Posts Tagged ‘Thomas Claesson’

Ett tecken i skyn

Heaven & Earth ”V” (Frontiers)

När det kommer till melodisk rock i allmänhet kan skillnaden mellan succé och fiasko vara hårfin. Antingen så klättrar man upp på silverberget eller också ramlar man huvudstupa ner i smördiket eller alternativt än värre i schlagerträsket. Många band i den här genren verkar inte ha det varningssystem installerat som visar rött blinkande ljus när det är fara å färde, men det finns undantag.

LA-baserade Heaven & Earth med den brittiska gitarristen Stuart Smith som bandledare har alla knivarna i lådan slipade. Han är omgiven av en brokig skara bestående av italienaren Gianluca Petralia (sång), ungraren George Barabas (keyboard), Lynn Sorenson (bas) samt Simon Wright (trummor). Alla musikerna är högt meriterade med långa CV:n i branschen.

Heaven & Earth är sannerligen ett av de mest förbisedda, men samtidigt mest talangfulla band som har skådats i modern tid. Det råder ingen tvekan om att inspirationskällan är hämtad från det brittiska samväldet. Inflytandet från Deep Purple, Rainbow och Whitesnake rinner över i alla bägare, men dessutom har de det lilla extra som skapar ett unikt sound som skiljer dem från mängden.

Så när växeln läggs i på Drive strömmar ljuv rockmusik ut från alla håll och kanter. Lägg därtill att mottot I don’t care where you’re going. I don’t care where you’ve been. Just get in this car and let’s drive banar väg för en totalupplevelse med de rätta attributen.

Den goda andan fortskrider i Beautiful som i ett förföriskt mellantempo går hela vägen. De knappt förnimbara orgeltonerna ligger som en chimär i bakgrunden. Sången med den besinningsfulla lyriken arbetar sig metodiskt innanför de sköraste känselkropparna i huden.

De beslutsamma trummorna förvandlar Poverty till ett energiknippe som letar sig fram till varierande nivåer av medvetenhet. Den drivande kraften i sångrösten lyfter melodin till oanade höjder. Det känns som om man är ute på en resa som grundlades för länge sedan och som fortsätter för evigt.

Hammondorgeln i Flim Flam Man knäcker den bästa, så även mig. Hårdrock som den skall vara. Hårdrock som den framförs här. Taktskiften, riff, rytm, solon, sång, karaktär, nostalgi och allt mellan himmel och jord presenterat i en enda förpackning.

Den rika förnimmelsen av blues och rock som ligger till grund för Big Money Little Man är tacknämlig. 70-tals känslan finns här, livekänslan också. Välbefinnandet fortskrider tack vare musiker som har förverkligat sina idéer och gjort musiken till en konstart.

De omvälvande kompositionerna, den generösa sången och den energiska instrumentationen gör det här albumet till en imponerande överraskning. Det är sällan man får en sådan garanti och status på ett dussin låtar. Det är sällan planeter och stjärnor står i perfekt position. Det är sällan man behöver ställa sig frågan om man är i himlen eller kvar på jorden.

Thomas Claesson

Fotnot:

Jag får villigt erkänna att jag visste ingenting om Heaven & Earth innan en god musikvän, som dyrkar Deep Purple över allt annat på jorden, tipsade mig. Och resten är historia.

27

11 2021

Tour De Blues

Gov’t Mule ”Heavy Load Blues” (Concord/Universal)

Genom årens lopp har Gov’t Mule haft bluesen som sitt kall och nu har tiden kommit för att hedra sina förebilder, men också ge egna bidrag till genren. Det vankas en omhuldande rundvandring bland mer eller mindre kända skapelser. Albumet är inspelat live i studio, precis som det anstår ett band som har jammat sig fram från skymning till gryning sedan tidigt 90-tal.

För att fånga tidsandan är inspelningen gjord på analoga ljudband och med gitarrer, förstärkare och annan utrustning av gammal god kvalitet. Det ger ett översvallande djup som är skräddarsytt för att återgivas på vinylskivor. Retrokänslan väcks till liv vilket ger ett välbehagligt, tillbakalutat tillstånd av förnöjelse.

Den allsmäktige Warren Haynes – gitarrist, sångare, låtskrivare, producent och den enda mannen som kan vara på två ställen samtidigt – styr sin mula på ett avslappnat och tryggt sätt. En strävan som ger en tillförlitlighet och en försäkran att om man är ute efter blues så är det här rätt plats att vara på.

Den 87:åriga Blues Before Sunrise av Leroy Carr drar igång maskineriet med en förvrängd slidegitarr i spetsen. Gov’t Mule lyckas fånga upp den knapphändiga spontanitet som karakteriserar sedan länge förbisedda melodier från 30-talet. Det hela blir till en god portion av det gamla gardet som framhäver enkelheten i stället för komplikationer.

Betydligt mjukare tongångar hörs i Hole In My Soul som sakta vaggar fram med sin smärtfyllda hjärtesorg. Det insmickrande blåsarrangemanget sätter en tilltalande prägel på verket och Haynes återhållsamma stämma och gitarr lägger de sista uttrycksfulla bitarna på plats för att tillgodose en angenäm upplevelse.

Tempot ökar upp med den symptomatiska och tillika självförklarande Wake Up Dead. Den lättsamma takten virvlar runt på ett sätt som gör att man aldrig vill gå till sängs. Orgeln lägger ut ett fridfullt lugn och i följe med gitarrens smekande rörelser skapas den inre balans som för evigt får sista ordet.

Bobby ’Blue’ Blands Ain’t No Love In The Heart Of The City har vi hört många gånger förut, inte minst i Whitesnakes ägo. Även om det är en fin låt så tillför den inget nytt här. Under den akustiska avdelningen faller titellåten och Haynes med gitarr i en gungstol på verandan är inte fy skam det heller.

Howling Wolf får sista ordet med sin sång I Asked For Water (She Gave Me Gasoline). En tolkning milsvid från originalet som låter Haynes sträcka ut med en gitarrutflykt i det okända gränslandet. Sightseeingturen i bluesens alla hörn är avslutad och Gov’t Mule utförde uppdraget exemplariskt. Något annat var heller inte att vänta sig.

Thomas Claesson

18

11 2021

Den slutgiltiga nedräkningen

ABBA ”Voyage” (Polar/Universal)

Aldrig har ett album varit så överraskande. Aldrig har ett album varit så efterlängtat. Varenda en minns Brighton 1974 och de efterföljande glansåren då världen erövrades. Ett segertåg som gick från Sydney via Manila till Vancouver och alla platser där i mellan. Sedan efter några år var det över, trodde alla, ända tills nu.

Efter en väntan som kan tyckas som en evighet har den långa resan äntligen nått sitt slutmål. Nu är de här igen och med en lätt axelryktning, precis som om ingenting märkvärdigt har hänt, så fortsätter de att måla upp sitt poplandskap. De har ingenting att bevisa för vad som än kommer ut efter ett 40-årigt uppehåll, så kommer ändå de gamla favoriterna att vara för evigt.

Så oavsett om förväntningarna är orimligt höga eller löjligt låga så har det ingen betydelse i det stora perspektivet. Desto trevligare då att skivan landar med en tillbakablickande åtrå kontrat med en samtida besinning. Här samsas mångfasetterade discodängor med glammiga popmontage och för de som finner julen fröjdefull även en liten näpen julsång.

ABBA understryker sin tidlöshet med inledande I Still Have Faith In You som framstår som det modigaste och mest emotionella ögonblicket på skivan. Anni-Frid går till verket och deklarerar sin bestående tro på livet efter alla dessa år. Melodin försäkrar och firar på ett ömsesidigt sätt att alla fyra är förenade och att de bibehåller sin övertygelse och delar de gemensamma minnena.

Agnetha introducerar Don’t Shut Me Down med ackuratess. Bara den inledande lyriken med de lekande barnen i parken är i sig själv ett vinnande koncept som har använts förr (Chicago 1970 Make Me Smile). Lägg därtill musiken som både bekräftar ABBA:s status som legendarer och att dansgolvet är enda realistiska tillflyktsorten.

En annan låt som skapar ryckningar i extremiteterna är Keep An Eye On Dan. Bidragande orsak är att Benny och Björn är två av de mest talangfulla låtskrivarna i pophistorien. Accentuerat här med den vagt oförutsedda anspelningen som ändå glimmar så tydligt när den väl blir hörd. Perfekt arrangerad med vindlingar på en bädd av ovanliga musikaliska val. En avslutande touch av SOS kröner verket.

Den andaktsfulla finalen Ode To Freedom är mäktig med sina klassiska strofer. Anni-Frid och Agnetha sjunger fullt ut med den unika klangfärgen som bara deras röster kan skapa tillsammans. Som drottningar med en aktningsvärd ålder lämnar de över arvet till den nya generationen att beträda balrummet med musik som är ständigt ung.

Även om medaljskörden på Voyage inte är lika stor som på sjuttiotalets skivor, så är det ett värdigt sista kapitel på en osannolik popsaga. Få grupper om ens någon har gett mänskligheten en sådan lycka som ABBA med sina musikaliska kreationer. Det här sista farvälet var precis vad vi behövde. Tack för musiken.

Thomas Claesson

12

11 2021

En mästare i aktion

Joe Bonamassa ’’Time Clocks” (Provogue/Warner)

Det är alltid en stor tilldragelse när Joe Bonamassa visar sin skaparförmåga vare sig det är en studio – eller liveskiva. Kreativiteten saknar i praktiken motstycke och utvecklingen från att ha spelat på bluesklubbar i mörka källarlokaler till att fylla de stora arenorna med jublande åskådare världen över är häpnadsväckande.

Andemeningen med Time Clocks är att begrunda tidens flykt i alla dess skepnader. Avsaknaden av uteblivna liveframträdanden har förstås tagit hårt på psyket för Bonamassa och så många andra. Den inre åskådningen hålls ändå vid gott mod förbisett den stressfulla situation som har härjat världen över.

Bonamassa är en artist som är förankrad i bluesen, men aldrig beroende av densamma. Han känner sig fullständigt komfortabel med att sprida sina gracer över hela spektrumet varvid främlingskapet för allsköns genrer, som om inte annat mättar den breda massan, är obefintligt.

Som så många gånger förr banar en kort introduktion, i form av Pilgrimage, vägen för den egenmäktiga evolutionen. Naturinvånarnas samkväm vid lägerelden fortplantar sig följsamt i Notches som med sina historiska vingslag framhäver en aldrig sinande känsla av vanmäktig återhållsamhet.

Med The Hearts That Never Waits rullar tärningen på bordet och bluesen är enda trösten i bedrövelsen. För när det efterlängtade tåget aldrig anländer och kärleken inte blir besvarad är enda tillflyktsorten att gå vidare med en oförtruten känsla av att åtminstone hoppet har en möjlighet att läka alla sår.

Det är lätt att glömma tiden när titelspåret hörs i etern för en melodi så full av delikata beståndsdelar och musikaliskt raffinemang är svårfångad. Försök att greppa den omvälvande inledningen, hela uppbyggnaden i alla dess faser och i praktiken universums skapelse om du kan.

Mind’s Eye ger en stunds reflektion med sin andaktsfulla skönhet. Så sprudlande arrangerad att känslorna får sin välbehövliga ro. Den alltigenom smakrika anrättningen fullbordas med The Loyal Kind. Det som inte finns här under de knappa 7 minuter som njutningen varar finns inte någon annanstans heller.

Bonamassa har än en gång lyckats fånga det essentiella i livet. Time Clocks ger allt du kan förvänta dig. Du får visserligen inga överraskningar, men det var det ändå ingen som hade förväntat sig. Det räcker gott med att få åskådliggjort det förgångna, det nuvarande och det som finns kvar.

Thomas Claesson

29

10 2021

I dödens käftar

carcass

Carcass ”Torn Arteries” (Nuclear Blast/Warner)

Ett hjärta som det på omslaget format av grönsaker pumpar visserligen inte 1000 liter blod per timme vid fysiskt arbete, men i händerna på Carcass blir det ändå tillräckligt kraftfullt och blodigt. Det vankas en dissektion i tio steg med slipade redskap och gutturala förtecken. Precis som det anstår ett melodiskt death metal-band.

För de som hade hoppas på en återupplivning av den ultraljudande grindcoren som bandet exploaterade på sent 80-tal gör sig icke besväret. Dagarna med kontrollerat kaos är över. Nu ligger ambitionerna på en progressiv nivå med gripande medialt formade melodier och en spetsfundig fluktuation.

Titellåten öppnar också upp med de urtypiska, skarprättande gitarriffen som har Billy Steers och Tom Drapers signum åtföljt av benknäckande rytmerna som vilar på Jeff Walkers bas och Daniel Wildings trummor. Ett högst medvetet åtagande har inletts med iögonfallande krokar och ett vidlyftigt tillvägagångssätt som mer än väl räcker för att få den rätta atmosfären.

Dance Of Ixtab (Psychopomp & Circumstance March No.1) ger den balans som är så hett eftertraktad. De psykotiska förehavandena lägger sig fint runt ett lugnt och metodiskt arbetssätt. Mörkt och häftigt precis som det anstår ett band som vill ta en dans under extrema omständigheter.

En annan kittlande tilldragelse är den skräckfyllda ridturen med hin håle själv i The Devil Rides Out. Med en stor portion taktfast mystik ger den allt man rimligtvis kan begära. Om någon fortfarande inte är troende undanröjs de tvivlen effektivt i In God We Trust som med sina sömlösa känslostormar väcker nostalgin till liv.

För de som tycker att 4 och en halv minuts mangling är för futtigt, så finns den drygt dubbla tidsrymden tillgänglig i Flesh Ripping Sonic Torment Limited. I den omtumlande upplevelsen nyttjas omväxlande thrash – och silkeshandskar. Flamencogitarren anger tonarten och bjuder in stötar av aggressiva takter med turboladdade solon och mjukare mellanspel av ren och skär hårdrock.

Den avslutande The Scythe’s Remorseless Swing trollbinder med sin kärna av illvilliga grubblerier. De fullfjädrade stämningarna förorsakar ett beroendeframkallande perspektiv som tar tag i kroppsdelar, sånganlag och hjärta.

Vid en studie av låttitlar och textsammansättning, vilket kan ta en ansenlig tid i anspråk, påvisas ett visst sinne av humor. Det ger pluspoäng till en för övrigt extrem metal som är otvetydig men ändå nyckfull. Det är bara att falla till föga och inse att de till åren komna trotjänarna från Merseyside har satt ett tungt avstamp i den blodbesudlade malströmmen.

Thomas Claesson

22

10 2021

Progveteraner tappar gnistan

yes

Yes ”The Quest” (Inside Out)

Från att ha varit ett av de mest upplyftande och kreativa banden under 70-talets progressiva era till att bli ett deprimerande band av medioker karaktär är sannerligen en mycket sorgesam utveckling. Som bortblåst är den inspiration som vann herraväldet förr. Nu återstår bara att leva på minnen blott.

Det som såg ut att bli en triumfartad återkomst i och med att singeln The Ice Bridge släpptes utvecklade sig snabbt till en bitter besvikelse ju mer albumet i sig självt snurrade. Den pulserande singeln var precis det som behövdes för att väcka lyssnaren från ett halvt sekels slummer, men för att sedan få samme person att somna in igen helt sonika.

The Ice Bridge vittnade om en tillfällig skapandekraft. Den inledande fanfaren får den mullrande basen att gå igång som en skenande tändkulemotor. Vi var för en kort stund inne i Yes’ drömvärld med nebulosor och topografiska oceaner. Allrådande variationer av teman som fyller livsglädjen på ett sätt som bara progressiv musik är mäktig till.

Jon är tydligen ett vanligt förnamn bland sångare i de här kretsarna och Davisons röst ligger tätt på sin föregångare Anderson även om den inte är lika distinkt. Ett smakprov på det finns i Dare To Know där även orkestrala sektioner hoppar in och ut. Inte för att det blir mer symfoniskt utan snarare mer sympatiskt.

Vartefter musiken fortskrider blir den alltmer oinspirerad. Det finns inga välljudande utbrott, utan istället blir den fortsatt utslätad och bräcklig. Ända till oigenkännlighet faktiskt. Steve Howes ekvilibristiska gitarrexercis i all ära, men vem kunde i sin vildaste fantasi tro att Yes skulle spåra ur och hamna i popdiket? Knappast någon.

De tre sista spåren som för säkerhets skull har placerats på en bonusskiva tillför ingenting annat än pinsamhet. Sleeping Sister Soul är lövtunn i sin utformning. Det gör att den brister innan den ens har spelats klart. Mystery Tour är en penibel och helt onödig nybörjarguide till The Beatles och Damaged World är så långrandig att ingen kommer ihåg den även om någon mot förmodan skulle ha det begäret.

Precis som på de arketypiska konstverken på omslagen till de odödliga skivorna Fragile och Tales From Typographic Oceans är den brittiska konstnären Roger Dean även illustratör till The Quest. Så långt finns inspirationen i behåll och fantasin lever vidare. För Yes däremot har glorian hamnat på sned och de som vill åka med på det progressiva tåget får uppsöka en annan hållplats.

Thomas Claesson

11

10 2021

Pionjärer tar sitt ansvar

Senjutsu

Iron Maiden ”Senjutsu” (Parlophone/Warner)

Med förtecken av japansk stridskonst forcerar Iron Maiden in på arenan med sin sjuttonde utgåva. Ett album som fortsätter i den progressiva andan med utsträckta fabler i ett skuggrike utan nåd. Fjärran från de livliga första åren då glädjen stod högt i tak och institutionen började anta sin form.

I skepnad av en samuraj leder en groteskt grinande Eddie in oss på ett område en bit och många år ifrån de klassiska akterna The Number Of The Beast och Powerslave. De glada och tålmodiga fansen får ändå sitt lystmäte tillgodosett för de sex bandmedlemmarna frambesvärjer fortfarande ett förtrollande tillstånd anpassat för tidens strömningar.

Så när de förstämda trummorna tillkännager titelspåret Senjutsu är det ingen som blir modfälld för under hela stycket dånar de som kanoner och kavalleriet skrider framåt med ylande gitarrer när en tung doft av svett, blod och krut sprider sig över slagfältet. Den grandiosa epilogen är utformad med ett lömskt gitarrsolo och en om möjligt ännu ondare keyboardmatta som lägger in de sista stötarna från varsin flank.

I snabb ritt fortsätter Stratego mot sitt oförtrutna mål. Med den orientaliska touchen och bandets unika dynamik så blir låten till ett undantag eftersom den även har allt som krävs för att tillfredsställa de förtrogna av 80-talets glansdagar. Den förnöjelsen väger tungt i vågskålen.

Med en akustiskt underbyggd stämningsfull sånginsats inleds den formidabla Lost In A Lost World. Sceneriet förvandlas abrupt till en framåtsträvande knippe energi som visar sin styrka genom att anta en rad oförutsägbara former innan den slutligen återfår sin allsmäktiga skepnad och sjunker tillbaka in i sin djupa vila.

De asiatiska anletsdragen flimrar förbi innan Days Of Future Past briserar med sina fulländade riff. I den episka smedjan arbetar Bruce Dickinson för högtryck vilket bidrar till den stormande refrängen som har så vidsträckt tonhöjd att den kan ge en spricka i en rustning.

Mot slutet avtäcker Steve Harris i egenskap av bandledare en samling progressiva hörnstenar med ett så utsträckt omfång att både jag själv och luften dallrar. Det kunde lika gärna ha varit Franz Schubert som hade skrivit prologen till The Parchment för så klassiskt är det. Det som därefter nalkas är ren skär magi och stycket känns som en familjär vän som har funnits där hela tiden. Här åskådliggörs ett stjärnfall med tunga brottstycken, varierande takter och tonarter precis som det anstår en komplett kompositör.

Den avslutande Hell On Earth ger ingen vila för de ogudaktiga. Antändningsperioden sträcker sig i över två minuter, men sen öppnar sig helvetets gap och alla parametrar som kännetecknar Iron Maiden flätas samman i en enda lång tillbakablick som inte är över förrän efter elva ljuvliga minuter.

Senjutsu är en raffinerad produkt formad med fingertoppskänsla, erfarenhet och spetskompetens till att bli ett monument för heavy metal. En lyssning väcker intresset. Efter tio lyssningar är du frälst och har upptäckt det häpnadsväckande djupet och den outgrundliga skapandekraften. En välmående musikalisk skatt att bevara till eftervärlden.

Thomas Claesson

14

09 2021

En hyllning till metal

dee

Dee Snider ”Leave A Scar” (Napalm/Border)

Den före detta glamrockaren och frontfiguren i Twisted Sisters har växlat in hela sitt tågsätt på en räls där gnistorna sprutar och ångan hålls uppe. Här glöder det känsloladdade stålet förvånansvärt skarpt och tidsenligt med fokusering på lösningar i stället för problem.

Leave A Scar har som avsikt att ge ett bestående intryck, ett ärr som skall lämnas kvar till världen att begrunda. Ett meddelande till och för de tystlåtna som behöver någon att föra deras talan. En inspiration att inte bara nöja sig med att existera. En uppmuntran som inger mod, ger tröst och hopp även i svåra tider.

Mycket positiv energi strömmar ut från ett dussin världsliga spår som ruskar om när den pånyttfödda korsfararen med något vildsint i blicken fullgör sin renässans under de tre kvart som skivan varar. Med egenhändigt skriven lyrik och med den nya skolans metal som riktmärke blir utfallet både rättframt och kraftfullt.

I Gotta Rock (Again) är det närmaste som det går att komma det förflutna. Det uppdämda behovet av att rocka loss effektueras av en uppsjö med tempoväxlingar, blixtrande solon, träffsäkra riff och en krevad av basgångar och trumattacker. En helgjuten ansats för att lyfta oss alla i kragen.

All Or Nothing More rycker ut med hela insatsstyrkan i dess olika skepnader. Det mynnar ut i en unison lovsång till metalcore med en hovrande helikopter som kastar omkring thrash och änterhakar gjorda av power metal som i ivern slängs hejvilt över hela pådraget.

Den självutlämnande lyriken i Silent Battles ger skärpa samtidigt som de fluktuerande riffen lägger bottenplattan för de personliga strömningarna. In For The Kill är ett paradnummer titeln till trots. En mördande refräng som skoningslöst skär genom hjärnbarken aktiverar den lilla hjärnan med ett glädjeskutt.

Även om några spår är lite väl påflugna (för min smak) så vevar Snider runt i grytan med ett säkert handlag och kraftfull stämma. Precis som den avslutande låten Stand Up förmedlar så värnar han om metal inte bara på scenen utan också i rättssalen.

Det skarpsinniga försvarstalet i den amerikanska senaten mot censur och moralpanik från den inflytelserika föräldraorganisationen ledd av vicepresidenten Al Gores fru Tipper ger fortfarande ringar på vattnet. Det visar om inte annat att det är fullt tillåtet att vara hungrig och rocka fett i en blond postisch och dessutom ge ett ungdomligt intryck även om pensionsåldern numera har överskridits med råge.

Thomas Claesson

11

08 2021

Far och son i samklang

heavy water

Heavy Water ”Red Brick City” (Silver Lining/Warner)

Att förra årets soloskiva med Biff Byford var högst välkommen vet alla vid det här laget. Vad kan då vara mer naturligt än en uppföljning med sonen Seb? Varför inte ett projekt under täckmanteln Heavy Water där de tar med oss till Red Brick City med allt vad det innebär? Ett bra sätt att använda sin kreativitet på när ändå Saxon har gått på långsemester.

Ingen är gladare än Biff när han äntligen får damma av sin Rickenbacker elbas och dessutom får glädjen av att sjunga med sin gitarrspelande son. Tro för den delen inte att Seb följer sin pappas linje och hoppar på – 747 (Strangers In The Night) – flyget. Nej, här handlar det om en gnutta metal, stoner rock, blues, funk och ballader av det lågmälda släktet.

Med blixt och dunder om vartannat mullrar Solution igång föreställningen. En mixtur som drar åt sig lyssnarens intresse oavkortat och för första gången lägger sig stämsången följsamt tillrätta. Den äldre något ljusare raspiga rösten blandas med den skolade mjukare tonföljden. Ett modernt musikaliskt forum har hittat sin plats.

Frustrationen vidmakthålls i Turn To Black och titellåten Red Brick City vilket får turbinerna att snurra på högvarv med ett stabilt tryck. Den förra trippar helt ogenerat in i grunge-territorium medans den sistnämnda forcerar doom metal-väggen så att tegelstenarna rämnar.

När vinden sveper över Tree In The Wind infinner sig sinnesfriden på ett behagligt sätt. De välbyggda harmonierna och sammanflätningen av rösterna är ytterst tilltalande. Sannerligen en ballad levererad med sån passion och pondus att den har fullt förtroende på alla plan.

Personal Issue No. 1 frodas de bluesådror som är grunden till allt socialt välbefinnande. Follow This Moment har för mycket popinfluenser och dessutom en illa grinande saxofon som drar åt det jazziga hållet. Medicine Man ger inte den botgöring som är allmänt erforderlig. Därutav har den traggliga refrängen ett alltför negativt intryck. Tilliten mellan far och son accentueras i de avslutande Now I’m Home och Faith som båda lägger ut relationen som eftertraktas på ett gynnsamt sätt.

Ett överraskande och variationsrikt album med kontraster och musikalisk kemi med stort flöde. På det stora hela överbryggas klyftan mellan klassisk och modern rock på ett tillförlitligt sätt utan att för den delen övertyga fullständigt.

Thomas Claesson

30

07 2021

En mästerlig uppföljare

styx crash

Styx ”Crash Of The Crown” (UMC)

Mellan livets och dödens rike flyter den underjordiska floden Styx. Med samma förpliktande namn finns det amerikanska rockbandet från Chicago som sedan 1972 har skänkt musikälskare en glädje gränsande mellan eufori och eldorado. Det 17:e albumet som nu ligger på tallriken fyller på den livsbejakande ideologin ytterligare ett steg.

Styx är ett av de få band som har lyckats vidmakthålla 70-talets unika skapandekraft och fört det vidare ända in i modern tid. Ett fenomen som tog prägel redan med den förra skivan The Mission som damp ner som en profetia för fyra år sedan.

Det är tillfredsställande att epoken på intet sätt är över. Pompös, progressiv hårdrock med flerstämmiga harmonier är ett vinnande koncept och har alltid så varit. På Crash Of The Crown har Styx fångat in grundläggande teman och ögonblick som sträcker sig över hela deras musikaliska karriär och som i sin tur omvandlats till korta slagkraftiga sånger med slående vitalitet.

Introduktionen The Fight For Our Lives är ödesmättad i sin utformning och den lägger oförvanskat ut de primära uppfattningarna om meningen med livet. Hursomhelst en angelägen och eftertänksam inledning på en odyssé som leder in genom portalen till en högst njutningsfull upplevelse.

Det begrundande temat i Hold Back The Darkness initieras med smattret av regn, svaga pianotoner och en resolut akustisk gitarr. I sann Pink Ployd-anda fortskrider melodin som behandlar ungdomlig frigörelse och de utmaningar som uppstår.

Ett oväntat gästuppträdande av Winston Churchill sätter igång Save Us From Ourselves. Den store statsmannens ord vidareutvecklas under Styx omsorg till toner av ett underliggande piano, en gitarr som skänker de finaste av solon och mäktiga trummor som manar till eftertanke.

Titellåten Crash Of The Crown binder samman en rad historiska händelser utan att nämna dem vid namn. Min personlig bedömning är att det till en början rör sig om slaget vid Hastings år 1066 och därefter en vindlande resa fram till datum inte så långt fjärran. Den magnifika avslutningen är ett musikaliskt fenomen så lik Bohemian Rhapsody att det är svårt att skilja mellan dröm och verklighet.

Den glädjefulla Our Wonderful Lives är inspirerande i sin ansats att ta vara på de fina värdena i livet. En rakt igenom upplivande låt med en refräng uppackad av trumpetstötar som kan få den mest inbundne att lätta på smilbanden. Humöret hålls fortsatt uppe med Common Ground och urtypiska keyboardvindlingar med stämsång lägger sig som en drapering över nejden.

Jag har följt Styx ända sen begynnelsen och även om Dennis De Young som lämnade bandet 1999 var den som skrev de flesta hitsen på 70-och tidiga 80-talet så vidmakthåller Tommy Shaw gruppens integritet med stolthet. De nya idéerna med de kreativa arrangemangen härstammande från fornstora dagar är i högsta grad värda att beundras. Lyssna och njut.

Thomas Claesson

02

07 2021