Posts Tagged ‘v.34’

Får fötterna att stampa takten med automatik

Skill In Veins Skill In Veins (Avenue of Allies/Sound Pollution)
Skill In Veins ”Skill In Veins” (Avenue of Allies/Sound Pollution)

betyg 2.5

Skill In Veins debutskiva börjar bra med svängiga godbiten Can’t Ride My Soul, som bär spår av Lynch Mob, Badlands och Guns ’N Roses. Sannerligen inga dåliga referenser. Och nästföljande Skulls On The Way påminner inte så lite om Skid Row i deras tyngre stunder.

Det är lika bra att direkt slå fast att det egentligen inte går att klaga på skivans innehåll. Egentligen. Men ändå; den här musiken har hörts förut – många gånger… Den där egna identiteten som skapar ett alldeles eget avtryck i musikhistorien saknas dessvärre. Men som sagt; det går inte att förneka att det handlar om musik som får fötterna att stampa takten med automatik. Och live på en rockklubb går det inte att misslyckas med dom här låtarna, den saken är klar.

Och man måste imponeras av unge gitarristen Andrea ’Andream’ Lanza som står bakom det här projektet. Vilka läckra gitarrsolon han bjuder på, wow! Min spontana tanke är att han skulle passa utmärkt som gitarrist i Ozzy Osbournes band.

Övriga musiker går inte heller av för hackor: Gabriele Gozzi (Killer Klown, Markonee) sång, Nik Mazzucconi (Glenn Hughes, Ian Paice) bas och Francesco Jovino (U.D.O.) trummor. Extra plus delas ut för det överraskande dubbeltrampet i slutet av Youth Times. Ett inte helt vanligt grepp på en melodiös hårdrocksskiva och därmed ett liiitet initiativ till en egen stil. Minus delas ut för att den lugna versen i I’m Living My Life är alldeles för lik valfri Skid Row-ballad. Som ett resultat av ovanstående rader så hamnar slutbetyget någonstans kring godkänt/bra, varken mer eller mindre.

Magnus Bergström

Tags:

29

08 2010

Ut genom bakdörren

Big Ball Hotter Than Hell (AFM/Sound Pollution)
Big Ball ”Hotter Than Hell” (AFM/Sound Pollution)

betyg 1

Varför slutade jag lyssna fastän skivan ännu inte är till ända?
  
Kan det bero på att det är Big Ball som avverkar ”Hotter Than Hell” i
bakgrunden? Ett gäng tyskar som anser sig vara en klonad version av AC/DC i rakt
nedstigande led. Hur kunde någon sätta den här musiken på pränt? Det borde
aldrig ha hänt. 

Big Ball trampar på utan finess. De vassa riffen saknas och låttitlarna/texterna
är så buffliga att helhetsbilden blir riktigt pinsam. En oformlig ljudmassa som
rör sig utan att någon lägger märke till den. Toner som skulle ha stannat kvar
nere i källarvalven i Nordrheim-Westfalen och aldrig nått upp till markytan.

Detta kan inte vara något annat än musikens motsvarighet till kalkonrullen Reine
& Mimmi i fjällen. En katastrofal historia där snöskotern på ett tidigt stadium
körde fast i snödrivan, blev översnöad och aldrig återfunnen.

Jag förstår att du vrider dig i graven Bon Scott, men jag skall inte plåga dig
längre. CD:n har redan lämnat handen och fladdrar så fint iväg i luften. Det är
otroligt hur långt man kan kasta en CD-skiva om man har lite snärt i handleden –
ända till papperskorgen faktiskt.

Thomas Claesson

Tags:

28

08 2010

Musikaliskt variation och personlig sång

Fantastic People Fantastic Music For Fantastic People (Fantastic/PLU)
Fantastic People ”Fantastic Music For Fantastic People” (Fantastic Music/PLU)

betyg 3

Efter runda svängar 20 lyssningar har jag fortfarande inte bestämt mig om skivan. Jag har hört mycket förut i The Doors, Jerry Lee Lewis och Brolle Jr. The Fantastic People har tydliga influenser av andra artister, men sammansättningen känns ny. Inspirationen från det etablerade materialet blir till något nytt värt att lyssna på. Skivan i sig känns komplett med mycket variation låtarna emellan där varje låt tillför skivan något nytt och det är mycket som händer längs vägen mot slutet.

Musiken är bra, musikerna gör ett bra jobb, texterna är bra. Det som stör är sången. Klas Bohlins har en väldigt speciell röst och stundvis mycket dålig engelska. När The Greatest Show kommer igång vill jag helst stänga av. Mina favoriter på skivan är då han inte sjunger och jag kan njuta av musiken. Man Of The Century är den enda låten rösten inte stör utan kompletterar musiken. Antingen så älskar man eller så hatar man Klas speciella röst det är upp till lyssnaren, däremot skulle jag råda honom att träna på det engelska uttalet.

Fantastic Music For Fantastic People är en bra skiva, men tyvärr inte mycket mer än så. Det finns mycket potential till vad som hade kunnat vara en mycket bra skiva. Ett band som bildades sommaren 2009 och redan under hösten började inspelningarna av skivan, kanske hastade de lite väl mycket.

Sophia Lönnergård

Tags:

27

08 2010

Spås en lysande framtid

Sister Sin True sound of the underground (Victory/Sound Pollution)
Sister Sin ”True sound of the underground” (AOR Heaven/Sound Pollution)

betyg 4

Det här är en av få grupper jag följt med intresse sedan tiden då de fortfarande bara hade demolåtar att visa upp, och jag vet vid det här laget att Sister Sin är lika med kvalitet.

Förra albumet Switchblade Serenades var riktigt bra, men de vek av lite från linjen de gick efter i sina demolåtar vilket enligt mig var fel väg att gå. De borde fortsatt i gammal stil.

I och med debuten Switchblade Serenades så satte de ner ena foten på de etablerade rockstjärnornas mark. Med True Sound Of The Underground har de tagit ännu ett kliv in och är det något svenskt metalband som jag i dagens läge spår en lysande framtid för så är det Sister Sin.

En stor del av framgångarna beror förstås på Liv, bandets alltid lika energiska och karismatiska front-kvinna. Hon har en röst som passar musiken perfekt och hon ger med sin unika stil liv åt varje låt.  Tillsammans med resten av bandet som även de gör ett perfekt jobb på skivan så blir det ren magi när de spelar. Det känns hårdare och råare än Switchblade Serenades och det är jag glad för, men för mig tänder det inte till så där härligt som jag vet att de kan få mig till att göra.

Men jag rekomenderar ändå ett köp för alla som gillade debuten. Bandet har höjt sig på flera punkter och jag hoppas och tror på många grymma utgivningar i framtiden.

Några favoritspår är: partylåten ”Outrage” och Ingemar Johansson-hyllningen ”Beat ém Down”.

Tobias Blixt

Tags:

26

08 2010

Peace And Love

Stone Temple Pilots Stone Temple Pilots (Atlantic/Warner)
Stone Temple Pilots ”Stone Temple Pilots” (Atlantic/Warner)

betyg 3

Stone Temple Pilots är återförenade efter nio års separation. Sångaren och
tillika frontmannen Scott Weiland är tillbaks efter en misslyckad sejour i
Velvet Revolver. I vilken skepnad han befinner sig i nu kan vara osagt, då han
med sitt vilda leverne knappast har gett sig ut för att vara något
svärmorsideal.  

STP red på en våg i grungens bakvatten då det begav sig. De levererade hitlåtar,
men blev aldrig riktigt insläppta i finrummet tillsammans med Pearl Jam och
Nirvana (som effektivt hade slagit undan benen på alla pudelrockare). STP åkte
stilla med i 2:a klass kupe´n i hopp om att få en bit av kakan när grungetåget
så småningom saktade in på perrongen.

STP återupplivar med den nya skivan spänningen som fanns i en för länge sedan
förlorad tid och anknyter till slutet 60-talet med sina lättsamma låtar. En
nyans av psykedelisk beröring finns dock vilket ger sig uttryck i texterna där
det underliggande mörkret bidrar med en förtätad stämning. 

Solskenspopen åskådliggörs av ”Cinnamon” och ”First Kiss On Mars”. Två små söta
travestier på West Coast Sound där enslinjen pekar så långt tillbaks som till
Byrds och Monkees.

”Dare If You Dare” kunde lika gärna ha platsat tillsammans med ”I Am The Walrus”
när Beatles begav sig ut på picknick med Magical Mystery Tour.  ”Hickory
Dichotomy” tassar i fotspåren efter David Bowie och ”Huckleberry Crumble”
stapplar rakt på självaste Marc Bolan.

Låtmaterialet håller en jämn standard och Weiland med sin starka röst lyfter
låtarna ett snäpp på skalan. Om STP blir missförstådda än en gång återstår att
se men de har onekligen gett sig in på en väg som bara är synlig för den som vet
var man skall leta.

Thomas Claesson

Tags:

25

08 2010

Tom är hetare än han har varit på decennier

Tom Jones ”Praise & Blame” (Island/Universal)

betyg 4

Tom Jones är 70 år och gör sin tightaste skiva på år och dag. Jag förbluffas av råheten och rockigheten på skivan. Albumet är inspirerat av Johnny Cash avskedsskiva. Det finns en råhet och äkthet i skivan som jag inte har hört sedan blueslegenden R.L. Burnside släppte sina sista skivor i slutet av 90-talet, ihop med Jon Spencer & co. Mellan hymner och gospelkörer låter självaste ”Tjuren från Wales” som White Stripes moderna bluestakter. Det är fläskigare och tuffare än man kunde ana. Hitta Toms Jones nya sound i R.L Burnsides skrammel blues ”Mr. Wizard” (1997).

Tom Jones slog igenom 1965 med låten ”It´s not unusual”. Sedan har han sjungit ”Delilah”, ”She’s a lady”, ”Green green grass of home” och förstås ”Sexbomb” mfl. På nya skivan ”Praise & blame” är det helt andra toner än vad vi är vana vid. Inspelade med folkrockproducenten Ethan Johns (som jobbat med Ryan Adams, Ray LaMontagne, Rufus Wainwright). För första gången kan jag säga att Tom Jones rockar fett! Tom Jones är tillbaka, hetare än han har varit på decennier.

Mattias Ransfeldt

Tags:

24

08 2010

Märklig mix av asfalt, neon, blommande ängar och öppna landskap

The Acorn No Ghost (Bella Union/Playground)
The Acorn ”No Ghost” (Bella Union/Playground)

betyg 3

No Ghost är gruppens tredje album. Det som inom vissa kretsar i musikbranchen brukar betecknas som det svåra albumet. Det är då  som lagret med låtar brukar tryta, bandet börjar gå varandra på nerverna eller att det storsatsande bolaget har fått nog när inte bandet har “cashat in“ som det var tänkt. När det gäller The Acorn har jag inte hela bilden klar hur det står till med det ena och det andra. Men jag vet att de tillhör kategorin indiefolkband och kommer från Canada. Rolf Klausener är frontfigur i kvintetten i fråga.

The Ghost  är inspelad förra sommaren i en avlägsen belägen stuga norr om Quebec och ska, enligt gruppen, i musiken ge en bild av både stadens puls och livet på landet. I Made the Law och Crossed Wires kanske med sina hetsiga gitarrer och studsande rytmer ska vara stadens ljud och själ. Lugnt framåtsträvande One The Line och öppet harmoniska Slippery When Wet ger ett lantligt intryck. Då tycker jag att The Acorn  visar upp sin bästa musikaliska sida. No Ghost är en besynnerlig och märklig mix av asfalt, neon, blommande ängar och öppna landskap. Denna gång skippar jag asfalten och trivs bäst i öppna landskap för och citera Lundell.

Bengt Berglind

Tags:

23

08 2010

En oväntat lyckad aha-upplevelse

A-Ha "Foot of the mountain" (Universal)
A-Ha ”Foot of the mountain” (Universal)

betyg458

Jag minns när jag på 80-talet besökte den lokala skivbutiken. Den var bokstavligen tapetserad med vinylomslag. På en av väggarna trängdes nyheterna och jag kommer ihåg att jag stod och lyssnade på den där A-ha-låten med den snygga MTV-videon. Nu 25 år senare kan jag knappast skryta med att jag troget har följt bandets karriär genom åren; givit dem en ärlig chans. För mig har A-ha aldrig varit ett album-band. Med nya ”Foot of The Mountain” bevisar de att jag hade fel. De kan mer än att bara göra några enstaka singlar och den här skivan håller överraskande nog rakt igenom. Det är synthigt melankoliskt, det doftar Depeche/Pet Shop Boys men det blir aldrig töntigt. Jag kan inte låta bli att tänka på låten ”Come Undone” från Duran Durans ”Wedding Album”. Lyssna på den och du får en hyfsad bild av hur dagens A-ha låter. Tyvärr så kommer nog publiken svika ändå. Det här är ju inget Coldplay-album, även om likheterna är fler än olikheterna mellan de båda banden.

Bästa spår: The Bandstand

Peter Dahlén

Tags:

22

08 2009

En totalupplevelse

Lisa o Piu "When This Was The Future" (Subliminal Sounds/Border)
Lisa o Piu ”When This Was The Future” (Subliminal Sounds/Border)

betyg515

Sakta, sakta går jag den smala stigen genom den dimhöljda musikens skog där plötsligt dimman lättar en aning och fram träder alvdrottningen Lisa med sitt hov i följe. Hon öppnar sin mun och med en försiktig spröd men samtidigt kraftfull röst har hon förtrollat mig. Jag är vilse i denna skog av mysterier och ljuva toner.

På detta åtta spår långa album tillåts vi sväva fram i en värld målad av så välspelade och mystiskt spröda toner att man verkligen får nypa sig i armen för att veta att man fortfarande ligger hemma i soffan och inte befinner sig i denna mystiska dunkla skog.

Jag hade aldrig tidigare hört talas om denna Lisa som kanske inte är någon alvdrottning? Hon är kanske bara en tös från Åkersberga med efternamnet Isaksson. Hon har här tillsammans med sitt band Piu i alla fall lyckats göra något av det bästa jag hört sedan 70-talet vad det gäller folkinfluerad musik, främst då den brittiska. Det är inte direkt något nytt man skapat, men varför behöver det vara det när det låter så här förbannat rätt.

Man har verkligen fått till både produktion, instrumentering och sång på ett makalöst snyggt sätt. Det är så otroligt sparsmakat och samtidigt mäktigt, det strömmar ut en dold mystik som vilar över det hela som ett väsen från en svunnen tid. Produktionen står Mattias Gustavsson från Dungen för.

Vältämjda melodislingor dansar runt ljuvt smidda harmonier på hängbron vävd av finaste tonsilke, vi tar oss fram mot en mörk del av skogen där massor av mosstyngda stenar ligger sedan århundraden, vi välter upp en av stenarna och finner massor av små gnistrande ädelstenar i myllan inunder.

Denna skiva har massor av små skrymslen och vrår som man hittar ju mer man lyssnar, det är en platta för den som vågar ta sig tid att utforska. Alltså inget för stroboskopjägarpatruller som fyller innehaken runt om i landet.

Receptet för denna totalupplevelse:

1 st Skiva ”Lisa o Piu – When This Was The Future”

1 st Cd spelare eller Mp3 spelare

1 par hörlurar av gott slag. (ett måste för totalupplevelsen)

1 fluffig kudde

1 skön soffa

1 st avslappnad kropp med tillhörande hjärna som gillar musik.

Servera dig gärna denna upplevelse när inga störande element rantar omkring i lägenheten/huset.

Avslutningsvis säger jag att är inte denna platta med på min 20 i topp när året är slut då har vi upplevt ett musikår av aldrig skådat slag. Luta er nu tillbaks mina vänner och låt alvdrottningen från Åkersberga ta er med till den dimhöljda musikens skog.

Tomas Ingemarsson

Tags:

21

08 2009

Ett skickligt litet pophantverk

 

God Help The Girl "God Help The Girl" (Rough Trade/Border)

God Help The Girl "God Help The Girl" (Rough Trade/Border)

 betyg456

Nästa år skall man börja spela in den filmmusikal som en av skaparna av indiepopbandet Belle & Sebastian, Stuart Murdoch har skrivit. Redan nu får vi höra musiken till den, vilket är intressant då man får fantisera lite om hur filmen kommer att te sig. Vad jag förstår kommer det att handla om en ung kvinna från Glasgow vid namn Eve som har många grubblerier att ta itu med.

Skivan öppnar med spåret ”Act of The Apostle” som härstammar från Belle & Sebastian albumet ”The Life Pursuit” som kom ut 2006. Detta album har ytterligare en låt med titeln ”Funny Little Frog” med på denna musikalhistoria. Man skulle nästan kunna kalla detta för en Belle & Sebastian skiva, då i stort sett hela bandet lirar på den. Man har till inspelningarna pressat in en 45 man stark blåsorkester i studion, de bildar tillsammans med de kvinnliga vokalisterna en frisk 60-tals doftande ensemble.

Cathrine Ireton som tagits ut genom auditions är den som sjunger de flesta delarna i berättelsen, till sin hjälp har hon också Brittany Stallings, Celia Garcia och Asya som får fram ett härligt girl-group sound som sprunget ur det årtionde då jag själv såg dagens ljus första gången. På låten ”Perfection As A Hipster” får man också höra Divine Comedy’s Neil Hannon ta sig ton. Vad man kan sakna lite är väl Murdoch’s egen röst, men det funkar mer än väl utan den också.

Detta är en härlig blandning av indiepop och det tidiga 60-talets toner som bildar ett skönt, trevligt sound över vilket fröken Iretons röst basar med en klar och tydlig stämma. Detta känns som en mycket angenäm produktion som inte förtar dessa små fina poppärlor det minsta utan förhöjer dem med ackuratess.

Denna platta platsar gott och väl bland de bästa stunderna man haft med Belle & Sebastian. Ett skickligt litet pophantverk om du frågar mig. Nästa år ser jag fram mot filmen, där man i alla fall i förväg vet att soundtracket håller hög klass.

Tomas Ingemarsson

Tags:

20

08 2009