Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Vid ljudet av klockan

pavlov

Pavlov’s Dog ”Prodigal Dreamer” (Rockville/Sound Pollution)

Även om Prodigal Dreamer inte kommer upp i nivå med dess föregångare Pampered Menial och At The Sound Of The Bell från sent 70-tal, så är det tillräckligt för att få hjärtat att slå några extra slag av lycka. Den rena skära magin må ha dämpats något, men vilka kan konkurrera med det som skapades för över 40 år sedan? Knappast någon.

I trollerilådan denna gång finns förutom den mytomspunna progressiva känslan även inslag av americana, blues, funk och rentav musik som har bevarats genom muntlig tradition. Sångerna är inte utdragna med flerfaldiga taktskiften utan mer fokuserade på melodi och lyrik vilket visar sig vara mycket tilltagande.

Den inledande Paris fångar oåterkalleligt in atmosfären som det var tänkt. Det lilla extra soundet som gör Pavlov’s Dog så unika rullas ut framför fötterna elegant och utan omsvep. Hard Timesstramar upp det inledande vemodet med tempohöjning samt verifierar det goda allmäntillståndet för gott.

Thrill Of It All fortsätter oväntat i reggae tempo och när Amanda McCoy får den avslutande illmarigt kvidande gitarren att plågsamt utgjuta sin ångest, så går det rysningar längs ryggraden. Easter Day är sagolikt vacker och får anses som den klart lysande stjärnan på skivan. Inte många kan fånga in den sinnesstämningen och det med en självförklarande lyrik som till och med går att lägga på minnet. För Pavlov’s Dog en helt vanlig dag på jobbet.

Det är nära att Abbie Steiling’s förbluffande violin stjäl hela föreställningen med den superbt känslosamma och uppfinningsrika stilfullheten. Om det inte hade varit för en ack så liten, men otroligt betydelsefull detalj vill säga. För det som obönhörligt griper tag i nackskinnet är David Surkamp’s unika stämma som gör att uppmärksamheten fångas in med en järnhand som inte släpper taget förrän sista tonen ebbar ut. Är det en liten dos av helium som sätter karaktären på rösten månntro?

Föga anade vetenskapsmannen och nobelpristagaren Ivan Pavlov när han på 1890-talet utförde sina studier på hundar att det skulle inspirera ett progressivt rockband från St. Louis, Missouri. Albumet pryds förstås med ett tidstypiskt motiv. Någonting annat vore otänkbart.

Pavlov’s Dog har även skrivit musik till den kritikerrosade filmen Beautiful Boy från 2018. Skivan å andra sidan är inte bara ägnad för människor med ett gott sinne för kultmusik utan även för hundar som vet vart de skall få mat när klockan slår och dessutom är de enda lyckligt lottade som hör David Surkamp’s högsta toner.

Thomas Claesson

11

03 2019

Imponerande

delines

The Delines ”The Imperial” (Decor/Border)

Ett elpiano klinkar stillsamt igång, bandet hänger på och Amy Boones mjuka och varma stämma fångar vår uppmärksamhet. Den Staxinfluerade blåssektionen smyger in och fulländar soundet på detta album som är gruppens andra. Colfax var debuten för några år sedan.

Kärnan i denna konstellation är förutom Amy Boone låtskrivaren och gitarristen Willy Vlautin. Han var under flera år sångare och låtskrivare i gruppen Richard Fontaine, ett band som stundtals var hur bra som helst men också hade riktiga vågdalar. Willy har också skrivit romaner och noveller där ofta handlingen visar upp den amerikanska vardagen för den lilla människan utanför den stora staden.

På Delines The Imperial fortsätter Willy Vlautin att skriva om människoöden som berör. Russinet i kakan på albumet är Holly The Hustle, som beskriver en kvinnas möten med män hon inte skulle träffa men ändå dras till. Många av de andra texterna på detta album bär även de en underdogstämpel .

Ljudbilden domineras av Amy Boones underbara uttrycksfulla röst och bärs fram av piano, elpiano, en steelguitar, luftig blås och hela albumet andas blue eyed soul lång väg. Det är imponerande att det i dag produceras ett album som genom sitt stilla lunkande tempo förmedlar så mycket känsla och värme.

Bengt Berglind

18

02 2019

Avskalat och storslaget när hits och klassiker får ny skrud

bolton symphony

Michael Bolton ”A Symphony Of Hits” (Eone)

Skämskudden åker fram när… Äh, stryk det! Det bara är så att när Michael Bolton tar ton gillar jag det jag hör och det står jag för.

Den här gången är låtarna på en och samma gång både avskalade (arrangemangen) och storslagna (West Australian Full Harmonic Orchestra) när tolv hits/klassiker har fått en ny symfonisk skrud.

När musiken får nöja sig med att spela andrafiolen är A Symphony Of Hits allra starkast. Nessun Dorma är minst lika pampig som vanligt med Michael i högform och The Prayer är en i det närmaste perfekt smäktande duett med Lara Fabian.
Styrkan i de lite mer rockiga How can we be lovers och Steel Bars (skriven tillsammans med Bob Dylan) går givetvis inte att undgå.

Däremot tycker jag att superhiten When A Man Loves A Woman kunde ha fått vila denna gång, för den gjorde Michael rätt redan första gången, vilket även gäller (Sittin’ On) The Dock Of The Bay.

Men alltså… Jag bara undrar när eller om Michael ska spela in en version av Forever? Alltså powerballaden som han skrev tillsammans med Paul Stanley (Kiss) vars band spelade in den 1989. Tänk att få höra den med kärleksballadernas nummer ett bakom mikrofonen…

Magnus Bergström

15

02 2019

Ren och skär kvalitet och power

vanmorrison

Van Morrison ”The prophet speaks” (Caroline/Universal)

Van Morrison har i en anmärkningsvärd takt från och med 2016 släppt fem studioalbum, varav två under 2017 och två under 2018. Det har varit en blandning av eget material och standards inom jazz och soul. Lägstanivån har hela tiden varit skyhög.

Den nordirländske Morrison är vid det här laget 74 år, still going strong och den främste nu levande mästaren av så kallad ”blue eyed soul”. Senaste plattan ”The Prophet Speaks” är det 40:e studioalbumet i ordningen. Många stora internationella artister kan bara drömma om att göra ens ett album i klass med Morrisons sämre alster.

Den andliga mystiken har genomgående funnits som en tematisk tråd genom Morrisons musikaliska värv. Och vare sig man är intresserad av detta eller ej – går det inte riktigt komma ifrån att man ibland, om man vill säga har förmånen att gripas av innerligheten i Morrisons sång, faktiskt kan få för sig att mannen är direkt uppkopplad mot någon form av högre makt. Klassiska J.S. Bach har i kraften av sin musikaliska hyllning till andligheten ibland kallats ”Den femte evangelisten”. Är Morrison måhända den sjätte?

”The Prophet Speaks” är inget undantag när det gäller ren och skär kvalitet och power. Vi får här en önskvärd leverans som är snäppet vassare än de två föregående skivorna – utan att de för den delen på något vis saknade styrka och högklassighet. Thank God for music!
Eller i alla fall så vill min skivsamling tacka för Van Morrison…

Henric Ahlgren

25

01 2019

Tar det svenska AOR-arvet vidare

palace

Palace ”Binary Music” (Frontiers/Playground)

Palace är svenske Michael Palace hjärtebarn. Michael Palace verkar också som låtskrivare in house för italienska bolaget Frontiers Records samt är även medlem i projektet Kryptonite med Jakob Samuel från The Poodles. Debutplattan från Palace, ”Master of the Universe”, kom 2016 och är väl värd att kollas upp. Nya plattan är betitlad ”Binary Music”.

Vi håller oss här inom svensk nutida AOR-hårdrock, dvs den 80-talsfärgade – som börjat bli lite av en egen älskad genre i vissa kretsar utomlands, och där väl bandet Houston kan framhållas som ett grundriktmärke.

Ja, Sverige har ju en fin tradition med melodiös hårdrock/AOR sedan 80-talet och numera klassiska och inflytelserika band som förstås Europe, Treat och Alien exempelvis. Palace är ytterligare ett band värt att hålla öron och ögon öppna för. Gruppen tar på ett skickligt sätt det svenska AOR-arvet vidare och kan varmt rekommenderas.

Lyssna på: ”Binary Music”, ”Dangerous Ground”.

Henric Ahlgren

18

12 2018

Mer Dire Straits än på länge

knopfler

Mark Knopfler ”Down The Road Wherever” (Virgin/Universal)

Efter att Mark Knopfler peakade med sitt band Dire Straits och plattan ”Brothers in Arms” 1985 (försäljningsframgångar i megaklass över hela världen och tillika det 8:e bäst säljande albumet i England någonsin) har han därefter släppt ett antal gedigna soloplattor, haft många samarbeten med andra prominenta musikaliska storheter, producerat plattor samt verkat som skicklig filmmusikkompositör. Som egenartad och unik stilistisk gitarrist, låtskrivare och mångsidig maestro är Knopfler en av de absolut största inom populärmusiken sedan slutet av 70-talet. (När kommer Polarpriset?)

Nya plattan ”Down The Road Wherever” för tankarna en del till en av de tidigare höjdpunkterna i katalogen med soloplattor – ”Sailing to Philadelphia” från 2000. Här låter också Knopfler mer som gamla Dire Straits än på länge, i framtoningen. Det finns även en mogenhet och retrospektivitet i anslaget. Tillbakablickar på svunna tider, en lite ny personlighet i texterna samt det alltid utsökta mästerliga hantverket i gitarrspelet cementerar Knopfler som en av de nu äldre och smakfullaste av internationella statsmän inom sin bransch. Det går knappast att besitta mer erfarenhet och pondus än så här. En julklapp att rekommendera – för gamla och nya fans!

Lyssna på: ”Trapper Man”, ”Back On The Dance Floor”.

Henric Ahlgren

07

12 2018

Låtar som många andra inte kommer i närheten av under hela sin karriär

jason isbell

Jason Isbell and the 400 Unit ”Live At The Ryman” (Thirty Tigers/Border)

Efter tre utomordentliga album Southeasterm, Something More Than Free och Nashville Sounds har Jason Isbell seglat upp som Americanamusikens förgrundsfigur och flaggbärare.

Jason Isbell med förflutet i Drive By Truckers är ingen nykomling i branschen precis. Varför han slutade i detta band finns det skilda meningar om. Några påstår han fick sparken, några att han och bandets kvinnliga medlem inte kom överens privat eller musikaliskt.

Jason övergick till ett nyktert liv och hans låtproduktion började att blomma ut.

För det är här som Jason Isbell har sin styrka. Han har på de ovan nämnda albumen radat upp en lång rad låtar som många andra inte kommer i närheten av under hela sin karriär.

Detta livealbum från Ryman Auditorium i Nashville visar med eftertryck på både melodikänsla och texter utöver det vanliga. Han fungerar lika bra som ensam man med gitarr som med sitt samtrimmade band 400 Unit, där förövrigt hans fru Amanda Shiers ingår med läckert fiolspel.

Cover me up och If we were vampires har vinnit pris I USA som Song of the year 2014 och 2016. Living in the white mans world och 24 frames är även de några låtar Jason Isbell skrivit som tål att lyssnas på om och om igen.

Egentligen är jag lite allergisk till livealbum men Jason Isbell får en fet femma för detta och hans tre tidigare skivor som nämns ovan.

Bengt Berglind

23

11 2018

Har fått en nytändning

hiatt

John Hiatt ”The Eclipse Sessions” (New West/Border)

Mitt förhållande till John Hiatt och hans musik har under många år varit mycket gott. Hans tidiga album från sent åttiotal som Slow Turning var fyllda av smarta poplåtar och hans lätt igenkännliga röst.

Sen följde några album, det skulle rockas lite hårdare och all charm John hade försvann. Det gjorde också hans eminenta melodihookar.

Open Road och Dirty Jeans-albumen från 2010 och 2011 var ok men inte mer. Sen tröttnade jag på John Hiatt. Jag gör det i bland även på gamla hjältar utom Dylan och Miles Davis. Men det är förmodligen en annan historia.

Så mina förväntningar var väl inte skyhöga inför Johns nya album The Eclipse Sessions

Men hej vad jag bedrog mig. Vilket i detta fallet var positivt.

John Hiatt har fått en nytändning i mina öron. Melodierna är tillbaks i full skala. Han sjunger bättre och mer avslappnat, som vi vet att kan och har gjort i sina bästa stunder. Musikanterna som är hans ordinarie kompband tar inte i mer än nödvändigt.

Musik och sång flyter behagligt och igenkännande på albumet igenom. Både i ballader och i de låtar med ett något högre tempo.

Min pausering från John Hiatt var tydligen nödvändig, för nu hör jag honom med nygamla öron. Det låter alldeles utmärkt.

Bengt Berglind

31

10 2018

Progressiv rock med ett budskap

fathom-

Fathom Life ”Sovereign” (egen utgivning)

Incurvatus är historia men plåster på såren erbjuds av sångaren Marcus Jagdell nya projekt Fathom Life, som går att likna vid en kärlekshistoria. Progressiv rock (musiken) möter life metal (budskapet) och tycke uppstår. Resultatet blir… Ett inlägg i klimatdebatten!

Musikinfluenserna kommer från skilda håll som Arjen Lucassen/Ayreon, Dream Theater, Magnum, Opeth, Rush och Yes.

Låttexterna är ambitiösa och som gjorda för eftertanke. Marcus har ett tydligt budskap om hur vi förstör miljön och vilka följder det får, samt hur vi ägnar för mycket av vår tid åt ytliga sociala medier.

Sovereign är 30 minuters högaktuell och angelägen melodiös progressiv rock med hårdrockiga inslag och mycket känsla och värme.

Efter ett kort intro (Revival) är det förstasingeln The Age Of Man som med eftertryck visar inriktningen; melodiös prog metal med hårdrockiga inslag. Det är också den låt som lämpar sig bäst för lyssnaren att sjunga med i. Med andra ord ett bra val av öppningslåt.

The Blackened Tongue är med sin känsla av viktlöshet (tänk meditation) bäst på skivan. Höjdpunkten är när tempot accelerar en aning lite drygt halvvägs och mynnar ut i ett alldeles delikat gitarrsolo av Viktor Holmgren. Därefter tar Marcus låten i mål med skivans enskilt starkaste sånginsats. Jag är mycket förtjust i att låten mynnar ut i en kort akustisk avslutning – bra jobbat i låtsnickarverkstaden.

Avslutande Insight är lugn och drömsk med både bra sång och gitarrsolospel (det känns igen va?) och stänger knappt 30 minuters ”låtgodisbutik” på bästa sätt.

Sovereign och Our Final Days är sannerligen inte heller dumma och passar utmärkt in i helheten.

Personligen hade jag önskat lite mer tryck i produktionen, det vill säga lite mer framträdande bas och trummor. Å andra sidan är det säkert meningen att Marcus igenkänningsbara röst ska ligga i förgrunden för att budskapet ska nå fram.

Omslagskonsten av Lucas Svedberg måste berömmas; precis så här ska progressiv hårdrock paketeras! Och nog är det ett bra betyg att tankarna går till klassiska omslag med Magnum och Yes.

Fathom Life betyder att Marcus Jagdell har rott ännu en betygsfyra (se tidigare Incurvatus-recensioner här: Serpent Path och Furnace of Dreams) i hamn och det är inte illa pinkat!

Magnus Bergström

p.s. Intervju med Marcus Jagdell finns här: ‘En handfull frågor’

29

10 2018

Pop för genuina finsmakare

costello

Elvis Costello ”Look Now” (Concord/Universal)

Elvis Costello (f.1954 som Declan Patrick MacManus) är sedan andra halvan av 1970-talet en av de mer pregnanta profilerna inom brittisk rock och pop. Med fötterna rotade både i punk och new wave har han sedan gått vidare och utforskat en rad musikgenrer med en genuin musikälskarlust.

Costello har gjort en makalös samling med formidabla plattor under karriären, där t.ex. en milstolpe är samarbetet med amerikanska superlegendaren Burt Bacharach på plattan ”Painted from memory” (1998) – som blivit en modern klassiker vid det här laget och nu också firar 20-årsjubileum! (Det är faktiskt en av de skivor som undertecknat lyssnat absolut mest på – trots att jag i grunden är en osofistikerad hårdrockare! Det är typ Van Halen I och Costello som jag av någon anledning blivit mest trollbunden av – av alla skivor i musikhistorien…Något för Sigmund Freud att utreda?)

Nya plattan ”Look Now” är en slags utsökt blandning av både ”Painted from memory” och Costellos bästa popskivor från fornstora dar. Ja, Costello känns fortfarande supervital samtidigt som det finns en utsökt mognad. Fantastiskt bra producerat också. Ett hett tips alltså – om ni vill ha pop för genuina finsmakare. Det är bara att njuta! (Jag recenserade Paul Weller från The Jam för några veckor sedan och gav även då femma i betyg. De gamla brittiska rävarna inom pop och rock sopar fortfarande banan med allt annat när de är på det humöret! Nice!)

Henric Ahlgren

18

10 2018