Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Amerikansk progg

steve mednick2

Steve Mednick ”Root Of The Sun” / ”Ceremony Of Innocence” (Cottage Sound/Hemifrån)

Första gången jag hörde Steve Mednick var 2011 när jag här på sidan recenserade hans åttonde album Immigrants…And Other Americans. En mycket bra skiva. Han har nu fortsatt på den inslagna vägen och släppt sin elfte och tolfte cd. Med sig har han Eddie Seville – vän, multimusiker och producent (han medverkar på alla de fem cd-skivorna jag har). Jag tyckte då att han var en icke-sångare men numera har jag ändrat uppfattning och tar honom till mej med hull och hår. Ungefär som med Dylan. Jag tyckte att även han var lite väl nasal till och från, men man vänjer sig.

Steve har lite svårt att hålla tonläget ibland vilket påminner mig om John Cipollina, sångare och gitarrist i Quicksilver Messenger Service. Han höll heller inte tonerna alla gånger – inte ens på gitarren, det förlät jag honom också. Men känslan fanns kvar och det samma gäller Steve Mednick. Det är en ganska ovanlig fågel som är svår att sätta etikett på och jag kommer att tänka på Neil Youngs skiva Living With War. Samtidigt tycker jag att han låter en del som Nationalteatern med Ulf Dageby och skulle isåfall motsvara amerikansk progg. Steve skriver allt material själv och det är täta texter som berör och hans musiker i studion förgyller det hela. Det är med dessa skivor som med dom andra att dom vinner på att lyssnas. Finns på YouTube och på Spotify men där hittar man bara hans tidigare skivor.

Beträffande Root Of The Sun kan man börja med A Wanted Man och på Ceremony Of Innocence så inled gärna lyssningen med A Secret Chord.

Börje Holmén

16

03 2017

En udda fågel

my dynamite

My Dynamite ”Otherside” (Listenable/Border)

Australien har ibland blixtrat till med ett och annat rockband värt att notera. I vissa fall t.o.m. mer än så. Från långt där nere i Melbourne börjar nu stubinen brinna på ett rätt så förvillande sätt. Det glödgade ljuset strålar mot en förgången tid, men det är ingen risk att historien hinner ikapp eller att man rent av skulle bli bländad.

Och tänt var det här, men inga överdrivna knallar hörs bort över stäppen. Den första låten ’Round The Bend’ försvinner som en bumerang upp bland trädkronorna och fastnar där med ett brak. Det finns influenser från Chris Robinson Brotherhood och North Mississippi Allstars, men om det gör någon människa klokare låter jag vara osagt.

Det blir en trevande tillställning med tvära kast. Med ’Witch Hat’ så öppnas hux flux garderoben där alla popsnören förvaras. Döljer det sig ett tidigare outgivet alster av Rod Stewart här och hur roligt kan det vara på en skala 1-10? ’So Familiar’ följer den sirapsdränkta rutten, men nu med gospelanslag på en countrystämplad slidegitarr.

I ’Can’t Tell Lies’ är kyrkporten öppnad på vid gavel och scenförvandlingen i sakristian ger andlig spis för den som så önskar alldeles framme vid koret. Inte tu tal om det så river titellåten ’Otherside’ upp en del damm förtjänstfullt och jag får tro att det är det närmaste man kan komma låt oss säga The Marshall Tucker Band.

Under den avslutande, akustiska ’Don’t Steal The Light’ har jag kommit till insikt i att jag är mer förvirrad nu än när jag började lyssna på skivan. Kanske ett glatt tillrop från en kookaburra hade väckt mig ur det tillståndet, men faktum kvarstår att My Dynamite saknar identitet och tillför ingenting nytt under solen. Det finns andra band som kommer att sörja för att det blir en ovanligt varm sommar.

Thomas Claesson

06

03 2017

Gediget och genuint gjort med kärlek

dan baird

DAN BAIRD ”SoLow” (Jerkin’ Croc/Border)

Dan Baird är mest känd som sångare och gitarrist i The Georgia Satellites som hade framgångar på 1980-talet med sin variant av sydstatsrock. Baird har efter detta släppt flera bra soloplattor och verkar också som producent. Han har ett uppbackningsband som heter Homemade Sin som han spelar in och turnerar med. Bandet består bland annat av före detta medlemmar från The Georgia Satellites och på turnéer framför man en blandning av låtar från Bairds solomaterial och Satellites egna gamla godingar.

”SoLow” är Bairds första inspelade soloskiva utan Homemade Sin och sålunda hans första riktiga ”soloskiva”, om man vill vara petig. Dan Baird i soloform ligger inte särskilt långt från hans gamla hemband (eller t.ex. Tom Petty and the Heartbreakers) och den här genren gör överhuvudtaget inga särskilda revolutionära utflykter. Men det här är gediget och genuint gjort med kärlek och fötterna i boogie, rock’n'roll och lite country. Bra sång, stilsäkert twangiga rockgitarrer och mycket sväng med en hel del partykänsla. Kan passa bra att ha till den kommande sommarens grillningar, inte minst.

Lyssna på: ”Cemetary Train”, ” Naughty Marie”

Henric Ahlgren

27

02 2017

En stor sångare som har blivit en förvaltare

bolton

Michael Bolton ”Songs of Cinema” (Frontiers)

Saxofon, trumpet, handklapp. Tre ingredienser som får många musikförståsigpåares varningsklockor att ringa. Jag påstår istället att en lagom (åh detta härliga svenska ord) dos av just de ingredienserna kan vara det lilla extra som lyfter hela anrättningen. Kan vara alltså. Flera av de välkända filmmusiklåtarna som utgör Songs of Cinema har tyvärr lite väl mycket av en eller flera av nämnda ingredienser.
Rösten. Även här går åsikterna isär. Ordentligt. Det finns de som inte tycker att det finns någon härligare och så finns det de som inte klarar av att höra en enda sekund.
På den nya given är sången mer nära än någonsin och ligger mycket högt i ljudmixen. Och för all del, visst går det att spåra ålderskrämpor i 63-årige Michaels röst; en del av omfånget har försvunnit längs vägen och tonläget är aningens lägre.
Av skivans tio låtar är hälften klart lyssningsvärda.
Det är ett skönt sväng i Stand By Me och I Will Always Love You-duetten mellan Michael och Dolly Parton (som skrivit låten) är inte dum alls. Likaså är den lite rivigare Old Time Rock and Roll och den innerliga balladen As Time Goes By sköna att lyssna på.
Nyinspelningen av When a Man Loves a Woman då? Jo då, den är bra men 1991 års version är strået vassare.
Ett mindre haveri är den överspända tolkningen av Somewhere Over the Rainbow. Låt oss säga att en del låtar borde vara fredade från nytolkningar.
Resterande låtar fungerar för stunden men ger inte direkt några bestående intryck
Min största invändning är det plastiga ljudet. Något som varit typiskt för de flesta av Michaels skivor sedan han lämnade rocksoundet bakom sig. Jo för han är ju i grund och botten en rocksångare, vars tidiga skivor är AOR av hyfsat hög klass. Men det blir för varje skivsläpp tydligare att den tiden är förbi.
Av Michaels omfattande katalog av coverskivor föredrar jag personligen de båda Timeless-skivorna. På dessa återfinns ett passande urval av gamla örhängen och överlag i bra tolkningar.
Sammantaget är 2017 års Michael en förvaltare; han bidrar inte direkt med något nytt till musikvärlden.

Magnus Bergström

17

02 2017

Snabbare och lugnare låtar i en trivsam låtordning

black lillies

Black Lillies ”Hard To Please” (Attack Monkey/Border)

Det är inte ofta nu för tiden man stöter på ett tämligen okänt band som underhåller på så många sätt. Den här musikmixen som håller sig innanför de numera vida americanaramerna är varierad så det förslår. De både rockar, svänger och smeker på ett varmt och kärleksfullt sätt. Vi har hört allt förut, så det är inget nytt på kartan. När är det det, och vad skulle det vara?
Detta varierade hantverk av Black Lillies, som är deras fjärde fullängdare, blandar snabbare och lugnare låtar i en trivsam låtordning. Men det som jag fastnar för är att de båda sångarna Cruz Contreras och Holly Coles sätt att sjunga både solo och duetter. De är inga kanonsångare men det är hjärtligt och personligt, som i balladen Bound to Roam. Så håller det på albumet igenom, trevligt, anspråkslöst och skönt. Rockdängan 40 days håller ett tempo som borde få vänner av bugg att uppleva dansorgasmer. Det ska framhållas att Black Lillies är ett band med både drag och hjärtesorg i bagaget. De lär ha varit i Svedala under januari. Varför inte i en stad nära mig?

Bengt Berglind

14

02 2017

Låter snarlikt Judy Collins

wendy

Wendy Webb ”Step out of Line” (Spooky Moon/Hemifrån)

Singer-songwritern Wendy Webb har släppt sitt femte studio album. Med sig i Aberdeen Studio Nashville TN har hon Wayne Jackson från Memphis, Horns/trumpet, Jim Horn saxofon, David Grissom elektrisk gitarr, Dan Dugmore pedal/gitarr mm. Mark T Jordan keybord mm. Ron Kasinski trummor, David Pomeroy bas, Jonathan Yudkin cello, Larry Chaney elektrisk gitarr, Willie Weeks bas, Vince Santoro trummor, Dennis Matkosky keybord. Wendy sjunger och spelar akustisk gitarr och elektrisk piano hon är självlärd på båda instrumenten. Hon bor i Minnesota och arbetar som frilansjournalist och drömmer om att skriva romaner. Mark Keller och Wendy har tillsammans skrivit allt material utom Bob Dylans Girl From The North Country.
Wendy låter snarlikt Judy Collins men med en vacker ljusare röst och ett stort självförtroende. Musikerna vid inspelningen förstärker låtarna på ett föredömligt sätt och lämnar utrymme för varandra. Efter att ha lyssnat på skivan ett antal gånger så växer den mer och mer. Det som drar ner betyget är covern Bob Dylans Girl From The North Country som inte lyfter till originalets nivå. I övrigt en alldeles utmärkt start på musikåret. Att börja med: Talk To Me, Step Out Of Line, Freedom.

Börje Holmén

09

02 2017

Gamla trotjänare vaknar till liv

kansas

Kansas ”The Prelude Implicit” (Inside Out/Sony)

Med över 16 års väntan från senaste utgåvan och nästan 40 år sedan glansdagarna då albumen Leftoverture och Point Of Know Return styrde världssamfundet fanns naturligt en stor ovisshet ingraverad i mina tankar inför det här skivsläppet. Lägg därtill att de forna, pådrivande låtskrivarna Kerry Livgren och Steve Walsh har lämnat in boken. Det ser på papperet ut som om besvikelsen ligger och lurar runt hörnet som ett dåligt omen.

Nu visar det sig att blandningen av gammalt, originalmedlemmarna – Phil Ehart trummor , Rich Williams gitarr – och nytt – Billy Greer bas, sång David Manion keyboard, Ronnie Platt keyboard, sång, David Ragsdale fiol, gitarr och Zak Rizvi gitarr – ger en oväntad fräschör. Arrangemang som tidigare inte var möjliga ser nu dagens ljus. Det ger en komplex och fin balans mellan den ursprungliga klangfärgen och modernare toner.

Med ett komfortabelt självförtroende förenas ensemblen om sju och den förnäma fiolen vävs in i de progressiva rocktonerna. Det skapar en behaglig närmast förtrollad atmosfär. Platt’s sångröst ger en meriterande rättvisa åt sinnesstämningen. Ekon från allt som Kansas någonsin varit framhävs.

För att komma albumet in på livet krävs mycket uppmärksamhet och många genomlyssningar. Lyriken är bearbetad och genomtänkt och den progressiva röda tråden ringlar sig fram på ett variationsrikt och omtumlande vis. Ibland med dragning åt hårdrock som i ’Rhythm in the Spirit’ eller för den delen även i den nostalgiska ’Summer’.

Den klart lysande stjärnan på himlen är den formidabla ‘The Voyage Of Eight Eighteen’. Här kombinerar Kansas allt de har gjort på albumet så långt och det mynnar ut i ett mästerverk. Mäktiga gitarriff med tvära kast alternerar med smäktande keyboards och en fiol som glöder som en sol. Under de åtta minuter och arton sekunder som det varar hinner livet passera i revy många gånger.

Kansas har inte heller någonting att bevisa vad det gäller ballader. ’Refugee’ som är en närmast sörjande betraktelse om mänsklig vädjan för empati lägger sig tryggt under den avbildade fågeln Fenix’ utsträckta vingar.

Om sånger i klass med ’Dust In The Wind’ och ’Carry On Wayward Son’ hade uppenbarat sig på det här albumet så hade en konvertering till ett religiöst samfund varit nära förestående. Nu kan som alla vet inget band även om de har överlevt 4 decennier i branschen komma i närheten av sångerna som skrevs på 70-talet – inte ens Kansas.

Om man istället helt bortser från jämförelser med det förflutna och ser på albumet med klarblå ögon, så känns det helt rätt och man hamnar så nära fulländning det går att komma. Många nutida band skulle göra allt för att överhuvudtaget nalkas Kansas kvaliteter. De har en lång bit att vandra. Den här comebacken är storstilad, pånyttfödande och tas emot med öppen famn.

Thomas Claesson

Fotnot: Sweden Rock Festival går av stapeln i sommar mellan den 7-11 juni. Undertecknad har bokat en termos med kaffe och en plats längst fram vid stängslet när Kansas spelar. Jag tror inte att någon behöver undra varför.

08

02 2017

Naken ärlighet med säregen röst

garcia-

John Garcia ”The Coyote Who Spoke In Tongues” (Napalm/Border)

Kyuss, Slo-Burn, Unida, Hermano och Vista Chino. Det är sannerligen inte några lättviktarnamn som John Garcia har på meritlistan. Nej, det handlar om stonertunga namn i mästarklass.
När det nu efter fyra års väntan är dags för soloskiva nummer två välkomnas lyssnarna till hans andra musiksida – den lugna och eftertänksamma.
Med helakustiskt gitarrspel och den säregna rösten i fokus är känslan av avslappnad gemenskap kring en lägereld i den mörka öknen påtaglig.
Arrangemangen är enkla och inspelningen andas naken ärlighet på ett sätt som inte är vanligt i dagens musikklimat. Ljudbilden är föredömligt avskalad och det låter onekligen som att allting är inspelat live rakt upp och ner, utan i efterhand pålagt lullull.
Nyskrivna låtar blandas med till exempel fyra dito från Kyuss diskografi. Bland sistnämnda återfinns det stora utropstecknet Gardenia, som inte bara kan mäta sig med utan till och med är bättre än originalet.
Ett tydligt minus finns dessvärre och det är att låtmaterialet, i akustisk skrud, emellanåt är lite väl snarlikt för sitt eget bästa.
Och så är det det där med rösten. John har en mycket personlig röst, med en knarrande sångstil, som sticker ut i en värld överfull av perfekta-rösten-karbonkopior. Men det är ändå så att i längden blir den då och då lite jobbig att lyssna till. Att jag tycker att skivan bränner till allra mest i avslutande Give me 250 ml säger en hel del; den är helakustisk.
Men varför så lågt mixade gitarrer? Inget genidrag direkt.
The Coyote Who Spoke In Tongues är en meditativt stillsam skiva att avnjuta när ett lugn i vardagen är ett måste.

Magnus Bergström

07

02 2017

Rösten är rena njutningen

kellys lot

Kelly’s Lot ”Bitter Sweet” (Hemifrån)

Kelly’s Lot är Kelly Zirbes på sång, Perry Robertson gitarr, Rob Zucca bas, Matt McFadden trummor, Sebastian Sheehan Visconti keybords, Bobby Orgel dobro och Bill Jonston klarinett. Bandet bildades 1996 och har turnerat i USA och England. Dom har nu släppt sin elfte skiva. Det är blandade genrer som Americana-Roots och Rock-Blues.

Kellys röst är en njutning att höra, hon påminner lite om Melanie Safga Schekeryk och ibland om Linda Thompson. Har man spelat ihop i över tjugo år blir det ett ”tight gäng” och det låter riktigt bra. Kelly har skrivit allt men har haft hjälp av Perry Robertson på tre låtar och på Rice Above märker man tydligt att Perrys gitarrspel är påverkat av Lynyrd Skynyrds Free Bird och det är klart att sämre influenser kan man ha.

Låtar att börja med: Come Home, Rice Above och Colours Of December.

Börje Holmén

06

02 2017

Utmärkt att vila eller somna till

brian eno

Brian Eno ”Reflection” (Warp/Border)

Vid sidan av sin roll som bland annat f.d. keyboardist i Roxy Music och storproducent och ljudprofessor för kända artister och band som t.ex. David Bowie, U2 och Coldplay har Brian Eno inte minst varit föregångare och stilbildare inom den instrumentala ambientgenren (ett uttryck som Eno också var med och själv myntade). Några av milstolparna inom Enos eget komponerande är ”Another Green World” (1975) och ”Ambient 1: Music for Airports” (1978). Brian Eno måste, tillsammans med Kraftwerk, ses som ett av de viktigaste och inflytelserikaste namnen inom den elektroniska populärmusiken.

Eno har fortsatt att med någorlunda jämna mellanrum släppa gedigna egen plattor och inte slutat att nyfiket utforska ambientmusikens möjligheter. Nya skivan ”Reflection” är inget undantag i fråga om intakt kvalitet och gör inte fans till Eno och genren besvikna. Plattan består av ett enda 54 minuter långt spår med samma titel som albumet och är inspelat i en enda livetagning. Det här är ett av Enos mest lågmälda och drömska album, utmärkt att vila eller somna till. Samtidigt är det som att den stillsamma minimalistiska stämningen och strukturen har något skenbart över sig. Efter flera lyssningar anar man här och var också hotande och mörka ifrågasättande existentiella undertoner – som börjar krypa på. Det här är, med andra ord, ingen innehållslös dussinmusik inom relaxområdet kommersiellt skapad för spa-miljö.

Henric Ahlgren

30

01 2017