Archive for the ‘Pop/Rock’Category

En stor sångare som har blivit en förvaltare

bolton

Michael Bolton ”Songs of Cinema” (Frontiers)

Saxofon, trumpet, handklapp. Tre ingredienser som får många musikförståsigpåares varningsklockor att ringa. Jag påstår istället att en lagom (åh detta härliga svenska ord) dos av just de ingredienserna kan vara det lilla extra som lyfter hela anrättningen. Kan vara alltså. Flera av de välkända filmmusiklåtarna som utgör Songs of Cinema har tyvärr lite väl mycket av en eller flera av nämnda ingredienser.
Rösten. Även här går åsikterna isär. Ordentligt. Det finns de som inte tycker att det finns någon härligare och så finns det de som inte klarar av att höra en enda sekund.
På den nya given är sången mer nära än någonsin och ligger mycket högt i ljudmixen. Och för all del, visst går det att spåra ålderskrämpor i 63-årige Michaels röst; en del av omfånget har försvunnit längs vägen och tonläget är aningens lägre.
Av skivans tio låtar är hälften klart lyssningsvärda.
Det är ett skönt sväng i Stand By Me och I Will Always Love You-duetten mellan Michael och Dolly Parton (som skrivit låten) är inte dum alls. Likaså är den lite rivigare Old Time Rock and Roll och den innerliga balladen As Time Goes By sköna att lyssna på.
Nyinspelningen av When a Man Loves a Woman då? Jo då, den är bra men 1991 års version är strået vassare.
Ett mindre haveri är den överspända tolkningen av Somewhere Over the Rainbow. Låt oss säga att en del låtar borde vara fredade från nytolkningar.
Resterande låtar fungerar för stunden men ger inte direkt några bestående intryck
Min största invändning är det plastiga ljudet. Något som varit typiskt för de flesta av Michaels skivor sedan han lämnade rocksoundet bakom sig. Jo för han är ju i grund och botten en rocksångare, vars tidiga skivor är AOR av hyfsat hög klass. Men det blir för varje skivsläpp tydligare att den tiden är förbi.
Av Michaels omfattande katalog av coverskivor föredrar jag personligen de båda Timeless-skivorna. På dessa återfinns ett passande urval av gamla örhängen och överlag i bra tolkningar.
Sammantaget är 2017 års Michael en förvaltare; han bidrar inte direkt med något nytt till musikvärlden.

Magnus Bergström

17

02 2017

Gamla trotjänare vaknar till liv

kansas

Kansas ”The Prelude Implicit” (Inside Out/Sony)

Med över 16 års väntan från senaste utgåvan och nästan 40 år sedan glansdagarna då albumen Leftoverture och Point Of Know Return styrde världssamfundet fanns naturligt en stor ovisshet ingraverad i mina tankar inför det här skivsläppet. Lägg därtill att de forna, pådrivande låtskrivarna Kerry Livgren och Steve Walsh har lämnat in boken. Det ser på papperet ut som om besvikelsen ligger och lurar runt hörnet som ett dåligt omen.

Nu visar det sig att blandningen av gammalt, originalmedlemmarna – Phil Ehart trummor , Rich Williams gitarr – och nytt – Billy Greer bas, sång David Manion keyboard, Ronnie Platt keyboard, sång, David Ragsdale fiol, gitarr och Zak Rizvi gitarr – ger en oväntad fräschör. Arrangemang som tidigare inte var möjliga ser nu dagens ljus. Det ger en komplex och fin balans mellan den ursprungliga klangfärgen och modernare toner.

Med ett komfortabelt självförtroende förenas ensemblen om sju och den förnäma fiolen vävs in i de progressiva rocktonerna. Det skapar en behaglig närmast förtrollad atmosfär. Platt’s sångröst ger en meriterande rättvisa åt sinnesstämningen. Ekon från allt som Kansas någonsin varit framhävs.

För att komma albumet in på livet krävs mycket uppmärksamhet och många genomlyssningar. Lyriken är bearbetad och genomtänkt och den progressiva röda tråden ringlar sig fram på ett variationsrikt och omtumlande vis. Ibland med dragning åt hårdrock som i ’Rhythm in the Spirit’ eller för den delen även i den nostalgiska ’Summer’.

Den klart lysande stjärnan på himlen är den formidabla ‘The Voyage Of Eight Eighteen’. Här kombinerar Kansas allt de har gjort på albumet så långt och det mynnar ut i ett mästerverk. Mäktiga gitarriff med tvära kast alternerar med smäktande keyboards och en fiol som glöder som en sol. Under de åtta minuter och arton sekunder som det varar hinner livet passera i revy många gånger.

Kansas har inte heller någonting att bevisa vad det gäller ballader. ’Refugee’ som är en närmast sörjande betraktelse om mänsklig vädjan för empati lägger sig tryggt under den avbildade fågeln Fenix’ utsträckta vingar.

Om sånger i klass med ’Dust In The Wind’ och ’Carry On Wayward Son’ hade uppenbarat sig på det här albumet så hade en konvertering till ett religiöst samfund varit nära förestående. Nu kan som alla vet inget band även om de har överlevt 4 decennier i branschen komma i närheten av sångerna som skrevs på 70-talet – inte ens Kansas.

Om man istället helt bortser från jämförelser med det förflutna och ser på albumet med klarblå ögon, så känns det helt rätt och man hamnar så nära fulländning det går att komma. Många nutida band skulle göra allt för att överhuvudtaget nalkas Kansas kvaliteter. De har en lång bit att vandra. Den här comebacken är storstilad, pånyttfödande och tas emot med öppen famn.

Thomas Claesson

Fotnot: Sweden Rock Festival går av stapeln i sommar mellan den 7-11 juni. Undertecknad har bokat en termos med kaffe och en plats längst fram vid stängslet när Kansas spelar. Jag tror inte att någon behöver undra varför.

08

02 2017

Naken ärlighet med säregen röst

garcia-

John Garcia ”The Coyote Who Spoke In Tongues” (Napalm/Border)

Kyuss, Slo-Burn, Unida, Hermano och Vista Chino. Det är sannerligen inte några lättviktarnamn som John Garcia har på meritlistan. Nej, det handlar om stonertunga namn i mästarklass.
När det nu efter fyra års väntan är dags för soloskiva nummer två välkomnas lyssnarna till hans andra musiksida – den lugna och eftertänksamma.
Med helakustiskt gitarrspel och den säregna rösten i fokus är känslan av avslappnad gemenskap kring en lägereld i den mörka öknen påtaglig.
Arrangemangen är enkla och inspelningen andas naken ärlighet på ett sätt som inte är vanligt i dagens musikklimat. Ljudbilden är föredömligt avskalad och det låter onekligen som att allting är inspelat live rakt upp och ner, utan i efterhand pålagt lullull.
Nyskrivna låtar blandas med till exempel fyra dito från Kyuss diskografi. Bland sistnämnda återfinns det stora utropstecknet Gardenia, som inte bara kan mäta sig med utan till och med är bättre än originalet.
Ett tydligt minus finns dessvärre och det är att låtmaterialet, i akustisk skrud, emellanåt är lite väl snarlikt för sitt eget bästa.
Och så är det det där med rösten. John har en mycket personlig röst, med en knarrande sångstil, som sticker ut i en värld överfull av perfekta-rösten-karbonkopior. Men det är ändå så att i längden blir den då och då lite jobbig att lyssna till. Att jag tycker att skivan bränner till allra mest i avslutande Give me 250 ml säger en hel del; den är helakustisk.
Men varför så lågt mixade gitarrer? Inget genidrag direkt.
The Coyote Who Spoke In Tongues är en meditativt stillsam skiva att avnjuta när ett lugn i vardagen är ett måste.

Magnus Bergström

07

02 2017

Rösten är rena njutningen

kellys lot

Kelly’s Lot ”Bitter Sweet” (Hemifrån)

Kelly’s Lot är Kelly Zirbes på sång, Perry Robertson gitarr, Rob Zucca bas, Matt McFadden trummor, Sebastian Sheehan Visconti keybords, Bobby Orgel dobro och Bill Jonston klarinett. Bandet bildades 1996 och har turnerat i USA och England. Dom har nu släppt sin elfte skiva. Det är blandade genrer som Americana-Roots och Rock-Blues.

Kellys röst är en njutning att höra, hon påminner lite om Melanie Safga Schekeryk och ibland om Linda Thompson. Har man spelat ihop i över tjugo år blir det ett ”tight gäng” och det låter riktigt bra. Kelly har skrivit allt men har haft hjälp av Perry Robertson på tre låtar och på Rice Above märker man tydligt att Perrys gitarrspel är påverkat av Lynyrd Skynyrds Free Bird och det är klart att sämre influenser kan man ha.

Låtar att börja med: Come Home, Rice Above och Colours Of December.

Börje Holmén

06

02 2017

Utmärkt att vila eller somna till

brian eno

Brian Eno ”Reflection” (Warp/Border)

Vid sidan av sin roll som bland annat f.d. keyboardist i Roxy Music och storproducent och ljudprofessor för kända artister och band som t.ex. David Bowie, U2 och Coldplay har Brian Eno inte minst varit föregångare och stilbildare inom den instrumentala ambientgenren (ett uttryck som Eno också var med och själv myntade). Några av milstolparna inom Enos eget komponerande är ”Another Green World” (1975) och ”Ambient 1: Music for Airports” (1978). Brian Eno måste, tillsammans med Kraftwerk, ses som ett av de viktigaste och inflytelserikaste namnen inom den elektroniska populärmusiken.

Eno har fortsatt att med någorlunda jämna mellanrum släppa gedigna egen plattor och inte slutat att nyfiket utforska ambientmusikens möjligheter. Nya skivan ”Reflection” är inget undantag i fråga om intakt kvalitet och gör inte fans till Eno och genren besvikna. Plattan består av ett enda 54 minuter långt spår med samma titel som albumet och är inspelat i en enda livetagning. Det här är ett av Enos mest lågmälda och drömska album, utmärkt att vila eller somna till. Samtidigt är det som att den stillsamma minimalistiska stämningen och strukturen har något skenbart över sig. Efter flera lyssningar anar man här och var också hotande och mörka ifrågasättande existentiella undertoner – som börjar krypa på. Det här är, med andra ord, ingen innehållslös dussinmusik inom relaxområdet kommersiellt skapad för spa-miljö.

Henric Ahlgren

30

01 2017

Hookar som fastnar som kardborreband

hellberg

Nisse Hellberg ”Vägen västerut” (Gamlestans/Border)

På detta nya countyinfluerade album har Nisse Hellberg hittat rätt på många sätt. Kanske först och främst genom att det innehåller en lång radda bra låtar. Sedan tillkommer att många av dessa har rediga raka små melodihookar som fastnar som kardborreband. Som om inte detta vore nog så har den gode Nisse totat ihop flertalet finurliga och bra texter.

Musiken är en mix av country, 50-tals rock och lite rockabilly som borde gå hem i stugorna landet runt. Här finns också en guldgruva för hugade dansband att utöka sin låtlista med nytt material.

Konstigt att inte Nisse Hellberg dykt upp i Så Mycket Bättre, för han har en låtskatt som borde vara gångbar i ett sådant sammanhang. Kanske har han tackat nej, vem vet?

Bästa låtar är Farväl Lev Och Lär, Under Ett Bord Av Glas och Träden Växer Till Himlen

Bengt Berglind

20

01 2017

60/70-talskänslan

citizenk

Citizen K ”Second Thoughts” (Paraply/Hemifrån)

Citizen K är Klas Qvist och han har samlat några musiker och spelat in 23 egna låtar med några mellanspel som övergångar till nästa stilbyte. Han sjunger och spelar de flesta instrument själv men har hjälp av  Tobias Walka som är producent och som även spelar bas och andra instrument.  Medverkar gör också Emma Augustsson på cello, Kim Gunneriusson på trummor, Annika Larsen på stämsång, Christer Rudmyr på elgitarr, Anders Nilsson Keybords och Berra Karlsson Steel Guitar. Detta är Klas Qvist tredje fullängdare efter ”Carried Away” och ”Meet Citizen K”. Den här skivan är tungt influerad av 60/70-talsmusik (det mesta engelsk), ingen nämnd ingen glömd. Skivan har fått lysande recensioner.

När jag första gången lyssnade igenom denna dubbel-CD blev jag mycket imponerad och glad över den höga nivån och den starkt influerade 60/70-talskänslan. Klas har lyssnat mycket på engelsk pop från den tiden då den fullkomligt exploderade . Men jag tror att han även har andra influenser från senare tid också såsom Midlake och Syd Arthur mfl.

Låtar att börja med: cd 1 Train Of No Forgiveness och King Of Second Thughts cd 2 In Holland och Something Truly Magic

Börje Holmén

19

01 2017

Protestkrönikor i tiden

neil young

Neil Young ”Peace Trail” (Reprise/Warner)

Neil Young – lo fi-musikens okrönte gudfader och i sina råaste oslipade stunder mer grunge än någonsin grunge-genrens mest betydande namn. Samtidigt besitter Young en exceptionellt lyhörd närmast pastoralt känslig ådra vid sidan av de till och från rejält brötigt skeva gitarrerna och det experimentartade larmandet under senare eror. Den, i mitt tycke, underskattade låten ”Philadelphia” från soundtracket till den Oscarsvinnande filmen med samma namn är t.ex. en av de andäktigt skiraste och mest hypnotiskt bedövande melankoliskt stillsamma sånger jag vet.

Ja, få har ett sådant dynamiskt spänningsfält inom sitt skapande som Neil Young. Från i början rotrockande bokstavligt talande jordnära americana via elektriska gitarrutsvävningar som det vore värsta avantgarde-altrocken till utforskande elektroniska synth-excesser – allt detta i egen regi eller med lite olika mer eller mindre kända banduppbackande konstellationer. Neil Young är en föregångsfigur på ett sätt som jag tycker kanske faktiskt inte alltid riktigt lyfts fram till fullo, ändå. Själv har jag överhuvudtaget alltid älskat den där speciella melankoliska kvalitén och spruckna nerven som finns i Youngs röst på många av hans bästa inspelningar. Neil Young är, på något sätt, unik i hela sitt musikaliska och skapande uttryck. Det är bara att fastslå. Han har förmågan att utmejsla totalt tidlösa, genuint bra, och av väldigt många älskade och mångfacetterade låtar av klassisk dignitet – och, även ge sig ut på – ibland ganska galet – orädda revolutionära konstnärliga utflykter i en motkulturell anda som nästan inga andra artister av hans högsta rang gör.

Samtidigt som Neil Young stundtals har haft en förkärlek att hänge sig åt stundens ingivelse, spela in saker snabbt, spontant och med ruffig attityd när det kommer till låtarnas uppbyggnad och presentation har han också – i enlighet med polariteteten i hans skapande – intressant nog fört ett eget korståg mot ljudkvalitén på dagens datakomprimerade ljudåtergivningar på cd-format och streamingtjänster. Han har ambitiöst drivit ett eget avancerat teknologiskt projekt och utvecklat musiksystemet PONO med målet att tillhandahålla en ljudkvalitet som står i motpol till dagens datakomprimering. Han tog också under en period bort all sin musik från streamingstjänster som t.ex. Spotify, i enlighet med sin kamp mot det digitaliserade ljudförfallet. (Young är dock tillbaka på Spotify nu igen sedan november i år – mycket glädjande nog, får man väl ändå krasst konstatera.)

Nya plattan Peace Trail har en del gemensamt med plattan Living With War från 2006, vilken var ett angrepp på George W. Bush och dennes politik. Ämnena för texterna på Peace Trail rör sig kring protester i tiden mot aktuella händelser i USA och andra företeelser – det hela mycket kopplat till miljön, politiken och kapitalismens fula ansikten och liknande. Skivan är inspelad på fyra dagar, låtarna satta på en eller två tagningar. Låtarna ter sig också i flera fall som hastigt ihopsatta under känslornas och reaktionernas inverkan. Det drar åt dagskrönikornas håll, lite som vår Karl Gerhard häcklade samtiden med kupletter i sina revyer förr. Men hos Neil Young i rockformatets ramar och förutsättningar, förstås. Det blir här och var lite väl skissartad ögonblicksdiktning i musikalisk form, vilket påverkar albumets helhetsintryck. Angelägenheten och behovet att uttrycka sig kommer före själva låtkonstruktionernas arkitektur. Men Neil Young kan fortfarande också knåpa ihop starka låtar i gammal god anda. Titellåten ”Peace Trail” låter t.ex. riktigt bra i fråga om melodi och sång och är i klass med Youngs bättre alster (men hade dock blivit ännu vassare om den inte vore lite spretig i arrangemanget) och platsar på en uppdaterad best of-samling.

Lyssna på: ”Peace Trail”, ”John Oakes”.

Henric Ahlgren

19

12 2016

‘Det är de små detaljerna som gör det’

billy momo

Billy Momo ”Seven Rivers Wide” (Mo better music/Sound Pollution)

Det är alltid kul med överraskningar. Inte minst inom musiken. Ibland dyker det upp något man faller för och gillar skarpt direkt. Av någon outgrundlig anledning snubblade jag på det svenska musikkollektivet Billy Momos länk på YouTube och den kvällen var räddad, liksom många andra lyssningsstunder sedan dess. Seven Rivers Wide är ett album med stort A. De tolv låtarna hänger ihop via genomarbetade och variationsrika arrangemang. De tolv låtarna är också fulla av melodihookar, habila sånginsatser både solo och i kör.
Det är som en av Povel Ramels visor, -”det är de små detaljerna som gör det.”- Detta visar sig också med eftertryck i väl avvägda instrumentala solon och inpass. Billy Momo plockar också upp småkorn från pop- och rockhistorien och omformar dessa till eget nutida musikaliskt uttryck.
Dessutom svänger det ordentligt, något som många andra samtida band har glömt bort. Bra exempel på detta är Drive och Choosing The Chosen ones. Det är mollartat och svenskt vemodigt i Don’t Mind The Tears och Jesus Dean, eller nästan sakralt i We Are The Truth.
Av de foton som finns med i bandets booklet kunde de lika gärna vara tagna från den släktbild som finns på The Bands debutalbum Music From Big Pink. Men Billy Momo står på egna ben, först och främst musikaliskt genom att väva in musikhistorien och få den att låta samtida och modernt, som det kollektiv de är.

Bengt Berglind

13

12 2016

Kärleksfull hyllning till bluesen

rolling stones

Rolling Stones ”Blue & lonesome” (Polydor/Universal)

Rolling Stones har alltid varit ett litet kompakt och schysst bluesband som sedan gett sig på annat, och lyckats ”ganska bra” med det. Men bluesen var grunden och själen. (Och det var ju förstås också en låt av blueslegendaren Muddy Waters, ”The Father of Modern Chicago Blues”, som gav bandet sitt namn.) Stones tillhörde den era med brittiska band och musiker som på andra sidan Atlanten influerades av den amerikanska svarta bluesen, snodde från den, och gav sedan tillbaka den till jänkarna igen i form av låtar, album och turnéer. Använde den som en av grunderna för ”The British Invasion” – med engelsk pop och rock – på 1960-talet. Signifikativt är också att även amerikanska bluesrockikonen och elgitarrmagikern Jimi Hendrix vid den här tiden hade England som sin bas när han sedan började erövra universum innan sin för tidiga död.

Nu är Rolling Stones äntligen till slut tillbaka helt på brottsplatsen genom att de levererar ett komplett bluescovers-album – Blue & Lonesome – till större delen med artister inom undergenren ”Chicago blues” som till exempel Willie Dixon, Howlin’ Wolf och Memphis Slim med flera. Det är Stones 23:e album och det första med enbart coverlåtar. Låter intressant på pappret – och är nästan ännu mer spännande i praktiken! Rolling Stones spelar här med en slags smakfull flärdfri naturlig klarhet och, vilket som verkar vara, genuin spelglädje och lust. Låtarna står i centrum och det är bra val av alster rakt igenom.

Mick Jagger låter här piggare än på mycket länge, skiner mestadels hela tiden, och Keith Richards och Ron Wood är koncentrerat tillbakahållna och svängigt supertajta. En annan ”hyfsad” engelsk bluesadept – Eric Clapton – hjälper också till på några av låtarna. Plattan spelades in på tre dagar i något slags kreativt och inspirerat flöde. Det här är till formatet och ljudbilden modern blues från 2000-talet med låtar av legendomspunna låtskrivare från de gamla tiderna och inspelat av ett av tidernas mest stilbildande och klassiska rockband. I slutändan framstår det hela framförallt som en äkta och slutlig kärleksfull hyllning till genren och musiken. (Och en svanesång?) It’s only blues but I like it!

Lyssna på : ”Just Your Fool”, ”Commit a Crime”.

Henric Ahlgren

07

12 2016