Posts Tagged ‘Thomas Claesson’

De skoningslösa

galactic cowboys

Galactic Cowboys ”Long Way Back To The Moon” (Mascot/Warner)

betyg 3    Release 17 november

Bakom en ridå med thrash metal, heavy metal och märkligt nog Beatles-liknade harmonier uppenbarar sig än en gång 90-talsfenomet Galactic Cowboys. Sist det fladdrade i byxbenet var för sjutton år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess. Livet i Houston, Texas fortgår i sin makliga takt även om tiden tycks ha accelererat.

Bandets gåtfullhet är fortfarande höljt i dunkel och inte många blir klokare av den här utgåvan. Av en del säkert välkommen som en efterlängtad återkomst, av andra en nära döden upplevelse som kom just när man trodde att mardrömmen var över.

Det är klart att en titel som ”Amisarewas” skapar en rynka i pannan och lämnar en del att fundera på. Konstigt vore annars. Som introduktion till ett väckelsemöte fungerar den i alla fall utmärkt. För övrigt genomsyras sångerna av tyngd med oredigt spirituella texter i en jargong som knappast finns någon annanstans.

”Zombies” har thrash element som får självaste Anthrax att gömma sig bakom gardinen. Detta varvat med heavy metall riff ger en sprängverkan som inte passerar obemärkt. Finns det någon som kan bistå med ett glas vatten med alka seltzer?

Kan det vara ”Lucy In The Sky With Diamonds” som ekar där i refrängen på ”Blood In My Eyes” eller är det bara ett hjärnspöke som spelar ett spratt. Det fina ledmotivet i titellåten ”Long Way Back To The Moon” sveper i alla fall definitivt tillbaks till sextiotalets glada popkalas.

”Next Joke” är skämt åsido en levnadsbeskrivelse om drömmar som inte går i uppfyllelse och inte minst den efterföljande bittra verkligheten. Den pådrivande taktfastheten uppbackad av den löst hängande basgitarren uppmanar ändå till kamp.

Long Way Back To The Moon har förmodligen raketbränsle för att nå till månen, men knappast tillbaka hem. Det intensiva omslaget är komponerat av medlemmarna själva och det ger onekligen en fingervisning om på vilken nivå vi befinner oss. Ändå kan man inte annat än att fascineras av den unika stilarten. Det är svårt att tro att det är ett kristet band men å andra sidan var det länge sedan jag förvånade mig över något över huvud taget.

Thomas Claesson

03

11 2017

Ovan där

kenny wayne

Kenny Wayne Shepherd ”Lay It On Down” (Provogue/Warner)

betyg 3

Det är svårt att tänka sig att det har passerat över 20 år sedan gitarrsvingaren Shepherd klev in på banan. Ledbetter Heights och Trouble Is… satte djupa avtryck i bluesvärlden. Den då blott 20-åriga bluesfantomen hade en gåva som bådade gott inför framtiden. Jag kan inte undgå att dra paralleller med den unga förmågan Aaron Keylock som inte hade det minsta att skämmas för när han presenterade Cut Against The Grain tidigare i år.

Shepherd är en innovativ kraft inom bluesrocken och nu som medelålders man provar han en del nya infallsvinklar. Lay It On Down har ingredienser från soul, country, blues, funk, rock, Rhythm & Blues och allt däremellan så det räcker och blir över. Lindrigt sagt.

Nu finns det ingen anledning att hänga läpp för att åtkomsten till blues är begränsad. Det finns andra kvaliteter som fyller sin funktion. Noah Hunt lånar till exempel ut sin röst på “Nothing But The Night” och det är ett säkert tecken i skyn när det väl är dags för kvällspromenaden.

Blåsensemblen puffar på ”Diamonds & Gold” i ett struttande funktempo med rikt flödande hejarramsor från Wah-Wah gitarren och den trallvänliga ”She’s $$$” gör att det onekligen drar i mungiporna och då menar jag uppåt.

Visserligen far Stratocastern fram på ett obesudlat sätt rakt igenom albumet förutom under ett par bitterljuva singer-songwriter varianter som man gott kunde ha varit utan. Jag har förståelse för att Shepherd vill prova sina vingar, men jag hoppas att han hittar tillbaka till rötterna nästa gång det beger sig.

Thomas Claesson

25

10 2017

Genuint och ärligt

shaman

Shaman’s Harvest ”Red Hands Black Deeds” (Mascot/Warner)

Shaman’s Harvest har strukturen och substansen att förmedla och bevara sin post-grunge ideologi bakom en kuliss av hårdrock från mellanvästern. Red Hands Black Deeds befäster det inmutade området till någonting ofrånkomligt och skarpt avgränsat.

Sångaren Nathan Hunt är fokuserad och övriga i bandet följer strikt den inslagna vägen när det sjätte albumet på den drygt 20-åriga karriären förevisas. Den lössläppta och råbarkade stämningen skiktar sig på ett moget och självkontrollerat sätt.

”Red Hands Black Deeds” (Prelude) inleder dansen kring lägerelden i sakta suggestivt mak innan ”Broken Ones” abrupt piskar upp sanden och de lättflygande buskarna far iväg åt alla håll på stäppen. ”The Come Up” följer upp effektivt och med den betvingande refrängen kan den rent av leta sig in på radion. Bäva månde de ofrälsta.

Det finns ögonblick när lugnet infinner sig också. Den akustiskt drivna ”Tusk And Bone” är ett sådant tillfälle. ”Scavengers” ligger i samma härad och förseglar albumet med tillfredställelse även om den överraskande avslutas med en kort countrydänga. Något som var tvunget att komma ut antar jag.

Eftertankens kranka blekhet ger vid handen att den analoga inspelningstekniken som utnyttjas på Red Hands Black Deeds med välbehag ger musiken ett varmt och ärligt ljud från det förgångna, något som man tyvärr hör allt mer sällan nuförtiden.

Thomas Claesson

18

10 2017

Samling vid pumpen

walter

Walter Trout ”We’re All In This Together” (Provogue/Warner)

Walter Trout rullar ut de stora kanonerna och avlossar en bredsida med 14 rungande salvor bluesrock tillsammans med de allra bästa i branschen. Var och en av de inviterade kombattanterna har fått en skräddarsydd sång sig tillskriven och John Mayall, Joe Bonamassa, Kenny Wayne Shepherd m.fl. står bredbenta och skjuter direkt från höften.

Mr. Shepherd – på sistone synlig tillsammans med Stephen Stills och Barry Goldberg i supergruppen The Rides – vilar inte på hanen utan rivstartar med ”Gonna Hurt Like Hell” till folkets stora jubel. Och visst lägger sig Charlie Musselwhites munspel på ”The Other Side Of The Pillow” som balsam för kropp och själ. Inte tu tal om det.

Allman Brothers ande vilar över ”She Listens To The Blackbird Sing” och Mike Zito förvaltar sitt pund väl. Så enkelt var det. Att astrakanäpplet inte faller långt från trädet visar sig i ”Do You Still See Me At All” där sonen Jon Trout alternerar med fadern på både gitarr och sång. Känsloladdat och välplockat.

Ända sen barnsben har jag i olika versioner lyssnat på ”The Sky Is Crying”. Ursprungligen uppförd av Elmor James 1959 och inte minst Stevie Ray Vaughan lyfte den högt. Här och nu med Warren Haynes så blir det riktigt tung blues. Stången på 197,5 kg känns plötsligt som ett ton. Tre godkända vita lampor lyser vid domarborden. Enda covern på albumet, men det var det värt.

Den här bluespåsen är fylld med godis upp till brädden och det finns inget mer att önska sig. Till och med Edgar Winter kikar in med sin saxofon på ”She Steals My Heart Away”. Den latinodoftande takten gör att man förflyttas till en kubansk drinkbar.

Titellåten avslutas i samspråk med Joe Bonamassa. Vem annars? Under åtta minuter förvandlas drömmar till verklighet och allting blir sagt och gjort. Inspelad under en tagning och värd hela albumet i sig själv. Så fylld av inlevelse, passion och känslor att ord inte längre räcker till.

Thomas Claesson

16

10 2017

Uppdraget slutfört

styx

Styx ”The Mission” (Universal)

Bakom en dimridå av villospår, hemlighetsmakeri och vita lögner släpper plötsligt Styx sitt femtonde album utan den minsta tillstymmelse till förvarning. Efter fjorton år av evigt turnerande med dryga hundratalet föreställningar per år och ett oförtrutet nötande av den gamla låtlistan händer det som knappast någon vågat hoppas på – en ny skiva och dessutom en förbaskat bra sådan.

Likt de gnistrande ädelstenarna från slutet av 70-talet varav ’The Grand Illusion’ hade den högsta karaten bidrar ’The Mission’ till att en gång för alla försegla konvolutet. Drömmen om en bemannad resa till Mars står på spel. År 2033 går raketen till väders och nedräkningen har startat. De fjorton grundläggande stegen för en lyckad tripp finns noggrant dokumenterade i Styx’s reseplanering.

Sångaren/gitarristen Tommy Shaw – som själv verkar ha befunnit sig i en tidskapsel utan att åldrats – är upphovsman till den bärande idén om en resa ut i det stora okända och det till de övriga fem bandmedlemmarnas stora förtjusning. Chicagos söner öppnar också givetvis med ”Overture”. Något annat är inte tänkbart när raketen står på startplattan och de heta ångorna fyllda av förväntningar väller ut efter sidorna.

Inte ens den forne ledargestalten Dennis De Young saknas nämnvärt. Keybordet och sången axlas galant av Lawrence Gowan och ”Trouble At The Big Show” är ett tecken som verifierar det så gott som något. James JY Youngs gitarrunderstöd kopplat till en intergalaktisk Wah-Wah pedal ger den totala tillfredställelsen.

”Radio Silence” frambringar den ofattbara tomheten som bara finns i rymden. Ett S.O.S. som inte når fram. En känsla av hopplöshet. Förödande men ändå så vackert. ”Gone,Gone,Gone” rumlar om i hårdrockens tecken bland närgångna meteoriter. ”Red Storm” förverkligar den ultimata progressiva upplevelsen.

Styx har med The Mission skapat ett scenario där lyssnaren kan resa till den stora röda planeten. I fantasin eller för den utvalde i verkligheten mot oändligheten för evigt. Att sätta ner fötterna på Mars är ett stort steg för mänskligheten. Bara Matt Damon vet hur det känns.

Thomas Claesson

27

09 2017

Varför tog det så lång tid?

obsessed

The Obsessed ”Sacred” (Relapse)

Varför ligga sömnlös om nätterna och undra över hur doom metal låter när The Obsessed kan förklara det med fyra rungande riff? Tjocka gitarrtoner i nedstämd moll med fullständigt förakt för kommersiella intressen är en gren på det grovstammade musikträdet som är värd att bestiga. Känslan lär bli att man blir sittandes kvar där uppe.

Med sätet i Washington D.C. och med den excentriska Scot ’Wino’ Weinrich vid rodret är det här tremannabandet väl värt att hänge sig åt. I synnerhet rekommenderat till de som uppskattar nerbantad metal influerad av stoner rock. Då är lystmätet tillgodosett och när albumet är till ända efter si så där knappa tre kvart så räkna med att själen är såld till hin håle själv.

För den som vill gå riktigt långt ner i jordkällaren bör ’Stranger Things’ passa bra. Den öppnande akustiska gitarren är ett villospår som skall tas för vad det är. Den stilrena doomstrukturen får snabbt fäste och sträcker ut sig i hela sin lekamen. Ödesmättade riff fortplantas bort i mörkret och blodet isar sig i ådrorna.

’My Daughter My Son’ har en modstulen charm som om man inte visste bättre kunde tolkas som ödmjukhet. Riffen är hämtade långt nere från önskebrunnen där silverdollarn ligger ouppnåelig och bara skimrar. ’Punk Crusher’ däremot driver på med allt vad tyglarna håller och det om inte annat visar vilken spännvidd skivan besitter.

Plötsligt och utan förvarning tittar Thin Lizzys ’It’s Only Money’ ut ur boet. Den får ses som en udda fågel i sammanhanget, men inte desto mindre ett tecken så gott som något på oklanderlig smak. Med en modfälld gitarr och en röst från underjorden går det att räkna hem den.

Till de lyckligt lottade som har kommit ända fram till bonusspåren återfinns som grädde på moset kultklassikern ’Crossroader’ och det är svårt att hålla glädjetårarna i schakt. Originalet från Mountains legendariska Flowers Of Evil och skriven av Pappalardi/Colllins vilket med all sannolikhet inte ens hade behövts nämnas för det kan omöjligen ha undgått någon.

Sacred är första utgåvan under The Obsessed’s fälttecken sedan 1994 års The Church Within. 23 år av evig pina är äntligen över och jag och mina demoner konstaterar krasst att en värld med The Obsessed tillbaka är bra mycket bättre.

Thomas Claesson

21

08 2017

Pionjärer återvänder med stil

procol

Procol Harum ”Novum” (Eagle Rock/Universal)

Femtio år har gått sedan ’A Whiter Shade Of Pale’ såg dagens ljus. Procol Harums tidlösa klassiker med själfull sång, outgrundlig text och mäktig utstrålning kan inte ha passerat någon obemärkt. Det är omöjligt för sången har evigt liv.

Åren fram tills nu har kantats av otaliga album av hög dignitet. Mina favoriter är den magnifika Grand Hotel som med sin storartade sammanbindning av progressiv och symfonisk rock bidrog till det triumferande segertåget, samt den första storstilade comebacken 1991 med The Prodigal Stranger. Här återvände Robin Trower till spelplanen och gav ytterligare stjärnglans till Gary Brookers sensuella stämma och de nyskapade melodierna som inte lämnade något övrigt att önska.

Nu sköljer den tredje vågen in på den öde stranden efter ånyo ett uppehåll på fjorton år. Novum tar över där The Wells On Fire slutade precis som om ingenting hänt där i mellan. Bara en räcka livealbum har förgyllt tillvaron varav konserten med den danska nationalorkestern 2009 är väl värd ett gott bemötande.

Även om Brooker är den enda kvarvarande originalmedlemmen omges han av en diger samling goda musiker. Det bidrar till att den fina andan rotad i blues/rock lever vidare med en i högsta grad välmående pondus och stil. Här återfinns inget vetenskapligt nyskapande av vare sig psykedelisk eller progressiv art. Det har jag överseende med för den komfortzon som beträds är mer än tillräcklig.

En melankolisk stämning är övergripande för albumet och vad annat är egentligen tänkbart med tanke på Brookers stämningsfulla röst. ’Soldier’ manar på utan en tillstymmelse till refräng, men med en nyansering och känsla som få är mäktiga till och visst ligger det ett stråk av Steely Dan i ’Image Of The Beast’ vilket är ett glädjande inslag i sammanhanget.

Ekon från det förflutna kan höras som allra bäst i ’Sunday Morning’ med sina återhållsamma stråkarrangemang. I ’Neighbour’ blommar satiren upp i form av otillbörlig grannsämja medan ’Last Chance Hotel’ har det som livet består av i största allmänhet, intriger, svartsjuka och otrohet. Novum är första albumet som Keith Reid inte medverkar och saknaden efter hans underfundiga lyrik är märkbar.

’Businessman’ och ’Can’t Say That’ slår an en rockigare ton och Geoff Whitehorns smakfulla gitarr bidrar i högsta grad härtill. Eskorterad av Brookers piano och Josh Philips Hammond B3 blir det en oslagbar konstellation. De förenklade texterna till trots.

Slutligen lägger sig det stora vemodet som en våt slokhatt över den nertonade ’Somewhen’ och kanske är sista kapitlet skrivet om conquistadorerna som visste hur man skulle dansa en spansk fandango.

Thomas Claesson

07

08 2017

Betraktelser från den kulturella högborgen

steve hacket

Steve Hacket ”The Night Siren” (InsideOut)

Den legendariska gitarristen/låtskrivaren Steve Hacket förvaltar än en gång arvet med anor från en tidsepok då musiken framfördes med trovärdig fullkomlighet. The Night Siren erbjuder elva utflykter som har skapats med ett aldrig sinande behov att ge efter för teman och ljud i kompositioner som vida överstiger gängse normer.

Hacket’s storstilade karriär tog fart 1970 i och med att han satte in sin ikoniska jobbannons i Melody Maker med lydelsen: ”Gitarrist/låtskrivare söker likasinnade fast beslutna att sträva bortom existerande stagnerade musikaliska former”. Det dröjde inte länge förrän ärkeängel Peter Gabriel ringde upp och frågade om han ville ansluta till Genesis och resten är ingenting annat än en historia som kan berättas vid mer än ett tillfälle.

Till de precis som jag själv som hade förmånen att uppleva Genesis storhetstid när det begav sig mellan 1971 till 1977 finns det givetvis en del att bevisa för den noble Hacket. Den dåtida repertoaren som fylldes av titlar som Nursery Cryme, Selling England By The Pound och min absoluta favorit, den exceptionella The Lamb Lies Down On Broadway är sannerligen inte lätta att överglänsa. Den sistnämnda dessutom med lyrik som efter alla dessa år ännu inte gör någon människa klokare.

Nåväl, 25 soloalbum och 40 år efter separationen från Genesis ger den distingerade virtuosen Hacket fortfarande ett exemplariskt intryck. The Night Siren är besjälad med en hög nivå av kreativitet och experimentlusta. Exotiska instrument invävda med naturkrafter formade efter de fyra elementen i en aldrig sinande progression.

Melodierna utvecklas allt efter som i oväntade kast och riktningar. Det bjuds på hissnande resor som i ’Fifty Miles From The North Pole’ inspirerad av vildsint natur i ett massivt drama eller rent av i den röda outgrundliga ’Martian Sea’ med psykedeliska visioner en bit bortom logisk konsekvens.

I ’Anything But Love’ lämnar den spanska flamencogitarren över till en pulserande hårt driven bas i dialog med det karakteristiska soundet från den elektriska gitarren som bär Hacket’s stilbildande prägel. Som om inte det vore nog så kompletterar en barnkör helhetsbilden till perfektion. Till slut återupplevs barndomens mardrömmar i ’In The Skeleton Gallery’ och allt som har funnits dolt under ytan blir uppenbart. En gastkramande upplevelse som tar lång tid på sig för att sjunka in.

Det finns album man kan lyssna på om och om igen med bibehållen entusiasm och förundran. Endast framtiden får utvisa om The Night Siren hamnar i den kategorin. Med så många eftertänksamma reflektioner finns det ingenting som talar emot hittills.

Thomas Claesson

29

05 2017

Ett väl inslaget paket

thunder

Thunder ”Rip it up” (Ear/Playground)

Thunder’s 11:e album har lite för alla och envar. Den komfortabla stämningen som har präglat bandets historia sätter även här sin signatur. Relativt lågmält och avskalat utan digitaliserade utsvävningar. En trygg röst som så alltid när det gäller Danny Bowes omgärdad av gitarrer som på ett behagligt sätt inflikar precis vad som är nödvändigt.

Låtskrivaren och gitarristen Luke Morley får fingrarna att utföra de kommandon de blir tillsagda om. I följe med Bowes obesvärade frasering ger det en tillbakalutad och belåten känsla över sättet som låtarna framförs. Enkelheten är en dygd, men att få det genomförbart tyder på hög ambition och betydande talang.

Om någon känner för bluesrock så ligger ’There’s Always a Loser’ framför fötterna. Ballader, tja varför inte. ’Right From The Start’ är en i högen, men det finns flera. Thunder har förmågan och erfarenheten att linda in sångerna i sidendraperad elegans. Något hårdare takter kanske? Ja, då sitter ’Tumbling Down’ som en smäck.

Om man inte redan har blivit tillräckligt uppvärmd så borde ’She Likes The Cocaine’ göra tricket. En pulserande ballad i moderat tempo med Lynne Jackaman (Saint Jude) på bakgrundssång gör spåret minnesvärt med otippade gospelanslag och lyrik som utsöndrar eftertänksamhet. En kvinna som mycket väl skulle kunna sätta ’The Great Gig In The Sky’ (Pink Floyd) utan att blinka. Det inger respekt. Andra attribut som attraherar är den pianoledda ’The Chosen One’ och ’The Enemy Inside’ där trummorna driver på som ett välriktat artilleri.

Det finns influenser av Led Zeppelin, The Who och Steely Dan lite här och var bara man vet vad man ska leta efter. Det bör tillfredsställa den stora skaran lyssnare avsevärt. Helhetsintrycket ger vid handen att de 11 sångerna cementerar Thunder’s goda renommé, men att det inte finns någonting som välter en mindre byggnad hur liten den än må vara.

Thomas Claesson

04

05 2017

En bra bit bortom oändligheten

deep pu

Deep Purple ”InFinite” (Ear/Playground)

Inte många band har 20 album på sitt samvete med insikten om att de alla har hög status. En handfull av dessa är dessutom kulturmärkta minnesmärken, skyddade enligt lag. Det finns alltid en chans att en ny utgåva tillför något alldeles extra om än inte i status av en klassiker.

InFinite är en aning tyngre och har en tydligare nyans av progressivitet än dess föregångare Now What?! (2013). Inspelningen gick av stapeln i countrymusikens huvudstad Nashville, Tennessee och producenten Bob Ezrin har lockat fram en modern klangfärg utbredd på bandets underliggande territorium av hårdrock. Det visar sig ha stor betydelse vem som sitter i producentstolen. Se bara vad Martin Birch gjorde för Purple på 70-talet. Det krävdes en hel del fallenhet för att mixa ’Made In Japan’ från en plats bakom scenen.

Så vad har vi då att vänta oss? Jo, en gammal och välkänd, men respektlös hammondorgel varvad med ett imponerande keyboard som utstrålar de klassiska harmonierna på ett mönstergillt sätt. En rytmsektion med erfarenhet utöver det vanliga bestående av en bas som ger erforderlig eldkraft och ett pånyttfödande slagverk med alla hörnstolpar på rätt ställe. En gitarr sänd från himlen. En mytomspunnen sångare som låter lika ungdomlig och karismatisk som någonsin. Det räcker långt. Vad kan man rimligen mer begära? Knappast något.

Gillian, Paice och Glover från Mark II – eran och i sådana här sammanhang nykomlingarna Morse och Airey visar att åldern har ingen betydelse. De remarkabla ’Hall of Fame’- legendarerna som klockar in på 70-års strecket har satt samman en kärnfull, fokuserad samling av skimrande sånger som lär tillfredsställa rockälskare världen över.

Den datorbaserade spökrösten banar väg för den inledande ’Time For Bedlam’ som också var släppt som aptitretare i januari med föresatsen att ge en vink om vad som skulle dukas upp på det kommande smörgåsbordet. Ett värdebestående löfte om en upplevelse där drömmar går i uppfyllelse visade det sig.

Det finns sånger som ingen annan än Purple kan skriva. ’Al I Got Is You’ och ’The Surprising’ är två sådana betagande spår som man inte skakar av sig hur lätt som helst. Var man än sätter ner foten, om det än är i syndens näste i ‘One Night In Vegas’ eller om man träder in under en helsulning i ’Hip Boots’ så är atmosfären laddad av energi och materia.

De åldrade statsmännen med hårdrocken som sitt kall levererar varorna som på vilken vanlig dag på jobbet som helst. Efter nästan 50 år med gyllene dagar, gnistrande succéer och stormiga relationer fortsätter de sin oförtröttliga resa om än med grånande hår och läsglasögon men likväl utan käpp. Det sägs att de skriver en bra rocklåt på mindre än 20 minuter och att ’Child In Time’ skrevs på tio. Det känns svårt att greppa för en vanlig enkel man.

Det sista ordet går till en gammal cover. Den 47 år gamla ’Roadhouse Blues’ ursprungligen uppförd av the Doors. En värdig avslutning på vem vet, kanske det sista albumet någonsin. Är rentav den oändliga resan över? Minnena fladdrar iväg till 1970 då jag själv och mina klasskamrater på högstadiet inte fick slutbetyg förrän vi kunde texten till ’Black Night’ utantill. Tiderna förändras men sången förblir den samma.

Thomas Claesson

01

05 2017