nyaskivor.se

Sivert Høyem  ”Long Slow Distance” (Hektor/EMI)

Det var inte så länge sedan jag upptäckte den utmärkta norska gruppen Madrugada. Först och främst berodde detta på Sivert Höyems vokala talanger. Hans sjunger nämligen med en kraft, känsla och övertygelse som är mycket tilltalande. Naturligtvis slängde jag mig över hans soloalbum Moon Landing där han fortsatte att övertyga med starka låtar och övertygande sång.

Nya Long Slow Distance är mörkare. Här verkar Sivert söka efter en annan sida i musiken, ibland spöklik och mardrömsliknande som i LSD, men återvänder också till det ljusare i den nästan luftiga Give It A Whirl eller i den sköna balladen Blown Away. Annars är det mer av tuggande maniska gitarrfigurer än tidigare, kolla in Trouble och Red on Maroon. I långa Animal Child går de musikaliska tankarna  inledningsvis faktiskt till Jim Morrison och The Doors, men låten skiftar i tempo och framförande så det känns lite splittrat efter åtta och fyrtio.

Denna gång bjuder Sivert Höyem alltså på en mycket varierad kompott som kanske inte  riktigt är min kopp te. Men rösten den bara älskar man albumet igenom. Speciellt i lugna Warm Inside och Fathers Day där Sivert  glider fram i lugnt majestät på musiken.

Bengt Berglind

Bonedome ”Thinktankubator” (Summer Break/Hemifrån)

Bandet bildades i Dallas av multimusikanten Allan Hayslip. Beviset för att det
finns annat än sydstatsrock i Texas är härmed verifierat. Det här är verkligen
alternativ musik och ytterliggare en villfarelse är således bekräftad.

En mycket märklig skiva som hamnar någonstans mellan power-pop och gotisk new-
wave. Möjligen kan man skönja influenser från Green Day, men då får man ha in
vinden från rätt håll och inte vara lomhörd.

Inledande ’Sandman’ för tankarna åt David Bowie och Ziggy Stardust-epoken. Den
entoniga rösten låter som om den kommer från en svunnen tid, men att den ändå
genom olyckliga omständigheter har vaknat upp i ett nutida decennium. Bästa
spåret trots allt.

Håller man upp den gröna lyktan och lyssnar på ’I Can Lose You’, så kan man rent
av höra fragment av The Byrds. Om The Byrds hade kommit från en annan planet
vill säga. Eller också är det jag som kommer från fel generation.

’The Other One’ kör iväg som en gång The Cars gjorde med sina låtar.
Uppväxlingen går emellertid trögt och hjulen arbetar hela tiden mot att häva
vattenplaningen. Det är en bit kvar till torr asfalt och bra grepp.   

Trots att lager på lager av instrument och sång har lagts på skivan, så känns
det som om den är i mono. Det finns ingen antydan till uppbyggnad eller
förändring av dynamiken. Det bär mig emot att säga, men det låter som britpop
och det är sannerligen ingen bra merit. Jag är rädd att jag har hamnat i en
nedgående spiral.

Dallas Mavericks – NBA-mästare 2011 – lär inte hoppa högt över den här skivan
och själv står jag i det närmaste helt orörlig på golvet och funderar på hur i
hela världen jag kan ha i min ägo både hemma – och bortastället för ovan nämnda
basketlag. 

Thomas Claesson

Slowman & Friends Play Hendrix  “Hey Jimi” (Slow Records/Hemifrån)

Bakom namnet Slowman döljer sig bluesgitarristen och sångaren Svante Törngren som släppte sitt första egna album i slutet av oktober 2008.

Sedan slutet av 1980-talet har Slowman spelat bluescovers i en mängd olika konstellationer och blivit en välbekant profil på Stockholms pubscener, där han bland annat har uppmärksammats för sina Hendrix-tolkningar.

På denna skiva, ”Hey Jimi”, medverkar förutom Slowman själv på sång och gitarr, även Stefan Rosén på trummor och Bengt Alm på bas!

Hendrixlåtarna på skivan är enligt följande: ”Fire”, ”Purple Haze”, ”Manic Depression”, ”Red House”, ”Bold As Love”, Vodoo Child”, Foxy Lady”, Little Wing”, ”The Wind Cries Mary”, Crosstown Traffic”, samt “Angel”.

Till detta kommer själva öppningslåten på albumet, ”Electric Angel”, som är skriven av Slowman själv, men även detta egenkomponerade alster låter som en klockren Hendrix låt! Imponerande!

Gillar man Jimi Hendrix, så gillar man troligtvis även denna musikaliska hyllning. Det låter äkta, seriöst och genuint på alla sätt och vis! Jag skulle inte kalla detta för en skiva fylld med Hendrix-covers, utan snarare en hyllningsprodukt framförd med djup respekt! Slowman och hans vänner fångar in Hendrix på ett mycket kompetent sätt med sin välbalanserade blues/bluesrock. Slowman’s tolkning fångar verkligen in Jimi Hendrix ursprungliga själ där den befann sig någonstans i skarven mellan sextio- och sjuttiotalet!

Jo, jag gillar detta!

Hej Jimi – Lyssna och njut i din rock’n’roll-himmel!

”A love and tribute project to honour the fact that Jimi’s music lives on even if the genius himself died 40 years ago” 

Roger Skoog

Misfits ”Devil’s Rain” (Megaforce/Border)

Det vore synd att påstå att nya Misfits skivan ”The Devil’s Rain”, som är sjunde fullängdaren i ordningen, bjuder på något nytt. Men och andra sidan när skräckpunklegenderna levererar i samma gamla goda anda som tidigare, varför ska man beklaga sig? Nej just det finns ingen som helst anledning till det. De flesta låtarna på nya skivan skulle mycket väl platsa som handen i handsken på exempelvis den gamla 90-tals klassikern ”American Psycho”.

Den som någon gång har hört Misfits kommer känna igen sig i den nya skivan, det är samma gamla trallvänliga punkrock som alltid. Och det är just det som är både skivans styrka och skivans stora brist. Är man sugen på den trallvänliga punkrocken så funkar plattan fenomenalt – men man ska vara väldigt trött på tidigare Misfits plattor för att inte välja dem framför denna.

Jag gillar nya ”The Devil’s Rain” men tyvärr kommer jag antagligen välja ”American Psycho” skivan alla dagar i veckan före den nya skivan.

Lars Svantesson

John Wetton ”Raised in captivity” (Frontiers/Cosmos)

John Wetton har ett brokigt förflutet med en medverkan i så många band att man
för länge sedan har tappat räkningen. Det här är hans sjätte soloalbum och
omfånget av de inbjudna gästerna eller snarare medlemmarna i musikfamiljen är
omfattande.  

Kärntruppen består emellertid av honom själv och multimusikanten Bill Sherwood.
De båda tillsammans hade egentligen räckt mer än väl, då de kan hantera alla
instrument av värde helt själva. Att sedan – för att nämna de mest namnkunniga –
Steve Morse (Deep Purple), Steve Hacket (Genesis), Robert Fripp (King Crimson),
Mick Box (Uriah Heep), Eddie Jobson (UK) och självfallet Geoff Downes (Asia)
anslöt är bara en naturlig förlängning. Wetton har varit med i de fyra
sistnämnda banden.

I ’The Devil And The Opera House’ som sträcker sig en bra bit över sex minuter
sammanfattas i ett enda svep Wetton’s musikaliska karriär. Wetton’s bländande
sång är avstämd i perfekt balans med de yttre elementen. Under melodin
återuppväcks Eddie Jobson’s magnifika elektriska violin. Den har inte förändrats
mycket sedan storhetstiden med UK och till yttermera visso albumet ”Danger
Money”. För övrigt en LP som definitivt är värd att utforska av de oinvigda.

’Steffi’s Ring’ känns som ett traditionellt arrangemang hämtad från alldagligt
samkväm i folkhemmet. Det enkla melodin är överdådigt vacker och solot med
tvärflöjten förstärker intrycken på ett behagligt sätt.

En annan ögonsten på ”Raised In Captivity” är ’Goodbye Elsinore’ som bevisar att
Wetton trivs när takten sänks till knapp styrfart. Han sjunger till luften
framför sig och mina öron har ingenting emot det. 

Känslan av att vara uppstånden i fångenskap berörs i titellåten och alla
vindlingar av förväntan, idéer och omgivning redogörs på ett melodramatiskt
sätt. Liksom ’The Human Condition’ är detta två fartfyllda spår. Här utvecklas
tankebanan ytterliggare med reflexioner över all galenskap ute i världen som
bevittnas av förnuftiga människor. Helt naturligt av en man med fyllda 62 år.        

Sångerskan med det holländskt klingande namnet Anneke Van Giersbergen förgyller
slutligen tillvaron i en duett med Wetton. ’Mighty Rivers’ rinner ut i havet som
en värdig epilog.

Thomas Claesson

Trevor Hall ”Everything, Everytime, Everywhere” (Vanguard/Hemifrån)

Trevor Hall släppte innan hösten sin andra skiva Everything, Everytime, Everywhere. Trevor spelar en slags ungdomligare variant av (ska-)reggae med invävd rapp stundtals. Han skriver musiken själv och förebilderna är bla Bob Marley och Ben Harper.

Jag tycker att det är kul med nya musikaliska infallsvinklar på gamla etablerade tongångar, men har aldrig klarat rapp-musik som för mig bara känns som ett enformigt och tråkigt sätt att uttrycka sig på. Som väl är tar inte rappen överhand och just det faktum att Trevor har Ben Harper som en av sina klaraste förebilder tycker jag är skivans räddning.

Låtar att nämna är Brand New Day och Different Hunger, men det finns flera som höjer sig över snittet.

Börje Holmén

Sarah MacDougall ”The Greatest Ones Alive” (Rabbit Heart/Hemifrån)

Sarah MacDougall, som nu släpper sin andra fullängdare ”The Greatest Ones Alive”, skriver allt sitt material själv. Hon är svensk-kanadensiska och befinner sig någonstans mitt emellan altcountry och indie/folkgenren. Hon har jämförts med artister som: Buffy Saint Marie, Joan Baez, Tracy Chapman mfl.

Jag tyckte att hon redan på debuten ”Across The Atlantic” lät mycket som Eliza Gilkyson, för att beskriva hennes sångstil, även om hon inte har lika mycket av den traditionella countryn som Eliza. Nya skivan är i mitt tycke jämnare och därför bättre med några riktigt bra låtar såsom: ”Sometimes you lose, sometimes you win”, ”It’s my place (and I want it!)” och ”Mmm”.

Börje Holmén

Badmouth ”T – Part Three of H.A.T.E.” (Makaki Music)

Efter Badmouths mycket hyllade ”Heavy Metal Parking Lot” kommer nu en digitalt lanserad EP vid namn ”T – Part Three of H.A.T.E.” som är ett samarbete med den svenska artisten Sofia Talvik under hennes skivutgivningsprojekt H.A.T.E, där olika band får göra sina egna tolkningar på hennes låtar.
 
Jag måste erkänna själv att jag var osäker på om Badmouth verkligen skulle kunna få till något som skulle vara i samma klass som den egna plattan, men å andra sidan… varför inte. Part Three är ett fint exempel på att Badmouth kanske är ett av det bästa banden vi har i Sverige. Nu är det förvisso inte Badmouth som har skrivit låtarna, men den totala ”Badmouthifiering” som har skett på låtarna är helt fantastisk. Det bringar fram ett helt nytt liv i låtarna, som gör att det är svårt att tro att låtarna har varit något annat förut.
 
Jag älskar soundet. Det liksom har den där glada melodiösa tonen, utan att bli alldeles för… glatt som typ Reckless Love, utan det är mer… ja, Badmouth. Som det var på ”Heavy Metal Parking Lot”. Härliga, kuliga sköna partylåtar att bara softa till. Och inte bara det, det är även väldigt tight, överlag välarrangerat och fantastiskt genomfört. Helt perfekt.
 
Jag har inte så mycket mer att tillägga…. och jag har sagt det förut när det gäller Badmouth, och jag säger det igen. Du behöver den här EPn i din samling. Seså, Löp och Köp! 
 
Bäst: Circle Of Friends!
Sämst: –
 
Sara Köhler

Tracer ”The Spaces In Between” (Cool Green/Mascot/Border)

 
 
Tremannabandet Tracer är hårt arbetande och verkar ständigt vara på turné på vårt jordklot. De har i alla fall hunnit med ett besök i studion och resultatet är tredje skivan The Spaces In Between.

Det handlar om bluesig hårdrock med en droppe punkattityd med fötterna fast förankrade i 70-talet, men med en modern ljudbild. Tankarna går till band som exempelvis Led Zeppelin, Deep Purple och Guns ’n’ Roses.

Bästa låten är utan tvekan Louder Than This som har ett skönt bluestunggung och helt suverän sång av Michael Brown. Helt enkelt ett typexempel på en ”fet” låt.

Men det finns också några låtar som passerar ganska obemärkt förbi…

Hur som helst: bra med stort plus i kanten är en kortfattad rakt-på-sak-summering av The Spaces In Between.
 
Magnus Bergström

Reckless Love ”Animal Attraction” (Universal)

Reckless Love bildades i Kuopio runt 2001, och efter diverse medlemsbyten gav de äntligen ut sitt sjlävbetitlade album, och nu dryga året senare kommer efterlängtade uppföljaren. Men frågan är, håller den måttet mot den förra?
 
Tänk Danger Danger, Def Leppard och Van Halen. Om deras hits parar sig med varandra, så får man Reckless Loves senaste skiva. Detta är en defintiv feelgood platta. Samtliga melodier är extremt glada och lättsamma, och har väldigt… smöriga texter. Det finns förvisso gränser för hur smörigt det får vara, en gräns som Reckless Love passerar så långt att jag börjar fundera på om texterna är katastrofala eller helt geniala.

Men, eftersom skivan inte har några tunga fina texter med en djup mening så är det är lätt att bara ha den på i bakgrunden. Och den har ett väldigt bra flyt. Alla låtar smälter samman på ett fint sätt, trots att någon enstaka låt är lite lugnare, och en annan lite snabbare. Perfekta partyplattan. Så länge man gillar ovan nämnda band. Så detta faller kanske inte den tyngsta metallaren i smaken precis…

Måste också bara passa på att hylla dem för den fantastiska öppningen på albumet! Sällan skådat något liknande, i stil med perfektion! Eller i alla fall det jag anser vara perfektion…

Bäst: On The Radio, Animal Attraction & Hot.
Sämst: Coconuts. Vad hände där egentligen…

Sara Köhler