Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Musik för lägerelden

Mapache ”Roscoe’s Dream” (Innovative/Border) Release 17 juni

betyg 3

Mapache en amerikansk duo som på detta nya album hyllar sin hund Roscoe som är en trogen följeslagare på bandets resor och gig.

Det här är en ny trevlig bekantskap för mig med stämningfylld lägereldsamericana. Soundet är mjukt och lättsamt med en touch av Simon and Garfunkel, även om de inte når upp till Paul Simons eminenta låtskriveri.

Stämsången sitter i alla fall som den ska och flera andra musiker gästar gärna med både röster och instrument.

Den sanna lägereldskänslan dyker upp i Asi Es La Vida när ett par små slöa latinrytmer ramar in sången på spanska. På Pearl To The Swine får vi ett snårigt gitarrsolo på volym fem. I Buddy Hollyfärgade Diana ökar man för en gång skull farten, men håller ändå fartgränserna.

Skivan innehåller nära på 20 låtar men borde, som många album idag, vara nedskuret till 10-12 av de bästa. Många band och musiker verkar tydligen resonera som så att allt som är inspelat ska vara med. Resultatet blir ofta att det för oss på nördnivå blir två vinylskivor och dubbelt så kostsamt. Trots denna lilla småsura avslutning är Roscoe’s Dream en behaglig lyssningsstund.

Bengt Berglind

08

06 2022

Rösten och närvaron är det stora plustecknet

Cowboy Junkies ”Songs for recollactions” (Proper/Border)

betyg 3

Hur många coveralbum, tribut- eller hyllningsskivor behöver vi ? Det finns väl en del genom åren som varit tillfredsställande som David Bowies tidiga Pin Ups eller Cat Powers The greatest.

Cowboy Junkies som kommer från Canada har levererat en del covermateriel tidigare på det numera smått legendariska albumet Trinty Sessions inspelat i en kyrka med en mikrofon. Den som bar fram album och som varit gruppens centralgestalt är vokalisten Margo Timmins. Det fortsätter hon att vara och inleder albumet med en lysande version av Bowies Five Years. Sen blir det inte så mycket bättre.

Visserligen skruvar bandet, som för övrigt är ruskigt samspelta och välljudande, upp gitarrerna och smålarmar. Men det funkar inte nämnvärt på Gram Parsons Ooh Las Vegas.

Gordon Lightfoots The way I feel, Neil Youngs Love in mind och hans Don´t let it bring you down tillsammans med Dylans I´ve made up my mind to give myself to you, räddar det hela till att vare en hyfsad coverplatta. Cures Seventeen seconds klarar väl även den ok-gränsen.

På samtliga dessa godkända och lyssningsvärda tolkningar är det Margo Timmins som håller ihop det hela med sin röst och närvaro.

Bengt Berglind

30

03 2022

Tidlös klassisk rock som alltid kommer att fungera

Children Of The Sün ”Roots” (The Sign Records)

Att värmlänningarnas sagoberättande i musikform – låtarna är som olika kapitel i en bok – är att räkna med visade skivdebuten Flowers (2019) med besked. Den nya given Roots är inget undantag.

En ganska vanligt förekommande åsikt är likheterna med Fleetwood Macs Peter Green-period. Personligen lutar jag mer åt Hearts låtskrivar- och sånginriktade Little Queen (1977), Jefferson Airplane eller varför inte The Doors. Och för den som vill vara lite ”crazy” går det till och med att hitta spår av sentida Opeth.

På en låtmässigt jämnstark skiva väljer jag att lyfta fram Leaves som är ett skolboksexempel på variation. Ena stunden ljuvt smekande för att plötsligt överraska med ett ettrigt riff som skulle ha passat i något av Black Sabbaths mer psykedeliska låtalster.

Roots är en snäll skiva men utan att vara mesig. Anledningen till det – förutom en handfull riviga gitarrsolon – är Josefinas röstresurser. Titellåten bjuder på ett klös i trakterna av Elin Larsson (Blues Pills) och vips uppstår en skön kontrast till den annars flitigt använda mjuka sången.

Allt känns genomarbetat och ljudbilden är härligt levande och därmed raka motsatsen till lättsmält radioskval och alltså en utmärkt motpol till fabriksmässigt producerad musik.

Det hörs lång väg att Children Of The Sün har hjärtat på rätta stället och kan verkligen konsten att komponera musik som känns. Deras tolkning av tidlös klassisk rock kommer alltid att fungera och blir till ett givande möte med lyssnaren och det är aldrig någonsin fel.

Magnus Bergström

17

03 2022

Ett kungligt dekret

The Flower Kings ”By Royal Decree” (Inside Out)

The Flower Kings har förgyllt tillvaron med sin progressiva rock i över ett kvarts sekel. Det femtonde albumet gör inga avkall utan fortsätter i den goda andan. Paletten är rikligt färgsatt med engagerande och välmående toner som unisont förmedlas av en mångfald av välljudande instrument och oförvitlig sång.

Omslaget är för att vara i de här kretsarna gängse utformat med en skönhet som återspeglar den symfoniska musiken. Något vackert att vila ögonen på innebär i praktiken att albumet lämnar skivaffären olyssnat. Väl hemma och med skivan på tallriken kommer bekräftelsen och de positiva tongångarna strömmar ut på ett sedvanligt sätt.

Det finns ingen låt över 8 minuter och det är ovanligt i progressiva sammanhang eftersom den tidrymden i regel bara tjänar som uppvärmning. Därmed tillgodoses inte heller de episka premisserna, men det uppvägs av kvaliteten på materialet som i stor utsträckning andas optimism fördelat på en dubbel-lp som sträcker ut i modiga 90 minuter.

Så när frontfiguren, grundaren, sångaren och multimusikanten Roine Stolt tar tag i taktpinnen gäller det att ha öppna sinnen och vara i besittning av en formgjuten länsfåtölj. Det familjära soundet som öppningsspåret The Great Pretender utbringar gör heller ingen besviken. Lyriken guidar oss att hitta den rätta vägen att gå i livet och musiken fogas in enhälligt.

Hoppets stjärna lyser klart när A Million Stars överblickas. Den 12-strängade gitarren är ledsagande i den här traditionellt utförda sången där drömmar går i uppfyllelse och kärlek blir besvarad. Den mjukt dämpade sologitarren ger livsnerven innerlighet utöver det vanliga.

Den medeltida guidningen som slår an i Revolution är genuint strukturerad. En räcka av mångskiftande segment och fraseringar byggs upp trots att låten bara landar på 6 minuter. Avslutningen är praktfull med alternerande sång som sveper in som en varm vårvind.

Till de som vill få en pånyttfödelse via glockenspiel rekommenderas Time The Great Healer. Här snitslas i alla fall vägen ut innan mer traditionella instrument tar över. Melodin stegras efter hand och de markanta influenserna från Frank Zappa bidrar starkt till flödet.

Mot slutet vaskas en pärla fram med sällsynt fint skimmer. Med sin pompa och ståt har Funeral Pyres allt det som krävs för att bli en favorit. Utan hänsyn till den korta speltiden ändå helt belamrad med progressiva utsvävningar vilket det skulle ta andra en hel lp för att utveckla.

Med By Royal Decree firar svensk progressiv rock ännu en triumf. The Flower Kings når sina mål med kreativitet och talang. Lyssnaren blir omfamnad av en upplevelse som går på djupet och varar länge. De som letar efter en fest på gärdet gör sig inte besväret för det här är en idyll i den kungliga slottsparken.

Thomas Claesson

14

03 2022

Balsam för själen

Weather Station ”How is it that I should look at the stars” (Fat Possum/Border)

betyg 3

En mycket lågmäld  fortsättning på Tamara Lindemans succéalbum Ignorance från förra året. Det verkar som att när inspelningen var klar och alla gått hem sitter Tamara kvar vid flygeln i en nedsläckt studio och i ett annat hörn sitter en saxofonist ur hennes band.

Tio stycken ganska korta och försiktiga kompositioner i balladtempo med bara hennes eminenta röst och smakfulla pianospel.

På några av låtarna smyger en flöjt eller saxofon in, men försvinner snart.

Hennes musik låter denna gång som en klar hyllning till många kvinnliga singer/songwriters från sjuttiotalet.

Det som saknas här är de smakfulla och jazziga arrangemang som hjälpte till att lyfta det tidigare albumet till ett av förra årets bästa.

Men ändå, Tamara Lindemans musik är balsam för själen och något som jag gärna återvänder till ofta.

Bengt Berglind

03

03 2022

Superröst ger låtklassiker nytt liv

Beth Hart ”A Tribute To Led Zeppelin” (Provogue/Mascot Label Group)

Nice! Beth Hart har den goda smaken att ge oss en ovanligt stark coverskiva. Låtskatten tolkas mer eller mindre originaltroget men det är ofrånkomligt med en egen twist; Beths makalösa röst. Vi snackar om kraftfulla pipor! Hon har dessutom den goda smaken att inte bara vräka på med röststyrka, nej här prioriteras känsla och fina fraseringar.

De nio låtarna på A Tribute To Led Zeppelin kan ses som en best of i koncentrerad form. Det är förresten egentligen elva låtar i och med att Beth valt att bjuda på två medleys. När jag först såg låtlistan tänkte jag ”varför förstöra dessa klassiker och göra medleys av dom?” men efter att ha hört resultatet är det bara att krypa till korset och konstatera att det funkar klockrent och på sätt och vis blev som ny musik.

Personligen förordar jag Whole Lotta Love och Dancing Days/When The Levee Breaks, men det måste också framhållas att mer eller mindre sönderspelade Kashmir och Stairway To Heaven får sig en varsin spark i baken.

Det vore väl vågat och inte minst fräckt av mig att påstå att Beth sjunger bättre än självaste Robert Plant, men låt mig säga som så att han minsann får sig en rejäl match och utgången är inte given…

Arvet från giganternas förvaltas på bästa sätt (jag bara älskar retrosoundet) samtidigt som Beth gör något eget av det. Tack och bock!

Magnus Bergström

25

02 2022

Rösten från andra sidan

Big Big Train ”Welcome To The Planet” (English Electric/Border)

Bara ett halvt år efter förra skivan Common Ground släpper det neo-progressiva bandet Big Big Train ytterligare ett album fyllt av positiva tankar och gemenskap. Welcome To The Planet ljuder av hoppfullhet och livsglädje som på ett lättillgängligt sätt portioneras ut i de samvetsgranna melodierna.

Vi utforskar ett landskap med oklanderlig musikalitet och frodiga arrangemang. Med ett arv som sträcker sig till Genesis och dess omgivning och med en sångare vars röst härutöver är påfallande lik Peter Gabriels så når utgåvan till nivåer där glädje övergår till eufori.

Med tanke på den ljusa bilden som målas upp är det ytterst tragiskt att sångaren David Longdon omkom i en olycka strax efter att albumet blev färdigställt i november 2021. Det är ofrånkomligt att den händelsen kommer att färga uppfattningen av det 14:e albumet från hans band. Den utströmmade kreativa energin kommer oförmodat i en annan dager.

Så när de inledande solstrålarna i Made From Sunshine tränger igenom molntäcket sätts tonen med godhjärtade löften om hoppfullhet. Stycket är skrivit av Longdon och den nya gitarristen Dave Foster och sprudlar av optimism och välmående. Blommande magnolior, barn som kommer till världen och framför allt början på ett nytt album att ta till våra hjärtan.

Carly Bryants formidabla piano figurerar som ett begåvat understöd när Lanterna lyser upp tillvaron. Melodin tar först formen av en vackert broderad ballad med lugnande harmonier. Sedermera tilltagande i takt och styrka och med historiska perspektiv i åtanke kulminerande med en attraktiv fiol och en eldig gitarr som tar oss till himmelska höjder.

Förkärleken till brittisk nostalgi gör sig speciellt gällande i Proper Jack Froster där grundaren och låtskrivaren Greg Spawton belyser barndomens bitterljuva stunder. Hans eget handhavande av basen samt violin, blåssektion och sånginsatserna av både Longdon och Bryant sätter vind i alla segel.

Ett par instrumentala låtar ger en stunds andhämtning med sin kontrast till skönsången. Rikard Sjöbloms (keyboard/gitarr ex. Beardfish) avväpnande mischmasch av toner med 70-talsursprung i A Room With No Ceiling och Nick D’Virgilios (trummor/slagverk ex. Spock’s Beard) häpnadsväckande rytmutflykt i Bats In The Belfry sätter djupa avtryck.

Den framåtskridande förändringsprocess som titellåten till slut avger är fascinerande. Meditativa betraktelser med omfångsrika körsektioner övergår successivt till ett sprudlande sånglustspel av sällan skådad progressiv teaterkaraktär.

Big Big Train med sitt ursprung från Bournemouth, UK har med Welcome To The Planet avlagt sitt testamente mönstergillt. Det är svårt att inte bli emotionell när David Longdon och hans unika sångröst har tagits ifrån oss för alltid. En röst som bar på källkoden till progressiv rock. Han var beundrad och respekterad för det han gjorde, omtyckt och älskad för den han var.

Thomas Claesson

22

02 2022

Ett stycke modern historia

Jethro Tull ”The Zealot Gene” (Inside Out)

Att Jethro Tulls förra skiva Christmas Album från 2003 skulle vara någonting att skriva hem om kändes först främmande då julskivor i största allmänhet lever en tynande tillvaro. Nu visade det sig att skivan höjde sig så över mängden att jag sedan dess har spelat den i sin helhet varje jul. En tradition som jag inte är ensam om.

Väntan på en ny Jethro Tull-skiva i över 18 år kan tyckas vara en ocean av tid, men den har fyllts ut med alla slags utgåvor. Album under formen solo, jubileum, orkester och live har figurerat flitigt. Om det har varit med eller utan medlemmarna i Jethro Tull har varit helt upp till Ian Andersons godtycke.

På de 12 spåren som återfinns här berörs olika perspektiv av mänsklighetens belägenhet. En föga förvånande aspekt, men nu återfinns även religiösa grubblerier. Det ger sig uttryck i att varje sångtitel anknyter till en bestämd fras från bibeln som i sin tur vidareutvecklar den lyriska sammansättningen.

Den aktade flöjtisten, sångaren, kompositören och utövaren av allehanda andra instrument Ian Anderson öppnar sitt sånghäfte med Mrs Tibbets. Den musikaliska identiteten avslöjas när flöjten vrider och vänder sig som nyckeln i kompositionen. Ett solitt gitarrsolo styrker uppbyggnaden. Den mörka lyriken beskriver systematiskt ett samband av obarmhärtig förstörelse.

Det mycket närvarande pianot i Mine Is The Mountain tar sig friheten att i introduktionen ge vibrationer som går ända tillbaks till kultförklarade Locomotive Breath från 1971. Här ligger dynamiken fast förankrad, men framför allt återfås mystiken som vi är vana att få den levererad.

Titelspåret antar en rockigare form med charmerande riff som tidlöst arbetar sig fram till en av höjdpunkterna. Andersons röst som helhjärtat gör utfall mot den splittrade världen stöds effektivt av den kraftfulla instrumentationen. Ett tillspetsat spår som sätter människors skärpta motsättningarna i blickfånget.

Det är sällan ett dragspel uppfyller någon nämnvärd funktion, men i de här sammanhangen och i synnerhet i Sad City Sisters så infriar det sin plats förtjänstfullt. I sällskap med mandolin och flöjt alstras en gemenskap där de tre instrumenten samordnas i en tilldragande relation. Sången belyser frustrerade tonårsflickor som har kommit på kant med tillvaron.

Bortsett från den bibliska urkunden så är skriften poetisk, bildad och någorlunda respektfull. Hänvisningarna är förståeligt svåra att greppa, så det är lättare att bara följa det talande ordet och bilda sig en egen uppfattning. Den avslutande och mycket gåtfulla berättelsen om The Fisherman Of Ephesus  kommer att hålla mig försjunken i djupa tankar under en oöverskådlig tid.

Även om The Zealot Gene är ett igenkännbart Jethro Tull-album med genljud från fornstora dagar så når det inte hela vägen. Det är ett tillräckligt bra progressivt folkrockalbum så att jag kan kan andas ut och fortfarande kalla mig en trogen Jethro Tull-fan. Helst hade jag velat haft ett gammalt Jethro Tull-album men jag fick ett nytt. Det går inte att få allt här i världen.

Thomas Claesson

12

02 2022

Tillbaka där det började

Deep Purple ”Turning to crime” (Ear/Playground)

Det kan tyckas märkligt att ett band med så många meriter på sitt samvete väljer att lägga tid och kraft på en coverskiva. Då är det på sin plats att dra sig till minnes att Deep Purples fyra första singlar i slutet av 60-talet även de var covers varav Joe Souths Hush gick i bräschen.

Det fyndiga namnet Turning To Crime förebrår med ett enda slag alla luttrade rockkritiker som har till vana att ha förutfattade meningar om allt vad covers heter. På randen av sin karriär, men tack vare ett bibehållet sinne för humor och en spelglädje utöver det vanliga så visar det sig att alla betänkligheter är obefogade.

Bara 1 ½ år efter Whoosh! vilket är den kortaste cykeln mellan två album sedan karriärens begynnelse, så har tillfället kommit att ge fansen en bonus som får de grå dagarna att övergå i färg. Ett dussin låtar av mer eller mindre kända band presenteras. Nu är det upp till bevis.

Ett mer originellt val än Fletwood Macs Oh Well kan tyckas vara på sin plats, men med den utökade instrumentala passagen så var den värd ett varv till. Som alltid när det gäller Bob Dylans låtar så blir de bättre när andra artister framför dem vilket avspeglas i  Watching The River Flow som här forsar fram frejdigt.

På det oväntade planet ligger istället min favorit Dixie Chicken (Little Feat) som känns omvälvande i DP:s händer. Här får den fulländade klaviaturkonstnären Don Aireys sina färdigheter dokumenterade på ett uppsluppet sätt.

Den amerikanska kampsången The Battle Of New Orleans (Jimmy Driftwood) får även i Deep Purples version en lättsam och komisk prägel till skillnad mot vad som verkligen hände under slaget. En uppmuntrande låt som tidigare har spelats live och kanske just därför så känns de squaredanssteg jag utför på golvet riktigt befriande.

En publikfriare som är svår att undanhålla är White Room (Cream). Ett tacksamt ämne för Steve Morse vars gitarr befäster det beryktade rummet. Även Bob Seger får ett finger med i spelet när hans Lucifer avhandlas. I goda händer med Ian Gillans övermäktiga stämma.

Deep Purple har gått igenom många skepnader under åren lopp. Från lågvattenmärket Slaves And Masters (1990) som inte lämnade något annat efter sig än jämna plågor till den odödliga klassikern Machine Head (1972). Det mest betydelsefulla och inflytelserika albumet i rockhistorien.

Det verkar inte finnas något slut i sikte på Deep Purples långa farväl. Då kan det lika gärna fortsätta för evigt och låt mottot vara som i tolkningen av Ray Charles & Quincy Jones’ gamla slagdänga, nämligen Let The Good Times Roll.

Thomas Claesson

02

12 2021

En rockhyllning till Georgia

Jason Isbell and The 400 Unit ”Georgia Blue” (Southeastern/Border)

Detta album är inte ett Jason Isbell-album i dess vanliga mening. Georgia Blue är ett resultat av ett vad. Om staten Georgia efter valet förblev i demokraternas händer skulle Jason Isbell spela in ett album med gästartister från staten Georgia som en hyllning.

Så blev det och nu är Jason och hans eminenta band 400 Unit husband till gäster som Brandi Carlile, Adia Victoria, Brittney Spencer, John Paul White och många fler.

Musiken är en blandning av nya och lite äldre coverlåtar. Som James Brownes It’s a man’s world eller Otis Reddings I’ve be loving you too long och mästerverket Midnight Train to Georgia. Dessa soulklassiker är de som fungerar minst bra på albumet. De nya versionerna når inte upp till originalen på långa vägar.

Mycket bättre fungerar det i REM-spåren Nightswimming och Drive 8 liksom i Adia Victorias version av The Truth och Amanda Shires fioldrivna Cross Bones Style och I’m Through med Jason vid micken.

Att sedan ge sig på Allman Brothers klassiska instrumental verk In Memory of Elizabeth Reed är både modigt och dumdristigt, men det funkar alla 12 minuterna, och gungar forfarande skönt.

Summan av den så kallade kardemumman är att det blev ett ’så där’ album och vi kan konstatera att bandet The 400 Unit är en samling utmärkta musiker som glänser på Georgia Blue.

Bengt Berglind

26

11 2021