Posts Tagged ‘Thomas Claesson’

En mästare i aktion

msg

Michael Schenker Group ”Immortal” (Nuclear Blast/Warner)

Den oefterlikneliga yxmannen Michael Schenker bördig från Sarstedt, Niedersachsen firar sitt 50-års jubileum som artist genom att återskapa sitt forna Michael Schenker Group. Även om musiken i de tidigare konstellationerna har samma inriktning så är det ett lika välkommet som naturligt inslag i gitarrhjältens brokiga karriär.

Schenkers började sin bana i Scorpions, men relativt tidigt blev han kallad till England av Phill Mogg för provspelning i UFO. Schenker förstod inte ett ord engelska, men det var heller inte nödvändigt eftersom gitarren talade sitt tydliga språk. Det blev ett turbulent, men framgångsrikt samarbete som kröntes med många gudabenådade album varvid Phenomenon med sitt ordinerade lyckopiller Doctor Doctor var bästa tänkbara medicinen för hårdrockare världen över.

Ända sedan 1979 har Schenker i stort sett stått ensam som härförare och vokalisterna i sina grupperingar har han bytt lika ofta som vi andra dödliga byter underkläder. Från den här epoken sätter jag Assault Attack och i synnerhet den genom timglaset rinnande Desert Song som min personliga favorit.

Det vimlar också av musiker på Immortal. Hela den samlade bekantskapskretsen, som till antalet betydligt överskrider ett normalt band, är inbjudna till minnesfestligheterna. Det för med sig att melodierna växlar inriktning fortlöpande och frambringar ett frimodigt och rikt ljudlandskap.

Knappast någon kan vara mer lämpad att ställa sig bakom stativet än Ralf Scheepers (Primal Fear) när det gäller kategorin fullt ös. Rivjärnsrösten har total kontroll i Drilled To Kill och Derek Sherinian (Sons Of Apollo) vid tangenterna duellerar med Schenker i ett virvlande tempo.

Självaste Joe Lynn Turner, vars stämma genom tiderna har hörts i mer än ett sammanhang, tar över mikrofonen i den skräddarsydda Don’t Die On Me Now. Här återfinns ett traditionsenligt sound med en storstilad melodisk gitarr som sprider sin värme. Från min synvinkel en av höjdpunkterna.

Schenkers långvariga samarbetspartner Michael Voss tar ton i den emotionella balladen After The Rain. Jag känner att det är lite för mycket spunnet socker i det trevande framförandet vilket gör att ögonlocken känns tunga. Devil’s Daughter å andra sidan är inte tillräckligt skräckinjagande för att få avsedd effekt. Den piggar inte upp nämnvärt i sin tålamodsprövande utformning.

Ronnie James Dios ande vilar över Sail The Darkness och Ronnie Romero (Rainbow) förvaltar arvet alldeles utmärkt. Tankarna faller för ett ögonblick igenom tidsbarriären och landar på det livsbejakande 80-talet.

The Queen Of Thorns And Roses ligger farligt nära schlagerdiket, men räddas i sista stund av Schenkers gnistrande gitarrslingor. Det är befriande att den betydligt tuffare Come On Over kallar på uppmärksamheten, men då krävs det också att Schenker sätter sin svartvita Flying V mellan benen, böjer strängarna och släpper loss det unika vibratot som bara han är mäktig till.

Den galopperande Sangria Morte med sitt vilda västern-tema höjer humöret till all time high. En låt av det rätta virket som framhäver allt som Schenker förespråkar. Ypperlig sånginsats, kraftfull support från rytmsektionen, riff av den högre skolan och förlösande solon.

Avslutningsvis blir nostalgitrippen till ett faktum med en värdig nyinspelning av In Search Of The Peace Of Mind från Scorpions debutalbum Lonesome Crow (1972). Det var den första sången som Schenker skrev någonsin. Redan då, när skivan släpptes, vid blott 17 års ålder en etablerad gitarrist och erkänd naturbegåvning. Nu som 66-åring en legend för många, en gitarrhjälte för andra, både och för de flesta. Odödlig enligt honom själv.

Thomas Claesson

18

02 2021

Ingenting mer att bevisa

accept

Accept ”To Mean To Die” (Nuclear Blast)

Under tonerna till sin sextonde studioskiva marscherar Accept in med pompa och ståt. Producerad av Judas Priest-gitarristen Andy Sneap och den femte skivan där den amerikanska sångaren Mark Tornillo håller ett stadigt tag om mikrofonen.

Den redan bepansrade gitarrsektionen är albumet till ära förstärkt med Philip Shouse. Vid sidan av Uwe Lulis och den ikoniska och enda återstående grundaren Wolf Hoffman blir det till en styrka med massiv eldkraft. Basgitarren hänger på den andra rakryggade nykomlingen Martin Motnik och på stolen bakom trumsetet sitter Christopher Williams stadigt.

På To Mean To Die ger Accept med härkomst från Solingen, Nordrhein-Westfalen både utlopp för sin aggression i form av den heavy metal som de med suveränitet burit med  sig i knappt ett halvt sekel, men även nydanande inslag av lekfullhet och experimentlusta finner fotfäste.

Naturligtvis ligger den inledande undergångsutflykten Zombie Apocalypse helt rätt i tiden. Lyriken ger en tydlig känga till alla de som var eviga stund är uppslukade av sina smartphones. Titellåten To Mean To Die är självförklarande. Ordet Accept är som inhugget i sten rakt över. Hela vägen från låtskrivandet via riffen till framförandet.

Overnight Sensation leder obönhörligen tankarna in på rockhistoriens vindlande uppkomst och utveckling varvid mästaren Frank Zappas storslagna verk Over-Nite Sensation från 1973 måste beaktas. Även om likheterna förutom namnet kan tyckas vara få, så har de gemensamt både humorn och upprymdheten. I Accepts fall accentuerad av karakteristisk kör, dunkande rytmerna, underfundig text och omisskännlig sång.

Den ödesmättade The Undertaker skapar helt oförberett en gränslös glädje. Metronomen är perfekt inställd och ju mer Tornillo sjunger om ond bråd död desto gladare blir jag. Ingen kommer undan. Alla skall den vägen vandra. En konstnärligt utsmyckad komposition med en befriande lättnad som gör att mitt leende aldrig falnar.

Att klassisk musik ligger Wolf Hoffman varmt om hjärtat är ingen hemlighet. I Symphony Of Pain svallar strofer ur Beethovens symfoni nr 9 i samklang med gitarrernas tuffa riff. En magnifikt epos som i ton och text beskriver den berömde kompositörens liv och lidande.

Det är försvarbart att säga att det inte har gått att förbise den ljuvliga Winter Dreams från Balls To The Wall fast det har gått nästan 38 år. Nu tas stafettpinnen över av The Best Is Yet To Come och mänskligheten som jagas av den osynliga fienden kan börja tro och hoppas på bättre tider. Den här balladen som är fylld av superlativ bidrar starkt till att göra livet lättare.

Accept har en klarsynt inställning till sig själva och övriga världen. Det är uppskattat och har stor inverkan på att jag under det avslutande instrumentala spåret Samson And Delilah tar tillfället i akt och rättar till mina garvade lederhosen, njuter av konceptet och lyfter på tyrolerhatten.

Thomas Claesson

05

02 2021

Av kunglig börd

joe bon tea

Joe Bonamassa ”Royal Tea” (Provogue/Mascot/Warner)

En av vår tids mest framstående bluesrockartister sätter än en gång sin prägel på våran tillvaro. I det eviga sökandet efter nya infallsvinklar landar nu intresset på det sena 60-talet och grupper som Led Zeppelin, Fletwood Mac, John Mayall & The Bluesbreakers och Cream är utan tvekan ämnen för nya uppslag.

Vid sin sida har Bonamassa en hel del aktningsvärda personer som är väl värda att nämnas. Gitarristen, låtskrivaren och i största allmänhet den glada pricken Bernie Marsden som mer eller mindre har varit osynlig sedan Hobo With A Grin (2014). Nu är han lyckligt återfunnen. Britternas egen omslagspojke, känd från många TV-shower, boogie-woggie estradören Jols Holland får också ett finger med i spelet lika väl som Dave Stewart, Mr Eurythmics själv i egen hög person.

För att få lite extra klurighet i lyriken anlitades Pete Brown. Han är mest känd för att ha skrivit många av texterna till Creams låtar. I minnet finns alltid de legendariska White Room, Sunshine Of Your Love och Swalbr. Den sistnämnda med den underfundiga meningen: You’ve got that rainbow feelbut the rainbow has a beard. En lagom nöt att knäcka inför jul.

Tanken att spela in en bluesrock-skiva i staden där de forna hjältarna huserade blev verklighet när Bonamassa och hans vänner tågade in i Abbey Road-studion och sal nummer 1. En studio med historiska minnen. Tänk Beatles, tänk Pink Floyd. God nog för en orkester på 100 man och med en hyra som är mer än tillräcklig för att knäcka den bästa budgeten.

Den pampiga förväntansfulla orkestrala introduktion i When One Door Opens breder ut sig över London. Bonamassas Les Paul smälter mjukt och följsamt in och föga förebådande den episka urladdningen som stundar. Scenen förvandlas dramatiskt när alla gitarrpedaler är under bearbetning och ett tunggungande Bolero-stycke befinner sig i full aktion. Imponerande och den avslutande akustiska återhämtningen är befogad.

Bonamassa är fullt medveten om vad han gör bäst. Nya idéer ploppar upp hela tiden och det finns ingen risk får återupprepning. Han illustrerar fyndigt Harry och Megans separation från hovet i titellåten – Royal Tea. Gitarren växlar frenetiskt mellan forna brittiska gitarrhjältars signum medans den kvinnliga bakgrundssången sätter extra guldkant och lyriken gör någonting vettigt av det hela.

Bernie Marsdens fingeravtryck finns över hela Why Does It Take So Long To Say Goodbye. Blanda en skottkärra med Deep Purple och en lastbil med Whitesnake så blir toner och engagemang till en själfull ballad som ingen vill lämna. A Conversation With Alice är verklighetsbaserad. Bonamassa blev ordinerad terapi, men det blev en kortvarig sejour eftersom de excentriska anlagen inte gick att bota. Det får vi vara evigt tacksamma för.

Mot slutet faller garden ner något med följden att en rockabilly-låt och en vemodig visa från söderns prärie ser dagens ljus. Jols Holland får ta skulden för Lonely Boy och Bernie Marsden skulle ha satt Savannah på en egen soloplatta.

På det stora hela har Bonamassa fångat tidsandan och visst ruvar Beyond The Silence på mycket eftertänksamhet. Det hade varit min önskan att få återuppleva 1968, men eftersom det ter sig omöjligt är det bara att luta sig tillbaka och njuta av musiken, en kopp te och några scones.

Thomas Claesson

11

12 2020

Lång väg hem

orianthi

Orianthi ”O” (Frontiers/Playground)

Två år efter samarbetet med Richie Sambora och fiaskot som mynnade ut i Radio Free America seglar det australiska fenomenet Orianthi in med en riktigt gedigen utgåva. Orianthi har haft en omtumlande tid och fötterna har satts ner lite här och var, men nu står båda benen stadigt på jorden och harmonin är återfunnen.

Att Orianthis gitarr glöder som varmvalsat stål är sedan tidigare ett känt fenomen. Nu exponeras även hennes känsloladdade röst till fullo och de egenkomponerade låtarna utgjuter utstrålning och pondus. Se, lyssna och begrunda en långtgående stilstudie i konsten att utvecklas.

Ur syndens näste strömmar Sinners Hymn och inga böner blir hörda. Ingen förlåtelse. Ingen tillflykt. Förlorade själar på mörklagda gator. En gitarr som gläfser som en hund utsänd från skuggornas rike.

I den bluesbefruktade Rescue Me förvandlas Orianthis skepnad till en svart kvinna i en blondins kropp. Sällan har en röst förmedlat sina innersta känslor så uttrycksfullt. Beth Hart har den gåvan och nu känns det som Shemekia Copeland har färgat håret och blivit förvandlad till en gudinna sänd från en annan världsdel.

Crawling Out Of The Dark är ännu ett betagande ögonblick. En lågmäld ballad som visar styrka med sitt tydliga budskap. Finstämda akustiska anslag i bakgrunden och hjärtskärande lyrik som framhäver det ömtåliga och mänskliga. En hymn som inte lämnar någon oberörd.

Tempot skruvas upp i Blow som frälser den rockorienterade lyssnarskaran. Pulserande, hårda och utmanande takter fortplantar sig till ett crescendo som förevisar talang i sina finaste former. Ett sprudlande wah-wah solo sätter kronan på verket.

Även om inledningen av Streams Of Consciousness ger uttryck åt en vaggvisa så förbyts den snabbt i ihållande rockrytmer som briserar när Orianthi öppnar alla helvetets portar med sitt ursinniga gitarrsolo. Fjärran från de steriotypa solon hon presenterade vid sidan av Alice Cooper när det begav sig.

Det här är hårdrock, men inte som vi är vana vid. Soul och Rhythm ‘n’ Blues har också en avgörande inblandning. Ett inträde i det äkta ståndet som både kittlar och fascinerar,  vilket visar att “O” inte på något vis är synonymt med origo, utan istället tillfaller sin rättmätiga ägare på ett beundransvärt sätt.

Thomas Claesson

16

11 2020

Nya vindar över stäppen

georgiathunderbolts

The Georgia Thunderbolts ”The Georgia Thunderbolts EP” (Mascot)

Det är alltid intressant när en ny gruppering bildas i någon av sydstaterna. Raden av välkända band härifrån är lång och de bomärken som The Allman Brothers Band (Georgia), Blackfoot (Florida). Lynyrd Skynyrd (Florida), Molly Hatchet (Florida) och ZZ Top (Texas) har satt är för evigt bevarade åt eftervärlden.

Många är kallade, men få är utvalda. Whiskey Meyers, Bishop Gun, The Marcus King Band och Tyler Bryant & The Shakedown är några av de nya genombrotten som visar att alla vägar bär sydvart. Nu faller också The Georgia Thunderbolts in i leden och kanske är de precis vad världen behöver just nu.

Med hjälp av en självbetitlad EP är tärningen kastad och den första insatsen gjord. De fem unga talangerna ger uttryck åt sin passion för sydstatsrock på ett beaktansvärt sätt. Med Appalacherna i ryggen och hela södern som breder ut sig som en välkomnande famn ljuder toner av förhoppning och samförstånd.

De fem låtarna är väl förpackade och Looking For An Old Friend öppnar i ett inte alltför skyndsamt tempo. Den avslöjar sig snabbt som varm och älskvärd med sina familjära inslag. Lagom melankolisk för att vara trovärdig. Lagom taktfull för att vara njutbar. En emotionell röst, en mjuk sologitarr och en ensam längtan efter någon som inte går att nå.

Vidare i förhandlingarna sveper förändringarnas vindar på ett eftertryckligt sätt i So You Wanna Change The World. Optimistiska och uppmuntrande tongångar alterneras med lugna verser och engagerande refräng. I den handfasta Lend A Hand är det betydligt mer bruk i baljan och den stora sleven går som ett mudderverk. Monstertruck-riffen är som gjorda för att ge sig ut på landsbygden för att få en riktigt angenäm eftermiddag i pickupen.

Att svett i pannan och valkar i händerna är det som gäller för dagen cementeras i Spirit Of A Workin’ Man. Precis så tidlös att de flesta känner sig träffade. En vägledande hymn i allas och envars strävan att göra sitt bästa och ta sig genom tuffa tider. Den ambitiösa Set Me Free fäller slutligen ut sina vingar och svävar i dryga sju minuter likt en vithövdad örn högt i det blå på jakt efter nya mål.

The Georgia Thunderbolts har lyckats med att sätta Rome, Floyd County, GA på kartan. En bit territorium har också erövrats. Även om det finns ingraverade kvaliteter och välbeprövade ämnen saknas djupet och mognaden. Det fodras mer för att hävda sin identitet och skilja sig från mängden. Första spadtaget är likväl satt i jorden. Endast framtiden kan utvisa hur långt det bär.

Thomas Claesson

05

11 2020

Betydligt mer än bara en symbol

blue öyster cult 2020

Blue Öyster Cult ”The Symbol Remains” (Frontiers/Playground)

Även om inte musikåret är riktigt till ända får The Symbol Remains anses som den största positiva överraskningen under 2020. Nästan två decennier, med en fruktlös väntan på ett nytt studioalbum, är äntligen över. Alla eventuella tvivel försvann som ett rökmoln redan efter första lyssningen.

I det här fallet introducerade redan omslaget att stora saker var på gång. Ett tecken i skyn, så gott som något, är att den stilbildande astronomiska symbolen av planeten Saturnus kommer farande som en rivningskula rakt ner i ett alternativt tempel. Vad skulle möjligen kunna gå fel?

De som bara drar sig till minnes (Don’t fear) The Reaper har betydligt mer att utforska. Fäst blicken vid Cultosaurus Erectus (1980) och Fire Of Unknown Origin (1981) och upptäck de två bästa albumen. Inte minst tack vare att den i somras bortgångne demonproducenten Martin Birch var den som skötte spakarna.

Grundarna Eric Bloom och Donald ”Buck Dharma” Roeser har spridit mycket glädje ända sedan bandet bildades på Long Island i New York 1967. Deras hetblodiga passion och entusiastiska sångidéer blir än en gång ett ämne till en färgstark blandning av inspiration som tillgodoser de 14 spåren med en svindlande stilmässig bredd.

Erik Bloom lättar på förklädnaden med den grovt tillhuggna That Was Me. Tuffa riff och pulveriserande takter som endast utmanas av ett överraskande kortare elektrifierat reggaeparti. Därefter tar ”Buck Dharma” över mikrofonen och hans karakteristiska röst lägger Box In My Head tillrätta.

Den inledande trefaldigheten avslutas med den tillspetsade Tainted Blood som sjungs av den tredje gitarristen och tillika låtskrivaren Richie Castellano. Han har också satt samman det episka spåret The Alchemist vilket oavkortat leder in på skräckvisioner om mänsklighetens vansinne. Ett beprövat motiv som i samklang med monsterriff, brådstörtade taktskiften och ödesmättad sång lutar så långt förbi metal att det förvandlas till guld.

Med de hårt pumpande rytmerna vidrör The Return Of St. Cecilia på ett frestande sätt den ljuva g-punkten mitt emellan hårdrock och metal. Stand And Fight fullföljer intentionen utan omsvep och går effektivt in med muskulös eldkraft i den euforiska heavy metal-himlen.

Det finns titlar då det bara är att luta sig tillbaka och njuta till fullo. Låta sig omslutas av den magiska utstrålningen i en fulländad atmosfär. Edge Of The Word och Secret Road tillhör den kategorin. Båda eller var för sig en perfekt inkörsport för den nyinvigde och dessutom en säker hamn för ett inbitet fan.

Bandet har riktigt roligt och det finns mycket humor inbakat här och var. Är du mentalt förberedd att ta ett pendeltåg till New Jersey med rockabilly-inslag så kliv på Train Tune (Lennie’s Song). Kanske du gillar att prata i telefonen. Svara då när The Machine ringer och livet blir bra mycket lättare.

Har du en önskan att brottas med en alligator så ta kontakt med Florida Man, men se upp så att ni inte oavsiktligt spränger något uthus i bitar. Det kan gå hett till i solskensstaten. Kanske känner du lite för att avreagera dig i ett råkurr. Glöm det. Fight slutar aldrig som man har tänkt sig.

Alltigenom så är The Symbols Remains en resumé av hela bandets karriär. Här finns element från hela tidslinjen kryddade med spännande ingredienser som ger omväxling och fräschör. Inte bara den omisskännliga symbolen är unik. Det här albumet gör anspråk på att vara det bästa du någonsin kommer att få höra i år.

Thomas Claesson

14

10 2020

Beskriver den stora bilden

waltert

Walter Trout ”Ordinary Madness” (Provogue/Mascot/Warner)

Det krävs många års erfarenhet för att bli en bluesman. Walter Trout har passerat pärleporten med livet som insats och kommit undan med nöd och näppe. Han träffade B.B. King vid 10 års ålder bara för att få en autograf, men det tog en timme innan de hade pratat klart. Han är god vän med gudfadern John Mayall. Han har blivit en auktoritet i sitt område. Med 50 år i hetluften är han kort och gott en äkta bluesman.

Att kastas mellan hopp och förtvivlan inför ett skivsläpp är obefogat. Varje utgåva är lika trygg som ett kassaskåp. Utan att sänka ner lodet alltför djupt och göra en komplett analys är magkänslan att Trout har släppt c:a 30 skivor. Det är en ansenlig mängd och alla har syftet att tillvarata den äkta varan.

Efter en lättare distorsion rullar titellåten in lugn och fin. På ett avslappnat och balanserat sätt läggs ett intimt doftspår ut som ingen kan motstå. Dramatiskt gripande med en röst som tycks försvinna ner i sin egen avgrund och ett gitarrsolo som sveper fram som i en dimslöja av overklighet.

Wanna Dance etablerade sig tidigt i minnet eftersom den först släpptes som singel. När rödljuset slår om till grönt växlas det upp till bluesrock. Livet som har levts på sin spets genomskådas med fart och fläkt när desperat sång och vinande gitarr gör sitt jobb.

Stämningen ändras påfallande under My Foolish Pride när den allra lenaste rösten plockas fram. En grannlaga ballad som får det att susa i säven då Trout i det närmaste viskar fram sången. Hos en artist av den här digniteten är det bara en förändring av inramningen som är lika naturligt som att andas.

Förutom de ovan nämnda låtarna finns flera potentiella vinnare. Den munspelsorienterade Final Curtain Call eller den sydstatsinfluerande The Sun Is Going Down är två sådana aspiranter, som med Trouts sträva röst båda griper tag i dilemmat med att åldras och att tiden bara flyger iväg.

Erfarenhet och hans obestridda kompetens som musiker finns i varje ton. Emotionell sång, bra kompositioner och kanonader av gitarrsolon i perfekt harmoni. Det musikaliska och lyriska spektrumet blottlägger ett överflöd av obehindrad kreativitet. En stilistisk mångfald presenteras till lyssnarens välbefinnande.

All galenskap omkring oss, all galenskap inom oss relateras på Ordinary Madness. Ingenting är utelämnat, ingenting är uppdiktat. Det här är livet som vi lever. Livet som får oss må dåligt eller bra. Livet som gör oss svaga eller ger oss kraft. Det här är blues.

Thomas Claesson

06

10 2020

Efter mörkrets inbrott

prins svart

Prins Svart ”Under jord” (Musica Ex Machina/Sound Pollution)

Under de tre senaste åren har Prins Svart rört om ordentligt i den svenska hårdrocksgrytan. Ett nytt album varje år är imponerande och årets upplaga har sannerligen den rätta nyansen av svart. Svärdet är draget ur stenen och nya landområden erövras.

Hemmahörande i Stockholm och med självklara influenser från 70-talets guldåder gör att bitarna faller på plats en efter en. Sångare med mäktiga röster alternerar och skapar variation och förändring. Av de tre edsvurna som bildar kärntruppen hanterar Henrik Bergqvist gitarrer som ylar likt vargar och rytmsektionen som tycks komma från under jord består av Tomas Thorberg/bas och Sebastian Sippola/trummor.

Mats Levéns stämma som är en garant för stort hjärta – hårt arbete inleder Inte så lätt som det ser ut med orden: Nu ska du få höra. Den förhandsnotisen är berättigad för så mycket energi som släpps loss här kräver sin man.

Både samarbetet med en halvfinsk lekfarbror som får alla barn under 10 år att skratta och en general som står vid regnbågens slut och får de över 10 år att unisont skandera att rätt låt vann är över. Håkan ’Nordman’ Hemlin är en fri man. Han har äntligen hittat rätt i Här finns bara jag.

Frågor som kan ge mer än en sömnlös natt är: 1.Varför är Tommy Nilsson ute och seglar? 2.Varför blev han aldrig hårdrockare? 3.Varför gör han inte som Janne Åström och tar ton och levererar Sanningen för mig och skapar en glöd som får känslorna att svalla över?

Som jämförelse till Prins Svart ligger Lucifers Friend i ett parallellt universum och i en annan tid för 50 år sedan gjorde på svensk mark November precis likadant. Sjöng hårdrock på svenska. Vare sig man föredrar anglosaxiskt eller fornnordiskt språk så är andemeningen den samma. Huvudsaken är att hårdrocken lever och frodas.

Det mullrar från underjorden när Matti Alfonzetti omsider hittar ljuset i tunneln och summerar meningen med livet i Om det dom viskar är sant. Nostalgisk rock har fått ett nytt ansikte. En Prins i svart skepnad som bär facklan vidare.

Thomas Claesson

30

09 2020

Tillbaka till framtiden

a new day now

Joe Bonamassa ”A new Day Now” (Ada UK/Warner)

Föga kunde Ian Anderson (Jethro Tull) i slutet av sextiotalet ana att A New Day Yesterday skulle bli Joe Bonamassas genombrottslåt 31 år senare. Inte heller kunde han förklara sångtitelns innebörd. Ett likartat dilemma hade James Dewar (bas, sång Robin Trower Trio) när han 1973 skulle redogöra för vad som menades med Twice Removed From Yesterday. Han svarade kort och gott: Inte den blekaste aning.

Med 2020 års nyutgåva är den naturliga, oskuldsfulla charmen som bortblåst. Det har passerat 20 år sedan debuten och livserfarenheten kantad av allt vad det innebär har gett ett mognare och mera själfullt uttryckssätt. Med ålderdom kommer klokhet och nya värderingar.

Albumet är estetiskt förnyat så långt det är möjligt, men grundplåten med bl.a. sex covers kvarstår. Det är inte en slump att Rory Gallaghers Cradle Rock får inleda bjudningen. Den forna gitarrhjälten från Cork, Irland kräver så mycket heder och uppmärksamhet som det bara är möjligt.

För de som öppnar sin bluesbag med jämna mellanrum är det ingen svårighet att känna igen Frees Walking In My Shadow. Även om inte Paul Rodgers röst finns här så lyfter Bonamassa fram den klassiska blueslåten med den böljande basgången och sitt bländande gitarrspel till oanade höjder.

Så när moderskeppet landar med A New Day Yesterday är samtliga förberedda. Prydligt uppställda på raka fina led med mössan i vacker hand. För det här är en gåva sänd från himlen som Bonamassa behandlar med absolut vördnad och till och med väger in lite extra guldkantad blues. Det har alla och envar med självinsikt förståelse för.

Hatkärleken som utspelar sig i Miss You, Hate You får sympati tack vare det utsträckta solot. Ett helt annat gensvar skapas i Nuthin’ I Wouldn’t Do (For A Women Like You). Den sedan länge saknade gitarrlegenden Rick Derringer delar på sånginsatsen och levererar dessutom det 1:a solot som glöder intensivare än en upphettad lödkolv. Välkommen tillbaka Rock and Roll, Hoochie Koo.

Vid 12 års ålder fick Bonamassa fylld av ungdomlig anda och optimism öppna en spelning för B.B. King. Etablissemanget höll andan och förstod att han var den utvalde. Nu vid 43 års ålder har han i princip lagt hela världen under sina fötter. Övertygande och mogen sångare, legitimerad gitarrnörd och betagande svärmorsdröm.

Originalinspelningen för 20 år sedan var bevis nog för Bonamassas framtid. Idag talar hans kall som arvtagare för sig självt. Att utvecklas och prestera sitt yttersta, men att aldrig glömma bort att högakta sina föregångare.

Thomas Claesson

25

08 2020

För den goda sakens skull

orange goblin2020

Orange Goblin ”Rough & Ready, Live & Loud” (Self-released) ‎

Mitt inne i storstaden London finns en uråldrig stadsdel med en liten bosättning av naturväsen. Det är hårdföra och  håriga varelser som inte kan tänka sig något annat än att ta motorcykeln ut till skogen. De kan banka skiten ur vem som helst och ingen gör det bättre. De står på tårna, skriker ut sin avsky, lyser med brandgult sken och rockar in i helsike fett.

Det kultförklarade 25års-jubilerande brittiska stoner metal bandet Orange Goblin biter ihop och ser ingen anledning till besvikelse över publikfria konserter. De tar istället tillfället i akt och skeppar ut en liveskiva direkt till lyssnarens hemvist. De bästa bitarna från en valsad metalkaka serveras på en glödgande silverbricka.

Den felande länken mellan Motörhead och Black Sabbath tycks vara funnen när Sons Of Salem tar staden i besittning. En aggressiv, unik och saklig redogörelse i konsten att knäcka ett ben eller två. The Devils Whip manar på i samma anda och piskrappet ger lite rosor på kinderna, men framförallt rysningar och en rodnad längs ryggslutet.

När Joe Hoare trampar på wah-wah pedalen i Sarumans Wish passerar hela sagan om ringen-trilogin i revy och alla demoner släpps loss på ett och samma bräde. Ett alldeles utsökt stycke där Draculas blodbesudlade tänder får ett bitande fäste.

Tryckvågen som orsakas när The Wolf Bites Back och The Filthy And The Few släpps loss i full frihet skakar om fundamentet, lossar någon golvplanka, dukar av ett och annat bord och får grannarna att banka i väggen om den fortfarande står kvar.

När ljuset släcks ner och dammet har lagt sig dånar fortfarande Time Travelling Blues i hörselgångarna. Ben Wards mäktiga domedagsröst har lyckats med att få blodet att rusa i ådrorna. Det var grundtanken med konceptet och det blev uppfyllt med råge.

Rough & Ready, Loud & Live levererar en veritabel fest av ondskefulla riff och långsamt vaggande vibbar. På det hela taget ett perfekt soundtrack för mörka och svårmodiga dagar. Stormande, kallhamrat, högljutt och vildsint i sin karaktär. Desperata tider kräver desperat rock n’ roll.

Thomas Claesson

10

08 2020