Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Medryckande passionerad sång

gypsy

Gypsy Soul ”True” (Off The Beaten Track/Hemifrån)

Gypsy Soul är Cilette Swann och Roman Morykit som nu har släppt sin trettonde skiva. Cilette sjunger och Roman spelar gitarrer och sjunger. Med sig i studion har dom Michael Forney trummor, Michal Palzewich cello och Mikey Stevens trumpet och horn.

Duon träffades i Edinburgh, Scottland, 1996 och har turnerat och skapat en stor supporterskara som har varit dem trogna och till och med finansierat deras skivproduktioner. Gilette har skrivit allt material själv så när som Amazing Grace och förstås inte Leonard Cohens Hallelujah.  De har framträtt en hel del på olika radiostationer och även på TV.

Det första som slår mej när jag hör Gypsy Soul är att det är mycket medryckande passionerad sång. Artister som jag tycker ligger nära i sångstil och i viss mån även i uttrycket är framförallt Tori Sparks men också australiska bandet The Waifes. Genren påstås av recensenter vara ”Canadian-Americana”, ”Roots Rock” mm. Sammanfattningsvis en trevlig musikupplevelse.

Låtar att börja med: Your Kind, We Are What We Believe och Gotta Be Real.

Börje Holmén

17

04 2017

Ett par americanare till påsk

darden-cordovas

Cordovas ”Cordovas” (Rootsy/Warner) 
Darden Smith ”Everything” (Compass/Border

Detta är egentligen en nyutgåva av ett album som kom för några år sedan.Vad gör man då med en lång europaturné  i faggorna, jo javisst man släpper albumet på nytt i väntan på nästa.

I detta fall tror jag inte att det spelar någon roll musikaliskt sett, för det finns alltid en efterfrågan på band som Cardovas bland americanavänner från förr och nu. Detta beror i första hand på att musiken bär på länkar bakåt i sjuttiotalets countryrock med stämsång i högsätet. Tankarna går snabbt åt hållet CSN&Y, Poco och några av Greatful Deads mer countyinfluerade album.

I de recensioner som synts till i dagspressen verkar det som Cordovas varit ett utmärkt liveband på svenska scener under mars månad detta år.

Det kan man gott förstå när stämsången på albumet sitter som ett smäck och det finns plats för både lägereldsballader och lite ostyrda gitarrer. Ett nytt  färskt album har det klunkats om. Vi har bara att hoppas.

Darden Smith hade jag gett upp hoppet om för längesedan. Hans soloalbum på nittiotalet var alltid välstrukturerade och hade ofta fem sex välskrivna låtar per skiva. Så är det även nu. Men tyvärr har han en lite stel framtoning fast han har en utmärkt röst och sjunger behagligt. Idag finns det ett otal artister i Dardens klass och väldigt få har något som sticker ut i mediastormen. Tyvärr är det så för Darden och hans manliga och kvinnliga kollegor att ingen orkar, hinner eller vill sätta sig ner och lyssna. Man kan ju missa ett twitter eller podd av en c-kändis.

Men nej jag är inte bitter, bara konfunderad. Samtidigt tackar jag min lyckliga stjärna att det är skönt att kunna sätta sig ner och kunna njuta av både Cordovas och Darden Smith.

Bengt  Berglind

13

04 2017

I Knopflers anda

son of the velvet rat

Son Of The Velvet Rat ”Dorado” (Fluff & Gravy/Hemifrån)

Österrikaren Georg Altziebler och hans Son Of The Velvet Rat har nu släppt sin sjätte skiva Dorado. Georg och hans fru Heike Binder, som numera bor i USA, är stommen i Son Of The Velvet Rat som med sig i studion har elva musiker. Georg har skrivit allt material själv.

Georg sjunger snarlikt Mark Knopfler som ju levde högt på sitt gitarrspel i Dire Straits men har väl tonat ner det på de senare soloskivorna. Georg är i mitt tycke en friskare fläkt även om det är lite väl mollbetonat ibland. Skivan har några riktigt vackra låtar men resten vinner på flera lyssningar. Sammanfattningsvis en mycket bra skiva.

Inlyssning att börja med: Love’s The Devil’s Foe, Carry On, Blood Red Shoes och Tiger Honey

Börje Holmén

11

04 2017

Medvetet, otramsigt och engagerat

depeche spirit

Depeche Mode ”Spirit” (Columbia/Sony)

”Where’s the revolution?” frågar sig Depeche Mode på första singeln från nya albumet ”Spirit” och levererar samtidigt sin mest politiska och dystopiska platta hittills (detta trots tidigare inte lite svartsynta album som t.ex. ”A Black Celebration” från 1986) i sin alldeles snart 40-åriga (!) karriär. Och det ska de ha all heder för. Where’s the revolution? är en fråga jag också ställt mig flera gånger i dessa tider och även funderat över vad dagens ungdomar sysslar med när det är förbannat hög stund att kliva upp på barrikaderna på allvar. Ja, och vart finns överhuvudtaget rösterna inom musiken som försöker säga något väsentligt om denna krackelerande era som vi just nu lever i? ”Come on people, you’re letting me down”, fortsätter Depeche Mode. Men de gamla hjältarna Depeche Mode själva sviker inte på nya albumet. De skyggar inte för den här märkliga samtiden, och drar sig inte för att på sitt vis faktiskt tala ur skägget. Det gör mig upplyft.

Det är annars alltså ingen alls upplyftande och glättigt hitbetonad skiva Depeche Mode ger oss. Den är rejält mörk och allvarsamt dyster och formulerar det många av oss nog mer eller mindre i det tysta tänker för tillfället. Men den är också förbannad. Och det är hoppfullt! Själv har jag varit beredd att idiotförklara de för tillfället rådande rock- och popgenrerna (det samma gäller för litteraturen och konsten, ska tilläggas – så jäkla ljummet, allting) för gott ett tag nu – eftersom jag väldigt mycket just saknat ett medvetet, otramsigt och engagerat album som ”Spirit”. Det som är deprimerande är att det är de yngre som borde vara arga och stå för det som de gamla hjältarna här ger uttryck för. Ja, det borde vara tvärtom. Men det är väl kanske som man säger – gammal är äldst, i det här fallet.

Jag tänker en hel del på amerikansk soulmusik när jag lyssnar på ”Spirit”. Kanske inte så mycket på soulmusik rent musikaliskt stilistiskt, men när det kommer till det tematiska idéinnehållet på några av de största amerikanska soulartisternas mest skärskådande och progressivt samhällskritiska album och låtar från 1960- och 70-talen. Andemeningen i Depeche Modes val av just titeln ”Spirit” signalerar kanske nog också denna kontext? Det är dags att väcka själen. Få spirit. Vakna upp. Se oss runtomkring. Eller som Marvin Gaye frågade sig: What’s going on? Den samhällsifrågasättande Curtis Mayfield är annars en referens som Depeche Mode tydligt ger oss här. Man hänvisar på ”Where’s the Revolution?” t.ex. direkt till Mayfields mest framgångsrika sång ”People Get Ready” från 1965 (Mayfield då medlem i The Impressions). Det kommer en tid av rannsakan framöver. Vi kommer slutligen att dömas för de val vi gör nu – eller de val vi är svaga nog att inte göra.

”Spirit” blir i grunden en sorgsen och samtidigt vredgad lamentation över den likt en nedåtgående spiral självdestruktiva tidsålder som nu förrädiskt börjat veckla ut sig inför våra förblindade ögon. Men det jag till sist ändå grips mest av på albumet är Dave Gahens sångröst, som ter sig ovanligt stramt sober och även framstår som djupt allvarstyngd. Det har onekligen genomförts en lång resa sedan Gahan sjöng på det mer lättviktiga och i jämförelse oskuldsfulla popalstret ”I Just Can’t Get Enough” från 1981. Det finns en helt annan sorts livserfaren och själslig pondus i rösten här – som om Gahan med varnande budskap för 2017-talet blivit en slags den elektroniska genrens inkarnation av Johnny Cash mest granitartade och svavelosande gammaltestamentligt profetiska persona.

Lyssna på: ”Going Backwards”, ”Where’s the Revolution?”.

Henric Ahlgren

07

04 2017

Slår på stort med mäktig trippel

dylan17

Bob Dylan ”Triplicate” (Columbia/Sony)

På senare år har Bob Dylan spelat in flera coverplattor där han sjunger gamla amerikanska standards och evergreens – från en musikalisk kanon och låtskatt framförallt komponerad under första halvan av 1900-talet och som ibland går under benämningen ”The Great American Songbook”. Greppet är inte helt originellt då t.ex. Rod Stewart också släppt en rad med skivor inom samma koncept, vilket Stewart börjad med redan mer än tio år innan Dylans första platta i det här sammanhanget.

Det intressanta och en smula radikala i Dylans fall är att det ju inte direkt handlar om några kontroversiella och häcklande protestsånger utan alltså amerikanernas motsvarighet till våra gamla sentimentala schlagers från radions barndom. Låtar som redan odödliggjorts flera gånger om av många andra betydligt mer klassiskt välsjungande och mer till synes tillrättalagt välkammade artister, som t.ex. Frank Sinatra.

Det är tredje skivsläppet nu för Dylan i den här sviten. Och precis som på de två förra plattorna utgörs största delen av låtmaterialet av sånger som tidigare sjungits in av företrädesvis just Sinatra. Det genomgående temat för låtarna är hjärta och smärta – ja, överhuvudtaget betraktelser om förälskelse, förlorad kärlek och en allmänt bitterljuv melankoli inför livets ofrånkomliga förgänglighet.

Med ”Triplicate” slår dock Dylan till ovanligt stort och, som skivtiteln antyder, ger oss ett mäktigt trippelalbum. Vilket inte är något som Dylan gjort tidigare i sin karriär (och inte många andra heller, för den delen – Sinatra gjorde dock också detta, med snarlika albumtiteln ”Trilogy” från 1980, även han signifikant då mot slutfasen av sin karriär). Trettio låtar med en sammanlagd speltid på över en och en halv timme är vad vi får tillgång till.

Dylan fick över lag ganska välvillig och positiv kritik för de två föregående plattorna ”Shadows in the Night” (2015) och ”Fallen Angels” (2016) och håller ungefär samma stil även på ”Triplicate”. De gamla låtarna får en lite ny laddning just för att det är Dylan som sjunger dem. Men också för att Dylan levandegör dem med sin respektingivande livserfarenhet och med en kärleksfull och lyhört känslig stil som känns äkta och ärlig och faktiskt blir ganska rörande att lyssna på. Det finns många stråk av nostalgi i upplägget, men också en samtida kraft som skapar relevans. Dylan slår helt enkelt på sitt egensinniga vis an en nerv med tolkningarna som gör att projektet ter sig fullt adekvat och genuint – och blir ett omistligt och kongenialt sätt att börja runda av en i sig legendarisk musikaliska karriär där någon slags cirkel nu ser ut att slutas.

Att Dylan själv har bakom sig en egen låtkatalog som till många delar, minst sagt, har likartad tyngd och rättmätiga plats i musikhistorien som The American Songbook ger förstås också det hela en extra dimension. Den musik som Dylan växte upp med och älskade som liten är den han här återvänder till igen. ”Triplicate” blir i slutändan en hyllningsakt och samtidigt en väg att föra facklan vidare på.

Lyssna på: ”September of My Years”, ”It Gets Lonely Early”.

Henric Ahlgren

30

03 2017

Försöker hitta inspirationen och känslan i bluesmusiken

son volt

Son Volt ”Notes Of Blue” (Transmit Sound/Border)

Så har då Jay Farrar i Son Volt vaknat upp den där morgonen och fått sin blues. Men i det här fallet är det verkligen på gott och ont. Som ni vet är Son Volt komna ur den alternativa countrymyllan där de odlade sin stil under namnet Uncle Tupelo.
På nya albumet Notes Of Blue har man försökt att hitta inspirationen och känslan i bluesmusiken och vidare i sin egen stil. Det har gått så där kan vi säga.
För det första har inte den gode Jay rösten som är direkt uttrycksfull. Den har sina begränsningar om man vill vara snäll. På tidigare album då han hållit sig till sin countryinfluerade musik funkar det för det mesta. Så även här i de lugnare och mer melodiösa låtarna, som Promise the world, Back against the wall och The Storm.
När gitarrerna blir hårdare och riffen mer metalliska blir det mer platt och parodiskt. Sången ska vi inte tala om. Som Son Voltfan sedan tidigare tror jag dock att Jay Farrar snart hittar sporrarna igen och rider in i någon av countrymusikens solnedgångar för framtida storverk.

Bengt Berglind

24

03 2017

Amerikansk progg

steve mednick2

Steve Mednick ”Root Of The Sun” / ”Ceremony Of Innocence” (Cottage Sound/Hemifrån)

Första gången jag hörde Steve Mednick var 2011 när jag här på sidan recenserade hans åttonde album Immigrants…And Other Americans. En mycket bra skiva. Han har nu fortsatt på den inslagna vägen och släppt sin elfte och tolfte cd. Med sig har han Eddie Seville – vän, multimusiker och producent (han medverkar på alla de fem cd-skivorna jag har). Jag tyckte då att han var en icke-sångare men numera har jag ändrat uppfattning och tar honom till mej med hull och hår. Ungefär som med Dylan. Jag tyckte att även han var lite väl nasal till och från, men man vänjer sig.

Steve har lite svårt att hålla tonläget ibland vilket påminner mig om John Cipollina, sångare och gitarrist i Quicksilver Messenger Service. Han höll heller inte tonerna alla gånger – inte ens på gitarren, det förlät jag honom också. Men känslan fanns kvar och det samma gäller Steve Mednick. Det är en ganska ovanlig fågel som är svår att sätta etikett på och jag kommer att tänka på Neil Youngs skiva Living With War. Samtidigt tycker jag att han låter en del som Nationalteatern med Ulf Dageby och skulle isåfall motsvara amerikansk progg. Steve skriver allt material själv och det är täta texter som berör och hans musiker i studion förgyller det hela. Det är med dessa skivor som med dom andra att dom vinner på att lyssnas. Finns på YouTube och på Spotify men där hittar man bara hans tidigare skivor.

Beträffande Root Of The Sun kan man börja med A Wanted Man och på Ceremony Of Innocence så inled gärna lyssningen med A Secret Chord.

Börje Holmén

16

03 2017

En udda fågel

my dynamite

My Dynamite ”Otherside” (Listenable/Border)

Australien har ibland blixtrat till med ett och annat rockband värt att notera. I vissa fall t.o.m. mer än så. Från långt där nere i Melbourne börjar nu stubinen brinna på ett rätt så förvillande sätt. Det glödgade ljuset strålar mot en förgången tid, men det är ingen risk att historien hinner ikapp eller att man rent av skulle bli bländad.

Och tänt var det här, men inga överdrivna knallar hörs bort över stäppen. Den första låten ’Round The Bend’ försvinner som en bumerang upp bland trädkronorna och fastnar där med ett brak. Det finns influenser från Chris Robinson Brotherhood och North Mississippi Allstars, men om det gör någon människa klokare låter jag vara osagt.

Det blir en trevande tillställning med tvära kast. Med ’Witch Hat’ så öppnas hux flux garderoben där alla popsnören förvaras. Döljer det sig ett tidigare outgivet alster av Rod Stewart här och hur roligt kan det vara på en skala 1-10? ’So Familiar’ följer den sirapsdränkta rutten, men nu med gospelanslag på en countrystämplad slidegitarr.

I ’Can’t Tell Lies’ är kyrkporten öppnad på vid gavel och scenförvandlingen i sakristian ger andlig spis för den som så önskar alldeles framme vid koret. Inte tu tal om det så river titellåten ’Otherside’ upp en del damm förtjänstfullt och jag får tro att det är det närmaste man kan komma låt oss säga The Marshall Tucker Band.

Under den avslutande, akustiska ’Don’t Steal The Light’ har jag kommit till insikt i att jag är mer förvirrad nu än när jag började lyssna på skivan. Kanske ett glatt tillrop från en kookaburra hade väckt mig ur det tillståndet, men faktum kvarstår att My Dynamite saknar identitet och tillför ingenting nytt under solen. Det finns andra band som kommer att sörja för att det blir en ovanligt varm sommar.

Thomas Claesson

06

03 2017

Gediget och genuint gjort med kärlek

dan baird

DAN BAIRD ”SoLow” (Jerkin’ Croc/Border)

Dan Baird är mest känd som sångare och gitarrist i The Georgia Satellites som hade framgångar på 1980-talet med sin variant av sydstatsrock. Baird har efter detta släppt flera bra soloplattor och verkar också som producent. Han har ett uppbackningsband som heter Homemade Sin som han spelar in och turnerar med. Bandet består bland annat av före detta medlemmar från The Georgia Satellites och på turnéer framför man en blandning av låtar från Bairds solomaterial och Satellites egna gamla godingar.

”SoLow” är Bairds första inspelade soloskiva utan Homemade Sin och sålunda hans första riktiga ”soloskiva”, om man vill vara petig. Dan Baird i soloform ligger inte särskilt långt från hans gamla hemband (eller t.ex. Tom Petty and the Heartbreakers) och den här genren gör överhuvudtaget inga särskilda revolutionära utflykter. Men det här är gediget och genuint gjort med kärlek och fötterna i boogie, rock’n'roll och lite country. Bra sång, stilsäkert twangiga rockgitarrer och mycket sväng med en hel del partykänsla. Kan passa bra att ha till den kommande sommarens grillningar, inte minst.

Lyssna på: ”Cemetary Train”, ” Naughty Marie”

Henric Ahlgren

27

02 2017

En stor sångare som har blivit en förvaltare

bolton

Michael Bolton ”Songs of Cinema” (Frontiers)

Saxofon, trumpet, handklapp. Tre ingredienser som får många musikförståsigpåares varningsklockor att ringa. Jag påstår istället att en lagom (åh detta härliga svenska ord) dos av just de ingredienserna kan vara det lilla extra som lyfter hela anrättningen. Kan vara alltså. Flera av de välkända filmmusiklåtarna som utgör Songs of Cinema har tyvärr lite väl mycket av en eller flera av nämnda ingredienser.
Rösten. Även här går åsikterna isär. Ordentligt. Det finns de som inte tycker att det finns någon härligare och så finns det de som inte klarar av att höra en enda sekund.
På den nya given är sången mer nära än någonsin och ligger mycket högt i ljudmixen. Och för all del, visst går det att spåra ålderskrämpor i 63-årige Michaels röst; en del av omfånget har försvunnit längs vägen och tonläget är aningens lägre.
Av skivans tio låtar är hälften klart lyssningsvärda.
Det är ett skönt sväng i Stand By Me och I Will Always Love You-duetten mellan Michael och Dolly Parton (som skrivit låten) är inte dum alls. Likaså är den lite rivigare Old Time Rock and Roll och den innerliga balladen As Time Goes By sköna att lyssna på.
Nyinspelningen av When a Man Loves a Woman då? Jo då, den är bra men 1991 års version är strået vassare.
Ett mindre haveri är den överspända tolkningen av Somewhere Over the Rainbow. Låt oss säga att en del låtar borde vara fredade från nytolkningar.
Resterande låtar fungerar för stunden men ger inte direkt några bestående intryck
Min största invändning är det plastiga ljudet. Något som varit typiskt för de flesta av Michaels skivor sedan han lämnade rocksoundet bakom sig. Jo för han är ju i grund och botten en rocksångare, vars tidiga skivor är AOR av hyfsat hög klass. Men det blir för varje skivsläpp tydligare att den tiden är förbi.
Av Michaels omfattande katalog av coverskivor föredrar jag personligen de båda Timeless-skivorna. På dessa återfinns ett passande urval av gamla örhängen och överlag i bra tolkningar.
Sammantaget är 2017 års Michael en förvaltare; han bidrar inte direkt med något nytt till musikvärlden.

Magnus Bergström

17

02 2017