nyaskivor.se

The Grand Opening ”In The Midst Of Your Drama” (Tapete/Border)

Ett svenskt americanagäng som imponerar från första spåret med en tätt luftig ljudbild som ramas in av svenskt vemod. Egentligen är det fel att börja en recension med en sammanfattning. Men förhoppningsvis läser du resten också när det handlar om bandet The Grand Opening. Gruppen verkar vara en trio och består av John Roger Olsson, Jens Pettersson och Otto Johansson.

Deras musik, med en försiktig instrumentering, ger ofta bilden av en lantlig idyll. Låtarnas tempo är lugna och påminner om vårens första varma vind som förebådar en kommande sommar med både sol och ett varmt tätt regn. Men det är också detta som är plattans styrka, och svaghet. Nu är det bara inledande Through Your Shield och Be Steady som höjer tempot i musiken på ett övertygande sätt. I den sistnämnda med ett försiktigt blåsarrangemang i botten och sångstämmor som ligger tätt inpå varandra. Här har trion skapat ett eget guldkorn. Tankarna går osökt till amerikanska förlagor och kanske förebilder som Jayhawks och America.

Efter hand tappar plattan fart trots John Roger Olssons övertygande sånginsat. Han har ett sorgkantat vemod i rösten som är bedårande. Speltiden är föredömligt kort så det hinner aldrig  bli långsamt och tråkigt.  Men till nästa gång önskar i alla fall jag mer varierande takt och tempo. Utöver denna lilla klagosång i marginalen så visar The Grand Opening  på en spännande mogenhet i sin americanainspirerade svenskproducerade musik.

Bengt Berglind

Against Me! ”White Crosses” (Warner)

Det här är skit!

Det här är skit!

Ja just det – det här är skitbra!

Against Me från Gainesville, Florida släpper i och med skivan ”White Crosses” sitt sjunde fullängdsalbum. Låtarna på den nya skivan står lika mycket i skuld till Gainesvilles stolthet Tom Petty och New Jerseybördiga Bruce Springsteen som till Green Day och Sex Pistols. Med andra ord punkpop som går åt rockhållet, vilket får mig att närmast jämföra Against Me med band som The Gaslight Anthem och Blacklist Royals.

Bästa låten är öppningslåten och titelspåret på skivan ”White Crosses” fast bortsett från den håller skivan en mycket jämn och hög nivå. Låtarna är varierande (allt från ballader till riktiga rockrökare) vilket gör skivan spännande trots sin spretighet.

Lars Svantesson

The Concretes ”WYWH” (Licking Fingers/Playground)

Detta är Concretes fjärde album, och jag har inte hört någon av de tidigare tre. Isåfall bara något lösryckt spår på radio eller tv som hamnat i ett av hjärnans mörka små hörn. Ändå tycker jag att jag  känner igen allt på plattan sen tidigare. Är det för att det är svensk pop med det där lilla nordiska vemodet som vilar över stora delar av materialet på WYWH ? Eller är det Lisa Millbergs återhållna svala röst som ibland ligger farligt nära fryspunkten, men på ett skönt sätt. Det kan också vara så att WYWH innehåller en massa bra melodier som  kommer att fastna så småningom. Concretes har också plockat fram coola discotakter här och var, som har ett lägre tempo än vad dansgolvet fodrar.  Ändå är de både dansvänliga och inte. De bästa exemplen på detta är Good Evening och All Day. Säkert kommer någon av dessa förträffliga låtar att dyka upp på filmduken eller i något svalt livsstilsmagasin i tv. Skönt avslappnade spår är också Oh My Love och höstmörka Sing For Me. WYWH kan var ett av denna hösts bästa soundtrack.

Bengt Berglind

Gary Wright ”Connected” (Larkio/ADA/Warner)

Gary hade en rockkarriär i bandet Spooky Tooth under slutet av 60 talet och en bit in på sjuttiotalet. För rätt exakt trettiofem år sedan hade han en hit som soloartist. Låten ”Dream Weaver” från plattan med samma namn blev en liten kassasuccé för honom.

Idag låter han som en ringrostig Rod Stewart eller som en desperat Jimmy Nail som vill få fart på sin karriär igen. Musiken skulle passa i en nysinspelning av ”Snuten i Hollywood”.

Mattias Ransfeldt

Jenny and Johnny ”I’m having fun now” (Warner)

En trevlig historia det här. Jenny Lewis från Rilo Kiley’s och Jonathan Rice, kanske mest känd för sin roll som Roy Orbison i I Walk the Line. Men också för sin egen sin egen musikkarriär. Ett musikaliskt samarbete som har mynnat ut i en debutplatta för den här duon.

De har sjungit på varandras skivor tidigare, men först nu står de som enad popfront. Det är sundtals vackert och gulligt, men också Beach Boys-medryckande på sina ställen. Jag fastnar för ”Big wave” på skivan. Men det finns fler fina popslingor att ta till sig, och jag kommer på mig själv att jag ler större delen av skivan.

Mattias Ransfeldt

Severe Torture ”Slaughtered” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Det gäller att vara på tårna när man lyssnar på holländska (!) death metal-veteranerna Severe Torture och deras Slaughtered. Höghastighetsriffen och den för genren typiska growlsången varvas med oväntade instrumentala partier, ofta i ett lugnare tempo. Helt klart ett intressant grepp som ger en välbehövlig extra dimension till låtarna.

Bästa låtarna är finfina höghastighetsprojektilerna Unholy Misconception, Deride Jesus och Incarnation Of Impurity, varav den förstnämnda är något av en mall för den perfekta death metal-låten.

Skivans 38 minuter speltid är alldeles lagom för att ge öronen/huvudet den perfekta dosen av brutalitet. I en genre där Cannibal Corpse regerar tillhör Severe Torture helt klart skaran av potentiella tronarvingar.

Men en mycket viktig detalj saknas nästan helt och hållet på Slaughtered: basen. Det är absolut inget fel på själva ljudet i övrigt, nej då, skivan har ett för genren förvånansvärt ”luftigt” sound. Men ett lagom mullrande basljud hade inte skadat…

Den som mer än gärna lyssnar på Cannibal Corpse (och varför inte Napalm Death) gör bäst i att kolla upp Slaughtered. Att inte göra det vore ett misstag, jag lovar.

Magnus Bergström

Sharon Jones & The Dap-Kings ”I learned the hard way” (Daptone/Border)

Har du misstagit dig någon gång? Varit helt övertygad om en sak men plötsligt stått där med skägget i brevlådan? Jag kommer ihåg när min kompis spelade Sharon Jones & The Dap-Kings ”100 days, 100 nights” för mig. Jag blev helt paff och lite putt på mig själv för att jag hade missat detta ”guldband från 60-talet”. När jag sa det skrattade kompisen och sa; ”nja, 60-tal? Den är släppt i år (2007)”. Genom sound, konvolut, kläder, spelsätt, ja rubbet hade de lurat brallorna av mig. Men vad gjorde det? Det var ju hur bra som helst.

Nu har deras senaste platta ”I learned the hard way” landat och, JA, det är fortfarande samma underbara stuk. Men räcker det?

Det finns två faktorer som är bärande; låtarna och hennes röst. Utan dessa två komponenter hjälper det inte hur mycket 60-tal som konvolut, sound och kläder andas. Stommen måste finnas där.

Och det gör den.

Med råge.

Detta är deras bästa platta, säger jag.

Lyssna på ”Better Things, ”Without a Heart” och ”The Game Gets Old”. Lyssna på texten i ”Window Shopping” och du kommer förstå att det här bandet vet att de har en grym sångerska full av attityd och riktigt starka låtar. Att de sedan är så smarta att de vågar köra konceptet fullt ut är bara underbart för oss entusiaster. Och så kan de ju spela med, det underlättar ju en smula …

Betyget är 4,5 utan darr på manschetten.

Hasse Carlsson

Iron Fate ”Cast In Iron” (Massacre/Sound Pollution)

Förnyelse är något man gärna eftersträvar inom det mesta och likväl musiken. Att Heavy Metal är en genre som nu är så bred att vi får kopior på andra band är ej ovanligt. Men ibland kan man förnya något genom att ta tillbaka det som var bra från förr. Det är absolut ingen hemlighet att det gamla ånyo är populärt, det har Guitar Hero bevisat flertalet gånger.

Iron Fate heter tyska metalbandet som släpper sin debutskiva ”Cast In Iron” som härstammar från den klassiska hårdrocken, likt Enforcer som jag recenserade tidigare i år. Liknelsen med band som Iron Maiden, Iced Earth och flertalet andra går ej att bortse från, men Iron Fate sätter ändå en unik prägel på det hela. Och faktum är att ibland behövs även dessa band. Jag personligen saknar dom.

”The Arrival” som är första låten på skivan presenterar de åtta högoktaniga spåren på ett bra sätt och nivån sjunker endast en gång, ”Imagine A Better World” som tyvärr också är riktigt usel. Ljudet är aningen tyngre än andra band inom genren, vilket jag tycker passar till låtarna och framförallt texterna. Denis Brosowski som sjunger är en kommande storstjärna som jag tycker är den mest karaktäristiska sångaren jag hört på länge. Han tenderar redan till att göra en ”Bruce”, mata de höga tonerna överdrivet ofta, vilket är ett stort minus tyvärr. Men jag hoppas att han kan dra lärdom och utvecklas utöver det vanliga. Det kan stundtals bli som för många andra band, väl lika från och till men det bryter av i vissa låtar. I slutändan är Iron Fate ändå mycket minnesvärda, inte minst för sången.

Favoriterna på skivan är helt klart ”Iron Fate” och ”War In The Streets” som båda visar på hur man lägger upp för fina refränger. Man nyttjar även sången som allra mest där utan att överdriva. Majoriteten av låtarna är dock helt okej. Det ska bli spännande att se hur de kan utvecklas i framtiden och få till det där extra magiska som saknas. Slarvet måste även bort och sedan krävs det där lilla extra.

Men ändå om man inte räds band som Iced Earth(framförallt de äldre skivorna) så bör man spana in Iron Fate´s första skiva. Debuten är avklarad och jag tycker man förtjänar väl godkänt i betyg.

Ricky Löfqvist

Belle & Sebastian ”Write about love” (Rough Trade/Border)

Det finns få grupper kvar som är så poppiga i sin popmusik som skottska veteranindiebandet Belle & Sebastian. Det skulle vara Teenage Fanclub i så fall. Sedan starten 1996 fortsätter B&S att producera en smart melodiös popmusik som får mungiporna att peka uppåt i höstdeppet. Numera är det fördömligt producerat och det låter så enkelt och bekymmersfritt  när melodier som I Didn´t See It Comin’, Write About Love och Little Lou,Ugly Jack and Prophet Jack smeker öronen. I den sistnämnda har man plockat in Norah Jones som gästvokalist. Det är besynnerligt hur starkt hon kan färga och göra denna låt till sin egen med sin karaktäristiska röst. Denna duett med Stuart Murdoch kan man återvända till gång på gång.

Det enda jag saknar med detta sympatiska popband är en gnutta av svärta och lite lagom smärta. För ibland blir det något för lättviktigt och naivt som i I Can See Your Future, där de låter som en parodi på sig själva.

Utöver den markering i marginalen är Write About Love en vitaminpopinjektion som behövs i höstens iskalla snålblåst.

Bengt Berglind

Strangeways ”Perfect world” (Frontiers/Cosmos)

1989 kom det melodiska brittiska hårdrockbandet Strangeways med sitt andra album Native Sons som hyllades av musiktidningen Kerrang som ”the greatest and most preciously perfect AOR album of all time”. På debuten hade Tony Lidell sjungit, men därefter tog amerikanske Terry Brock vid efter att ha övertalats av bandets producent Kevin Elson (Journey, Europe) att gå med. Native Sons sålde dock inte i nivå med den översvallande kritiken och det stora genombrottet kom aldrig, även om bandet därefter släppte ytterligare ett par högkvalitiva album.

Nu är Strangeways efter bortåt tjugo år tillbaka med en återföreningsplatta med Brock på sång – Perfect World. Och i en perfekt värld hade denna nya skiva kanske toppat de tidigare, men även om den är kompetent är den tyvärr ganska tam. Bästa låten heter ”Movin’ On”. Det kan dock vara en god idé för intresserade att kolla upp Strangeways backkatalog.

Henric Ahlgren