Posts Tagged ‘Thomas Claesson’

Försoningens timme är slagen

Killswitch Engage

Killswitch Engage ”Atonement” (Metal Blade/Sony)

Chansen att någonting skulle komma upp ur underjorden var en på miljonen. Inte undra på att invånarna i Westfield, Massachusetts blev överrumplade när Killswitch Engage reste sig i tomma intet för tjugo år sedan. Få anade då att den tunga musiken som vi i dag upplever som självklar har massor att tacka för den här händelsen.

Som budbärare av NWOAHM (New Wave Of American Heavy Metal) har Killswitch Engage en ledande roll. Bandet kombinerar Melodic Death Metal/Hardcore Punk med Classic Thrash Metal till en härdad legering som i folkmun kallas för Metalcore. Den är tillängnad den nya generationen av lyssnare som kräver handling i stället för tomma ord. Aggressivitet, attityd och förtydligande av livets alla beståndsdelar.

Albumet är laddat med kaxiga gitarrdueller, en hårdbarkad sång av det råa slaget och en rytmsektion som inte går att stoppa. De extrema metal-influenserna vävs samman med variation och finess. 11 låtar faller på plats en efter en när de sällsynt begåvande musikerna sammanfattar sina visioner på ett djärvt och eftertänksamt sätt.

Om det finns några som händelsevis har slumrat till i de bakre bänkraderna så lär de resa sig i givakt när odjuret släpps loss i inledande Unleached och nyopererade Jesse Leach med sin återfunna stämma vrålar ut let’s go. De ack så välbekanta gitarriffen får full frihet och de välkomnas med ett snett leende och en vördsam bugning.

En av albumets höjdpunkter är när Testament’s sångare Chuck Billy med järnhand greppar tag i mikrofonen i The Crownless King och sveper med sin mantel fylld av thrashmetal likt en 5-gradig tropisk cyklon. Att just han befinner sig här kan tyckas vara ett överraskande moment för en del, men inte för oss som vet att alla musiker är en enda stor familj.

Det ligger en trippel mot slutet av skivan som inte är att leka med. Fas 1 uppbyggnad: Take Control är stark både musikaliskt och lyriskt. Konsten att ha självbevarelsedriften i behåll när allting verkar ha gått överstyr illustreras på ett övertygande sätt. Fas 2 verkställning: Ravenous är brutal i sin utformning, men nödvändig för att få saker och ting gjorda. Fas 3 återhämtning: I I Can’t Be The Only One blir verkligheten ljusare när strävan efter att förenas och bli sams leder till en bättre värld  att leva i.

Killswitch Engage liksom ej att förglömma dess bundsförvanter All That Remains och As I Lay Dying är maktfaktorer att räkna med. Atonement är en studie i att komma till rätta med livets vedermödor och konflikter. Musiken är intensiv men det är nödvändigt för att väcka medvetandet till liv en gång för alla.

Thomas Claesson

P.S. Killswitch Engage är på turne. De kan mycket väl dyka upp på en ort inte långt ifrån där du bor.

13

09 2019

Vilda västern är ej som förut

texash

Texas Hippie Coalition ”High in The Saddle” (Entertainment One)

Texas Hippie Coalition slår upp saloondörrarna och stampar med bootsen så att sporrarna går i spinn. Med understöd av styvnackad stadga och en stapel full av Marshall blottläggs ett praktfullt kackalorum av rustika klichéer. Precis som det anstår ett band från Grayson County, Denison, Texas.

Flower Power – rörelsen med blommor i håret har blivit ersatt av sydstatsfriterad metal med destillerade drycker, kokta cajunkräftor, ett och annat skott i luften och ett sjuhelsikes hullabaloo. Kalla dem laglösa hillbillies eller bara laglösa i största allmänhet.

Om du någonsin beslutar dig för att bli en galenpanna på motorcykel så är Tell It From The Ground helt säkert det ultimata temat för farlig, benknäckande dårskap med rytande motor. En sång för en sann hjälte eller i alla fall en påstådd sådan.

Å andra sidan låter Dirty Finger precis som du tror att det skall låta. Speciellt om du är en version av dig själv som har löst hängande byxor, ovårdad frisyr och en tro på att det går att brotta ner en åsna med bara händerna.

Blue Lights On är ljudet av fruktan som dyker upp som något du varken sett eller hört tidigare, men det är bara en skenande pickup som flyr undan från ett polisuppbåd i ett moln av damm.

Tongue Like A Devil kan uppfattas som om djävulen själv är i bandet eller åtminstone är dess manager. Big Dad Rich’s bisonröst bidrar i allra högsta grad till den diaboliska känslan.

Tillhör du dem som bär en Clint Eastwood-poncho och är försedd med en Smith & Wesson, men ändå missar en silverdollar i luften på 15 yards så ger Bullseye många värdefulla tips i att utvecklas vidare. En pedagogisk countryinfluerad ballad i medelsakta gemak som drar i de rätta trådarna.

Att slå i albumets tio 2-tums elförzinkade ankarspikar utan att kröka en enda en är en bedrift. Kanske är det för att titlarna är självförklarande, kanske på grund av uppväxt, tradition och musikalisk begåvning, kanske är det tack vare slägghammaren på 1,5 kg.

High In The Saddle är en magnifik skiva i all sin enkelhet. Den utstrålar en varm, familjär och positiv stämning. Med alla sinnesintrycken fortfarande i behåll så framstår det som om den siste tappre mohikanen hade fullständigt rätt. Vilda västern är ej som förut.

Thomas Claesson

Red. Anm. Alla ord är sanna här. Mer eller mindre.

23

08 2019

Baronessan synas i sömmarna

baroness300

Baroness ”Gold And Grey” (Abraxan Hymn/Warner)

Baroness snurrar på tombolan och ett färgsprakande mönster flimrar för ögonen. Från ömsinta pianon, orkesterarrangemang, lågmäld stämsång och akustisk gitarr till vildsint psykedelisk sludge metal av det allra skitigaste slaget.

De fyra bandmedlemmarna från Savannah, Georgia har som vana att dekorera sina album i olika färger. Här på deras femte album har turen kommit till alla nyanser av grått med stänk av guld. Den purpurfärgade föregångarens fraseringar och tonlägen ligger kvar oförtrutet.

Den nya gitarristen Gina Gleasons harmonier synkroniseras väl med originalmedlemmen John Baizleys glödande grubblerier om andra och sig själv. Ett belysande exempel är Borderlines där Fender American Professional Telecastern strängad med D’addario 10-46 i samspel med effektpedalen Philly Fuzz lägger sin förbarmande välsignelse och det tack vare förstärkaren Fender Princeton Reverb Silverfaces kraftfulla engagemang.

Under rubriken aggressiva riff faller Front Toward Enemy in alldeles utmärkt. Jämmer och elände kopplar greppet och släpper inte taget förrän katastrofen är ett faktum. Det mentala hälsotillståndet ligger på dagordningen i I’d Do Anything och rädslan att bli ensam är övergripande. Jag gör allt för att känna mig levande igen vrålas det ut med förtvivlan i rösten.

I en annan del av världen sveper, namnet till trots, Cold-Blooded Angels in som en stilla sommarbris. Stämsången sinsemellan Gleason och Baizley är förtrollande och det stora vemodet sprids som ringar på vattnet. Likaså har Emmet-Radiating Light gåvan att locka fram den trolska stämningen som är välkomnande för alla.

Den oantastliga förmågan att skriva melodier överskuggas ibland av den brådstörtande ivern att utföra sitt jobb. Det hade varit på sin plats med ytterligare några drag av progressiv polering i likhet med Pale Sun som dessutom har begåvats med en psykedelisk sicksacksöm.

Bästa spåret är den suggestiva I’m Already Gone, men det blir hela 17 klädombyten på denna dubbel-lp och även om intresset hålls vid liv, så borde några galgar ha hängts tillbaka in i garderoben omgående.

Thomas Claesson

14

08 2019

Det ljusnar över Disneyland

dad

D-A-D ”A Prayer For The Loud” (Sony)

De gamla rockrävarna som har överlevt sig själva träder plötsligt fram igen. Med en historik som mestadels har gett goda vibrationer är det alltid spännande att skärskåda ett nytt album. Den här gången har otaliga övervintringar till slut burit frukt.

För vrids huvudet upp mot himlen är det fullt möjligt att se Burning Star och då behöver man inte ens vara insmord med solskyddsfaktor. Det är bara att vika upp kragen, lyssna och njuta. En perfekt introduktion för de som har glömt bort hur rock n’ roll skall låta och dessutom en lektion i konsten att se ljust på tillvaron.

Titellåten A Prayer For The Loud för tankarna tillbaks till början av 90-talet och bandets glansdagar. Verserna lullar på med just de där förlösande bluesiga gitarrharmonierna som sjuder av vällust. Vid sidan av och i samma härad instämmer The Sky Is Made Of Blues med sitt trånande överflöd av entusiasm.

Jesper Binzers raspiga röst och uttrycksfulla lyrik ligger rätt såväl i Musical Chairs som med sin råa energi beskriver en planlös tillvaro utan någonstans att slå sig ner eller i den massiva If The World Just där reflektioner hur vi lever och konsten att få ordning på livet återspeglas.

Time Is A Train och Happy Days In Hell river ner ytterligare applåder innan den eftertänksamma balladen A Drug For The Heart effektivt varvar ner tillställningen. Komfortabelt knyter den oss samman på ett sätt som kanske bara D-A-D med sitt danska gemyt är mäktiga att göra.

Det går helt enkelt inte att förringa bandets glammiga tuggummirock. Det fina sinnet för elegant kvickhet gör kort och gott att man blir glad – No Doubt About It. D-A-D får inspiration till sina låtar genom att lyssna på punkrock och dricka öl. Svårare än så är det inte.

Thomas Claesson

05

08 2019

Ingen rök utan eld

rammstein

Rammstein ”Rammstein” (Universal)

25 år in i karriären bjuder Rammsteins sjunde utgåva på få överraskningar. De tunga återkommande riffen ligger där inbäddade i elektroniska pulsvågor. Den uttrycksfulla gutturala rösten med de tydligt formade orden. Texter om rotlöshet, känslor och förtvivlan. Mekaniskt, bombastiskt och i största allmänhet påträngande.

Cirkeln är sluten i och med att faderlandet sig självt blir rannsakat i den inledande Deutschland som med en ogenerad orubblighet vrider och vänder på konflikter, skamkänslor och omstörtande maktbegär. Komplett med hätska gitarriff och en illmarig refräng som envisas med att bita sig fast.

Den betydligt glättigare Radio visar prov på bandets dansvänliga industrimetal. Även om andemeningen brottas med censur och kontroll är frekvensen inställd på trallvänliga popliknande verser med blytunga repetitiva riff. Ausländer drar åt samma håll, men här reflekterar discokulan allt för många ljusstrålar som framkallar en obekväm åksjuka.

Skivans emotionella centrum kretsar kring Puppe som är en långsamt brinnande kraftansamling. Berättelsen om en prostituerad som arbetar hemma medan hennes yngre bror sitter livrädd i rummet bredvid och kramar en docka han fått av systern. Jag har det inte så bra skriker pojken förtvivlat i refrängen med skrällande oväsen, stampande taktslag och skräckinjagande synthesizer i bakgrunden.

Vidare bjuds det på skamliga förslag i Sex, en läbbig figur i Hallomann och i Seig Dich lättas det på skynket till kyrkans mörka avkrokar. Traditionella teman djupt förankrade i Rammsteins historia. Mekaniska riff, militanta takter och knivskarpa keyboard i en sådan intensitet att lyssnaren försätts i trans.

Men det finns stunder av återhämtning. Den skinande Diamant briljerar i sin skönhet. En röst, en gitarr i all enkelhet och det blir som tysken skulle ha sagt sehr schön och då menar han inte att man ser sjön.

Vid vägs ände Weit Weg fann jag min favorit. Storslagen och med influenser från alla de bästa av världar. Kontrollerad dramatik och en bekräftelse från ett band som är löjligt högt över toppen i sin egen genre.

Visst finns det någon oljefläck på verkstadsgolvet som borde ha torkats upp, men i det stora hela är den obetitlade skivan ett uttryck för tysk ingenjörskonst av bästa märke.

Thomas Claesson

01

08 2019

Välkommen tillbaka

sindogs

Zal Cleminson’s Sin’Dogs ”Zal Cleminson’s Sin’Dogs Vol. 1” (Sin Dogs Music)

Zal Cleminson var den tappraste av alla de som marscherade söderut från det skotska höglandet i början på 70-talet. Han hade bara sin Gibson SG som vapen i kampen mot övriga världen och världen hade inte en chans.

När väl röken hade lagt sig efter premiären med det hårt bankande bandet Tear Gas så anslöt sig Zal till den sanna estradören Alex Harvey och hans sensationella band. Det beslutet var inte svårt att ta. En lyckad sejour infann sig och Zal fann sin karaktär som en sminkad gycklare under de teatrala scenframträdandena. Vid sidan av Dan McCafferty i Nazareth fortsatte framgångssagan sedan under ytterligare några år.

Jag fick äran att bevittna Zal på Sweden Rock Festival 2006 i samband med att SAHB återförenades med Max Maxwell på sång. En omtumlande upplevelse som inte blev sämre av att jag smuttade på en kopp kaffe ur en insmugglad termos framme vid stängslet. Så kan man inte göra nu för tiden.

Under senare år har Zal Cleminson levt ett undanskymt liv på Cypern för att hitta meningen med livet. Ända tills nu vill säga då han vänder ett nytt blad i boken om hårdrock och kommer tillbaka med frid i sinnet och ett nytt band men med gamla trotjänare fulla av inspiration och spelglädje.

Det är tungt och vildsint med dubbla gitarrer när Armageddon Day ser dagens ljus som första spår. De dräpande riffen förstärks med starka solon och sång med inslag av varulvsylanden. Nackhåren reser sig och när Guns Of God  briserar far jag upp ur länsfåtöljen som skjuten ur en kanon. Inte ens en bredsida från ett tungt bestyckat galärfartyg hade kunnat ge den effekten.

De genuint äkta tonerna, harmonierna och den enkla volymkontrollen banar väg för gitarrsolon som  ger lyssnaren samma emotionella inlevelse som för sången. I.O.U är tillägnad den trogna skaran av fans som jag själv tillhör. Tackar ödmjukast.

Avslutande Still Breathing visar med bestämdhet att det skulle till en 70-åring vid god vigör för att cementera hårdrocken en gång för alla. Han har gjort den skivan han alltid önskat att göra. Vi har fått den skivan vi alltid velat ha. Zal har kommit tillbaka. Vad mer kan man rimligtvis begära?

Zal Cleminson kommer till SRF i sommar. Han har lovat att spela Alex Harveys Faith Healer och bara det är en anledning att åka ner. Varför inte rentav uttrycka sig som pojken från Dalarna gjorde när systrarna Kallur kom på besök: En sån här chans får man bara en gång i livet.

Thomas Claesson

10

05 2019

Vid ljudet av klockan

pavlov

Pavlov’s Dog ”Prodigal Dreamer” (Rockville/Sound Pollution)

Även om Prodigal Dreamer inte kommer upp i nivå med dess föregångare Pampered Menial och At The Sound Of The Bell från sent 70-tal, så är det tillräckligt för att få hjärtat att slå några extra slag av lycka. Den rena skära magin må ha dämpats något, men vilka kan konkurrera med det som skapades för över 40 år sedan? Knappast någon.

I trollerilådan denna gång finns förutom den mytomspunna progressiva känslan även inslag av americana, blues, funk och rentav musik som har bevarats genom muntlig tradition. Sångerna är inte utdragna med flerfaldiga taktskiften utan mer fokuserade på melodi och lyrik vilket visar sig vara mycket tilltagande.

Den inledande Paris fångar oåterkalleligt in atmosfären som det var tänkt. Det lilla extra soundet som gör Pavlov’s Dog så unika rullas ut framför fötterna elegant och utan omsvep. Hard Timesstramar upp det inledande vemodet med tempohöjning samt verifierar det goda allmäntillståndet för gott.

Thrill Of It All fortsätter oväntat i reggae tempo och när Amanda McCoy får den avslutande illmarigt kvidande gitarren att plågsamt utgjuta sin ångest, så går det rysningar längs ryggraden. Easter Day är sagolikt vacker och får anses som den klart lysande stjärnan på skivan. Inte många kan fånga in den sinnesstämningen och det med en självförklarande lyrik som till och med går att lägga på minnet. För Pavlov’s Dog en helt vanlig dag på jobbet.

Det är nära att Abbie Steiling’s förbluffande violin stjäl hela föreställningen med den superbt känslosamma och uppfinningsrika stilfullheten. Om det inte hade varit för en ack så liten, men otroligt betydelsefull detalj vill säga. För det som obönhörligt griper tag i nackskinnet är David Surkamp’s unika stämma som gör att uppmärksamheten fångas in med en järnhand som inte släpper taget förrän sista tonen ebbar ut. Är det en liten dos av helium som sätter karaktären på rösten månntro?

Föga anade vetenskapsmannen och nobelpristagaren Ivan Pavlov när han på 1890-talet utförde sina studier på hundar att det skulle inspirera ett progressivt rockband från St. Louis, Missouri. Albumet pryds förstås med ett tidstypiskt motiv. Någonting annat vore otänkbart.

Pavlov’s Dog har även skrivit musik till den kritikerrosade filmen Beautiful Boy från 2018. Skivan å andra sidan är inte bara ägnad för människor med ett gott sinne för kultmusik utan även för hundar som vet vart de skall få mat när klockan slår och dessutom är de enda lyckligt lottade som hör David Surkamp’s högsta toner.

Thomas Claesson

11

03 2019

Sången förblir den samma

greta2

Greta Van Fleet ”Anthem of the peaceful army” (Universal)

Att ett band med det kufiska namnet Greta Van Fleet härstammar från den osannolika staden med det tyskklingande namnet Frankenmuth i Michigan får väl anses som helt naturligt. För då faller ju debutalbumet med den obegripliga titeln Anthem Of The Peaceful Army in alldeles utmärkt.

De tre bröderna Kiszka med Josh bakom mikrofonen, Jake på gitarr, Sam på bas och keyboard samt kompisen Danny Wagner på trummor har sannerligen haft en upptrissad tillvaro på senare tid med ett mediedrev utav Guds nåde i bakhasorna.

Alla fyra i den låga 20–årsåldern har ett renodlat intresse av hårdhudad klassisk rock som tilldrog sig över 20 år innan de själva föddes. Det är förvisso många som genom tiderna har varit kallade i det ärendet, men få är utvalda. Det här bandet gör anspråk på att låta som de stora grabbarna i allmänhet och Led Zeppelin i synnerhet och faktum är att de lyckas bra.

Vilda ekon, gälla skrik och abrupta avbrott på en inslagen musikalisk linje är stiltrogna avvikelser som återfinns lite här och var på skivan. Förra årets dubbel-EP följs upp alldeles utmärkt och den ungdomliga upprymdheten utmanar de stora utan att för den delen göra sig till åtlöje.

Redan på första spåret trollas en stämning fram som är inbjudande för fortsättningen. Många hade nog väntat sig en mer dramatisk inledning, men Age Of A Man är en besinningsfull, melankolisk vandring genom naturens element som visar att bandet har mognat på ett föredömligt sätt.

When The Curtain Falls är full av musikalisk vitalitet även om krönikan om en artists uppgång och fall i sig är tragisk. Den reflekterande bryggan är värd att begrunda innan tenorrösten får fäste igen.

Det trillar ut många ess ur rockärmen under skivans gång och Watching Over är inget undantag. Tillbaka i det episka rummet och unik i sitt slag med en övergripande framåtsträvande intensitet.

En stunds återhämtning återfinns i You Are The One. Den akustiska gitarren i samkväm med slingor från hammondorgeln lägger sig stilfullt bakom sångrösten som här är betydligt nedtonad. Ett särdrag som kunde ha utnyttjas vid andra tillfällen också.

De begåvade musikerna i Greta Van Fleet med sin positiva inställning är en frisk fläkt i rockvärldens labyrinter. Här delar de på ett frikostigt sätt ut både kärlek och glädje som man aldrig kan få för mycket av.

Anthem Of The Peaceful Army är förmodligen årets bästa debutalbum och skulle den ha kommit ut för 45 år sedan så hade den varit årets bästa då också.

Thomas Claesson

30

11 2018

Levererar godset i rättan tid

uriah heep-

Uriah Heep ”Living the dream” (Frontiers/Playground)

Gitarristen Mick Box leder sina mannar i rätt riktning och det med samma frenesi som han gjorde med 1970 års debutalbum Very ’Eavy… Very ’Umble. Det unika soundet porlar fortfarande i bakvattnet och bitvis forsar det lika frejdigt som förr.

Många års turnerande har gjort bandet tajt och sångerna sprudlar av energi. Här finns hårdrock, ballader och progressiv rock återgivna med passion, kraftfullhet och harmoni. Det hela ackompanjerat av den välrenommerade hammondorgeln och sologitarren med en lagom dos från wah-wah pedalen.

Det starka engagemanget visar sig också direkt i titellåten som tjänstgör som en vägledare och inspiration för hela albumet. Ett passionerat stycke av ett band som har lyckats behålla dragningskraften där så många andra har fallerat.

Vidare ner i låtlistan återfinns två av mina absoluta favoriter. Den grundmurade retrokänslan i Knocking At My Door och den episka bredden hos Rocks In The Road är ingenting som passerar obemärkt förbi. Båda väcker minnen till liv från bandets fornstora dagar.

En annan nostalgihöjande faktor är Falling Under Your Spell som helt klart har samma postnummer som den odödliga Easy Livin’. 46 år skiljer låtarna åt, men med Phil Lanzons virila fingrar över hela tangentbordet och Bernie Shaws överväldigande röst känns det som om tiden har stått still.

Living The Dream visar på Uriah Heeps osvikliga förmåga att sträva vidare, att försvarar sin heder med blanka vapen och att hysa tillförsikt vad som än kommer i vägen. För de som vågar satsa vinner ofta framgång och endast då hålls drömmen vid liv.

Thomas Claesson

19

11 2018

Ett tecken i tiden

nazareth tattoed

Nazareth ”Tattooed on my brain” (Frontiers/Playground)

Det finns säkert en hel del gamla fans som inte ens ger den här skivan ett minsta litet ögonkast. Första utgåvan utan den karismatiska sångrösten från Dan McCafferty är också rätt allmänt hållen och kunde i praktiken ha kommit från vilken grupp som helst. Det förstår alla som inte hade rullgardinen nere när albumen Razamanaz och Loud ’N’ Proud hade herraväldet över hårdrockens territorium.

Nu gör den nya frontmannen Carl Sentance (ex. Krokus) allt som står i hans makt för att hålla den skotska fanan högt och det utan att vända sig om. Till sitt understöd har han bl. a. den enda kvarvarande medlemmen från det ursprungliga bandet, nämligen basisten Pete Agnew.

Det är mot mitten av skivan man får rikta in sin radar och där inger The Secret Is Out och What Goes Around ett visst förtroende. Dessutom och min vana trogen så dras jag mot de låtarna som slår an på en bluesig ton. Don’t Throw Your Love Away och Change ligger i den bagen.

De två öppnande spåren däremot gör att man tar ett par steg tillbaka med en ångestladdad suck. Jag slås av tanken om det ändå inte finns ett bättre sätt att fira sitt 50-års jubileum som band på än med en tatuerad dödskalle.

Hur man än vänder och vrider på den här skivan så tänds aldrig någon strålkastare med full effekt. Det gjorde det när det begav sig. Väcker inte Alcatraz och Bad Bad Boy minnen till liv så säg? 2018 års version av Nazareth känns mer som en flimrande lampa styrd av en dimmer.

Nazareth har inte återuppväckt sig själva, men har tillräckligt med energi för att ge en stunds förströelse. Ungefär som en halv special med en flaska kall pucko. Det mättar för stunden, men den varaktiga känslan uteblir.

Thomas Claesson

13

11 2018