Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Sångfantom bjuder på må bra-recept

paul rodgers

Paul Rodgers ”Free spirit” (Quattro Valley/Border Music)

Royal Albert Hall i London, sångfantomen Paul Rodgers och 16 mer eller mindre klassiska Free-låtar. 77 minuter av den varan är ett må bra-recept som heter duga.
Hela härligheten förpackad i en trevlig digipack med ett mycket informativt häfte med historik etc.

Det luftades låtar som aldrig tidigare framförts live (!) och av dessa är känslofyllda Love you so det starkaste kortet.
All right now och Wishing well? Tja, de är med all rätt klassiker men just på grund av det känns de tyvärr aningen sönderspelade, även om de som här framförs alldeles ypperligt.
Nämnda låtar kan inte mäta sig med de urstarka rocknumren Little bit of love, Ride on a pony, My brother Jake (som inleds smakfullt med en liten dos Für Elise) och undertecknads personliga favorit Fire & water.
Småsega Woman ger däremot trots gitarrsolospel med klös inte direkt någon vitaminjektion, om jag säger så.

Free spirit får tankarna att vandra iväg till en ljum sommarkväll med något gott att äta och trevligt sällskap. Varför inte på Sweden Rock Festival?

Magnus Bergström

29

06 2018

Starkt och modernt

lykke

Lykke Li ”So Sad So Sexy” (RCA/Sony)

Svenska popdivan och deppdrottningen Lykke Li slog igenom efter Robyn och före Tove Lo. Och tillhör de kvinnliga svenska högkvalitativa artister som, tillsammans med tidigare nämnda och t.ex. First Aid Kit och Icona Pop, har lyckats göra sig bemärkta internationellt och även blivit populära på den amerikanska marknaden.

Lykke Li har inte minst likheter med Tove Lo – inte bara när det gäller namnens strukturella uppbyggnad. De är starka personligheter och utstrålar integritet och en musikalisk agenda som går lite utanför den vanliga popådran. Man kan prata om efterföljare till Kate Bush, i det avseendet.

Efter ett break där Lykke Li blivit mamma och bildat familj är hon tillbaka med ett starkt album – ”So sad so sexy” – som på vissa sätt ytterligare har paralleller musikmässigt med Tove Lo i sitt supermoderna pophantverk, men där också amerikansk R&B och Lana Del Reys melankoliska California-pop kan nämnas som referenser.

Henric Ahlgren

18

06 2018

Minimalistiskt akustiskt

lundell skisser

Ulf Lundell ”Skisser” (Parlophone/Warner)

Man kan nog prata i termer om att Ulf Lundell som artist är unik – även ur ett internationellt perspektiv – när det kommer till hur han både förvaltat ett långvarigt ock älskat författarskap som hållit i sig ända sedan mitten av 70-talet, samt parallellt med detta varit en av landets mest profilerade och främsta stilbildande hantverkare inom rockgenren och singer songwriter-området på svenska språket. Den konstnärliga produktionskapaciteten har under en långtidssynvinkel stundtals varit enorm. Ja, driften att skapa har varit påtagligt kraftfull. Och på senare år har den även snarare ökat lite i omfång och takt, än tvärtom. Nu också med ett allt mer växande måleri, som en del av det hela. (Även om det väl istället dragits ned på turnerandet.)

Lundell måste såtillvida, som sagt, vara ett slags unikum. Många har ju faktiskt annars svårigheter att få till bara ett par hyfsat intressanta plattor – eller böcker, för den delen. Lundell har från sitt håll sedan starten också varit en viktigt samtidsbetraktare och kommentator. En slags stolt katt bland hermelinerna, aldrig direkt kopplad till något ängsligt regelstyrt kotteri. Och en sorts svensk kreativ outsider och sanningssägare som vi HAR och HAR HAFT ett stort behov av i den alltför ofta annars svenska ljumheten. ”En termometer i röven på samtiden” – eller snarlikt – var det någon som skrev i samband med en bokrecension en gång.

Nya skivsläppet ”Skisser” består av 27 nya låtar – som först lades ut gratis på Lundells nätsida i januari – och nu sedan kommit som ett officiellt album, i bland annat en fin gedigen vinylversion med medföljande faksimil av alla låttexterna inscannade från Lundells originalnedteckningarna på papper (skrivna på den gamla ihärdiga Facit-skrivmaskinen som Lundell även skrev manuset till sin klassiska debut- och genombrottsroman ”Jack” på). Låtarna är minimalistiskt akustiska – sång och gitarr – i stil med alstren på t.ex. Lundells tidigare plattorna ”12 sånger” (1984), ”Xavante” (1994) och ”En eld ikväll” (2003). Tre plattor som, för mig personligen, med tiden kommit att sticka ut ur skivkatalogen som kanske det bästa Lundell gjort. En påtaglig influens för Lundells akustiska upplägg med de här skivorna är i sin tur Bruce Springsteens klassiska album ”Nebraska” från 1982 (initialt en samling demolåtar – sparsmakat inspelade i sängkammaren hos Springsteen, men som dock sedan gavs ut i princip befintligt skick som ett reguljärt album). Skisser” kan som skiva, till sitt omfång, bli lite mastig att ta in på en sittning – men innehåller bra grejor, helt enkelt!

Lyssna på: ”Farväl Amerika”, ”Tranorna kommer”, ”Vargen”.

Henric Ahlgren

28

05 2018

Beatlesinfluerad pop

kallecmonterey

Calle Karlsson ”Monterey Shoreline” (hemifrån)

Calle Karlssons sjunde cd är en EP med följande medmusiker: sång och gitarr Calle Karlsson, sång Linda K Johbarn, Maria Blom och Janni Littlepage, dobro och steel pedal Berra Karlsson, dragspel och orgel Olle Bergel, piano Klas Qvist, tvärflöjt Göran Sjövall, bas Mical Smedmalm, trummor Micael Karlsson och slagverk Andreas Holmstedt. Det är nära på samma musiker som på singeln som är recenserad på denna sida.

Det är en annorlunda musikstil jämfört med den förra singeln. Numera Beatlesinfluerad pop med inslag av Americana. En mycket smittsamt gladare skiva och inte så mycket mörker som den förra präglades av. Låtar att börja med: Monterey, Carry On  och Seize The Day.

Börje Holmén

24

05 2018

Fantastisk musikupplevelse

kyle carey

Kyle Carey ”The Art Of Forgetting” (hemifrån)

Kyle Carey från New Hampshire blev professionell musiker och låtskrivare efter att ha spelat in debutalbumet Monongah i Irland 2011. Det är en blandning av keltiska, appalachiska och americana folk musik. Nu kommer hennes andra fullängdare The Art Of Forgetting som är en fortsättning på den inslagna vägen.

Skivan är inspelad i Louisiana men har kvar sina musikaliska influenser från förra albumet. Det är en läcker anrättning, mycket välarrangerad och med riktigt bra medmusikanter. Kyles underbara röst och sångstil gör det till en fantastisk musikupplevelse.

Låtar att börja med: The Art Of Forgetting, Tell Me Love och Trouble In The Fields.

Börje Holmén

 

04

05 2018

Värd att kollas upp av rock- och bluesintresserade

jonny

Jonny Lang ”Signs” (Provogue/Warner)

Jonny Lang (Jon Gordon Langseth Jr) från North Dakota i USA är en amerikansk bluessångare och gitarrist. När Lang var 14 år släppte han – som något slags underbarn och en sensation – 1995 sitt första album Smokin’ under namnet Jonny Lang & The Big Bang. Hans femte album, Turn Around från 2006 gav honom en Grammy i kategorin Best Rock or Rap Gospel Album.

På plattan Signs visar Lang att han delvis har en deltablues-tendens i blodet, men mycket drar åt högenergisk bluesrock med influenser som Buddy Guy, B.B. King och Albert Collins. Ja, Lang ger sig helt enkelt ut i liknande sammanhang som Gary Moore började röra sig i vid sista eran av dennes karriär. Det drar också ytterligare i trestegsraketen åt än lite mer renodlad rock.

Jonny Lang är en pärla och helt klart värd att kollas upp mer av rock- och bluesintresserade. Han borde också få ta sig an större scener och få mer uppbackning från skivbolag och producenter.

Lyssna på: ”Signs”, ”Bring Me Back Home”.

Henric Ahlgren

27

04 2018

Still going strong

manic

Manic Street Preachers ”Resistance is futile” (Columbia/Sony)

Bland banden inom brittpopen och brittrocken från 90-talet är det inte många som fortfarande är aktiva och släpper relevanta plattor. Klassisk brittisk pop och rock har, med ytterst få undantag, överhuvudtaget gått in i en svacka jämfört med storhetstidens årtionden. Manic Street Preachers från Wales är ett av de få banden som visat sig ha en substans, nyfikenhet, engagemang och laganda som hållit över tiden.

Vid tidpunkten för debutalbumet Generation Terrorist 1992 fanns influenserna i en blandning av engelsk punk, Guns’n'Roses och skira popmelodier (Beach Boys har varit några av favoriterna för inte minst sångaren James Dean Bradfield). Samtidigt har det funnits ovanligt starka politiska och progressiva inslag i musik och texter. Själv har jag ända sedan starten älskat bandet för deras rockkänsla kombinerade med bitterljuva och melankoliskt färgade melodier.

Grejen med Manic Street Preachers är också att det alltid funnits en storvulen musikalisk ambition som för det mesta balanserat på den rätta sidan. Nya albumet Resistance is Futile – det trettonde i ordningen – visar ytterligare prov på bandets smäktande poptendenser parat med rockig edge och existentiella och samhällskritiska betraktelser, inom det musikaliska formatets ramar. Manic Street Preachers är helt enkelt still going strong.

Lyssna på: ”People Give In”, ”International Blue”.

Henric Ahlgren

23

04 2018

2 x Courtney

courtney250

Courtney Yasmineh ”Red Letter Day” (hemifrånbetyg 3

Red Letter Day är amerikanska sångerskan Courtney Yasminehs femte album. Hon skriver sina låtar och spelar även gitarr och har förutom alla spelningar på hemmaplan redan hunnit med nio Europaturnéer genom åren.

Popinfluerad musik som påminner mycket om White Stripes men är kanske lite mera melodiös mellan varven och ibland desto skränigare. Det finns några riktigt bra och medryckande låtar så som Hane On For The Ride och Cleaning Crew men skivan håller i övrigt en hyfsad men lite opolerad nivå.

”High Priestess And The Renegade” (hemifrån

Efter att ha hört Red Letter Day tyckte jag att Courtney lät lite skränig och omogen med några undantag. Men med en sådan röst och lidelsefull inlevelse så hoppades jag på en fortsättning och här är den nu. Nya High Priestess And The Renegade är en fantastisk skiva årets bästa hittills där allt stämmer med bra medmusikanter, produktion och hennes fantastiska röst. Alltsammans att lyssna på Spotify.

Börje Holmén

20

04 2018

En värdig platta att avsluta med

parfitt

Rick Parfitt ”Over and out” (Ear/Playground)

Over And Out är – som titeln delvis antyder – Status Quo-ikonen och den boogierockande Fender Telecaster-mannen Rick Parfitts första – och sista soloalbum. Den sista plattan alltså – eftersom Parfitt gick bort på julafton 2016 i Marbella innan alla låtarna till soloalbumet var helt färdiginspelade. Det är ”Klart slut” på riktigt nu. För att albumet sedan skulle bli helt färdigställt har bland annat kompisen Brian May från Queen ryckt in.

Over And Out låter lite som Status Quo kombinerat med sologrejerna från Jeff Lynne i ELO. Plattan för även tankarna till Nick Lowes magnifika högkvalitativa soloplattor från senare år. Det här är helt enkelt välskriven och välproducerad mogen modern melodiös classic rock. Och som trots att musiken inte är originell och utstickande på något sätt – ändå känns fräsch. För man hör faktiskt annars inte så mycket ny sådan här typ av rock’n'roll nuförtiden. En värdig platta att avsluta med.

Albumet har överhuvudtaget en mycket fin krispig ren ljudbild som jag snabbt blir förtjust i. Ja, plattan är överraskande bra i all sin enkelhet och helgjuten rakt igenom. Alla tio låtarna känns relevanta. Själv föredrar jag helt klart det här framför de sista tröttare årgångarna av Status Quo. Parfitt borde ju ha gjort fler soloplattor – och tidigare! För det här var väl för tusan lite väl i grevens tid?

Lyssna på: ”Twinkletoes”, ”When I Was Fall’in in love”.

Henric Ahlgren

26

03 2018

Sjunger med avslappnad skönhet och skärpa

baez

Joan Baez  ”Whistle Down The Wind” (Proper/Border)

Folkmusikens första dam gör sitt bokslut som artist med ett nytt album och en turné. Joan Baz gör det med flaggan i topp och med den utmärkte producenten Joe Henry vid sin sida i studion. Åldern har påverkat hennes röst i vad jag tycker positiv riktning. Hennes klockrena sopran var i mesta laget många gånger. Här på nya albumet sjunger hon med avslappnad skönhet, men också med en skärpa då texterna betyder mycket för henne. Det var som protestsångerska nummer ett hon blev känd, ofta i samband med kontakterna med Bob Dylan.

Denna gång tolkar Joan Baez sånger av bland andra  Steve Earle, Tom Waits, Zoe Mulford och Anthony and the Johnsons.  Sångtitlar som Civil war, The president sang Amazing Grace och I wish the wars were all over visar att hennes samhällsengagemang är obrutet .

Joe Henrys nedtonade men stilsäkra produktion visar på känsla och hur en artist som Joan Beaez ska lyftas fram. Hög kvalité på alla håll alltså!

Bengt Berglind

23

03 2018