Posts Tagged ‘v.49’

En riktig julkaramell

Måns Zelmerlöw ”Christmas with friends” (Warner)

betyg 4

Det blir tidlösa jultolkningar när Måns bjuder in till julstök. Jullåtar stöpta i Sinatras storbandsmusik. Skivan innehåller ett knippe julklassiker och ett gäng bra musiker som Pernilla Andersson och Björn Skifs. Omslaget på skivan påminner om Robbie Willimas skiva “Swing When you’re winning” (2001). Ett fantastiskt tillskott till all julmusik som släpps. En julingrediens som luktar och smakar som en jul ska göra.

Mattias Ransfeldt

Tags:

12

12 2010

Musik för aktiv lyssning

Bo Kaspers Orkester New Orleans (Columbia/Sony)
Bo Kaspers Orkester ”New Orleans” (Columbia/Sony)

betyg 4

Nu är vi här igen verka BKO påminna oss om när de med sublimt tassar igång nya albumet med att uppmana oss att, Kom Och Håll Om Mej, på sitt vanliga musikalisk sätt. BKO, säger en del jag känner, de låter ju samma hela tiden, det bara tuggar på liksom. Det låter lika från platta till platta.

Det stämmer. Du kan höra på BKO och då ger det ingenting. Men om du lyssnar aktivt kommer du att märka hur bra musik det här är. För då märker du snabbt hur säreget och skickligt deras ljudbild  framträder. På  nya New Orleans framträder detta tydligt när man lånar ett extra skärpt öra till musikens bakgrunder. De olika instrumenten framträder glasklart i ljudmixen och det är ett nöje att lyssna in alla små musikaliska inpass. Som I Låt mig Komma In där ett småsvängigt latinmönster och luftigt blås samverkar perfekt. Banjodrivna Cirkus, rytmfyllda Ännu En dag och Morgonfågel är fler goda exempel på BKO:s egna sound när det är som bäst.

Höjdpunkten på New Orleans är annars En Sländas Andetag , som måste betraktas som en framtida modern svensk klassiker. En  utmärkt melodi med en gnutta vemod och en lekfull vacker text. Till sist måste jag nämna den lilla gitarrfiguren i Morgonfågel som har en stark George Harrison-influens. Sådant här musikgodis och mycket annat liknande kan du uppleva på trippen med BKO till New Orleans.

Bengt Berglind

Tags:

11

12 2010

Tightare än tightast

Meshuggah Alive (Nuclear Blast/Warner)
Meshuggah ”Alive” (Nuclear Blast/Warner)

betyg 2.5

Att Meshuggah släpper en liveskiva utan en enda låt från Destroy Erase Improve (bandets mest kända skiva) är inget annat än ett musikaliskt självmål. Jag förstår det bara inte…

Hur som helst är låtarna som framförs på Alive framförda tightare än tightast. Vilket i och för sig är helt givet med tanke på att bandmedlemmarna är otroligt begåvade musiker. För att lyckas med konstycket att få så här komplicerad musik att bli metal für alle (nåja, nästan i alla fall) är inget annat än en imponerande bedrift.

Men trots att det är mycket imponerande att få ihop fungerande låtar av alla udda musikaliska infall så känns Alive som en mellanskiva.
För Meshuggah-fans är dvd:n med samma namn en klart bättre affär, inte minst med tanke på extramaterialet.

Magnus Bergström

Tags:

10

12 2010

Stämningsfull light-progressiv death metal

 

Enslaved Axioma Ethica Odini (Indie Recordings/Sound Pollution)
Enslaved ”Axioma Ethica Odini” (Indie Recordings/Sound Pollution)

betyg 4.5

Ojojoj, Axioma Ethica Odini är sannerligen härligt ögongodis. Norskarna vet onekligen hur den svarta slipstenen ska dras.
Bandet har en unik stil med sin stämningsfulla light-progressiva death metal, men visst går det att spåra starka släktskap med Opeth. Och liksom när det gäller sistnämnda band så tas lyssnaren med på ett härligt musikäventyr.

Det börjar bra med Ethica Odini, vars höjdpunkt är ett oväntat break 5:53 in i låten. En riktig rysare! Andra låten Raidho fortsätter i ungefär samma stil och då är det som lyssnare bara att kapitulera.

Waruun, Axioma och Giants har ett tyngre anslag än tidigare nämnda låtar, men är ändå lättlyssnade inte minst tack vare suveräna refränger. Giants tar för övrigt hem priset som skivans tyngsta låt, då den i början och slutet låter som något Candlemass inte kunde ha gjort tyngre, vilket säger en hel del.

Night-Sight är vid en jämförelse med skivans övriga låtar mer av ett stämingsfullt andningshål och det är här som Opeth-vibbarna är som starkast. Det börjar lugnt och avskalat i två minuter, efter det är det fullt death metal-ös innan låten avslutas som den inleddes. Godis för öronen!

Avslutande Lightening är en bra och aggressiv avslutning på Axioma Ethica Odini, som är en skiva att njuta av om och om igen.
Undertecknad var för övrigt en av många lyckliga i publiken i Göteborg när Enslaved var förband till Dimmu Borgir (se konsertrecension här på Nya skivor) och visst var bandet bra då, men det är på skiva som alla nyanser i musiken kommer bäst till sin rätt.

Magnus Bergström

Tags:

09

12 2010

It’s only Rock’n'Roll but I like it

Keith Richards Vintage Vinos (Mindless/Playground)
Keith Richards ”Vintage Vinos” (Mindless/Playground)

betyg 5

Vintage Vinos är en samlingsplatta från Rolling Stones-gitarristen Keith Richards soloprojekt med bandet X-pensive Vinos runt början av 1990-talet. Materialet är hämtat från plattorna Talk is Cheap (1988), Live At Palladium (1991) och Main Offender (1992).

Det är vid det här laget knappast förbisett att Richards är en av de mer stilbildande gestalterna inom rockhistorien, när det kommer till såväl musikaliskt uttryck som imagemässig look och attityd. Vi pratar om en levande legend.

Det har under årens lopp figurerat diverse inspelningar med solomaterial från Richards på marknaden, men Talk is Cheap från 1988 var Richards första reguljära soloplatta. Och för den som vill få sig till livs laidback, släpig och opretentiös rockmusik av högsta klass får här en jackpot med nämnda alster och uppföljaren Main Offender (1992).

En del kanske skulle tycka att de samlade låtarna på Vinatage Vinos har taskig sång, och emellanåt hotar att falla isär. Själv tycker jag att Richards tydliggör att han är den odiskutable gudfadern till all lo fi- och sleazerock.

Henric Ahlgren

Tags:

08

12 2010

Ett band att hålla ögonen på framöver

Kylesa Spiral Shadow (Season of Mist/Sound Pollution)
Kylesa ”Spiral Shadow” (Season of Mist/Sound Pollution)

betyg 3.5

I Close Up #125 så läste jag om Kylesa första gången och det stod där att bandet har väldigt mycket gemensamt med Mastodon, när de pratade om bandets nya album Spiral Shadow. Det blev direkt ett eftertraktat album för mig att recensera då Mastodon är ett av mina absoluta favoritband. Vidare läste jag också att deras sättning innefattar två trummisar vilket alltid kan vara intressant.

Kylesas musik innehåller ganska mycket tyngd och rå styrka i ljudbilden. Vad jag menar med detta är att det är väldigt basigt och liksom ett slag mot bröstet då ljudbilden är väldigt tjock och fläskig om jag får uttrycka mig så. Två trummisar bidrar också en hel del till detta då man får ett fetare ljud. Låtarna varvar varandra väldigt bra, det är bitvis riktigt mörka riffmonster som lurar på en, till mer drömska låtar som får mig att tänka på Mastodon i sitt esse. Det är också en manlig och en kvinnlig sångare som delar på de vokala bitarna, och de kompletterar varandra riktigt bra.

Favoritlåtar på skivan är: Tired Climb, med sitt lite spansk/mexikanska intro, Cheating Synergy, med ett riktigt skönt inledande basriff som övergår i ett brutalt gitarriff a la gamla Mastodon och sedan byter till en tvspelsliknande drömsk ljudmatta. Forsaken är ett bra exempel på ett massivt trumljud och vad man kan göra med två trummisar.

Sämsta låten är nog utan tvekan Don´t Look Back som flera rescenter dock höjt till skyarna. Ett inledande gitarriff i stil med Weezers trallande/barnsliga gitarrslingor ger låten ingen god start. Refrängen är också ganska monoton och där visar verkligen bandet att de har en del kvar på den vokala biten, det blir platt och tråkigt.

Men det är helt klart ett intressant släpp av ett band som jag i framtiden kommer att hålla ögonen på. Nu återstår bara för mig att kolla in deras äldre album och se hur de utvecklats. Det blir 3½/5 något påtända djävulshorn.

Martin Engström

Tags:

08

12 2010

Välarrangerad musik som funkar i många stugor

Georg Wadenius Reconnection (Capitol/EMI)
Georg Wadenius ”Reconnection” (Capitol/EMI)

betyg 4

Jojje som han kallas är en fantastisk musiker och liksom Janne Schaffer en av våra största gitarrgiganter. Dessa båda herrar tillhör vårt svenska musik- och kulturarv. De är viktiga kuggar i det musikaliska maskineriet.

Georg gästas av stora namn som Frida, Nina Persson, Peter Jöback, Helen Sjöholm, Nicolai Dunger, Rita Eriksen, Silje Nergaard och Kleerup. Bara en sån sak.

Både Nicolai Dunger och Nina Persson gör helt gudomliga insatser. Det är finns en lite roadtrip-känsla över skivan. Lite nattradio över det hela. Det doftar Mark Knopfler lång väg. Det är AOR för alla vuxna män runt 50 år. Gillar man Sting, Peter Gabriel och Dire Straits, ja då funkar det här i vilken stuga som helst. Det är idel kompetenta musiker som medverkar på skivan och en bredd på gästartisterna.

Mattias Ransfeldt

Tags:

07

12 2010

Spännande musikarrangemang med tråkigare sång

Reza ”Moonless” (French Toast/Hemifrån)

betyg 3

Reza Hatami är helt okänd för mig men jag tycker att musikupplägget påminner mycket om Jesse Sykes And The Sweet Hereafter, något som jag verkligen gillar. Däremot har jag svårt för Rezas sångsätt det att pratgnola fram texten till skillnad från Jesses fantastiskt vackra sång. På låten Desert Land får han hjälp av H. Burns vilket är ett lyft.

Av skivkonvolutet framgår att ”Moonless”  är inspelad i Paris mellan augusti och december 2008. Reza har skrivit allt material själv sånär som Grey Window där han har haft hjälp av Stéphane Francés. Kort sagt spännande musikarrangemang med tråkigare sång.

Kanske detta är en skiva som vinner i längden när melodierna fastnar i skallen.

Börje Holmén

Tags:

07

12 2010

Bedrövligt kommersiellt

Sarea ”Alive” (Supernova/Cosmos)

betyg05

Sarea är ett svenskt band som tyvärr har en hel del gemensamt med sina kollegor. Det jag hör ur högtalarna är en blandning av Dead By April, Sonic Syndicate, Takida, stundtals också Green Day faktiskt. Det är enkla refränger med oändligt enformiga synthslingor som olyckligtvis kommer sätta sig på hjärnan, framför allt hos de flesta radiolyssnare. Låtarna klockar också in på 3-4 min, som en radiohit ska/måste göra. Jag har till och med läst att de plockat bort mer avancerade och skiftande partier ur låtarna för att göra det mer lättillgängligt och korta ner låtarna. Då förstod jag var det var jag hade framför mig, det är hemskt med sådana kommersiella knep!
Men det finns några få partier ur vissa låtar som glimtar till. Standardkonceptet för sådana här band är ju att det i versen kan vara hårt, growl, i Sareas fall är det till och med lite blastbeat instoppat ibland. Men när sedan refrängen kommer så blir det som jag sa ovan, enkelt, mainstream, (nästintill) bedrövlig rensång, och fula synthslingor.

För mig som erfaren och något kräsen musiklyssnare och musiker så går det här rätt ner i soporna(rent hypotetiskt eftersom jag vill spara skivan för att fylla ut mitt skivutbud:D). Det här är inte något som faller i min smak, endast några få ljusglimtar finns på skivan, och det är alltså några sekunder här och var. Det finns ingen låt som är helt igenom bra. Det är svagt.

Betyget till Sarea blir inte bättre än ½/5. Anledningen att det inte blir 0/5 är att det faktiskt i låt nummer 7(Amor Fati) finns några riktigt bra riff, speciellt introriffet. Eller så beror det på att vi inte har nollan i betygssystemet, jag vet inte riktigt. Många kanske tycker jag går hårt åt dem men jag är så otroligt trött på denna typ av musik, om man ens kan kalla det musik.

Martin Engström

Tags:

06

12 2010

En av årets stora kulturgärningar

Sonja Åkesson tolkad av... 11 svenska kvinnliga artister (PlayGround)
Blandade artister ”Sonja Åkesson tolkad av…” (PlayGround)

betyg 5

Dikten Vara Vit mans Slav hade jag nog väntat mig skulle finnas med nu när gräddan av svenska kvinnliga  artister tonsatt  valda delar av Sonja Åkessons dikter. Den fick mig att  delvis att vakna upp och se saker på ett nytt sätt. Sonja Åkesson har den förmågan med sin diskbänksrealism och  feministiska poesi.

Som en inköpsport till  hennes diktning kommer detta album att fungera utmärkt, speciellt då hela Sveriges kvinnliga artistelit står bakom mikrofonen. De har också själva tonsatt Sonja Åkessons poesi vilket inte kan vara det lättaste. Just därför är det  imponerande att höra hur många av hennes dikter lever upp på nytt inramade i musiken. Bland de som imponerar mest på en homogen platta är Lisa Nilssons tolkningar av Monolog och Pastell. Sen är det bara att fylla på listan med Britta Persson, Sofia Karlsson, Annika Norlin och Nina Ramsby. Som det berömda smöret på moset finns också ett skickligt husband med bland andra Martin Hedros, Raine Fiske och Jonas Kulhammar på plats. Sonja Åkessons poesi är värd att åter lyftas fram och samtliga inblandade på detta album, kvinnor som män, har gjort en av årets stora kulturgärningar.

Bengt Berglind

Tags:

06

12 2010