Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Fantastisk musikupplevelse

kyle carey

Kyle Carey ”The Art Of Forgetting” (hemifrån)

Kyle Carey från New Hampshire blev professionell musiker och låtskrivare efter att ha spelat in debutalbumet Monongah i Irland 2011. Det är en blandning av keltiska, appalachiska och americana folk musik. Nu kommer hennes andra fullängdare The Art Of Forgetting som är en fortsättning på den inslagna vägen.

Skivan är inspelad i Louisiana men har kvar sina musikaliska influenser från förra albumet. Det är en läcker anrättning, mycket välarrangerad och med riktigt bra medmusikanter. Kyles underbara röst och sångstil gör det till en fantastisk musikupplevelse.

Låtar att börja med: The Art Of Forgetting, Tell Me Love och Trouble In The Fields.

Börje Holmén

 

04

05 2018

Värd att kollas upp av rock- och bluesintresserade

jonny

Jonny Lang ”Signs” (Provogue/Warner)

Jonny Lang (Jon Gordon Langseth Jr) från North Dakota i USA är en amerikansk bluessångare och gitarrist. När Lang var 14 år släppte han – som något slags underbarn och en sensation – 1995 sitt första album Smokin’ under namnet Jonny Lang & The Big Bang. Hans femte album, Turn Around från 2006 gav honom en Grammy i kategorin Best Rock or Rap Gospel Album.

På plattan Signs visar Lang att han delvis har en deltablues-tendens i blodet, men mycket drar åt högenergisk bluesrock med influenser som Buddy Guy, B.B. King och Albert Collins. Ja, Lang ger sig helt enkelt ut i liknande sammanhang som Gary Moore började röra sig i vid sista eran av dennes karriär. Det drar också ytterligare i trestegsraketen åt än lite mer renodlad rock.

Jonny Lang är en pärla och helt klart värd att kollas upp mer av rock- och bluesintresserade. Han borde också få ta sig an större scener och få mer uppbackning från skivbolag och producenter.

Lyssna på: ”Signs”, ”Bring Me Back Home”.

Henric Ahlgren

27

04 2018

Still going strong

manic

Manic Street Preachers ”Resistance is futile” (Columbia/Sony)

Bland banden inom brittpopen och brittrocken från 90-talet är det inte många som fortfarande är aktiva och släpper relevanta plattor. Klassisk brittisk pop och rock har, med ytterst få undantag, överhuvudtaget gått in i en svacka jämfört med storhetstidens årtionden. Manic Street Preachers från Wales är ett av de få banden som visat sig ha en substans, nyfikenhet, engagemang och laganda som hållit över tiden.

Vid tidpunkten för debutalbumet Generation Terrorist 1992 fanns influenserna i en blandning av engelsk punk, Guns’n'Roses och skira popmelodier (Beach Boys har varit några av favoriterna för inte minst sångaren James Dean Bradfield). Samtidigt har det funnits ovanligt starka politiska och progressiva inslag i musik och texter. Själv har jag ända sedan starten älskat bandet för deras rockkänsla kombinerade med bitterljuva och melankoliskt färgade melodier.

Grejen med Manic Street Preachers är också att det alltid funnits en storvulen musikalisk ambition som för det mesta balanserat på den rätta sidan. Nya albumet Resistance is Futile – det trettonde i ordningen – visar ytterligare prov på bandets smäktande poptendenser parat med rockig edge och existentiella och samhällskritiska betraktelser, inom det musikaliska formatets ramar. Manic Street Preachers är helt enkelt still going strong.

Lyssna på: ”People Give In”, ”International Blue”.

Henric Ahlgren

23

04 2018

2 x Courtney

courtney250

Courtney Yasmineh ”Red Letter Day” (hemifrånbetyg 3

Red Letter Day är amerikanska sångerskan Courtney Yasminehs femte album. Hon skriver sina låtar och spelar även gitarr och har förutom alla spelningar på hemmaplan redan hunnit med nio Europaturnéer genom åren.

Popinfluerad musik som påminner mycket om White Stripes men är kanske lite mera melodiös mellan varven och ibland desto skränigare. Det finns några riktigt bra och medryckande låtar så som Hane On For The Ride och Cleaning Crew men skivan håller i övrigt en hyfsad men lite opolerad nivå.

”High Priestess And The Renegade” (hemifrån

Efter att ha hört Red Letter Day tyckte jag att Courtney lät lite skränig och omogen med några undantag. Men med en sådan röst och lidelsefull inlevelse så hoppades jag på en fortsättning och här är den nu. Nya High Priestess And The Renegade är en fantastisk skiva årets bästa hittills där allt stämmer med bra medmusikanter, produktion och hennes fantastiska röst. Alltsammans att lyssna på Spotify.

Börje Holmén

20

04 2018

En värdig platta att avsluta med

parfitt

Rick Parfitt ”Over and out” (Ear/Playground)

Over And Out är – som titeln delvis antyder – Status Quo-ikonen och den boogierockande Fender Telecaster-mannen Rick Parfitts första – och sista soloalbum. Den sista plattan alltså – eftersom Parfitt gick bort på julafton 2016 i Marbella innan alla låtarna till soloalbumet var helt färdiginspelade. Det är ”Klart slut” på riktigt nu. För att albumet sedan skulle bli helt färdigställt har bland annat kompisen Brian May från Queen ryckt in.

Over And Out låter lite som Status Quo kombinerat med sologrejerna från Jeff Lynne i ELO. Plattan för även tankarna till Nick Lowes magnifika högkvalitativa soloplattor från senare år. Det här är helt enkelt välskriven och välproducerad mogen modern melodiös classic rock. Och som trots att musiken inte är originell och utstickande på något sätt – ändå känns fräsch. För man hör faktiskt annars inte så mycket ny sådan här typ av rock’n'roll nuförtiden. En värdig platta att avsluta med.

Albumet har överhuvudtaget en mycket fin krispig ren ljudbild som jag snabbt blir förtjust i. Ja, plattan är överraskande bra i all sin enkelhet och helgjuten rakt igenom. Alla tio låtarna känns relevanta. Själv föredrar jag helt klart det här framför de sista tröttare årgångarna av Status Quo. Parfitt borde ju ha gjort fler soloplattor – och tidigare! För det här var väl för tusan lite väl i grevens tid?

Lyssna på: ”Twinkletoes”, ”When I Was Fall’in in love”.

Henric Ahlgren

26

03 2018

Sjunger med avslappnad skönhet och skärpa

baez

Joan Baez  ”Whistle Down The Wind” (Proper/Border)

Folkmusikens första dam gör sitt bokslut som artist med ett nytt album och en turné. Joan Baz gör det med flaggan i topp och med den utmärkte producenten Joe Henry vid sin sida i studion. Åldern har påverkat hennes röst i vad jag tycker positiv riktning. Hennes klockrena sopran var i mesta laget många gånger. Här på nya albumet sjunger hon med avslappnad skönhet, men också med en skärpa då texterna betyder mycket för henne. Det var som protestsångerska nummer ett hon blev känd, ofta i samband med kontakterna med Bob Dylan.

Denna gång tolkar Joan Baez sånger av bland andra  Steve Earle, Tom Waits, Zoe Mulford och Anthony and the Johnsons.  Sångtitlar som Civil war, The president sang Amazing Grace och I wish the wars were all over visar att hennes samhällsengagemang är obrutet .

Joe Henrys nedtonade men stilsäkra produktion visar på känsla och hur en artist som Joan Beaez ska lyftas fram. Hög kvalité på alla håll alltså!

Bengt Berglind

23

03 2018

Avslappnat och småtrevligt

johnoates

John Oates ”Arkansas” (Thirty Tiger/Border)

betyg 3

John Oates är, eller kanske var ena halvan av mina blueeyedsoul-favoriter i duon Hall and Oates. Om det är totalt finito för detta eminenta band är väl skrivet i stjärnorna. Under tiden har i alla fall John Oates hängt på sig flanellskjortan och tagit fler stora steg i bootsen tillbaks till den amerikanska rootsmusiken.

Med sig i studion har han en samling studiomusiker i division ett, bland annat Sam Bush en mandolinlirare av rang. Kompet är traditionellt, luftigt och suveränt.

Låtmaterialet är även det traditionellt med titlar som My Creole Belle, Miss the Mississippi and you och Stack O`Lee. Det är mix av blues, country och folkmusik som tidigare sjungits av Mississippi John Hurt, Bill Monroe och Jimmie Rodgers.

Det som förvånar mig en smula är John Oates vokala insatser. Måste han sjunga med en skrovlighet som John Mellencamp, eller tar han på sig sin rootsröst för att tolka denna musik? Sen är det är klart att när det gällde Hall and Oates var det Daryl Halls silkeslena phillysoulröst som dominerade ljudbilden.

Detta är en fundering i marginalen. Som helhet är det en avslappnad och småtrevligt rootsmusikalbum som inte sticker ut i mängden av album med ett liknande upplägg och sound.

Bengt Berglind

28

02 2018

Lovande med vemodig klangbotten

klang

Sarah Klang ”Love in the milky way” (Pangur/Birds will sing for you)

Artister som kombinerar kvalitet och talang med ett påtagligt melankoliskt tilltal brukar ofta nå lite längre in i lyssnarnas hjärtan än andra och omhuldas extra mycket av den växande publiken. Det finns en autenticitet i det melankoliska – vi kan känna igen oss i det och det finns ju också smått paradoxalt något trösterikt i den sortens musik. För det blir ett sätt att dela allas vår i grunden existentiella ensamhet. På det sättet inser vi att vi trots allt inte är helt ensamma, utan att vi egentligen sitter i samma rangliga båt. Sarah Klang är en sådan musikartist.

Sarah Klangs debutalbum Love In The Milky Way är en mix av soul, pop, country och americana som för tankar till ett retrospektivt 60- eller 70-tal, men samtidigt i allra högsta grad känns här och nu. Ja, det besitter en tidlöshet som också har likheter med den typen av svensk egensinnig förvaltning av ett musikarv med vemodig klangbotten och folkliga rötter som till exempel systrarna Söderberg i First Aid Kit lyckats så väl med de senaste åren. Man kan också associera till Lana Del Reys liknande artisteri med suggestiv Los Angeles noir-pop med sorgsna undertoner från USA. Borträknat de klassiskt cinematiska Hollywood glam-anstrykningarna, vill säga.

Sarah Klang har det som krävs. Rösten och låtarna och redan nu ett varsamt utmejslat igenkännbart sound. Med andra ord är Love In The Milky Way en mycket lovande debutplatta, som känns som man lyssnat på tidigare – fast man inte gjort det. På ett bra sätt, alltså. Trollbindande berörande musikmagi av bästa snitt.

Lyssna på: ”Left Me On Fire”, ”Lover”.

Henric Ahlgren

19

02 2018

Tidlös förstklassighet

firstaid

First Aid Kit ”Ruins” (Columbia/Sony)

First Aid Kits nya album Ruins har ett snyggt klassiskt omslag som pryds av systrarna Söderbergs ansikten mot svart bakgrund och andas tidlöshet och skulle, till sin stil, också lika gärna kunna ha varit ett omslag för en 70-talsplatta av Fleetwood Mac. Det är också någonstans i de domänerna som First Aid Kit faktiskt rör sig positionsmässigt vid det här laget. Den konstnärliga och hantverksmässiga kvalitén på musiken och det närmast ikoniska slickt producerade soundet – är skyhög. Även tematiskt kan man dra paralleller med Fleetwood Mac och deras ”skilsmässoplatta” Rumours (titlarna Rumours - Ruins är ju också på visst sätt snarlika). Låtarna på Ruins har delvis hämtat stoff från erfarenheter av havererade parrelationer och hjärtesorg.

Musikaliskt har First Aid Kit under tidigare skivor förvaltat Americana och Country i en slags svenskifierad folktappning, och där systrarnas unika ljudklang när det kommer till stämsång och harmonier fört dem ut på en internationall parnass och till en respekterad plats som många andra svenska akter ju bara kan drömma om. Även nu fortsätter First Aid Kit på denna utstakade väg, men har även på Ruins inkorporerat lite mera rocktoner här och var. En utveckling som bara känns helt naturlig.

Ja, tidlös förstklassighet – är orden.

Lyssna på: ”Rebel Heart”, ”Fireworks”.

Henric Ahlgren

02

02 2018

Känslosamt singelsläpp

Calle Karlsson

Calle Karlsson ”Pappa” / ”Ett Stilla Regn” (Paraply Records/hemifrån)

betyg 3

Calle Karlsson har har släppt fem cd tidigare och har nu givit ut en singel. Calle kommer från Träslövsläge i Halland. Föräldrarna var kyrkliga och musicerande vilket påverkade Calle och hans bröder i unga år. I vuxen ålder har han intresserat sig för folkmål och då för Läjemål hans hemtrakter.

Pappa är en låt som påminner mig om Olle Ljungströms Jag Och Min Far – en låt som Magnus Uggla fick stora framgångar med efter att de båda medverkat i Så mycket bättre 2012. När man kommit upp i åren finns inte föräldrarna kvar, bara som minnen. Det är det som denna låt handlar om och det kan bli ganska så känslosamt.

Börje Holmén

17

01 2018