Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Genuint och ärligt

shaman

Shaman’s Harvest ”Red Hands Black Deeds” (Mascot/Warner)

Shaman’s Harvest har strukturen och substansen att förmedla och bevara sin post-grunge ideologi bakom en kuliss av hårdrock från mellanvästern. Red Hands Black Deeds befäster det inmutade området till någonting ofrånkomligt och skarpt avgränsat.

Sångaren Nathan Hunt är fokuserad och övriga i bandet följer strikt den inslagna vägen när det sjätte albumet på den drygt 20-åriga karriären förevisas. Den lössläppta och råbarkade stämningen skiktar sig på ett moget och självkontrollerat sätt.

”Red Hands Black Deeds” (Prelude) inleder dansen kring lägerelden i sakta suggestivt mak innan ”Broken Ones” abrupt piskar upp sanden och de lättflygande buskarna far iväg åt alla håll på stäppen. ”The Come Up” följer upp effektivt och med den betvingande refrängen kan den rent av leta sig in på radion. Bäva månde de ofrälsta.

Det finns ögonblick när lugnet infinner sig också. Den akustiskt drivna ”Tusk And Bone” är ett sådant tillfälle. ”Scavengers” ligger i samma härad och förseglar albumet med tillfredställelse även om den överraskande avslutas med en kort countrydänga. Något som var tvunget att komma ut antar jag.

Eftertankens kranka blekhet ger vid handen att den analoga inspelningstekniken som utnyttjas på Red Hands Black Deeds med välbehag ger musiken ett varmt och ärligt ljud från det förgångna, något som man tyvärr hör allt mer sällan nuförtiden.

Thomas Claesson

18

10 2017

Inte långtråkigt

billprice13

Bill Price ”I Can’t Stop Looking At The Sky” (hemifrån)

Bill Price säger sig vara en kreativ person med konstnärliga visioner. I Can’t Stop Looking At The Sky är den 6:e i raden av album och EPs och singer-songwritern Bill samarbetar med bluesmannen Gordon Bonham som liksom Bill Price är inspirerad av Bob Dylan. Bill brukar hålla isär sin grafiska ådra från musiken och vice versa men här är det inte så.

När jag hör Bill Price kommer jag osökt att tänka på Paul Simon och förstås David Byrne och hans Talking Heads med deras sprudlande infall av olika slags musik när dom tar ut svängarna. Detta gör att det inte blir långtråkigt men ganska rörigt och kräver några lyssningar. En skiva fylld med överraskningar. Blir svårt att peka ut några låtar denna gång.

Börje Holmén

17

10 2017

Ett rejält tilltaget musiksmörgåsbord

subt

Subterranean Masquerade ”Vagabond” (ViciSolum)

En varning är på sin plats; det här är inte musik för de som vill att allt ska låta som det alltid har gjort. Vagabond fungerar helt enkelt inte i alla öron.

Nu när vi har klargjort det är det dags att träda in i ett drömlikt musiklandskap där nya lager dyker upp om vartannat. För de åtta (!) israelerna som utgör Subterranean Masquerade kan verkligen det här med att skruva till musiken. Inte bara ett utan flera varv och så lite till.

Progressiv, stämningsfull, nyskapande, vacker och mångfacetterad musik som gjord för att luta sig tillbaka, slappna av och bara njuta av.

Det hörs influenser från Pink Floyd, Arena, Genesis, Jethro Tull, Dream Theater och Opeth. För att bara nämna några. Hemlandsarvet är också närvarande via instrument men också av kvinnosång i böneutropsstil.

Rock, pop, folkmusik, hårdrock och metal är huvudingredienserna, som blandas i en jättegryta av influenser och efter tillagning blir det färdiga resultatet – enkelt uttryckt – progressiv (hård)rock. Vi pratar om något så ovanligt som en helt egen stil.

Vagabond är alltså ett rejält tilltaget musiksmörgåsbord som bjuder på alla möjliga instrument och sångstilar. Flöjt. Rensång. Elgitarr. Growlsång. Trumpet. Ja om inte allt som tänkas kan, så förekommer i alla fall hur många olika ingredienser som helst. Oftast i en och samma låt.

Och så har vi det här med saxofon i hårdrock. Vafalls? utbrister säkert du som läser detta. Jodå, det funkar och förvånansvärt bra dessutom.

Det som är extra roligt är att det inte på något ställe låter överdubbat till förbannelse (ett vanligt fenomen i vår tid) utan de instrument som används delar snällt på utrymmet och ingen har till exempel fått dubblera sitt gitarrspel i efterhand. Ja så låter det i alla fall i mina icke musiker-öron.

Mjuka tongångar går före hårdare dito, men det används ändå growlsång i en del partier. Tyvärr. Normalt tycker jag att olika röststilar bidrar till variation och därmed lyfter helheten. Här fungerar det istället mer som en styggelse i och med att jag tycker att det ”smutsar ner”. Ibland är det helt enkelt mer metal att välja bort det hårda och satsa allt på det mjuka alternativet.

Av skivans nio låtar är det en duo som sticker ut lite extra:

Place for fairytales. Ett härligt klingande personligt uttal av ordet fairytale gör att jag blir på gott humör varje gång jag hör just den detaljen och i den här låten fungerar mixen av vanlig rensång och arabiskt mässande i böneutropsstil allra bäst.

Hymn of the Vagabond. Nynnandet mellan en man och en kvinna i slutdelen resulterar i en närapå himmelsk upplevelse. När rösterna flätas samman är glädejtårarna nära. Synd bara att growlsång tillåts förstöra pyttelite av låtens storhet.

För att vara musik som utmanar så är speltiden (knappt 46 minuter) överraskande snålt tilltagen. Kanske är det ändå ett smart drag i och med att mer förmodligen är i mastigaste laget för de flesta.

Om jag ska rekommendera en enda ny lyssningsupplevelse till någon i år så ligger Vagabond riktigt bra till.

Magnus Bergström

13

10 2017

Let it all out!

waterboys

Waterboys ”Out of all this blue” (BMG/Warner)

betyg 3

Jag sticker inte under stolen med att jag har svårt att värja mig mot Mike Scott och alla hans röstmanér. Det är väl därför jag orkar med detta nya dubbelalbum som inte tillhör hans bästa. Det är svårt att förstå varför mr Waterboy ska ge ut allt som är inspelat på en gång. Men detta har hänt många gånger förr med andra artister som lider av diagnosen, Let it all out !
Summan av kardemumman är att det skulle nog ha blivit ett habilt enkelalbum med 10 – 12 låtar, istället för 23. Dessutom verkar det som inte alla låtar är genomarbetade eller färdigarrangerade utan när man har en hyfsad produkt så går man vidare till nästa.
Men nog med klagosånger för denna gång. För visst får Mike Scott till det inbland. Han flirtar vilt med blue-eyed soul, country, och lite funkiga element. När dessa influenser gifter sig med hans engelska musikgrund uppstår det lysande Waterboysmusik, som Waterboys musik ska vara. Bra låtar denna gång är Morning come to soon, Love walks in, New York I love you och The girl in the window. I dessa låtar finns den där Waterboyskänslan jag så gärna eftersträvar. Men russinen i Waterboyskakan är för få denna gång.

Bengt Berglind

12

10 2017

Bäst går det för de lite äldre Fairportlåtarna

thompson

Richard Thompson ”Acoustic Classics II” (Beeswing/Border)

betyg 3

Richard Thompson en av mina husgudar sedan många år ser tillbaks på sina år. Från Fairport Convention till en lång rad av soloalbum, med volym två av akustiska tolkningar av sin alster. Som vanligt är gitarrspelet en gudagåva att lyssna på, så eget och uttrycksfullt i alla sina former.

Och visst har den gode Richard en guldgruva av låtar att välja på efter alla verksamma år. Kanske har han tänkt till på dessa akustiska album att nu ska jag spela det jag gillar att spela akustiskt. Problemet för mig är att flera av låtarnas magi har försvunnit.

Det är inte många låtar som träder fram i sina akustiska kläder. Men bäst går det för de lite äldre Fairport låtarna som Crazy Man Michel och Genesis Hall samt Keep Your Distance och Gethsemane från soloåren.

I dessa låtar finns det klara melodier som lutar sig på sina engelska folkmusikrötter och därför fungerar mycket bra. De sista albumen med Richard Thompson har varit en aning ojämna, det verkar som de engelska rötterna och de snygga melodihookarna försvann med flytten till USA för ett antal år sedan. Det som är kvar att förlita sig på är gitarrspelet. Vi väntar på en välkommen nytändning på alla plan.

Bengt Berglind

03

10 2017

Svenskare än det här kan det inte bli

ulfsturesson

Ulf Sturesson ”Alfta förr och nu” (Adrian Recordings/Border)

Det var längesedan att svenskt album knockade mig. Men nu är jag nästan nere för räkning. Tidigare har jag inte hört ett spår med Ulf Sturesson, det var ju ett stort antal år sedan hans sista album kom.

Ulf Sturesson har en röst som är hans egen men som ekar av influenser av John Holm och Olle Ljungström. Rösten är försiktig men framträdande och fylld av värme, vemod och livserfarenhet. Svenskare än det här kan det inte bli.

Hans medmusikanter stöttar och fyller ut med ett tidlöst komp, som lika gärna skulle vara från både sjuttio- och åttiotalet, det är pop, folkrock och visa i en perfekt mix.

Gräs och Syra måste bli en radiohit hela hösten, det gäller också Ditt Mörka Hår, Mitt Nya Liv och Fast Jag Vet att Det Är Fel.

Längtar du efter ett utmärkt svenskt album så har det kommit nu. Alfta Förr Och Nu. Ulf Sturesson. Skaffa !

Bengt Berglind

07

09 2017

Guldgruva för vänner av gnistrande gitarrspel

dave rawlings

David Rawlings ”Poor David’s Almanack” (Acny/Border)

Det ska sägas med en gång att jag är svag för Dave Rawlings gitarrspel, både här och med livskamraten Gillian Welch på hennes plattor. Det som hindrar att detta är ett fullpottalbum är att David har plockat in ett par låtar i folkmusiktraditionen som kanske är kul att spela men de bygger på ett par textrader som går runt i en loop och blir därför lätt tjatiga att lyssna på. Gitarrspelet är lysande rakt igenom både det akustiska och en och annan skön elgura på ett par ställen. Daves sång har också blivit en smula bättre sedan tidigare album.

Efter hand växer sig albumet ändå starkt då Dave plockar in medmusikanter från bland annat Daves och Gillian Welch eget band.

Cumberland Gap, Guitar Man, Put Them Up Solid, Midnight Train är sköna godbitar från Poor Davids Almanack. Som helhet en guldgruva för vänner av gnistrande gitarrspel, men på volym 5. Det funkar bra det också när gitarren sitter i Dave Rawlings händer.

Bengt Berglind

04

09 2017

Elektronisk folk

carringtondubbel

Carrington MacDuffie ”Crush On You” / ”Rock Me To Mars” (Hemifrån)

Carrington MacDuffies andra EP ‘Crush On You’ är ett knippe sånger som spelats in och producerats i Austin Texas. Genren Americana Folk stämmer väl så bra men hon ser sig inte bara som singer/songwriter – hon är också en prisbelönt skådespelare mm. Carrington sjunger och spelar ukulele och elektrisk ukulele och på skivan har hon med sig ett antal kända musiker. Hennes liveframträdanden kan liknas vid alt cabaret.

Carrington MacDuffie har jämförts med Lucinda Williams och Patty Griffin men jag tycker att det känns som att hon har lyssnat en del på och tagit intryck av Sinéad O`Connor.  Även om hon inte har Sinéads pipa så låter det riktigt bra.

Elektronisk Folk är ett epitet som hon tycker passar bäst. Hon har skrivit texten och musiken till alla fem spåren. Jag tycker att det är en mycket bra skiva och blev också nyfiken på hennes första EP ‘Only an Angel’ som kom 2014.

Låtar att börja med: I Call You, My Little Guitar och Precions Kisses

Nya ‘Rock Me To Mars’ är Carrington MacDuffies tredje EP och är väl en fortsättning på hennes förra EP vilket gör att man känner igen sig. Hon verkar gilla EP-formatet där utfyllnadslåtar inte får plats. Hon har som vanligt skrivit allt material själv. Allt är lika välproducerat denna gång med utmärkta medmusikanter.

Låtar att börja med: Rock Me To Mars, Because I Couldn’t Have You och Come For Me

Börje Holmén

17

08 2017

Pionjärer återvänder med stil

procol

Procol Harum ”Novum” (Eagle Rock/Universal)

Femtio år har gått sedan ’A Whiter Shade Of Pale’ såg dagens ljus. Procol Harums tidlösa klassiker med själfull sång, outgrundlig text och mäktig utstrålning kan inte ha passerat någon obemärkt. Det är omöjligt för sången har evigt liv.

Åren fram tills nu har kantats av otaliga album av hög dignitet. Mina favoriter är den magnifika Grand Hotel som med sin storartade sammanbindning av progressiv och symfonisk rock bidrog till det triumferande segertåget, samt den första storstilade comebacken 1991 med The Prodigal Stranger. Här återvände Robin Trower till spelplanen och gav ytterligare stjärnglans till Gary Brookers sensuella stämma och de nyskapade melodierna som inte lämnade något övrigt att önska.

Nu sköljer den tredje vågen in på den öde stranden efter ånyo ett uppehåll på fjorton år. Novum tar över där The Wells On Fire slutade precis som om ingenting hänt där i mellan. Bara en räcka livealbum har förgyllt tillvaron varav konserten med den danska nationalorkestern 2009 är väl värd ett gott bemötande.

Även om Brooker är den enda kvarvarande originalmedlemmen omges han av en diger samling goda musiker. Det bidrar till att den fina andan rotad i blues/rock lever vidare med en i högsta grad välmående pondus och stil. Här återfinns inget vetenskapligt nyskapande av vare sig psykedelisk eller progressiv art. Det har jag överseende med för den komfortzon som beträds är mer än tillräcklig.

En melankolisk stämning är övergripande för albumet och vad annat är egentligen tänkbart med tanke på Brookers stämningsfulla röst. ’Soldier’ manar på utan en tillstymmelse till refräng, men med en nyansering och känsla som få är mäktiga till och visst ligger det ett stråk av Steely Dan i ’Image Of The Beast’ vilket är ett glädjande inslag i sammanhanget.

Ekon från det förflutna kan höras som allra bäst i ’Sunday Morning’ med sina återhållsamma stråkarrangemang. I ’Neighbour’ blommar satiren upp i form av otillbörlig grannsämja medan ’Last Chance Hotel’ har det som livet består av i största allmänhet, intriger, svartsjuka och otrohet. Novum är första albumet som Keith Reid inte medverkar och saknaden efter hans underfundiga lyrik är märkbar.

’Businessman’ och ’Can’t Say That’ slår an en rockigare ton och Geoff Whitehorns smakfulla gitarr bidrar i högsta grad härtill. Eskorterad av Brookers piano och Josh Philips Hammond B3 blir det en oslagbar konstellation. De förenklade texterna till trots.

Slutligen lägger sig det stora vemodet som en våt slokhatt över den nertonade ’Somewhen’ och kanske är sista kapitlet skrivet om conquistadorerna som visste hur man skulle dansa en spansk fandango.

Thomas Claesson

07

08 2017

Har utmejslat en egen stil

born53-300

Born 53 ”A Talent Unrecognized” (Hemifrån)

Stockholmsbandet Born 53 är numera Jörgen Larsson – trummor, Hans Birkholz – en mängd olika stränginstrument, Åsa Källen Lind – sjunger och spelar gitarr och mandolin, Anders Lind – sjunger och spelar gitarr och bas. A Talent Unrecognized är deras femte album inspelat i Real Music Studio i Bromma.

Redan på öppningsspåret Looking For Marie Jones slogs jag av likheten mellan Anders röst, uttryck och sångstil och Steve Gibbons. Ni vet han med Down In The Bunker. Den likheten består på alla låtarna som han sjunger. Vad gäller Åsas röst kanske man kan dra en liten jämförelse med Joan Baez. Ja hur låter skivan då? Riktigt bra vill jag påstå mycket tack vare Hans Birkholzs instrumentala mellanspel som bryter av men som ändå passar såväl in. Musikaliskt är det i mitt tycke på en hög nivå där bandet har utmejslat en egen stil.

Låtar att börja med: Looking For Marie Jones, Morning Song och förstås Man In A Stetson Hat.

Börje Holmén

26

06 2017