fortsätter med ödesmättad framtoning i Mers Lacrymales. Ett episkt stycke som försåtligt manar fram lyssnarens inre medvetande. De drömlika tonerna i Un Visage Lunaire är som vatten som porlar fram över stenarna i en fjällbäck, drickbart och befriande klart med delikata intonationer från en aldrig sinande källa.

I det eviga sökandet efter musik som tillför nya dimensioner framstår Lazuli och sångaren Dominique Leonettis majestätiska, ljusa stämma som en livsbejakande stimulans. Lägg därtill sättningen som förutom traditionella instrument kryddas med marimba, franska horn, speciella slagverk samt en léode som är en kombination av gitarr, synthesizer och melodisk såg. En osannolik mix som tillsammans med det franska språket skapar en mycket speciell stämning.

Vem är då denne Dieter Böhm? Är han den ivriga beundraren som flyger land och rike runt och besöker konserter varhelst Lazuli än spelar? Eller är han du som just läser det här? Eller är han rentav jag själv som har haft progressiv rock som ledstjärna i hela mitt vuxna liv? Sången Dieter Böhm ger inget svar utan lämnar snarare över hela ansvaret till lyssnarens fantasi och det är ju så vi innerst inne vill att det skall vara.

När jag kastar ett getöga på den nyligen öppnade glasflaskan som står snett framför mig på bordet blir jag alltmer övertygad om att den här skivan med sina undersköna chansons är tillägnad inte bara alla fans utan hela världen – A Tout Le Monde.

Thomas Claesson

28

04 2020

Vapensköld med anor

w i s h

Wishbone Ash ”Coat Of Arms” (Steamhammer/Border)

Många, men inte de allra mest inbitna entusiasterna skulle kunna tro att Wishbone Ash försvann spårlöst efter 70-talets segertåg. De senaste decennierna har bandet emellertid släppt verk mer eller mindre regelbundet även om utgåvorna har haft en begränsad inverkan.

Det stilbildande albumet Argus (1972) rönte på sin tid stor uppmärksamhet.

Sammanflätningen av progressiv rock med folkmusik gav en säregen prägel som visade sig bli nyckeln till framgång. De vitt omtalade tandemgitarrerna blev också vägledande för band som t.ex. Thin Lizzy, Lynyrd Skynyrd och Judas Priest.

Tillsammans med grundaren Andy Powell axlar numera Mark Abrahams den andra gitarren och det mycket förtjänstfullt. Den nyfunna kreativa drivkraften materialiseras i Coat Of Arms och för en stund fyller de omisskännliga gitarrerna ut tomrummet efter en svunnen epok.

Den spirande förnimmelsen av samsyn tar sig uttryck i titellåten som svassar fram med starka harmonier. Intrikata framåtsträvande arrangemang avlöser varandra med rytmskiften och soloattacker vassa som slipade knivseggar.

Ådran som bär på anlag av blues dunkar lite extra under Drive och Back In The Day som båda slår an på den känsliga strängen. Melodierna har blicken fäst i backspegeln där föremål kan verka vara närmare än de i verkligheten är.

Även i den mera undanskymda hörnan där den drömlika Floreana och den evigt kärleksfulla It’s Only You I See härbärgerar finns tydliga tecken på bandets unika karaktär. Den överväldigande episka stämningen förverkligas på klassiskt manér och det är svårt att hitta en spricka i vapenskölden.

En tidig eftermiddag på SRF i juni 2017 var jag fast övertygad om att Wishbone Ash hade gett upp nyskapandet för att endast fokusera på sin fantastiska live-show. Titlar som The King Will Come, Phoenix och Blowin’ Free finns inte heller på den oförutsedda Coat Of Arms, men den får ändå anses som en gåva som inte kan avvisas.

Thomas Claesson

10

04 2020

Honung för själen

nektar

Nektar ”The Other Side” (Cherry Pop/Border)

Med rötterna rotade djupt ner i det tidiga 70-talet uppdaterar det i lika delar ikoniska och progressiva rockbandet Nektar sin låtskatt med ett sprudlande album. En överraskande fräsch utgåva som lyfter fram det obestridliga arvet och dessutom ger bandet en välförtjänt extra runda.

Nektar bildades 1969 vilket betyder att originalmedlemmarna är över 70 år. Till den digra skaran som idogt har burit facklan hela vägen hör Derek ‘Mo’ Moses Bas/sång, Ron Howden trummor/sång och Mick Brocket speciella effekter/text. Ytterligare tre medlemmar med varierande bakgrund gör bandet komplett.

Materialet som erbjuds på The Other Side är av högsta valör. Det känns som att träda in i den allra finaste salongen med draperade sidengardiner, persiska mattor, silverkandelabrar med evigt brinnande lågor samt stolar, bord och schäslonger i äkta gustaviansk stil. Kort och gott ett gemak fyllt av glädje, kvalitet och harmoni.

Ridån går upp och I’m On Fire sveper in fylld av positiv energi. Den upplyftande rytmsektionen andas välmående och gitarr och orgel flikar in effektfullt. En resolut öppningsakt som med övertygelse leder bandet rakt in i 2020-talet. Med trumstockar klapprande som kastanjetter inleds Skywriter vars ursprungliga idé formades redan 1978. Troligen just därför lägger Kendal Scott mot mitten av stycket ut ett Procol Harum-solo på sin hammondorgel. En händelse som får mig att lyfta händerna mot himlen i visshet om att det finns en högre makt som hör böner trots allt.

Händelsernas centrum kretsar dock runt den nästan 18 minuter långa Love Is/The Other Side som i sig själv täcker en hel LP-sida. Den gudabenådade rösten i all ära, men det är de instrumentala partierna som stjäl hela föreställningen. Tydliga inslag av Yes och Fragile/Close To The Edge-eran sätter sin prägel med en oemotståndlig ackuratess. Randy Dembos 12-strängade gitarr och strofer av slide förstärker känslan av hopp och kärlek. Ett pianosolo av den klassiska skolan befäster det klimax som sätter guldkant på tillvaron.

Drifting svävar fram i suggestivt tempo omgärdat av Ryche Chlandas bitska gitarrsolon med den väl avvägda distorsionen. Keybordet behåller lugnet och i följe med starka röstresurser slingrar sig melodin i stilla mak mot det dunkla nedtonade slutet. Devil’s Door å andra sidan utvecklar sig till en rakryggad rocksång av det lättsamma slaget med tydliga kännetecken från det allenarådande 70-talet. En klar vittnesbörd på en konstart som få bemästrar.

The Light Beyond är det korta mellanspelet med keyboard som oavkortat leder lyssnaren mot de halvakustiska vackert fullbordande melodierna Look Thru Me och Y Can’t I B like U. En angenäm mjuklandning som får känslorna att hämta andan.

Utan att för den delen förneka Nektars egen identitet, så finns det även influenser från Camel, Barclay James Harvest och Pink Floyd instuckna lite här och var. Detta bara sagt som ett tips för att veta åt vilket håll man skall titta.

Nektar har på ett övertygande sätt transporterat idéerna från 70-talet till dagens datum och gett dem en autentisk fräschör och värme i tidens anda. 50 års erfarenhet har med klass och värdighet förverkligat den upplevelse som varit så innerligt efterlängtad.

Thomas Claesson

27

03 2020

Klockan ringer för 2:a akten

magnum serpent

Magnum ”The Serpent Rings” (Steamhammer/Border)

Om det bara hade gällt att bedöma tecknade omslag, så hade det varit enkelt. Då hade full pott delats ut lekande lätt. Illustrationen ger garanterat en timmes underhållning i sig själv och då är det ändå ovisst om alla detaljerna är observerade och korrekt uppfattade.

Lägg t.ex. märke till de två mössen Gus och Jack från Askungen nere i det högra hörnet. De beundrar med inlevelse sin kreation – den blå manteln som elegant pryder den historieberättande krigaren.

För att komma tillrätta med de slingrande rörelserna i musiken krävs däremot ett fast grepp. Till en början väger konceptet ganska lätt i den krönta vågen, men ju mer de hypnotiska ögonen får fäste desto mer växer föreställningen.

Att det historiska arvet bärs vidare av Magnum kan inte åsidosättas. De är fortfarande britternas stolthet så väl som nöje och med det i bakhuvudet får de behandlas med respekt. The Serpent Rings är en distinkt inkörsport till en mer rockorienterad terräng till skillnad från vissa av de föregående albumen som har en mer radioanpassade karaktär.

Belägg för det finns redan i den inledande Where Are You Eden? som i sitt sökande efter evigt liv även är förkovrad med orkestrala arrangemang. You Can’t Run Faster Than Bullets fyller på i samma anda. Gitarristen/låtskrivaren Tony Clarkins visioner auktoriseras av Bob Catleys forcerande stämma på ett föredömligt sätt.

Ett tecken i skyn som visar på ett stort sinne för vett och etikett är att Supertramps bevingade pianoackord från The Logical Song får inleda Madman Or Messiah. Sången beskriver självutnämnda profeter och faran med att följarna utövar ohyggliga gärningar.

Det finns några låtar som glimrar lite extra när de blir belysta av UV-lampan. The Great Unknown och The Last One On Earth faller in under den kategorin. Båda ger anledning till att fundera över livet och att uppskatta det du har innan det är för sent.

The Archway Of Tears handlar om ett fattighus som var beläget utanför Birmingham under den viktorianska tiden (1837-1901). De svepande episka tonerna förädlas med trollkarlen Rick Bentons keyboard och som kronan på verket framförs ett gitarrsolo av högsta dignitet.

Magnum har lyckats fånga momentet när de surfar på sin 2:a våg av framgång. Deras formel med utsvävningar som väcker lyssnarens intresse utan att för den delen ta för stora risker är beundransvärd. Om det finns någonting som kan få Imperiet enat, så måste det  vara den storstilade melodiska rocken som med pompa och ståt presenteras här.

”Rule, Britannia! rule the waves:
”Britons never will be slaves.”

Thomas Claesson

11

02 2020

Klockan klämtar för dig

admiral

Admiral Sir Cloudesley Shovell ”Very Uncertain Times” (Rise Above/Sound Pollution)

Slaget vid Hastings fortskrider med de tappra tre anglosaxarna ledda av amiralen själv – den hårdföra gitarristen/sångaren Johnny Gorilla. I sin iver att framföra sitt budskap och nu inne på 4:e utgåvan är de fast beslutna att upprätthålla den oborstade retro-rocken till varje pris. Kosta vad det kosta vill.

Bandet såg dagens ljus för första gången från en grotta 140 miles öster om Stonehenge för elva år sedan. Tilldragelsen blev i fel tidsålder, men det är inget som har någon som helst betydelse. Överlevnadsinstinkten och människans urkraft tar inte hänsyn till sådant oväsentligt.

Den opolerade burdusa ambitionen avlossar effektivt salva efter salva mot det pladdrande etablissemanget. När de historiska vingslagen framhäver sin oförtrutna orättvisa så svingas den välbalanserade slägghammaren galant i cirkelformade rörelser. Det är så stoner metal uppfyller sitt syfte.

Vad än amiralen pysslar med i dessa obeständiga skeden, så är det inte att spilla bort någon tid. Förutsättningarna finns där redan på titelspåret med den nedstämda nutidsorienterade yttersta domens förkunnelse. En del samhällsomvälvande åtgärder skulle säkert bli utförda om konceptet följdes i sin utformning, men en kandidatur till folkvalda parlamentariker är föga troligt.

Sju år efter debutalbumet Don’t Hear It… Fear It klingar Ten Years Later på med oförtruten energi. I bakvattnet efter Sabbath Bloody Sabbath finns många underströmmar. Här är en av dem inkarnerad i all sin vitalitet. Till de som är ute och söker med ljus och lykta efter Lemmy Kilmisters ande så behöver inte blicken fästas högre än till Mr. Freedom. Ett skrämmande förkroppsligande tillägnad den inbitne nostalgikern.

Saker och ting blir bara bättre ju längre skivan fortplantar sig. I Iceberg får sludge metal fäste och det råa, elaka och smutsiga byket banar vägen till ett fullständigt segertåg. Biscuits For Victor för tankarna bakåt i tiden till mästaren Frank Zappas och hans lärjunge Captain Beefhearts glansdagar. Då fanns humorn inbakad i musiken och Blackworth Quarry cementerar den känslan med sin avslutande toalettspolning. Ett fullständigt genidrag.

Så här kan det gå om man stänger in tre långhåriga polare i ett sjaskigt mörklagt rum utan vädringsmöjligheter och skruvar upp volymen till max. Hur än osäkra tiderna är så är en sak dock höjt över alla tvivel. Amiralen kommer aldrig att svika dig. Vad du än hittar på.

Thomas Claesson

14

01 2020

Tredje gången gillt

flyingcolors3

Flying Colors ”Third Degree” (Mascot/Music Theories/Warner)

Flying Colors är ett band som egentligen inte skulle finnas, men när medlemmarna väl sammanstrålar så blir det ett resolut om än splittrat resultat. De kallar sig själva för ett progressivt rockband och det lär ingen betvivla, för det finns sannerligen ingen brist på influenser.

Merparten av låtarna skrevs redan 2016 och den gemensamma skrivarprocessen är den enkla biten. Problemet är att organisera upp en sammankomst och komma in i studion för det är inte lätt då alla har så många järn i elden på annat håll.

Såsom ciceron har Casey McPerson all anledning att vara stolt. Dels har han en röst som är få förunnat och dels är han omgiven av professionella musiker som kan få den mest hårdhudade att mjukna. Tre av dem är från det allra förnämsta progressiva rummet och den fjärde normalt gitarrist i ett världsledande rockband.

Det sägs ibland att mindre är mer men det gäller inte More som faller in under rubriken utsträckt hårdrock med sina utstuderade 7 minuter. Mike Portnoy och Dave LaRue vevar igång rytmen och lokföraren McPerson sätter igång tågsättet med stegrande fart. Utan att vara släkt med varandra växlar Neal Morse och Steve Morse följsamt in vagnarna på sidospår med assistans av keyboard och gitarr så att det klingar ut i en uppsluppen nöjestur.

Om det är en släng av högmod eller en nyck av en stark drift är osagt, men Love Letter känns malplacerad. Surfpop från sandstränder med badbollar i luften hör inte hemma i sådana här sammanhang. Det kvittar hur mycktet ödmjukhet eller sinne för humor man än kan ha.

Third Degree kommer inte upp i samma klass som förra skivan Second Nature även om det yvas friskt på Geronimo. Det kanske passar bra att gå till attack på det viset så här i juletid. Den maniska basgitarren gör dock att man känner sig fångad i en jazzfusion-fälla med ett bombardemang av enerverande funk.

En del kan tycka att You Are Not Alone är bedårande vacker och har ett budskap att förmedla, andra att vi har hört för mycket av den varan och att den är så smörig att en hel långpanna lätt blir fylld till bredden. Jag tillhör den senare kategorin.

Ett betydligt bättre alternativ om sinnesstämningen skall få sin beskärda del är Cadence. Med understöd av en liten stråksektion böljar de överdådiga harmonierna fram och åter på ett själfullt och upplyftande sätt. Lägg därtill njutningen av att höra Steve Morse’s gitarrslingor glida förbi och upplevelsen blir total.

De anpassade progressiva låtarna Last Train Home och Crawl ger det behövliga lyft som är så tillfredsställande. Bandet, även om det i verkligheten är ett sidoprojekt verkar ha roligt när de träffas och för de som uppskattar en progressiv version av Journey så är ni välkomna. Ni har kommit rätt.

Thomas Claesson

13

12 2019

En bländande förevisning av svensk tonkonst

flower kings

The Flower Kings ”Waiting For Miracles” (Inside Out/Sony)

Det är en ren fröjd att plocka av papperet på en så omfångsrik och mångsidig bukett av progressiv rock som The Flower Kings erbjuder. Såsom svenska pionjärer och förgrundsfigurer sedan mitten av 90-talet är varje utgåva en högtidsstund för musikälskare av rang. Chansen att få sina önskningar uppfyllda är stora.

Waiting For Miracles är ett dubbelalbum som spänner över nästan en och en halv timme. Inget konstigt med det, men det märkliga är att låtarna är begränsade i tidsomfång. Endast ett fåtal når knappa tio minuter och det är högst anmärkningsvärt i sådana här sammanhang.

De kortare sångerna som exempelvis Wicked Old Symphony med sin lekfulla och gladlynta garnityr bör ha förmågan att locka till sig nya lyssnare. Det är inte nödvändigt att ha gått omkring och burit på en ryggsäck med Emerson, Lake & Palmer i hela sitt liv, även om det gör det lättare att förstå och njuta av musikformen.

Det oemotståndliga pianostycket House Of Cards banar väg för Black Flag som var den sången som först släpptes som singel. Med flaggan på hel stång signalerar grundaren och frontmannen Roine Stolt att den unika definitionen för välmående är intakt.

Miracles For America och Vertigo bringar båda en sann glädje till de som är i besittning av LP-skivorna Fragile och Close To The Edge placerade under bokstaven Y i skivbacken. Smakfulla harmonier, välmående keyboard, knivskarp gitarr och bedårande skönsång är sammantaget ett vinnande koncept i konsten att återuppliva det tidiga 70-talet.

The Bridge är en mycket vacker komposition. Den mystiska atmosfären byggs upp med enkla pianoslingor, akustik gitarr och hänförande sång för att avslutas med ett mäktigt gitarrsolo. För mig är väntan på ett mirakel över. Det finns redan här.

Hela albumet genomsyras av pampiga och omväxlande klassiska strofer från en outtömlig källa av innovativa sångstrukturer. Vare sig man vill åtnjuta musiken i en konserthall med full orkestral sättning eller omsluta sig med ett par hörlurar och sväva bort som mannen från Mars, så uppfyller den sitt syfte. Den grå vardagen förblir ett minne blott. Någonting som fanns, men inte längre existerar.

Thomas Claesson

20

11 2019

Varken vitlök eller spetsad påle hjälper

69 eyes

The 69 Eyes ”West End” (Nuclear Blast)

Hur många gånger jag än trycker på Gothic Rock-knappen så kommer det inte fram något bättre alternativ än vampyrerna från Helsingfors – The 69 Eyes. Så har det varit sedan Angels från 2007 lade världens rockscener för sina fötter med bitande stycken som Never Say Die och Perfect Skin och så lär det förbli med West End.

Glöm återupplivade föreningar av rockband. The 69 Eyes med 30 år i branschen är motivationen att driva dig framåt mot en tillfredställande framtid. Det här är rock som fanns då, är nu och kommer att bestå. Rock som skakar om din kropp, smeker dina sinnen och räddar din själ.

Tystnaden bryts av Two Horns Up och det bör uppmuntra vilken person som helst med nitförsedd läderjacka oavsett ålder och kön. Således en kickstart och en skamlös förnedring av djävulen själv som får lida spott och spe till intonationen av Jyrki 69’s majestätiska basröst och Dani Filth’s nesliga tunga (Cradle Of Filth).

27 & Done borde spelas på varenda radiostation överallt om vi bara hade levt i en sund och rättvis värld. Ett hedrande erkännande till alla musiklegender som föll ifrån vid 27 års ålder. Varningens finger höjs till de som vill uppfylla sina drömmar för mörka krafter kan omintetgöra livets mål.

De obevekliga riffen i The Last House On The Left får dig att permanenta håret och ha din finaste luftgitarr i högsta hugg. Det passar också att vara på sin vakt när den heta spökryttaren Cheyenna gör sin framfart på E 69:an. Hon är en uppenbarelse som är kuslig, men ändå älskvärd med sin karisma. De två gitarrerna eldar upp stämningen till en kärlekskrank romans med något åtråvärt men ändå förbjudet.

The 69 Eyes är inte redo för att stoppas ner i kistan ännu, långt därifrån. Om du vill besöka obskyra honkytonk-barer i källarvalv du inte trodde fanns eller har tillräckligt med mod för att gå på spökvandring, så passar musiken från West End alldeles förträffligt. Bär gärna ett kors runt halsen. Det kan komma bra till pass.

Thomas Claesson

30

10 2019

Känslosam triumf

bert h

Beth Hart ”War In My Mind” (Mascot/Warner)

Beth Harts bekymmer och eviga kamp mot onda andar är väl belysta. Förmodligen är det de verkliga händelserna i livet som föder den exceptionella känslan att kunna skapa förtrollande melodier med känslofulla texter. War In My Mind erbjuder en samling sånger som avslöjar den nakna sanningen på ett öppenhjärtigt sätt.

Med tanke på allt hon har gått igenom är det gripande att se henne sitta vid pianot osminkad och sårbar. Helt annorlunda var samarbetet med bluesrockgiganten Joe Bonamassa som blev inkörsporten till min första kontakt med Hart. I synnerhet uppskattade jag Live In Amsterdam som fördelade gracerna dem emellan på ett strålande manér.

Det tas inga fångar i Bad Woman Blues. Här visas prov på den tuffa och rentav elaka sidan på en kvinna som inte har någon som helst avsikt i att vara god. Ett avsteg mot vad som komma skall, men det ogudaktiga framförandet lär förföra alla vänner av bluesrock till det yttersta.

I titellåten glänser Harts unika röst när balansen mellan kontrollerat lugn, närgående passager och pampiga urladdningar effektivt exponeras. Ett bländande arrangemang som får en att tappa andan när Harts känslosamma och ärliga utstrålning lyfts fram.

Hart började spela piano redan som 4-åring och nu 43 år senare breder hon ut hela sin talang i full skala. Den obeslöjade och otroligt sorgsna Sister Dear rymmer bara pianot, Beth Hart och saknaden efter hennes bortgångna syster i salig hågkomst. Det är svårt att hålla tårarna tillbaka.

Sugar Shack är ett energiknippe som gör att man för en stund väcks upp ur sitt drömliknande tillstånd. Tempohöjningen är i hög grad välkommen och för en stund dras man ut på ett elektromagnetiskt kraftfält som ger välbehövliga tonstötar.

Den sensuella Spanish Lullabies avspeglar ett stadie av fullständig fridfullhet. Flamencogitarrens sätter sin unika prägel på en sång som ger harmoni och hoppfullhet. Rub Me For Luck är storartad och kan mycket väl vara den starkaste sången på albumet, men det är upp till var och en att bedöma.

Det verkar ändå som om Beth Hart har kommit en bra bit på väg med att återfå tryggheten i sitt liv och inte vara försjunken i grubblerier och allt hon skäms för. Det lär finnas ett ljus långt där borta i den mörka tunneln och jag tror hon har fångat det. War In my Mind är en öppen betraktelse i att komma igenom svårigheter i livet och tillägnad alla andra som har sinnesnärvaro nog att gå igenom den svallande känslostorm som skivan framkallar.

Thomas Claesson

25

10 2019