Posts Tagged ‘Thomas Claesson’

Pionjärer återvänder med stil

procol

Procol Harum ”Novum” (Eagle Rock/Universal)

Femtio år har gått sedan ’A Whiter Shade Of Pale’ såg dagens ljus. Procol Harums tidlösa klassiker med själfull sång, outgrundlig text och mäktig utstrålning kan inte ha passerat någon obemärkt. Det är omöjligt för sången har evigt liv.
Åren fram tills nu har kantats av otaliga album av hög dignitet. Mina favoriter är den magnifika Grand Hotel som med sin storartade sammanbindning av progressiv och symfonisk rock bidrog till det triumferande segertåget, samt den första storstilade comebacken 1991 med The Prodigal Stranger. Här återvände Robin Trower till spelplanen och gav ytterligare stjärnglans till Gary Brookers sensuella stämma och de nyskapade melodierna som inte lämnade något övrigt att önska.
Nu sköljer den tredje vågen in på den öde stranden efter ånyo ett uppehåll på fjorton år. Novum tar över där The Wells On Fire slutade precis som om ingenting hänt där i mellan. Bara en räcka livealbum har förgyllt tillvaron varav konserten med den danska nationalorkestern 2009 är väl värd ett gott bemötande.
Även om Brooker är den enda kvarvarande originalmedlemmen omges han av en diger samling goda musiker. Det bidrar till att den fina andan rotad i blues/rock lever vidare med en i högsta grad välmående pondus och stil. Här återfinns inget vetenskapligt nyskapande av vare sig psykedelisk eller progressiv art. Det har jag överseende med för den komfortzon som beträds är mer än tillräcklig.
En melankolisk stämning är övergripande för albumet och vad annat är egentligen tänkbart med tanke på Brookers stämningsfulla röst. ’Soldier’ manar på utan en tillstymmelse till refräng, men med en nyansering och känsla som få är mäktiga till och visst ligger det ett stråk av Steely Dan i ’Image Of The Beast’ vilket är ett glädjande inslag i sammanhanget.
Ekon från det förflutna kan höras som allra bäst i ’Sunday Morning’ med sina återhållsamma stråkarrangemang. I ’Neighbour’ blommar satiren upp i form av otillbörlig grannsämja medan ’Last Chance Hotel’ har det som livet består av i största allmänhet, intriger, svartsjuka och otrohet. Novum är första albumet som Keith Reid inte medverkar och saknaden efter hans underfundiga lyrik är märkbar.
’Businessman’ och ’Can’t Say That’ slår an en rockigare ton och Geoff Whitehorns smakfulla gitarr bidrar i högsta grad härtill. Eskorterad av Brookers piano och Josh Philips Hammond B3 blir det en oslagbar konstellation. De förenklade texterna till trots.
Slutligen lägger sig det stora vemodet som en våt slokhatt över den nertonade ’Somewhen’ och kanske är sista kapitlet skrivet om conquistadorerna som visste hur man skulle dansa en spansk fandango.

Thomas Claesson

07

08 2017

Betraktelser från den kulturella högborgen

steve hacket

Steve Hacket ”The Night Siren” (InsideOut)

Den legendariska gitarristen/låtskrivaren Steve Hacket förvaltar än en gång arvet med anor från en tidsepok då musiken framfördes med trovärdig fullkomlighet. The Night Siren erbjuder elva utflykter som har skapats med ett aldrig sinande behov att ge efter för teman och ljud i kompositioner som vida överstiger gängse normer.

Hacket’s storstilade karriär tog fart 1970 i och med att han satte in sin ikoniska jobbannons i Melody Maker med lydelsen: ”Gitarrist/låtskrivare söker likasinnade fast beslutna att sträva bortom existerande stagnerade musikaliska former”. Det dröjde inte länge förrän ärkeängel Peter Gabriel ringde upp och frågade om han ville ansluta till Genesis och resten är ingenting annat än en historia som kan berättas vid mer än ett tillfälle.

Till de precis som jag själv som hade förmånen att uppleva Genesis storhetstid när det begav sig mellan 1971 till 1977 finns det givetvis en del att bevisa för den noble Hacket. Den dåtida repertoaren som fylldes av titlar som Nursery Cryme, Selling England By The Pound och min absoluta favorit, den exceptionella The Lamb Lies Down On Broadway är sannerligen inte lätta att överglänsa. Den sistnämnda dessutom med lyrik som efter alla dessa år ännu inte gör någon människa klokare.

Nåväl, 25 soloalbum och 40 år efter separationen från Genesis ger den distingerade virtuosen Hacket fortfarande ett exemplariskt intryck. The Night Siren är besjälad med en hög nivå av kreativitet och experimentlusta. Exotiska instrument invävda med naturkrafter formade efter de fyra elementen i en aldrig sinande progression.

Melodierna utvecklas allt efter som i oväntade kast och riktningar. Det bjuds på hissnande resor som i ’Fifty Miles From The North Pole’ inspirerad av vildsint natur i ett massivt drama eller rent av i den röda outgrundliga ’Martian Sea’ med psykedeliska visioner en bit bortom logisk konsekvens.

I ’Anything But Love’ lämnar den spanska flamencogitarren över till en pulserande hårt driven bas i dialog med det karakteristiska soundet från den elektriska gitarren som bär Hacket’s stilbildande prägel. Som om inte det vore nog så kompletterar en barnkör helhetsbilden till perfektion. Till slut återupplevs barndomens mardrömmar i ’In The Skeleton Gallery’ och allt som har funnits dolt under ytan blir uppenbart. En gastkramande upplevelse som tar lång tid på sig för att sjunka in.

Det finns album man kan lyssna på om och om igen med bibehållen entusiasm och förundran. Endast framtiden får utvisa om The Night Siren hamnar i den kategorin. Med så många eftertänksamma reflektioner finns det ingenting som talar emot hittills.

Thomas Claesson

29

05 2017

Ett väl inslaget paket

thunder

Thunder ”Rip it up” (Ear/Playground)

Thunder’s 11:e album har lite för alla och envar. Den komfortabla stämningen som har präglat bandets historia sätter även här sin signatur. Relativt lågmält och avskalat utan digitaliserade utsvävningar. En trygg röst som så alltid när det gäller Danny Bowes omgärdad av gitarrer som på ett behagligt sätt inflikar precis vad som är nödvändigt.

Låtskrivaren och gitarristen Luke Morley får fingrarna att utföra de kommandon de blir tillsagda om. I följe med Bowes obesvärade frasering ger det en tillbakalutad och belåten känsla över sättet som låtarna framförs. Enkelheten är en dygd, men att få det genomförbart tyder på hög ambition och betydande talang.

Om någon känner för bluesrock så ligger ’There’s Always a Loser’ framför fötterna. Ballader, tja varför inte. ’Right From The Start’ är en i högen, men det finns flera. Thunder har förmågan och erfarenheten att linda in sångerna i sidendraperad elegans. Något hårdare takter kanske? Ja, då sitter ’Tumbling Down’ som en smäck.

Om man inte redan har blivit tillräckligt uppvärmd så borde ’She Likes The Cocaine’ göra tricket. En pulserande ballad i moderat tempo med Lynne Jackaman (Saint Jude) på bakgrundssång gör spåret minnesvärt med otippade gospelanslag och lyrik som utsöndrar eftertänksamhet. En kvinna som mycket väl skulle kunna sätta ’The Great Gig In The Sky’ (Pink Floyd) utan att blinka. Det inger respekt. Andra attribut som attraherar är den pianoledda ’The Chosen One’ och ’The Enemy Inside’ där trummorna driver på som ett välriktat artilleri.

Det finns influenser av Led Zeppelin, The Who och Steely Dan lite här och var bara man vet vad man ska leta efter. Det bör tillfredsställa den stora skaran lyssnare avsevärt. Helhetsintrycket ger vid handen att de 11 sångerna cementerar Thunder’s goda renommé, men att det inte finns någonting som välter en mindre byggnad hur liten den än må vara.

Thomas Claesson

04

05 2017

En bra bit bortom oändligheten

deep pu

Deep Purple ”InFinite” (Ear/Playground)

Inte många band har 20 album på sitt samvete med insikten om att de alla har hög status. En handfull av dessa är dessutom kulturmärkta minnesmärken, skyddade enligt lag. Det finns alltid en chans att en ny utgåva tillför något alldeles extra om än inte i status av en klassiker.

InFinite är en aning tyngre och har en tydligare nyans av progressivitet än dess föregångare Now What?! (2013). Inspelningen gick av stapeln i countrymusikens huvudstad Nashville, Tennessee och producenten Bob Ezrin har lockat fram en modern klangfärg utbredd på bandets underliggande territorium av hårdrock. Det visar sig ha stor betydelse vem som sitter i producentstolen. Se bara vad Martin Birch gjorde för Purple på 70-talet. Det krävdes en hel del fallenhet för att mixa ’Made In Japan’ från en plats bakom scenen.

Så vad har vi då att vänta oss? Jo, en gammal och välkänd, men respektlös hammondorgel varvad med ett imponerande keyboard som utstrålar de klassiska harmonierna på ett mönstergillt sätt. En rytmsektion med erfarenhet utöver det vanliga bestående av en bas som ger erforderlig eldkraft och ett pånyttfödande slagverk med alla hörnstolpar på rätt ställe. En gitarr sänd från himlen. En mytomspunnen sångare som låter lika ungdomlig och karismatisk som någonsin. Det räcker långt. Vad kan man rimligen mer begära? Knappast något.

Gillian, Paice och Glover från Mark II – eran och i sådana här sammanhang nykomlingarna Morse och Airey visar att åldern har ingen betydelse. De remarkabla ’Hall of Fame’- legendarerna som klockar in på 70-års strecket har satt samman en kärnfull, fokuserad samling av skimrande sånger som lär tillfredsställa rockälskare världen över.

Den datorbaserade spökrösten banar väg för den inledande ’Time For Bedlam’ som också var släppt som aptitretare i januari med föresatsen att ge en vink om vad som skulle dukas upp på det kommande smörgåsbordet. Ett värdebestående löfte om en upplevelse där drömmar går i uppfyllelse visade det sig.

Det finns sånger som ingen annan än Purple kan skriva. ’Al I Got Is You’ och ’The Surprising’ är två sådana betagande spår som man inte skakar av sig hur lätt som helst. Var man än sätter ner foten, om det än är i syndens näste i ‘One Night In Vegas’ eller om man träder in under en helsulning i ’Hip Boots’ så är atmosfären laddad av energi och materia.

De åldrade statsmännen med hårdrocken som sitt kall levererar varorna som på vilken vanlig dag på jobbet som helst. Efter nästan 50 år med gyllene dagar, gnistrande succéer och stormiga relationer fortsätter de sin oförtröttliga resa om än med grånande hår och läsglasögon men likväl utan käpp. Det sägs att de skriver en bra rocklåt på mindre än 20 minuter och att ’Child In Time’ skrevs på tio. Det känns svårt att greppa för en vanlig enkel man.

Det sista ordet går till en gammal cover. Den 47 år gamla ’Roadhouse Blues’ ursprungligen uppförd av the Doors. En värdig avslutning på vem vet, kanske det sista albumet någonsin. Är rentav den oändliga resan över? Minnena fladdrar iväg till 1970 då jag själv och mina klasskamrater på högstadiet inte fick slutbetyg förrän vi kunde texten till ’Black Night’ utantill. Tiderna förändras men sången förblir den samma.

Thomas Claesson

01

05 2017

En udda fågel

my dynamite

My Dynamite ”Otherside” (Listenable/Border)

Australien har ibland blixtrat till med ett och annat rockband värt att notera. I vissa fall t.o.m. mer än så. Från långt där nere i Melbourne börjar nu stubinen brinna på ett rätt så förvillande sätt. Det glödgade ljuset strålar mot en förgången tid, men det är ingen risk att historien hinner ikapp eller att man rent av skulle bli bländad.

Och tänt var det här, men inga överdrivna knallar hörs bort över stäppen. Den första låten ’Round The Bend’ försvinner som en bumerang upp bland trädkronorna och fastnar där med ett brak. Det finns influenser från Chris Robinson Brotherhood och North Mississippi Allstars, men om det gör någon människa klokare låter jag vara osagt.

Det blir en trevande tillställning med tvära kast. Med ’Witch Hat’ så öppnas hux flux garderoben där alla popsnören förvaras. Döljer det sig ett tidigare outgivet alster av Rod Stewart här och hur roligt kan det vara på en skala 1-10? ’So Familiar’ följer den sirapsdränkta rutten, men nu med gospelanslag på en countrystämplad slidegitarr.

I ’Can’t Tell Lies’ är kyrkporten öppnad på vid gavel och scenförvandlingen i sakristian ger andlig spis för den som så önskar alldeles framme vid koret. Inte tu tal om det så river titellåten ’Otherside’ upp en del damm förtjänstfullt och jag får tro att det är det närmaste man kan komma låt oss säga The Marshall Tucker Band.

Under den avslutande, akustiska ’Don’t Steal The Light’ har jag kommit till insikt i att jag är mer förvirrad nu än när jag började lyssna på skivan. Kanske ett glatt tillrop från en kookaburra hade väckt mig ur det tillståndet, men faktum kvarstår att My Dynamite saknar identitet och tillför ingenting nytt under solen. Det finns andra band som kommer att sörja för att det blir en ovanligt varm sommar.

Thomas Claesson

06

03 2017

Gamla trotjänare vaknar till liv

kansas

Kansas ”The Prelude Implicit” (Inside Out/Sony)

Med över 16 års väntan från senaste utgåvan och nästan 40 år sedan glansdagarna då albumen Leftoverture och Point Of Know Return styrde världssamfundet fanns naturligt en stor ovisshet ingraverad i mina tankar inför det här skivsläppet. Lägg därtill att de forna, pådrivande låtskrivarna Kerry Livgren och Steve Walsh har lämnat in boken. Det ser på papperet ut som om besvikelsen ligger och lurar runt hörnet som ett dåligt omen.

Nu visar det sig att blandningen av gammalt, originalmedlemmarna – Phil Ehart trummor , Rich Williams gitarr – och nytt – Billy Greer bas, sång David Manion keyboard, Ronnie Platt keyboard, sång, David Ragsdale fiol, gitarr och Zak Rizvi gitarr – ger en oväntad fräschör. Arrangemang som tidigare inte var möjliga ser nu dagens ljus. Det ger en komplex och fin balans mellan den ursprungliga klangfärgen och modernare toner.

Med ett komfortabelt självförtroende förenas ensemblen om sju och den förnäma fiolen vävs in i de progressiva rocktonerna. Det skapar en behaglig närmast förtrollad atmosfär. Platt’s sångröst ger en meriterande rättvisa åt sinnesstämningen. Ekon från allt som Kansas någonsin varit framhävs.

För att komma albumet in på livet krävs mycket uppmärksamhet och många genomlyssningar. Lyriken är bearbetad och genomtänkt och den progressiva röda tråden ringlar sig fram på ett variationsrikt och omtumlande vis. Ibland med dragning åt hårdrock som i ’Rhythm in the Spirit’ eller för den delen även i den nostalgiska ’Summer’.

Den klart lysande stjärnan på himlen är den formidabla ‘The Voyage Of Eight Eighteen’. Här kombinerar Kansas allt de har gjort på albumet så långt och det mynnar ut i ett mästerverk. Mäktiga gitarriff med tvära kast alternerar med smäktande keyboards och en fiol som glöder som en sol. Under de åtta minuter och arton sekunder som det varar hinner livet passera i revy många gånger.

Kansas har inte heller någonting att bevisa vad det gäller ballader. ’Refugee’ som är en närmast sörjande betraktelse om mänsklig vädjan för empati lägger sig tryggt under den avbildade fågeln Fenix’ utsträckta vingar.

Om sånger i klass med ’Dust In The Wind’ och ’Carry On Wayward Son’ hade uppenbarat sig på det här albumet så hade en konvertering till ett religiöst samfund varit nära förestående. Nu kan som alla vet inget band även om de har överlevt 4 decennier i branschen komma i närheten av sångerna som skrevs på 70-talet – inte ens Kansas.

Om man istället helt bortser från jämförelser med det förflutna och ser på albumet med klarblå ögon, så känns det helt rätt och man hamnar så nära fulländning det går att komma. Många nutida band skulle göra allt för att överhuvudtaget nalkas Kansas kvaliteter. De har en lång bit att vandra. Den här comebacken är storstilad, pånyttfödande och tas emot med öppen famn.

Thomas Claesson

Fotnot: Sweden Rock Festival går av stapeln i sommar mellan den 7-11 juni. Undertecknad har bokat en termos med kaffe och en plats längst fram vid stängslet när Kansas spelar. Jag tror inte att någon behöver undra varför.

08

02 2017

Dansar på graven

grave digger

Grave Digger ”Healed By Metal” (Napalm/Border)

Till synes kompromisslöst och utan besvär fortsätter Grave Digger med sina rituella utgrävningar. Knappast något har förändrats sedan första spadtaget togs i skydd av mörkret år 1984. I baksuget efter de stora power metal-hjältarna fortskrider verksamheten helt enligt gammalt tyskt hederligt manér.

Den långlivade karriären bidrar inte heller här till några överraskningar, men det är å andra sidan ingenting som krävs. Innovation vore ödesdigert i sådana här sammanhang. Albumet klockar in på 37 minuter fördelat på tio ljudstötar på i runda slängar 3 minuter var. Orkar man det så är halva slaget vunnet.

Vokalisten och tillika grundaren Chris Boltentahl låter lika raspig och knäpp som han alltid gjort.
Att han i lönndom fäktar med sitt kors i varierande riktningar står höljt bortom allt tvivel och man kan inte annat än att småle, åtminstone bitvis. Den humoristiska aspekten kan inte förbigås fastän det sjungs om ond bråd död i parti och minut.

Det finns även stunder då en gryende fasa övergår i något man kan kalla välmående. När Axel ’Ironfinger’ Ritt kröker sina fingrar runt gitarrhalsen på ’Laughing With The Dead’ och ’Kill Ritual’ är definitivt sådana tillfällen.

Även om många, inte minst jag själv, har blivit frälsta av metal så bidrar inte titellåten till den omständigheten. Lyriken är lite väl banal för att göra den goda saken rättvis. Helheten däremot, som visserligen inte kan tas seriöst, ger ändå en stunds välförtjänt avkoppling och en gång för alla så betyder ju ord ingenting utan handling och hårt arbete med blåsor i händerna är det som räknas.

Thomas Claesson

31

01 2017

Sitter stadigt på tronen

Metallica-recension 1:

metallica

Metallica ”Hardwired…To Self-Destruct” (Blackened/Universal)

Förväntningarna på ett nytt Metallica album är alltid skyhöga och resultatet är i högsta grad oförutsägbart. Med ett band som arbetar efter sitt eget sinne och inte bryr sig om influenser utifrån kan vad som helst hända. De senaste 25 åren har också kantats av besvikelser. Efter att ha hållit ett djupt andetag under de 77 minuterna som dubbel-CD:n varar känns det därför befriande att släppa ut den heta ångan och känna en tillfredställelse som vida överstiger alla förutfattade meningar.

Och såsom en elak maskin startar följdriktigt ’Hardwired’ upp den optimala stenkrossen och den som aldrig har upplevt thrash metal får i detta ögonblick ett starkt minne för livet. Så fullmatad med riff och oanständigheter som det bara anstår ett band av den här digniteten. Refrängen kan sägas vara en sanning med modifikation eller vad sägs om ’we’re so fucked, shit out of luck, hardwired to self destruct’.

Förutom ett par sofistikerade undantag genomsyras albumet av tyngd till fördel från farten som är nerväxlad så långt som det över huvud taget är möjligt i sådana här sammanhang. Således pulserar den gamla heavy metal ådran häftigt i takt med ’Now That We’re Dead’. En ren och skär njutning där alla positiva kvaliteter hos Metallica förenas till fulländning. Häng upp den låten på väggen och rama in den.

Här finns underhållning för alla och envar. Vill man höra hur sångaren Hetfield förvandlas till en varulv under fullmånens sken är ’Am I Savage?’ rätt alternativ. Vill man höra åskan mullra får man följa Trujillos basgångar i ’ManUNkind’ tills blixt och dunder tar överhanden i ett inferno av metal. Jag tror bestämt att underarmshåren reser sig av upphetsning.

Med ålderns rätt har Metallica fått en större mognad och disciplin. Albumet är snävare, mindre frenetiskt och mer lättillgängligt än dess omedelbara föregångare. Att låtarna klockar in på 7 minuter i snitt är bara positivt då variationerna är närmast oändliga. Dessutom far gitarristen Hammet runt som en tempelriddare på samtliga spår och skyddar de heliga statuterna med stöd av niosvansade riff och tvehövdade solon. Det känns tryggt.

Metallica har en förmåga att även tilltala lyssnare som normalt uppfattar den här typen av musik som öronbedövande oväsen. Det är ett tydligt tecken på bandets storhet. ’Halo On Fire’ kan mycket väl vara ett sådant spår som med sin episka inlindning alternerarande mellan rakryggad rock och intensiv metal gör att allmänheten får en hel del att fundera på.

Till sist får Ulrich bekänna färg bakom trumsetet och i ’Spit Out The Bone’ en gång för alla bevisa att han är gjord av dansk dynamit ifall ingen händelsevis hade noterat det tidigare. Sällan eller aldrig har en sådan salva avlossas. Var det någon som hade väntat på en avslutande ballad? Hoppas inte det, för den finns inte ens på kartan.

Varför hymla med en halvpoäng hit och dit, en observation här och där när det efter 35 års nötande inte går att komma högre upp på stegen. Den här skivan forcerar allt ovidkommande i dess väg. Det här är Metallica. De gör som de vill och de gör det förbaskat bra.

Thomas Claesson

08

12 2016

Liten men naggande god

lil ed

Lil’ Ed & The Blues Imperials ”The Big Sound of Lil’Ed and the Blues Imperials” (Alligator/Border)

Född i oxens tecken 1955 och med ursprung från gatuvimlet i Chicago levererar än en gång Lil’ Ed ett traditionsenligt bluesalbum fyllt av skaparkraft och glöd. Han är fortfarande uppbackad av samma järngäng som från 1989, vilket med all tydlig önskvärdhet har gagnat den fortsatta utvecklingen.

Det är därför inte överraskande att den inledande ’Giving Up On You’ sitter lika tajt som ett par nytvättade jeans. Känslan är att man vill ha allt och därför trillar också ’I Want It All’ ner som ett mynt i en enarmad bandit med tre körsbär som följd.

Ed’s brillianta arbete på slidegitarren kan åtnjutas i ‘Shy Voice’ medan den verkliga hälsokuren återfinns på ’Whiskey Flavored Tears’ som oavkortat personifierar de fyras attribut: Lil’Ed’s fräsande sologitarr och grovhuggna röst, Michael Garrett’s otämjda rytmgitarr, James Young’s dunkande bas samt Kelly Littleton’s oförutsägbara trummor.

Bandet har under sin karriär sett presidenter komma och gå medan Chicagobluesen oförtrutet har stävat vidare med bibehållen energi. Lil’ Ed och hans band är en av de genuina livlinorna som driver den äkta traditionen vidare. Även texterna manar till eftertanke vilket inte minst åskådliggörs av den dagsaktuella ’Troubled World’ som med sin intensitet och varma medmänsklighet målar en bild som omhuldar samhället av idag.

Här och var kan gästspelande Sumito ”Ariyo” Ariyoshi’s medryckande klaviatur höras. Det sätter en pikant piff på tillredningen. Inte minst i ’Deep In My Soul’ som dessutom har djupa blodsband med det förgångna.

Liksom komikern/magikern Tommy Cooper på sin tid, bär också spjuvern Lil’ Ed en fez under sina framträdanden på scener världen runt. Det får anses som ett helt naturligt beteende i sådana här sammanhang. Det är aldrig fel med en huvudbonad. Undertecknad bär t.ex. emellanåt en stråhatt, som den mest självklara saken i världen.

Om man inte vill kosta på sig en flygresa till Chicago och blueskvarteren i sydvästra delen av staden, så räcker gott de här 14 spåren till en helkroppsbehandling man sent skall glömma.

Thomas Claesson

22

11 2016

Djupt in i själen

doyle

Doyle Bramhall II ”Rich Man” (Concord/Border)

Det är mycket troligt att Doyle Bramhall II inte är känd för det svenska folket. I alla fall inte för de som hävdar att de tycker om all slags musik.

Hans far Doyle Bramhall (den förste) som gick bort 2011 var en trumslagande Texas-legend, tillika högt aktad kompositör och sångare. Han var dessutom barndomsvän med bröderna Stevie Ray och Jimmie Vaughan vilket av naturliga skäl har satt stor prägel på både faderns och sonens liv.

Doyle Bramhall II startade sin karriär tillsammans med Jimmie i Fabulous Thunderbirds. Efter Stevie’s tragiska bortgång 1990 bildade han Arc Angels med bl.a Charlie Sexton som var en del av Double Trouble’s rytmsektion (Stevie Ray’s kompband).

Det är inte ofta Doyle släpper en soloskiva. Hans idoga turnerande tar mycket tid i anspråk. Eric Clapton fångade tidigt upp honom då han förstod vilken talangfull gitarrist och sångare han hade att göra med. Det mynnade inte minst ut i de bejublade spelningarna på Madison Square Garden.

Doyle har på senare tid försökt att hitta sitt inre jag, vilket kan vara nog så besvärligt. Han har med hjälp av influenser och betraktelser från fjärran länder samt tankar, intryck och erfarenheter från det vardagliga livet skapat 13 sånger och 70 minuters njutning av högsta dignitet. Sånger som inte bara vandrar i de hemtama bluestrakterna utan också återspeglar funk, soul, afrikanska rytmer samt arabiska klangfärger.

Rich Man är inte tillrättalagd för den breda massan, ej heller för att nå toppen på någon lista utan för att i all sin ackuratess ge frid, hopp och glädje. Det handlar om att lära sig av sina misstag, att inte gräva ner sig i misströstan. Att finna lyckan i de små enkla sakerna. Att vara sig själv och ge tusan i vad andra tycker och tänker och att alltid ha plats för förlåtelse och kärlek.

Doyle Bramhall II är en sann artist och han har all anledning att vara stolt över sin musik. Det här är en skiva tillägnad Doyle’s far i himlen och alla vi andra som lever och andas på jorden.

Thomas Claesson

12

10 2016