Posts Tagged ‘Thomas Claesson’

Tid för Rammstein

Rammstein ”Zeit” (Universal)

Det väloljade maskineriet Rammstein träder än en gång in på spelplanen med auktoritet helt i tidens anda. Spetsfundighet och vämjelse för skyddade verkstäder har under lång tid varit hemligheten bakom framgångskonceptet. Här finns ingen plats för klichéartade uttryck för ord i dess rätta betydelse vägleder med utsträckt hand ända in i tvivlarnas land.

I princip behöver Rammstein bara andas för att hela den industrialiserande världen ställer sig i givakt. Ingen borde egentligen vara rädd för Rammstein även om de kan tyckas vara större än livet självt med sin eldsprutande andedräkt. På Zeit uppvisas ofta en mer tankfull sinnesstämning som ger sig uttryck i en skarpsinnig medvetenhet om det sköra livet och den egna dödligheten.

Så ha det i åtanke när du förbereder dig för lyssningen och plockar fram alla metal-accessoarer som finns tillhanda. Visserligen går det alltid att på ett och annat ställe slå ett hål i luften med höjd arm och sjunga i refrängen med en hjärtskärande röst för taktfastheten finns där och sinnet för humor också.

När de tristas armé tågar in (Armee Der Tristen) i ett nedslående tempo finns inget annat än vemod. Negativt som det förslår och precis så deprimerande som titeln antyder, men vad är annars att begära när vi lever i en värld som denna. Ett intrikat ämne att välja som albumöppnare, men det tunga riffet och den massiva refrängen kunde knappast ha kommit från nån annan än Rammstein.

Med en blåsorkester, av den sorten som bara går att höra i små portioner, drar Dicke Titten igång. Till Lindeman beskriver sin syn på det kvinnliga idealet, som får se ut och vara hur som helst bara det inte saknas stora tuttar. Ett utslag av yttrandefrihet i dess fria former. Det musikaliska ackompanjemanget är dock övertygande med så pass lite ompa ompa att inte smärtgränsen nås.

Kändisarnas och många andras besatthet av att vara evigt unga kan inte nog beskrivas bättre än i Zick Zack. Så träffsäkert i en värld av inte bara silikon och botox utan också tatueringar och piercingar. Ett ämne som visar Rammstein från den subtilt kritiska sidan och samtidigt klargör att det är lika svårt att dra isär de magdeburgska halvkloten som att rubba Rammstein från tronen.

Under den harmlösa titeln OK döljer sig en refräng av det frejdiga slaget. De tio som sjunger Ohne Kondom högst kan förvänta sig att belönas med preventivmedel under sommarens Rammsteinkonserter på Ullevi. Det är väl något att kämpa för. Den grovkorniga vinklingen har vi sett och hört förr. Jag säger bara Pussy och rodnar samtidigt.

Om du vill fräscha upp minnet med vilka prepositioner som styr ackusativ och dativ i samma veva som du applicerar motorolja över kroppen och skär i all läderutrustning som går att uppbringa så är Zeit ett lämpligt album att luta sig mot. Det ger trygghet i utövandet av det tyska språket och trygghet i att veta att du är ett riktigt fan av metal.

Thomas Claesson

18

05 2022

Rakt på sak

Axel Rudi Pell ”Lost XXIII” (Steamhammer/Border)

Den blonde gitarristen från Westfalen stämplar än en gång in och tillgodoser den idoga skaran av fans med ett rykande hårdrockalbum. Vid sin sida har han sångaren och trogna följeslagaren Johnny Gioeli som här får bekänna färg med tuffare takter än han är van vid i sitt moderband Hardline.

Den beryktade cocktailen av melodisk hårdrock med stänk av metal biter lika bra nu som förr. Kvintetten förfar som på sedvanligt manér när de med självtillit skakar fram sina trumfkort ur rockärmen. Inga överraskningar i form av innovationer så långt ögat kan nå, men vad gör väl det så länge folket får det de vill ha.

De svarta riddarnas mässande förebrår olycksbådande den inledande Survive på ett klentroget sätt. När frågan om vi överlever är ställd ett antal gånger utan att svar erhålles är jag tacksam för att No Compromise tar över rodret. Den starka stämman finns där igen, men titeln passar Pell som handen i handsken och riff och solo ligger bekvämt tillrätta.

Axel Rudi Pell är känd för att göra smäktande ballader av yttersta kvalitet och Gone With The Wind är inget undantag. Historien baseras på hunden som satt vid tågstationen dag efter dag och förgäves väntade på sin husse som hade gått bort i en hjärtattack. Det går åt många näsdukar för inget öga är torrt under de nära 9 minuter som sången varar.

Förmodligen tycker en nyfrälst hårdrockare annorlunda än vad jag gör, men med mina 50 års lyssnande på genren i fråga så framstår titellåten Lost XXIII som min favorit. De romerska siffrorna syftar på den 23:e bokstaven i alfabetet W vilket gör andemeningen till Lost World. Långsökt kan tyckas men lyriken begränsar grubblerierna till ett minimum. Lägg därtill tyngden som är brutal, sången som är kraftfull på gränsen till smärtsam och det frammanande temat som ihärdigt ifrågasätter vart vi är på väg.

Med en sådan illuster gitarrist vid strängarna vore det en besvikelse om inte en instrumentallåt fick plats. The Rise of Anchoor fyller den kvoten galant och när raketen tänds blir det till en högtidsstund. Den tekniska urladdningen blir inte sämre av att keyboardet blandar sig in i leken som en värdig motståndare.

Sin vana trogen levererar Axel Rudi Pell precis vad som förväntas av honom. Varken mer eller mindre. Vi får det vi behöver för att bli glada och nöjda och allt därförutom är överflödigt. Hårdrock och speciellt tysk sådan är en konstant källa till förnöjelse. Lost XXIII är ytterligare ett exempel på detta.

Thomas Claesson

25

04 2022

Högt ovan där

Legacy ”A Tribute To Leslie West” (Provogue)

När det kommer till covers finns det en uppsjö av varierande insatser på gott och ont. En del är så nära originalet att det knappt går att höra någon skillnad. Andra är så långt ifrån att det gränsar till oigenkännlighet. En del blir höjda till en nivå över det jordiska. Andra är så penibla att de måste ta betäckning bakom skämskuddar.

Uppe på läktaren finns många exempel på covers som besitter det lilla extra och överglänser originalet med råge. Här är ett litet axplock: Jimi Hendrix All Along The Watchtower (Bob Dylan). Judas Priest Let The Good Times Roll (Shirley Goodman & Leonard Lee). Manfred Mann’s Earth Band Blinded By The Light och Spirit In The Night (Bruce Springsteen). Whitesnake Ain’t No Love In The Heart Of The City (Michael Price and Dan Walsh).

Covers som i praktiken direkt kan hänföras till överlagt mord är t.ex. Celine Dions And Anastacias You Shook Me All Night Long (AC/DC) samt Pat Bones Smoke On The Water (Deep Purple), men det finns även hårdföra band som har trampat ordentligt i klaveret. Motley Crues version av Anarchy In The UK (Sex Pistols)blir till en rökpuff som helt saknar punkkänsla. Johnny Rotten har all anledning att vara förtvivlad. Musik och humor kan funka bra ihop, men Children Of Bodoms Oops!…I Did It Again (Britney Spears) gick käpprätt åt pipan. En värre misständning är svår att hitta.

Alla rockmusiker är till en början rockfans själva och det finns ingen bättre väg att visa att man är ett fan än att göra en cover av sin favoritartist. Led Zeppelin blickade tidigt på sina föregångare och lånade ett riff här Dazed and Confused och några till där Since I’ve Been Loving You. Det slutade med att det plockades lite väl friskt och pengarna strömmade in lite väl fort. Whole Lotta Love och Baby I’m Gone Leave You blev bara för mycket vilket innebar att alla från Willie Dixon till Howlin’ Wolf knackade på dörren för royalties.

Leslie West gick bort dagen före julafton 2020 och nu är delar av musikfamiljen samlade för att ge honom en sista hyllning. Det blir de sällan misstänkta som står för framförandet och det innebär att flera överraskningar träder fram. Leslie West var visserligen produktiv även i modern tid vilket visade sig med Still Climbing 2013 som är ett alldeles utmärkt album, men visst är det naturligt att leta efter guldkorn från tiden med Mountain och West, Bruce & Laing när man ändå är ute med spaden.

Zakk Wylde tar effektivt hand om Blood Of The Sun och ger den en rejäl omgång med sin grizzlybjörnsröst. De huvudsakliga riffen med sina retro och bluesiga övertoner är inte så långt ifrån den traditionella hårdrockstilen där mycket energi finns lagrad. En värdig öppning som inte håller tillbaka fullblodshästarna utan snarare ger dem fria tyglar.

Det blir den gamla trotjänaren Joe Lynn Turner som får lotsa det blues-progressiva skeppet Nantucket Sleighride (To Owen Griffin) in i säker hamn. När Felix Pappalardi första gången sjöng den på det självbetitlade albumet från 1971 tändes en fackla som trots den befängda inspirationen fortfarande brinner.

En annan klenod som tas om hand med silkeshandskar av Dee Snider och Mike Portnoy är Theme For An Imaginary Western. Det vidsträckta temat får en förtjänstfull presentation av musiker som briljerar i sin utövning. Eddie Ojeda (Twisted Sisters) lägger solot med sin röd/svarta ”bullseye”-gitarr.

En högst oväntad gäst som sätter sin prägel på The Doctor är f.d. The Doors-gitarristen Robby Krieger som spelar med betydligt bättre glöd än vi är vana att höra honom. Det är sedan tidigare känt att Krieger kan hantera slidegitarren med precision och här bjuds det på massor av tricks. Den betydligt yngre Ronnie Romero (Rainbow) sjunger ut ordinationen i den hårt ansatta mikrofonen.

Hela vägen fram till Mississippi Queen är skattkistan öppen och inspirerande tolkningar avlöser varandra. När koskällan slutligen klämtar och Slash och Marc Labelle (Dirty Honey) sätter sina signaturer på kronjuvelen så kan det inte uttryckas till större belåtenhet.

En välbehövlig hyllning till en av vår tids största musikaliska förebilder har genomförts med omsorg. Leslie Wests bidrag till musikhistorien är enastående och en viktig inspiration för nya generationer av musiker. För trogna fans en bekräftelse på ett arv som är djupt förankrat. För nytillkomna lyssnare en möjlighet att upptäcka rockmusik av bästa kvalitet.

Thomas Claesson

06

04 2022

Ett kungligt dekret

The Flower Kings ”By Royal Decree” (Inside Out)

The Flower Kings har förgyllt tillvaron med sin progressiva rock i över ett kvarts sekel. Det femtonde albumet gör inga avkall utan fortsätter i den goda andan. Paletten är rikligt färgsatt med engagerande och välmående toner som unisont förmedlas av en mångfald av välljudande instrument och oförvitlig sång.

Omslaget är för att vara i de här kretsarna gängse utformat med en skönhet som återspeglar den symfoniska musiken. Något vackert att vila ögonen på innebär i praktiken att albumet lämnar skivaffären olyssnat. Väl hemma och med skivan på tallriken kommer bekräftelsen och de positiva tongångarna strömmar ut på ett sedvanligt sätt.

Det finns ingen låt över 8 minuter och det är ovanligt i progressiva sammanhang eftersom den tidrymden i regel bara tjänar som uppvärmning. Därmed tillgodoses inte heller de episka premisserna, men det uppvägs av kvaliteten på materialet som i stor utsträckning andas optimism fördelat på en dubbel-lp som sträcker ut i modiga 90 minuter.

Så när frontfiguren, grundaren, sångaren och multimusikanten Roine Stolt tar tag i taktpinnen gäller det att ha öppna sinnen och vara i besittning av en formgjuten länsfåtölj. Det familjära soundet som öppningsspåret The Great Pretender utbringar gör heller ingen besviken. Lyriken guidar oss att hitta den rätta vägen att gå i livet och musiken fogas in enhälligt.

Hoppets stjärna lyser klart när A Million Stars överblickas. Den 12-strängade gitarren är ledsagande i den här traditionellt utförda sången där drömmar går i uppfyllelse och kärlek blir besvarad. Den mjukt dämpade sologitarren ger livsnerven innerlighet utöver det vanliga.

Den medeltida guidningen som slår an i Revolution är genuint strukturerad. En räcka av mångskiftande segment och fraseringar byggs upp trots att låten bara landar på 6 minuter. Avslutningen är praktfull med alternerande sång som sveper in som en varm vårvind.

Till de som vill få en pånyttfödelse via glockenspiel rekommenderas Time The Great Healer. Här snitslas i alla fall vägen ut innan mer traditionella instrument tar över. Melodin stegras efter hand och de markanta influenserna från Frank Zappa bidrar starkt till flödet.

Mot slutet vaskas en pärla fram med sällsynt fint skimmer. Med sin pompa och ståt har Funeral Pyres allt det som krävs för att bli en favorit. Utan hänsyn till den korta speltiden ändå helt belamrad med progressiva utsvävningar vilket det skulle ta andra en hel lp för att utveckla.

Med By Royal Decree firar svensk progressiv rock ännu en triumf. The Flower Kings når sina mål med kreativitet och talang. Lyssnaren blir omfamnad av en upplevelse som går på djupet och varar länge. De som letar efter en fest på gärdet gör sig inte besväret för det här är en idyll i den kungliga slottsparken.

Thomas Claesson

14

03 2022

Rösten från andra sidan

Big Big Train ”Welcome To The Planet” (English Electric/Border)

Bara ett halvt år efter förra skivan Common Ground släpper det neo-progressiva bandet Big Big Train ytterligare ett album fyllt av positiva tankar och gemenskap. Welcome To The Planet ljuder av hoppfullhet och livsglädje som på ett lättillgängligt sätt portioneras ut i de samvetsgranna melodierna.

Vi utforskar ett landskap med oklanderlig musikalitet och frodiga arrangemang. Med ett arv som sträcker sig till Genesis och dess omgivning och med en sångare vars röst härutöver är påfallande lik Peter Gabriels så når utgåvan till nivåer där glädje övergår till eufori.

Med tanke på den ljusa bilden som målas upp är det ytterst tragiskt att sångaren David Longdon omkom i en olycka strax efter att albumet blev färdigställt i november 2021. Det är ofrånkomligt att den händelsen kommer att färga uppfattningen av det 14:e albumet från hans band. Den utströmmade kreativa energin kommer oförmodat i en annan dager.

Så när de inledande solstrålarna i Made From Sunshine tränger igenom molntäcket sätts tonen med godhjärtade löften om hoppfullhet. Stycket är skrivit av Longdon och den nya gitarristen Dave Foster och sprudlar av optimism och välmående. Blommande magnolior, barn som kommer till världen och framför allt början på ett nytt album att ta till våra hjärtan.

Carly Bryants formidabla piano figurerar som ett begåvat understöd när Lanterna lyser upp tillvaron. Melodin tar först formen av en vackert broderad ballad med lugnande harmonier. Sedermera tilltagande i takt och styrka och med historiska perspektiv i åtanke kulminerande med en attraktiv fiol och en eldig gitarr som tar oss till himmelska höjder.

Förkärleken till brittisk nostalgi gör sig speciellt gällande i Proper Jack Froster där grundaren och låtskrivaren Greg Spawton belyser barndomens bitterljuva stunder. Hans eget handhavande av basen samt violin, blåssektion och sånginsatserna av både Longdon och Bryant sätter vind i alla segel.

Ett par instrumentala låtar ger en stunds andhämtning med sin kontrast till skönsången. Rikard Sjöbloms (keyboard/gitarr ex. Beardfish) avväpnande mischmasch av toner med 70-talsursprung i A Room With No Ceiling och Nick D’Virgilios (trummor/slagverk ex. Spock’s Beard) häpnadsväckande rytmutflykt i Bats In The Belfry sätter djupa avtryck.

Den framåtskridande förändringsprocess som titellåten till slut avger är fascinerande. Meditativa betraktelser med omfångsrika körsektioner övergår successivt till ett sprudlande sånglustspel av sällan skådad progressiv teaterkaraktär.

Big Big Train med sitt ursprung från Bournemouth, UK har med Welcome To The Planet avlagt sitt testamente mönstergillt. Det är svårt att inte bli emotionell när David Longdon och hans unika sångröst har tagits ifrån oss för alltid. En röst som bar på källkoden till progressiv rock. Han var beundrad och respekterad för det han gjorde, omtyckt och älskad för den han var.

Thomas Claesson

22

02 2022

Ett stycke modern historia

Jethro Tull ”The Zealot Gene” (Inside Out)

Att Jethro Tulls förra skiva Christmas Album från 2003 skulle vara någonting att skriva hem om kändes först främmande då julskivor i största allmänhet lever en tynande tillvaro. Nu visade det sig att skivan höjde sig så över mängden att jag sedan dess har spelat den i sin helhet varje jul. En tradition som jag inte är ensam om.

Väntan på en ny Jethro Tull-skiva i över 18 år kan tyckas vara en ocean av tid, men den har fyllts ut med alla slags utgåvor. Album under formen solo, jubileum, orkester och live har figurerat flitigt. Om det har varit med eller utan medlemmarna i Jethro Tull har varit helt upp till Ian Andersons godtycke.

På de 12 spåren som återfinns här berörs olika perspektiv av mänsklighetens belägenhet. En föga förvånande aspekt, men nu återfinns även religiösa grubblerier. Det ger sig uttryck i att varje sångtitel anknyter till en bestämd fras från bibeln som i sin tur vidareutvecklar den lyriska sammansättningen.

Den aktade flöjtisten, sångaren, kompositören och utövaren av allehanda andra instrument Ian Anderson öppnar sitt sånghäfte med Mrs Tibbets. Den musikaliska identiteten avslöjas när flöjten vrider och vänder sig som nyckeln i kompositionen. Ett solitt gitarrsolo styrker uppbyggnaden. Den mörka lyriken beskriver systematiskt ett samband av obarmhärtig förstörelse.

Det mycket närvarande pianot i Mine Is The Mountain tar sig friheten att i introduktionen ge vibrationer som går ända tillbaks till kultförklarade Locomotive Breath från 1971. Här ligger dynamiken fast förankrad, men framför allt återfås mystiken som vi är vana att få den levererad.

Titelspåret antar en rockigare form med charmerande riff som tidlöst arbetar sig fram till en av höjdpunkterna. Andersons röst som helhjärtat gör utfall mot den splittrade världen stöds effektivt av den kraftfulla instrumentationen. Ett tillspetsat spår som sätter människors skärpta motsättningarna i blickfånget.

Det är sällan ett dragspel uppfyller någon nämnvärd funktion, men i de här sammanhangen och i synnerhet i Sad City Sisters så infriar det sin plats förtjänstfullt. I sällskap med mandolin och flöjt alstras en gemenskap där de tre instrumenten samordnas i en tilldragande relation. Sången belyser frustrerade tonårsflickor som har kommit på kant med tillvaron.

Bortsett från den bibliska urkunden så är skriften poetisk, bildad och någorlunda respektfull. Hänvisningarna är förståeligt svåra att greppa, så det är lättare att bara följa det talande ordet och bilda sig en egen uppfattning. Den avslutande och mycket gåtfulla berättelsen om The Fisherman Of Ephesus  kommer att hålla mig försjunken i djupa tankar under en oöverskådlig tid.

Även om The Zealot Gene är ett igenkännbart Jethro Tull-album med genljud från fornstora dagar så når det inte hela vägen. Det är ett tillräckligt bra progressivt folkrockalbum så att jag kan kan andas ut och fortfarande kalla mig en trogen Jethro Tull-fan. Helst hade jag velat haft ett gammalt Jethro Tull-album men jag fick ett nytt. Det går inte att få allt här i världen.

Thomas Claesson

12

02 2022

Bluesen passerar i revy

John Mayall ”The Sun Is Shining Down’ (Forty Below/Border)

Musikhjältarna från 70-talet har kommit upp i aktningsvärda åldrar och flera av dem har dessutom fallit ifrån. John Mayall med sina modiga 88 år verkar leva på lånad tid, men är man gudfader till den brittiska bluesen så ligger man av allt att döma bortom jordelivets makt.

Liveframträdanden har på senare tid varit begränsade, men det har kompenserats av produktiviteten med album. Titlar som A Special Life 2014, Find A Way To Care 2015, Talk About That 2017, Nobody Told Me 2019 och årets utgåva kan inte annat än att framstå som omvända vinstvarningar vilket innebär till motsats från andra artister att det är ett bättre utfall nu än det var för ett halvt sekel sedan.

Även om Mayall är en gudabenådad musiker med själfull röst och extraordinärt handlag med gitarr, klaviatur och munspel, så omger han sig av en idog skara fullfjädrade gästmusikanter. Ett erkänt tillvägagångssätt som dels styrker Mayalls status som mentor, men också skapar en oemotståndlig flexibilitet.

Helt igenom är The Sun Is Shining Down en formidabel uppvisning i konsten att fullända bluesen i alla dess former. John Mayall och den handplockade skaran av musiker, som var och en sätter sin unika prägel på melodierna, gör det hela till en överväldigande tillställning som få eller ingen kan värja sig mot.

På Can’t Take No More fräser Marcus Kings gitarr som olja i en het stekpanna. Eftertrycklig blues av det rockigare slaget som tar för sig av allt den kommer åt. Hornsektionen ligger som en buffert i bakgrunden och ger välgrundat stöd.

Mayall skulle förmodligen kunna hantera en fiol om han bara la manken till. Nu behöver han inte det för Scarlet Rivera demonstrerar med ackuratess sina färdigheter i Got To Find A Better Way och Deep Blue Sea. Hennes uttrycksfulla fiol sveper som en skönmålande pensel i perfekt symbios med de övriga instrumenten och skapar både ljus och värme.

Blir man inte endera frälst eller pånyttfödd när Chills And Thrills sätter luften i dallring mot mitten av skivan så blir man det aldrig. Den stilfulla rock and roll-känslan biter sig fast och förmedlar en mycket uppsluppen stämning. Valet av Mike Campell på gitarr är suveränt och i följe med Mayalls hammond B3 blir det komplett.

Jag ger mig själv förmånen att peka ut en favorit och det kunde i princip ha blivit vilken låt som helst. Till slut sätter jag mig bakom ratten och känner kraften i Driving Wheel som tar mig till platser jag aldrig vill lämna. Magisk sexsträngad briljans med uppfinningsrik frasering och plockning i samklang med Mayalls livfulla sång måste rimligtvis belönas.

Jag har följt bluesens väg sedan jag var gammal nog att sätta ner pickupen på skivtallriken och jag kan med gott samvete säga att det blir inte bättre än så här. Mayall har lyckats med att på ett behagligt och omsorgsfullt manér skänka en stunds bekymmerslös underhållning vid en tidpunkt då det behövs som allra bäst. Det är bara att visa sin uppskattning och luta sig tillbaka och njuta.

Thomas Claesson

betyg 3

Efter 37 album levererar fortfarande Johnny Malaj, som vi lite vanvördigt men kärleksfullt kallade denna gigant och blueslegend.

Nu är John Mayall en bit över åttio och hans röst är lite rostigare. Vad annat kan vi begära. Men han fortsätter sin bluesresa här med nya vänner av skiftande slag.

Här finns bluesgitarristerna Marcus King, Melvin Taylor och Carolyn Wonderland. Alla kommer från den nutida bluesscenen.

Buddy Miller och Mike Campbell tillhör gitarrveteranerna. Kända från allehanda rock album.

På albumet i fråga som givetvis är i grunden ett bluesalbum finns lite antydningar om funk- och soulinfluenser. Här och var dyker det upp en blåssektion hämtad från en storbandssession.

Enda gångerna som något bryter den haltande blueslunken är två samarbeten med violinisten Scarlet Rivera, mest känd från Bob Dylans bussturné Rolling Thunder Revue. Här bryter hennes fiol bluesens ramverk och ger den luft och näring. Det skulle kunna varit ett helt album med John Mayall där han vågar söka nya vägar. Vilket han framgångsrikt gjorde får många månar sedan på trumfria Turning Point och Jazz Blues Fusion.

Men i alla fall håller han stilen, det kan man inte förneka.

Bengt Berglind

05

02 2022

Den välsignade resan

Black Label Society ”Doom Crew Inc.” (Caroline/Universal)

Zakk Wylde och hans mannar bjuder oss än en gång på en allsmäktig resa med massiva riff och subtila nyanser som riktmärken. Detta elfte album in i historien tillägnas den trogna staben av medarbetare och därför tas livegitarristen Dario Lorina in i studion och skillnaden blir slående.

Den pågående reinkarnationen av den legendariska gitarristen och genuint garvade sångaren Wylde sammanbinds med ett dussin genomträngande låtar med både rå styrka och moment av besinning. Mognadsprocessen som i den här tappningen har fortgått i knappt 35 år höjer ribban för sofistikerade arrangemang och musikalisk dynamik ytterligare en nivå.

Här finns grunderna i gammaldags riffbaserad klassisk rock och metal prydligt uppspaltade. Om någon undrar hur Zakk Wylde har klarat den senaste tidens nedstängning så ger Doom Crew Inc. en fullständig och översvallande förklaring. Vad annat kan man vänta sig från en man som är större än livet självt?

Ta handen och gå med Zakk och du får uppleva frälsningen i Set You Free. Den väl avvägda akustiska inledningen smälter förträffligt in med de elektrifierade riffen som följer. Halvvägs in exponeras duellerande gitarrer som toppas med en välbalanserad wah-wah pedal, harmoniska vibraton och gnistrande arpeggios innan det abrupt är till ända.

You Made Me Want To Live smyger in varsamt om än olycksbringande med en dunkelt framåtskridande ackordprocess i moll. Den hoppfullt dekorerade texten med hyllningar i mängder till de som har skänkt ljus i mörkret utgör ett bra komplement till de strukturerade gitarrutsvävningarna.

Det är hög tid att ta betäckning när Shelter Me laddar artilleriet. Det mörka riffet tar sats ända från fotknölarna och sprider sig med överväldigande styrka. De två gitarrerna avger en korseld som är djupt eftertraktad, samtidigt som de nästan gripbara psykedeliska vibbarna bidrar till ett lika beroendeframkallande som excentriskt tillstånd.

I orubbat bo och jämt fördelade över albumet ligger tre ballader. Forever And A DayLove Reign Down och Farewell Ballad visar alla prov på Wyldes mognad som låtskrivare och sångare. Det dämpade röstläget i kombination med hans balanserade förmåga att hantera pianot trollbinder det känslomässiga planet.

Zakk Wylde verkar vara i harmoni med sig själv och omvärlden. Den tillbakalutade stämningen tyder på stort självförtroende och med en talang som överskrider mänskligt förstånd är det inte förvånande. När Black Label Society är som bäst är de en av de finaste akterna inom metal. Det här är ett sådant tillfälle.

Thomas Claesson

12

12 2021

Tillbaka där det började

Deep Purple ”Turning to crime” (Ear/Playground)

Det kan tyckas märkligt att ett band med så många meriter på sitt samvete väljer att lägga tid och kraft på en coverskiva. Då är det på sin plats att dra sig till minnes att Deep Purples fyra första singlar i slutet av 60-talet även de var covers varav Joe Souths Hush gick i bräschen.

Det fyndiga namnet Turning To Crime förebrår med ett enda slag alla luttrade rockkritiker som har till vana att ha förutfattade meningar om allt vad covers heter. På randen av sin karriär, men tack vare ett bibehållet sinne för humor och en spelglädje utöver det vanliga så visar det sig att alla betänkligheter är obefogade.

Bara 1 ½ år efter Whoosh! vilket är den kortaste cykeln mellan två album sedan karriärens begynnelse, så har tillfället kommit att ge fansen en bonus som får de grå dagarna att övergå i färg. Ett dussin låtar av mer eller mindre kända band presenteras. Nu är det upp till bevis.

Ett mer originellt val än Fletwood Macs Oh Well kan tyckas vara på sin plats, men med den utökade instrumentala passagen så var den värd ett varv till. Som alltid när det gäller Bob Dylans låtar så blir de bättre när andra artister framför dem vilket avspeglas i  Watching The River Flow som här forsar fram frejdigt.

På det oväntade planet ligger istället min favorit Dixie Chicken (Little Feat) som känns omvälvande i DP:s händer. Här får den fulländade klaviaturkonstnären Don Aireys sina färdigheter dokumenterade på ett uppsluppet sätt.

Den amerikanska kampsången The Battle Of New Orleans (Jimmy Driftwood) får även i Deep Purples version en lättsam och komisk prägel till skillnad mot vad som verkligen hände under slaget. En uppmuntrande låt som tidigare har spelats live och kanske just därför så känns de squaredanssteg jag utför på golvet riktigt befriande.

En publikfriare som är svår att undanhålla är White Room (Cream). Ett tacksamt ämne för Steve Morse vars gitarr befäster det beryktade rummet. Även Bob Seger får ett finger med i spelet när hans Lucifer avhandlas. I goda händer med Ian Gillans övermäktiga stämma.

Deep Purple har gått igenom många skepnader under åren lopp. Från lågvattenmärket Slaves And Masters (1990) som inte lämnade något annat efter sig än jämna plågor till den odödliga klassikern Machine Head (1972). Det mest betydelsefulla och inflytelserika albumet i rockhistorien.

Det verkar inte finnas något slut i sikte på Deep Purples långa farväl. Då kan det lika gärna fortsätta för evigt och låt mottot vara som i tolkningen av Ray Charles & Quincy Jones’ gamla slagdänga, nämligen Let The Good Times Roll.

Thomas Claesson

02

12 2021

Ett tecken i skyn

Heaven & Earth ”V” (Frontiers)

När det kommer till melodisk rock i allmänhet kan skillnaden mellan succé och fiasko vara hårfin. Antingen så klättrar man upp på silverberget eller också ramlar man huvudstupa ner i smördiket eller alternativt än värre i schlagerträsket. Många band i den här genren verkar inte ha det varningssystem installerat som visar rött blinkande ljus när det är fara å färde, men det finns undantag.

LA-baserade Heaven & Earth med den brittiska gitarristen Stuart Smith som bandledare har alla knivarna i lådan slipade. Han är omgiven av en brokig skara bestående av italienaren Gianluca Petralia (sång), ungraren George Barabas (keyboard), Lynn Sorenson (bas) samt Simon Wright (trummor). Alla musikerna är högt meriterade med långa CV:n i branschen.

Heaven & Earth är sannerligen ett av de mest förbisedda, men samtidigt mest talangfulla band som har skådats i modern tid. Det råder ingen tvekan om att inspirationskällan är hämtad från det brittiska samväldet. Inflytandet från Deep Purple, Rainbow och Whitesnake rinner över i alla bägare, men dessutom har de det lilla extra som skapar ett unikt sound som skiljer dem från mängden.

Så när växeln läggs i på Drive strömmar ljuv rockmusik ut från alla håll och kanter. Lägg därtill att mottot I don’t care where you’re going. I don’t care where you’ve been. Just get in this car and let’s drive banar väg för en totalupplevelse med de rätta attributen.

Den goda andan fortskrider i Beautiful som i ett förföriskt mellantempo går hela vägen. De knappt förnimbara orgeltonerna ligger som en chimär i bakgrunden. Sången med den besinningsfulla lyriken arbetar sig metodiskt innanför de sköraste känselkropparna i huden.

De beslutsamma trummorna förvandlar Poverty till ett energiknippe som letar sig fram till varierande nivåer av medvetenhet. Den drivande kraften i sångrösten lyfter melodin till oanade höjder. Det känns som om man är ute på en resa som grundlades för länge sedan och som fortsätter för evigt.

Hammondorgeln i Flim Flam Man knäcker den bästa, så även mig. Hårdrock som den skall vara. Hårdrock som den framförs här. Taktskiften, riff, rytm, solon, sång, karaktär, nostalgi och allt mellan himmel och jord presenterat i en enda förpackning.

Den rika förnimmelsen av blues och rock som ligger till grund för Big Money Little Man är tacknämlig. 70-tals känslan finns här, livekänslan också. Välbefinnandet fortskrider tack vare musiker som har förverkligat sina idéer och gjort musiken till en konstart.

De omvälvande kompositionerna, den generösa sången och den energiska instrumentationen gör det här albumet till en imponerande överraskning. Det är sällan man får en sådan garanti och status på ett dussin låtar. Det är sällan planeter och stjärnor står i perfekt position. Det är sällan man behöver ställa sig frågan om man är i himlen eller kvar på jorden.

Thomas Claesson

Fotnot:

Jag får villigt erkänna att jag visste ingenting om Heaven & Earth innan en god musikvän, som dyrkar Deep Purple över allt annat på jorden, tipsade mig. Och resten är historia.

27

11 2021