Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Tillbaka där det började

Deep Purple ”Turning to crime” (Ear/Playground)

Det kan tyckas märkligt att ett band med så många meriter på sitt samvete väljer att lägga tid och kraft på en coverskiva. Då är det på sin plats att dra sig till minnes att Deep Purples fyra första singlar i slutet av 60-talet även de var covers varav Joe Souths Hush gick i bräschen.

Det fyndiga namnet Turning To Crime förebrår med ett enda slag alla luttrade rockkritiker som har till vana att ha förutfattade meningar om allt vad covers heter. På randen av sin karriär, men tack vare ett bibehållet sinne för humor och en spelglädje utöver det vanliga så visar det sig att alla betänkligheter är obefogade.

Bara 1 ½ år efter Whoosh! vilket är den kortaste cykeln mellan två album sedan karriärens begynnelse, så har tillfället kommit att ge fansen en bonus som får de grå dagarna att övergå i färg. Ett dussin låtar av mer eller mindre kända band presenteras. Nu är det upp till bevis.

Ett mer originellt val än Fletwood Macs Oh Well kan tyckas vara på sin plats, men med den utökade instrumentala passagen så var den värd ett varv till. Som alltid när det gäller Bob Dylans låtar så blir de bättre när andra artister framför dem vilket avspeglas i  Watching The River Flow som här forsar fram frejdigt.

På det oväntade planet ligger istället min favorit Dixie Chicken (Little Feat) som känns omvälvande i DP:s händer. Här får den fulländade klaviaturkonstnären Don Aireys sina färdigheter dokumenterade på ett uppsluppet sätt.

Den amerikanska kampsången The Battle Of New Orleans (Jimmy Driftwood) får även i Deep Purples version en lättsam och komisk prägel till skillnad mot vad som verkligen hände under slaget. En uppmuntrande låt som tidigare har spelats live och kanske just därför så känns de squaredanssteg jag utför på golvet riktigt befriande.

En publikfriare som är svår att undanhålla är White Room (Cream). Ett tacksamt ämne för Steve Morse vars gitarr befäster det beryktade rummet. Även Bob Seger får ett finger med i spelet när hans Lucifer avhandlas. I goda händer med Ian Gillans övermäktiga stämma.

Deep Purple har gått igenom många skepnader under åren lopp. Från lågvattenmärket Slaves And Masters (1990) som inte lämnade något annat efter sig än jämna plågor till den odödliga klassikern Machine Head (1972). Det mest betydelsefulla och inflytelserika albumet i rockhistorien.

Det verkar inte finnas något slut i sikte på Deep Purples långa farväl. Då kan det lika gärna fortsätta för evigt och låt mottot vara som i tolkningen av Ray Charles & Quincy Jones’ gamla slagdänga, nämligen Let The Good Times Roll.

Thomas Claesson

02

12 2021

En rockhyllning till Georgia

Jason Isbell and The 400 Unit ”Georgia Blue” (Southeastern/Border)

Detta album är inte ett Jason Isbell-album i dess vanliga mening. Georgia Blue är ett resultat av ett vad. Om staten Georgia efter valet förblev i demokraternas händer skulle Jason Isbell spela in ett album med gästartister från staten Georgia som en hyllning.

Så blev det och nu är Jason och hans eminenta band 400 Unit husband till gäster som Brandi Carlile, Adia Victoria, Brittney Spencer, John Paul White och många fler.

Musiken är en blandning av nya och lite äldre coverlåtar. Som James Brownes It’s a man’s world eller Otis Reddings I’ve be loving you too long och mästerverket Midnight Train to Georgia. Dessa soulklassiker är de som fungerar minst bra på albumet. De nya versionerna når inte upp till originalen på långa vägar.

Mycket bättre fungerar det i REM-spåren Nightswimming och Drive 8 liksom i Adia Victorias version av The Truth och Amanda Shires fioldrivna Cross Bones Style och I’m Through med Jason vid micken.

Att sedan ge sig på Allman Brothers klassiska instrumental verk In Memory of Elizabeth Reed är både modigt och dumdristigt, men det funkar alla 12 minuterna, och gungar forfarande skönt.

Summan av den så kallade kardemumman är att det blev ett ’så där’ album och vi kan konstatera att bandet The 400 Unit är en samling utmärkta musiker som glänser på Georgia Blue.

Bengt Berglind

26

11 2021

Total knockout

Thåström ”Dom som skiner” (Razzia)

Jag blir hypnotiserad redan av första låten – ”Södra korset” – på Thåströms nya platta ”Dom skiner”. (Den tionde soloskivan i ordningen.) Och sedan håller denna hypnotiseringen i sig genom lyssningen av hela albumet. Jag blir helt enkelt totalknockad. Något som egentligen aldrig händer längre. Jag sugs omedelbart in, hinner knappt ens reagera innan jag omslutits av ”Dom som skiner” och dess egna universum.

Den utveckling åt det elektroniska sound som Thåström haft på sina senare skivor (tänk exempelvis ”Körkarlen” från ”Centralmassivet, 2017) når här sin fulländning. Och detta är helt magnifikt, kan man säga. Låtarna växer samman och blir som en slags mäktig mässa. Allt som varit bra med det som Thåström gjort tidigare blir här konsoliderat och kommer till en slutlig perfekt balans. Det här är Thåströms främsta soloskiva. Thåström är nu Mästaren.

Samtidigt som Thåström strävat åt en påtagligt maskinellt pulserande ljudbild som bitvis är avskalad och lite monoton och repeterande är det också så starkt själfullt och suggestivt. Det här är någon slags blue eyed soul (ja, det låter lite konstigt i kontexten). Förvriden – i en helt egen kategori. Jag tror man kan säga så. Som sagt – hypnotiskt – mäktigt. Det är väldigt vackert och känsligt också.

Sammantaget – när det gäller sound, kryptiska texter, fraseringar, intensitet så finns det ingen annan som låter som Thåström i Sverige (eller någon annanstans heller, för den delen. Närmast kanske Tom Waits ligger i särart inom populärmusiken, de senaste fem årtiondena?)

Inte minst språket och den egna expressionistiskt stiliserade poesin blir hos Thåström ett häpnadsväckande äventyr att lyssna på – vilket knappast är något man annars brukar tycka när det gäller majoriteten av artister av idag. Så finkalibrerade – och samtidigt märkligt brutalt primalt laddade – är Thåströms uttryck att små textvändningar skapar ett enormt sug i magen, liksom när man åker en rejäl berg och dalbana.

Joakim Thåström har en helt annan tyngd, egenartad europeisk bildnings- och referensvärld än de flesta andra svenska artisterna i vår samtid. (Det är nog bara Ulf Lundell som bottnar i något liknande såtillvida.) Imponerande. Fascinerande. Ekon av spoken word-poesi och influenser från Bruno K. Öijer – som även funnits tidigare hos Thåström – når här ytterligare en ny höjd. William S. Burroughs – och senare även Bowies – cut up-teknik tycks också ofta finnas närvarande på någon kant. Ingenting är helt tillrättalagt. Ingenting är helt förutsägbart.

Det är verkligen prominenta back up-sångerskor på flera av låtarna. First Aid Kit-systrarna Johanna och Klara sjunger på några sånger – samt även Titiyo. Johanna och Klaras kör- och stämsång är närmast magiskt underbar på första låten ”Södra korset”. Man måste bara lyssna.

Det är svårt att riktigt förklara varför – men den här skivan gör något med mig på det där sättet som man vill att nya skivor ska göra, men alltså i princip aldrig gör nuförtiden. Efter ”Södra korset” radas det upp låt efter låt som fångar – och trollbinder mig. Det tar inte slut. Och det tycks på något vis som om jag förändras som människa när jag lyssnar. Thåström berättar något som jag borde veta. Och som jag vet. Men som jag glömt bort att jag visste. Och detta handlar mer om känslor – än det som riktigt går att förklara med ordens begränsningar.

Trots att ”Dom som skiner” är en ny skiva känns det här som musik som jag hört i mina drömmar i hela mitt liv. Tidlöst men samtidigt nytt. Ackordföljden på ”Isbergen” får mig att bli helt rusigt euforisk – trots enkelheten. Thåström är en magiker. En musikalisk mystiker. En urban asfalts-shaman i Sverige för vår tid. Även om han väl själv nog aldrig skulle gå med på det. Det är tur att vi har Joakim. Verkligen. Det hade blivit alltför substanslöst annars. Alltför.

Lyssna på : ”Södra korset”, ”Papperstunna väggar”, ”Isbergen”

Henric Ahlgren

22

11 2021

Framtiden är här

Corro ”Stay tuned to have you heart broken” (Icons Creating Evil Art)

Stockholmsbaserade svenska alt-grunge-pop-solisten CORRO, f.d. medlem i de alternativa rockbanden Kerbera och Deadlocked State kommer nu i detta novembermörker med sitt debutalbum ”Stay tuned to have your heart broken”. Efter att tidigare släppt flera hypnotiskt starka singlar med påtaglig zeitgeist-känsla och videos som börjat nå ut till en växande och engagerad fanbase.

Albumet är inte mindre än en magnifik och högintressant debut – i fråga om texter, melodier och helhetsintryck. Corro visar på en stor begåvning och en klass som verkligen är värd internationell publik och genomslag. Angelägna existentiella teman och smakfull produktion matchas med hookiga refränger som invaderar dig på ett djupare plan, ju mer du lyssnar. ”Mona Liza Overdrive”, ”Tell Tale heart” och ”Hi hello” är riktiga ess till låtar. Men det finns många flera.

Musiken är, tillsammans med en skicklig popkänsla, tungt elektroniskt orienterad med mörka underströmmar – närmast åt dark wave-hållet. Men det finns också gitarrer här och var. (Hade det lagts på fullskaliga metal-gitarrer rakt över – hade Corro i en handvändning kanske också blivit landets nu intressantaste metal-akt.)

Kan i sammanhanget inte låta bli att dra mig till minnes Billy Idols lätt flippade konceptalbum ”Cyberpunk” från 1993 med referenser till William Gibsons dystopiska romaner och en då alltmer framväxande ny internetvärld.

Undertecknad tycker, på något vis, att det är som Corros ”Stay tuned to have your heart broken” Billy Idols ”Cyberpunk” egentligen borde ha låtit. Om Idol hade fått till den suggestiva dystopiska framtidskänslan på riktigt – och haft Corros starkare pop-sensibilitet och vassare texter.

Framtiden är med andra ord här – och den stavas CORRO.

Henric Ahlgren

14

11 2021

Den slutgiltiga nedräkningen

ABBA ”Voyage” (Polar/Universal)

Aldrig har ett album varit så överraskande. Aldrig har ett album varit så efterlängtat. Varenda en minns Brighton 1974 och de efterföljande glansåren då världen erövrades. Ett segertåg som gick från Sydney via Manila till Vancouver och alla platser där i mellan. Sedan efter några år var det över, trodde alla, ända tills nu.

Efter en väntan som kan tyckas som en evighet har den långa resan äntligen nått sitt slutmål. Nu är de här igen och med en lätt axelryktning, precis som om ingenting märkvärdigt har hänt, så fortsätter de att måla upp sitt poplandskap. De har ingenting att bevisa för vad som än kommer ut efter ett 40-årigt uppehåll, så kommer ändå de gamla favoriterna att vara för evigt.

Så oavsett om förväntningarna är orimligt höga eller löjligt låga så har det ingen betydelse i det stora perspektivet. Desto trevligare då att skivan landar med en tillbakablickande åtrå kontrat med en samtida besinning. Här samsas mångfasetterade discodängor med glammiga popmontage och för de som finner julen fröjdefull även en liten näpen julsång.

ABBA understryker sin tidlöshet med inledande I Still Have Faith In You som framstår som det modigaste och mest emotionella ögonblicket på skivan. Anni-Frid går till verket och deklarerar sin bestående tro på livet efter alla dessa år. Melodin försäkrar och firar på ett ömsesidigt sätt att alla fyra är förenade och att de bibehåller sin övertygelse och delar de gemensamma minnena.

Agnetha introducerar Don’t Shut Me Down med ackuratess. Bara den inledande lyriken med de lekande barnen i parken är i sig själv ett vinnande koncept som har använts förr (Chicago 1970 Make Me Smile). Lägg därtill musiken som både bekräftar ABBA:s status som legendarer och att dansgolvet är enda realistiska tillflyktsorten.

En annan låt som skapar ryckningar i extremiteterna är Keep An Eye On Dan. Bidragande orsak är att Benny och Björn är två av de mest talangfulla låtskrivarna i pophistorien. Accentuerat här med den vagt oförutsedda anspelningen som ändå glimmar så tydligt när den väl blir hörd. Perfekt arrangerad med vindlingar på en bädd av ovanliga musikaliska val. En avslutande touch av SOS kröner verket.

Den andaktsfulla finalen Ode To Freedom är mäktig med sina klassiska strofer. Anni-Frid och Agnetha sjunger fullt ut med den unika klangfärgen som bara deras röster kan skapa tillsammans. Som drottningar med en aktningsvärd ålder lämnar de över arvet till den nya generationen att beträda balrummet med musik som är ständigt ung.

Även om medaljskörden på Voyage inte är lika stor som på sjuttiotalets skivor, så är det ett värdigt sista kapitel på en osannolik popsaga. Få grupper om ens någon har gett mänskligheten en sådan lycka som ABBA med sina musikaliska kreationer. Det här sista farvälet var precis vad vi behövde. Tack för musiken.

Thomas Claesson

12

11 2021

Classic rock med en ockult twist

Lucifer ”Lucifer IV” (Century Media)

Johanna Platow Andersson (sång) och Nicke Andersson Platow (trummor) presenterar stolt Lucifers fjärde skiva.

Föga överraskande är det classic rock som gäller, ofta med en textmässig twist av det ockulta slaget. Sistnämnda är ett givet inslag i Johannas låttexter och det passar fint till rösten som liksom svävar fram för att emellanåt visa prov på en vilja att inte vilja infoga sig i låtmelodin. Det gör sången snäll och kaxig på samma gång vilket skapar dynamik.

Classic rock var det ja. Att lista alla influenser som kokats ihop till den mustiga musikgryta som är Lucifer skulle ta upp hela recensionsutrymmet. Jag skojar inte!

Men okej, tänk 70-talsrock/hårdrock som bas, krydda med aningens 60-tal och en liten gnutta modernare tongångar och toppa med klassisk heavy metal.

Lucifer IV låter riktigt bra utan att bli klinisk. Alla instrument och sången delar på utrymmet i kamratlig anda och det är en ren njutning att lyssna i hörlurar eller på högsta stereovolym. Livekänsla förstärkt med studioteknikens fördelar.

Lucifer formligen basunerar ut att allt som gäller bandet är genomtänkt; musik, låtordning på skivorna och skivornas omslagslayout, musikvideos, merchandise och så vidare. Bara det att skivan släpptes Halloween-helgen säger allt.

Archangel Of Death agerar ”halvsnabb” (hård)rocksöppningslåt med det ettriga gitarrsolot som pricken över i.

Wild Hearses tar sin början i light doom-stil men drygt halvvägs tar låten fart när ett gitarrsolo tar vid följt av ett mer drömlikt parti och mina tankar går till Black Sabbath. Helt klart en låt som växer för varje lyssning och en stark kandidat till ”bäst på skivan”.

Crucifix (I Burn For You) har en närmast poppig refräng och det är lätt att förstå att den agerat singel med tillhörande läcker video. Men nog är refrängen i tjatigaste laget?

Bring Me His Head har ett skönt (hård)rockigt driv och fastar i mitt huvud efter bara en enda lyssning. En personlig favorit!

The Funeral Pyre är en kort och lugn akustisk ”paus” och förstärker den cineastiska känsla som jag alltid får när jag lyssnar på Lucifer. Men låten är för kort!

Louise är lite väl släpig och enahanda och i mina öron är det bandets akilleshäl; de är som vassast när de har lite mer drag under galoscherna.

Nightmare går i samma stil som Louise men lyfts till högre höjder tack vare en extra inspirerad sånginsats av Johanna.

Avslutningsvis vill jag komma med ett lyssningstips:

Förutom på en konsertscen nära dig gör sig Lucifer bäst när musiken avnjuts med låttexterna i högsta hugg – för att på riktigt komma in i deras värld.

Nu återstår det bara att allt ska återgå till det normala, det vill säga Lucifer live.

Magnus Bergström

02

11 2021

Progveteraner tappar gnistan

yes

Yes ”The Quest” (Inside Out)

Från att ha varit ett av de mest upplyftande och kreativa banden under 70-talets progressiva era till att bli ett deprimerande band av medioker karaktär är sannerligen en mycket sorgesam utveckling. Som bortblåst är den inspiration som vann herraväldet förr. Nu återstår bara att leva på minnen blott.

Det som såg ut att bli en triumfartad återkomst i och med att singeln The Ice Bridge släpptes utvecklade sig snabbt till en bitter besvikelse ju mer albumet i sig självt snurrade. Den pulserande singeln var precis det som behövdes för att väcka lyssnaren från ett halvt sekels slummer, men för att sedan få samme person att somna in igen helt sonika.

The Ice Bridge vittnade om en tillfällig skapandekraft. Den inledande fanfaren får den mullrande basen att gå igång som en skenande tändkulemotor. Vi var för en kort stund inne i Yes’ drömvärld med nebulosor och topografiska oceaner. Allrådande variationer av teman som fyller livsglädjen på ett sätt som bara progressiv musik är mäktig till.

Jon är tydligen ett vanligt förnamn bland sångare i de här kretsarna och Davisons röst ligger tätt på sin föregångare Anderson även om den inte är lika distinkt. Ett smakprov på det finns i Dare To Know där även orkestrala sektioner hoppar in och ut. Inte för att det blir mer symfoniskt utan snarare mer sympatiskt.

Vartefter musiken fortskrider blir den alltmer oinspirerad. Det finns inga välljudande utbrott, utan istället blir den fortsatt utslätad och bräcklig. Ända till oigenkännlighet faktiskt. Steve Howes ekvilibristiska gitarrexercis i all ära, men vem kunde i sin vildaste fantasi tro att Yes skulle spåra ur och hamna i popdiket? Knappast någon.

De tre sista spåren som för säkerhets skull har placerats på en bonusskiva tillför ingenting annat än pinsamhet. Sleeping Sister Soul är lövtunn i sin utformning. Det gör att den brister innan den ens har spelats klart. Mystery Tour är en penibel och helt onödig nybörjarguide till The Beatles och Damaged World är så långrandig att ingen kommer ihåg den även om någon mot förmodan skulle ha det begäret.

Precis som på de arketypiska konstverken på omslagen till de odödliga skivorna Fragile och Tales From Typographic Oceans är den brittiska konstnären Roger Dean även illustratör till The Quest. Så långt finns inspirationen i behåll och fantasin lever vidare. För Yes däremot har glorian hamnat på sned och de som vill åka med på det progressiva tåget får uppsöka en annan hållplats.

Thomas Claesson

11

10 2021

Ett lågmält mästerverk

lindsey2021

Lindsey Buckingham ”Lindsey Buckingham” (Reprise/Warner)

Lindsey Buckingham, denna Kalifornien-pojk född 1949 som i början av 70-talet slog ihop sina påsar med brittiska och då Los Angeles-baserade bandet Fleetwood mac är fortfarande lite underskattad på något vis.

Han har förvisso rönt enorma kommersiella framgångar med sitt deltagande i Fleetwood mac som ju till exempel  med plattan ”Rumours” 1977 (ett av de mest sålda albumen i historien – över 30 miljoner ex) nådde en suppertopp. Ändå är han värd lite ytterligare lovord för sitt musikaliska geni som låtskrivare, producent, sångare – och inte minst som utsökt gitarrist.

Buckingham har i karriären släppt flera ypperliga soloalbum som visar på det ovan nämnda. Och nya självbetitlade plattan är inget undantag. Tvärtom. Vill man ha Fleetwood Mac-känsla är just denna nya soloskiva kanske den platta av Buckinghams soloäventyr som doftar mest av Fleetwood. Vilket ju inte sitter helt fel. Den här skivan är ett lågmält mästerverk, kort och gott.

Henric Ahlgren

08

10 2021

Härligt och livsbejakande

manic street

Manic street preachers ”The ultra vivid lament” (Columbia/Sony)

Av de brittiska banden som dök upp vid början av 90-talet är få riktigt aktiva och relevanta idag. Kanske är det bara Manic street preachers kvar, egentligen.

Och med tiden har Manics utkristalliserat sig till ett av Storbritanniens (och världens) absolut bästa band överhuvudtaget – även i ett större och längre perspektiv – med ett engagemang, en ambition, en musikalitet, ett låtsnickeri och en konstnärlig kvalitet som spelar i en egen liga.

Bandet har levererat en radda magnifika album sedan genombrottet med ”Generation terrorists” (1992) och fortsatt att brinna för musiken. Och nya albumet brinner verkligen och sticker provtagningsinstrumenten direkt in i ådrorna på denna tid av pandemi, post-brexit och post-Trump-era. Till en fond av mäktiga svepande melankoliska pop- och rocklåtar av högsta klass.

Jag såg Manics när de spelade på Hultsfredsfestivalen 1993 och promotade första albumet. Då fanns fortfarande gitarristen Richey James Edwards med (innan han försvann mystiskt 1995). Inte tänkte jag då att jag fortfarande skulle lyssna på dem nästan 30 år senare (!) och att de fortfarande skulle kännas lika musikaliskt fräscha och intressant. Men det gör detta fantastiska band från Wales ännu. Det är förbaskat härligt och livsbejakande! Både för mig och dem.

Lyssna på: ”Orwellian”, ”Blank diary entry”

Henric Ahlgren

30

09 2021

Sparsmakat

felice

Felice Brothers ”From Dreams to Dust” (Yep Roc/Border)

Betyg 4/5

Felice Brothers har levererat album och en del soloprojekt sedan 2007. I detta band har en del bröder, släktingar och vänner ingått. En av de äkta bröderna, Simon, är väl den som verkar fungera som sammanhållande länk, låtskrivare och den röst man kan förknippa bandets sound med.

Men det är inte hela sanningen för just deras sound har varierat lite hit och dit. På de första albumen fanns det en ungdomlig The Band-känsla som senare har vinglat fram och tillbaks med skiftande resultat.

Nya albumet From Dreams to Dust inspelat i en kyrka, är även det en palett av skiftande musik ofta blandat med kortare recitationer och givetvis sång. Det är ett album som vilar på en vemodig och lite mörkare grund.

Det musikaliska soundet är sparsmakat, ofta med ett inledande klinkande piano eller akustisk gitarr. Tempot är mässande och förstärks av Simon Felice sätt att pratsjunga sina historier.

From Dreams to Dust är inget omedelbart album att älska eller eventuellt tycka mindre om. Det kan nog ta sin tid att hitta fler pärlor än inledande Jazz On The Autobahn. Det gäller att hänga i och ge bröderna fler chanser.

Bengt Berglind

27

09 2021