Archive for the ‘Pop/Rock’Category

En fin och hoppfull platta

telegram

Ulf Lundell ”Telegram” (Parlophone/Warner)

Lundells nya platta ”Telegram” består delvis av nyinspelningar i orkestrerade elektrifierade versioner, av från början akustiska låtar från bland annat dubbelalbumet ”Skisser” som kom 2018. Precis som på förra plattan ”Tranorna kommer” (2019). Men det finns även lite nytt här. Detta är dock ingen ”pandemiplatta” – inga kommentarer görs åt det hållet. Vilket man kunde förväntat sig. Jag hade i alla fall sett fram emot det. Men nu när jag lyssnar på plattan känns denna frånvaro mest befriande. Ämnet börjar bli tjatigt – eller ”börjar bli” är väl fel ordval. Det har länge varit tjatigt.

”Telegram” har rätt mycket gemensamt med Bruce Springsteens, Van Morrisons, Bob Dylans och Leonard Cohens senare skivor. Detta i positiv bemärkelse. Det handlar om betraktelser av män som blivit 70 år eller mer. Tempot är neddraget, rösten behöver inte höjas så mycket för att säga sitt, det är en lågmäldhet – och tyngd, i uttrycket. Kvällskänsla. Spontant känns Lundells nya skiva lite som balsam för själen, på något vis. Ja, det finns trots allt någon slags lite ny försonlig stämning såväl i musik som i texter. Lundell konstaterar sig inte passa in – varken i vår samtid eller den tiden som var förr. Men det kan ändå vara ok. Och sammantaget växer det här till en fin och hoppfull platta. Det känns bra.

Henric Ahlgren

21

12 2020

Välspelat, välarrangerat och välljudande

randall

Randall Bramblett ”Pine with fire”  (New West/Border)

Okänd för de flesta i mellanmjölklandet Sverige. Men en av några utvalda husgudar in mitt musikbibliotek. Randall Bramblett, sång, saxofon och keyboard som turnerar flitigt med sitt eget band i USA. Han var även medlem i sjuttiotalsbandet Sea Level och gästspelat med Allman Brothers Band och Stevie Winwood.

Randalls musik bottnar i soul, blues och funk och hör hemma i det som många kallar för blue eyed soul. Boz Scaggs är väl den mest kända i denna genre.

Pine with fire är ett ganska hårt sammanhållet album innanför musikens ramar. Det är välspelat, välarrangerat och välljudande.

Kanske är det därför musiken inte öppnar upp sig och bjuder in den som lyssnar på det sätt man önskar sig. Först i mitten på albumet med melodistarka I’ve have faith in you verkar det som musikerna vågar släppa loss. Det blir lite funkigare, lite lösare och definitivt bättre på alla håll.

Det passar blue eyed soul-veteranen Randall Bramblett och hans studiomusikerfyllda band så mycket bättre. Jag brukar inte efterlysa livealbum men det kanske kan lösa upp de studiolåsta knutarna nästa gång.

Ingen femma denna gång, men en hyfsad fyra får det bli. Han är ju i alla fall en husgud hos mig.

Bengt Berglind

17

12 2020

Moget och traditionellt rockigt

bruce letter

Bruce Springsteen ”Letter to you” (Columbia)

betyg 3

Förra albumet ”Western stars” var som ett vykort från ett soligt Kalifornien på 60-talet och tog avstamp i den tidens mogenpop på radion med lite countrystänk insprängt också, svulstiga stråkarrangemang samt även låtar med nattmusik-känsla. En lite ny utveckling och mognad i 71-årige Springsteens karriär. Det funkade riktigt bra. Omslaget pryddes av en frustande fri häst mot en somrig western-himmel. Plattan kom på sommaren 2019 och blev ett fint soundtrack till den aktuella säsongen.

Nya albumet har en vinterdressad Springsteen mot en fond där snöflingor faller i förgrunden. Det är kallare nu. Sommaren är över. Plattan spelades in snabbt på ranchen på några dagar till stora delar i livesättning – under den begynnande pandemin (som nu är inne på sin andra våg). Låtutbudet är lite mer blandat, mer traditionella rockigare Springsteen-sånger, men även en del grejer som är i linje med förra skivan. Även här finns en mogen känsla i sång och instrumentalt utförande. Välproducerat. Kanske ett par låtar för mycket, dock? Det här får mig i alla fall på något sätt att längta efter en pandemi-platta av Ulf Lundell.

Lyssna på: ”Janey needs a shooter”, ”Last man standing”.

Henric Ahlgren

26

11 2020

Smeker för stunden

trevor

Trevor Beld Jimenez ”I like it here” (Curation/Border)

betyg 3

Det finns stunder när man saknar det lätta hantverket av en bra och lätt
tuggad popdänga med en klisterlik melodihake. Den låten, Moments,
dyker upp direkt på Travis Beld Jimenez debutalbum I like it here.

Trevor Beld är en välkommen lightversion av Tom Pettys och Jackson
Browns poppigare melodibyggen. Det blir inte sämre på efterföljande Get
ready som är lika uppsluppen, med snygga körer. Albumet i fråga är fyllt
av små poppärlor i skiftande tempo.

Förutom det musikaliska hantverket omger sig Trevor med riktiga
medmusikanter, vad jag kan avgöra. Det är alltid skönt att höra ett bra
pianosound och lite skön orgel, och en och annan överstyrd gitarr.
Summan av kardemumman… I like it here är ett småtrevligt popalbum som
smeker för stunden. Men det kanske räcker.

Bengt Berglind

24

11 2020

2000-talets classic rock med äkta soul!

bsc

Black Stone Cherry ”The human condition” (Provogue/Mascot/Warner)

Sedan starten runt början av millenniet har pojkvaskrarna från Kentucky vuxit upp till ärrade män, levererat en radda tämligen välgjorda album och blivit de kanske främsta representanterna för 2000-talets sydstatsrock – i alla fall den som mer lutar sig på hårdrock/metal.

Nya albumet är sjunde i ordningen och det är bra drag och bett i låtarna. En omfångsrikhet finns också. Fartiga stänkare, grunge- och stoner-aktiga saker. Schyssta midtemp-ballader. Samt även bitar som drar åt blues och boogie i lite ZZ top-anda

Texterna har ett annat existentiellt allvar än tidigare. En ny mognad kan skönjas. Personligen har jag sedan bandets första platta sett gruppen som riktigt lovande. Och faktum är att jag fortfarande gör det. Men frågan är om de kanske inte börjar närma sig sitt fulla potential nu. Alltså total superklass.

Jag blir hursomhaver mycket upplivad av ”The human condition” och tycker att Chris Robertson sjunger bättre än någonsin. Albumet är överhuvudtaget kanske bandets mest helgjutna hittills. Det här är 2000-talets classic rock med äkta soul!

Lyssna på: ”When angels learn to fly”, ”In love with the pain”.

Henric Ahlgren

17

11 2020

Lång väg hem

orianthi

Orianthi ”O” (Frontiers/Playground)

Två år efter samarbetet med Richie Sambora och fiaskot som mynnade ut i Radio Free America seglar det australiska fenomenet Orianthi in med en riktigt gedigen utgåva. Orianthi har haft en omtumlande tid och fötterna har satts ner lite här och var, men nu står båda benen stadigt på jorden och harmonin är återfunnen.

Att Orianthis gitarr glöder som varmvalsat stål är sedan tidigare ett känt fenomen. Nu exponeras även hennes känsloladdade röst till fullo och de egenkomponerade låtarna utgjuter utstrålning och pondus. Se, lyssna och begrunda en långtgående stilstudie i konsten att utvecklas.

Ur syndens näste strömmar Sinners Hymn och inga böner blir hörda. Ingen förlåtelse. Ingen tillflykt. Förlorade själar på mörklagda gator. En gitarr som gläfser som en hund utsänd från skuggornas rike.

I den bluesbefruktade Rescue Me förvandlas Orianthis skepnad till en svart kvinna i en blondins kropp. Sällan har en röst förmedlat sina innersta känslor så uttrycksfullt. Beth Hart har den gåvan och nu känns det som Shemekia Copeland har färgat håret och blivit förvandlad till en gudinna sänd från en annan världsdel.

Crawling Out Of The Dark är ännu ett betagande ögonblick. En lågmäld ballad som visar styrka med sitt tydliga budskap. Finstämda akustiska anslag i bakgrunden och hjärtskärande lyrik som framhäver det ömtåliga och mänskliga. En hymn som inte lämnar någon oberörd.

Tempot skruvas upp i Blow som frälser den rockorienterade lyssnarskaran. Pulserande, hårda och utmanande takter fortplantar sig till ett crescendo som förevisar talang i sina finaste former. Ett sprudlande wah-wah solo sätter kronan på verket.

Även om inledningen av Streams Of Consciousness ger uttryck åt en vaggvisa så förbyts den snabbt i ihållande rockrytmer som briserar när Orianthi öppnar alla helvetets portar med sitt ursinniga gitarrsolo. Fjärran från de steriotypa solon hon presenterade vid sidan av Alice Cooper när det begav sig.

Det här är hårdrock, men inte som vi är vana vid. Soul och Rhythm ‘n’ Blues har också en avgörande inblandning. Ett inträde i det äkta ståndet som både kittlar och fascinerar,  vilket visar att “O” inte på något vis är synonymt med origo, utan istället tillfaller sin rättmätiga ägare på ett beundransvärt sätt.

Thomas Claesson

16

11 2020

Nya vindar över stäppen

georgiathunderbolts

The Georgia Thunderbolts ”The Georgia Thunderbolts EP” (Mascot)

Det är alltid intressant när en ny gruppering bildas i någon av sydstaterna. Raden av välkända band härifrån är lång och de bomärken som The Allman Brothers Band (Georgia), Blackfoot (Florida). Lynyrd Skynyrd (Florida), Molly Hatchet (Florida) och ZZ Top (Texas) har satt är för evigt bevarade åt eftervärlden.

Många är kallade, men få är utvalda. Whiskey Meyers, Bishop Gun, The Marcus King Band och Tyler Bryant & The Shakedown är några av de nya genombrotten som visar att alla vägar bär sydvart. Nu faller också The Georgia Thunderbolts in i leden och kanske är de precis vad världen behöver just nu.

Med hjälp av en självbetitlad EP är tärningen kastad och den första insatsen gjord. De fem unga talangerna ger uttryck åt sin passion för sydstatsrock på ett beaktansvärt sätt. Med Appalacherna i ryggen och hela södern som breder ut sig som en välkomnande famn ljuder toner av förhoppning och samförstånd.

De fem låtarna är väl förpackade och Looking For An Old Friend öppnar i ett inte alltför skyndsamt tempo. Den avslöjar sig snabbt som varm och älskvärd med sina familjära inslag. Lagom melankolisk för att vara trovärdig. Lagom taktfull för att vara njutbar. En emotionell röst, en mjuk sologitarr och en ensam längtan efter någon som inte går att nå.

Vidare i förhandlingarna sveper förändringarnas vindar på ett eftertryckligt sätt i So You Wanna Change The World. Optimistiska och uppmuntrande tongångar alterneras med lugna verser och engagerande refräng. I den handfasta Lend A Hand är det betydligt mer bruk i baljan och den stora sleven går som ett mudderverk. Monstertruck-riffen är som gjorda för att ge sig ut på landsbygden för att få en riktigt angenäm eftermiddag i pickupen.

Att svett i pannan och valkar i händerna är det som gäller för dagen cementeras i Spirit Of A Workin’ Man. Precis så tidlös att de flesta känner sig träffade. En vägledande hymn i allas och envars strävan att göra sitt bästa och ta sig genom tuffa tider. Den ambitiösa Set Me Free fäller slutligen ut sina vingar och svävar i dryga sju minuter likt en vithövdad örn högt i det blå på jakt efter nya mål.

The Georgia Thunderbolts har lyckats med att sätta Rome, Floyd County, GA på kartan. En bit territorium har också erövrats. Även om det finns ingraverade kvaliteter och välbeprövade ämnen saknas djupet och mognaden. Det fodras mer för att hävda sin identitet och skilja sig från mängden. Första spadtaget är likväl satt i jorden. Endast framtiden kan utvisa hur långt det bär.

Thomas Claesson

05

11 2020

Bekväm och trygg rock utan äventyrlighet

bonjovi2020

Bon Jovi ”2020” (Island/Universal)

Det är mycket möjligt att du som läser dessa rader undrar varför Bon Jovi placeras i kategorin rock och inte hårdrock. Svaret är mycket enkelt: 2020 är inte det minsta äventyrlig och steget till hårdrock är långt.

Istället handlar det om något som kan liknas vid en radioanpassad variant av Bruce Springsteen, med små countryvibbar här och där.

Men det är inte överraskande. Stiländringen inleddes till viss del redan på Crush (2000).

Nyss nämnde Bruce är känd för att säga vad han känner och sångaren Jon Bon Jovi följer i de fotspåren. Det är bra gjort; att tala direkt från hjärtat inger respekt. Han har redan avverkat partytexterna under bandets storhetstid.

Men med tanke på det uppenbara engagemanget i låttexterna, som bland annat avhandlar covid-19 och polisvåld, så undrar jag vart glöden i sången är. Det låter för bekvämt och tryggt.

Limitless öppnar i ett helt okej tempo men det är ingen risk för hastighetsöverträdelse; det är mer familjekombi än sportbil.

Do What You Can är ett högaktuellt inlägg om pandemin och hur den påverkar oss människor på olika sätt.

American Reckoning är den mest uppenbara passningen till herr Springsteen, med munspel som en viktig ingrediens.

Beautiful Drug är en lättsmält radiodänga som det det är lätt att svepas med i. Så här ska en hitlåt snickras ihop.

Story Of Love är bara för gullegullig. Med ”lajdajdididaj”-sång fullkomligen skriker den after ski-underhållning. Som om det inte vore nog är den nästan sex minuter lång… Tur då att vi i slutfasen får skivans klart vackraste gitarrsolo – det låter som att de sex strängarna gråter – som träffar rakt in i hjärteroten.

Blood In The Water börjar fint med stillsamt gitarrplock, fortsätter med pratsång av Jon för att stegras en smula i en smakfull refräng. Med lite ansträngning och med risk för att vara ute på hal is går det att säga att den har spår av de lugnaste stunderna på klassikern New Jersey (1988).

Det är egentligen inte fel på någonting, men dagens Bon Jovi känns bara så tandlösa vilket är trist när vi alla vet vad de är kapabla till. Att ge ut 2020 som en Jon-soloskiva hade varit ett bättre drag, för i och med namnet Bon Jovi signaleras det att det åtminstone ska förekomma någon gnutta hårdrock.

Gillar du bandets pudelhårdrockstid (och vem gör inte det) är det nog bara att hoppa över den här nya given. Men är du däremot förtjust i skivorna som släppts de senaste 20 åren finns ett och annat guldkorn att hämta.

Magnus Bergström

05

10 2020

Utsökta melodislingor

trapper

Blitzen Trapper ”Holy smokes future jokes” (Yep Roc/Border)

   Release  25 september

Det här är inte några bleka postpunksyntare från Essen. Om nu någon skulle tro det.

Bandet kommer från Oregon USA och har i många år gått under min radar.

Någon gång har det funnits bra låtar som dykt upp i andra sammanhang från albumen Across the Borderland och Fur.

På nya albumet bjuder man på ett spektra av låtar som håller mediumtempo, ibland kryddade av en saxofon eller trumpetslinga istället för något vanligt gitarrsolo. Bandets vokala insatser bildar ofta lager i stämmor och tränger sig aldrig på. Ändå går det inte att missa de ofta utsökta melodislingorna som i Requiem eller titelspåret.

Det här är ett album fyllt till bredden av americanindiepoprock. Häng på, du kommer inte att bli besviken.

Bengt Berglind

22

09 2020

Värmländsk classic rock i internationell klass

bylightning

By Lightning ”Streetlights” (By Lightning)

Värmländska By Lightning från Arvika har tidigare gjort avtryck som fjnt liveband under några år, men nu finns även debutalbumet ”Streetlights” tillgängligt. Och det behöver inte heller skämmas för sig. Minst sagt.

Det här är välproducerad, välskriven och välspelad classic rock av bästa snitt med rötterna i 70- och 80-talsrock och hårdrock. Man hör ekon och tongångar från alla möjliga band som man växt upp med och gillar.

Samtidigt har By Lightning en organisk och raspig edgy stil och känsla som ter sig egen. Och är av en kvalitet som helt klart står sig mycket väl i jämförelse med andra skickliga band från Arvika som gjort sig omtalade på bredare front på senare år – som t.ex. Enforcer och Tribulation.

”Streetlights” är en platta som är väl värd att spridas även utanför Värmlands gränser – ja också utanför Sveriges, för den delen! Och albumet passar ypperligt i bilstereon, kan intygas.

Det här är helt enkelt värmländsk classic rock i internationell klass.

Lyssna på: ”Everybody loves you when you’re dead”, ”Harry Bang”.

Henric Ahlgren

21

09 2020