nyaskivor.se

Holmes ”Have I Told You Lately That I Loathe You” (Black Star Foundation/Sound Pollution)

Holmes är ett band som jag helt och hållet har missat, fram tills nu. Jag var på Get a Gig festivalen i Karlstad och av en händelse gick jag in i den smått legendariska lokalen ”Holken” och under festivalen heter scenen Nemis. New music in Sweden står det tydligen för. För att komma in i värmen och slippa myggen flydde jag in i den varma lokalen. På scenen stod Holmes från Vänersborg. De tog mig med storm. Lite som när jag första gången som tolvåring lyssnade på mammas Elvisskivor, då jag bokstavligt föll baklänges i hörnsoffan av hans musik och blev sittande. Nu är jag snart trettiofem år och förundras av att jag fortfarande kan bli så upprymd av att hitta ny musik. Fast det låter inte nytt för det finns en ådra av Neil Youngs spröda röst och malande gitarrer. Anthony Crawford (från Neil Youngs band) släppte tidigare i år ”Five is red”, The Band of Horses kom med ”Infinite Arms”  för att inte tala om My Morning Jackets ”It still moves” som kom för några år sedan, som är stilbildande på alla sätt och vis. Om man har tröttnat på Wilco och tycker att Neil Young var bättre förr, då har ni vaskat fram guld i Vänersborgsbandet Holmes. Likt Claes Cleeve & Sasquatch och Celilo förvaltar Holmes retrorockens mästare Neil Young arv mycket väl.

Jag började lyssna på Holmes skiva ”Wolves” som man kunde köpa på spelningen, ”Have I Told You Lately That I Loathe You”, som var slut men skulle komma från presseriet till veckan. Men sedvanligt kunde man ladda ner den via gruppens hemsida, och  den fanns även på vinyl. Jag gjorde enligt instruktionerna och lyckades till och med få in låtarna i min ”padda”. Så nu har jag laddat ner min första skiva, lagligt också för den delen, betalt och gjort rätt för mig. Sedan beställde jag ju skivan på riktigt också och väntar på ett platt paket i brevlådan. Jag väntar på en av årets bästa skivor.

De är inte bara bra musikaliskt, de har ett bra namn också. Holmes.

Mattias Ransfeldt

Kent ”En plats i solen” (RCA/Sony)

Bortåt ett halvår sedan vinterplattan Röd kommer Kent så med En plats i solen. Den kalla elektroniska synthestetiken med foten i 80-talet som präglade Röd är fortfarande på många sätt intakt på denna nya platta, men där Röd levererade en starkt dyster “sent på jorden-känsla” finns här mer lättsamhet och ja, sommarkänsla - om dock än med en melankolisk anstrykning, förstås. Det är ju Kent.

Det är svårt att säga hur de gör det, men detta är ännu en ny platta med en så hög lägstanivå att Kent åter visar att de spelar i en helt egen liga med svenska mått mätt. Trots att plattan kom i början av sommaren kan den med fördel också nyttjas som soundtrack till sommarens sista bitterljuva suckar innan frosten härskar. Ja, den kanske till och med passar ännu bättre så.

På “Ärlighet Respekt Kärlek” körar Lars Winnerbäck. På “Passagerare” sjunger Rebecka Törnqvist tillsammans med Jocke Berg.

Henric Ahlgren

Edgehill Avenue ”Rambler” (Departure/Hemifrån)

Med ett sound fyllt av mollstämningar drar femmannabandet från Louisville  igång öppningsspåret Rainbow. Mörka gitarrslingor matchas mot en B3:a hammodorgel, bägge ligger långt fram i mixningen. Sångaren Draw Perkins glider in med en röst som får tankarna att gå till Chris Robinson i Black Crowes och Ronnie van Zandt i Lynyrd Skynyrd; och fast man har hört allt förut så låter det så bra och trovärdigt rakt igenom. Det fortsätter med With These Hands och småfunkiga Don’t Come Round Here Anymore, där den välsignade producenten William Bartley lagt basen högt i mixen så den nästan ligger och kommenterar Perkins sång. Orgeln far ut och in i mixen tillsammans med en liten gospelfärgad kör. Snabba uppspelta Just Don’t Care Anymore har ett rullande barpiano som sköter svänget. Detta måste vara en livefavorit på den lokala syltan och överallt annars också förresten. Men det bästa spar vi till sist. Lugna Out of Time med en akustisk gura och ett lugnt pärlande piano i bottenkompet, bäddar för Draw Perkins och duettvännen Leigh Ann Yost som låter så sams man bara kan. Sen avslutas plattan med Justfied på ett föredömligt sätt.

Den här plattan har ett samspel och en ljudbild som bara stämmer och sitter som ett smäck. Draw Perkins tar aldrig i från tårna. Han sjunger med en enkelhet och pondus som är ovanligt i dag. Sen var det det där med ett riktigt smaskigt orgelsound med en B3 och ett slirigt sound från ett Leslie kabinett. Nörd? Jag? Jo det är nog så - och stor musikvän.  

Bengt Berglind

Katy Perry ”Teenage dream” (Virgin/EMI)

Katy Perry som nog till vardags är mest känd för låtar såsom ”Hot n Cold” och ”I Kissed A Girl” är tillbaks med sitt tredje album, ”Teenage Dreams”. Att debuten kom redan 2001 och endast bestod av kristna låtar är det nog inte alla som vet.

Med den vetskapen i bakhuvudet, att första albumet var kristet, så kan jag inte låta bli att le lite för mig själv då texterna den här gången är väldigt snuskiga av sig. Så pass att hon till och med fått en ”Parental Advisory”-stämpel på skivan. I de fall då de inte är alltför ”extrema” så är de väldigt tilltalande, i alla fall för någon i min ringa ålder om 19 år.

Albumnamnet ”Teenage Dreams” passar ganska bra in eftersom de flesta av texterna påminner en om de dilemman som finns i dagens tonåringars vardag. Ett undantag är såklart den kaxiga ”Peacock” som helt hänsynslöst ger en känga till alla killar som har sjungit om hur de vill att tjejer ska klä av sig och visa sig. För det är precis vad den låten handlar om, men nu är det killarnas tur.

Rent musikmässigt sett har hon blivit lite mer pop/rockigare än jag upplevde förra albumet, men jag tycker ändå att det bara har blivit bättre. Det känns som att det här ÄR Katy Perry. Ingen smörpop á la Britney Spears, utan lite… rockigare. Lite tATu över det hela, om ni minns dem.

Hela albumet går lite i stil med ”California Gurls” (som är den hittills mest kända singeln från albumet) MEN det blir bättre. Så gillar du den låten bör du definitivt inhandla albumet! Gillar du schalger (!!) skulle du nog också kunna njuta av det här!

Bäst: ”Hummingbird Heartbeat”

“Sämst”: “Fireworks”

Måste även passa på att säga att albumet nästan är ätbart. Hela skivan ser ut som en lollipopklubba med massor av bilder på bakverk. Dessutom kan man inte missa godisdoften som slog emot en när man öppnade konvolutet!!

Sara Köhler

Pernilla Andersson ”Ö” (Warner)

              I butik: 8 september

Pernilla Andersson är ute med sitt femte album på sex år. ”Ö”. Själv beskriver hon skivan som Harry Nilsson möter Fleetwood Mac i Twin Peaks. Många har nog sjungit med och nynnat på hennes förra hit med ”Johnny Cash och Nina P” från ”Gör dig till hund” (2008). Efter den gjorde hon en underbar skiva på engelska men sjunger nu igen på svenska och tolkar Eldkvarns ”Huvudet högt”. ”Kasta sten” är en Bob Dylan-inspirerad historia.

Hennes texter berör och hennes röst värmer. Just nu är det jämt skägg mellan Pernilla och Melissa Horn. Pernilla gör det med bravur den här gången. Mycket stämningsfullt. Hon har även en liten roll i nya Cornelis-filmen med Hank von Helvete som sjunger i Norska bandet Turbonergro. Jag vill ha mer av Pernilla Andersson. Såg henne i nån TV soffa - hon har attityd också. Rätt sådan. Verkar vara en sund människa, sen är hon ju gift med Dregen och allt. Hatten av för Pernilla.

Mattias Ransfeldt

Deer Tick ”Born on flag day” (Fargo/Playground)

Visserligen är det inte gruppens debutalbum War Elephant som kom för något år sedan. Och om inte detta vore nog så är album nummer tre The Dirt Sessions på gång att ges ut i England i höst.

Deer Tick är ett alldeles förtjusande litet slyngelartat rockband som rullar fram i hjulspåren av den stora amerikanska  rocktraditionen. Vad som gör att detta band verkar ha en lysande framtid framför sig är i första hand en knippe bra låtar skrivna av bandets ledare, sångare och gitarrist John Mc Cauley. Han sjunger dessa med en slängighet och en attityd som är bedårande. Sen är det det här med hans röst. Han verkar ha sina stämband inlindade med rostig taggtråd som ger rösten ett mycket särpräglad uttryck. Och det ska medges att de första gångerna jag lyssnade igenom Born On A Flag Day, så ville jag stoppa in en förpackning snabbverkande Strepsils i CDn, för att hjälpa John Mc Cauley att fixa rösten. Nu har jag vant mig och hör vilken framtida suverän frontman detta band har som omfamnar alla klicheér som finns i rockmusiken, men gör det på ett kärleksfullt sätt. Om detta sen är rock eller alt.country eller pop eller något annat, det spelar ingen roll. För det är kul och förbaskat bra nutida musik som får det att dra i mungiporna och värmer i det kommande höstdiset.

Bengt Berglind

Ed Harcourt ”Lustre” (Piano Wolf/Playground)

Efter fyra skivor och en best of vid 29-års ålder trodde många att Ed Harcourt var slut som soloartist. Han tog ett brejk men fokuserade på att skriva och producera ny musik. Nu är han, efter fyra års tystnad tillbaka. Lustre släpps på eget bolag och under de fyra åren som gått har Ed utvecklats otroligt mycket som artist.

Det är en mer mogen Ed, naken och utlämnande som vi hör på Lustre. Musiken är enklare och ljudet fylligare. De fyra, tysta åren har gjort att Eds kreativitet har flödat. Den musikaliska lekfullheten från debutalbumet Here be Monsters (2001) är tillbaka tiofalt. Sammansättningen av ljud får skivan att låta som musikalisk prosa och jag är åter förälskad i Ed.

Introt till A Secret Society fick mig att undra om låten verkligen hörde till skivan. Alla tvivel blåstes dock bort när refrängen fått mig på fall. Att välja en favorit på skivan är näst intill omöjligt. Låtarna har alla en hög kvalitet och känns precis lagom slarvigt välbearbetade. Det är en ombytlig skiva som passar till både fest, vardag och fredagsmyset i soffan.

Tystnaden som spreds när skivan var slut var ovanligt stilla, inte ens stadens ljud tränger längre in i lägenheten. Jag trycker på play igen och denna gång glömmer jag inte repeatknappen så jag kan dansa runt till Ed hela eftermiddagen.

Sophia Lönnergård

Fantastic People ”Fantastic Music For Fantastic People” (Fantastic Music/PLU)

Efter runda svängar 20 lyssningar har jag fortfarande inte bestämt mig om skivan. Jag har hört mycket förut i The Doors, Jerry Lee Lewis och Brolle Jr. The Fantastic People har tydliga influenser av andra artister, men sammansättningen känns ny. Inspirationen från det etablerade materialet blir till något nytt värt att lyssna på. Skivan i sig känns komplett med mycket variation låtarna emellan där varje låt tillför skivan något nytt och det är mycket som händer längs vägen mot slutet.

Musiken är bra, musikerna gör ett bra jobb, texterna är bra. Det som stör är sången. Klas Bohlins har en väldigt speciell röst och stundvis mycket dålig engelska. När The Greatest Show kommer igång vill jag helst stänga av. Mina favoriter på skivan är då han inte sjunger och jag kan njuta av musiken. Man Of The Century är den enda låten rösten inte stör utan kompletterar musiken. Antingen så älskar man eller så hatar man Klas speciella röst det är upp till lyssnaren, däremot skulle jag råda honom att träna på det engelska uttalet.

Fantastic Music For Fantastic People är en bra skiva, men tyvärr inte mycket mer än så. Det finns mycket potential till vad som hade kunnat vara en mycket bra skiva. Ett band som bildades sommaren 2009 och redan under hösten började inspelningarna av skivan, kanske hastade de lite väl mycket.

Sophia Lönnergård

Tom Jones ”Praise & Blame” (Island/Universal)

Tom Jones är 70 år och gör sin tightaste skiva på år och dag. Jag förbluffas av råheten och rockigheten på skivan. Albumet är inspirerat av Johnny Cash avskedsskiva. Det finns en råhet och äkthet i skivan som jag inte har hört sedan blueslegenden R.L. Burnside släppte sina sista skivor i slutet av 90-talet, ihop med Jon Spencer & co. Mellan hymner och gospelkörer låter självaste ”Tjuren från Wales” som White Stripes moderna bluestakter. Det är fläskigare och tuffare än man kunde ana. Hitta Toms Jones nya sound i R.L Burnsides skrammel blues ”Mr. Wizard” (1997).

Tom Jones slog igenom 1965 med låten ”It´s not unusual”. Sedan har han sjungit ”Delilah”, “She’s a lady”, ”Green green grass of home” och förstås ”Sexbomb” mfl. På nya skivan ”Praise & blame” är det helt andra toner än vad vi är vana vid. Inspelade med folkrockproducenten Ethan Johns (som jobbat med Ryan Adams, Ray LaMontagne, Rufus Wainwright). För första gången kan jag säga att Tom Jones rockar fett! Tom Jones är tillbaka, hetare än han har varit på decennier.

Mattias Ransfeldt