Posts Tagged ‘v.1’

Cornelis öppnar med politisk satir och allvarlig underton med ”Tänk om jag hade en sabel”

Musiken från filmen ”Cornelis” (Warner)

betyg 4                              Spotify

Det går inte att prata om skivan utan filmen och filmen utan skivan, till att börja med…

”Tänk om jag hade en sabel” är en fenomenal låt som låter lyssnaren dra öronen åt sig….

I filmen Cornelis baserad på Cornleis Wresvijks liv hittar vi tidigt rädsla, sorg och ängslan. Spår 2 Barndomen följer som en röd tråd genom hela skivan och om man så vill; hans liv. Barndomen lägger en sorgsen men hoppfull melodi.

Det finns en rädsla och ett starkt undertryck av känslor som väl speglas i Barndomen men också Cornelis, de båda komponerade av Jack Wreesvijk.

Att många av spåren är valda och komponerade utan text och sång tycker jag förstärker dess identitet. Men man kan behöva lyssna mer än en gång, sedan tycker jag man ska se filmen.

Många av Cornelis klassiker finns med på skivan och särskilt Mördar Anders är en oerhört bra tolkning som sjungs av Hans-Erik Duvik Husby. Flera av oss känner honom från bandet Turbonegro.

Det sägs man ska vara klen med ros och rask med ris, men jag vill påstå att om du radar upp flertalet bra sångare idag så hade det inte funnits någon bättre till imitation av Cornelis. Där sätter jag punkt för mitt egna ställningstagande vad gällande röst och skådespel från Hans-Erik Duvik Husby.

För er som inte sett filmen kan jag med gott samvete påstå att skivan förmedlar en livstråd, spännande utvalda bitar ur en livstårta där de flesta godaste bitar finns med.

Som liten har jag alltid fått höra balladen om Fredrik åkare och Cecilia Lind. När man hör den igen i Hans-Erik Duvik Husby’s tolkning är det som om det var samma röst som talar men man hör att den är mer saltad, färsk och det ljuder vackert ända in.

Även om många av spåren är lugna och nedåtgående sorgsna så finns ju också ”Ångbåtsblues” och ”Deidres samba”, och den låt som säkert alla hört - ”Brev från kolonien”.

Jag har tappat två framtänder, för jag skulle gå på händer

när vi lattja-de charader så när morsan nu får se mig får hon spader

Ute i skogen finns baciller, men min kompis han har piller, som han köpt utav en ful typ,

om man äter dom blir man en jättekul typ.

Det finns en odödlig charm i texterna som vill vara roliga men de försöker inte för mycket.

En låt som i sin enkelhet kan tyckas, som många nog tyckte Cornelis var, enkel. Det finns många direkta adjö, många farväl, många spännande karaktärer i Cornelis sånger. Ofta presenterade till någon särskild, fiktiv eller verklig. ”Min älskling är som ett tomtebloss” lyfter skivan som en  vacker kärlekshälsning men som Cornelis själv säger:

 Ja, kärleken är som ett tomtebloss,

som ett tomtebloss lättantändlig.

Den brinner röd när den drabbar oss.

Min själ, jag är som ett tomtebloss

och ingen glöd är oändlig.

Jag hade, dock med risk att filmen ”Cornelis” färgat mitt seende, velat ha fler tolkningar av Duvby Husvik med på skivan. Den har fått med många godbitar men jag rekommenderar även lyssnare att kika närmare på albumet Ballader och Grimascher från 1965 där många andra seglivade och upphöjande låtar med Cornelis finns med. En hel del ilska och rå tankeverksamhet men också en glad humor. Hönan Agda tycker jag är en kittlande låt vars känsla inte riktigt står att finna på denna skiva. Den glada Cornelis, charmen tycker jag skivan i mångt och mycket utelämnat.

Allt som allt:

En oerhört bra skiva, bra tolkningar av både Jack Wresvijk och Hans-Erik Duvby Husvik.

En utstickare med speciell framtoning. Cornelis mitt i prick.

Cizzi Grönkvist

Tags:

09

01 2011

Flera förbättringar men fortfarande alldeles för få

Underoath ”O (Disambiguation)” (Roadrunner/Warner)

betyg 3

Underoath, post-hardcore/metalcorekillarna ifrån Florida som enligt egna ord ska ha starka band till kristendomen; något som även ska vara en inspiration för dem alla. Nu går de i en helt ny riktning och medan de välkommnar en flod av nya fans så vänder de samtidigt många av de gamla ryggen.

Man har i Underoath ett förflutet som inte direkt hör hemma på några fina middagar och man har kantats av problem och avhopp. Men det är nu de tänker resa sig igen, starkare än förut, och framförallt med en markant förändring i bandet. Förändringen heter Daniel Davison (tidigare i Norma Jean) och han ersatte Aaron Gillespie som bandets nye batterist. Det var kanske det bästa som hänt bandet rent musikaliskt då Gillespies trummande allt som oftast var rent bedrövligt och absolut inte hörde hemma i Underoaths medlemmars övriga spelstil.

Kanske detta byte av batterist var vad som behövdes för att tända bandet på nytt? Borta är iallafall de gamla poppigare refrängerna och man kör istället en mörkare och kanske mer ”mogen” stil.

Jag själv har dock aldrig varit ett fan av just Underoath och jag kan ärligt talat inte säga om Ø [Disambiguation] har förändrat min inställning till bandet. Klart är iaf att om du tillhör fanskaran och är rädd för förändringar så förvänta dig inte för mycket. Har du å andra sidan aldrig varit ett Underoath-fan men gillar metalcore i allmänhet så ge skivan ett försök, för förändringen i musiken är inte extrem men tillräckligt stor för att göra en markant skillnad.

Låtmässigt så är skivan inget underverk, det är inte Underoath’s bästa verk men samtidigt inte heller det sämsta jag hört med dem. ”A Divine Eradication” är enligt mig skivans starkaste låt med bra sång och ett härligt growlande samtidigt som man hela tiden håller ett lagom hårt tempo rent instrumentalt. Även ”My deteriorating Incline” är riktigt stark och det är även här man lyckas bäst rent sångmässigt.

Tobias Blixt

Tags:

08

01 2011

Norska retrotoner

Winter Parade Two (Perris/Sound Pollution)
Winter Parade ”Two” (Perris/Sound Pollution)

betyg 3.5

Vårt kära grannland i väst har flera gånger bevisat att de är att räkna med i rock-/metalvärlden, kanske framförallt genom Jorn, men även med 80-talsdoftande Winter Parade som med sitt andra album, enkelt döpt till ”Two”, på allvar ska ta över världen.

Okej, riktigt så långt kommer de kanske inte att ta sig, men skivan är lättlyssnad och svängig och allting är så mycket 80-tal att man nästan förväntar sig att se Europe komma gåendes utanför vardagsrumsfönstret. Vilket är underbart om man saknar 80-talets enkelhet och muntra toner. Själv är jag riktigt imponerad av hur bra de lyckats med skivan och jag hoppas se mycket av detta band i framtiden.

Mycket mera behöver egentligen inte sägas om detta band. Några favoritlåtar är ”Homeward Bound” som är riktigt pampig. Dice Jacobsen gör här ett kanonjobb liksom med skivan rakt igenom.  Även spår nummer sju ”Leave it Behind” är en låt att kolla närmare på liksom inledande ”Real Life City”

Tobias Blixt

Tags:

07

01 2011

Man behöver inte göra det svårare än såhär

Joe Satriani Black Swans and Wormhole Wizards (Epic/Sony)
Joe Satriani ”Black Swans and Wormhole Wizards” (Epic/Sony)

betyg 4

Gitarrvirtuos, underbarn eller helt enkelt bara riktigt överjävlig med guran? Ja säga vad man vill om Satriani, men han kan sin sak när det kommer till gitarren. Det jag alltid har funnit fascinerande med Satrianis spel, är att han så enkelt fångar in en i melodierna och i låten. Man rycks med i musiken och även om det hörs långt i förväg att det är Satriani man lyssnar på i varje låt så är det ändå alltid varierande och spännande.

Det där med att man verkligen rycks med i musiken, och att han får varje låt att berätta något utan att man behöver höra en text, har alltid varit Joe’s stora styrka. Den filmiska och majestätiska Pyrrhic Victoria är ett praktexemplar på en låt som rycker med lyssnaren och håller denne i ett järngrepp från första stränganslagningen tills den sista tonen tynat bort. Satriani visar här att han har en otrolig förmåga att lyckas skriva de mest magiska låtar genom att bara ägna sig åt instrumental musik.

För när det gäller instrumentala låtar är det lätt att jag tappar lusten efter ett tag, och jag själv vet att jag oftast inte klarar en hel skiva med endast instrument. Jag behöver ofta texten och sången för att följa med i musiken och artistens berättelser. Men det är en helt annan sak när det gäller Joe Satriani. Black Swans and Wormhole Wizards kan vara ett av de bästa Instrumentala skivorna som jag hört i hårdrocksgenren. För även om albumet har kokats ihop med enklast tänkbara recept – att låta Joe visa att han kan spela elgura – så är det precis rätt. Man behöver inte göra det svårare än såhär, speciellt inte när man gör det så bra.

Några låtar att hålla extra koll på är Pyrrhic Victoria som jag gick igenom tidigare i texten. Även Littleworth Lane sticker ut, ett avslappnat och bluesigt stycke musik som för mig utmärker sig som skivans absolut bästa spår. Men det är svårt att välja ut de starkaste spåren. Mycket varierar till smak och tycke på denna skiva, då varje låt visar upp någonting nytt och fräscht och man får helt enkelt plocka ut sina egna guldkorn från Joe’s skattkista.

Tobias Blixt

Tags:

06

01 2011

Njutningsbar domedagsstämning

Triptykon Shatter EP (Century Media/EMI)
Triptykon ”Shatter” EP (Century Media/EMI)

betyg 4                              Spotify

Sångaren, gitarristen och huvudsaklige låtskrivare Tom Gabriel Warrior (Hellhammer, Celtic Frost) personifierar mörkret – när han tar ton känns det som att domedagen är här. Krydda det med stämningsfull kvinnosång som utgör en finfin kontrast = inledande titellåten Shatter, som är en riktig höjdare.

Fullängdsdebuten Debuten Eparistera Daimones lovordades av fans och media, och EP:n Shatter är ett smart grepp för att bibehålla intresset (inte minst för vinterns USA-turné).

I Am The Twilight har skön pratsång i verserna och vanlig sång i refrängen, vilket är en bra kombination. Men det bästa med låten är ändå Norman Lonhards coola trummspel.

Däremot tycker jag inte att Crucifixus är så mycket att hänga i granen, för den känns mest som ett ljudexperiment. Den får dock ändå knappt godkänt tack vare dom skönt ”skumma” munkrösterna under andra halvan.

Sedan har vi också dom två Celtic Frost-livelåtarna Circle Of The Tyrants och Dethroned Emperor och är förstås lika skönt udda som vanligt.

Det finns hopp om bra framtida musik signerad Triptykon, trots eller rättare sagt tack vare svårslagen domedagsstämning.

Magnus Bergström

Tags:

04

01 2011

Det mest osvenska i musikväg på mycket länge

Mother James Brute Noir (Rootsy/Warner)
Mother James ”Brute Noir” (Rootsy/Warner)

betyg 4

Stefan Petterson måste ha gått på Basin Street i New Orelans och lyssnat på den märkliga mix av blues, jazz, ragtime, gospel och funk som läckt ut från barer och andra små musikindränkta syltor. För hans musik andas detta på ett fördömligt sätt med rullande barpiano, jazzblås och gospelkörer om vartannat.

Rösten är ett speciellt kapitel för här snackar vi Tom Waits lillebror och shoutbluessång i kubik om det så gäller blåballader eller träskbluesfunk. Brute Noir är som ett musiktält fullt av gycklare, cabaréartisteri och ett och annat horhus. Stefan Pettersson och hans medmusiker levererar det mest osvenska jag hört i musikväg på mycket länge. Man förstår att Quentin Tarantino uppmärksammat musiken på detta album, för han skulle lätt kunna bygga en hel film på detta lilla mästerverk signerat Stefan Pettersson.

Bengt Berglind

Tags:

03

01 2011

En fantastiskt bra coverskiva

Petter ”Samlar ut den” (Universal)

betyg 4                              Spotify

Han har blivit folkkär den där Petter efter sin medverkan i “Så Mycket Bättre”. Här hemma blev han idol för åttaåringen. Jag mailade och frågade Petter om han kunde skicka en julhälsning till honom för han skulle få en julklapp som innehöll en skiva med denne artist. Petter spelade in en video och hälsade god jul. Det var stort för åttaåringen.

Den här skivan speglar TV-programmet. Petters versioner av låtarna som framfördes i TV. Plus lite annat örongodis. Jag blev förvånad själv att jag tyckte om det så mycket. Även om jag läste boken “Mikrofonkåt” för några år sedan, om svensk hiphop, så är det först nu jag uppskattar hans musik. På riktigt. Enda jag saknar på skivan är Magnus Carlsons och Petters “Gör min dag”. Den hade passat bra mellan “Logiskt” med Säkert och “Längesen” med Veronica Maggio. Annars är det här en fantastiskt bra coverskiva.

Mattias Ransfeldt

Tags:

03

01 2011

Tämligen jämnstarkt

Alicia Keys "Element of freedom" (J Rec/Sony)
Alicia Keys ”Element of freedom” (J Rec/Sony)

betyg396

Höstens framgångsrika gästspel på Jay Z:s Empire State of mind spädde på förväntningarna inför Alicia Keys nya studioalbum The Element of freedom. Den Harlemfödde r´n´b-stjärnan står på topp idag, snäppet ovan Beyoncé, Mary J Blige, Rihanna, Shakira m fl.

Nya plattan är tämligen jämnstark men saknar de självklara, verkliga lyften, med undantag av första singelsläppet, den känslosamma Try sleeping with a broken heart och nämnda Empire state of mind, som hon här gör en egen version av. Put it in a love song, duetten med Beyoncé, är skivans sämsta spår: tjatig och med en på gränsen till exempellöst dum text. Och då skall man ha i åtanke att skönpoesi inte hör till genrens främsta karakteristika.

Alicia Keys trakterar som vanligt så gott som all klaviatur och gör det med bravur, liksom sången, som väl ändå är hennes främsta gren. Hon delar på producentansvaret med Jeff Robinson, Peter Edge och Kerry ”Krucial” Brothers. Den sistnämnda har del i flera av låtarnas tillkomst. Alicia Keys i samtligas.

Mats Johansson

Tags:

08

01 2010

Bäst är duetten med Eddie Vedder

Jack Johnson "En Concert" (Hemifrån)
Jack Johnson ”En Concert” (Hemifrån)

betyg254

Surfaren, filmakaren och miljöaktivisten från Hawaii har verkligen blivit folklig. Nästan för folkkär. Konserten påminner lite om Allsång på skansen – alla i publiken är med på noterna. Han blandar och ger med gammalt och nytt.

Den stora behållningen för mig är när Eddie Vedder sjunger på ”Constellations”. Eddie Vedders röst är så behaglig att lyssna på. Hans skiva ”In to the wild” kan vara en av 00-talets bästa. Jag återfår den känslan när jag lyssnar på deras duett här. Annars blir det softrock för hela slanten. Softrock blir ju lätt lite tradigt i längden. Fast det funkar ju så bra där borta i USA. Där säljer den här genren som attan. Det finns renodlade radiokanaler enbart för den här musiken och där borde den hållas. Säkert jättekul för de inbitna fansen  med en live-platta…

Mattias Ransfeldt

Tags:

08

01 2010

Något alldeles nytt och originellt

Skilla "To our mums and dads, brothers and sisters, friends and lovers" (National/Bonnier Amigo)
Skilla ”To our mums and dads, brothers and sisters, friends and lovers” (National/Bonnier Amigo)

 betyg 4

Det är något väldigt spännande med Skilla. Redan på skivomslaget där bandet poserar framför en mörkt förebådande himmel kan man ana att det väntar något annorlunda. Sedan sitter man på helspänn när man lyssnar eftersom man aldrig vet vad som kommer att komma. Lika självklar känns ändå varje låt. Skilla överrumplar mig men i mitt förvånade tillstånd vill jag inte annat än höra på plattan igen.

Musiken, som endast kan sorteras in under facket indie, är dramatisk och händelserik. De fem tjejerna från Malmö har attityd och Nina Christensens speciella röst sätter extra personlighet till låtarna. Summer in December är en klockren låt som sätter sig direkt och avslutningen av Tragic Song är härligt befriande. Inte ens Summer in December som också är den poppigaste sången blir någonsin ”vanlig” och risken att bli uttråkad är minimal. Med instrument som munspel och fiol struntar de i alla begränsningar och skapar musik som är både medryckande och ständigt överraskande.

Jag blir lika glad varje gång ett band som detta dyker upp med sitt helt egna sound. Skillas To our mums and dads, brothers and sisters, friends and lovers är precis vad Sveriges indievärld behöver – något alldeles nytt och originellt.

Rebecka Bergh

Tags:

07

01 2010