Posts Tagged ‘Thomas Claesson’

Välkommen tillbaka

sindogs

Zal Cleminson’s Sin’Dogs ”Zal Cleminson’s Sin’Dogs Vol. 1” (Sin Dogs Music)

Zal Cleminson var den tappraste av alla de som marscherade söderut från det skotska höglandet i början på 70-talet. Han hade bara sin Gibson SG som vapen i kampen mot övriga världen och världen hade inte en chans.

När väl röken hade lagt sig efter premiären med det hårt bankande bandet Tear Gas så anslöt sig Zal till den sanna estradören Alex Harvey och hans sensationella band. Det beslutet var inte svårt att ta. En lyckad sejour infann sig och Zal fann sin karaktär som en sminkad gycklare under de teatrala scenframträdandena. Vid sidan av Dan McCafferty i Nazareth fortsatte framgångssagan sedan under ytterligare några år.

Jag fick äran att bevittna Zal på Sweden Rock Festival 2006 i samband med att SAHB återförenades med Max Maxwell på sång. En omtumlande upplevelse som inte blev sämre av att jag smuttade på en kopp kaffe ur en insmugglad termos framme vid stängslet. Så kan man inte göra nu för tiden.

Under senare år har Zal Cleminson levt ett undanskymt liv på Cypern för att hitta meningen med livet. Ända tills nu vill säga då han vänder ett nytt blad i boken om hårdrock och kommer tillbaka med frid i sinnet och ett nytt band men med gamla trotjänare fulla av inspiration och spelglädje.

Det är tungt och vildsint med dubbla gitarrer när Armageddon Day ser dagens ljus som första spår. De dräpande riffen förstärks med starka solon och sång med inslag av varulvsylanden. Nackhåren reser sig och när Guns Of God  briserar far jag upp ur länsfåtöljen som skjuten ur en kanon. Inte ens en bredsida från ett tungt bestyckat galärfartyg hade kunnat ge den effekten.

De genuint äkta tonerna, harmonierna och den enkla volymkontrollen banar väg för gitarrsolon som  ger lyssnaren samma emotionella inlevelse som för sången. I.O.U är tillägnad den trogna skaran av fans som jag själv tillhör. Tackar ödmjukast.

Avslutande Still Breathing visar med bestämdhet att det skulle till en 70-åring vid god vigör för att cementera hårdrocken en gång för alla. Han har gjort den skivan han alltid önskat att göra. Vi har fått den skivan vi alltid velat ha. Zal har kommit tillbaka. Vad mer kan man rimligtvis begära?

Zal Cleminson kommer till SRF i sommar. Han har lovat att spela Alex Harveys Faith Healer och bara det är en anledning att åka ner. Varför inte rentav uttrycka sig som pojken från Dalarna gjorde när systrarna Kallur kom på besök: En sån här chans får man bara en gång i livet.

Thomas Claesson

10

05 2019

Vid ljudet av klockan

pavlov

Pavlov’s Dog ”Prodigal Dreamer” (Rockville/Sound Pollution)

Även om Prodigal Dreamer inte kommer upp i nivå med dess föregångare Pampered Menial och At The Sound Of The Bell från sent 70-tal, så är det tillräckligt för att få hjärtat att slå några extra slag av lycka. Den rena skära magin må ha dämpats något, men vilka kan konkurrera med det som skapades för över 40 år sedan? Knappast någon.

I trollerilådan denna gång finns förutom den mytomspunna progressiva känslan även inslag av americana, blues, funk och rentav musik som har bevarats genom muntlig tradition. Sångerna är inte utdragna med flerfaldiga taktskiften utan mer fokuserade på melodi och lyrik vilket visar sig vara mycket tilltagande.

Den inledande Paris fångar oåterkalleligt in atmosfären som det var tänkt. Det lilla extra soundet som gör Pavlov’s Dog så unika rullas ut framför fötterna elegant och utan omsvep. Hard Timesstramar upp det inledande vemodet med tempohöjning samt verifierar det goda allmäntillståndet för gott.

Thrill Of It All fortsätter oväntat i reggae tempo och när Amanda McCoy får den avslutande illmarigt kvidande gitarren att plågsamt utgjuta sin ångest, så går det rysningar längs ryggraden. Easter Day är sagolikt vacker och får anses som den klart lysande stjärnan på skivan. Inte många kan fånga in den sinnesstämningen och det med en självförklarande lyrik som till och med går att lägga på minnet. För Pavlov’s Dog en helt vanlig dag på jobbet.

Det är nära att Abbie Steiling’s förbluffande violin stjäl hela föreställningen med den superbt känslosamma och uppfinningsrika stilfullheten. Om det inte hade varit för en ack så liten, men otroligt betydelsefull detalj vill säga. För det som obönhörligt griper tag i nackskinnet är David Surkamp’s unika stämma som gör att uppmärksamheten fångas in med en järnhand som inte släpper taget förrän sista tonen ebbar ut. Är det en liten dos av helium som sätter karaktären på rösten månntro?

Föga anade vetenskapsmannen och nobelpristagaren Ivan Pavlov när han på 1890-talet utförde sina studier på hundar att det skulle inspirera ett progressivt rockband från St. Louis, Missouri. Albumet pryds förstås med ett tidstypiskt motiv. Någonting annat vore otänkbart.

Pavlov’s Dog har även skrivit musik till den kritikerrosade filmen Beautiful Boy från 2018. Skivan å andra sidan är inte bara ägnad för människor med ett gott sinne för kultmusik utan även för hundar som vet vart de skall få mat när klockan slår och dessutom är de enda lyckligt lottade som hör David Surkamp’s högsta toner.

Thomas Claesson

11

03 2019

Sången förblir den samma

greta2

Greta Van Fleet ”Anthem of the peaceful army” (Universal)

Att ett band med det kufiska namnet Greta Van Fleet härstammar från den osannolika staden med det tyskklingande namnet Frankenmuth i Michigan får väl anses som helt naturligt. För då faller ju debutalbumet med den obegripliga titeln Anthem Of The Peaceful Army in alldeles utmärkt.

De tre bröderna Kiszka med Josh bakom mikrofonen, Jake på gitarr, Sam på bas och keyboard samt kompisen Danny Wagner på trummor har sannerligen haft en upptrissad tillvaro på senare tid med ett mediedrev utav Guds nåde i bakhasorna.

Alla fyra i den låga 20–årsåldern har ett renodlat intresse av hårdhudad klassisk rock som tilldrog sig över 20 år innan de själva föddes. Det är förvisso många som genom tiderna har varit kallade i det ärendet, men få är utvalda. Det här bandet gör anspråk på att låta som de stora grabbarna i allmänhet och Led Zeppelin i synnerhet och faktum är att de lyckas bra.

Vilda ekon, gälla skrik och abrupta avbrott på en inslagen musikalisk linje är stiltrogna avvikelser som återfinns lite här och var på skivan. Förra årets dubbel-EP följs upp alldeles utmärkt och den ungdomliga upprymdheten utmanar de stora utan att för den delen göra sig till åtlöje.

Redan på första spåret trollas en stämning fram som är inbjudande för fortsättningen. Många hade nog väntat sig en mer dramatisk inledning, men Age Of A Man är en besinningsfull, melankolisk vandring genom naturens element som visar att bandet har mognat på ett föredömligt sätt.

When The Curtain Falls är full av musikalisk vitalitet även om krönikan om en artists uppgång och fall i sig är tragisk. Den reflekterande bryggan är värd att begrunda innan tenorrösten får fäste igen.

Det trillar ut många ess ur rockärmen under skivans gång och Watching Over är inget undantag. Tillbaka i det episka rummet och unik i sitt slag med en övergripande framåtsträvande intensitet.

En stunds återhämtning återfinns i You Are The One. Den akustiska gitarren i samkväm med slingor från hammondorgeln lägger sig stilfullt bakom sångrösten som här är betydligt nedtonad. Ett särdrag som kunde ha utnyttjas vid andra tillfällen också.

De begåvade musikerna i Greta Van Fleet med sin positiva inställning är en frisk fläkt i rockvärldens labyrinter. Här delar de på ett frikostigt sätt ut både kärlek och glädje som man aldrig kan få för mycket av.

Anthem Of The Peaceful Army är förmodligen årets bästa debutalbum och skulle den ha kommit ut för 45 år sedan så hade den varit årets bästa då också.

Thomas Claesson

30

11 2018

Levererar godset i rättan tid

uriah heep-

Uriah Heep ”Living the dream” (Frontiers/Playground)

Gitarristen Mick Box leder sina mannar i rätt riktning och det med samma frenesi som han gjorde med 1970 års debutalbum Very ’Eavy… Very ’Umble. Det unika soundet porlar fortfarande i bakvattnet och bitvis forsar det lika frejdigt som förr.

Många års turnerande har gjort bandet tajt och sångerna sprudlar av energi. Här finns hårdrock, ballader och progressiv rock återgivna med passion, kraftfullhet och harmoni. Det hela ackompanjerat av den välrenommerade hammondorgeln och sologitarren med en lagom dos från wah-wah pedalen.

Det starka engagemanget visar sig också direkt i titellåten som tjänstgör som en vägledare och inspiration för hela albumet. Ett passionerat stycke av ett band som har lyckats behålla dragningskraften där så många andra har fallerat.

Vidare ner i låtlistan återfinns två av mina absoluta favoriter. Den grundmurade retrokänslan i Knocking At My Door och den episka bredden hos Rocks In The Road är ingenting som passerar obemärkt förbi. Båda väcker minnen till liv från bandets fornstora dagar.

En annan nostalgihöjande faktor är Falling Under Your Spell som helt klart har samma postnummer som den odödliga Easy Livin’. 46 år skiljer låtarna åt, men med Phil Lanzons virila fingrar över hela tangentbordet och Bernie Shaws överväldigande röst känns det som om tiden har stått still.

Living The Dream visar på Uriah Heeps osvikliga förmåga att sträva vidare, att försvarar sin heder med blanka vapen och att hysa tillförsikt vad som än kommer i vägen. För de som vågar satsa vinner ofta framgång och endast då hålls drömmen vid liv.

Thomas Claesson

19

11 2018

Ett tecken i tiden

nazareth tattoed

Nazareth ”Tattooed on my brain” (Frontiers/Playground)

Det finns säkert en hel del gamla fans som inte ens ger den här skivan ett minsta litet ögonkast. Första utgåvan utan den karismatiska sångrösten från Dan McCafferty är också rätt allmänt hållen och kunde i praktiken ha kommit från vilken grupp som helst. Det förstår alla som inte hade rullgardinen nere när albumen Razamanaz och Loud ’N’ Proud hade herraväldet över hårdrockens territorium.

Nu gör den nya frontmannen Carl Sentance (ex. Krokus) allt som står i hans makt för att hålla den skotska fanan högt och det utan att vända sig om. Till sitt understöd har han bl. a. den enda kvarvarande medlemmen från det ursprungliga bandet, nämligen basisten Pete Agnew.

Det är mot mitten av skivan man får rikta in sin radar och där inger The Secret Is Out och What Goes Around ett visst förtroende. Dessutom och min vana trogen så dras jag mot de låtarna som slår an på en bluesig ton. Don’t Throw Your Love Away och Change ligger i den bagen.

De två öppnande spåren däremot gör att man tar ett par steg tillbaka med en ångestladdad suck. Jag slås av tanken om det ändå inte finns ett bättre sätt att fira sitt 50-års jubileum som band på än med en tatuerad dödskalle.

Hur man än vänder och vrider på den här skivan så tänds aldrig någon strålkastare med full effekt. Det gjorde det när det begav sig. Väcker inte Alcatraz och Bad Bad Boy minnen till liv så säg? 2018 års version av Nazareth känns mer som en flimrande lampa styrd av en dimmer.

Nazareth har inte återuppväckt sig själva, men har tillräckligt med energi för att ge en stunds förströelse. Ungefär som en halv special med en flaska kall pucko. Det mättar för stunden, men den varaktiga känslan uteblir.

Thomas Claesson

13

11 2018

Järnladyn stämmer av

doro2

Doro ”Forever Warriors // Forever United” (Nuclear Blast)

Som sändebud för den ärofulla tyska metal – familjen levererar Doro sitt trettonde soloalbum med glödgande frenesi och passion. Den hungrande fanskaran har fått vänta i sex år på nytt material men nu landar en dubbel – CD med överdådigt innehåll som bör räcka och bli över.

Den väletablerade sångerskan i mitten av sitt femte decennium har den raspiga rösten som krävs. Den plattyska accenten samt den osannolikt retuscherade omslagsbilden där perfekta magmuskler, smal midja och suget i blicken gör att det säkert kommer att darra lite här och var för en del, kanske rentav väcka moderskänslorna till liv för andra.

Det sägs vara en vågdelare mellan skiva ett Forever Warriors och två Forever United med fördelningen råbarkat kontra känsloladdat, men den vinklingen är mer av akademisk karaktär då det sinsemellan blandas och ges friskt. Inledningsspåret All For Metal är emellertid bortom varje rimligt tvivel. Tydligare än så kan inte den här typen av musik beskrivas.

Jag har länge behandlat Doro styvmoderligt, men nu är omprövningens tid kommen. Love’s Gone To HellSoldiers Of Metal samt den på modersmålet klingande Freunde Fürs Uns (Vänner för livet) bidrar effektivt till den nya inställningen. Alla tre passionerade mid tempo ballader med mjuka emotionella tongångar insvepta i magnifika symfoniska harmonier.

Inspirationen flödar ymnigt rakt igenom och i Turn it up och Be Strong hettar det till ordentligt med riff och refränger som bara kan härstamma från Düsseldorf, var annars? Doros röst är stark och resolut och när sången lämnar stämbanden i Black Ballad och Lift Me Up blir det till höjdpunkter som ger livet ett betydligt ljusare innehåll.

Hyllningen till Lemmy i Living Life To The Fullest är storartad och tolkningen av Motorheads Lost In the Ozone likaså. Sammanfattningsvis och för enkelhetens skull kan sägas att förutom de tre sista melodierna där materialet tunnas ut betänkligt, så kan låtlistan häftas fast på väggen och användas som piltavla där varje träff är lika med Bulls Eye.      

Om Doro händelsevis skulle dyka upp på SRF 2019 så kommer jag visserligen inte att stå som en fågelunge med gapande mun och vänta på mat från mamma, men ändå tillräckligt nära för att vara på plats när det börjar regna manna från himlen. Det finns nämligen ingenting som är mer uppiggande än äkta tysk power metal. Det bevisar Doro med all önskvärd tydlighet här och nu.

Thomas Claesson

Kultfakta:

Ett axplock av de medverkande gästartisterna utan inbördes ordning.

Doug Aldrich (Whitesnake, The Dead Daises)
Rock’n’Rolf (Running Wild)
Tommy Bolan (Warlock)
Mille Petrozza (Kreator)
Chuck Billy (Testament)
Ross The Boss (Ross The Boss, Manowar)
Jeff Waters (Annihilator)
Johan Hegg (Amon Amarth)
Warrel Dane [R.I.P.] (Nevermore)

 

31

08 2018

Konsten att åldras med värdighet

daltrey

Roger Daltrey ”As Long As I Have You” (Polydor/Universal)

Fjärran är glansdagarna då The Who hade herraväldet över rocketablissemanget. Att den brittiska invasionen var ett faktum i slutet av 60-talet rådde ingen tvekan. Hur skulle man annars kunna tolka det när Daltreys sladdmikrofon svepte likt rotorbladen på en helikopter i takt med ”Pinball Wizard” och Townshends väderkvarnsrörelser mynnade ut i en totalt utbränd gitarr?

Ett kvarts sekel efter förra soloskivan lyser himlen upp igen och frid infinner sig. Daltreys långvariga ryktbarhet som durkdriven överdängare mynnar ut i en charmerande skiva med nostalgins innersta attribut. Sannerligen en lycklig tilldragelse som inte kan lämna någon oberörd.

Med Townshend på ett halvdussin låtar, en brassektion och en gospelkör från himlen sänt blir de 11 melodierna varav de flesta covers som en stilfull vision av ljus och hopp. Lägg därtill att högt över allting annat reser sig på bakbenen enhörningen Daltreys extraordinära röst som sällan eller aldrig har varit mer uttrycksfull.

Just därför känns de gamla minnena som Daltrey väcker till liv värda att begrunda. Tiden vrids över 50 år tillbaka i den upplyftande titellåten som Daltrey sjöng första gången redan innan The Who bildades. Lägg på ytterligare 10 år och vi hamnar på ”Out Of Sight, Out Of Mind” och den storslagna känslan infinner sig.

Den lätt modifierade Dusty Springfield låten ”Where Is A Man To Go?” känns som klippt och skuren för Daltrey. ”Dooda-dooda-dooda-dooda-ay” – refrängen är svår att skaka av sig. Stephen Stills uppsluppna ”How Far” är en annan ögonsten som inte passerar obemärkt.

Hyllningen till dottern i ”Certified Rose” hänger länge i luften och den sköra ”Into My Arms” behandlas lika varsamt som en vaggvisa. Mer luft i lungorna blir det i ”You Haven’t Done Nothing” och ”Get On Out Of The Rain” som visar att de gamla takterna sitter kvar.

I tider som dessa när skvalmusik pumpas ut i etern i parti och minut är det förlösande med en klasskiva av rang. Till de sista entusiasterna som kan sin läxa är ”As Long As I Have You” inget annat än en skänk från ovan. Varför inte unna sig en stunds helbrägdagörande soul av en man av börd som inte har något mera att bevisa? Ja, säg varför inte?

Thomas Claesson

20

08 2018

Make Some Noise

dead d

The Dead Daisies ”Burn It Down” (Spitfire/Border)

The Dead Daisies släpper sitt fjärde album som om det skulle var den mest självklara saken i världen. Ett knippe av tio väl utvalda rocklåtar breder ut sig som en bukett. Distribuerade av ett välmeriterat australiskt/amerikanskt band som inte viker ner sig för någon.

Sångaren John Corabi har en röst lika kraftfull som en tre kilos slägga, lika sträv som femmans sandpapper. Det räcker långt i den inledande ”Resurrection” som har styrka nog att jämna ett korrigerat plåtskjul med marken. Vilket med tanke på det abrupta slutet inte är långt från sanningen.

När röken väl har skingrats uppenbarar sig balladen ”Set Me Free” i hela sin skepnad. En hymn om förmågan att bryta sig loss från ett oavsiktligt förhållande. Arrangerad med crescendon av förtvivlan och hopp i en smäktande odyssé för fulla segel.

På den nedre planhalvan återfinns de riktiga kanonerna och de tre sista låtarna är krevader av konfetti med riff, basgångar och slagverk i sprakande scenarion. Doug ”The Golden Boy” Aldrich briljerar med sin gitarr och man kan för sitt inre se poser och känslouttryck av dignitet.

Den auktoritäre Marco Mendoza mullrar med sin bas som ett mindre jordskred och Deen Castronovos trumstockar bearbetar skinnet med frenesi. Därtill uppackade av den mångfacitterande grundaren och gitarristen David Lowy som tycker det här är hur roligt som helst och säg den som inte instämmer.

Jag hade äran att se bandet live på Sweden Rock Festival förra året och på scen kom de verkligen till sin rätt. Den här skivan är bara en aptitretare jämfört med vad jag och några tusen till fick uppleva där. Undertecknad blev till och med så exalterad att han befann sig i en fas av fullständig eufori.

Det här är Twisted Sister, Whitesnake och Mötley Crüe i rakt nedstigande led och som bandnamnet till trots antyder finns inga vissnade blommor här så långt ögat kan se. Tusenskönor i all ära men den här kvintetten ger ett fång av hårdrock som är välbehövlig för alla och envar.

Thomas Claesson

20

06 2018

Metal attack i sikte

ross

Ross The Boss ”By Blood Sworn” (AFM/Sound Pollution)

Har mina nya högtalare kommit eller har ljudet bara blivit högre så där? Nej, just det. Det är ju den legendariska gitarristen och grundaren av Manowar som drar igång med sin heavy metal show. Med ett förflutet i världens mest högljudda band där konserter med ljudnivåer upp mot 130 dB uppmättes är det förståeligt att det låter en aning.

Det kan inte finnas någon headbanger med självaktning som har missat Manowar’s debutskiva Battle Hymns från 1982. Här fanns ”Metal Daze” och ”Shell Shock” som båda var stilstudier i nukleär energi. De nivåerna är naturligtvis ouppnåeliga här och nu men det ger en fingervisning om i vilket fack man skall leta i skivbacken.

De mediokra beståndsdelarna under kategorin utfyllnad finns lite sporadiskt, men för det mesta är det stadiga styrkelyft med brett grepp och skivstången i en vid båge. Gitarrintrot och solot efter den uppviglande bryggan på ”Among The Bones” har världsklass. De små distinkta slagen på cymbalen höjer effekten ytterligare (för de som kan höra höga toner).

Den nya sångaren Marc Lopes ger ett stabilt intryck. Hans stämma är lika genomträngande som Rob Halfords, men har även drag av Biff Byford i de lugnare partierna. Eller som en nära vän som nyligen har blivit utsedd till en av tjugofem hedersfotografer på Sweden Rock Festival i sommar uttryckte sig: Det är aggressiv sång och ingenting annat.

Inledningsfrasen på ”Devil’s Day” - I am the true destroyer… - talar sitt tydliga språk. Det är inte utan att man blir som barn på nytt och återupplever tider då man lekte med träsvärd, gjorde pilbågar av enbuskar och täljde sälgpipor i skogen.

Mitt blåskimrande blod svallar extra starkt när den progressiva ådran i ”Lilith” pulserar. Här lägger bassisten Mike LePond (ex. Symphony X) tillsammans med Lance Barnewold på trummor ut en suggestiv Eriksgata som blir till skivans klimax.

Ja, mannen som gav power metal ett ansikte har en hel del på sitt samvete. Det står klart. Frågan är bara om han fortfarande beträder scenen med bar överkropp och sin lekamen insmord i fyrtaktsolja eller om han som 64-årig metal gud lämnar SAE 10W-30 dunken hemma?

Thomas Claesson

05

06 2018

You give love a bad name

rso

RSO ”Radio Free America” (BMG/Warner)

Ett album som bygger på ett förhållande är en vansklig förpliktelse. Det är stor risk att båda blir bländade av ljuset och att resultatet blir något som ingen utomstående någonsin kunde föreställa sig. Vem kunde ana att två så durkdrivna gitarrister som Orianthi Panagaris, 33 och Richie Sambora, 58 båda f.d. sidekicks till Alice Cooper respektive Bon Jovi skulle presentera sin relation som en studie i fåfänga?

Intrycken ger vid handen att den musikaliska akten förespråkar – du visar mig din, så visar jag dig min. Och då pratar vi också tatueringar, piercingar, gitarrer och förstärkare. Det är inte annat än att man undrar var har de här musikaliska idéerna legat och pyrt under alla dessa år? Kan det ha såtts ett frö när Orianthi jobbade med Michael Jackson? Ja, förmodligen.

Till de som älskar lättviktig popmusik med dragning åt schlager, så titta inte längre bort än hit. Endast öppningsspåret ”Making History” och den avslutande ”Hellbound Train” med sina antydningar till bluesriff ger någon slags darrning i ögonbrynen. Det hjälper emellertid föga då allt där emellan är översållat med slitna fraser av stereotyp karaktär påbackade av sockersöt mjukismusik.

Det är synd och skam att så mycket talang som de båda förfogar över mynnar ut i ett stort svart hål, men när Venus och Mars går in i samma omloppsbana vet man aldrig riktigt säkert vad utgången blir. I det här fallet blev det inget stjärnfall. Det slutade med total solförmörkelse.

Thomas Claesson

01

06 2018