Posts Tagged ‘v.51’

Fantastiskt samsjungna röster

Tone Bent Say what you will (Big Door Prize/Hemifrån)
Tone Bent ”Say what you will” (Big Door Prize/Hemifrån)

betyg 4                              Spotify

Man blir överraskad av att det finns så mycket kraft och stämning i två akustiska gitarrer och två så fantastiskt samsjungna röster som Bill Horvitz och Robin Eschner när dom framför eget material under namnet Tone Bent. Det blir tyvärr några transportsträckor på en i övrigt strålande skiva som för tankarna till Richard och Linda Thompson när dom var som bäst.

Börje Holmén

Tags:

26

12 2010

Griper aldrig tag på riktigt

Beth Hart My Carlifornia (Cosmos)
Beth Hart ”My Carlifornia” (Jezebel/Cosmos)

betyg 2

Ibland kan innehållet på ett album vara habilt och nästan hur säkert som helst. Men ändå griper det aldrig tag på riktigt. Musiken och texten flyter förbi och inget händer när man lyssnar. Detta är precis vad som händer när nya albumet med Beth Hart fyller rummet. Hon har en sträv skön röst som många skulle ge sina tonsiller för.

Musikerna gör också sitt jobb, kompetent och fullt godkänt. Låtarna lunkar på, de flesta i mediumtempo och man tror att man ska komma ihåg en melodislinga efteråt, men icke. Det skulle i så fall vara Life Is Calling eller Drive som har bra verser men sen så händer det ingenting i refrängen, vilket förmodligen är meningen. Så denna gång ger jag upp. Beth Hart får gärna en ny chans en annan gång.

Bengt Berglind

Tags:

26

12 2010

Suverän partymusik

Buckcherry All Night Long (Eleven Seven/EMI)
Buckcherry ”All Night Long” (Eleven Seven/EMI)

 betyg 3.5                              Spotify

Jag minns en gång i tiden (1999?) när Buckcherry var unga och gröna och agerade förband åt Kiss, och jag tänkte att man säkert valt ett mer eller mindre okänt band för att själva framstå i bättre dager. Nu har åren gått och Buckcherry är ett rutinerat liveband med en stor publik, framför allt i England och USA.

Deras femte skiva All Night Long är som ett enda långt rock and roll-party kryddat med en lagom dos sleaze. Men liksom i fallet med partyn kvarstår efteråt endast bitar av detsamma i minnet…

Två låtar sticker ut rejält: inledande titellåten som är en rockstänkare av hög klass (tänk tidiga Aerosmith) och Liberty med sitt sköna sväng, tempoväxlingar och kanonrefräng.

Produktionen är lagom ”skitig” och livekänslan är ständigt närvarande så där finns inget att klaga på.

Sångaren Josh Todd är en stor tillgång för bandet, även om hans whiskyröst inte alltid är hundraprocentig rent tekniskt. Gitarrsolona är överlag stilsäkra och det låter allt som oftast som Slash är i farten, och han är förstås en alldeles utmärkt förebild.

Slutsats: All Night Long är suverän partymusik som säkerligen också gör sig utmärkt live, men är inte unik i genren.
 
Magnus Bergström
 
Fotnot: För den som funderar på att köpa All Night Long rekommenderas Deluxe-utgåvan som innehåller en bonus-cd med akustiska låtar.

Tags:

25

12 2010

Medryckande trallvänlig pop’n'roll

Wille Nile The Innocent Ones (Riverhouse/Playground)
Wille Nile ”The Innocent Ones” (Riverhouse/Playground)

betyg 4                              Spotify

Det här är en vitamininjektion som heter duga. Det är Clash som krockar med Tom Pettys medryckande mogenrock. Clash-punkigt med klassisk kampsång, handklapp och rakt igenom powerpop. Jag vet inte när jag senast hörde en sådan medryckande pop’n'roll. Det är en glad pubkänsla som möter mig när jag sitter hemma i vardagsrummet och lyssnar på The Innocent Ones. Det är billigt jag vet, men jag är svag för handklappsmusik – det är kravlöst och enkelt. Det här gjorde min dag. Förbannat trallvänligt.

Mattias Ransfeldt

Tags:

25

12 2010

Från oss alla till er alla

Tags:

24

12 2010

Fantastisk partypunk

Baboon Show Punk rock harbour (National/Border)
Baboon Show ”Punk rock harbour” (National/Border)

betyg 4.5                       Spotify

Låt er inte skrämmas av det anspråkslösa och fula skivomslaget, för det här är högklassig partypunk. En partypunk som låter sig inspireras av de flesta av subgenrens inom punken, men jag tycker mig höra en blandning av Ebba Grön, Posion Idea och Hellacopters.

Baboon Shows självdistans och glimten i ögat är betydande och mycket viktigt för att musiken får den själ som den faktiskt har. Barnsligt trallvänliga låtar, se detta faktum som något positivt. Det här alltså 11 låtars rent nöje från början till slut. En av årets bästa plattor helt enkelt!

Lars Svantesson

Tags:

23

12 2010

Fortfarande en av de bästa AOR-rösterna i historien

John Waite In Real Time (Frontiers/Cosmos)
John Waite ”In Real Time” (Frontiers/Cosmos)

betyg 2

Engelske John Waite hade blygsamma framgångar i slutet av 70-talet som sångare för gruppen The Babys för att därefter slå igenom stort 1984 med ”I Ain’t Missing You” som toppade USA-listan. 1988 bildade Waite supergruppen Bad English (med bl.a. Neal Schon och Jonathan Cain från Journey) och toppade återigen USA-listan med låten ”When I See You Smile”.

Waite har därefter fortsatt släppa album med jämna mellanrum och även turnerat regelbundet, dock utan att göra något större väsen av sig, och nog levt en hel del på gamla meriter. Senaste liveplattan In Real Time från förra årets turné motsäger inte detta. Det är en halvtrött inspelning med ett rätt träaktigt kompband. Waite har dock fortfarande en av de bästa AOR-rösterna i historien, vilket gör att man önskar honom ett mer grandiost sammanhang än vad In Real Time tyvärr uppvisar. Waites röst är större än summan av alla delarna här.

Henric Ahlgren

Tags:

23

12 2010

Vi har fattat att du gillar gammal jazz nu, Roddan

Rod Stewart Fly me to the moon (J Records/Sony)
Rod Stewart ”Fly me to the moon” (J Records/Sony)

betyg 3

Den gamle The Faces-sångaren kommer undan med nästan vad som helst. Med sin charm och sin hesa röst. Kanske är det den som är charmen? Jag såg honom live när han började köra ”American Songbook”-stuket. Det är snyggt, hur bra arrangerat som helst. Bra låtval och det är standard. Det är vad det är. Standard. Visst han har nått pensionsåldern men inte behöver det bli slätstruket för det. Jag känner att han skulle kunna utmana sig själv att våga gå utanför trygghetszonen.

Men icke. Förr var han en rebell på The Faces- och Jeff Beck-tiden, men nu är han tyvärr bara en covermaskin som skulle kunna uppträda på vilket Las Vegas-kasino som helst året om. Utan att någon skulle lyfta ögonen från de enarmade banditerna. Missförstå mig rätt. Det är fantastiska låtar, bra arrat och sången är oklanderlig. Men det här har vi hört nu. Vi har fattat att du gillar gammal jazz nu, Roddan. Nu räcker det. Tänk nytt. Tänk utanför lådan.

Mattias Ransfeldt

Tags:

22

12 2010

Enorm låtskatt finner nya vägar

Ray Davies See My Friends (Universal)
Ray Davies ”See My Friends” (Universal)

betyg 4

Detta tributealbum till Kinks och Ray Davies av Ray och en lång rad artistvänner kan ses som en  introduktion till Rays Davies genialiska låtskapande genom många år.

Kinks som hade sin storhet på sextiotalet i England och senare på sjuttiotalet i USA, är ett band som sannerligen  åkt en musikalisk berg-och-dalbana mellan himmel och helvete, både när det gäller popularitet och kreativitet. Nu finns inte bandet längre, men Ray Davies enorma låtskatt finns kvar och valda delar av den  presenteras här på See My Friends.

Det är i stora delar ett helt ok album att lyssna på utan att ha för stora förväntningar på det hela.  Jon Bon Jovi låter lite  stel på en av mina Ray Davies favoriter Celluloid Heroes. Lucinda Williams Long Way From Home, Jackson Brownes Waterloo Sunset och Alex Chiltons Till The End Of The Day är alla kul duetter med geniet Ray himself. På andra spår dyker Metallica, Billy Corgan, Springsteen och Paloma Faith upp, med skiftande resultat.

Det absolut bästa, mest engelskdoftande  samarbetet bjuder trots allt Mr. Davies och folkrockinspirerade Mumfors & Sons på i Days/This time Tomorrow. Då är det inte långt till den äkta känslan att vara på väg i in en engelsk pub för en pint eller två. Undrar föresten om det finns någon mer än jag som gillade Kinks temaalbum Preservation Act2 från ’74. Hand upp ! Nähä, det var vad jag trodde. Men kolla i alla fall in Muswell Hillibillies och lysande Village Green Perservation Society, klassiska kreativitetstoppar från Ray Davies/Kinks.

Bengt Berglind

Tags:

22

12 2010

Egenkomponerad jul-americana

Kimmie Rhodes Miracles On Christmas Day
Kimmie Rhodes ”Miracles On Christmas Day” (Sunbird/Border)

betyg 4

Kimmie Rhodes är väl ingen kändis i musikkretsar. Man kan nog säga att hon är okänd för en större publik. Men då och då dyker hon upp med bra låtar i americanafacket.

Denna gång  har hon lagt ihop en lång rad egenkomponerade jullåtar och en tät och välspelad musikergrupp. Här slipper du  garanterat alla kända  jullåtar som Rudolf med röda mular, stilla nätter, bjällerklang och en massa tipp-tapp. Istället rullar julmusiken
fram med country, tex-mex och folkmusikfeeling. Resultatet på Kimmies julalbum är så genomlyckat, för musiken är som en balsam för trötta och stressade julsjälar. Sedan om du väljer Kimmie Rhodes Miracles On Christmas Day eller Shelby Lynnes julalbum Merry Christmas är hugget som stucket. Eftersom jag inte kan välja tar jag bägge.

Bengt Berglind

Tags:

21

12 2010