2019 års bästa skivor
…enligt Magnus:
1. Dream Theater: Distance Over Time (Inside Out)
Genregiganterna Dream Theater struntar fullständigt i det faktum att det inom progressiv hårdrock är mer regel än undantag att bjuda på nyheter. Nej, de ägnar sig som vanligt åt variationer musikkonsterna som de ägnat sig åt sedan början av 90-talet. Att lyssna på Distance Over Time är som att komma hem och mysfaktorn är hög.
2. Opeth: In Cauda Venenum (Nuclear Blast)
En milstolpe i karriären och verkligen inte enbart för det faktum att den finns i två språkversioner (engelska och svenska). Nej, storheten beror på Mikael Åkerfeldts oklanderliga känsla för att rota i retromyllan, gräva fram guldkornen och sedan krydda med en helt egen twist på grundreceptet.
3. The Dead And Living: The Author’s Curse (Black Cult)
Hård rock (observera mellanslaget), goth och pop i en störtskön atmosfärisk mix. Mersmak är ordet. The Shelter Of Hurt tar plats i förarsätet med sina starka vibbar av Paradise Lost-klassikern Say just words. Tack för tipset Croc!
4. Helloween: United Alive (Nuclear Blast)
En efterlängtad återförening som levde (och lever) upp till de högt ställda förväntningarna och mer därtill. Det låter smått osannolikt, jag vet, men det är årets sanning. Power metal-storheterna har kanonbra dagsform! Och att de inte bytt ut några medlemmar utan istället skapat en enda stor pumpafamilj är snyggt gjort. Pumpkins fly free!
5. Mystik: Mystik (I Hate Records/Sound Pollution)
En debutskiva som andas proffsighet (jisses så bra de spelar) samtidigt som den är en uppvisning i hur bra slutresultatet blir när det finns en kärlek till hanterket. Inslag av europeisk heavy metal är flitigt förekommande men helhetsmässigt lånar Mystik mer från amerikansk heavy/speed metal.
Det här är sannerligen 37 minuter att njuta av.
6. Lykantropi: Spirituosa (Lightning Records/Sound Pollution)
Debutskivan hyllades och uppföljaren visar att värmlänningarnas musikskapande är fortsatt formtoppat.
Mötet mellan mörker i form av en allmänt vemodig (mörk) stämning och pigga tvärflöjtslingor samt texter med poetiska drag blommar ut i ett lekfullt sagoberättande. De välarrangerade sångslingorna måste också lyftas fram.
Som lyssnare känner jag mig välkommen in i Lykantropivärlden.
7. Jordan Rudess: Wired For Madness (Mascot Label Group/Warner)
Instrumentala krumbukter som inte passar alla öron varvat med underbart ljuva melodier som mormor skulle tycka om. Jadå, visst är det något av en utmaning att lyssna på från början till slut – och tålamodet belönas.
Gästartister som Marco Minnemann, James LaBrie, Vinnie Moore, Joe Bonamassa och John Petrucci gör inte Wired For Madness mindre intressant, om jag säger så.
8. Whitesnake: Flesh & Blood (Frontiers/Playground)
Första studioskivan på åtta år (!) visar att dagens upplaga av hårdrocksgiganten är relevant och att det är liv kvar i ormen. Det är alltid extra glädjande när favoriter från förr inte förvandlas till en ren nostalgiakt.
Det bjuds friskt på olika delar från hårdrocksträdet; det spritter om 80-talsrökaren Shut Up & Kiss Me, bluesgungar skönt i Hey You (You Make Me Rock) och blir innerligt eftertänksamt i akustiska balladen After All.
För övrigt är det bra att det är insidan och inte utsidan som räknas; omslaget är rena rama parentesen.
9. Children Of The Sün: Flowers (The Sign Records/Sound Pollution)
Lustfylld popfolkrock som är retro och tidlös på en och samma gång och känns som att den alltid har funnits och alltid kommer att finnas.
Igenkänningskänslan är stor och produktionen lånar friskt från 60- och 70-talet samtidigt som den är modernt knivskarp och välljudande.
Bandets gemensamma uttryck känns lustfyllt och Flowers genomsyras av något svårförklarat glädjefullt.
10. Eyes Wide Open: The Upside Down (Headbang Entertainment)
Konsekvens och målmedvetenhet. Två ord som beskriver karlstadgängets inställning till sitt musikskapande. Det är inte ofta artister är så helt på det klara med sin stil redan från första skivan. Som alla förstår handlar inte The Upside Down om att uppfinna hjulet utan mer om att finjustera grundinställningarna.
Det bjuds på modern metal med melodislingor i massor och de som saknar ”gamla” In Flames (som de lät på Come Clarity och A Sense Of Purpose) har tröst att finna i Eyes Wide Open.
Bubblare!
Sweet Oblivion feat. Geoff Tate: Sweet Oblivion feat. Geoff Tate (Frontiers)
Dra på trissor! Guldstrupen Geoff Tate (ex-Queensrÿche) kan ta mig tusan fortfarande sjunga hårdrock och få det att låta trovärdigt. Låtmaterialet är jämnstarkt men saknar enstaka toppar. Hur som helst en riktigt bra och stabil melodiös hårdrocksskiva med urstark sång.
Magnus Bergström
…enligt Thomas:
1. The Flower Kings ”Waiting For Miracles” (Progressive Rock)
Det tar en stund att sjunka in i den högkvalitativa rikedom som musiken innehåller. När man väl är framme finns det ingen återvändo. Ett färgsprakande album som ger en outgrundlig glädje. Miraklet har verkligen ägt rum.
2. The 69 Eyes ” West End” (Gothic Rock)
Bandets 30-års jubileum firas med svarta ballonger fyllda med lustgas. Ett mörkt gotiskt mirakelmedel som sänder skräckblandad förtjusning genom hela kroppen. Att åtnjutas med försiktighet. Musiken blir lätt vanebildande.
3. Zal Cleminson’s Sin’ Dogs ”Vol. 1” (Hard Rock)
Den sista utposten från det forna The Sensational Alex Harvey Band har återvänt. En joker i leken, en skotsk härförare med sin Gibson SG som enda vapen. Hårdrock av den gamla skolan med all den nostalgi och tyngd som det innebär.
4. Rammstein ”Rammstein” (Industrial Metal)
Rejält hantverk, oemotståndligt artisteri och ett stort försprång genom teknik. Kvalitet till förmån för kvantitet. Uppseendeväckande och noggrant utfört i en konstart där de inte har någon jämförelse.
5. Beth Hart ”War In My Mind” (Soul)
Smärta, sorg, glädje, hopp och alla nyanser därav finns presenterade här. Långsamt och melankoliskt till slagkraftigt och snabbt. Ingen känsla eller stämning är utelämnad. Historier från det verkliga livet till vardagliga människor.
6. Walter Trout ”Survivior Blues” (Blues Rock)
En av de finaste bluesgitarristerna som går att uppbringa i våran tidsepok och för den delen vilken annan epok som helst. Det vida spannet av varierande blues belyses med en känsla av total fullkomlighet. Alla de högt ställda förväntningarna är infriade.
7. IQ ”Resistance” (Neo-Progressive Rock)
En storstilad ensemble av musiker som sätter den karaktäristiska symfoniska ljudbilden på plats. Den instrumentella uppbyggnaden och de genomtänkta melodierna är svåra att värja sig mot. Det känns alldeles utmärkt att låta sig omslutas av de mörka krafterna och ge upp allt motstånd.
8. John Mayall ”Nobody Told Me” (British Blues)
En fördel med att vara äldst (86 år) och tillika gudfader är att det är väldigt lätt att bjuda in gästartister såsom t.ex. Alex Lifeson (Rush), Joe Bonamassa och Todd Rundgren. Tillsammans med Mayall som vårdar den gamla bluestraditionen ömt blir det till en mycket upplyftande tilldragelse.
9. Texas Hippie Coalition ”High In The Saddle” (Southern Rock)
Stor, högljudd och rakt på sak blåställsrock med maximal koskälla. Perfekt för extraordinära sena nätter med ångerfulla förehavanden och ifrågasatt sällskap.
10. Magic Pie ”Fragments Of The Fifth Element” (Vintage Progressive Rock)
Många tillbakablickar och ett kraftfullt engagemang lyser här upp tillvaron högst betänkligt. Det går inte att få nog av musikformen ifråga. Den ger alldeles för mycket tillbaka. Glänsande intellekt som svävar över ett böljande musikaliskt landskap.
Hedersomnämnande – 50-års jubileum
The Beatles ”Abbey Road”
Av många ansedd som den bästa skivan av dem alla, även om inspelningen medförde stora slitningar i bandet. John Lennon’s Come Together, George Harrison’s Something, Paul McCartneys Oh! Darling samt Ringo Starr’s Octopus’s Garden visade att magin fanns där, men inte sammanhållningen.
Woodstock ”Open Air Festival”
En halv miljon människor samlades på Max Yasgur’s farm i Bethel strax norr om New York. Lika många kom inte fram. Ett från himlen sänt artistuppbåd gjorde festivalen till den mest ikoniska som någonsin framförts. Minnet lever vidare för evigt.
Thomas Claesson
…och sist men inte minst: Bengts Bästa Border
Nick Cave ”Ghosteen” (Ghosteen/Border)
North Mississippi Allstars ”Up And Rolling” (New West/Border)
Ian Noe ”Between The Country” (National Treasury/Border)
Luther Dickinson and the Sisters of the Strawberry Moon ”Solstice” (New West/Border)
The Delines ”The Imperial” (Decor/Border)
Daniel Norgren ”Wooh Dang” (Superpuma/Border)
Mercury Rev ”Bobbie Gentry´s The Delta Sweete Revisited” (Bella Union/Border)
Waterboys ”Where the action is” (Cooking Vinyl/Playground)
Cate Le Bon ”Reward” (Mexican Summer/Border)
Daniel Herskedal ”The Roc” (Edition/Border)
Robert Forster ”Inferno” (Tapete/Border)
Bengt Berglind