nyaskivor.se

Norah Jones “The Fall” (Blue Note/EMI)

I mitt jobb som föreläsare stöter jag ofta på människor som står inför olika förändringar i sina liv. Jag vet inte hur det är med dig men de flesta av oss är nog lite avogt inställda till de där faserna där vi måste lämna våra gamla kära hjulspår. Hur jobbigt och hemskt det än kan vara så är det många, många, människor som senare berättat att det var det bästa som hänt i deras liv. Hm, hur blev det så, undrar jag då? Well, svaret på den frågan får vi ta i något annat forum, någon annan gång.

Att Norah Jones har genomgått en stor förändring i sitt liv, är rätt klart. Jag har varken fakta eller intresse av bakomliggande orsaker, utan riktar all min nyfikna energi på hennes senaste skiva; ”The Fall”. En skiva som en del har kallat ”rockigare”, men i min värld blir en skiva inte rockigare för att det är ett mer drivande (om än soft) trumkomp, mer elgitarrer eller lite ”slapback-delay” på sången. Nåväl, oavsett vilken åsikt du och jag har av den tolkningen, så är min uppfattning att det här är bra. Det är riktigt bra.

På något vis har hon gjort en skiva som har betydligt starkare variationer mellan låtarna än tidigare. Skivan känns hela tiden fräsch och spännande.

Så antingen du vill krypa upp i soffan och mysa med en kopp te under julfällen eller fördjupa dig om hennes syn på denna fas i sitt liv är detta en klockren skiva för dig.

Ett säkert kort i julhandeln är inte alltid samma sak som kvalité, men här har du en chans att ge bort en riktigt bra platta och samtidigt göra tomten en tjänst.

Hasse Carlsson

PS Tomten hälsar att det är okej att du köper den till dig själv med DS

Snow Patrol “Up To Now” (Polydor/Universal)

Snow Patrol är ett band som faktiskt funnits längre än man kanske tror. Ända sedan mitten av 90-talet har de nordbrittiska/irländska pojkarna skapat musik, men det var först 2003 med albumet Final Straw som de slog igenom för en större publik och sedan dess så har det bara fortsatt uppåt. Eyes Open som kom 2006 blev en enorm succé och fick bra draghjälp av låten ”Chasing Cars” som blev en lite otippad hit efter att den används i en snyftscen i sjukhusdramat ”Grey’s Anatomy”.

När Snow Patrols karriär då ska sammanfattas så är det inte konstigt att många av låtarna går i samma stil; tyvärr blir det lite tråkigt när flertalet av låtarna använder sig av liknande uppbyggnad. Malande trummor, piano och gitarrer i allt stigande styrka som mynnar ut i ett crescendo och sen är låten slut. Det är synd att Snow Patrol har ramlat in i en sådan fälla. Därför är deras briljanta version av Beyoncés hit ”Crazy In Love” mycket välkommen som ett överraskande steg från Modell 1A.

Det blir i längden lite tröttsamt att lyssna på Up To Now, det uppstår lätt en något monoton känsla om hela albumet lyssnas igenom på en och samma gång. Musiken är i grunden bra och sångaren Gary Lightbody (ja, han heter så…) har både bra textmaterial och sångröst. Låt för låt så är samlingen alldeles utsökt att avnjuta, men när man slänger ihop allt på en och samma gång på ett dubbelalbum så blir det lite för mycket.

Sebastian Ferm

John Mayer “Battle studies” (Columbia/Sony)

För vänner av lagom tillrättalagd, finslipad, välproducerad radiopop är John Mayers “Battle Studies” en guldgruva. Ibland kan denna variant av musik bara flyta förbi som bakgrundsmusik i klädaffären eller hemma. Men tar du dig tid; och det tycker jag du ska göra med denna platta och riktigt lyssna in den, så kommer du att upptäcka att det är de små, små detaljerna som gör Battle Studies till ett gediget pophantverk. Tillsammans med garvade studiomusiker som basisten Pino Palladino, Ian McLagan på keyboards, gitarristerna Waddy Wachtel och Robbie Mc Intosh så mejslar John Mayer och producenten/trummisen Steve Jordan fram ett sound som växer efter hand.

Förra studioplattan Continuum var fylld av mycket bra låtar med ett stänk blue eyed soulkänsla. De tre inledande spåren Heartbreak Warfare, All we ever do is say goodbye och Half of my heart på Battle Studies förmedlar detsamma. Hitvarning utfärdas i första hand när det gäller den sistnämnda låten. Taylor Swift gästsjunger två rader och tillför ingenting i mina öron. I Whosays låter John Mayer stundtals som en ung Paul Simon med plockande akustiskgitarrer och tramporgel signerad  Ian McLagan. Blue eyed soulkänslan fungerar fint i  Perfectly Lonely som gungar fram i mediumtempo med John Mayers egna claptonlight instick på guran.

Bluespuritaner kanske sätter tolvtakter i halsen och hoppar över plattans uppdaterade version av Robert Johnsons bluesklassiker. Men det är ingen fara på taket för de avslutande spåren på Battle Studies är patenterade små poppärlor som kommer att följa dig i radion, på Spotify eller i din favoritgalleria under vintern och kommande vår.

Bengt Berglind

Inner Circle “State of the world” (Warner)

Nej, några bad boys of reggae är inte Inner Circle. Snarare beskedliga, på gränsen till slätstrukna, mammas pojkar. Lättviktsreggaen de åstadkommer är flyktig som en het sommardag på beachen. Skillnaden mellan Inner Circles musik och sommardagen är väl att man hellre minns den senare.

I rättvisans namn har de ju ändå gett oss ett och annat bestående örhänge. Exempelvis nämnda Bad Boys, men även Sweat. Båda från 80-talet.

Nysläppta State of da World lär säkerligen även den lämna några spår efter sig på topplistor och samlingsalbum. Det är ingen direkt dålig platta, men ack så profillös, andefattig och stillastående. Trots draghjälp från bl a Damian Marley, Reid, Rock-A-Trench och heta rapparen Flo Rida.

Mats Johansson

Jay Farrar & Ben Gibbard “One Fast Move or I´m gone (Kerouac’s Big Sur)” (Atlantic/Warner)

One Fast Move or I´m gone: Kerouac’s Big Sur är en skiva av Jay Farrar (Son Volt) och Ben Gibbard (Death Cab for Cutie) och texterna är baserade på prosa från Jack Kerouacs roman Big Sur (1962). Skivan är resultatet av ett samarbete mellan Gibbard och Farrar med syfte att skriva musiken till den av Curt Worden regisserade dokumentärfilmen med samma namn som plattan.

Det här är modern americana när den är som bäst. Farrar och Gibbard har skapat en magnifikt intim skiva med en luftighet och en lågmäld intensitet som är en värdig tribut till Kerouac.

Henric Ahlgren

Ghost Brigade “Isolation Songs” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Allright! Finsk “emo-ish” metal utan någon mer ingående presentation av genren.

Skivan Isolation Songs innehåller tio stycken spår, och samtliga dessa är väldigt avskalade. Första låten t ex, innehåller bara tre olika partier.

Bandet blandar känslosam ren sång med hårda partier med mid-range growl. En blandning som fungerar för många band som kommer från Göteborgsområdet. Ghost Brigade lyckas blanda detta bra, oftast, men ibland känns det bara fel. Låtarna i övrigt är ganska lugna överlag; väldigt bra producerade, sjysst ljudbild och lagom längd. Några undantag finns, som det första spåret, som är lite mer än bara “okej”, men ändå blir det ingen fullträff på något sätt.

Ghost Brigade, för att sammanfatta soundet lite lätt, låter som en blandning av Katatonia och övrig lättare dödsmetall, fast inte lika bra.

Overall: Ghost Brigade är OK, inte så mycket mer. Skivan blir ganska tråkig efter en halv genomlyssning. Dock är det väl genomfört. Gillar ni sådan här typ av musik, så visst - Go for it. Jag själv skulle inte trycka in den i min skivsamling.

Peter Henningsson

Ian Hunter “Man Overboard” (Blue Rose/Universal)

Redan efter första låten på Ian Hunters nya album märker jag att det här är en skiva som jag kommer ha mycket nöje av. Den hesa rösten och den medryckande träskiga visan får mig att kapitulera nästan direkt. Det första jag lägger märke till är hur bra och karaktäristisk röst Hunter egentligen har. Han är 70 år men låter som om han vore 10-20 år yngre.  Hans röst gör sig bra till den rättframma rockmusiken som albumet bjuder på.

För alla er som inte känner till Ian Hunters tidigare verk så räcker det kanske med att säga att han var frontman i Mott the Hopple som bland annat hade hiten ”All the young dudes” där David Bowie skrev och hjälpte till. Efter Hunters tid i Mott the Hopple så har han släppt ett antal soloskivor fram till idag.

När jag lyssnar på ”Man Overboard” så kan jag inte förstå att Hunter som soloartist inte har fått ett större erkännande bland publiken. Det är inte direkt svåråtkomlig musik han levererar. Det är ren och skär rock med sprudlande glädje och sköna harmonier med mjuka gitarrer som smälter samman med Hunters röst.

Musiken är klangfyllt uppbyggd och man blir tagen av den medryckande atomsfären som de flesta av låtarna har. Låten “Arms & Legs” är en briljant sång som man inte kan gå förbi utan att sjunga med i refrängen. Att en 70 årig gubbe (får man säga så?…inget illa menat) kan klämma ur sig en så stark låt är en bedrift. Det är väl ett bevis på att man kan göra bra musik även gammal som ung även om Hunter nu har en viss rutin med musiken. De avslutande låtarna blir kanske lite rutinmässiga men i övrigt ett helt fantastiskt bra album.

Ni som redan lyssnar på Mark Knopfler, Bruce Springsteen, John Mellencamp kommer att bli överraskade av Ian Hunters kvalitet. En sprudlande glad och bra rockplatta som kommer ge lyssnaren ett rejält leende på läpparna och kanske en ny favorit i CD-hyllan!?

Själv hade jag absolut inga förväntningar på det här. Rekommenderas!

Robin Blixt

“Retur Waxholm” (MNW/Bonnier Amigo)

MNW fyller 40 år. Firar gör man bl a med den här nyinspelade CD:n innehållande nytolkningar av klassiska låtar ur katalogen. Många av dessa låtar har jag ett ganska intimt förhållande med, så det är med både nyfikenhet och fasa jag närmar mig denna samling. Fast med den artistsamling som här radas upp finns det egentligen ingen anledning att vara skeptisk.

Först ut är Kajsa Grytt som ger sig på Babylon Blues “Gunga bergets topp”, skriven av Stry. Om man nu ska jämföra de båda versionerna så får jag väl säga att de är ganska lika varandra. Mycket på grund av att både Kajsa Grytt och Stry har så pass karaktäristiska sångröster att de sätter sin prägel direkt på låtarna. Kajsa lyckas mycket bra med sitt val. Tant Strul sjöng på sin tid ett antal av Strys låtar (”Vågar du va ensam”, “Kom och ta farväl”) och det har hon beskrivit som en ganska jobbig process; framför allt att finna karaktären i hans låtar. Stry blandar genrer hej vilt men här framförs låten bara rakt av och Kajsa Grytt finner verkligen karaktären i låten.

Nästa låt är en monumental klassiker, Nationalteaterns tolkning av Bob Dylans “Tomorrow is a long time” som på svenska blev “Men bara om min älskade väntar”. Kjell Höglund tolkar Nationalteatern (eller är det Dylan) och som han gör det! Jag har läst någonstans att Ulf Dageby, som översatt texten, fick upp ögonen för denna låt när han hörde Rod Stewarts version och ville göra likadant på svenska. Kjell Höglund är inte Rod Stewart utan sätter tonen i låten direkt med tunga bastrummor som ljuder under hela låten. Gitarrerna får arbeta ganska hårt emellanåt och detta tillsammans med Höglunds pratsjungande härliga stämma blir en triumf. Han lyckas behålla det vackra och sköra i låtens text trots ganska hård instrumentering.  

Annika Norlin, som brukar gå under artistnamnet Säkert! när det sjungs på svenska, ger sig på “Jag vill inte suddas ut”. Låten kommer från pjäsen “Jösses flickor, befrielsen är nära”, skriven av Margareta Garpe och Suzanne Osten. På orginalet från 1975 är det körsång som gäller och den innhåller inte alls den dynamik som Norlin lyckas få fram. Första delen av låten är så skör att man undrar hur länge det ska hålla innan det spricker. Men sedan stärks rösten, personen i fråga rätar på ryggen och får även hjälp av kören för att ytterligare förstärka budskapet. Annika går i mål med bravur.

Johan Johansson från forna KSMB ger sig på Dom smutsiga hundarnas “Vårdsjuk blågul fanblues”. Gruppen var det inte många som tog på allvar inom musikrörelsen. DSH bildades redan 1970 men albumdebuterade först 1977. De ansågs inte hålla måttet till en början. Det sägs att även debutalbumet kräver ett tränat öra men låten “Vårdsjuk blågul fanblues” kan nog de flesta stå ut med. Johan Johansson lyckas fånga det “tokroliga” i låten riktigt bra.

Blå Tågets låtar är inte lätta att tolka då de har en helt egen karaktär i sina orginalinspelningar. Man kan göra som Ebba Grön gjorde med “Den ena handen vet vad den andra gör”, dvs göra om den till en helt ny låt. Det gör inte Stefan Sundström & Fjodor utan håller sig ganska nära orginalet. Här låter det ganska “rökigt” och en ganska fet gitarr ligger med genom hela låten. Man kan se framför sig hur båda dessa herrar lutar sig tillbaka i varsin fåtölj och bränner av denna eminenta låt med ett uttryckligt sound av laid-back.

Pernilla Andersson framför den nyaste låten på den här samlingen, Eldkvarns “Huvudet högt” från “Limbo” 1999. Denna låt skrev Plura när hans mor gick bort och texten innehåller eftertänksamma reflektioner på ett långt liv. Pernilla Andersson lyckas (som alltid) ge denna låt ytterligare en dimension, framför allt med hennes känsliga röst och jag tror på vartenda ord hon sjunger.

“I hajars djupa vatten” är samlingens mest obskyra låt. Gunder Hägg spelade in den 1969 och återfinns på deras debut “Tigerkaka”. Plura tar micken och ger den sitt oefterhärmliga avtryck på denna ganska udda och monotona låt. Skivan “Tigerkaka” innehöll många låtar som spelades in för en radioteaterpjäs som handlade om Saltsjöbadsavtalet. Om just denna låt var ämnad för den pjäsen vet jag inte. Just “Tigerkaka” kan anses som en start för hela musikrörelsen (katalognummer MNW 01P). Tore Berger (medlem i Gunder Hägg/Blå Tåget) bidrog 1971 med en nätt summa (300.000 kr) när MNW höll på att gå i konkurs och blev därefter en av förgrundsfigurerna inom MNW och hela musikrörelsen.

Sanna Carlstedt tar sig an “Vem kan man lita på? Denna låten behöver nog ingen närmare presentation. Hoola Bandoola Band spelade in den 1972 och denna låt har kanske mer än någon annan fått stå som landmärke över musikrörelsen. Själv tycker jag det är en ok låt och inget mer. Sanna Carlstedt spelar mestadels visor och här tycker jag inte hon tillför låten någonting.

Archimedes Badkar tillhörde den del av musikrörselsen som spelade instrumental musik. Och som dom gjorde det! Jazz/Rock/Etno….många var musikstilarna som blandades när Archimedes Badkar intog scenen eller studion. Jonas Kullhammar ger sig här på “Badidoom” som finns på albumet “Tre” från 1977. Kullhammar är saxofonist och spelar här alla instrument själv. Han fångar tonen i detta stycke och får fram det ordnade kaos som Archimedes Badkar förmedlar i orginalet. Enda påpekandet är låtens längd, som i orginalutförandet är över 8 minuter. Här klockar det in på 3.53.

Asha Ali sjunger Röda Bönors “Kärlek” från 1976. En underbar kärlekssång, ganska otypisk för denna tiden. Hon lyckas här bättre än orginalet, som är lite stelare. Asha Ali har en underbar röst och här lyckas hon dramatisera låten så mycket mer än orginalet. En av samlingens främsta tolkningar.

“Törnrosa” finns med på “Sånger om kvinnor” från 1971. Där sjöngs den av Marie Selander. Länken mellan De lyckliga kompisarna och Marie Selander är hennes son Jouni Haapala, som  är medlem i denna grupp.  Här framför de “Törnrosa” i ett ganska frenetiskt tempo med Marie Selander på gästsång.”Resultatet blir över förväntan. Texten handlar om tristessen och ångesten i Stockholms förorter (här exemplifierat av Hässelby Gård). Ångesten kanske inte förmedlas lika utsökt som på orginalet men försöket är bra.

Peter Lemarcs “Kort vals till min älskade” kom 1987 och här ger sig Toni Holgersson i kast med denna vackra låt. Både Lemarc och Holgersson har unika röster och i den här typen av lågmälda låtar kommer den till sin rätt allra bäst. Toni Holgersson är på gång med ett nytt album som beräknas släppas till våren 2010. Jag tror vi är många som längtat efter ett sånt besked.

Sist ut är Love Antell från Florence Valentin. Contact’s “Samma vindar, samma dofter” är det som tolkas. Orginalet finns på “Hon kom över moon” från 1971 och är en av musikrörelsens mest framgångsrika album räknat i sålda ex, mer än 100.000. Contact kan sammanfattas som ett folkrockband med två lysande låtskrivare, Ted Ström och Lorne De Wolfe. Love Antell gör en strålande tolkning och angriper texten med pondus och självsäkerhet. Det låter som den är hans egen. Passande avslutning på ett utmärkt album.

Torsten Ferm

Wale “Attention Deficit” (Interscope/Universal)

Wale (uttalas wah-ley) är från Washington D.C., av tradition inget hiphopsäte av rang.
Han fyller sin musik med afrikanska influenser, jazz, soul, pop och mer därtill. Ibland spretar det för mycket, men ofta känns det fräscht och ärligt.

”I don´t speak one thing. And I finally got comfortable with that”, har han sagt om debutplattan Attention Deficit, som förhoppningsvis sätter D.C. på kartan även i hiphopsammanhang. Den sticker inte ut vare sig i attityd eller tyngd. Snarare rör det sig om cool, sammansatt och välproducerad hiphop, sett till helheten. Ibland har emellertid ambitionerna överstigit förmågan. Det är nog det där om att vilja (få in) för mycket.
Gästar gör bl a Lady Gaga, Pharrell, J Cole och Marsha Ambrosius.

Mats Johansson

Delbert McClinton “Acquired taste” (New West/Playground)

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men det här delar upp folk i två olika kategorier. En kategori där man gillar välproducerad Toto Pop/Rock och en kategori där man tycker om brötig blues ala The White Stripes. Den här skivan är för dem som gillar Toto Pop/rocken och även om Toto gör det bra så gör Mcclinton det inte. Det är samma och samma stil på låtarna hela tiden. En blandning mellan country och blues som ibland flyter ut till någon slags barjazz.  Det är uptempo, lugna blueslåtar (sitta i baren stuk) och kärleksballader - vad mer är väntat?  Vad som förvånar mig är hur man kan få det här att låta så tråkigt.

Man sitter och väntar på att något ska hända, men inget händer och samtidigt som man sitter och lyssnar så flyter skivan på som en deg. Det känns som om McClinton försöker få tummen ur och han vill att något ska hända för mycket men faktum är att lyssnaren inte ens kan få ett glädjerus av det här (att vilja dansa, hoppa och studsa iväg). Det momentet borde finnas någonstans och på någon låt av skivan, annars är det ett misslyckande. Det som McClinton ändå lyckats med är att han har visat sin publik hur det hade varit ifall Toto hade försökt sig på att spela in ett bluesalbum; alltså inget bra. Undvik den här om ni nu inte vet att ni tillhör kategorin Toto Pop/Rock.

Robin Blixt