nyaskivor.se

Pavlov’s Dog ”Wonderlust” (Ruf/Border)

Ibland räcker två unika album från 70-talet för att göra ett band oförglömligt. Ibland är det den exceptionella stilen som definierar bandets musik som gör dem oförglömliga. Båda faktorerna sammanfaller med det amerikanska bandet Pavlov’s Dog. Över 50 år efter bildandet i St. Louis visar bandet nu att ingenting är förgängligt. Wonderlust är ett mycket idérikt verk med låtar byggda på begåvning, förstklassigt musikaliskt kunnande och en osviklig känsla för drama som har präglat bandets sound genom åren.

Elva låtar, spridda över två vinylsidor, visar att Pavlov’s Dog fortfarande lever och frodas i högsta välmående. Den oförlikneliga blandningen av rock, klassisk musik och folkmusik är intakt och framåtsträvande. Sångaren David Surkamp med sin omisskännliga falsettröst och hans pålitliga team levererar ett album som inte bara hedrar bandets rötter med många välbekanta stilelement utan även fångar den kreativa energin i nutiden.

Redan vid första lyssningen är det stora djupet, mognaden och visionen påtaglig. Vissa låtar, som öppningslåten Anyway There’s Snow framhäver Abbie Steilings vackra fiol som lyser med stor dramatik. Stilfull folkrock möter amerikansk rock med massor av patos. Jet Black Cadillac förlitar sig på gitarrpop med en rockig attityd, skarpsynt och medryckande. En liten stämningshöjare som tar oss förbi pittoreska landskap fulla av intensiv livsglädje.

Mona visar upp en upphetsande, gungande klangfärg, omgiven av en varm, ärlig och jordnära atmosfär. Rytmen driver på och träffar mitt i prick. Den schatterade Another Blood Moon fylld av stråkar är ytterligare ett exempel på bandets kännetecknande musikaliska melankoli. På ett album fullt av gripande sångframträdanden når Surkamp utan tvekan sin kulmen här vilket lämnar ett minne åt det vemodiga hållet.

Collingwood Hotel avrundar första sidan med mellantemporock, handfast men känslomässigt tät utan några onödiga krusiduller. Det intensiva pianot frambringar en romantisk känsla som pendlar mellan äventyr och längtan. Den fräcka charmen i Solid Water, Liquid Sky ger sig till känna i en avslappnad, lättsam stil med tydliga bluesrötter i sitt följe.

Den i sådana här sammanhang ovanligt saftiga Can’t Stop The Hurt lämnar ingen pardon. Ett överraskande inslag som visar prov på en exceptionellt för att inte säga gripande, sprakande och tillspetsad rock. Det obligatoriska samtalet med Sigried verkställs i Calling Sigfried. Inte ett ord sägs, men tråden tas upp med instrumentalt uttalade och expansiva jazzinfluenser. Här visar bandet upp sin fulla virtuositet.

De tre sista låtarna erbjuder allt ett progfan kan önska sig avseende tempoväxlingar, vidsträckta gitarrriff och livfulla keyboardpassager i all sin prakt. I Told You So till en början är inte att förakta utan snarare delikat och målmedveten med orgelspel och gitarrsolo (David Surkamp) av den högre skolan. Canadian Rain faller in med storslagna pianoaccord innan den fullbordas med ett förbluffande basgitarrsolo (Rick Steiling) som kan få den mest tillbakalutade att spetsa öronen. I Wait For You avslutar, kort och sött, men hemtrevligt. David Surkamps röst smälter samman med fiolen i ett sista, ljuvligt avsked.

Thomas Claesson

Michael Schenker Group ”Don’t Sell Your Soul” (Ear/Playground)

Trots att Michael Schenker till synes har spelat med och sägs ha blivit osams med en ansenlig lista över hårdrockens mest frekventerade artister så har han ändå behållit en god tillgivenhet. Den 70-årige gitarristen är fortfarande i strålande form vilket inte minst visade sig när han bearbetade det förflutna med förra årets utgåva ”My Years With UFO”. Den här gången rör det sig uteslutande om helt nya originalkompositioner.

Albumet introduceras som det andra i en trilogi av album för hans nya skivbolag. De elva spåren ger förmodligen Schenker-fansen vad de vill ha, men med den bästa vilja i världen är det ogynnsamt att jämföra de gamla UFO-låtarna med denna samling av nutida tongångar. Även om Schenker behandlar sången som ett extra instrument så har en imponerande samling sångtalanger inviterats. Erik Grönwall, Robin McAuley, Dimitri ”Lia” Liapakis och Michael Voss bidrar var och en med sin egen stil i ett försök att ge låtarna rikedom och variation.

Saker och ting börjar hända när titelspåret Don’t Sell Your Soul sätts igång för den galopperande 70-talsrytmen med en härlig liten gitarrmelodi som följer riffet var precis det som önskades. Ännu fler hårdrocksvibbar blir det när Wah-Wah-pedalen kopplas in på solot. Den forna idolvinnaren Erik Grönwall tar sångrollen här och får till det riktigt bra. Han verkar ha fallit i god jord och sjunger på merparten av albumets spår. Det var väl för väl att idol har lett till något lyssningsbart.

Låtar som Danger Zone och Eye Of The Storm är intensiva rockstycken som fortsätter med att lyfta fram Schenkers virtuosa gitarrteknik. Det är ingen som slår honom på fingrarna där. Janey The Fox’s syntpulserande jakt har ett elegant och listigt groove som lunkar på i en udda taktart. Det blir flera kast åt olika håll, lågmält till en början, mer djup och karaktär vartefter det lider. Det är en udda skepnad på många sätt med massor av ovanliga ljud, men det mynnar ut i en väldigt cool låt. I synnerhet refrängen som är totalt avslappnad.

En något mer råbarkad röst tränger sig på när Dimitri ”Lia” Liapakis tar ton i It’s You. En rocklåt lika rak som en spik med en liderlig touch hårt driven av riff och rytmsektion. En gammal bekant i form av irländaren Robin McAuley tar sedan över mikrofonen i den obligatoriska rockballaden vid namn Sixstring Shotgun. Detta är ett mörkt, grubblande nummer med en lång refräng som han hanterar med lätthet. Den förtjänar utmärkelsen att vara gedigen och lättlyssnad, men inte enastående.

Sista paret ut Flesh And Bone och Surrender passerar spårlöst förbi. Den förstnämnda saknar attityd i sin iver att nå ett UFO-sound och den sistnämnda springer förbi sig själv med en stressfaktor som inte är nyttig. Oavsett så finns det sammantaget hur mycket gitarrgodis som helst att välja och vraka på, men antalet fängslande ögonblick matchar inte riktigt MSG:s tidigare prestationer.

En blick på skivomslaget till sist ger en rynka i pannan eftersom det accosieras med en affisch till en skräckfilm som ingen har sett. Å andra sidan är det kanske så det ser ut om själen säljs till djävulen.

Thomas Claesson

Arjen Anthony Lucassen ”Songs No One Will Hear” (InsideOut)

Världen går mot sin undergång och Arjen Anthony Lucassen spelar upp soundtracket med fladdrande ljus i studion, svävande fioler och det sista leendet från en man som vet att även slutet fortfarande kan vara vackert. I årtionden har den nyligen adlade mångsysslaren transporterat oss in i skimrande konceptkolosser. Med Ayreon och ett otal andra projekt i sin famn har science fiction-operor varit ett ständigt fenomen i hans soniska universum.

Den här gången stannar han på jorden tillsammans med mänskligheten och inväntar en asteroid som kommer att förstöra allt om fem månader. Lite mindre bombastiskt än den vanliga kraftfulla produktionen, bara några handplockade gästmusiker istället för den gängse längre listan. Lägg därtill en blandning av svart humor, råa känslor och den kaotiska, surrealistiska naturen i den yttersta tiden. Vissa får panik, andra festar, andra kollapsar, men några finner frid mitt i kaoset.

Med The Clock Ticks Down sätts tidsmaskinen i rörelse, men livet står stilla. Högtidliga ackord svänger som en långsam pendel, hjärtat tungt och skört, medan Marcela Bovios ljusa röst skiner som en sista solstråle på tomma gator. Stickande metalliska riff bidrar till att de omedelbara konsekvenserna av nyheten känns. Mitt uppe i den vemodiga intensiteten kan Lucassen själv hittas på sång och de flesta instrumenten undantaget violin, flöjt och trummor.

Den skrämmande realistiska Goddamn Conspiracy går till angrepp likt en galen predikant som löper amok. Ett vansinne av konspiration breder ut sig medans flöjter och orglar virvlar runt som i ett töcken. Människor som trodde att världen låg vid deras fötter får abrupt sina planer krossade när The Universe Has Other Plans skär igenom villfarelsens dimma som kallt neonljus. Resignation och likgiltighet dominerar när den gudomliga refrängen med änglakören blir till en glimt in i en oändlig stjärnhimmel.

I den underbart absurda Shaggathon släpps mänsklighetens sista stora orgie loss. En skön, upplyftande partylåt med skuttande gitarrer, sensuell fiol och kvinnliga röster som kvittrar i bakgrunden. We’ll Never Know kommer sedan som ett plötsligt sammanbrott. Floor Jansen (Nightwish) spänner ögonen i dig och sjunger med sin allra finaste stämma i duett med Lucassen. De skildrar en framtid som aldrig kommer att upplevas, barn som aldrig växer upp. Låten svävar elektroniskt och melankoliskt där varje refräng drar ner solen allt djupare.

Den Magical Mystery Tour-liknande psykedeliska Dr. Slumber’s Blue Bus driver oss sedan i en fjäderlätt melodi genom en märkligt blå drömvärld. En imaginär slutgiltig resa till den förmodade nedslagsplatsen djupt förankrad i en njutbar blueskänsla. En skrämmande trovärdig sådan. Slutet åskådliggörs av det svepande eposet Our Final Song som erbjuder hela spektrumet, från intima ögonblick till kraftfulla körer och progressiva vändningar. Ett värdigt sista kapitel för sedan finns inget annat än tystnad.

Thomas Claesson

Helloween ”Giants & Monsters” (Reigning Phoenix/Playground)

I sitt fjärde decennium av verksamhet bevisar de tyska legenderna varför de har bosatt sig på toppen av power metal-berget. Det finns inga tecken på att skapandekraften har avtagit även om drygt fyra år har passerat sedan återföreningen och det självbetitlade comebackalbumet. Jämförelsen med föregångaren är dock uppenbar: Medan gränslös eufori rådde då är stämningen nu mer nyanserad.

De energiska härförarna med ursprung från Hamburg är utan tvekan ett prima exempel på hur man kan sammanföra nuvarande och tidigare bandmedlemmar till en utökad uppsättning och ömsesidigt berika varandra kreativt. Presentation av de inblandade i the magnificent seven är i princip onödig då alla som rör sig i de här kretsarna vet vilka det handlar om.

Den här fullproppade uppställningen kunde lätt ha snubblat över sina egna fötter, men de har undvikit det. Sedan förra utgåvan har de blivit en bättre version av sig själva. Nu är det slut med att gå på tå för att inte göra sina egna bundsförvanter upprörda. Det finns inget sådant huvudbry på Giants & Monsters som står på stegen till deras dubbla höjdpunkter Keeper Of The Seven Keys, Pt.1 / Pt.2 utan att darra.

Den utmanande Giants On The Run bryter ut med klassisk eldgivning driven under Andi Deris befallande ledning och ingenting kunde ha varit mer överdådigt. Låtstrukturen är som vanligt full av vändningar med hymnliknande verser, en utsträckt brygga och storslagen refräng. Michael Kiske tar över sången i Savior Of The World och hans klockrena utstrålning gör det till en fest för alla konnässörer av klassiska verk.

Med hejdlös progressiv frenesi dundrar Universe (Gravity For Hearts) rakt in i sammanhanget. Tempot är bitvis förkrossande med ideliga taktskiften, gitarrsolon av den högre skolan, det talande ordet förespråkat av Kai Hansen, kosmisk körsång och en okrossbar solostämma som svävar högt däruppe. Varför göra något enkelt när man kan göra det komplicerat? Tja, det spelar ingen roll för Helloween. De uppnår ändå en sammanhängande helhet.

Det tar mindre än fyra minuter innan den raka Hand Of God korsar mållinjen. Ändå gör sättet de väver samman de rena gitarrljuden med den gudomliga refrängen att du aldrig kommer att få den ur huvudet. Modern och tung känsla som effektivt och mycket medryckande håller albumet stadigt förankrat i melodisk aggression.

Avslutningsnumret Majestic kombinerar återigen storslagna gester och komplexitet med flerstämmig pompa och ståt. Spänningen byggs skickligt upp med överraskningar och orientaliskt inspirerade gitarrer. Kiske sjunger inte om Helloween utan en utomjordisk makt fast oss emellan kunde det ju egentligen vara en och samma sak.

Giants & Monsters är ytterligare ett triumferande kapitel för Helloween. Idérikedomen och mångfalden är sensationell. Det finns ingen plats att gömma sig för den dramatiska urkraften. Den oförnekliga bandkemin har förvandlats till en gigantisk hydra. Antingen hoppar du upp på ryggen och åker med eller annars håll dig ur vägen.

Thomas Claesson

Buddy Guy ”Ain’t Done With The Blues” (Silvertone)

Det är inte många förunnat att släppa en skiva på sin 89-årsdag. Som om tiden har stått still fortsätter gitarristen och sångaren Buddy Guy att frälsa alla anhängare med sin avslappnade Chicagoblues. För den som har format genren i nästan 60 år och tycks leva i nära anslutning till ungdomens källa så finns det ingen anledning att ge upp. Det finns dessutom ett hederslöfte till storheter som Muddy Waters och BB King att hålla bluesen vid liv och det är precis det som han gör med ett stort hjärta.

”Ain’t Done With The Blues” är lite som hans personliga tillbakablick för det handlar om de människor som lärde honom allt. Det finns uppenbart inget slut i sikte på Buddy Guys musikkarriär. Tvärtom är han ett levande bevis på att bluesen bara blir bättre med åldern. Albumet är en hyllning som snurrar in med 18 spår i mästarklass sprudlande av soul och historia. Vi är inbjudna till en fest av det slaget som är så långt från ett avsked som det går att komma.

Med ett litet band (rytmsektion, gitarrer, piano) och några välkända gäster som Joe Walsh, Christone ”Kingfish” Ingram, Peter Frampton, Joe Bonamassa och Blind Boys of Alabama så låter det nästan som livespelning som växlar mellan ögonblick av elektrisk hänryckning till lugnande partier som ger en smula andrum. ”Ain’t Done With The Blues” ansluter sig till den långa rad av oumbärliga Buddy Guy-album som hittills har gett bluesmannen nio Grammys, varav en för hans livsverk och otaliga andra utmärkelser.

Efter en kortfattad hyllning till John Lee Hooker breder en levnadsbeskrivning ut sig i Been There Done That med Guys blixtrande gitarr i frontlinjen. Ett axplock av historier som känns som en film där varje scen är sann. Frågan som ställs i den utforskande Where U At? blir till en skarpkantad duell med Kingfish Ingram som klargör att den blues som komma skall är formad av det som varit. Så sant som det är sagt.

Ringarna fortplantar sig till How Blues Is That? och Joe Walsh är inte sen att besvara Guys övertygande sång med både elektriska klanger och rungande vokalt genljud för allt vad tygen håller. Det räcker mer än väl för att känna igen livets gilla gång uti varje stavelse. Känslan är att ett bluesalbum inte kan ta sig självt på allvar nuförtiden om inte Joe Bonamassa bidrar med något och så är det även här och då på Dry Stick som klokt förkunnar värdet av att spara en torr pinne till en regnig dag.

Grabbarna från Alabama har sångtalanger som väl kommer till pass i den budskapsladdade försoningslåten Jesus Loves The Sinner. En glädjefylld nickning till blues- och gospelmusikens gemensamma rötter. Det trillar ut många kort från Guys rockärmar och den trippande Trick Bag med sin adekvata intrig och den härligt gungande Swamp Poker är båda värda att snappa upp.

”Ain’t Done With The Blues” är ett bevis på Buddy Guys massiva närvaro i blueshistorien och hans välkomna inflytande på dess framtid. Kanske är han den sista aktiva veteranen i sin bluesgeneration när han fortsätter att släppa album efter album, varje mer tidlöst än det förra. Buddy Guy är långt ifrån färdig med bluesen och det är en bra nyhet för oss andra.

Thomas Claesson

Styx ”Circling From Above” (Universal)

Att skapa och spela in ny musik är livsnerven i alla band och den inställningen förkroppsligas av Styx som femtiotre år efter bildandet presenterar sitt 18:e studioalbum. Bandet som växte fram till att bli en av de ledande krafterna inom amerikansk arenarock på 1970-talet med klassiker som ”Crystal Ball” (1976) och ”Pieces Of Eight” (1978) visar återigen sin förmåga att förnya sig musikaliskt med ”Circling From Above”.

Den nya utgåvan behandlar den mänskliga upplevelsen i skärningspunkten mellan teknologi och natur, artificiell intelligens och en aning science fiction. Det hela mynnar ut i ett öppet kärleksbrev till klassisk rock sett genom Styx högupplösta objektiv. En handfull låtar påminner passande nog om deras karriärskapande skivor från slutet av 70-talet, men det finns också de som inte ens låter som dem själva. Oavsett vilket så fungerar det så länge som albumets betingelser avser en sprudlande utforskning av influenser.

Albumet bjuder sålunda på en anmärkningsvärd bredd av stilar då Styx kör igenom 13 beaktansvärda spår där alla sångare får chansen att glänsa och de karaktäristiska sångharmonierna står i centrum. Den här gången lutar bandet sig intensivt åt unika filmiska texturer, emotionella nyanser och tätt sammansvetsade låtar varav ingen överstiger fyra minuter.

Prologen tillika titellåten utvecklar en gåtfull Pink Floyd-atmosfär, buren av expansiva synthesizerljud, svävande gitarrlinjer och Lawrence Gowans och Tommy Shaws utmärkande stämsång. Efter att ha charmats av lyriska teman smälter den pulserande singeln Build And Destroy samman på ett övertygande sätt. Här finns den strålglans och kompetens som påminner oss om vilka vi har att göra med.

King Of Love med originalmedlemmen James Young vid mikrofonen bjuder på rytmisk variation med handklappningar, en drivande elektroniskt klingande beat, munspelsutsmyckningar och en funkig basgång. Det inbakade gitarrsolot ger njutning ett ansikte. It’s Clear är lite mer böljande med en rockinfluerad refräng. Den låter fräsch och ny och allt eftersom låten får fart intar melodisk skicklighet scenen. Växelspel driver genomförandet vidare till en gitarrpassage i slutet som skulle passa bra till vilken westernfilm som helst.

Forgive är en avsiktligt placerad oas av lugn, akustiskt och med ett tydligt Beatles-inflytande. Ett hisnande ögonblick av sårbarhet som emotionellt byggs upp och når en topp med ett omfångsrikt keyboard. Närmare Queen än med Everybody Raise A Glass är svårt att komma. Ett livfullt och festligt, publikfriande spår som andas optimism. Lawrence Gowans uppsluppna sång bär hela vägen till puben och tillbaks.

Styx äventyrliga anda lyser på Blue Eyed Raven där en klagande medeltida violin och modern struttande takt möter Shaws tungt fraserade sång. Låtens tempo är livligt med stråkar och mandolin som dansar sida vid sida med sångbryggan och refrängen. Utöver allt detta har du också She Knows som bjuder oss på tivoli med karuseller som snurrar runt alldeles hejdlöst. Ett överraskande klarinettsolo lugnar nerverna.

We Lost The Wheel Again kunde mycket väl ha varit en outgiven The Who-låt. I synnerhet eftersom Will Evankovich’s röst påminner om Roger Daltrey. De klagande gitarrerna och den korta flörten från Hammond-orgeln tillför klassisk rockkänsla och betonar låtens tidlösa resonans. Den drömska Only You Can Decide avslutar albumet, naturligt buret av harmonier, genljudande gitarrer och progressiv återhållsamhet. Påminnelsen om tidigare Styx-ballader finns här, men med fördelen av ålder, visdom och en djupare känsla av ödmjukhet.

”Circling From Above” är ett bevis på Styx bestående kemi och vilja att utvecklas samtidigt som de förblir trogna sina rötter. Albumet är ambitiöst utan att vara glupskt, självsäkert utan att halka in i klichéer och känslomässigt rikt utan att falla in i sentimentalitet. Allt som cirklar ovanför våra huvuden – från satelliter till fåglar – rannsakas. Långvariga fans får sin belöning med deras klassiska sound. Nykomlingar bjuds in till lättillgänglig, polerad rock. Det är en dynamisk resa, gripande och introspektiv, teatralisk och uppriktig. Detta är Styx när de är som mest vitala, mest graciösa och svävar högst av alla.

Thomas Claesson

Ghost Of The Machine ”Empires Must Fall” (ProgRock.Com’s Essentials)

Brittisk prog har en lång historia av nyskapande och Ghost Of The Machine verkar fast beslutna att skriva sitt eget kapitel i denna berättelse. Med deras andra utgåva ”Empires Must Fall ” tar bandet ett tydligt steg mot en mer definierad, mer ambitiös och framför allt mer känslomässig karaktär. Albumet erbjuder en lagom blandning av 70-talets progrocktraditioner (Genesis) och 80-talets neoprog-ljud (IQ) elegant införda i nutiden.

Bandet befäster sin identitet med ett mer moget tillvägagångssätt, målmedvetna musikstycken och en jämvikt mellan melodisk tillbedjan och instrumental komplexitet. Deras arrangemang och melodier är behagliga för örat och erbjuder ändå gott om utrymme för variation. Låtarna får poäng med sitt rockprogressiva genomförande och är alltid harmoniskt avvägda med omfattande exceptionella sektioner och inåtvända passager.

De sex musikerna visar att de förutom sina framgångsrika kompositioner också har mycket att erbjuda hantverksmässigt. Tilltalande keyboardspel, övertygande gitarrsolon och en kraftfull rytmsektion leder styrkan framåt. Frontmannen Charlie Bramald imponerar också med sina fantastiska sångharmonier. Hans röst, med en ganska mjuk intonation, framhäver den sanna historieberättaren som metodiskt genomsyrar varje vers med passion och drama vilket i slutändan förstärker albumets kritiska och reflekterande ton.

Med ett bandnamn som är ämnat för en hel konferens och en textsammansättning som är allt annat än vanlig drar föreställningen igång med Keepers Of The Light som vecklar ut en rik och varierad ljudpalett. Det lyriska tillvägagångssättet är grubblande och det är verkligen inte ett enkelt album för den breda publiken. Det kräver uppmärksamhet och tid för att frigöra den fulla potentialen, men när man väl känner igen sig i dess tankegångar är upplevelsen lika intensiv som den är givande.

Efter en underbart delikat inledning förmedlas den bombastiska energin vidare i The Days That Never Were. Lugnare partier med sång och piano ger andhämtning, men det råder ingen tvekan att det kraftfulla budskapet kablas ut med övertygande mentalitet. Panopticon är en avhandling i konsten att bygga upp ett neoprog-epos. Nervkittlande dramatik varvas med beroendeframkallande innerlig sång på ett sätt som gör den trogna lyssnaren utomordentligt tillfreds.

Den vackra After The War rundar av albumet med massor av musikalisk mångfald och lockande, vemodig sång. Det sammansvetsade kollektivet gör här sitt yttersta för att kombinera tillgänglighet och sofistikering utan att förlora djup. Sakta går ridån ner som om det vore ett avslut på en verklig emotionell film med hjärtknipande musik. Värdigt, storslaget och till högljudda applåder.

Thomas Claesson

Joanne Shaw Taylor ”Black & Gold” (Journeyman/Border)

Det tionde albumet i en karriär är verkligen något speciellt, oavsett artist, en milstolpe, kanske till och med ett tecken på en ny riktning. Många artister kommer aldrig ens i närheten av detta vägmärke. För Joanne Shaw Taylor upptäckt vid 16 års ålder av Eurythmics Dave Stewart och aktiv i bluesrockbranschen sedan 2009 står det avgörande ögonblicket för dörren nu. Att medvetet ge sig in på nytt musikaliskt område och inte upprepa sig utan snarare utvecklas.

Det vore missvisande att klassificera Joanne Shaw Taylors musik som renodlad bluesrock. På det här albumet, återigen utgivet på Joe Bonamassas eget skivbolag och producerat av hans högra hand Kevin Shirley vågar sig den brittiska sångerskan/gitarristen oftare än tidigare utanför de rådande strukturerna. Tiden har kommit för att ta sig an denna utmaning och helt utan tvekan följer hon sitt kall.

De elva nya spåren på ”Black & Gold” visar upp Taylors kreativitet med full kraft och blandar bluesrock med musikaliska influenser från indierock, americana och retropop vilket resulterar i verkligt innerliga ballader såväl som hårt slående rock- och bluesrocklåtar. Det handlar om att ta upp ämnen som länge har varit undanhållna. Börja på ett nytt kapitel, lösgöra kedjorna och få en befrielse – både konstnärligt och personligt.

Hon inleder det livfulla albumet med den eftertryckliga Hold Of My Heart som har en akustisk till elektriskt böljande americana-känsla garnerad med ömsinnad fiol vilket omedelbart drar in lyssnaren i handlingen. På All The Things I Said tar Shaw Taylors varma, hesa sång en resa in i popvärlden med elpiano, rena gitarrstämmor och ljuva refränger. Sången handlar om ett tidigare förhållande och vi hör Bonamassa i en ledsagande roll med subtila gitarrljud.

Det grubblande titelspåret är en lektion i att omvandla en medryckande cover till det perfekta verktyget för hennes klangfärg. Gitarrer på gränsen till upplösning och en skramlande ackompanjemangsrytm lägger grunden för ett djupsinnigt framförande. Who’s Gonna Love Me Now? är ett atmosfäriskt spår fyllt av intim sång och suggestiva bongotrummor. Känslosamt utan gränser när Taylor försöker ge sorgen efter sin mors död en plats och sedan hämta styrka ur den för att kunna gå vidare.

Tillbaka i bluesrockterritoriet tar den kärnfulla I Gotta Stop Letting You Let Me Down vid med bländande auktoritet verkställt av jämrande Hammondorgel, spetsfundig slidegitarr och en glödgande Stratocaster som kramas skoningslöst på hela greppbrädan. Den alternativa balladen Look What I’ve Become tänjer på genregränserna på ett särskilt briljant och överraskande sätt. Självsäker sång och ett trotsigt solo rumsterar om med känd riffstil och låtkonstruktion i följe.

Det uppiggande spåret What Are You Gonna Do Now? med Taylors rökiga röst och skrikande gitarriff är lättlyssnad och gör att det goda humöret stiger ett snäpp till. Just därför verkar högerfoten leva ett eget liv. En av de starkaste låtarna är slutligen Love Lives Here med glittrande piano som intro och sedan fokus på Taylors typiska ruffiga sång underbyggd av keyboardljud och ett ypperligt gitarrsolo som outro. Allt passar ihop på denna utsökta ballad som genomsyras av passion och stil.

”Black & Gold” är ett bevis på mognad, mod och envishet. Det är en skiva som dansar genom musikalisk nyskapande där det inte bara finns låtar om uppbrott eller bluesstandarder utan karaktärsstudier, interna dialoger och personliga uttalanden. Oavsett om du är här för gitarrhjältedåden eller de snillrika stilvändningarna kommer du att hitta mycket att förälska dig i. Albumet påminner oss om att blues inte bara handlar om sorg. Det handlar om överlevnad och Joanne Shaw Taylor överlever inte bara, hon glänser.

Thomas Claesson

The Doobie Brothers ”Walk This Road” (Rhino/Warner)

Utan att ha någon som helst släktskap med varandra återvänder The Doobie Brothers helt oförhappandes med sitt sextonde album precis som om det skulle vara den mest självklara saken i världen. Det som är en överraskning – och en mycket trevlig sådan – är återkomsten av den legendariska sångaren med den unika rösten Michael McDonald som inte har varit en fullvärdig medlem sedan albumet ”One Step Closer” (1980).

De trofasta medlemmarna Tom Johnston, John McFee och Patrick Simmons har visserligen glatt rullat på under åren däremellan och strukturen här påminner starkt om det utmärkta albumet ”Liberté” från 2021. Då och precis som nu vakar producenten John Shanks’ över bandets exempellösa låtskrivarprocess och olika stilistiska perspektiv. Tankesättet och filosofin som har tjänat The Doobie Brothers så väl i över 50 år av låtskrivande vävs än en gång samman så att deras individuella rytmer och musikaliska kraft blir större än summan av dess delar.

För att få det hela sagt på en gång så öppnar albumet med titelspåret och gästartisten Mavis Staples ser till att förkroppsliga en känsla av hopp och gemenskap, i termer av att söka efter rätt väg framåt. Tröstande musik av det här slaget är gjord för oroliga tider och sammanfattar en återblick på både deras period utan McDonald och de tidiga fem åren med sångaren på 70-talet som markerade deras gyllene era.

De tio spåren erbjuder en mångsidig blandning av rock, blues och folkmusik. Det finns gott om kvalitet här. Patrick Simmons fartfyllda Angels & Mercy klädd i genuin folkrock med äkta katt och råtta-lek och överdubbade el–och akustiska gitarrer väcker stor beundran. På samma nivå ligger hans State Of Grace som är en omtänksam reflekterande ballad där känslan infinner sig av att ibland spela hjälte, ibland spela tokig bara för livet ibland är så obarmhärtigt. Lyriken kan tyckas vara en aning melodramatisk, men låten i sig är desperat gripande.

Även om inte Michael McDonald totalt överskuggar albumet så lägger han solosången på fyra låtar varav Learn To Last och Speed Of Pain speciellt fastnar. Det väcker nämligen minnen från storhetstiden då guldägg som Takin’ it To The Street och It Keeps You Runnin’ värptes. Sångerna är exempel på hans underfundiga stämma och tidlösa klaviatur. Ett eko från det förflutna som mjuklandar utan några som helst besvär.

Ingen skiva verkar fulländad om inte en antydan eller som här; en sång om New Orleans förverkligas. En helt avslappnad hyllning som hittar den där härliga pulsen med ett tight solo som påminner om svunna tider. Det finns också en känsla av eftertanke, särskilt på Lahaina. Den avslutande balladen med vemod långt upp över öronen och titeln efter en stad på Hawaii har Mick Fleetwood på trummor och den hawaiianska ukulele-trollkarlen Jake Shimabukuru som en oväntad twist.

Doobie Brothers gör en imponerande comeback med ”Walk This Road”. Det finns många minnesvärda sånger. Alltifrån rykande rocklåtar till själfulla ballader presenterade i traditionell Doobie-anda. Det känns helt enkelt som en god gammal vän tittar in efter år av saknad vilket gör att man inte kan bli annat än glad.

Thomas Claesson

Little Feat ”Strike Up The Band” (MegaForce/Border)

Det är ingen tvekan om att Little Feat är ett legendariskt band. Det för med sig att det har skett en del frånfällen, medlemsbyten samt ett avbrott sedan de bildades 1969, men också att det karakteristiska soundet är bibehållet intakt. Den som gillar rock’n’roll, blues och bluegrass till boogie, funk, folk-country till soul och en touch av gospel – allt finns här, hela vägen, till och från New Orleans. Lägg därtill hjärtlig manlig sång med feta bleckblåssektioner och du kommer utan tvekan att hitta det du söker här samt uppskatta den musikaliska virtuositeten med vilket det framförs.

Little Feat i dags datum är lika varierade och fantasifulla som alltid. Låtarna är skapade med stor noggrannhet i detaljerna, texterna hyllar svunna tider och utstrålar en optimistisk, positiv inställning till livet. ”Strike Up The Band” består uteslutande av helt nya originalkompositioner och den kommer direkt i kölvattnet efter förra årets album ”Sam’s Place” som var tillägnat några handplockade bluesklassiker.

Nu för tiden har de flesta välkända banden bara en eller två överlevande, ursprungliga medlemmar kvar eller ibland rentav inga alls. I Little Feat är den enda återstående sedan start Bill Payne (keyboard, sång) och han har i samråd med producenten Vance Powell sett till att bandet förblir troget sin ursprungliga, unika stil. Det är också precis vad vi hör här i all sin pompa och ståt. Det är traditionsenligt i ordets rätta bemärkelse, men det finns också en fräschör som smyger sig in här och där.

En bit in på dubbelalbumet återfinns Midnight Flight som bjuder på soulfull rock med frodig instrumentation och harmoniska arrangemang. Vem som helst i Allman Brothers band skulle säkert ha anfäktas av avund inför det här stycket. Efterföljande och tillika verklighetsbaserade To High To Cut My Hair visar bandet på toppen av sin jam-liknande och genreöverskridande skicklighet. Med starka funkinfluenser tränger den humoristiska aspekten igenom massivt precis som det var på den gamla goda tiden. Båda låtarna sjungs av nytillskottet Scott Sharrard.

Americana-balladerna When Hearts Fall med enastående slidespel av ovan nämnda Sharrard samt titellåten Strike Up The Band där systrarna Rebecca och Megan Lovell från Larkin Poe tillför vackra sångstämmor är båda starkt känslopräglade. Texten i den senare sprudlar av gospelsanning och musiken lyfter normerna till himlen. Paynes pianosolo skrider fram majestätiskt.

Det bluesiga crossover-numret Bluegrass Pines känns som en utpräglad vintage-klingande Little Feat. Texten är typiskt abstrakt och musiken full av motsträviga rytmiska vändningar. Det melodiska och förmodligen mest medryckande spåret Disappearing Ink får dig sannolikt att falla på knä bara för att ta emot denna gåva på ett vördigt sätt.

Running Out Of Time With The Blues tar oss ut till träskmarkerna med sin delta-bluesiga känsla. En udda blues som hyllar tidsdoften med den slinkiga gitarren och sångintonationer som sveper in så fint på haciendan. Som om det inte vore nog så får du också en typisk New Orleans-upplevelse i slutet, pendlande mellan sorg och ohämmad glädje återgiven av New Orleans Cries When She Sings.

Du borde sannolikt redan ha Little Feats livealbum ”Waiting For Columbus” (1978) i din ägo och då är det helt naturligt att stoppa ner ”Strike Up The Band” i samma skivback. De nya låtarna kommer nämnligen att smälta in sömlöst med Feat-klassiker som alltid dominerar deras shower och som de spelar med övertygelse och vördnad. Detta är musiken från ett band som erkänner och respekterar sitt förflutna, men samtidigt banar väg för en utökning av sitt arv.

Thomas Claesson