nyaskivor.se

Brad Colerick “When I’m gone” (Back 9/Hemifrån/Border)

Han får till det riktigt ordentligt med inledningsspåret ”Nashville” som är en given radiohit; det handlar om countryrock när den har sina bästa dagar. ”Crazy for Hollywood” är ren och skär country som den gjordes på Hank Williams tid. Det känns som den är inspelad 1940 eller tidigt 50-tal. Det enda som saknas är knastret från en repig vinyl. Och i ”Leave it all behind” flörtar han med Chris Rea eller Marc Cohn. Annars är det lätt att höra hans country-influenser som Rodney Crowell och Guy Clark. Hans röst låter skolad - men man vill det ska va skavanker, ett hårt leverne. Men Brad är helylle rakt igenom. Det finns inget outlaw här inte - det blir lite för snällt över det hela. Från renodlat country till västkustpop. Fin och amerikansk polerad och radiovänlig musik. Ja, det blir nästan för mycket av det goda här.

Betyget höjs upp av den pigga och alerta mandolinen som finns med på flertalet av låtarna. Jag vill ha mer attityd och en mer ärrad person som gör dessa låtar. Det blir så där Lasse Tenander-slätt bara. Men det är väl bara att inse att det är få som gör riktig country numera. Det är som när jag ser den årliga countrygalan som nästintill liknar dansbandkampen. Man har i USA gjort dansband av nästan all country idag. Allt blir så där Jill Jonsson-påklistrat. Jag hävdar att inget utav det där har med Country att göra, för tyvärr blir det sällan bra då. Brad Colerick är tenderar att hamna i detta träsk men bara nästan. En svag trea.

Mattias Ransfeldt

“The Village: A celebration of the music of Greenwich Village” (429 Records/Fontana)

En scen med Bob Dylan, Peter Seeger och Odetta som tog bladet från munnen och sa vad det tyckte. Det var under 1960-talet då det var musikalisk revolution som gällde. På den här skivan tolkas bland annat Bob Dylans bästa låtar som ”Positively 4th Street” av Lucinda Williams och ”Don´t think twice it´s alright” av Shelby Lynne eller Rocco DeLucas version av Dylans ”The ballad of Hollis Brown”. För att få lite perspektiv på det hela behöver man känna till att Greenwich Village är en stadsdel i sydvästra Manhattan, New York och är känd för sin bohemiska kultur.

Det är som en musikdokumentär som skildrar låtar som har betytt och gjort skillnad. Ta bara Tim Buckleys ”Once I was” som framförs av Cowboy Junkies. Fred Neils underbara ”Little bit of rain” tolkas av Amos Lee på ett värdigt sätt. Den här samlingen är ett riktigt tidsdokument. The Village är vad Motown är för soulen.

Mattias Ransfeldt

Katatonia “Night is the new day” (Peaceville/Playground)

Framförallt soundmässigt tar grabbarna i Katatonia sin melankoliska metall ännu ett kliv framåt i och med nya skivan Night is the New day, deras åttonde i ordningen. En djup, sfärisk ljudbild tillför ytterligare en spännande dimension till deras redan så särpräglade variant av doom.

Att de kan skriva förbaskat bra låtar vet vi sen förut. Night is the New day är inget undantag. Men visst, det här är musik med otaliga ingångar och nyanser som kräver en lyssnare i full koncentration. Och rätt sinnesstämning, vill jag påstå. Svärtan och melankolin är påtaglig i Anders Nyströms intrikata, genialiska gitarrspel och hudlös i Jonas Renkses motsägelsefullt klara stämma.

Med detta släpp förtjänar bandet än mer uppmärksamhet och erkännande. Plattan växer. Och växer…. I sanning en potentiell klassiker i sin genre.

Mats Johansson

Devendra Banhart “What will we be” (Warner)

Devendra Banhart slog igenom 2002 med albumet “Oh Me Oh My The Way The Day Goes By The Sun Is Setting Dogs Are Dreaming Lovesongs Of The Christmas Spirit”. Stilen är ganska mångfacetterad. Man hör influenser från sydamerika (han är uppväxt i Venezuela), klassisk rock á la Led Zeppelin/The Doors/Marc Bolan samt jazz.

Inledningen är något svajig men i tredje låten “Baby” svänger det till och sedan puttrar det på i ett soft småmysigt tempo. Det är väl egentligen bara i “Rats” det bränner till ordentligt och låten utvecklas till en episk rocklåt. Även i “16th & Valencia Roxy Music” händer någonting som gör att det sticker ut mer än det övriga. Allt för många låtar är konturlösa, som tex “First song for B” och “Last song for B”, där han sjunger så tyst och försiktigt att låten bara fladdrar helt planlöst ackompanjerat av försiktig akustisk gitarr. Men det är å andra sidan just så som denna genre av musik låter, den som kallas Freak Folk och som just Devendra Banhart associeras starkt till.

Torsten Ferm

Julian Casablancas “Phrazes For the Young” (RCA/Sony)

The Strokes sångare Julian Casablancas kommer nu ut med sin första soloplatta Phrazes For the Young. Oftast brukar sångarna var först med att prova vingarna solo, men Casblancas är nästan sist ut i bandet att ge sig ut på soloutflykt och har föregåtts av olika tidigare soloprojekt från bl.a. gitarristen Albert Hammond Jr. och basisten Nikolai Fraiture.

När New York-bandet Strokes första platta Is This it kom 2001 mottogs den särskilt i England som en omedelbar modern klassiker och Strokes hyllades som värdiga tronarvingar i rakt nedstigande led från tidigare typiska New York-band som Velvet Underground och Television. Strokes hajpades stort. Sedan dess har de i det allmänna kritikerperspektivet förlorat avsevärd mark för varje ny platta som kommit, med First Impressions of Earth (2006) som det senaste alstret. Och sedan ett bra tag har de i fråga om popularitet och genomslag även blivit omkörda av andra hippa rockband från hemlandet som t.ex. Kings of Leon och The Killers.

Jag tillhör dock dem som tycker att alla plattor Strokes gjort är magnifika. Och när det gäller denna Julian Casblancas första soloplatta räknar jag den som så gott som en nya platta av Strokes – för det här låter i princip som Strokes rakt igenom. Med förbehållet att gitarrerna får se sig trängda åt sidan av synthar.

Ja, den rådande trenden bland många artister just nu är att 1980-talets elektroniska synthsound är den nya coola retro-rock’n’rollen (typexempel formulär 1A: Lars Winnerbäcks senaste singel ”Jag får liksom ingen ordning”) och detta är något som också Casblancas omfamnar på detta sitt första soloalbum, och inte minst på första singelsläppet ”11th Dimension”, med mer lyckat slutresultat än de flesta andra i den här retrovågen.

Phrazes For the Young låter som ett nyuppväckt Strokes, piggare än kanske någonsin tidigare. Strålande party-rock’n’roll med solglasögonen på, och varför inte en perfekt kyld Dry Martin i handen?

Henric Ahlgren

Muse “The resistance” (Warner)

Muse är ett band som har mycket att leva upp till. Förra skivan ”Supermassive Black Hole” blev en stor succé och två utsålda kvällar på Wembley Stadium visar tydligt på ett allt större genomslag för det brittiska ”nyalternativproggarna”. De blandar glammiga gitarrer med hård sampling, falsettsång och orkesterstycken, något som gör dem relativt unika i dagens musikklimat.

Det låter generellt väldigt bra men skivan spretar alldeles för mycket åt alla olika håll. Samtidigt som det gör lyssningen svår så är överraskningen när klassiska pianostycken blandas med industridoftande trummor oerhört välkommen. Det är charmigt och fungerar förvånande ofta men den enhet som ett album bör vara går förlorad. Som enskilda låtar finns det inte mycket att klaga på. ”United States of Eurasia” hade kunnat vara b-sida till Queens ”Bohemian Rhapsody” och ”Uprising” är ett av de bättre inledande spår jag hört på senare år. Men det känns, som sagt, aldrig riktigt som ett album. Snarare som en samling låtar utan någon vidare koppling till varandra. Muse borde kanske göra något av sångaren och gitarristen Matt Bellamys tankar om att bara släppa längre stycken som singlar och överge albumformatet i framtiden.

Det som är bäst på ”The Resistance” är nämligen de tre avslutande spåren, ”Exogenesis: Symphony”. Där blandas Bellamys karakteristiska röst med piano och orkestermusik. De dundrande trummorna och ylande gitarrerna får oftast stå tillbaka under denna sista del, men när de väl kommer in så känns de passande, även om det hade fungerat alldeles ypperligt utan det elektroniska manglet.

På det stora hela så är ”The Resistance” en trevlig bekantskap och den gör en verkligen inte besviken. Men Muse måste lära sig att ibland låta det stora och bombastiska stå tillbaka för det lite mer lågmälda, för det är i de partierna Muse är som allra bäst.

Sebastian Ferm

Rammstein “Liebe ist für alle da” (Universal)

“Ich hab’ mein hertz in Heidelberg verloren”. Ja, så heter den poetiska ramsan som har suttit som fastnaglad ända sedan grundskolan. Föga anade man då att Heidelberg skulle bytas ut mot en närliggande ort vid namn Ramstein. I staden Ramstein inträffade 1988 en svår flygolycka och här hämtade gruppen Rammstein sitt namn, som i princip kan översättas till murbräcka. Det är här mitt hjärta klappar nu.

“Kärlek är till för alla”. Jovisst det är sant, speciellt om man tycker om kärlek som förmedlas via industrimetall. Rammstein’s sjätte album är deras bästa någonsin. Mångfasetterat och genuint auktoritärt sprider de sina gracer i alla genrer.

Musiken är ledsen och gotisk och deras språkval anmärkningsvärt. Det tyska språket blommar ut i full frihet.Viktigare än så är att vi pratar om en östtysk dialekt som intill murens fall (1989) var separerad och okänd för det övriga Tyskland. Detta ger ytterliggare en förhöjd styrka i de lyriska omvälvningarna. En repetition av den tyska grammatiken är kanske nödvändig men å andra sidan har väl ingen glömt de objekt som styr ackusativ och dativ?

Rammstein triumferar och arbetar upp ett scenario med het ånga och eldsprutande bazookas i den inledande “Rammlied”. Ljudvågen som sänds ut förespråkar domedagens omedelbara närhet. Vi hänförs via påfallande starka riff in i Rammstein’s värld. Ingen armerad brandvägg kan stå emot denna attack.

“Wiener Blut” är förmodligen det mest skrämmande melodin som någonsin har skrivits (och då menar jag alla kategorier). Här väcks associationer med den grymma verkligheten. Idag är ingen oberörd av de hemskheter som föregår ute i stora världen och här hamnar man direkt in i de dunkla katakomberna där ingen vill vara. De kalla kårarna som rinner längs ryggraden vill aldrig sluta. Frågan är om inte grymheterna i den värld vi lever i ändå har kommit ikapp Rammstein’s  kontroversiella attityd som förespråkats sedan 90-talet. Verkligheten överträffar dikten.

Den mest kända titeln på skivan är “Pussy”. Den kan anses som tramsig , klumpig och rent av provokativ men vad gör väl det. Ett så taktfast och medryckande epos är svårt att lämna oberört. Detta är enda spåret där tyskan uppblandas med engelska, men det sätter bara en humoristisk prägel på helheten. För övrigt får man gratulera de anhängare som har haft möjlighet att införskaffa den specialutgivna CD:n med metallboxen och alla dess tillbehör (hmmm….). Mycket nöje.

Det finns även ballader om än efter Rammstein’s koncept. “Ich tu dir weh” som skapar eftertänksamhet och min favorit “Fruhling in Paris”. En anekdot där Till Lindemann fraserar sin stämma så att även små franska ord får plats.

Att avnjuta en konsert med Rammstein hade förmodligen varit den ultimata upplevelsen. Ljudmattan, de pyrotekniska effekterna och det kraftfulla språket hade definitivt framkallat en masshypnos där det hade varit angenämt att närvara men desto svårare att kontrollera. Jag hade dock aldrig släpp iväg mina egna barn på konserten. Däremot hade jag inte tvekat en sekund att gå själv.

Angela Merkel, Michael Schumacher, Franz Beckenbauer - Lyd mitt råd. Lås in era barn. Rammstein är tillbaka och dom kan vara i en stad nära er. “Alles verloren -Rammstein bliebt unvermeidliches da”.

Thomas Claesson

“Twilight: New Moon” Soundtrack (Atlantic/Warner)

Om man bortser från Stieg Larssons trilogi så är Twilight-trilogin snäppet mer hypad, i alla fall i Hollywood. Jag blev inte så tagen att jag trillade ur soffan när jag såg första filmen. Det räcker att säga att det var snyggt foto. Hur det blir med uppföljaren New Moon återstår att se. Just nu har jag bara soundtracket att förhålla mig till. Första soundtracket sålde 3 miljoner ex välden över. Bara en sådan sak. Det kallar jag hype. Soundtracket innehåller ett stort knippe starka låtar med en mörk ljudbild.  Death Cab for Cutie står för första singeln “Meet me at the Equinox”.

Annars är det kul att Lykke Li finns med och framför ”Possibility”. Sedan finns artister som The Killers, Black Rebel Motorcycle Club och Band of Skulls med i laguppställningen.

Soundtracket har redan hamnat på Billbord-listan och flera av banden är ute på en ”New Moon”-turné. De åker runt i USA och marknadsför filmen och nu återstår väl bara att se om hypen funkar!

Mattias Ransfeldt

Fu Manchu “Signs of infinite power” (Century Media/EMI)

Fu Manchu från Kalifornien tycks ha peakat 1997 med plattan The Action is go. Sen dess har de inte presterat något värt att minnas. Detta gäller tyvärr även nya Signs of Infinite Power som inkluderar ett knippe ganska korta och mycket snabba spår så gott som totalt befriade från bra melodier och utan finess och nyans i nästan alla beståndsdelar. Några undantag hittar jag: andralåten Steel Beast defeated får mig att gå igång med ett skönt riff som till skillnad mot sina motsvarigheter i övriga spår inte bara tröttsamt maler på utan har lite oväntade vändningar. Nu har ju då ett enda riff, hur fantastiskt det än är, aldrig kunna bygga ett helt studioalbum. Det andra undantaget från regeln finns i form av trummisen Scott Reeder som gör en fin insats plattan igenom med ett gediget, blytungt anslag.

Fu Manchu, som startade som ett hardcore punkband alldeles i skiftet 80-90-tal och åren därefter inhämtade en hel del från grungen, hade nog sin storhetstid under det knappa decenniet som följde. Därefter har det gått på rutin. Scott Hill på gitarr och sång är den enda kvarvarande originalmedlemmen och bör väl måhända beundras för att han envetet hänger i ännu.

Mats Johansson

Näääk “Näääk vem?” (Slang/Bonnier Amigo)

Han har cool soul och funk i rytm och röst, Näääk från Gullmarsplan, och är en av flera uppstickare med attityd inom den nya vågen svensk hiphop. Han har redan visat vad han kan prestera i enstaka låtar som Mina Gangstas och Så Jag Lever Mitt Liv.

Nu ligger studioalbumet Näääk Vem? tillgängligt i såväl fysiska som digitala skivhyllor.
Näääk rappar så gott som uteslutande om party, tjejer och rökning av illegala substanser och i längden blir det lite för enahanda kan jag tycka. Vad gäller beats och rhymes finns inget att anmärka på: Näääk levererar, dock utan att överraska.

Albumet gästas föredömligt av bland andra Kaliffa, Nimo och Mackish Price. Bästa spår är nämnda Så Jag Lever Mitt Liv med sitt schyssta reggaegung och När Ska Han Växa Upp med en störtskön medverkan av Kaliffa som grädde på moset.

Mats Johansson