Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Musiken är stor, lugn och mäktigt vacker

daniel

Daniel Herskedal ”Harbour” (Border)

Daniel Herskedal är en norsk kompositör och spelar tuba på ett sätt som ställer alla förväntningar på kant, hur en tuba ska eller får låta.

Med på detta hans sjätte album finns även hans medmusiker, pianisten Eyolf Dale och slagverkaren Andreas Helge Norbakken.

Denna trio skapar sitt eget universum på album efter album och fick Norges version av Grammy Awards, Speleman för albumet Call for Winter härom året. Albumen The Roc och Voyage är även de att rekommendera varmt.

Musiken på detta och tidigare album kan eller ska inte stoppas in i något fack, men om vi nu ska göra det så bär den med sig tydliga element av jazz, folkmusik från Norge och andra länder, kanske även ett stänk europeisk konstmusik.

Den som vistas på eller nära havet en stormig dag eller natt på höstkanten och kan se hur vädrets makter leker med färgskalas alla skiftningar; eller när stormen har ebbat ut och naturen och havet försöker hitta tillbaks till ett normal läge. Alla dessa element kan jag återfinna och uppleva i musiken på Harbour. Den filmmakare som vill hitta ett mäktigt och svårslaget vackert soundtrack till sin film kan nog hitta det här.

Musiken på Habour är stor, lugn och mäktigt vacker, men kan även med jazzens notoriska sväng svepa in som en minitromb.

Bengt Berglind

10

09 2021

Symfoniproggigt glädjepiller

nmb

NMB ”Innocence & Danger” (Inside Out/Sony)

Bravo! Excellente! Magnifico! Splendido! Den här skivan ska jag ha.

Ja för precis som ”talangscouterna” känner för tjuren Ferdinand i den tecknade sagan är det exakt så jag känner för Innocence & Danger.

Innocence & Danger bjuder på den ena högtidsstunden efter den andra och levererar allt och lite till.

The Neal Morse Band är från och med denna skiva förkortat till det enklare NMB men det betyder inte på något sätt att musiken har blivit enklare.

Neal Morse, Mike Portnoy, Randy George, Bill Hubauer och Eric Gillette är virtuoser. Inget snack om den saken. Och de är så skickliga att till och med när de brassar på med allt vad de har av tekniska finesser känns det välbalanserat. En konst om något.

Att dessutom fyra av bandmedlemmarna delar på sången ger en svårslagen bredd och variation.

Av de tolv låtarna på de båda skivorna (jadå det blev en dubbelskiva igen) har jag valt att tycka till lite extra om…

Do It All Again öppnar skivan starkt och när jag hörde den första gången var min tanke något i stil med ”hur ska de kunna toppa den?” och svaret lät inte vänta på sig (se nedan). Det en typisk NMB-låt med extra allt och med de skönaste av sångmelodier. Och att öppna med en låt med nästan nio minuters speltid är inte direkt vardagsmat – förutom i just genren progressiv hårdrock. Mäktigt värre.

Bird On A Wire. Ja vad ska jag säga? Det finns medryckande melodier och så finns keyboardtrudelutten i den här låten. Den knäcker nämligen om inte allt så i alla fall det mesta på den fronten. Och den som kan motstå känslan i det återkommande ”I have a fire”–sångpartiet av Eric är knappast född än. Missa heller inte hur Mike kör ett minimalistiskt men ändå framträdande trumsolo i bakgrunden i just det partiet. Mike är för övrigt på hugget låten igenom och utöver hans överraskande fina sånginsats (se nedan) är det hans största stund på skivan.

Videon till låten är förresten hur underhållande som helst; Neal Morse är på gränsen till överladdad och spexar och studsar och ser ut som att han där och då upplever sitt livs mest glädjefyllda minuter. Den känslan smittar av sig och jag är frestad att påstå att det här är en av de allra, allra bästa lättprogressiva låtar jag någonsin hört.

Your Place In The Sun visar att Mike Portnoy har en sångröst som det inte går att skoja bort (om nu någon har gjort det tidigare) och det är inte så lite kul att det emellanåt går att spåra lite reggaekänsla i denna lätt tillbakalutade pärla till låt som växer med upprepad lyssning.

Se där; det är inte bara NMB som sysslar med extra allt utan även undertecknad med den rekordlånga meningen ovan.

Another Story To Tell har ett skönt gung och bjuder på många aaaaaaaaaa-körer och som grädde på moset ett gitarrsolo som kittlar på det rätta stället. Näst efter Bird On A Wire – som alla har förstått är i en klass för sig – är det i skrivande stund min favoritlåt .

The Way It Had To Be är en stillsam ballad men den är långt ifrån ”såsig” eftersom den hela tiden är engagerande tack vare den inlevelsefulla sången av Eric (igen) och ett gitarrspel som är en kombination av rutin, skicklighet och en skön känsla för hantverket. Det resulterar i att den får lite av rollen som skivans andningshål med plats för eftertanke.

Bridge Over Troubled Water. Det är ingen enkel match att ta denna  Simon & Garfunkel-klassiker och göra den till sin egen utan att tappa känslan i orginalet. Det räcker så. Bara lyssna och njut.

Skiva nummer två utgörs av två mastodontepos som är förtjänta av varsin lång recension. Det är nog egentligen bara en ”musikprofessor” som skulle kunna beskriva vad som händer på ett korrekt sätt. Jag väljer att säga att låtarna spretar åt alla möjliga håll och hela tiden med syftet att rycka med lyssnaren i en musikvåg att sköljas med i. Helt enkelt att bara vara i nuet där och då. Magi. Och mest magiskt är de olika solouppvisningarna cirka två tredjedelar in i låten; jag golvas fullständigt och vill att det aldrig ska ta slut.

Jag tror inte att jag är ute och cyklar när jag här och nu påstår att Innocence & Danger kommer att utses till årets skiva av undertecknad när 2021 ska summeras. Rätt av mig? Spelar Mike Portnoy i många band? Svar ja alltså.

Musiken är en vän som alltid finns till hands och ger oss möjlighet till lugn och ro – eller motsatsen om så önskas – och en gyllene möjlghet att rensa och sortera tankarna. Eller varför inte bara ”stänga av” och finnas till.

Vi människor må vara olika men det är många av oss som känner så här starkt för musik.

En god vän till mig har sagt:

Den progressiva rocken är känd för att ge tillfredsställelse. NMB är inget undantag.

Magnus Bergström

27

08 2021

Håller stilen och ställningarna

son volt

Son Volt ”Electro Melodier” (Transmit/Border)

Gruppen Son Volts tionde album Electro Melodier som är namnet på två äldre gitarrförstärkare liknar dess föregångare Union på några sätt. Det finns i texterna ett nyuppvaknat intresse för vår omvärld med sociala orättvisor, miljöpåverkan och politiska ställningstaganden, om än lite vaga in kanten.

Annars kan vi säga är det som vanligt med Jay Farrers lite monotona röst som oftast dominerar ljudbilden på gruppens album.

Gruppens gitarrbaserade ljudlandskap kan kännas lite platt och trist, även om man på de sista albumen försökt att smyga in både orgel, fiol och andra instrument samt andra röster för att lyfta och variera den musikaliska strukturen. Men när man nu gör det igen ligger ofta dessa instrument och röster lågt i mixen och kan inte matcha Jays monotona stämma.

Ändå är det alltid trevligt med ett band som Son Volt som håller stilen och ställningarna i den numera utvidgade americanafamiljen. Det känns tryggt på något sätt och visst har bandet här fått till att album som kommer att stå sig väl.

Bästa spår:  Living in USA och Diamonds and Cigarettes.

Bengt Berglind

26

08 2021

Utan tvekan ett av årets bästa

rodney

Rodney Crowell ”Triage” (RC1/Border)

Som varande en av mina musikaliska husgudar så gör sällan Rodney Crowell några riktigt dåliga album.

Texas som kom förra året var hyfsat med låtar av skiftande kvalité och en del kufiska samarbeten med till exempel Billy Gibbons från ZZ top samt Lyle Lovett. Men fortfarande ett album att plocka fram i vissa stunder.

Nu har Rodney lämnat Texas och höjt ribban rejält med nya utmärkta albumet Triage.

Pandemiåret, sitt eget åldrande (bara 72 år) och dess krämpor kanske inte låter så lockande att ha i sitt medvetande när ett nytt alster ska växa fram.

Rodney fyller detta nya album med eftertänksamma och skarpa texter, Det finns trots detta ofta en svart ironi och humor att ta till sig.

Men det är inte deppigt och mörkt. Hans musik är fortsatt spänstig, välproducerad och melodisk .

Handplockade rader från I’m about love:_” I am happy to say I even love Donald, Greta Thunberg and Jessica Beal, same goes for the devil if I thought it was real ”

Ett av årets album, utan tvekan.

Bengt Berglind

19

08 2021

Inte Jayhawks men…

gary lo

Gary Louris ”Jump For Joy” (Sham/Border)

Inget nytt från gruppen Jayhawks men väl ett solo album från en av dess ledargestalter, Gary Louris. Det första, Vagabond kom 2008 och är inte något som spelats ofta sen dess. Lite stelt och opersonligt och låter även så idag vid en ny genomlyssning.

Nya Jump For Joy tillhör kategorin pandemialbum där Gary Louris i egen regi spelat in, producerat och mixat.

På samma sätt som Paul McCartneys sista skapelse. Det kan bli lite trist när ett enmannaband ska sköta allt i studion med dagens teknik. Samspelet mellan musiker försvinner i egot.

Gary Louris musikaliska hemmabygge står sig trots allt mycket bättre än Mackans. Det finns en mängd bra låtar där man känner igen det klassiska Jayhawkssoundet med ljuvliga stämmor och tydliga melodihookar.

Det är ofta ett stråk av vemod och bitterljuva Beatlesharmonier som dyker upp i Garys kompositioner. Kolla bara in New Normal, Mr Updike och somriga Follow.

Sen får vi hoppas att ett nytt Jayhawksalbum dyker upp i höst. Tills dess gäller Jump For Joy.

Bengt Berglind

29

07 2021

Fyllt till bredden med bra melodier

hiatt

John Hiatt ”Leftover Feelings” (New West/Border)

Hoppet var ute efter några mediokra album då han försökte agera rocksångare. Men han har återhämtat sig bra och blivit i högsta grad aktuell att lyssna på igen.

John Hiatts tre album Crossing Muddy Waters, Dirty Jeans And Mudslide Hymns och The Open Road  är ljudliga bevis på detta faktum.

Nu är det dags igen. Han har hitta sin perfekte lekkamrat och polare i Jerry Douglas och hans eminenta musiker med rötterna i bluegrassmusiken.

Dessutom verkar det som att John Hiatt har skärpt till det mesta för att komma upp i samma nivå som hans medmusikanter.

Johns röst har en helt annan skärpa och en annan renhet. Detta album är fyllt till bredden med bra melodier och texterna innehåller en mängd små vardagsbetraktelser som eldrivna Cadillacs eller musikaliska minnen från den legendariska Studio B i Nashville där detta album är inspelat.

Sen är det så att det svänger föredömligt om Jerry Douglas trumlösa band, hans dobrospel ligger hela tiden bakom eller vid sidan om John Hiatts röst för att kommentera och förstärker det musikaliska helhetsintrycket. På samma sätt fungerar Christian Sedelmyers sköna och ljuva fiolspel.

Basisten är den som sköter grundsvänget och så att säga är basen för hela kalaset.

Det vore fel att lyfta upp några speciella låtar från detta mycket starka och genomarbetade album så då gör vi inte det.

Vi bara njuter och ler åt svänget och den sköna känslan i musiken på Leftover Feelings med John Hiatt och Jerry Douglas band.

Bengt Berglind

14

06 2021

Vart än sanden yr

billy gibbons

Billy F. Gibbons ”Hardware” (Concord/Universal)

ZZ Tops ökenvandring verkar inte ha något slut. Det är snart 40 år sedan Eliminator (1983) släpptes och efter det har sanden bara virvlat runt på måfå utan att ett enda guldkorn har vaskats fram. Dessutom framstår deras liveframträdanden som minst sagt mediokra med den stelbenta föreställningen på SRF 2019 i färskt minne.

Desto trevligare att Billy F. Gibbons nu släpper sin tredje riktigt smutsiga soloskiva och samtidigt startar upp sin nya Ford 34 Roadster och drar iväg till platser där vederbörlig musik frodas till det bästa. Han låter V8:an göra grovjobbet, bränner lite gummi och står upp för sin status som Texasbo.

När Gibbons spelar ut sina kort på fri hand dallrar luften. Kaktusar står blick stilla, skallerormar väser i skymundan och under de tre inledande spåren: My Lucky Card, She’s On Fire och More-More-More flockas kvinnor runt omkring honom med intuitioner och beaktanden av allehanda önskemål.

Den raspiga rösten i Vagabond Man drar åt sig blickfånget. En tillbakasyn på livets vedermödor, bekännelser, lögner och avslöjanden. Gibbons är inte främmande för intriger och här finns intensiva upplevelser som omisskännligt bär en musikers signatur.

Gibbons förkärlek till snabba och högljudda Hotroads tar sig uttryck i Spanish Fly som är synonymt med en 1946 års 2-dörrars Ford Sedan. Namnet återfinns även på ett uppiggande medikament som med fördel kan hämtas från Mexiko och kanske just därför låter det som om någon bitvis spelar på en såg hämtad från en närliggande hip-hop klubb.

Systrarna Rebecca och Megan Lovell från Larkin Poe sätter extra piff på tillvaron i Stackin’ Bones. De två är skräddarsydda för Gibbons musikaliska skapelse på ett både naturligt och nöjaktigt sätt. Det mynnar ut i ett av albumets högtidsstunder med tända kandelabrar, bordet dukat för fest och starka sydstatsharmonier som ackompanjemang.

Billy F. Gibbons bär visserligen billiga solglasögon, en mössa med inspiration från en ryamatta och ett gråsprängt tre decimeter långt bärnstensskägg, men hans begåvning som musiker råder det inget tvivel om. Med I Was A Highway och S-G-L-M-B-B-R visar han dels att han återvänder till den ursprungliga gyttjan i Rio Grande och dels att han lämnar en strimma av hopp för att väcka liv i ZZ Top.

Thomas Claesson

10

06 2021

Allt för Norge

motorpsycho

Motorpsycho ”Kingdom Of Oblivion” (Rune/Border)

Tre decennier in i karriären är mystiken runt Motorpsycho fortfarande kompakt. Deras värld är formad med stadiga händer och fötter som aldrig slår sig till ro. Beroende på hur man räknar finns i det närmaste ett album per år att tillgå. En utbredning som få är mäktiga till.

Från bandets hemvist Trondheim strömmar för närvarande i grund och botten hårdrock. Den är emellertid tillspetsad med psykedeliska inslag i en konstnärlig atmosfär som dryftar komplex lyrik med ömsom förvirrande och fängslande element.

Kingdom Of Oblivion är en koloss på lerfötter som sträcker på sig i 70 minuters effektiv speltid. Konceptet följs i möjligaste mån, men perspektivet intar förändrade former vartefter. Den fiktiva karaktären stöps om i personliga pronomen allt eftersom resan fortgår. Det förflutna och det som försöks att efterliknas är ändå lätt att urskilja oberoende av varandra.

Mänsklighetens exploatering avhandlas i The Warning Pt. 1 & 2. Det attackerande, riffbaserade  hårdrocksoundet får sin typiska prägel när de förhållandevis knepigt tajmade ackordskiftena härjar fritt. Titelspåret med sin psykedeliska anstrykning matar på med ytterligare disharmonisk klangfärg intrigerat av kontrastfulla toner från ett orkestralt keyboard.

Mycket het ånga släpps ut på The United Debased som går varm i över nio minuter. Balanshanteringen skiftar form oavbrutet med progressiva förtecken i fokus. Influenser från 70-talet lyser klart igenom utan att endera form av släktforskning måste tillgripas.

Det akustiska numret Lady May leder in på en lugnande och mild fas fastän den bryska basen lever sitt eget liv. At Empire’s End svävar i sin egen sinnevärld. Vi befinner oss på en plats med skonsamma passager som frammanar obeveklig lekfullhet så till den grad att både överraskningar och unika stunder är tillstädes.

Norges förste regent Harald Hårfager vrider sig i graven vartefter musiken tar form, men frid över hans minne. Det överväldigande resultatet är ändå att en samlingspunkt för de nyfikna har inrättats. En plats där många trogna fans redan finns etablerade.

Thomas Claesson

07

06 2021

Musikkulturgärning gjord med känsla och finess

tony joe

Tony Joe White ”Smoke from the chimney” (Easy Eye/Border)

Tony Joe White lämnade jordelivet för några år sedan och lämnade efter sig outgivet låtmaterial inspelat i hemmet.
Nu har dessa band och taper hittats av hans son, Jody White som lämnade över dom till Dan Aruerbach, producent och medlem i Black Keys.

Dan har restaurerat detta knippe låtar som kommer från TJWs tidiga år som låtskivare. Sedan har Dan Auerbach med mycket varsam hand och med en stor portion känsla adderat musiker för att ge känslan av att det skulle ha varit inspelat så här.

Gräddan av äldre studiomusiker i Nashville har inkallats i tjänst för att få till en så autentisk ljudbild som möjligt. Resultatet är rent utsagt glimrande.

Här får vi prov på det som senare skulle bli TJWs adelsmärke med en gungande swamp funkrock och med inte så lite mumlande sång och ett eget gitarrsound.
Det som också är extra kul och trevligt här är att vi får höra när TJW sjunger på riktigt, det gör han med den äran.

TJW var en stor låtskivare med soulklassiker som Midnight Train in Georgia, Polk Sallad Annie (som Elvis snodde) och Tina Turners Steamy Windows.

Smoke from the Chimney är en musikkulturgärning som är gjord med känsla och finess.

Bengt Berglind

27

05 2021

Heltaggad balansgång

cactus

Cactus ”Tightrope” (Purple Pyramid/Border)

   Release 4 juni

Skivomslaget avbildar solen som går ner över prärien och det röda ljuset skimrar över kaktusen som står där så ensam under den bara himlen. Året var 1970 och den kultförklarade och tillika självbetitlade skivan Cactus satte ett rejält avtryck i de innersta kretsarna av blues och rock. Titlar som Parchman Farm och You Can’t Judge A Book By The Cover blev stilbildande bokmärken för den månghövdade skaran av efterföljare.

Den karismatiska grundaren, enda kvarvarande originalmedlemmen och gudabenådade trumslagaren Carmine Appice som är född i New York 1947 spänner nu upp TIghtrope till sträckt lina tillsammans med ett gäng distinkta gentlemän. Visst är det märkligt. När man å ena sidan kan se var och varannan 74-åring stappla omkring med rollator på stan, så verkar det som om ålder inte har någon betydelse inom rockvärlden

Den innerliga vitalitet som Cactus uppvisar är respektingivande. Redan på det inledande titelspåret uppvisas en förnäm känsla för takt och ton. Alla igenkännande fingeravtrycken finns placerade där de ska vara när inspirerande riff och lång erfarenhet faller ut i ett modernt rockstycke.

Pånyttfödelsen av The Temptations Papa Was A Rolling Stone är förlösande. Kraftfullt och utan fruktan förvandlas den gamla slagdängan om tvivelaktig livsföring till en rakt igenom armerat klippblock. Magnifikt uthuggen med flammande flinkhet och totalt väsensskild från originalet.

Lika väl som bluesen i Poison In Paradise når de djupaste skrymslena i den mänskliga själen. Lika väl når den framåtskridande Preaching Woman Man Blues det innersta förnuftet. De upplyftande rytmerna eskalerar i Third Time Gone när trumstockarna far omkring som projektiler överallt där det går att komma åt. Så bekräftar en legend sin status. Munspel, bas, gitarr och sång hakar på i det virvlande tempot.

Suite 1 & 2: Everlong, All The Madman sticker ut från konceptet med stor framgång. Täcket faller för den progressiva rocken med psykedeliska effekter. De orkestrala tonerna smälter ihop med den triumferande gitarren och den ödesmättade stämman som på ömse håll har tillträde till alla de rätta områdena. Den inbitne entusiasten kan även höra influenser från The Beatles, Uriah Heep och Led Zeppelin.

Kaktusen lagrar vattnet i sina blad. Den kan bli över 200 år gammal och på försommaren blommar den. Cactus däremot har konserverat sin bluesrock i över ett halvt sekel och med Tightrope visas den finaste paletten av vassa låtar. Jag lyfter på stråhatten och ger min eloge.

Thomas Claesson

Kultfakta: Byggnaderna till höger på omslaget har stora likheter med kraftverket Battersea Power Station i London som finns avbildad på Pink Floyds album Animals från 1977. Då svävade en gris över anläggningen. Nu är en balanslina fäst vid en av skorstenarna.

26

05 2021