Posts Tagged ‘v.48’

På väg tillbaka?

Weezer Hurley (Epitaph/)
Weezer ”Hurley” (Epitaph/Cosmos)

betyg 3

Weezer har i mina ögon alltid varit ett fenomenalt band som mixat punk och pop på ett härligt sätt som ytterst få andra band har lyckats med. Men i och med de senaste årens releaser har det mesta känts slentrianmässigt och ganska tråkigt. I och med albumet ”Hurley”, bandets åttonde sedan starten i början av 90-talet, upplever jag en uppåtsving som om bandet har tagit nystart. ”Hurley” håller inte samma klass som de tidiga plattorna men den håller helt klart en högre klass än de senaste fullängdarna.

Den som någon gång har hört Weezer kommer även på denna skiva känna igen sig, för musiken är precis som vanligt typiskt Weezer-aktig. Det vill säga en punkpop som kan vara både sockersöt och mer eller mindre stenhård.

Det känns skönt att se att ett av mina favoritband är på väg att komma på rätt köl igen. Min musiksmak hade nog inte varit den samma om jag inte för massa år sen hade blivit nästintill besatt av Weezers första självbetitlade album (även kallad för The Blue Album).  Nu på senaste skivan finns det några riktiga pärlor, fast inga i samma klass som på tidigare nämnda skiva.

Den bästa låten på den senaste Weezerplattan är inte en egen komposition utan en cover av Coldplays låt ”Viva La Vida” som är helt jävla briljant. Och för att få detta uttalande i proportion kan jag meddela att jag aldrig har förstått mig på Coldplay överhuvudtaget och tycker de är rent av dåliga. De egen komponerade låtarna som står ut mest är ”Memories” och ”Smart Girls”.

Kul att se Weezer är på väg tillbaka mot sin riktiga toppkaliber, man är inte där riktigt än men förhoppningsvis är de där i och med nästa släpp.

Lars Svantesson

Tags:

05

12 2010

Rock and roll med kaxig attityd

Zodiac Mindwarp & The Love Reaction We Are Volsung (Steamhammer/SPV)
Zodiac Mindwarp & The Love Reaction ”We Are Volsung” (Steamhammer/SPV)

betyg 3.5 

Det var inte igår, men nu är det återigen dags för herr Mindwarp & co att ta oss lyssnare med på en smutsig rock and roll-resa med kaxig in your face-attityd. Jag får av någon anledning känslan av ett band bestående av cowboys och vikingar vars uppdrag är att röja och – självklart – även få lyssnarna att röja.

Skivans låtutropstecken är Stark Von Oben med en mycket medryckande refräng (nästan) i klass med bandets klassiska megahit Prime Mover, och Tree Rider med ett svåröverträffat tunggung främst tack vare en formtoppad The Cat (nej, inte Peter Criss) som briljerar bakom trummorna.

Apropå trumspelet så är ett av skivans minus att just dessa inte låter lika bra som övriga instrument, nej, känslan av demoinspelning är ofta påtaglig när The Cat öser på som mest. Å andra sidan gör det att skivan får mer av ett livesound, och det är kanske inte det sämsta (smaken är som baken)…

Don’t Touch My Guitar och Kill Me a Mockinbird är dom svagaste låtarna, eftersom dom har refränger som känns minst sagt tjatiga redan första gången. Det vore förresten inte en ny Mindwarp-skiva utan snuskiga texter, och av flera sådana inslag går förstapriset till We Ride med bland annat följande textrad: ”she kisses the barrel of my gun”…

Musik som den här upplevs med fördel live i sällskap med en öl eller två. Med andra ord kanske det är läge för en spelning på Sweden Rock Festival 2011?
 
Magnus Bergström

Tags:

04

12 2010

Jämnmysig rakt igenom

Sarah McLachlan Laws of Illusion (Arista/Sony)
Sarah McLachlan ”Laws of Illusion” (Arista/Sony)

 betyg 3

Efter ett elva årigt äktenskap som går i kras kunde man ha förväntat sig ett brutalt album. Men istället blir det vackra kärleksånger som påminner om Dido Armstrons musik. Life for Rent-tjejen om ni minns henne.

Det är lite drömsk och filmiskt över hennes produktion. Sarahs musik passar utmärkt till ett glas rött och lite svampsoppa i höstmörkret. Inga av låtarna utmärker sig från mängden, det är en jämnmysig skiva rakt igenom.

Mattias Ransfeldt

Tags:

04

12 2010

Något mörkare än tidigare givar

Monster Magnet ’’Mastermind’’ (Napalm/Border)
Monster Magnet ’’Mastermind’’ (Napalm/Border)

betyg 4

Monster Magnet är för mig ett band som jag upptäckte ganska sent. Givetvis har jag hört Space Lord tusentals gånger i mitt liv, men jag har aldrig riktigt brytt mig om att kolla upp dem mer. Nu när de släpper albumet Mastermind så kan jag inte låta bli att tycka att jag varit lite dum som inte lyssnat mer på detta band. Det finns otroligt mycket som är bra här alltså.

För att börja med något så vill jag nämna frontmannen själv (som kanske egentligen ensam står för vad Monster Magnet är) Dave Wyndorff. Kvinnokarl och en riktig rocker är han känd som, men nu har han lagt på sig ett stort antal kilon. Till följd av hans medicinering för drogavvänjning så har han inte lika lätt att bränna fett. Jag såg bandet på Metaltown för tre år sen och det var ingen sexmagnet längre men vad spelar det för roll. I den just nu feta kroppen så gömmer sig en riktig röst av guld. Den är så otroligt bra och fyller sitt syfte i musiken alldeles perfekt. Musiken är växlande bredbent rock som inte, lyckligtvis, blir gubbig, utan den känns uppstudsig och fräsch. Mer tempolåtar varvas med långsammare låtar som bygger upp fina stämningar. Den känns också något mörkare än tidigare givar, som bl.a. märks i öppningslåten Hallucination Bomb.

De bästa låtarna på detta album är nämnda Hallucination Bomb, Bored with Sorcery, Gods and Punks, The Titan Who Cried Like A Baby, 100 Million Miles, Time Machine. Som ni ser så finns det en hel del bra låtar på den här skivan.

Detta är ett riktigt bra släpp från Monster Magnet, jag vet inte riktigt om det finns något att klaga på. Det vore kul att se Dave sjunga en lite annan genre, denna typ av rock kan lätt bli lite enformig, i Monster Magnets fall om man ser till hela deras karriär. De har väl stått och stampat lite på samma mark ett bra tag nu. Detta är anledningen till att det inte blir högsta betyg, men skivan är väl värd 4/5 djävulshorn.

Martin Engström

Tags:

03

12 2010

Hellre bränna än följa

Burden Of Grief Follow The Flames (Massacre/Sound Pollution)
Burden Of Grief ”Follow The Flames” (Massacre/Sound Pollution)

betyg 1.5

Burden of Grief är ett tyskt band som spelar hårdrock och har fått sin skiva mixad i Sverige, den har vi hört förut inte sant? Dan Swanö har tagit åt sig uppgiften att piffa upp den här brinnande kolbiten.

Skivan har man döpt till ”Follow The Flames” och låt nummer två har samma namn, vilket också är låten de själva skyltar med allra mest. Men det tar inte lång tid innan jag allvarligt funderar på att plocka fram en flaska Jägermeister, det här kommer bli en lång eftermiddag. Det är inte så mycket som egentligen är dåligt med skivan, det är oftast inte så bra. Jag sitter helt ointresserad och hör när ”Mike” vrålar, det känns som att det aldrig är slut. Det finns säkerligen mycket tanke bakom varje spår men utan någon som helst motivation till varför någon skulle vilja lyssna på resultatet.

Ljudet på skivan är bra och välproducerat likaså. Det finns portioner av musiken som faktiskt är riktigt bra, men tyvärr alldeles för sällan. Om inte ens en enda låt lyckas fånga min uppmärksamhet, då har man inte lyckats. Nu torde det väl vara så att jag oftast har svårt för riktigt tung musik, men om man jämför BoG(Burden of Grief) med exempelvis svenska In Flames, då har de lång väg kvar att vandra. Och då anser jag inte att In Flames är märkvärdiga på något vis!

Temat på skivan är dock mycket bra och jag följer några av texterna, när jag kan höra dom med viss entusiasm. Framförallt vill jag lyfta fram Sabina Classen som sjunger på låten ”Refuse/Resist” och gör ett fint arbete.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om det här, gillar man det man hör av singlarna, ja skaffa skivan då. Ni är säkert relativt ensamma om att gilla det och var då glad för att BoG ändå varit aktiva i 16 år och kommer troligen fortsätta ännu ett tag. För er andra så spendera pengarna på schysst ved att bränna med istället. Men om ni tycker att det här låter negativt, vänta då bara tills ni läst lite längre ned.

Jag må ogilla ”Follow The Flames”, men skivan är ändå ofarlig i det avseende att man i princip kan ignorera den. Men deras bonusmaterial i form av skiva nummer två, den förlåter jag aldrig!

Ricky Löfqvist

Tags:

03

12 2010

Gus G & co levererar power metal av mycket hög klass

Firewind Days Of Defiance (Century Media/EMI)
Firewind ”Days Of Defiance” (Century Media/EMI)

betyg 3.5

För den som sedan tidigare är ett fan av Firewind är det inga konstigheter med nya given Days Of Defiance, det är business as usual. Det vill säga power metal av mycket hög klass. Man kan onekligen säga att gitarristen Gus G är trogen musikstilen som gett honom ära och berömmelse (och en plats i Ozzy Osbournes band). Bra det!

För vem kan värja sig mot fartfyllda kanonlåtar som The Ark Of Lies, World On Fire (bäst på skivan), Embrace The Sun och SKG (finfin instrumental och lätt progressiv godbit).

Apollo Papathanasio är en sångare som få i genren kan mäta sig med och han gör som vanligt en mycket bra insats, och verkar som gjord för just det här bandet.

För den som tycker om Yngwie Malmsteen så präglas många av låtarna av gitarr- och keyboarddueller i bästa Malmsteen/Johansson-stil.

Betyget stannar dock vid 3,5 (vilket i och för sig är bra) eftersom det på slutet blir lite väl mycket av samma vara.
En personlig reflektion: det vore finfint att se/höra bandet på någon av nästa års svenska festivaler. Jag minns med glädje deras framträdande på ett regnigt Rockweekend 2008.

Magnus Bergström

Tags:

02

12 2010

Stark musik och starka texter

Christer Lindén ”Thomas Evangeliet” Bok/CD (Libra Arctic)

betyg 4

Valborgsmässoafton för tre år sedan förlorade Christer Lindén sin bror Thomas i Molkom. Det var en smitningsolycka av en påverkad bilförare. Den här boken är en hyllning med fina minnen från barndomen, en del av bearbetningen av sorg och ilska efter denna personliga tragedi. Men det är också en bok i lyxförpackning med tillhörande CD-skiva. Eller om det är en CD med ett väldigt utförligt skivkonvolut. Christer är fostrad i hårdrockens tecken, han sjöng under en period i Mantaray KD som gavs ut av tyska People Like You. Han har sjungit i flummiga Sister Moon på 90-talet, men på senare år är han mest känd för sina Dan Andersson-tolkningar och visor med starka texter. Han gav ut en fantastiskt bra skiva, ”Svenska sår” (2008), som var halvakustisk. Den var utlämnande och personlig.

Den här gången är det också personligt - Thomas Evangeliet.

Det värmländska vemodet kan vara det bästa som kommit från Christer. För det här är äkta smärta. Det har hänt på riktigt. Det är moll från Molkom. När jag först tog mig tid att lyssna på skivan låg jag på min spikmatta. En annan form av smärta. Utan att jämföra på något sätt.

Vissa av låtarna hade jag hört tidigare men några när helt nya för mig. Utan dig (till min lillebror) finns även med på skivan Pilgrimsstig den skrev Christer till sin lillebror.

Jag tänder ljus och ligger på golvet och lyssnar på Christer Lindéns skiva Thomas Evangeliet. Han har nyss släppt en bok med samma namn om sin brors tragiska död. Boken fick jag läsa i omgångar, korta lässessioner, det blev för starkt annars. Vi har haft många och långa samtal, Christer och jag. Nyktra och fulla som sjömän, om våra syskon som vi mist i trafiken. Thomas dog på Valborg 2007, Linda dog sommaren 1999. Men det här är Christers smärta. Thomas- Evangeliet.

Det ringer på dörren. Christer går och öppnar, där står båda hans föräldrar. Hans far står med tom blick och säger:
- Thomas är död!!!

Thomas och hans bäste vän har blivit ihjälkörda och föraren smet från platsen och lämnade min bror att dö längs vägen likt en påkörd katt. Mitt liv raserade just där och då och ingenting har blivit sig likt igen, skriver Christer Lindén i sin nya bok. Det här är det starkaste jag har läst på länge. Det behöver inte stå Läckberg, Jungstedt eller Roslund och Hellström på boken för att det ska beröra.

Thomas Evangeliet (CD)
1. Vaggvisa
2. Två
3. Mor
4. En spelmans sång
5. Arbetsvisa
6. Änglar sjunger i dig
7. Frykens vatten
8. Barn
9. Gulblå dag
10. Dalgång #2
11. Utan dig (till min lillebror)
12. Sönderfall

Mattias Ransfeldt

http://www.myspace.com/christerlinden

Tags:

02

12 2010

Re-armerade masar

Sabaton
Sabaton ”Re-armed editions” (Black Lodge/Nuclear Blast/Sound Pollution)

betyg 3.5

Masarna i Sabaton gör under november och december ett flertal konserter på hemmaplan, inbegripet en alldeles egen kryssning med M/S Galaxy. Den lär vara slutsåld, så all lycka till den som fått tag i biljett. Sverigekonserterna är endast en del i den stora World War Tour på dryga 100 konserter de har genomfört under 2010, en turné som varit enormt framgångsrik ute i Europa.

Under tiden har de hunnit skaffa sig full kontroll över den egna backkatalogen och återutgivit de fyra tidigare albumen Primo Victoria, Attero Dominatus, Metalizer och The Art of War. De har remastrats (vilket blir re-armed enligt Sabatons terminologi) och försetts med diverse bonusspår som exempelvis covern Långa bollar på Bengt och Sabatons version av svenska nationalsången, inspelad live på Sweden Rock. Varken dessa eller övriga bonuslåtar är det emellertid som gör det mödan och ångesten värt att tömma plånboken så här i adventstid och alltså införskaffa sig dessa fyra ganska jämnbra plattor. Nä, snarare ljudet då som faktiskt blivit hörbarligen snäppet bättre, särskilt vad gäller de två första skivorna. Saknar du någon av dessa är det således den remastrade du bör införskaffa.

Sabatons svulstiga krigsromantik med marschliknande allsångsrefränger har en viss tendens att bli en aning tröttande i längden, men godbitar som exempelvis Ghost Division, Primo Victoria, Hellrider, Rise of evil, Panzer battalion och 40:1 kan jag höra hur många gånger på raken som helst.

Mats Johansson

Tags:

01

12 2010

En skiva man rekommenderar sina vänner att köpa

Kings Of Leon Come around sundown (RCA/Sony)
Kings Of Leon ”Come around sundown” (RCA/Sony)

betyg 5

Come around sundown är Kings of Leons femte, och kanske bästa skiva tillsammans. Från första skivan Youth and Young Manhood har de utvecklats – som sig bör – väldigt mycket. Bröderna Caleb, Jared och Nathan Followill med sin kusin Matthew har blivit ett band i världsklass, vilket märktes redan på fjärde skivan Only by the Night, då deras stora genombrott skedde.

Skivan är fylld av lugn melodisk rock med influenser från allt mellan country och 50-tal. De olika influenserna gör varje låt till en upplevelse i sig, men ingen låt spårar ur utan det hörs att det är Kings of Leon som gör musiken. Jag tror inte det går att misslyckas med de förutsättningar bandet har. Raspet i rösten, små musikaliska knep och de öppna, ärliga texterna.

Det finns inte en enda låt på skivan som inte är värd att lyssna på. Alla låtar är riktigt bra både text, musik och sångmässigt. Det är en jämn skiva med mycket hög kvalitet. Jag identifierar inga hitar som Sex on Fire och Use Somebody, men det tror jag å andra sidan inte hade gjort skivan bättre. Den är så bra som den kan bli och jag skulle rekommendera mina vänner att köpa skivan. Mina favoriter på skivan är Mi Amigo och Beach Side.

Sophia Lönnergård

Tags:

30

11 2010

Något att ta med sig Hemifrån

Blandade artister I Like It Better Here - Music From Home (Hemifrån)
Blandade artister ‘I Like It Better Here – Music From Home” (Hemifrån)

betyg 3

Ibland kan det vara skönt att slänga på en samlingsplatta med olika artister för att uppleva variationen i musiken.Men är det en tributplatta till en speciell artist kan man lätt få spel om någon hyllande artist faller ur ramen i sitt konstnärsskap . På denna samling kommer det inte att hända. I Like It Better är en samling sing- songwriters där majoriteten kommer från USA,. Två svenska sångare är också representerade. Samlingen  på  sjutton spår andas den sing och songwritertradition som växte fram under sjuttiotalet och där affischnamnen bland annat var James Taylor, Jackson Browne  och Cat Stevens. Många av de sångare som finns med på denna samlingsplatta har arbeta tillsammans med mer kända naman som Glen Frey, Neil Young och Jackson Browne.

På inledande This Is My Country som är en svidande kommentar  till USA:s inblandning i olika krig gästas Joel Rafael på scenen av Graham Nash och David Crosby.

Jeff Larsons vackra This Morning in Amsterdam gästas av Gerry Buckley från America  och Greg Coplands 27 Red House RD är några andra bra spår på denna samling. Men det som är kul med denna typ av samling är ju att det dyker upp nya namn med nya  okända röster. Detr är då man blir påminnd om hur viktig och stor musiken är, och vilken kraft den har, både hos den som skapar den och den som lyssnar.

I Like It Better  är en helt ok americansamling att ta med i bilen, telefonen eller i Ipoden. För det kan ju vara skönt att vara borta, om du kan ta med något du gillar Hemifrån.

Bengt Berglind

Tags:

30

11 2010