Posts Tagged ‘Thomas Claesson’

Gamla trotjänare vaknar till liv

kansas

Kansas ”The Prelude Implicit” (Inside Out/Sony)

Med över 16 års väntan från senaste utgåvan och nästan 40 år sedan glansdagarna då albumen Leftoverture och Point Of Know Return styrde världssamfundet fanns naturligt en stor ovisshet ingraverad i mina tankar inför det här skivsläppet. Lägg därtill att de forna, pådrivande låtskrivarna Kerry Livgren och Steve Walsh har lämnat in boken. Det ser på papperet ut som om besvikelsen ligger och lurar runt hörnet som ett dåligt omen.

Nu visar det sig att blandningen av gammalt, originalmedlemmarna – Phil Ehart trummor , Rich Williams gitarr – och nytt – Billy Greer bas, sång David Manion keyboard, Ronnie Platt keyboard, sång, David Ragsdale fiol, gitarr och Zak Rizvi gitarr – ger en oväntad fräschör. Arrangemang som tidigare inte var möjliga ser nu dagens ljus. Det ger en komplex och fin balans mellan den ursprungliga klangfärgen och modernare toner.

Med ett komfortabelt självförtroende förenas ensemblen om sju och den förnäma fiolen vävs in i de progressiva rocktonerna. Det skapar en behaglig närmast förtrollad atmosfär. Platt’s sångröst ger en meriterande rättvisa åt sinnesstämningen. Ekon från allt som Kansas någonsin varit framhävs.

För att komma albumet in på livet krävs mycket uppmärksamhet och många genomlyssningar. Lyriken är bearbetad och genomtänkt och den progressiva röda tråden ringlar sig fram på ett variationsrikt och omtumlande vis. Ibland med dragning åt hårdrock som i ’Rhythm in the Spirit’ eller för den delen även i den nostalgiska ’Summer’.

Den klart lysande stjärnan på himlen är den formidabla ‘The Voyage Of Eight Eighteen’. Här kombinerar Kansas allt de har gjort på albumet så långt och det mynnar ut i ett mästerverk. Mäktiga gitarriff med tvära kast alternerar med smäktande keyboards och en fiol som glöder som en sol. Under de åtta minuter och arton sekunder som det varar hinner livet passera i revy många gånger.

Kansas har inte heller någonting att bevisa vad det gäller ballader. ’Refugee’ som är en närmast sörjande betraktelse om mänsklig vädjan för empati lägger sig tryggt under den avbildade fågeln Fenix’ utsträckta vingar.

Om sånger i klass med ’Dust In The Wind’ och ’Carry On Wayward Son’ hade uppenbarat sig på det här albumet så hade en konvertering till ett religiöst samfund varit nära förestående. Nu kan som alla vet inget band även om de har överlevt 4 decennier i branschen komma i närheten av sångerna som skrevs på 70-talet – inte ens Kansas.

Om man istället helt bortser från jämförelser med det förflutna och ser på albumet med klarblå ögon, så känns det helt rätt och man hamnar så nära fulländning det går att komma. Många nutida band skulle göra allt för att överhuvudtaget nalkas Kansas kvaliteter. De har en lång bit att vandra. Den här comebacken är storstilad, pånyttfödande och tas emot med öppen famn.

Thomas Claesson

Fotnot: Sweden Rock Festival går av stapeln i sommar mellan den 7-11 juni. Undertecknad har bokat en termos med kaffe och en plats längst fram vid stängslet när Kansas spelar. Jag tror inte att någon behöver undra varför.

08

02 2017

Dansar på graven

grave digger

Grave Digger ”Healed By Metal” (Napalm/Border)

Till synes kompromisslöst och utan besvär fortsätter Grave Digger med sina rituella utgrävningar. Knappast något har förändrats sedan första spadtaget togs i skydd av mörkret år 1984. I baksuget efter de stora power metal-hjältarna fortskrider verksamheten helt enligt gammalt tyskt hederligt manér.

Den långlivade karriären bidrar inte heller här till några överraskningar, men det är å andra sidan ingenting som krävs. Innovation vore ödesdigert i sådana här sammanhang. Albumet klockar in på 37 minuter fördelat på tio ljudstötar på i runda slängar 3 minuter var. Orkar man det så är halva slaget vunnet.

Vokalisten och tillika grundaren Chris Boltentahl låter lika raspig och knäpp som han alltid gjort.
Att han i lönndom fäktar med sitt kors i varierande riktningar står höljt bortom allt tvivel och man kan inte annat än att småle, åtminstone bitvis. Den humoristiska aspekten kan inte förbigås fastän det sjungs om ond bråd död i parti och minut.

Det finns även stunder då en gryende fasa övergår i något man kan kalla välmående. När Axel ’Ironfinger’ Ritt kröker sina fingrar runt gitarrhalsen på ’Laughing With The Dead’ och ’Kill Ritual’ är definitivt sådana tillfällen.

Även om många, inte minst jag själv, har blivit frälsta av metal så bidrar inte titellåten till den omständigheten. Lyriken är lite väl banal för att göra den goda saken rättvis. Helheten däremot, som visserligen inte kan tas seriöst, ger ändå en stunds välförtjänt avkoppling och en gång för alla så betyder ju ord ingenting utan handling och hårt arbete med blåsor i händerna är det som räknas.

Thomas Claesson

31

01 2017

Sitter stadigt på tronen

Metallica-recension 1:

metallica

Metallica ”Hardwired…To Self-Destruct” (Blackened/Universal)

Förväntningarna på ett nytt Metallica album är alltid skyhöga och resultatet är i högsta grad oförutsägbart. Med ett band som arbetar efter sitt eget sinne och inte bryr sig om influenser utifrån kan vad som helst hända. De senaste 25 åren har också kantats av besvikelser. Efter att ha hållit ett djupt andetag under de 77 minuterna som dubbel-CD:n varar känns det därför befriande att släppa ut den heta ångan och känna en tillfredställelse som vida överstiger alla förutfattade meningar.

Och såsom en elak maskin startar följdriktigt ’Hardwired’ upp den optimala stenkrossen och den som aldrig har upplevt thrash metal får i detta ögonblick ett starkt minne för livet. Så fullmatad med riff och oanständigheter som det bara anstår ett band av den här digniteten. Refrängen kan sägas vara en sanning med modifikation eller vad sägs om ’we’re so fucked, shit out of luck, hardwired to self destruct’.

Förutom ett par sofistikerade undantag genomsyras albumet av tyngd till fördel från farten som är nerväxlad så långt som det över huvud taget är möjligt i sådana här sammanhang. Således pulserar den gamla heavy metal ådran häftigt i takt med ’Now That We’re Dead’. En ren och skär njutning där alla positiva kvaliteter hos Metallica förenas till fulländning. Häng upp den låten på väggen och rama in den.

Här finns underhållning för alla och envar. Vill man höra hur sångaren Hetfield förvandlas till en varulv under fullmånens sken är ’Am I Savage?’ rätt alternativ. Vill man höra åskan mullra får man följa Trujillos basgångar i ’ManUNkind’ tills blixt och dunder tar överhanden i ett inferno av metal. Jag tror bestämt att underarmshåren reser sig av upphetsning.

Med ålderns rätt har Metallica fått en större mognad och disciplin. Albumet är snävare, mindre frenetiskt och mer lättillgängligt än dess omedelbara föregångare. Att låtarna klockar in på 7 minuter i snitt är bara positivt då variationerna är närmast oändliga. Dessutom far gitarristen Hammet runt som en tempelriddare på samtliga spår och skyddar de heliga statuterna med stöd av niosvansade riff och tvehövdade solon. Det känns tryggt.

Metallica har en förmåga att även tilltala lyssnare som normalt uppfattar den här typen av musik som öronbedövande oväsen. Det är ett tydligt tecken på bandets storhet. ’Halo On Fire’ kan mycket väl vara ett sådant spår som med sin episka inlindning alternerarande mellan rakryggad rock och intensiv metal gör att allmänheten får en hel del att fundera på.

Till sist får Ulrich bekänna färg bakom trumsetet och i ’Spit Out The Bone’ en gång för alla bevisa att han är gjord av dansk dynamit ifall ingen händelsevis hade noterat det tidigare. Sällan eller aldrig har en sådan salva avlossas. Var det någon som hade väntat på en avslutande ballad? Hoppas inte det, för den finns inte ens på kartan.

Varför hymla med en halvpoäng hit och dit, en observation här och där när det efter 35 års nötande inte går att komma högre upp på stegen. Den här skivan forcerar allt ovidkommande i dess väg. Det här är Metallica. De gör som de vill och de gör det förbaskat bra.

Thomas Claesson

08

12 2016

Liten men naggande god

lil ed

Lil’ Ed & The Blues Imperials ”The Big Sound of Lil’Ed and the Blues Imperials” (Alligator/Border)

Född i oxens tecken 1955 och med ursprung från gatuvimlet i Chicago levererar än en gång Lil’ Ed ett traditionsenligt bluesalbum fyllt av skaparkraft och glöd. Han är fortfarande uppbackad av samma järngäng som från 1989, vilket med all tydlig önskvärdhet har gagnat den fortsatta utvecklingen.

Det är därför inte överraskande att den inledande ’Giving Up On You’ sitter lika tajt som ett par nytvättade jeans. Känslan är att man vill ha allt och därför trillar också ’I Want It All’ ner som ett mynt i en enarmad bandit med tre körsbär som följd.

Ed’s brillianta arbete på slidegitarren kan åtnjutas i ‘Shy Voice’ medan den verkliga hälsokuren återfinns på ’Whiskey Flavored Tears’ som oavkortat personifierar de fyras attribut: Lil’Ed’s fräsande sologitarr och grovhuggna röst, Michael Garrett’s otämjda rytmgitarr, James Young’s dunkande bas samt Kelly Littleton’s oförutsägbara trummor.

Bandet har under sin karriär sett presidenter komma och gå medan Chicagobluesen oförtrutet har stävat vidare med bibehållen energi. Lil’ Ed och hans band är en av de genuina livlinorna som driver den äkta traditionen vidare. Även texterna manar till eftertanke vilket inte minst åskådliggörs av den dagsaktuella ’Troubled World’ som med sin intensitet och varma medmänsklighet målar en bild som omhuldar samhället av idag.

Här och var kan gästspelande Sumito ”Ariyo” Ariyoshi’s medryckande klaviatur höras. Det sätter en pikant piff på tillredningen. Inte minst i ’Deep In My Soul’ som dessutom har djupa blodsband med det förgångna.

Liksom komikern/magikern Tommy Cooper på sin tid, bär också spjuvern Lil’ Ed en fez under sina framträdanden på scener världen runt. Det får anses som ett helt naturligt beteende i sådana här sammanhang. Det är aldrig fel med en huvudbonad. Undertecknad bär t.ex. emellanåt en stråhatt, som den mest självklara saken i världen.

Om man inte vill kosta på sig en flygresa till Chicago och blueskvarteren i sydvästra delen av staden, så räcker gott de här 14 spåren till en helkroppsbehandling man sent skall glömma.

Thomas Claesson

22

11 2016

Djupt in i själen

doyle

Doyle Bramhall II ”Rich Man” (Concord/Border)

Det är mycket troligt att Doyle Bramhall II inte är känd för det svenska folket. I alla fall inte för de som hävdar att de tycker om all slags musik.

Hans far Doyle Bramhall (den förste) som gick bort 2011 var en trumslagande Texas-legend, tillika högt aktad kompositör och sångare. Han var dessutom barndomsvän med bröderna Stevie Ray och Jimmie Vaughan vilket av naturliga skäl har satt stor prägel på både faderns och sonens liv.

Doyle Bramhall II startade sin karriär tillsammans med Jimmie i Fabulous Thunderbirds. Efter Stevie’s tragiska bortgång 1990 bildade han Arc Angels med bl.a Charlie Sexton som var en del av Double Trouble’s rytmsektion (Stevie Ray’s kompband).

Det är inte ofta Doyle släpper en soloskiva. Hans idoga turnerande tar mycket tid i anspråk. Eric Clapton fångade tidigt upp honom då han förstod vilken talangfull gitarrist och sångare han hade att göra med. Det mynnade inte minst ut i de bejublade spelningarna på Madison Square Garden.

Doyle har på senare tid försökt att hitta sitt inre jag, vilket kan vara nog så besvärligt. Han har med hjälp av influenser och betraktelser från fjärran länder samt tankar, intryck och erfarenheter från det vardagliga livet skapat 13 sånger och 70 minuters njutning av högsta dignitet. Sånger som inte bara vandrar i de hemtama bluestrakterna utan också återspeglar funk, soul, afrikanska rytmer samt arabiska klangfärger.

Rich Man är inte tillrättalagd för den breda massan, ej heller för att nå toppen på någon lista utan för att i all sin ackuratess ge frid, hopp och glädje. Det handlar om att lära sig av sina misstag, att inte gräva ner sig i misströstan. Att finna lyckan i de små enkla sakerna. Att vara sig själv och ge tusan i vad andra tycker och tänker och att alltid ha plats för förlåtelse och kärlek.

Doyle Bramhall II är en sann artist och han har all anledning att vara stolt över sin musik. Det här är en skiva tillägnad Doyle’s far i himlen och alla vi andra som lever och andas på jorden.

Thomas Claesson

12

10 2016

I väntan på bättre tider

jorn heavy

Jorn ”Heavy Rock Radio” (Frontiers)

I stället för att leverera ett sprudlande album med nya sånger som skulle ha utmanat rösten på ett varierat sätt väljer Jorn att släppa sin tredje coverskiva på mindre än tio år. En sångare med en så potent röst borde få tillgång till mera framåtsträvande tongångar komponerade av nutida låtskrivare.
Innan den dagen kommer så får tolv spretande tolkningar av pop – och rockklassiker utgöra drivfjädern till framtida erövringar. En del av dem borde ha lämnats därhän medan andra ger en välbehövlig hårdrockskänsla avsedd för de riktigt inbitna entusiasterna. Intrycket är dock att de olika framställningarna är tämligen lika i utformningen med ett frimodigt och lite överdrivet drama inlagt i sångerna.
Att Jorn har förkärlek till ikonen Ronnie James Dio är ingen hemlighet och han kan inte heller hålla fingrarna borta från ’Rainbow In The Dark’. Det var inte nödvändigt och den tillför ingenting förutom möjligen tillfredställelse för honom själv.
Fastän Jorn tar i för hela kungariket Norge i Journey’s supernova ’Don’t Stop Believin’’ så har han långt kvar till de höga tonerna från originalet, men ett oväntat hårdrocksvrål strax före 3:e versen får i alla fall mig att reagera med en hastig huvudrörelse mot ljudkällan.

Jorn borde också ha vetat att hur än mycket man sparkar på John Farnham’s ’You’re The Voice’ så går det inte att få liv i den. Mänskligheten är heller inte i behov av ytterligare en variant av Eagles ’Hotel California’. Däremot kan Anni-Frid Lyngstad ha varit någonting spåret med ’I know There’s Something Going On’ (1982) efter att hon lagt dansskorna på hyllan och allt var sagt och gjort med ABBA. I alla fall om man får tro på Jorn.
Såsom säkra kort hämtade direkt från ett poker run återfinns Deep Purple’s ’Stormbringer’ och Black Sabbath’s ’Die Young’ på den nedre halvan av spelfältet. Det får också anses som glädjande att dels Iron Maiden’s ’The Final Frontier’ är bättre än förlagan och dels att inte de norska landsmännen A-ha’s ’Take On Me’ (1985) trillar ut ur skjortärmen som Svarte Petter mot slutet.
Det kan inte bli mer än godkänt för den här utgåvan med en halvpoäng i bonus för rösten som ingen kan ta ifrån honom, även om jag själv gärna skulle vilja det.

Thomas Claesson

16

09 2016

Himlen kan vänta

first signal

First Signal ”One Step Over The Line” (Frontiers)

Från ett förflutet i Harem Scarem och otaliga soloprojekt återvänder den kanadensiska producenten, sångaren och instrumentalisten Harry Hess till First Signal. Hans stämma med den silkeslena framtoningen kryddad med några stänk av strävhet är som klippt och skuren i dessa sammanhang. Albumet består av elva välproducerade melodier som var och kunde ha varit en sommarplåga på radion om du bara hade hört dom.

Med samma koncept som i schlagervärlden så har ett flertal låtskrivare från när och fjärran bidragit till albumets totala upplevelse. Med svensken Daniel Flores vid mixerbordet tillgodoses så långt som det är möjligt, att drömmar uppfylls och att lyssnaren i lugn och ro kan sväva på små lätta moln i AOR-himlen utan att bli störd.

Titlar som ’Love Run Free’, ’Love Gets Through’ och ’Still Pretending’ avlöser varandra med en sämskskinntorkad och välpolerad yta. Lägg därtill allmänt uppbyggda textverser som endast har till uppgift att ge folket det dom vill ha. Hursomhelst finns det alltid utrymme för talangfulla musiker även om en del av sångerna tycks sakna karaktär.

Om man går lite på djupet och kan unna sig en stund över så ligger ’Minute Of Your Time’ bäst i vågskålen när det melodiösa samfundet nu har avgett sitt löfte. Emellertid är det bara att konstatera en sak: Gränserna mellan melodisk rock och schlager verkar ha suddats ut fullständigt. Det hörs inte minst här och hur skall man annars förklara att den enda konsert som jag var på i somras var Diggiloo med bland andra Lasse Holm?

Thomas Claesson

09

09 2016

Ondska behöver också godis

trick or treat

Trick Or Treat ”Rabbits Hill Pt.2” (Frontiers)

Den italienska virvelvinden sveper än en gång in över tundran. Starka vindstötar kantat med lugnare partier mitt i stormens öga är att vänta. Med en kraftfullt strukturerad metal och med glimten i ögat manar kvintetten till kamp mot det växande beståndet av kaniner. Det öppnande ’Inle’ (The Black Rabbit Of Death)’ förklarar med oväntade döds-metal growl varför så är fallet.

Det påföljande spåret ’Together Again’ skapar en överraskande stillhet. Fågelkvittret får mig att tro att jag hamnat vid en lägereld omgiven av ett gäng medeltida gycklare. Ingen skugga över utförandet, men den borde ha placerats sist i turordningen, där man så väl behöver komma ner på jorden igen.

Vid mikrofonstativet klamrar sig Alessandro Conti fast. Om det namnet känns bekant låter jag vara osagt. Då borde Sara Squadrani (Ayeron, Ancient Bards) få klockorna att klämta betydligt intensivare. Hon framhäver sin röst i den svällande duetten ’Never Say Goodbye’ med stort attribut. Som om inte det vore nog så lurar den gamle räven Tony Kakko (Sonata Arctica) bakom skogskrönet och tar handfast tag i kampsången ’United’ med bravur.

Det är inte slut ännu för Tim ’Ripper’ Owens (Judas Priest 1996-2003) dyker upp som anden i flaskan på ’They Must Die’ och som en frustrerad tjur river han av sången så att gruset sprätter all världen väg. Nu glöder stålet med ett rödaktigt skimmer och inte blir det sämre när den utsträckta ’Showdown’ gläntar på dörren till den progressiva helgedomen.

Det här albumet är tillägnat vänner av Helloween, Gamma Ray och Edguy. Trivs man i den omgivningen så finns det mer att hämta här. Visst smattrar dubbeltrampen mestadels som kulspruteeld, men vad gör väl det när Conti’s beskyddande röst prickskjuter ton efter ton och de båda gitarrerna garanterar ett gediget skyddsvärn. Det är egentligen inte mycket mera man kan begära av ett band som är förföljda av en kanin utsänd från helvetet.

Thomas Claesson

Kultfakta:

En del fans tyckte att det tog lång tid mellan Rabbits’ Hill Pt.1 (2012) och Pt.2. Det är ingenting i jämförelse med de som väntar på Grateful Dead’s Terrapin Station Pt.2. Pt.1 kom ut 1977 så det kan vara förenat med vissa svårigheter. I synnerhet eftersom att bandet upplöstes 1995.

31

08 2016

Q5 slår tillbaka

q5

Q5 ”New World Order” (Frontiers)

För att bättre förstå ’New World Order’ måste man vrida klockan tillbaks till 1984. Då hände något som skakade om rockvärlden. Den närmast kultförklarade ’Steel The Light’ såg dagens ljus och rumlade runt med en upprymd lyssnarskara. Den borde ha fått betydligt större genomslag än den fick, för sedan dess har ingenting hänt. Inte förrän nu. Band splittras som bekant och musiker går ut på stadens gator som vanliga män. De skaffar sig ett reguljärt arbete, bildar familj och utför sysslor av vardaglig karaktär. Ända tills längtan efter musiken på nytt blir för stark.

Det råder ingen brist på självförtroende, men det har det heller aldrig gjort hos amerikanare. Albumets titel tyder på uppstudsighet av det grövre slaget och visst har Q5 fortfarande något att erbjuda, även om inledningsspåret ’We Came Here To Rock’ är en schablonmässigt avgiven dänga med enerverande sång. På ’The Long Way’ däremot leder rytmsektionen obönhörligt in lyssnaren på rätt spår. Ekvationen med sambandet mellan tryck och flöde är uppfyllt.

Även den självbetitlade låten ’New World Order’ släpper ut en hel del ånga. Hur det än kommer sig är ett galopperande tema med ylande gitarrer alltid ett vinnande koncept. Tryckluftkompressorerna arbetar nu på högtryck och den välbesökta ’Halfway To Hell’ är också en av favoriterna som får gåshuden att etablera sig. Då skall man även ha klart för sig att ’Just One Kiss’ är förförisk på riktigt. Undersköna gitarriff med en refräng som inte blir lätt att skaka av sig.

Med ett smutsigt och rått album som ligger i gränslandet där Krokus / AC/DC möter Accept / Dirkschneider uppfyller Q5 väl de krav som är ställda. Till saken hör också att jag av hävd är barnsligt förtjust i Hard rock / Power metal och ’New World Order’ cementerar ytterligare den inställningen. Det går helt enkelt inte att förbise ett album av den här digniteten, men vänligen observera gott folk: Det här är en hård skiva, endast avsedd för de hårda.

Thomas Claesson

30

08 2016

När man som minst anade

withem

Withem ”The Unforgiving Road” (Frontiers)

I samma elljusbelysta spår som de etablerade norska progressiva metal-banden Pagan’s Mind, Seventh Wonder och Circus Maximus härbärgerar stakar sig nu Withem fram med sitt andra album på tre år. Första albumet – ’The Point Of You’ – som kom ut 2013 var ett betydelsefullt avstamp rakt in i den framåtsträvande musikvärlden.

Nu snurrar ’The Unforgiving Road’ på tallriken och inte mycket har förändrats. Inga nya korttricks, inga kaniner i hatten eller duvor som kommer fram från ingenstans. Det behövs heller inte. Den inslagna vägen räcker gott för en stunds underhållning. Närmare bestämt 45 minuter. Ge eller ta 5 sekunder för den som så önskar.

De norske guttene kan sin metal-bibel. Här finns både intro och outro som bidrar till att definitivt försegla innehållet i den heliga sakrofagen. Sångaren Ole Wagenius förevisar i ’In The Hands Of A God’ att tron på det övernaturliga (Gud) skall skydda oss från det skrämmande okända (Satan). Detta ackompanjerat så till den grad av vinande gitarrer och virvlande keyboards att jag måste söka min tillflykt till en mjukt stoppad schäslong för ett ögonblick.

’The Pain I Collected’ manar på i samma anda och det känns som om den gode Ole tar sig lite för mycket vatten över huvudet. De höga tonerna är alldeles för ansträngda för att vara njutbara. Att komma upp i sångaren James LaBrie’s (Dream Theater) kaliber kräver sin man och dit har Ole en bit att vandra även om intentionen är god.

Däremot ligger ’Raven’ och ’Cest La Vie’ på en behaglig nivå och det mycket tack vare gitarristen och tillika producenten Öyvind Larsen. Han har tagit tung och melodisk hårdrock i sin arm och fört den ända in i det allra finaste balrummet där progressiv metal regerar. Jag kryper till korset och måste till tjyven och sist säga lite försynt och så att bara några få utvalda hör det – Heia Norge!

Thomas Claesson

25

08 2016