nyaskivor.se

The Quill ”Master of the skies” (Metaville/Sound Pollution)

Det är nyanserna som gör skillnaden när ett etablerat band som the Quill predikar sitt evangelium. Ibland förespråkas retro heavy rock-influenser, ibland får doom-skolan stå i förgrunden. På ”Master Of The Skies” fokuserar de lite mer på den Sabbath-liknande kärnan i sin musik, även om det inte bara handlar om att tåga rakt in i det mörka rummet. Vissa band jagar trender, andra överlever dem. The Quill tillhör helt klart den senare kategorin.

De högt respekterade veteranerna från en ständigt fruktbar svensk hårdrockscen vet hur man hanterar riff. De visar sig också vara noggranna väktare av den uppslukande albumupplevelsen och överträffar därmed det lovvärda ”Wheel Of Illusion” från 2024. De fyra musikerna behöver inte sudda ut sina tidigare influenser. Med Magnus Ekwalls närvaro vid mikrofonen, vare sig i de mjukare tonföljderna eller när det brakar loss för kung och fosterland så är det egna soundet obestridligt.

Högt upp på listan för att åskådliggöra hur doom metal gestaltar sig i modern tid bidrar titelspåret som banar väg i en eskalerande rundtur av så många detaljrika ögonblick med förfinad färdighet. De har lyckats strama upp sitt gryniga sound ytterligare, vilket resulterat i en produktion som är tydligare, mer nyanserad och mer metallisk än någonsin tidigare. Med ett vackert analogt och varmt ljud tar bandet lyssnarna med sig på en vild resa tillbaka till 70-talet.

Dark City tar vid med ett något mer melodiskt tillvägagångssätt utan att för den delen förlora sin spets. De hårt rullande tongångarna förstärks med gitarristen Christian Carlsson som trollar fram råa riff och delikata solon ur sin rockärm. Den akustiskt nyanserade You Can Not Kill My Soul introducerar en melodramatisk öppning i ljudlandskapet. Dynamiken får utrymme mellan de tunga passagerna vilket visar en kapacitet av mer än ren urkraft.

If Tomorrow Never Comes och Light Turns Low är ett perfekt radarpar. Båda rör sig i regioner som tilltalar utövare av den här konstarten och dess åhörare. Båda rockar med en kraftfull, heroisk udd, men förblir lyriskt djupt depressiva. Båda är i en mästarklass av psykedelisk stoner-doom. Här visar bandet sitt nyfunna självförtroende i att hantera tempo och intensitet. Ingenting känns påtvingat. Låtarna får ta sin tid utan att bli osammanhängande.

Efter att i stort sett allt redan har åstadkommits smyger sig den överväldiga hydran Mastodon in i omgivningen som tack vare sitt omfång ger utrymme för vidlyftiga utsvävningar. Ett ogenomträngligt, meditativt och mörkt epos tar form. Den byggs upp, utvecklas och dröjer sig kvar – som en signal från yttre rymden vars fulla budskap först avslöjas när tiden är mogen. Utan tvekan albumets mest ambitiösa ögonblick.

The Quill förblir sin nisch trogen med en respektingivande och medryckande blandning av psykedelisk hårdrock, tung stonerrock och doom. De har förfinat sitt sound utan att ge upp sin identitet vilket har bidragit till att underhållningsvärdet är stort med många sofistikerade och snillrika moment. I mer än 40 år har de hållit på, men låter fortfarande kusligt ungdomliga. ”Master Of The Skies” är ett album för lyssnare som inte vill ha en struntförnäm attityd, utan ärlig, tung rock med substans.

Thomas Claesson

Altered Five Blues Band ”Hammer & Chisel” (Blind Pig/Border)

Millwaukee vid Lake Ontarios västra strand i Wisconsin är inte bara känt för Steve Miller och gitarrbyggaren Les Paul. Här har även Altered Five Blues Band haft sitt säte i över 20 år. Den som uppskattar modern, soul- och rockinfluerad blues får helt enkelt inte missa detta eminenta band. Professionella musiker som med stor erfarenhet blandar tradition med modernitet, uppfinningsrikedom och passion vilket med tiden har utvecklats till en av de mest pålitliga och hårt drivande nutida tillskotten.

Albumtiteln ”Hammer & Chisel” är ett bildligt uttryck som sammanställer de verktyg som de har använts för att hitta sitt eget hörn av bluesen. Med entusiasm framförd av sångaren Jeff Taylor i förgrunden sprakar varje låt av energin hos ett band som har alla sinnen skärpta – tajt musikaliskt kunnande, lättsam hållning och kvicka texter som leder till eftertanke. Främste låtskrivaren och gitarristen Jeff Schroedl är tillika chef för skivbolaget Blind Pig Records vilket ger bandet en garanti utöver det vanliga.

Öppningstakterna i I Got It Good är direkt medryckande, inte minst tack vare den tillfällga förstärkningen med trumpet och saxofon som manar på i höga toner. Trummorna och den rullande basgången pumpar ut energi med en drivande rytm. Bluesigt, rått gitarrspel, en hammondorgel som lägger en förförisk atmosfär i bakgrunden. Jeff Taylor kryddar anrättningen med en sång som både utstrålar kraft och själ.

Chicago som inte ligger långt söder om Milwaukee ger avtryck med sin karakteristiska blues i Dare Me To Do It. Det är en övertygande långsamt brinnande låga med ett sprakande piano. Gästmusikern Jason Ricci utför magi på munspel. Krispiga trumslag hamrar hem det rebelliska titelspåret. Hatten av för den perfekt utförda dynamiken. Väl utmejslad instrumentering leder till ett välpolerat gitarrsolo med stor påverkan.

Headline Blues visar upp en träffande lyrik. Här fördöms den deprimerande, konstanta nyhetscykeln som hur mycket vi än vill motstå, ständigt ändå tränger sig på från alla hörn. Rytmsektionen spelar med diskret elegans, men ger ändå ett perfekt understöd. Den orubbliga hängivenheten i Hell or High Water skapar en högtidlig stämning. En markant känslosam flodvåg fylld med soul sveper fram.

De väl tilltagna gåvorna från Taylor är i sin fulla prakt när han gör en otvetydig deklaration av passion i My Love Ain’t A Lie. Steve Hueblers fingrar rör sig lätt och ledigt över Hammond B3 orgelns tangenter vilket ger en uttrycksfull trygghet som uppskattas. En låt som är precis lika rolig som titeln antyder är Crazy One. Honky-tonk-pianot driver den uppsluppna stämningen avslappnat, men samtidigt glädjefyllt. Albumet avslutas sedan stilfullt med ett kraftfullt budskap levererat med innerlig sång i The Will Of Man.

”Hammer & Chisel” tar upp glädjeämnena, ångesten och upplevelserna i det dagliga livet. Vi får en ärlig, rättfram och ljudmässigt sammanhängande samling av verkligt välskrivna låtar. De täcker ett brett spektrum av stilar och dynamik, sammanställda med stor smak och musikalisk mognad. Den häpnadsväckande kvaliteten på detta mångsidiga album kommer inte heller som en överraskning för något annat var inte att vänta.

Thomas Claesson

Rob Zombie ”The Great Satan” (Nuclear Blast)

Om du letar efter kompakt och kompromisslös punk-influerad tungrock från helvetet, så se inte längre bort än hit. Rob Zombie är tillbaka med ett kraftfullt album utan krusiduller – rått, högljutt och med kalkylerad provokation. Den chockerande rockaren som i årtionden har suddat ut gränserna mellan musik, film och mardröm släpper närmare bestämt den yttersta ljudstormen som verkar ha sprungit lös direkt från en demonisk karneval.

Förvrängda stämningsuttryck, metalliska rytmer och zombiemekanik kolliderar med skräckfilmskonst och ohelig energi. Zombie predikar undergång – och hans lärjungar dansar extatiskt till den. ”The Great Satan” är inte ett album för den räddhågsne, utan en skoningslös färd genom hans kreativitets mörka tumult. Musiken försöker inte behaga, utan snarare påverka. De som söker enkla riff och omedelbar tillfredsställelse kommer att bli besvikna, men de som är villiga att engagera sig i dess komplexitet kommer att belönas med ett verk som utvecklas successivt. 

Det höga tempot är slående: 15 spår avhandlas på 38 minuter varav flera inlägg håller sig under tre minuter och ibland dem finns två betraktelser (Who Am I, Welcome To The Electric Age) som knappt är längre än några andetag. Märkligt gestaltade och just därför så lockande. Bitar av filmdialog och trailers blandas abrupt med en musikalisk vägg av skrikande gitarrer och inslag av distraherad synt. En deklaration till kaos, kontroll och konst som vägrar att anpassa sig utan formas till en ljudmassa för en värld i moraliskt och estetiskt förfall.

Det är ingen tvekan om vad den inledande F.T.W. 84 står till svars för. Meddelandet förkunnas av den förvrängda predikanten som levererar passager som inte kunde vara mer omtalade. Zombie själv uttalar besvärjelser och fördömer med en erfarenheten som för länge sedan har införlivats i hans sinne. En av de mest omedelbara låtarna på albumet är Tarantula. Ingen undslipper det bisarra collaget av synd och spektakel. Zombie har flytt ifrån den alltigenom sig lika musikindustrin sedan karriären tog fart. Det här är den cyniska uppgörelsen.

Den självförklarande (I’m a) Rock N Roller är en ironisk hymn som tycks igenkännande, men som ändå singlar iväg i ett infernaliskt crescendo. I ett kaotiskt brus blixtrar Rob Zombies närvaro till med ett försök att hitta någon form av frälsning. Black Rat Coffin är full av iver att tänja på gränserna. Hamrande rytmer blandas med dansvänliga basgångar som mynnar ut i en surrealistiskt särart med mersmak.

Likt en rubbad cirkusdirektör presenterar Zombie den outgrundlig Sir Lord Acid Wolfman. Hans hesa barytonröst trevar sig fram ända till det förvirrade slutet. På den krattade manegen utspelas odefinierade rytmer med hypnotiska förtecken. The Devilman är en mörk ballad som sjunker ner i ett förvånansvärt grubblande melankolisk tillstånd. Minimalistiskt med släpande stipulerad drivmekanism.

Albumet åskådliggör en resa genom den amerikanska själens undre värld. Febriga stycken någonstans mitt ibland industrial metal och apokalyptisk punk varvas med ironiska samspel av stilar, citat och kollage. Han tar sig själv aldrig helt på allvar, utan sätter istället konstformen helt i fokus. Det är just detta som ger ”The Great Satan” dess unika struktur.

Thomas Claesson

Black Swan ”Paralyzed” (Frontiers/Playground)

Även om Black Swan är kategoriserad som en supergrupp är det inte rättvist att jämföra dem med t.ex. Black Country Communion eller Cream. Med förflutet i respektive Michael Schenker, Whitesnake, Foreigner och Ace Frehley är det ändå klarlagt att irländaren Robin McAuley åtföljd av amerikanarna Reb Beach, Jeff Pilson och Matt Starr har ett stabilt säte någonstans i mitten av den melodiska rockens rike.

Ensemblen bildades omkring 2019 efter initiativ från Jeff Pilson som tillika är producent. Projektet som inte bara skulle visa upp McAuleys sångförmåga, utan också ge en mäktig musikalisk ryggrad att luta sig mot. Debutalbum ”Shake The World” (2020) var en grym introduktion från erfarna musiker som musikaliskt sett passade ihop. Andra albumet ”Generation Mind” som följde 2022 befäste kvartettens status och lyfte fram talangen hos var och en av dem. ”Paralyzed” fullbordar deras hattrick av album oavsett om det är en kontraktsförpliktelse eller om de bara gillar varandra.

Visserligen ger själva albumtiteln sken av att ha fastnat i 80-talets hårdrockande, men det finns ändå en anda av mod och motståndskraft. Spänningen finns här och reflektioner avlöser varandra. Gammaldags kvalitet med tidlöst sound är inte att förakta. Bandet har uthållighet, envishet och melodier djupt inbäddade i sin identitet vilket gör att även under mörkare stunder så pressar musiken sig framåt. Snabba nummer varvas med mellantempo-spår och mer ömsinta ballader.

When The Cold Wind Blows strömmar ut från någonstans där alliansen möttes till rakt in i lyssnarens öron. McAuleys mogna röst med den magnifika karaktären får företräde och glänser med en vackert råare ton efter åratal av hårt arbete. Death Of Me trampar plattan i botten. Slagkraftiga riff och en mörkare lyrisk prägel regerar här. Refrängen träffar hårt och fastnar så pass mycket att det går att föreställa sig sin egen AI-genererade luftgitarrvideo.

Drömscenariot If I Was A King breder ut ogenomträngliga riff som banar väg innan sånginsatsen tar vid. En släng av magi breder ut sig när de känslomässiga kontrasterna mellan vers och refräng tumlar runt. Ett värdigt avslut utan nedtoning ger en extra knorr. Den pådrivande I’m Ready utstrålar hoppfullhet och motivation. Den självsäkra och själfulla stämman lyfter fram budskapet på ett meningsfullt sätt aktivt uppbackad av till buds stående instrumentering.

Förbluffande nog är titelspåret Paralyzed inte ett spår som sticker ut speciellt mycket. Riffandet är visserligen intensivt, men det saknas material för en hit då vare sig versstrukturen eller refrängen ger ett minnesvärt intryck. Då är det bättre stadga på Carry On som gör att öronen spetsas redan under inledningsriffet. Den förbättrade melodiska känslan som aktningsfullt kramar refrängen är betydligt behagligare.

Det verkar som om Black Swan-projektet var fast beslutet att ta saker och ting till en ny nivå här, men det är tvivelaktigt om det verkligen hände. Det angenäma problemet är att deras tidigare utgåvor är väl så bra och då har vi även McAuleys soloskivor att beakta. Bandet försöker verkligen göra något innovativt, men det lutar mer åt en korsbefruktning och då hamnar de på en grundmurad nivå som varken ger burop eller stående ovationer.

Thomas Claesson

Soen ”Reliance” (Silver Lining/Warner)

När Opeth övergav sina death metal-rötter med ”Heritage” år 2011 insåg trummisen Martin Lopez att det var dags att gå en annan väg. Hans vision var tydlig från början: att skapa musik som inte bara imponerar på lyssnarna med teknisk finess utan också berör dem känslomässigt. Tillsammans med sångaren Joel Ekelöf bildades Soen som snabbt etablerade sig som en av de mest karakteristiska banden inom samtida progressiv metal, en position de behåller än idag.

Debutalbumet ”Cognitive” (2012) med sin svåråtkomliga karaktär visade prov på den experimentella hungern hos ett ungt band. Allt sedan dess har Soen varit ett spännande och fascinerande fenomenen inom sofistikerad metal. Det sjunde kapitlet i deras historia år nu uppslaget och det visar att de sedan länge har hittat sin plats med ett renlärigt verk som likt en roman utforskar inre teman: hopp och rädsla, passion och likgiltighet, kampmoral och försoning.

Med den första inlevelsefulla betraktelsen Primal känns det genast att jag är ombord på rätt tåg. Precisa trummor möter kraftfulla gitarrer och Joel Ekelöfs distinkta sång. Balansen mellan eruptiv kraft och teatraliskt självbeskådande är till belåtenhet. Den tematiska kärnan av frustration, instängdhet och splittring bärs upp av tunga riff och en drivande rytm, medan melodiska öppningar upprepade gånger erbjuder glimtar av hopp.

Mercenary visar upp bandets råa kraft i all sin fulla skepnad. Lägg örat mot marken och lyssna på de stampande gitarrerna. Ett lysande exempel på förmågan att kombinera tyngd med melodi. Lyriken är direkt, anklagande och lämnar föga utrymme till att försköna den hårda verkligheten. Här avhandlas ärvt våld, svek och maktstrukturer som kvarstår över generationer. Den medryckande refrängen kommer att skapa allsångssuccé när den väl kommer upp inför öppen ridå. 

Soen förmedlar genrens hedervärda historia med stor känsla och sin egenartade touch. Låtar som Discordia med häftiga framstötar och ihållande syntar och den olycksbådande Huntress, som pendlar mellan graciös skönhet och djup intensitet vittnar om detta. Dessa titlar fungerar som vägvisare på en emotionell resa som sträcker sig från grovkornig energi till praktiskt taget meditativa ögonblick.

Om det finns någon som befinner sig i drömmarnas värld vid det här laget så ser Drifter till att uppvaknandet blir desto mer livfullt. En frenetisk stormtrupp marscherar fram i sin iver att finna de själar som är i ständig rörelse, men som aldrig riktigt anländer. En kurragömmalek strukturerad av ljud och inlevelse. Den rituella Draconian följer upp strikt och obevekligt. Oundvikligt och konsekvent predikar Ekelöf med allvar och djup i stämman. De närgående riffen lämnar ingen oberörd.

Det tog ett decennium för Soen innan de gjorde uppträdanden på svensk mark. Lika lång tid tog det för mig att upptäcka dem. ”Reliance” har medryckande melodier, vackra solon, lyckade riff – allt detta finns närvarande. Personligen önskar jag att de kliver ut från sin komfortzon ibland med lite mer extravagans och en vilja att ta risker. Det låter hursomhelst solitt, självsäkert, nästan avslappnat – vilket visar att köra i gamla hjulspår inte nödvändigtvis är en dålig sak. 

Thomas Claesson

Kreator ’’Krushers Of The World” (Nuclear Blast/Warner)

Berättelsen om Kreator under 2000-talet handlar om tillväxt och förfining. Nere i delstaten Niedersachsen har stångjärnshammaren arbetat så till den grad att produktionen under de senaste 25 åren har höjt deras status till att vara thrash metals mest oangripliga mästare. ”Krushers Of The World” är ingen avvikelse från den exceptionella formen utan snarare en imponerande comeback, vilket återigen bevisar varför de har varit bland de avgörande krafterna inom den unika konstformen.

Deras sextonde studioalbum känns som produkten av ett band som inte har övergett sitt arv, utan snarare använder det som en grund för att gå vidare med förnyad handlingskraft. Medan tidigare album såsom t.ex. ”Extreme Aggression” frodades på ungdomlig vildsinthet och kompromisslös snabbhet visar ”Krushers Of The World” upp en mer mogen, men alltifrån tämjd version av den skoningslösa energin.

Från den första frenetiska virveln åskådliggjord med Seven Serpents upprätthåller de en osinnlig uppfattning om vad det hela egentligen handlar om nämligen våldsamt ursinne. Bandet spelar med ohämmad energi, ettrigt, bitande som inte lämnar någon andhämtningspaus, men även den mest grymma thrashattacken förtjänar en storslagen och melodisk death metal-refräng och den finns accentuerad i olycksbådande, symfoniska partier.

Majestätisk tyngd och överraskande variation återfinns på titelspåret Krushers Of The World som visar upp Kreator från deras rituella sida. Groovet är massivt, riffet låter som en långsamt rullande stridsvagn på väg över ett minfält med endast något reducerad hastigheten. Ett tillvägagångssätt avsett för att ge mer dynamik till sången. Det besvärjande talande ordet under mittsektionen sänder rysningar längs hela ryggraden.

Särskilt intressant är Tränenpalast (Tårarnas palats) – ett spår som kanaliserar sångaren Petrozzas kärlek till skräckfilmer. Med mörka melodislingor, en kuslig atmosfär och ett gästspel av Britta Görtz (Hiraes) får låten ett oväntat djup. Det är ett av de starkaste ögonblicken på albumet och demonstrerar bandets förmåga att blanda thrash med moderna extrema metal-element. Här har de tack vare sitt mogna utförande och enorma självförtroende skapat ett verk som imponerar stort.

Den dödsbringande Combatants bombarderas med trumexplosioner och våldsamma angrepp av gitarrtrollkarlen Sami Yli-Sirniö. Tungt och skoningslöst utan pardon. Rasande riff, orkestrala mellanspel, bitande sång – allt i dess väg sätts i brand. Balansen mellan desperation och teknisk finess är imponerande. Loyal To The Grave är en värdig avslutning med en episkt, nästan gåtfull manifestation. Det är möjligt att den testar nerverna hos de mera gammaldags Kreator-fansen, men med en obevekligt medryckande inriktning och en obetalbar allsångsrefräng så är det svårt att inte falla in i ledet.

Kreator reflekterar över sin historia, inser sina styrkor och använder dem för att skriva nya kapitel.

Den stilistiska utvecklingen är signifikativ. Vi beaktar ett kompromisslöst studioalbum, men ändå fullt av nya impulser. Här härskar kraft, aggression och en omisskännlig känsla för dramatisk dynamik. Med hälften av de fyra stora i någon fas av förtidspensionering så är det viktigt att strida till sista man. Det är här ”Krusher Of The World” kommer in som en garant med en vidmakthållen försäkran: moget, fokuserat, obevekligt och fullt av konstnärlig klarhet.

Thomas Claesson

Pavlov’s Dog ”Wonderlust” (Ruf/Border)

Ibland räcker två unika album från 70-talet för att göra ett band oförglömligt. Ibland är det den exceptionella stilen som definierar bandets musik som gör dem oförglömliga. Båda faktorerna sammanfaller med det amerikanska bandet Pavlov’s Dog. Över 50 år efter bildandet i St. Louis visar bandet nu att ingenting är förgängligt. Wonderlust är ett mycket idérikt verk med låtar byggda på begåvning, förstklassigt musikaliskt kunnande och en osviklig känsla för drama som har präglat bandets sound genom åren.

Elva låtar, spridda över två vinylsidor, visar att Pavlov’s Dog fortfarande lever och frodas i högsta välmående. Den oförlikneliga blandningen av rock, klassisk musik och folkmusik är intakt och framåtsträvande. Sångaren David Surkamp med sin omisskännliga falsettröst och hans pålitliga team levererar ett album som inte bara hedrar bandets rötter med många välbekanta stilelement utan även fångar den kreativa energin i nutiden.

Redan vid första lyssningen är det stora djupet, mognaden och visionen påtaglig. Vissa låtar, som öppningslåten Anyway There’s Snow framhäver Abbie Steilings vackra fiol som lyser med stor dramatik. Stilfull folkrock möter amerikansk rock med massor av patos. Jet Black Cadillac förlitar sig på gitarrpop med en rockig attityd, skarpsynt och medryckande. En liten stämningshöjare som tar oss förbi pittoreska landskap fulla av intensiv livsglädje.

Mona visar upp en upphetsande, gungande klangfärg, omgiven av en varm, ärlig och jordnära atmosfär. Rytmen driver på och träffar mitt i prick. Den schatterade Another Blood Moon fylld av stråkar är ytterligare ett exempel på bandets kännetecknande musikaliska melankoli. På ett album fullt av gripande sångframträdanden når Surkamp utan tvekan sin kulmen här vilket lämnar ett minne åt det vemodiga hållet.

Collingwood Hotel avrundar första sidan med mellantemporock, handfast men känslomässigt tät utan några onödiga krusiduller. Det intensiva pianot frambringar en romantisk känsla som pendlar mellan äventyr och längtan. Den fräcka charmen i Solid Water, Liquid Sky ger sig till känna i en avslappnad, lättsam stil med tydliga bluesrötter i sitt följe.

Den i sådana här sammanhang ovanligt saftiga Can’t Stop The Hurt lämnar ingen pardon. Ett överraskande inslag som visar prov på en exceptionellt för att inte säga gripande, sprakande och tillspetsad rock. Det obligatoriska samtalet med Sigried verkställs i Calling Sigfried. Inte ett ord sägs, men tråden tas upp med instrumentalt uttalade och expansiva jazzinfluenser. Här visar bandet upp sin fulla virtuositet.

De tre sista låtarna erbjuder allt ett progfan kan önska sig avseende tempoväxlingar, vidsträckta gitarrriff och livfulla keyboardpassager i all sin prakt. I Told You So till en början är inte att förakta utan snarare delikat och målmedveten med orgelspel och gitarrsolo (David Surkamp) av den högre skolan. Canadian Rain faller in med storslagna pianoaccord innan den fullbordas med ett förbluffande basgitarrsolo (Rick Steiling) som kan få den mest tillbakalutade att spetsa öronen. I Wait For You avslutar, kort och sött, men hemtrevligt. David Surkamps röst smälter samman med fiolen i ett sista, ljuvligt avsked.

Thomas Claesson

Michael Schenker Group ”Don’t Sell Your Soul” (Ear/Playground)

Trots att Michael Schenker till synes har spelat med och sägs ha blivit osams med en ansenlig lista över hårdrockens mest frekventerade artister så har han ändå behållit en god tillgivenhet. Den 70-årige gitarristen är fortfarande i strålande form vilket inte minst visade sig när han bearbetade det förflutna med förra årets utgåva ”My Years With UFO”. Den här gången rör det sig uteslutande om helt nya originalkompositioner.

Albumet introduceras som det andra i en trilogi av album för hans nya skivbolag. De elva spåren ger förmodligen Schenker-fansen vad de vill ha, men med den bästa vilja i världen är det ogynnsamt att jämföra de gamla UFO-låtarna med denna samling av nutida tongångar. Även om Schenker behandlar sången som ett extra instrument så har en imponerande samling sångtalanger inviterats. Erik Grönwall, Robin McAuley, Dimitri ”Lia” Liapakis och Michael Voss bidrar var och en med sin egen stil i ett försök att ge låtarna rikedom och variation.

Saker och ting börjar hända när titelspåret Don’t Sell Your Soul sätts igång för den galopperande 70-talsrytmen med en härlig liten gitarrmelodi som följer riffet var precis det som önskades. Ännu fler hårdrocksvibbar blir det när Wah-Wah-pedalen kopplas in på solot. Den forna idolvinnaren Erik Grönwall tar sångrollen här och får till det riktigt bra. Han verkar ha fallit i god jord och sjunger på merparten av albumets spår. Det var väl för väl att idol har lett till något lyssningsbart.

Låtar som Danger Zone och Eye Of The Storm är intensiva rockstycken som fortsätter med att lyfta fram Schenkers virtuosa gitarrteknik. Det är ingen som slår honom på fingrarna där. Janey The Fox’s syntpulserande jakt har ett elegant och listigt groove som lunkar på i en udda taktart. Det blir flera kast åt olika håll, lågmält till en början, mer djup och karaktär vartefter det lider. Det är en udda skepnad på många sätt med massor av ovanliga ljud, men det mynnar ut i en väldigt cool låt. I synnerhet refrängen som är totalt avslappnad.

En något mer råbarkad röst tränger sig på när Dimitri ”Lia” Liapakis tar ton i It’s You. En rocklåt lika rak som en spik med en liderlig touch hårt driven av riff och rytmsektion. En gammal bekant i form av irländaren Robin McAuley tar sedan över mikrofonen i den obligatoriska rockballaden vid namn Sixstring Shotgun. Detta är ett mörkt, grubblande nummer med en lång refräng som han hanterar med lätthet. Den förtjänar utmärkelsen att vara gedigen och lättlyssnad, men inte enastående.

Sista paret ut Flesh And Bone och Surrender passerar spårlöst förbi. Den förstnämnda saknar attityd i sin iver att nå ett UFO-sound och den sistnämnda springer förbi sig själv med en stressfaktor som inte är nyttig. Oavsett så finns det sammantaget hur mycket gitarrgodis som helst att välja och vraka på, men antalet fängslande ögonblick matchar inte riktigt MSG:s tidigare prestationer.

En blick på skivomslaget till sist ger en rynka i pannan eftersom det accosieras med en affisch till en skräckfilm som ingen har sett. Å andra sidan är det kanske så det ser ut om själen säljs till djävulen.

Thomas Claesson

Arjen Anthony Lucassen ”Songs No One Will Hear” (InsideOut)

Världen går mot sin undergång och Arjen Anthony Lucassen spelar upp soundtracket med fladdrande ljus i studion, svävande fioler och det sista leendet från en man som vet att även slutet fortfarande kan vara vackert. I årtionden har den nyligen adlade mångsysslaren transporterat oss in i skimrande konceptkolosser. Med Ayreon och ett otal andra projekt i sin famn har science fiction-operor varit ett ständigt fenomen i hans soniska universum.

Den här gången stannar han på jorden tillsammans med mänskligheten och inväntar en asteroid som kommer att förstöra allt om fem månader. Lite mindre bombastiskt än den vanliga kraftfulla produktionen, bara några handplockade gästmusiker istället för den gängse längre listan. Lägg därtill en blandning av svart humor, råa känslor och den kaotiska, surrealistiska naturen i den yttersta tiden. Vissa får panik, andra festar, andra kollapsar, men några finner frid mitt i kaoset.

Med The Clock Ticks Down sätts tidsmaskinen i rörelse, men livet står stilla. Högtidliga ackord svänger som en långsam pendel, hjärtat tungt och skört, medan Marcela Bovios ljusa röst skiner som en sista solstråle på tomma gator. Stickande metalliska riff bidrar till att de omedelbara konsekvenserna av nyheten känns. Mitt uppe i den vemodiga intensiteten kan Lucassen själv hittas på sång och de flesta instrumenten undantaget violin, flöjt och trummor.

Den skrämmande realistiska Goddamn Conspiracy går till angrepp likt en galen predikant som löper amok. Ett vansinne av konspiration breder ut sig medans flöjter och orglar virvlar runt som i ett töcken. Människor som trodde att världen låg vid deras fötter får abrupt sina planer krossade när The Universe Has Other Plans skär igenom villfarelsens dimma som kallt neonljus. Resignation och likgiltighet dominerar när den gudomliga refrängen med änglakören blir till en glimt in i en oändlig stjärnhimmel.

I den underbart absurda Shaggathon släpps mänsklighetens sista stora orgie loss. En skön, upplyftande partylåt med skuttande gitarrer, sensuell fiol och kvinnliga röster som kvittrar i bakgrunden. We’ll Never Know kommer sedan som ett plötsligt sammanbrott. Floor Jansen (Nightwish) spänner ögonen i dig och sjunger med sin allra finaste stämma i duett med Lucassen. De skildrar en framtid som aldrig kommer att upplevas, barn som aldrig växer upp. Låten svävar elektroniskt och melankoliskt där varje refräng drar ner solen allt djupare.

Den Magical Mystery Tour-liknande psykedeliska Dr. Slumber’s Blue Bus driver oss sedan i en fjäderlätt melodi genom en märkligt blå drömvärld. En imaginär slutgiltig resa till den förmodade nedslagsplatsen djupt förankrad i en njutbar blueskänsla. En skrämmande trovärdig sådan. Slutet åskådliggörs av det svepande eposet Our Final Song som erbjuder hela spektrumet, från intima ögonblick till kraftfulla körer och progressiva vändningar. Ett värdigt sista kapitel för sedan finns inget annat än tystnad.

Thomas Claesson

Helloween ”Giants & Monsters” (Reigning Phoenix/Playground)

I sitt fjärde decennium av verksamhet bevisar de tyska legenderna varför de har bosatt sig på toppen av power metal-berget. Det finns inga tecken på att skapandekraften har avtagit även om drygt fyra år har passerat sedan återföreningen och det självbetitlade comebackalbumet. Jämförelsen med föregångaren är dock uppenbar: Medan gränslös eufori rådde då är stämningen nu mer nyanserad.

De energiska härförarna med ursprung från Hamburg är utan tvekan ett prima exempel på hur man kan sammanföra nuvarande och tidigare bandmedlemmar till en utökad uppsättning och ömsesidigt berika varandra kreativt. Presentation av de inblandade i the magnificent seven är i princip onödig då alla som rör sig i de här kretsarna vet vilka det handlar om.

Den här fullproppade uppställningen kunde lätt ha snubblat över sina egna fötter, men de har undvikit det. Sedan förra utgåvan har de blivit en bättre version av sig själva. Nu är det slut med att gå på tå för att inte göra sina egna bundsförvanter upprörda. Det finns inget sådant huvudbry på Giants & Monsters som står på stegen till deras dubbla höjdpunkter Keeper Of The Seven Keys, Pt.1 / Pt.2 utan att darra.

Den utmanande Giants On The Run bryter ut med klassisk eldgivning driven under Andi Deris befallande ledning och ingenting kunde ha varit mer överdådigt. Låtstrukturen är som vanligt full av vändningar med hymnliknande verser, en utsträckt brygga och storslagen refräng. Michael Kiske tar över sången i Savior Of The World och hans klockrena utstrålning gör det till en fest för alla konnässörer av klassiska verk.

Med hejdlös progressiv frenesi dundrar Universe (Gravity For Hearts) rakt in i sammanhanget. Tempot är bitvis förkrossande med ideliga taktskiften, gitarrsolon av den högre skolan, det talande ordet förespråkat av Kai Hansen, kosmisk körsång och en okrossbar solostämma som svävar högt däruppe. Varför göra något enkelt när man kan göra det komplicerat? Tja, det spelar ingen roll för Helloween. De uppnår ändå en sammanhängande helhet.

Det tar mindre än fyra minuter innan den raka Hand Of God korsar mållinjen. Ändå gör sättet de väver samman de rena gitarrljuden med den gudomliga refrängen att du aldrig kommer att få den ur huvudet. Modern och tung känsla som effektivt och mycket medryckande håller albumet stadigt förankrat i melodisk aggression.

Avslutningsnumret Majestic kombinerar återigen storslagna gester och komplexitet med flerstämmig pompa och ståt. Spänningen byggs skickligt upp med överraskningar och orientaliskt inspirerade gitarrer. Kiske sjunger inte om Helloween utan en utomjordisk makt fast oss emellan kunde det ju egentligen vara en och samma sak.

Giants & Monsters är ytterligare ett triumferande kapitel för Helloween. Idérikedomen och mångfalden är sensationell. Det finns ingen plats att gömma sig för den dramatiska urkraften. Den oförnekliga bandkemin har förvandlats till en gigantisk hydra. Antingen hoppar du upp på ryggen och åker med eller annars håll dig ur vägen.

Thomas Claesson