Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Inga märkvärdigheter – men ändå kalasbra

cesar

César Vidal ”César Vidal” (Busy Bee/Border)

Personligen tycker jag att César Vidal är en av de bästa och coolaste rocksångarna vi har haft i det här landet. Utan att ha någon fantastisk superröst – så finns det en attityd, ren känsla, stilsäkerhet och äkta kärlek till musiken som ter sig rätt i alla sammanhang där Vidal medverkar och sjunger. Det är alltid magnifik leverans på Vidal-vis. Enkla och sparsmakade åthävor. Less is more. Den ständiga och påtagliga faiblessen för 60-talsmusik och särskilt bitterljuva harmonier gör inte saken sämre heller.

Vidal hade internationella framgångar som sångare för hippa svenska Caesars Palace (som sedan bytte namn till bara Caesars) och med dem flertalet utmärkta plattor under första årtiondet på 2000-talet – innan gruppen lades på is 2012. (Bandet samlades och spelade dock live igen 2018, men status i nuläget verkar inte vara helt tydlig.) Vidal har därefter haft en soloplatta (samt andra projekt och konstellationer) puttrande i olika stadier i flertalet år. Och nu kommer alltså slutligen debutalbumet.

Och inte helt överraskande är detta en finfin samling med 10 smakfulla gitarrpop-/rock-låter mestadels i melankoliskt midtempo och med rötterna tydligt jordade i 60-talet – och kryddade med såväl amerikanska som brittiska tongångar. Retro – men också med en tidlös ”nu-känsla”. Det ter sig så enkelt – men detta är förstås det svåra. Inga märkvärdigheter – men ändå kalasbra. En platta som helt klart kommer ingå i mitt sommarbagage, i varje fall. Och som är värd att lyssnas på av många andra också.

Henric Ahlgren

19

06 2020

Starka texter och bättre sångröst än tidigare

steve earle

Steve Earle & The Dukes ”Ghosts of West Virginia” (New west/Border)

På sitt förra album försökte Steve Earle att hylla Guy Clark och hans låtskatt. Tyvärr misslyckades det totalt när han rosslade bort både melodier och text.

Steve Earle rosslar vidare men denna gång med en nytänd skärpa och ett mer akustiskt The Dukes som inramar detta album på ett utmärkt sätt.

The Dukes dukar upp en genuin provkarta på den amerikanska folkmusikskatten och kryddar den med en och annan småpunkig gitarrslinga.

Med musikerhjärtat lång till vänster ligger det nära till för Steve Earle att känna medkänsla och empati för det som hände i kolgruveolyckan i Virginia. Han berättar detta på sitt sätt i starka texter och med en bättre sångröst än tidigare.

Ett extra plus till Steve Earle  är då han överlåter ”If I can see your face again” till bandets enda kvinnliga medlem Eleonor Whitmore.

Det kan behövas lite ljus i tillvaron även i dessa kolsvarta tider.

Bengt Berglind

15

06 2020

En mix av hög och bra kvalité

jason isbell

 Jason Isbell ”Reunions” (Southeastern/Border)

På sitt sjätte album med utmärkta bandet The 400 Unit fortsätter Jason Isbell att utveckla och utmejsla sitt sound.

Det hela blir en aning renare och snyggare. Man känner väl igen vissa melodihakar och harmonier. Det är ju skönt, för det är på det sättet man återkommer till en artist och alltid får lite igenkännande. Javisst ja, så här låter han, nu kommer jag ihåg.

Visserligen är inledande What’ve I Done To Help en aning annorlunda. Men resten av albumet är Jason Isbell-mix av hög och bra kvalité med både ballader, blinkningar åt countryhållet och välproducerad rock signerad producenten David Cobb.

Denna ligger bakom det mesta och det bästa som lämnar Studios i Nashville för ögonblicket.

Som vän av Jason Isbells musik köper jag detta rakt av men frågan är om jag kommer att göra det en gång till. Det känns som det kan behövas ett producentbyte och ett nytt musikaliskt vägval till nästkommande album.

Bengt Berglind

05

06 2020

Signe De Printemps

lazuli

Lazuli ”Le fantastique envol de Dieter Böhm” (L’abeille Rode)

Precis som rubriken anger är Lazulis senaste utgåva ett vårtecken med lust och fägring stor. Den friska fläkten från södra Frankrike med sin musikaliska passion och emotionella engagemang öppnar en ny värld fylld av konstnärlig utsmyckning.

Albumet i sitt ursprung kretsar kring en berättelse där musikerna fyller upp flaskor med sina bedårande sånger. Flaskpost som vind för våg kastas i sjön i hopp om att finna lyssnaren som kan omfamnas av musiken i hela dess vidd.

I de böljande vågorna som sveper över de sju haven lotsas buteljerna vidare i Les Chansons Sont Des Bouteilles à La Mer till tonerna av en bedårande sångstämma. Allteftersom melodin fortskrider byggs sjön upp och det underliggande pianot blir allt mer framträdande. Till slut forcerar Gédéric Byar gitarren i ett solo som bör få självaste David Gilmour att lyfta på ögonbrynen och det mer än en gång.

Den progressiva fabeln fortsätter med ödesmättad framtoning i Mers Lacrymales. Ett episkt stycke som försåtligt manar fram lyssnarens inre medvetande. De drömlika tonerna i Un Visage Lunaire är som vatten som porlar fram över stenarna i en fjällbäck, drickbart och befriande klart med delikata intonationer från en aldrig sinande källa.

I det eviga sökandet efter musik som tillför nya dimensioner framstår Lazuli och sångaren Dominique Leonettis majestätiska, ljusa stämma som en livsbejakande stimulans. Lägg därtill sättningen som förutom traditionella instrument kryddas med marimba, franska horn, speciella slagverk samt en léode som är en kombination av gitarr, synthesizer och melodisk såg. En osannolik mix som tillsammans med det franska språket skapar en mycket speciell stämning.

Vem är då denne Dieter Böhm? Är han den ivriga beundraren som flyger land och rike runt och besöker konserter varhelst Lazuli än spelar? Eller är han du som just läser det här? Eller är han rentav jag själv som har haft progressiv rock som ledstjärna i hela mitt vuxna liv? Sången Dieter Böhm ger inget svar utan lämnar snarare över hela ansvaret till lyssnarens fantasi och det är ju så vi innerst inne vill att det skall vara.

När jag kastar ett getöga på den nyligen öppnade glasflaskan som står snett framför mig på bordet blir jag alltmer övertygad om att den här skivan med sina undersköna chansons är tillägnad inte bara alla fans utan hela världen – A Tout Le Monde.

Thomas Claesson

28

04 2020

Brittisk folkrock-känsla

mariamc

Maria McKee ”La Vita Nouva” (Afar/Border)

Amerikanska Maria McKee tillhör de särlingar inom populärmusiken som nog skulle ha kunnat tillhöra den fåtaliga skaran med de riktiga ikonerna, men valde att i slutändan vandra andra vägar. McKee var ett av de verkligt stora löften, när det begav sig – med det mesta på plats. Röst, utseende, karisma, attityd och en stark talang även som låtskrivare. Hon började göra sig ett namn med countrypunk-rockgruppen Lone Justice under början av 80-talet för att sedan gå solo.

McKee fick sedan sin största hit med ”Show Me Heaven” (1:a på Englandslistan) från soundtracket till Tom Cruise-filmen ”Days of Thunder”(1990). En mäktig och känsligt framförd balladlåt som hon dock nästan aldrig sjungit live och som hon, typiskt nog, personligen räknar som en ointressant bagatell. Efter några bra lovande rockigare plattor under 90-talet, bland annat ”You gotta sin to be saved” (1993), började hon ge sig in mer på independentfilm och skrivande.

Nej, McKee är ingen dussinartist och med nya plattan – som tematiskt rör sig mycket kring McKees egna komplicerade upplevelser i privatlivet det senaste årtiondet – gör hon en slags återkomst med material som kvalitetsmässigt är i klass med det bästa från 90-talet. Samtidigt som det förstås finns en annan sorts mognad. Man kan exempelvis höra ekon av Bowie, 60-talspsykedelia, americana, progg och Scott Walker samt även Kate Bush. Det drar överhuvudtaget åt en brittisk folkrock-känsla – på ett förtjusande vis – som ligger rätt långt från McKees genomslagmusik runt början av 90-talet.

Henric Ahlgren

betyg 3

En säregen kvinnligt röst som har följt mig efterhängset sedan hennes debut med countycrockiga Lone Justice. För Maria McKees röst är säregen med sitt omfång och dess teatrala uttryck.

Efter de tre första albumen där det fortfarande fanns spår av Americana och countryinfluenser, tog nu Marie steget in i en större och mer dramatisk ljudbild. Både arrangemangen och hennes röst växte ut dramatiskt och det teatraliska utspelet blev i mina öron lite för mycket.

Efter 12 år har nu Maria McKee återvänt. De stora gesterna i rösten är i stort sett de samma som på de två sista soloalbumen. I små doser ör det ok, men hennes otaliga wailuppvisningar är inte vad jag längtat efter under dessa år.

Däremot är hennes röst ett unikum som jag gärna skulle lyssna på i ett mindre och mer nedtonat arrangerat sammanhang. Ibland får man ge sig till tåls, helt enkelt.

Bengt Berglind

21

04 2020

Håller måttet

ronander

Mats Ronander ”Malla motell” (S-Rock/Border)

Gitarristen, låtskrivaren, sångaren och producenten Mats Ronander, bördig från Örebro, har haft en gedigen karriär som såväl hyrd pistol som soloartist. Han kompade bland annat Ulf Lundell vid starten på dennes karriär, var livegitarrist med Abba på världsturné, samt har som respekterad producent rattat flertalet prominenta svenska artisters skivinspelningar. Samt har verkat i ett stort antal andra musikaliska konstellationer också.

I början av 80-talet drog Ronander igång en egen hyfsat framgångsrik solokarriär som väl får sägas nådde all time high med albumet ”Himlen gråter för Elmore James” (1992) med vilket ”Malla” också fick en stor radiohit med sin version av Kim Larsens ”Gör mig lycklig nu”. Ronander har hela tiden haft en egen särpräglad röst, ett eget låtsnickeri och sammantaget ett artistskap – som i backspegeln – verkligen är värt att undersöka, om man inte gjort det tidigare. Gitarrspelet är åt det polerade studiomusiker-hållet – och man önskade ibland att Ronander ruffade till sig lite mer. Men ”Malla” är till syvende och sist ändå en äkta svensk bluesman och inom sitt gebit en musikant av högsta klass.

Det är bortåt 20 år sedan (!) Ronander kom med ett nytt eget soloalbum nu – och glädjande nog håller ”Malla Motel” måttet (och lägger sig ungefär i samma klass som ”Himlen”). Ja, det är faktiskt en utsökt bra platta när det kommer till produktion, låtmaterial, sång och medmusikanter. Mauro Scocco är med på ett hörn som låtskrivare och duettsångare. Exet Sanne Salomonsen likaså. Även värmländske Hammarö-pôjken Henrik Jansson – nuförtiden låtarrangör, kompositör, cellist och gitarrist i världseliten – är trevligt nog tillbaka som vapendragare, precis som på den gamla goda 80-talstiden. Ytterligare kompisar från förr som bidrar är Lasse Wellander och Max Lorentz med flera. Man får helt enkelt tacka och bocka och ta av sig hatten! (Extra plus också för det supersnygga omslaget av begåvade målaren Mikael Kihlman.)

Lyssna på: ”Sista tangon i Paris”, Avenue Junot”, ”Baby Blue”.

Henric Ahlgren

06

04 2020

Honung för själen

nektar

Nektar ”The Other Side” (Cherry Pop/Border)

Med rötterna rotade djupt ner i det tidiga 70-talet uppdaterar det i lika delar ikoniska och progressiva rockbandet Nektar sin låtskatt med ett sprudlande album. En överraskande fräsch utgåva som lyfter fram det obestridliga arvet och dessutom ger bandet en välförtjänt extra runda.

Nektar bildades 1969 vilket betyder att originalmedlemmarna är över 70 år. Till den digra skaran som idogt har burit facklan hela vägen hör Derek ‘Mo’ Moses Bas/sång, Ron Howden trummor/sång och Mick Brocket speciella effekter/text. Ytterligare tre medlemmar med varierande bakgrund gör bandet komplett.

Materialet som erbjuds på The Other Side är av högsta valör. Det känns som att träda in i den allra finaste salongen med draperade sidengardiner, persiska mattor, silverkandelabrar med evigt brinnande lågor samt stolar, bord och schäslonger i äkta gustaviansk stil. Kort och gott ett gemak fyllt av glädje, kvalitet och harmoni.

Ridån går upp och I’m On Fire sveper in fylld av positiv energi. Den upplyftande rytmsektionen andas välmående och gitarr och orgel flikar in effektfullt. En resolut öppningsakt som med övertygelse leder bandet rakt in i 2020-talet. Med trumstockar klapprande som kastanjetter inleds Skywriter vars ursprungliga idé formades redan 1978. Troligen just därför lägger Kendal Scott mot mitten av stycket ut ett Procol Harum-solo på sin hammondorgel. En händelse som får mig att lyfta händerna mot himlen i visshet om att det finns en högre makt som hör böner trots allt.

Händelsernas centrum kretsar dock runt den nästan 18 minuter långa Love Is/The Other Side som i sig själv täcker en hel LP-sida. Den gudabenådade rösten i all ära, men det är de instrumentala partierna som stjäl hela föreställningen. Tydliga inslag av Yes och Fragile/Close To The Edge-eran sätter sin prägel med en oemotståndlig ackuratess. Randy Dembos 12-strängade gitarr och strofer av slide förstärker känslan av hopp och kärlek. Ett pianosolo av den klassiska skolan befäster det klimax som sätter guldkant på tillvaron.

Drifting svävar fram i suggestivt tempo omgärdat av Ryche Chlandas bitska gitarrsolon med den väl avvägda distorsionen. Keybordet behåller lugnet och i följe med starka röstresurser slingrar sig melodin i stilla mak mot det dunkla nedtonade slutet. Devil’s Door å andra sidan utvecklar sig till en rakryggad rocksång av det lättsamma slaget med tydliga kännetecken från det allenarådande 70-talet. En klar vittnesbörd på en konstart som få bemästrar.

The Light Beyond är det korta mellanspelet med keyboard som oavkortat leder lyssnaren mot de halvakustiska vackert fullbordande melodierna Look Thru Me och Y Can’t I B like U. En angenäm mjuklandning som får känslorna att hämta andan.

Utan att för den delen förneka Nektars egen identitet, så finns det även influenser från Camel, Barclay James Harvest och Pink Floyd instuckna lite här och var. Detta bara sagt som ett tips för att veta åt vilket håll man skall titta.

Nektar har på ett övertygande sätt transporterat idéerna från 70-talet till dagens datum och gett dem en autentisk fräschör och värme i tidens anda. 50 års erfarenhet har med klass och värdighet förverkligat den upplevelse som varit så innerligt efterlängtad.

Thomas Claesson

27

03 2020

Trippelgitarrer och stämsång i Eaglesklass

outlaws

Outlaws ”Dixie Highway” (Steamhammer/Border)

När albumets låtar heter Dixie Highway, Rattlesnake Road och Southern Rock will never die, så råder ingen som helst tvivel om att det handlar om Sydstatsrock.

Outlaws med 45 år bakom sig bryter inga nya marker i musikhistorien men det svänger och är fullt drag under bootsen.

Här finns det typiska för bandet med dess trippelgitarrer och stämsång i Eaglesklass. Dessutom en hel hög av bra låtar som håller bra att sitta och slölyssna till. Under tiden blir i alla fall jag på bra humör.

Då ska med rätta inflikas att det funnits en förkärlek för band som Allman Brothers, Doobie Brothers och några till.

Mossigt och urbota gammalt hävdar nog flertalet Spotifyknaprare och byter låt efter 12 sekunder. I det sammanhanget känner jag mig som en outlaw och tar hellre en tripp på Dixie Highway.

Bengt Berglind

27

02 2020

Tredje gången gillt

flyingcolors3

Flying Colors ”Third Degree” (Mascot/Music Theories/Warner)

Flying Colors är ett band som egentligen inte skulle finnas, men när medlemmarna väl sammanstrålar så blir det ett resolut om än splittrat resultat. De kallar sig själva för ett progressivt rockband och det lär ingen betvivla, för det finns sannerligen ingen brist på influenser.

Merparten av låtarna skrevs redan 2016 och den gemensamma skrivarprocessen är den enkla biten. Problemet är att organisera upp en sammankomst och komma in i studion för det är inte lätt då alla har så många järn i elden på annat håll.

Såsom ciceron har Casey McPerson all anledning att vara stolt. Dels har han en röst som är få förunnat och dels är han omgiven av professionella musiker som kan få den mest hårdhudade att mjukna. Tre av dem är från det allra förnämsta progressiva rummet och den fjärde normalt gitarrist i ett världsledande rockband.

Det sägs ibland att mindre är mer men det gäller inte More som faller in under rubriken utsträckt hårdrock med sina utstuderade 7 minuter. Mike Portnoy och Dave LaRue vevar igång rytmen och lokföraren McPerson sätter igång tågsättet med stegrande fart. Utan att vara släkt med varandra växlar Neal Morse och Steve Morse följsamt in vagnarna på sidospår med assistans av keyboard och gitarr så att det klingar ut i en uppsluppen nöjestur.

Om det är en släng av högmod eller en nyck av en stark drift är osagt, men Love Letter känns malplacerad. Surfpop från sandstränder med badbollar i luften hör inte hemma i sådana här sammanhang. Det kvittar hur mycktet ödmjukhet eller sinne för humor man än kan ha.

Third Degree kommer inte upp i samma klass som förra skivan Second Nature även om det yvas friskt på Geronimo. Det kanske passar bra att gå till attack på det viset så här i juletid. Den maniska basgitarren gör dock att man känner sig fångad i en jazzfusion-fälla med ett bombardemang av enerverande funk.

En del kan tycka att You Are Not Alone är bedårande vacker och har ett budskap att förmedla, andra att vi har hört för mycket av den varan och att den är så smörig att en hel långpanna lätt blir fylld till bredden. Jag tillhör den senare kategorin.

Ett betydligt bättre alternativ om sinnesstämningen skall få sin beskärda del är Cadence. Med understöd av en liten stråksektion böljar de överdådiga harmonierna fram och åter på ett själfullt och upplyftande sätt. Lägg därtill njutningen av att höra Steve Morse’s gitarrslingor glida förbi och upplevelsen blir total.

De anpassade progressiva låtarna Last Train Home och Crawl ger det behövliga lyft som är så tillfredsställande. Bandet, även om det i verkligheten är ett sidoprojekt verkar ha roligt när de träffas och för de som uppskattar en progressiv version av Journey så är ni välkomna. Ni har kommit rätt.

Thomas Claesson

13

12 2019

Småsvängigt sydstatsgung

oneeleven

One  Eleven Heavy ”Desire Path” (Beyond/Border)

betyg 3

Lite smågungig rock med sydstatsfeeling är aldrig fel. En kvintett ärrade musiker från England och USA med gemensam känsla för den musik som skapades av till exempel Little Feat, Grateful Dead och jam gänget Pish  har nu tagit saken i egna händer så att säga.

Det som fungerar främst är det instrumentala handhavandet med tvillinggitarrer och lite skönt pianolir. Där hittar de ibland det gemensamma svänget som våra tidigare nämnda band hade som sitt signum.

OEH håller låtarna föredömligt korta på sitt debutalbum, men de kommer säkert att flyta ut och växa under deras stundande Europaturné senare i höst och vinter.

Det som i mina öron fallerar är bristen på en eller flera bra sångare. Här sköter de den saken själva, men ska sången leva upp och kunna matcha det instrumentala svänget bör nog införskaffas en vokalist av rang.

Det verkar alltid finnas plats för denna småsvängiga sydstatsinfluerade rockmusik. Så varför inte One Eleven Heavy.

Bengt Berglind

03

12 2019