Posts Tagged ‘v.41’

Mer pop än traditionell gospel

Dublin Gospel Choir Doing Their Thing (ADA/Warner)
Dublin Gospel Choir ”Doing Their Thing” (ADA/Warner)

betyg 2.5

Dublin Gospel Choir är ett irländskt gospelband som nått höjder de knappast anade när det startade som en amatörkör för 13 år sedan. Idag har de uppträtt inför 82 000 personer och kan på allvar kallas professionella. Deras nyaste skiva heter Doing Their Thing och är deras andra album. Klart står att alla sångare är begåvade då de tillsammans bildar en helhet som låter slipad och är helt i symbios.

Musiken är trevlig, på gränsen till medryckande, men någonstans saknar jag ändå lite mer spontanitet och en uppsluppen stämning. Detta är modern gospel då det låter mer pop än traditionellt. Mindre handklapp men mer trummor och gitarrslingor. Alla låtar utom en har religöst tema men det är ju vad gospel handlar om. Låten som inte handlar om gudsdyrkan är Ain’t No Mountain, en sång som alltid funkar och som kören lyckas göra en bra personlig tolkning av. I min åsikt bör den här sortens musik helst lyssnas på live men för att vara studiogospel är det ändå tillräckligt svängigt. Den folkkära irländska sånggruppen låter proffsigt men efterlämnar ingen större längtan efter ännu en skiva.

Rebecka Bergh

Tags:

17

10 2010

Spagettirock med kaliber

Lizhard Lizhard (Perris/Sound Pollution)
Lizhard ”Lizhard” (Perris/Sound Pollution)

betyg 2.5
 
Italiensk melodisk rock tillhör inte direkt vardagsmaten. Alla känner vi till det italienska kökets anrättningar såsom Vesuvio , Capricciosa och Quattro stagione. Det är snabbmat som är lättillgänglig, mättande och vida uppskattad. Däremot är namn som Moroni (bas) och Lecchini (trummor) mera svårsmälta och inte så lätta att sätta gaffeln i. Dessa två gondoljärer grundade gruppen Lizhard redan år 1995. Ett rockband som verkar i norra delarna av Italien och som till en början ägnade sig åt att framföra covers.
 
Den självbetitlade debutskivan rivstartar med tre kryddstarka smakupplevelser. ”Rock ’n’ roll is back” – är en helt riktig iakttagelse som ger mersmak. ”Devil’s highway” kan vara en lämplig väg att köra – speciellt om man sitter bakom ratten i en Lamborghini. Låten startas dock med motorcykelljud och enligt bedömare är det en Moto Guzzi (1200 cc av årsmodell 2008) som glider iväg i svagt uppförslut mot den schweiziska gränsen.  ”Let the good times roll” är förmodligen skivans höjdpunkt och förblir ett rättesnöre som det är värt att leva efter. 
 
Att sjunga Dokken-inspirerade ”powerballads” är inte bandets styrka. ”I Cry For You” tydliggör detta på ett märkbart sätt. En alltför utslätad melodi och en textsammansättning som gör att inmotningen i ringhörnan där endast de patetiska vistas är ett faktum. Följande är ett bevis på hur det inte skall skrivas och då kan man inte skylla på att allting redan är sagt och gjort. Det finns alltid nya vägar att utforska samt vinklar och vrår där ingen tidigare varit. Texten ”Another day now is gone. I feel sad and alone. I’ts already tomorrow” faller följaktligen helt platt till marken.

En cover på ”Life in the fast lane” (Frey,Henley,Walsh) hämtad från Eagles icke helt okända album Hotel California (1976) dyker upp mitt i skivan. Här finns föredömet när det gäller att skriva låttexter, vilket också tydliggörs på de sista raderna av första versen . Se och lär. ”They had one thing in common they were good in bed. She’d say – faster, faster, the lights are turnin’ red.” Kreativitet och kvickhet i ett nötskal.
 
Lizhard är ett partyband som inte får missas om de spelar i en nöjeshall i grannskapet eller varför inte rent av bjuda hem dom för ett gig på bakgården en lördagskväll. Då kanske man rent av kan få höra en ny version av Brownsville Station’s  ”Smokin’ in the boys room” (1973).
 
På det stora hela en vällagad supé där man kan konstatera att de amerikanska rockrötterna har letat sig ända till det Italienska fastlandet. Förebilden med grupper som Poison, Ratt men framför allt Great White i spetsen är märkbar. Huvudrätten – de rockiga tempostarka låtarna – med fina harmonier, bra sångare och gedigna gitarrslingor har en uppiggande påverkan. Efterrätten – balladerna – är däremot alldeles för sötsliskiga vilket gör att man lämnar bordet och önskar att man var någon annanstans. 
 
Thomas Claesson

Tags:

17

10 2010

Heavy metal med politiskt budskap

Sons of Liberty Brush/Fires of The Mind (Century Media/EMI)
Sons of Liberty ”Brush/Fires of The Mind” (Century Media/EMI)

betyg 3

Jon Schaffer är en man med många gitarrer i luften: Iced Earth, Demons & Wizards och nu albumdebuterande projektet Sons of Liberty.

Och herr Schaffer spelar inte bara gitarr på skivan utan är också mannen bakom mikrofonen och det låter inte dumt alls. Visst är det inte alltid klockrent tonmässigt men det ger å andra sidan låtarna en mycket personlig touch. Sistnämnda är förstås extra passande med tanke på att det handlar om ett angeläget personligt budskap som ska föras fram. Vilket då? Jo, nämligen dagsläget i USA och då framför allt ekonomiskt. Det är lätt att konstatera att herr Schaffer inte är direkt nöjd med läget…

Musikaliskt handlar det om traditionell metal med tyngden i fokus. Inga konstigheter alls egentligen och likheterna med Iced Earth är ofta slående. Bäst är inledande Jekyll lsland och avslutande We The People. Låtar som är lika bra som det mesta i Iced Earth-katalogen. Jag kommer faktiskt på mig själv med att – överraskande nog – stundtals inte sakna Iced Earth överhuvudtaget…

Och för den som undrar kan betygstrean i ord översättas till ”bra men utan det lilla extra”.

Magnus Bergström

Tags:

16

10 2010

Vardagsnära reflektioner i låtform

Greg Koons and the Misbegotten Welcome to the Nowhere Hotel (Red/Hemifrån)
Greg Koons and the Misbegotten ”Welcome to the Nowhere Hotel” (Red/Hemifrån)

betyg 3

Greg Koons har ett lätt anslag i sin musik som kan kallas folkpop eller light americana. Med Tom Pettysnuvig röst berättar han sina  historier som han samlat upp längs de dammiga turnévägarna. Det är välgjort med bandet Misbegotten i ryggen och med den välrenommerade producenten Matt Keating vid spakarna är soundet välavvägt och vi har egentligen hört allt tusen gånger förut. Men det är Ok i detta fallet för Greg Koons är en god melodismed och en berättare som ger oss sina vardagsnära reflektioner i låtform.

Sen är det klart att man blir nyfiken på vad som döljer sig bakom låttitlar som Los Angeles Looks Prettier On Tv, By The Light Of A Truck Stop Moon eller A Picture Of My Pa Before He Died In Vietnam.

Väljer man att lyssna på en aning mer uppslupen Greg Koons kan man välja That’s Not Me eller Janey’s got A New Boyfriend. Ibland ligger han också nära Lloyd Cole röstmässigt. Det är inte helt fel.

Bengt Berglind

Tags:

16

10 2010

En viss nytändning för Danzig

Danzig Deth Red Sabaoth (AFM/Sound Pollution)
Danzig ”Deth Red Sabaoth” (AFM/Sound Pollution)

betyg395

Legendariske Misfits- och Samhain-sångaren Glenn Danzig hade nog sin största musikaliska tid runt början av 90-talet som frontman i det självbetitlade bandet Danzig och åren då de tre första ganska remarkabla albumen gavs ut: Danzig (1988), Danzig II: Lucifuge (1990) och Danzig III: How the Gods Kill (1992). Sedan mattades det av.

Men mannen som ibland går under smeknamnet ”Evil Elvis” verkar nu ha fått en viss nytändning och återkommer med ett album som minnar en smula om fornstora dar med bandet Danzig (även om rösten kanske inte är lika pigg som förr): Deth Red Sabaoth. Bästa låten heter ”On A Wicked Night”.

Henric Ahlgren

Tags:

15

10 2010

Bäst när de kombinerar electronica med pop

Familjen Mänskligheten (Adrian/Hybris/Border)
Familjen ”Mänskligheten” (Adrian/Hybris/Border)

betyg 4

Det framgångrika hushållet Familjen bestående av Johan T Karlsson, Andreas Tillander och Ninsun Poli är tillbaka, denna gång lite mer erfarna och mycket bättre utrustade. Mänsklighetens öppningsspår It began in Hässleholm är en ganska dålig låt som lämnar mig förvirrad – blir det inte bättre än så här? Men så kommer den andra låten och all min tvekan är som bortblåst. När planeterna har stannat är ett lyckopiller liknande deras förra succé, Det snurrar i min skalle, med ett taktfast trummande och samma igenkännliga dialekt. Man kan inte låta bli att bli glad.

Vissa låtar på plattan är mer electronica och tecno än andra men bäst blir det när de kombinerar det med pop. Denna skiva är inte lika enhetlig som den andra och drar åt många olika håll. Viggo är ett helt instrumentaliskt spår som ändå är skön att lyssna på, Det var jag känns som en möjlig radiohit och Man ser det från månen är en fin låt med rymdkänsla som börjar med två minuter av plingande klockspel. Den avslutande indianlåten Bethnahrin är mycket annorlunda men gör mig ändå inte överraskad. Mycket ryms inom Familjens ram och det är skönt att höra en grupp som inte göra samma sak hela tiden.

Skivan är lite spretig men ingen låt känns omöjlig för dansgolvet. Familjen är hemma och huset känns bra igen.

Rebecka Bergh

Tags:

15

10 2010

Viskningar men inga rop

Robert Plant Band of Joy (Es Paranza/Universal)
Robert Plant ”Band of Joy” (Es Paranza/Universal)

betyg 3.5

      Den ultimata lejonhannen Robert Plant letar vidare i den snåriga
musikdjungeln. Borta med vinden är de vassa Zeppelin-riffen som härskade
enväldigt under 70-talet. Nu när röken har skingrats återstår bara en mix av
lågmäld blues, folk och country. Till största delen handlar det om ett
coveralbum där ingredienserna till rotrocken är hämtade från Los Lobos, Townes
van Zandt, Barbara Lynn och något otippat indiepopbandet Low.  Jakten på det
perfekta americana-landskapet går vidare…

      ”Band of Joy” tar vid där förra skivan ”Raising sand” slutade. Då – för
tre år sedan tillsammans med Allison Krauss korades världsmästarna i mixed
stämsång. Nu – med countrysångerskan Patty Griffin som årets ”runner up”.

      Titeln – ”Band of Joy” – har sitt ursprung från det band på 60-talet som
Plant och John Bonham bildade. Strax innan historia skrevs och Led Zeppelin
erövrade världen. Huruvida John Bonham vrider sig i graven är okänt, men från
sex fot ner i jorden lär det inte komma några glädjerop. Olikheterna med det
psykedeliska 60-talet är enorma.

      Det plockas friskt med både banjo och mandolin. Blandningen mellan
elektriskt och akustiskt är väl avstämt. Producenten Buddy Miller skapar den
rätta atmosfären på denna musikaliska resa som leder om än inte till Kashmir, så
med största sannolikhet till bönetornet i Samarkand – ledsagad av Jakobsstaven
för att finna den perfekta harmonin i tillvaron.

      Robert Plant är en fantastisk sångare, med en mjuk, känslig, mycket
speciell tenorröst. Detta är ett fenomen som har varit känt i över 40 år. Nu får
vi även veta att han kan viska. På ”Silver Rider” sjunger han så tyst att man
kan höra en knappnål falla till golvet. De dova, murrande gitarrerna hjälper
dock till, så att man återfår medvetandet och inte faller in i hypnosen och
försvinner ut i det okända.

      Om ”Harms Swift Way” hade gjorts för 30 år sen så hade den mycket väl
kunnat låta som ”All My Love” från In Through The Out Door (1979). Nu blir det
bara en väl avvägd poplåt med njutbar genklang. Några halvtoners förändring och
en djärvare inställning så hade resultatet blivit något helt annat. Ödesmättade
mörka ”Monkey” med ljuv stämsång och ödsligt ylande gitarrer är ett sagolikt
vackert spår. Så bra att det är bäst.

      Den 62-åriga Robert Plant kunde gott ha dragit sig tillbaka och levt på
royalty från de forna guldåren. Istället söker han sig vidare och utmanar sig
själv och framför allt sina än mer luttrade åhörare. Drömmen att få se Led
Zeppelin återuppstå lär aldrig gå i uppfyllelse. Plant som näst intill är dubbad
till riddare (av den heliga musikorden) får välja och vraka i musikarkivet
precis som han vill. Det är privilegier och en självklarhet för en mästare. Att
som Rolling Stones köra in med rullatorer på scen är inte ett mål som är värt
att uppnå. Vi som var med förr får leva på minnen och aldrig glömma – ”The Song
Remains The Same”.

Thomas Claesson

Tags:

14

10 2010

Rå styrka och romantisk lätthet

Drudkh Handful Of Stars (Season Of Mist/Sound Pollution)
Drudkh ”Handful Of Stars” (Season Of Mist/Sound Pollution)

betyg 4

Ukrainska Drudkh vilar inte på lagrarna direkt. Förra albumet Microcosmos kom för bara ett år sen och alldeles nyligen släpptes Sun in the house of the scorpion med sidoprojektet Blood of Kingu, där man mer än i Drudkh plöjer i black metalfåran, så att säga. De är produktiva som få, men ödslar heller ingen tid alls på att synas på annat sätt än genom musiken. Kanske borde fler band följa deras exempel?

Nya Handful of stars har en väsentligt klarare ljudbild än Microcosmos. Helheten drar än mer åt det melodiösa, en utveckling som Drudkh följt ganska rätlinjigt från de första, bra mycket tyngre och oslipade släppen. Utan att ännu i alla fall nagga grundformeln i kanten. Förfinad balans mellan rå styrka och romantisk lätthet.
Handful of stars innehåller ett par verkliga pärlor, med det centrala eposet Towards the light som självklar höjdpunkt. Bländande, sparsmakat spel på alla strängar.

Mats Johansson

Tags:

14

10 2010

Fortfarande steget före

Dimmu Borgir Abrahadabra (Nuclear Blast/Warner)
Dimmu Borgir ”Abrahadabra” (Nuclear Blast/Warner)

betyg 4.5

År 1993 skrevs black metal-historia i och med bildandet av Dimmu Borgir. Allt sedan dess har bandet hela tiden varit steget före dom andra i genren. Nya given Abrahadabra (fyndig titel!) är sannerligen inget undantag. Symfoniskt och progressivt är vad som står på menyn och norskarna bjuder på ett smörgåsbord av black metal.

DB har sedan senaste skivan ”tappat” två viktiga medlemmar, av vilka inte minst förlusten av basisten ICS Vortex och hans speciella operaliknande röst kändes tung. Men döm om min förvåning när jag efter flera genomlyssningar tycker att den här sättningen känns helt rätt.

Den här gången har en komplett symfoniorkester anlitats och det har inneburit ett kanonresultat för den symfoniska ljudbilden. Dessutom förstärker körsång flera av låtarna på ett alldeles utmärkt sätt.
Att välja ut en eller flera låtar framför andra ger jag mig inte på, för på Abrahadabra handlar det om uppemot 50 minuter utan svaga punkter.

Det är mycket nära full betygspott men det som gör att jag till slut är liiiiite återhållsam är saknaden av en episk låt, eftersom ett band av den här kalibern borde kunna fixa till ett långt och smaskigt mästerverk till monsterlåt.

Hur DB ska kunna toppa Abrahadabra förstår jag bara inte, så för min del är jag jättenöjd om dom fortsätter på den här nivån. Tack och bock!

Magnus Bergström

Tags:

13

10 2010

En någorlunda frisk sydöstlig vind

Coma Excess (Mystic Production/Sound Pollution)
Coma ”Excess” (Mystic Productions/Sound Pollution)

betyg 3

Coma är för er som inte vet, likt jag själv, ett polskt rock/metal/pop-band som bildades redan 1998 med en lite annorlunda sättning än de bjuder på idag. För att göra en jämförelse så att man kan förstå deras status i sitt hemland så kan vi säga att de är Sveriges svar på Kent, inte musikmässigt dock. Hemma i Polen turnerar de runt för slutsålda arenor och är alltså otroligt populära. Internationell berömmelse börjar de också skaffa sig, 2007 var de supportakt för bl.a. Linkin Park, Pearl Jam och Tool.

Om vi då ska börja beskriva Coma musikmässigt så är det frisk blandning av radiorock, numetal och lite elektroniska influenser här och var. Sångarens röst påminner mycket om Eddie Vedder i Pearl Jam, på gott och ont. Likheter kan också dras till just Linkin Park och Pearl Jam. Man märker deras influenser ganska lätt stundtals. De mera hårdare låtarna som drar till genren numetal kan dock bli lite tjatiga, som så ofta i den genren. Det blir lite halvdan rapmetal som man inte gläds över speciellt, Struggle är det bästa exemplet. Sångarens uttal är heller inte helt perfekt alltid men det kan väl anses som en petitess som man kan bortse från.

Men det finns också andra låtar som är mer flytande, påhittiga och intressanta. T.B.T.R. är en sådan låt som också klockar in på 8:30. Confusion är en annan låt som avslutas med ett riktigt tungt och skönt parti. Afternoons In The Colour of Lemo är en till låt som påvisar styrka.

Som helhet så är det här ett band som för mig är lite småintressant. Dilemmat jag har är om jag ska bry mig om att kolla in vad deras tidigare album innehåller, eller om jag ska låta dem växa mer i framtiden. Excess får i alla fall 3/5 av mig, då jag tycker att detta var en lite frisk sydöstlig vind som blåste in hos mig. Ska bli intressant att se hur de kan utvecklas.

Martin Engström

Tags:

13

10 2010