Posts Tagged ‘Thomas Claesson’

Järnladyn stämmer av

doro2

Doro ”Forever Warriors // Forever United” (Nuclear Blast)

Som sändebud för den ärofulla tyska metal – familjen levererar Doro sitt trettonde soloalbum med glödgande frenesi och passion. Den hungrande fanskaran har fått vänta i sex år på nytt material men nu landar en dubbel – CD med överdådigt innehåll som bör räcka och bli över.

Den väletablerade sångerskan i mitten av sitt femte decennium har den raspiga rösten som krävs. Den plattyska accenten samt den osannolikt retuscherade omslagsbilden där perfekta magmuskler, smal midja och suget i blicken gör att det säkert kommer att darra lite här och var för en del, kanske rentav väcka moderskänslorna till liv för andra.

Det sägs vara en vågdelare mellan skiva ett Forever Warriors och två Forever United med fördelningen råbarkat kontra känsloladdat, men den vinklingen är mer av akademisk karaktär då det sinsemellan blandas och ges friskt. Inledningsspåret All For Metal är emellertid bortom varje rimligt tvivel. Tydligare än så kan inte den här typen av musik beskrivas.

Jag har länge behandlat Doro styvmoderligt, men nu är omprövningens tid kommen. Love’s Gone To HellSoldiers Of Metal samt den på modersmålet klingande Freunde Fürs Uns (Vänner för livet) bidrar effektivt till den nya inställningen. Alla tre passionerade mid tempo ballader med mjuka emotionella tongångar insvepta i magnifika symfoniska harmonier.

Inspirationen flödar ymnigt rakt igenom och i Turn it up och Be Strong hettar det till ordentligt med riff och refränger som bara kan härstamma från Düsseldorf, var annars? Doros röst är stark och resolut och när sången lämnar stämbanden i Black Ballad och Lift Me Up blir det till höjdpunkter som ger livet ett betydligt ljusare innehåll.

Hyllningen till Lemmy i Living Life To The Fullest är storartad och tolkningen av Motorheads Lost In the Ozone likaså. Sammanfattningsvis och för enkelhetens skull kan sägas att förutom de tre sista melodierna där materialet tunnas ut betänkligt, så kan låtlistan häftas fast på väggen och användas som piltavla där varje träff är lika med Bulls Eye.      

Om Doro händelsevis skulle dyka upp på SRF 2019 så kommer jag visserligen inte att stå som en fågelunge med gapande mun och vänta på mat från mamma, men ändå tillräckligt nära för att vara på plats när det börjar regna manna från himlen. Det finns nämligen ingenting som är mer uppiggande än äkta tysk power metal. Det bevisar Doro med all önskvärd tydlighet här och nu.

Thomas Claesson

Kultfakta:

Ett axplock av de medverkande gästartisterna utan inbördes ordning.

Doug Aldrich (Whitesnake, The Dead Daises)
Rock’n’Rolf (Running Wild)
Tommy Bolan (Warlock)
Mille Petrozza (Kreator)
Chuck Billy (Testament)
Ross The Boss (Ross The Boss, Manowar)
Jeff Waters (Annihilator)
Johan Hegg (Amon Amarth)
Warrel Dane [R.I.P.] (Nevermore)

 

31

08 2018

Konsten att åldras med värdighet

daltrey

Roger Daltrey ”As Long As I Have You” (Polydor/Universal)

Fjärran är glansdagarna då The Who hade herraväldet över rocketablissemanget. Att den brittiska invasionen var ett faktum i slutet av 60-talet rådde ingen tvekan. Hur skulle man annars kunna tolka det när Daltreys sladdmikrofon svepte likt rotorbladen på en helikopter i takt med ”Pinball Wizard” och Townshends väderkvarnsrörelser mynnade ut i en totalt utbränd gitarr?

Ett kvarts sekel efter förra soloskivan lyser himlen upp igen och frid infinner sig. Daltreys långvariga ryktbarhet som durkdriven överdängare mynnar ut i en charmerande skiva med nostalgins innersta attribut. Sannerligen en lycklig tilldragelse som inte kan lämna någon oberörd.

Med Townshend på ett halvdussin låtar, en brassektion och en gospelkör från himlen sänt blir de 11 melodierna varav de flesta covers som en stilfull vision av ljus och hopp. Lägg därtill att högt över allting annat reser sig på bakbenen enhörningen Daltreys extraordinära röst som sällan eller aldrig har varit mer uttrycksfull.

Just därför känns de gamla minnena som Daltrey väcker till liv värda att begrunda. Tiden vrids över 50 år tillbaka i den upplyftande titellåten som Daltrey sjöng första gången redan innan The Who bildades. Lägg på ytterligare 10 år och vi hamnar på ”Out Of Sight, Out Of Mind” och den storslagna känslan infinner sig.

Den lätt modifierade Dusty Springfield låten ”Where Is A Man To Go?” känns som klippt och skuren för Daltrey. ”Dooda-dooda-dooda-dooda-ay” – refrängen är svår att skaka av sig. Stephen Stills uppsluppna ”How Far” är en annan ögonsten som inte passerar obemärkt.

Hyllningen till dottern i ”Certified Rose” hänger länge i luften och den sköra ”Into My Arms” behandlas lika varsamt som en vaggvisa. Mer luft i lungorna blir det i ”You Haven’t Done Nothing” och ”Get On Out Of The Rain” som visar att de gamla takterna sitter kvar.

I tider som dessa när skvalmusik pumpas ut i etern i parti och minut är det förlösande med en klasskiva av rang. Till de sista entusiasterna som kan sin läxa är ”As Long As I Have You” inget annat än en skänk från ovan. Varför inte unna sig en stunds helbrägdagörande soul av en man av börd som inte har något mera att bevisa? Ja, säg varför inte?

Thomas Claesson

20

08 2018

Make Some Noise

dead d

The Dead Daisies ”Burn It Down” (Spitfire/Border)

The Dead Daisies släpper sitt fjärde album som om det skulle var den mest självklara saken i världen. Ett knippe av tio väl utvalda rocklåtar breder ut sig som en bukett. Distribuerade av ett välmeriterat australiskt/amerikanskt band som inte viker ner sig för någon.

Sångaren John Corabi har en röst lika kraftfull som en tre kilos slägga, lika sträv som femmans sandpapper. Det räcker långt i den inledande ”Resurrection” som har styrka nog att jämna ett korrigerat plåtskjul med marken. Vilket med tanke på det abrupta slutet inte är långt från sanningen.

När röken väl har skingrats uppenbarar sig balladen ”Set Me Free” i hela sin skepnad. En hymn om förmågan att bryta sig loss från ett oavsiktligt förhållande. Arrangerad med crescendon av förtvivlan och hopp i en smäktande odyssé för fulla segel.

På den nedre planhalvan återfinns de riktiga kanonerna och de tre sista låtarna är krevader av konfetti med riff, basgångar och slagverk i sprakande scenarion. Doug ”The Golden Boy” Aldrich briljerar med sin gitarr och man kan för sitt inre se poser och känslouttryck av dignitet.

Den auktoritäre Marco Mendoza mullrar med sin bas som ett mindre jordskred och Deen Castronovos trumstockar bearbetar skinnet med frenesi. Därtill uppackade av den mångfacitterande grundaren och gitarristen David Lowy som tycker det här är hur roligt som helst och säg den som inte instämmer.

Jag hade äran att se bandet live på Sweden Rock Festival förra året och på scen kom de verkligen till sin rätt. Den här skivan är bara en aptitretare jämfört med vad jag och några tusen till fick uppleva där. Undertecknad blev till och med så exalterad att han befann sig i en fas av fullständig eufori.

Det här är Twisted Sister, Whitesnake och Mötley Crüe i rakt nedstigande led och som bandnamnet till trots antyder finns inga vissnade blommor här så långt ögat kan se. Tusenskönor i all ära men den här kvintetten ger ett fång av hårdrock som är välbehövlig för alla och envar.

Thomas Claesson

20

06 2018

Metal attack i sikte

ross

Ross The Boss ”By Blood Sworn” (AFM/Sound Pollution)

Har mina nya högtalare kommit eller har ljudet bara blivit högre så där? Nej, just det. Det är ju den legendariska gitarristen och grundaren av Manowar som drar igång med sin heavy metal show. Med ett förflutet i världens mest högljudda band där konserter med ljudnivåer upp mot 130 dB uppmättes är det förståeligt att det låter en aning.

Det kan inte finnas någon headbanger med självaktning som har missat Manowar’s debutskiva Battle Hymns från 1982. Här fanns ”Metal Daze” och ”Shell Shock” som båda var stilstudier i nukleär energi. De nivåerna är naturligtvis ouppnåeliga här och nu men det ger en fingervisning om i vilket fack man skall leta i skivbacken.

De mediokra beståndsdelarna under kategorin utfyllnad finns lite sporadiskt, men för det mesta är det stadiga styrkelyft med brett grepp och skivstången i en vid båge. Gitarrintrot och solot efter den uppviglande bryggan på ”Among The Bones” har världsklass. De små distinkta slagen på cymbalen höjer effekten ytterligare (för de som kan höra höga toner).

Den nya sångaren Marc Lopes ger ett stabilt intryck. Hans stämma är lika genomträngande som Rob Halfords, men har även drag av Biff Byford i de lugnare partierna. Eller som en nära vän som nyligen har blivit utsedd till en av tjugofem hedersfotografer på Sweden Rock Festival i sommar uttryckte sig: Det är aggressiv sång och ingenting annat.

Inledningsfrasen på ”Devil’s Day” - I am the true destroyer… - talar sitt tydliga språk. Det är inte utan att man blir som barn på nytt och återupplever tider då man lekte med träsvärd, gjorde pilbågar av enbuskar och täljde sälgpipor i skogen.

Mitt blåskimrande blod svallar extra starkt när den progressiva ådran i ”Lilith” pulserar. Här lägger bassisten Mike LePond (ex. Symphony X) tillsammans med Lance Barnewold på trummor ut en suggestiv Eriksgata som blir till skivans klimax.

Ja, mannen som gav power metal ett ansikte har en hel del på sitt samvete. Det står klart. Frågan är bara om han fortfarande beträder scenen med bar överkropp och sin lekamen insmord i fyrtaktsolja eller om han som 64-årig metal gud lämnar SAE 10W-30 dunken hemma?

Thomas Claesson

05

06 2018

You give love a bad name

rso

RSO ”Radio Free America” (BMG/Warner)

Ett album som bygger på ett förhållande är en vansklig förpliktelse. Det är stor risk att båda blir bländade av ljuset och att resultatet blir något som ingen utomstående någonsin kunde föreställa sig. Vem kunde ana att två så durkdrivna gitarrister som Orianthi Panagaris, 33 och Richie Sambora, 58 båda f.d. sidekicks till Alice Cooper respektive Bon Jovi skulle presentera sin relation som en studie i fåfänga?

Intrycken ger vid handen att den musikaliska akten förespråkar – du visar mig din, så visar jag dig min. Och då pratar vi också tatueringar, piercingar, gitarrer och förstärkare. Det är inte annat än att man undrar var har de här musikaliska idéerna legat och pyrt under alla dessa år? Kan det ha såtts ett frö när Orianthi jobbade med Michael Jackson? Ja, förmodligen.

Till de som älskar lättviktig popmusik med dragning åt schlager, så titta inte längre bort än hit. Endast öppningsspåret ”Making History” och den avslutande ”Hellbound Train” med sina antydningar till bluesriff ger någon slags darrning i ögonbrynen. Det hjälper emellertid föga då allt där emellan är översållat med slitna fraser av stereotyp karaktär påbackade av sockersöt mjukismusik.

Det är synd och skam att så mycket talang som de båda förfogar över mynnar ut i ett stort svart hål, men när Venus och Mars går in i samma omloppsbana vet man aldrig riktigt säkert vad utgången blir. I det här fallet blev det inget stjärnfall. Det slutade med total solförmörkelse.

Thomas Claesson

01

06 2018

En stund i andakt

mayall

John Mayall ”Three for the road” (Forty Below/Border)

Att kalla John Mayall för en levande legend känns som en underdrift. Det lär knappast finnas någon levande som har så mycket på sitt samvete. När han framåt hösten klockar in på 85 år känns det fullständigt otroligt. Och det precis när man just har hämtat sig från hans 75-års kalas.

Nu på turné med ett avskalat band och ackompanjerad av musiker som bara råkade finnas där på rätt ställe vid rätt tillfälle. Så tajta att ingenting får plats däremellan, så rika på klangfärg att ingenting lämnas till övers.

Med keyboard, munspel och en sägenomspunnen röst kommer man långt. Det visar Mayall om inte annat i den känsloladdade ”Tears Came Fallin’ Down” eller i det ejderdunsmjuka introt till ”Lonely Feelings”. Såsom kläckande nattsländor svävar melodierna förbi i ett förföriskt mak. Det är lätt att hamna i ett drömlikt tillstånd.

Hur kan någon motstå ”Ridin’ on the L & N” med sitt ursprung från sent 40-tal och historien om järnvägen mellan Louisville och Nashville som betvingade både inbördeskrig och depression?

I alla fall inte den lyckligt lottade publiken som ger sitt mangranna bifall.

Den avslutande 11-minuters versionen av ”Congo Square” med sitt suggestiva, rytmiska men även beroendeframkallande budskap sätter helt sonika stopp på föreställningen. Kvar finns bara ett tomrum och ett begär.

När skivan väl har snurrat igång med sina nio låtar och en introduktion tar det 60 minuter innan man kan lämna den. Det vore oförsvarligt att bara lyssna på något enstaka spår. Lika illa som att ta en glass ifrån ett barn som bara har tagit ett bett.

Thomas Claesson

09

04 2018

Blues med själ

sonic blues

Supersonic Blues Machine ”Californiasoul” (Provogue/Warner)

Med Lance Lopez gitarr/sång, Fabrizio Grossi bas/låtskrivare och Kenny Aronoff trummor är alla tre önskningarna uppfyllda. Var och en framstående musiker, tillsammans en fulländad bluesmaskin med den rätta tändföljden.

Eftersom Californiasoul står stadigt på sina sex ben fanns det egentligen ingen anledning att kasta lasso och fånga in storfräsare som Steve Lukather, Walter Trout och Billy Gibbons m.fl. men å andra sidan är en familjeträff aldrig fel när den än inträffar.

Lyssnaren bjuds på en hissnande färd längs Kaliforniens soliga kust med en muskelbil där V8:an spinner som en katt och visst driver det på som allra bäst när bandet får lägga i sina växlar alldeles själva. ”L.O.V.E”. och ”Bad Boys” är sådana tillfällen. Den förra med en magkänsla att man har hört den förr, men det finns ingen punkt att sätta fingret på. Den senare personifierar allt man ville bli och allt man någonsin önskat sig.

På ”Broken Heart” borstar Gibbons med kvasten så att sanden yr och prärievargen ylar. Toto’s Lukather lägger hela sin själ i ”Hard Times” och Trout välsignar ”What’s Wrong”. Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.

Till dom som brukar slå huvudet i lyktstolpar efter att ha vänts sig om efter en mullrande V8 finns det mer att hämta på debutalbumet West Of Flushing, South Of Frisco. Det släpptes för ett år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess, Faktiskt ingenting.

Åkturen avslutas med ’This Is Love’ i reggae-struttande tempo och det när man trodde att Sheriffen redan var skjuten. Så kan det gå när man rotar långt ner i verktygslådan och hittar insexnycklar uppstuckna i tum. De glappar lite, men de får ändå jobbet gjort.

Thomas Claesson

22

12 2017

De skoningslösa

galactic cowboys

Galactic Cowboys ”Long Way Back To The Moon” (Mascot/Warner)

betyg 3    Release 17 november

Bakom en ridå med thrash metal, heavy metal och märkligt nog Beatles-liknade harmonier uppenbarar sig än en gång 90-talsfenomet Galactic Cowboys. Sist det fladdrade i byxbenet var för sjutton år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess. Livet i Houston, Texas fortgår i sin makliga takt även om tiden tycks ha accelererat.

Bandets gåtfullhet är fortfarande höljt i dunkel och inte många blir klokare av den här utgåvan. Av en del säkert välkommen som en efterlängtad återkomst, av andra en nära döden upplevelse som kom just när man trodde att mardrömmen var över.

Det är klart att en titel som ”Amisarewas” skapar en rynka i pannan och lämnar en del att fundera på. Konstigt vore annars. Som introduktion till ett väckelsemöte fungerar den i alla fall utmärkt. För övrigt genomsyras sångerna av tyngd med oredigt spirituella texter i en jargong som knappast finns någon annanstans.

”Zombies” har thrash element som får självaste Anthrax att gömma sig bakom gardinen. Detta varvat med heavy metall riff ger en sprängverkan som inte passerar obemärkt. Finns det någon som kan bistå med ett glas vatten med alka seltzer?

Kan det vara ”Lucy In The Sky With Diamonds” som ekar där i refrängen på ”Blood In My Eyes” eller är det bara ett hjärnspöke som spelar ett spratt. Det fina ledmotivet i titellåten ”Long Way Back To The Moon” sveper i alla fall definitivt tillbaks till sextiotalets glada popkalas.

”Next Joke” är skämt åsido en levnadsbeskrivelse om drömmar som inte går i uppfyllelse och inte minst den efterföljande bittra verkligheten. Den pådrivande taktfastheten uppbackad av den löst hängande basgitarren uppmanar ändå till kamp.

Long Way Back To The Moon har förmodligen raketbränsle för att nå till månen, men knappast tillbaka hem. Det intensiva omslaget är komponerat av medlemmarna själva och det ger onekligen en fingervisning om på vilken nivå vi befinner oss. Ändå kan man inte annat än att fascineras av den unika stilarten. Det är svårt att tro att det är ett kristet band men å andra sidan var det länge sedan jag förvånade mig över något över huvud taget.

Thomas Claesson

03

11 2017

Ovan där

kenny wayne

Kenny Wayne Shepherd ”Lay It On Down” (Provogue/Warner)

betyg 3

Det är svårt att tänka sig att det har passerat över 20 år sedan gitarrsvingaren Shepherd klev in på banan. Ledbetter Heights och Trouble Is… satte djupa avtryck i bluesvärlden. Den då blott 20-åriga bluesfantomen hade en gåva som bådade gott inför framtiden. Jag kan inte undgå att dra paralleller med den unga förmågan Aaron Keylock som inte hade det minsta att skämmas för när han presenterade Cut Against The Grain tidigare i år.

Shepherd är en innovativ kraft inom bluesrocken och nu som medelålders man provar han en del nya infallsvinklar. Lay It On Down har ingredienser från soul, country, blues, funk, rock, Rhythm & Blues och allt däremellan så det räcker och blir över. Lindrigt sagt.

Nu finns det ingen anledning att hänga läpp för att åtkomsten till blues är begränsad. Det finns andra kvaliteter som fyller sin funktion. Noah Hunt lånar till exempel ut sin röst på “Nothing But The Night” och det är ett säkert tecken i skyn när det väl är dags för kvällspromenaden.

Blåsensemblen puffar på ”Diamonds & Gold” i ett struttande funktempo med rikt flödande hejarramsor från Wah-Wah gitarren och den trallvänliga ”She’s $$$” gör att det onekligen drar i mungiporna och då menar jag uppåt.

Visserligen far Stratocastern fram på ett obesudlat sätt rakt igenom albumet förutom under ett par bitterljuva singer-songwriter varianter som man gott kunde ha varit utan. Jag har förståelse för att Shepherd vill prova sina vingar, men jag hoppas att han hittar tillbaka till rötterna nästa gång det beger sig.

Thomas Claesson

25

10 2017

Genuint och ärligt

shaman

Shaman’s Harvest ”Red Hands Black Deeds” (Mascot/Warner)

Shaman’s Harvest har strukturen och substansen att förmedla och bevara sin post-grunge ideologi bakom en kuliss av hårdrock från mellanvästern. Red Hands Black Deeds befäster det inmutade området till någonting ofrånkomligt och skarpt avgränsat.

Sångaren Nathan Hunt är fokuserad och övriga i bandet följer strikt den inslagna vägen när det sjätte albumet på den drygt 20-åriga karriären förevisas. Den lössläppta och råbarkade stämningen skiktar sig på ett moget och självkontrollerat sätt.

”Red Hands Black Deeds” (Prelude) inleder dansen kring lägerelden i sakta suggestivt mak innan ”Broken Ones” abrupt piskar upp sanden och de lättflygande buskarna far iväg åt alla håll på stäppen. ”The Come Up” följer upp effektivt och med den betvingande refrängen kan den rent av leta sig in på radion. Bäva månde de ofrälsta.

Det finns ögonblick när lugnet infinner sig också. Den akustiskt drivna ”Tusk And Bone” är ett sådant tillfälle. ”Scavengers” ligger i samma härad och förseglar albumet med tillfredställelse även om den överraskande avslutas med en kort countrydänga. Något som var tvunget att komma ut antar jag.

Eftertankens kranka blekhet ger vid handen att den analoga inspelningstekniken som utnyttjas på Red Hands Black Deeds med välbehag ger musiken ett varmt och ärligt ljud från det förgångna, något som man tyvärr hör allt mer sällan nuförtiden.

Thomas Claesson

18

10 2017