Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Har fått en nytändning

hiatt

John Hiatt ”The Eclipse Sessions” (New West/Border)

Mitt förhållande till John Hiatt och hans musik har under många år varit mycket gott. Hans tidiga album från sent åttiotal som Slow Turning var fyllda av smarta poplåtar och hans lätt igenkännliga röst.

Sen följde några album, det skulle rockas lite hårdare och all charm John hade försvann. Det gjorde också hans eminenta melodihookar.

Open Road och Dirty Jeans-albumen från 2010 och 2011 var ok men inte mer. Sen tröttnade jag på John Hiatt. Jag gör det i bland även på gamla hjältar utom Dylan och Miles Davis. Men det är förmodligen en annan historia.

Så mina förväntningar var väl inte skyhöga inför Johns nya album The Eclipse Sessions

Men hej vad jag bedrog mig. Vilket i detta fallet var positivt.

John Hiatt har fått en nytändning i mina öron. Melodierna är tillbaks i full skala. Han sjunger bättre och mer avslappnat, som vi vet att kan och har gjort i sina bästa stunder. Musikanterna som är hans ordinarie kompband tar inte i mer än nödvändigt.

Musik och sång flyter behagligt och igenkännande på albumet igenom. Både i ballader och i de låtar med ett något högre tempo.

Min pausering från John Hiatt var tydligen nödvändig, för nu hör jag honom med nygamla öron. Det låter alldeles utmärkt.

Bengt Berglind

31

10 2018

Progressiv rock med ett budskap

fathom-

Fathom Life ”Sovereign” (egen utgivning)

Incurvatus är historia men plåster på såren erbjuds av sångaren Marcus Jagdell nya projekt Fathom Life, som går att likna vid en kärlekshistoria. Progressiv rock (musiken) möter life metal (budskapet) och tycke uppstår. Resultatet blir… Ett inlägg i klimatdebatten!

Musikinfluenserna kommer från skilda håll som Arjen Lucassen/Ayreon, Dream Theater, Magnum, Opeth, Rush och Yes.

Låttexterna är ambitiösa och som gjorda för eftertanke. Marcus har ett tydligt budskap om hur vi förstör miljön och vilka följder det får, samt hur vi ägnar för mycket av vår tid åt ytliga sociala medier.

Sovereign är 30 minuters högaktuell och angelägen melodiös progressiv rock med hårdrockiga inslag och mycket känsla och värme.

Efter ett kort intro (Revival) är det förstasingeln The Age Of Man som med eftertryck visar inriktningen; melodiös prog metal med hårdrockiga inslag. Det är också den låt som lämpar sig bäst för lyssnaren att sjunga med i. Med andra ord ett bra val av öppningslåt.

The Blackened Tongue är med sin känsla av viktlöshet (tänk meditation) bäst på skivan. Höjdpunkten är när tempot accelerar en aning lite drygt halvvägs och mynnar ut i ett alldeles delikat gitarrsolo av Viktor Holmgren. Därefter tar Marcus låten i mål med skivans enskilt starkaste sånginsats. Jag är mycket förtjust i att låten mynnar ut i en kort akustisk avslutning – bra jobbat i låtsnickarverkstaden.

Avslutande Insight är lugn och drömsk med både bra sång och gitarrsolospel (det känns igen va?) och stänger knappt 30 minuters ”låtgodisbutik” på bästa sätt.

Sovereign och Our Final Days är sannerligen inte heller dumma och passar utmärkt in i helheten.

Personligen hade jag önskat lite mer tryck i produktionen, det vill säga lite mer framträdande bas och trummor. Å andra sidan är det säkert meningen att Marcus igenkänningsbara röst ska ligga i förgrunden för att budskapet ska nå fram.

Omslagskonsten av Lucas Svedberg måste berömmas; precis så här ska progressiv hårdrock paketeras! Och nog är det ett bra betyg att tankarna går till klassiska omslag med Magnum och Yes.

Fathom Life betyder att Marcus Jagdell har rott ännu en betygsfyra (se tidigare Incurvatus-recensioner här: Serpent Path och Furnace of Dreams) i hamn och det är inte illa pinkat!

Magnus Bergström

p.s. Intervju med Marcus Jagdell finns här: ‘En handfull frågor’

29

10 2018

Pop för genuina finsmakare

costello

Elvis Costello ”Look Now” (Concord/Universal)

Elvis Costello (f.1954 som Declan Patrick MacManus) är sedan andra halvan av 1970-talet en av de mer pregnanta profilerna inom brittisk rock och pop. Med fötterna rotade både i punk och new wave har han sedan gått vidare och utforskat en rad musikgenrer med en genuin musikälskarlust.

Costello har gjort en makalös samling med formidabla plattor under karriären, där t.ex. en milstolpe är samarbetet med amerikanska superlegendaren Burt Bacharach på plattan ”Painted from memory” (1998) – som blivit en modern klassiker vid det här laget och nu också firar 20-årsjubileum! (Det är faktiskt en av de skivor som undertecknat lyssnat absolut mest på – trots att jag i grunden är en osofistikerad hårdrockare! Det är typ Van Halen I och Costello som jag av någon anledning blivit mest trollbunden av – av alla skivor i musikhistorien…Något för Sigmund Freud att utreda?)

Nya plattan ”Look Now” är en slags utsökt blandning av både ”Painted from memory” och Costellos bästa popskivor från fornstora dar. Ja, Costello känns fortfarande supervital samtidigt som det finns en utsökt mognad. Fantastiskt bra producerat också. Ett hett tips alltså – om ni vill ha pop för genuina finsmakare. Det är bara att njuta! (Jag recenserade Paul Weller från The Jam för några veckor sedan och gav även då femma i betyg. De gamla brittiska rävarna inom pop och rock sopar fortfarande banan med allt annat när de är på det humöret! Nice!)

Henric Ahlgren

18

10 2018

Gitarresset från rymden blandar och ger

ace

Ace Frehley ”Spaceman” (eOne/Border)

betyg 3  Release: 19 oktober

Ace är tillbaka. Igen!

För den som är sugen på stekt falukorv och stuvade makaroner är Spaceman att rekommendera. De ganska enkla rakt på sak-riffen (stekt falukorv är enkelt att laga) och det för Ace typiskt avslappnade gitarrsolospelet (stuvade makaroner kan vara kniviga att få till) mättar tillsammans enligt dagens lunch-mallen. Men någon Michelinguide-stjärna delas inte ut.

Kommer du ihåg Into the Void? Ja alltså Ace-låten som enligt uppgift behövde första hjälpen av bland andra Paul Stanley (Kiss) för att slutföras, allt för att ”rymdmannen” skulle få med en låt på Kiss-återföreningsskivan Psycho Circus (1998).

Att just Into the Void, som är så långt ifrån en publikfavorit som det går att komma, är lika bra eller bättre än i stort sett allt på Spaceman säger en hel del. Men inte allt…

De 37 minuterna Spaceman börjar ärligt talat ganska illa med Without You I’m Nothing, som har en mer än lovligt ”såsig” vers. Refrängen är glädjande nog desto starkare och banne mig om inte gitarrsolot glöder en smula. Men snacka om konstigt val av öppningslåt i och med att den aldrig riktigt lyfter.

Det är heller inte så lite ironiskt att Ace sång här är sävligare än någonsin tidigare när han småsluddrar som det lokala kvartersfyllot. Trots att rymdmannen har varit nykter i tolv år…

Hur som helst; med facit i hand (?) efter tiotalet lyssningar måste jag ändå säga att det är en klart godkänd låt.

Rockin’ With The Boys är en av två låtar som släppts som digital singel innan skivsläppet och även om låttiteln känns sisådär för en 67-åring rockar den på riktigt bra. Refrängen är dock rejält tjatig och drar ner helhetsintrycket en smula.

Kiss-fans lär inte undgå att texten bär ett mycket starkt släktskap med Kiss stora hitlåt Beth. Båda beskriver hur det är att ha musiken som sitt jobb och att ofta vara bortrest för att ”rocka med pojkarna” och den hemlängtan det för med sig. Se där; det går alltså att skriva en rockig kärlekslåt istället för en traditionell balladdito.

Och visst är det väl någon mer än undertecknad som musikmässigt får vibbar av de två första Frehley’s Comet-skivorna?

Apropå ”gamla goda tider” så har Mission To Mars glädjande nog starka vibbar av hur det skulle ha kunnat låta om Richie ”The Emperor Of Rock And Roll” Scarlet varit inblandad. Tänk något i stil med Shot Full Of Rock på Truble Walkin’ (1989) med en gitarrsoloduell som alternerar mellan högtalarna.

Att parhästen Richie inte medverkar på Spaceman framstår för undertecknad som det största av frågetecken. Den petningen är en rejäl tabbe eftersom det alltid slagit gnistor om deras samarbeten.

Med enbart enstaka glöd här och där är Spaceman istället en ganska ljummen historia. Helt i onödan, kan tyckas

Ace tycker om att göra covers och denna gång har han tacklat I Wanna Go Back (Eddie Money) som görs i stort sett som originalet. Förvisso passar den ganska bra ihop med övriga låtar men är i mina öron både tråkig och överflödig.

Quantum Flux heter den traditionsenligt instrumentala avslutningen. Den har klart längst speltid med sina sex och en halv minuter vilket är helt logiskt; det är nämligen skivans juvel med ett påhittigt gitarrspel.

I producentstolen i Ace In The Hole Studios har Ace själv suttit med resultatet att allt låter precis som det ska med en lagom dos av gammalt möter nytt.

Ingen kan beskylla Ace för att ge ut skivor ofta även om nuvarande utgivningstakt är en rejäl och välkommen uppryckning. Stress är alltså inte orsaken till den bristande kvaliteten i låtskrivandet. Det handlar helt enkelt om att jobbet inte utförts på bästa sätt. Eller också har det funnits bättre låtar som av en eller annan anledning gallrats bort. Vad vet jag…

Att de låtar som Gene Simmons (Kiss) varit med och skrivit inte höjer sig över mängden utan snarare tillhör de sämre är kanske ett bevis på att Ace ska lita mer på sin egen förmåga, istället för att ta den enkla utvägen och dela på arbetsbördan och samtidigt få ett välkänt namn att använda sig av i marknadsföringen.

Betyget är satt med nostalgiska öron men inte utan verklighetsförankring. Att lyssna på hela skivan om och om igen är inte att rekommendera. Välj istället ut de personliga favoriterna till en spellista och resultatet blir ett helt annat. Det handlar dock ändå om årets hittills klenaste betygstrea.

Jag vill att ”min” Ace Frehley ska ha åtminstone ett uns av farlighet, som den före detta gatuligist han är. 2018 känns gitarresset alldeles för tillrättalagd och välputsad.

Magnus Bergström

17

10 2018

Bär sina countryrock boots med heder

strangertome-theblacklillies

The Black Lillies ”Stranger to me” (Thirty Tiger/Border)

betyg 3

Countryrock är en uråldrig musikform som dammas av till och från. Vilket glädjer mig som lika uråldrig fan. För de historielösa kan vi nämna Gram Parson, Byrds och Flying Burrito Brothers.

I den samtid vi befinner oss nu dyker det upp goda exemplar som väl bär countrymusikens beståndsdelar i eller utanpå sina dammig boots.

Reckless Kelly är ett av dessa band och Black Lillies som på detta album lierat sig med producenten och multiinstrumentalisten Jamie Candilero.

Jamie har en agenda med band som REM och en radda album med Ryan Adams.

Black Lillies inleder med en trio låtar som är starka, fyllda av stämmor i sången, lagomt tunga gitarrer och fullt godkända melodihookar. Ten Years, Midnight Stranger och Weighting är en mycket bra början.

Fortsättningen på detta album har en lugnare inramning tempomässigt. Sången är föredömligt behaglig, liksom små snygga gitarrinpass och naturligtvis alla stämmor som flyter in och ut i musiken och förhöjer och stryker under vissa partier. Men visst  sticker några låter iväg och luftar lite skarpare gitarrer. Nämnas bör att det går att lira bra countryrock utan varken steelgitarr, banjo eller fiol. Om detta kan tillskrivas producenten Jamie Candilero eller inte spelar ingen roll, snyggt är det i alla fall.

Black Lilles bär sina countryrock boots med heder vare sig dom är dammiga är välputsade.

Bengt Berglind

15

10 2018

Hård rock med svängig partykänsla 50-årsjubilerar

nazarehtanth

Nazareth ”Loud & Proud! Anthology” (BMG/Warner)

betyg 3

50-årsjubilerande Nazareth har sammanställt 24 låtar som representerar alla jubilarens skivor. Ett flertal klassiker återfinns givetvis, som till exempel Witchdoctor Woman, Love Hurts och Hair Of The Dog, och uppfriskande nog även ett par-tre lite mer otippade låtval.

För den läsintresserade går det att ta del av en lagom informativ historik skriven av Dave Ling (Classic Rock, Rock Candy).

Men omslaget? Alldeles för digitalmodernt för att passa ett band med så många tjänsteår. Tummen ner för det.

Slutsatsen blir ändå att samlingsskivor aldrig kan förmedla det som enskilda skivor kan. Den där känslan av ett tidsdokument som speglar var artisten befinner sig i utvecklingen just där och då. Betyget ska ses som en spegling av just denna invändning.

Önskas hård rock (observera särskrivningen) med svängig partykänsla är Loud & Proud! Anthology istället något av den perfekta skivan.

Magnus Bergström

09

10 2018

Kvinnor med rötter

amykathy

Amy Helm ”This Too Shall Light” (Yep Roc/Border)   
Kathy Mattea ”Pretty Bird” (Thirty Tiger/Borderbetyg 3

Två kvinnliga vokalister som har sin rötter i den amerikanska rootsmusiken men på lite skilda sätt. Först ut kommer Amy Helm som dotter till legendariska Band-medlemmen Levon Helm. På hennes nya album går det inte att sticka under stolen att det hörs att Amy bygger vidare på pappas musikgärning.

Hela albumet är starkt inspirerat av gospelmusikens byggstenar utan att det är musik direkt för en kyrkolokal.

Amy Helm har en bra stark röst som passar bra in i sammanhanget. I de flesta av albumets låtar fyller kören ut bakom hennes röst med just den gospelkänsla som nämndes tidigare. Producerar gör en av mina favoriter Joe Henry – alltid med en genuin känsla för artisten i fråga.

Amy Helm gör här en avslappnad skön version av Rod Stewarts Mandolin Wind. Men det är originalmaterialet som ger albumet tyngd, skärpa och skönhet.

Kathy Mattea är en Nashvilleveteran inom singer/songwriterfacket med ett femton album bakom sig. För mig är det första gången som jag stiftar bekantskap med henne och upptäcker att jag missat en bra röst. Nu när hon nyss fyllt femtio har även hennes röst förändrats och blivit något mörkare, vilket jag uppskattar.

Albumet är en uppvisning i vad vi kan kalla folk-county i det lilla formatet, ganska avskalat men alltid stilrent och snyggt. Mycket av detta kan säkert tillskrivas Kathys gamla polare Tim O’Brians gitarrspel.

Kathy Mattea tolkar Bobbie Gentrys klassiska Ode to Bille Joe och går iland med det. Detta gör Kathy för hon sjunger med en ständig närvaro och känsla. Förmodligen för att hon bär med sig en lång erfarenhet inom musikbranchen.

Bengt Berglind

05

10 2018

Soundtrack till höstmörkret

paulweller

Paul Weller ”True Meanings” (Parlophone/Warner)

”True Meanings” är Paul Wellers 14:e soloalbum och det 26:e studioalbumet i karriären. Den f.d. The Jam-sångaren har, likt Robert Plant från Led Zeppelin, efter en era i prominent och stilbildande band fortsatt på en intressant och smakfull väg som soloartist och gett ut flertalet magnifika soloplattor och tycks bara ha blivit starkare och mer själfylld med årens gång. Lite som ett bra årgångsvin ungefär, om man vill vara extra klyschig. Integritet och högkvalitet är några nyckelord i sammanhanget.

Nya plattan spelar i samma liga som Wellers tidigare mästerverk ”Wild Wood” (1993), ”Stanley Road” (1995) och ”22 Dreams” (2008). Det är mestadels akustiskt – stålsträngade gitarrer, softa stråkar och sång – och med en drömsk stämning. Sådant här skulle kunna bli kletigt, men Weller är förstås av det rätta virket. Chill och kontemplerande melankolisk musik med både brittisk soultyngd á la mods-stil och samtidigt klassisk engelsk folkmusikkänsla. Lite ungefär som en hybrid av en slags akustisk version av Small Faces – ihop med förslagsvis Nick Drake eller Fairport Convention. Utsökt alltså!

Ja, skivan är i mitt tycke perfekt som soundtrack i det höstmörker som nalkas allt mer. Man kan tända ett ljus, luta sig bakåt i soffan och sätta igång musikspelaren. Det är överhuvudtaget svårt att hitta mycket annat inom populärmusiken av idag som har en sådan genuin stilfull pregnans som ”True Meanings”. Alltså blir detta album mitt främsta val och sällskap i lurarna de närmaste veckorna, helt enkelt. Det kommer inte mycket jättespännande nytt från de brittiska öarna nuförtiden. Men en del av de gamla rävarna kan fortfarande. Och stort tack för detta!

Lyssna på: ”Movin on”, ”The Soul Searchers”, ”Aspects”.

Henric Ahlgren

03

10 2018

Richard har pluggat in igen

richard thompson 13 rivers

Richard Thompson ”13 Rivers” (Proper/Border)

Låt det sägas med en gång att Richard Thompson är en favorit som sedan Fairport Conventiontiden fram till idag rankas som husgud. Nåja, en sanning med modifikation då de senaste albumen väl inte har varit av den höga standard man är van.

Där har det fattats de välkända meloditeman som andas och doftar lite engelsk folkmusik, en strimma vemod och en snygg melodihook. Lyckligtvis är de nu tillbaka i stor skala.

Lyckligtvis har Richard hittat tillbaks på detta nya fullmatade album.

Inledande The Storm Are Coming… är nog det bästa Richard totat ihop på senare år. Här finns både dramatik och skönhet som inramas av hans gitarrspel som är så eget och så inbjudande att lyssna på för det skiljer sig så radikalt från andra gitarrister i dag och i går. Det här elektriska albumet är fyllt av utmärkta Richard Thompsonkompositioner.

Både solon och alla små instick och gitarrfigurer som byggs in i låtarna är en sann njutning. De förstärker och understryker både text och melodi.

Efter att ha städat upp i sin låtskatt med två akustiska album med favoriter från tidigare album har Richard Thompson pluggat in igen. Med bravur.

Bengt Berglind

02

10 2018

En sann musikromantiker

citizenk

Citizen K ”III” (Paraply Records/hemifrån)

Citizen K III är Klas Qvist som än en gång samlat musiker omkring sig och spelat in. Denna gång i Studio PGA, Borås där han spelar de flesta instrumenten. Han har skrivit och arrangerat allt själv. Med sig i studion har han: Andreas Holmstedt som är skivans producent och spelar trummor på spår 9, Andreas Thulin kör och blåsinstrument, Kim Gunneriusson trummor, Franz Ottmar Äckelmann samt Markus Larsson orgel.

Det här är andra skivan av Citizen K som jag recenserat på nyaskivor.se. Man kan väl säga att det är en fortsättning på ett vinnande koncept. Klas är i mitt tycke en sann musikromantiker som på ett mycket skickligt sätt väver fram harmonier från den engelska 60-tals eran. Denna gång Beatles och Pink Floyd med flera. En skiva jag varmt rekommenderar. Låtar att börja med: True Companions, Toolmaker´s Daughter och Oceans Call.

Börje Holmén

28

09 2018