Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Pionjärer återvänder med stil

procol

Procol Harum ”Novum” (Eagle Rock/Universal)

Femtio år har gått sedan ’A Whiter Shade Of Pale’ såg dagens ljus. Procol Harums tidlösa klassiker med själfull sång, outgrundlig text och mäktig utstrålning kan inte ha passerat någon obemärkt. Det är omöjligt för sången har evigt liv.
Åren fram tills nu har kantats av otaliga album av hög dignitet. Mina favoriter är den magnifika Grand Hotel som med sin storartade sammanbindning av progressiv och symfonisk rock bidrog till det triumferande segertåget, samt den första storstilade comebacken 1991 med The Prodigal Stranger. Här återvände Robin Trower till spelplanen och gav ytterligare stjärnglans till Gary Brookers sensuella stämma och de nyskapade melodierna som inte lämnade något övrigt att önska.
Nu sköljer den tredje vågen in på den öde stranden efter ånyo ett uppehåll på fjorton år. Novum tar över där The Wells On Fire slutade precis som om ingenting hänt där i mellan. Bara en räcka livealbum har förgyllt tillvaron varav konserten med den danska nationalorkestern 2009 är väl värd ett gott bemötande.
Även om Brooker är den enda kvarvarande originalmedlemmen omges han av en diger samling goda musiker. Det bidrar till att den fina andan rotad i blues/rock lever vidare med en i högsta grad välmående pondus och stil. Här återfinns inget vetenskapligt nyskapande av vare sig psykedelisk eller progressiv art. Det har jag överseende med för den komfortzon som beträds är mer än tillräcklig.
En melankolisk stämning är övergripande för albumet och vad annat är egentligen tänkbart med tanke på Brookers stämningsfulla röst. ’Soldier’ manar på utan en tillstymmelse till refräng, men med en nyansering och känsla som få är mäktiga till och visst ligger det ett stråk av Steely Dan i ’Image Of The Beast’ vilket är ett glädjande inslag i sammanhanget.
Ekon från det förflutna kan höras som allra bäst i ’Sunday Morning’ med sina återhållsamma stråkarrangemang. I ’Neighbour’ blommar satiren upp i form av otillbörlig grannsämja medan ’Last Chance Hotel’ har det som livet består av i största allmänhet, intriger, svartsjuka och otrohet. Novum är första albumet som Keith Reid inte medverkar och saknaden efter hans underfundiga lyrik är märkbar.
’Businessman’ och ’Can’t Say That’ slår an en rockigare ton och Geoff Whitehorns smakfulla gitarr bidrar i högsta grad härtill. Eskorterad av Brookers piano och Josh Philips Hammond B3 blir det en oslagbar konstellation. De förenklade texterna till trots.
Slutligen lägger sig det stora vemodet som en våt slokhatt över den nertonade ’Somewhen’ och kanske är sista kapitlet skrivet om conquistadorerna som visste hur man skulle dansa en spansk fandango.

Thomas Claesson

07

08 2017

Har utmejslat en egen stil

born53-300

Born 53 ”A Talent Unrecognized” (Hemifrån)

Stockholmsbandet Born 53 är numera Jörgen Larsson – trummor, Hans Birkholz – en mängd olika stränginstrument, Åsa Källen Lind – sjunger och spelar gitarr och mandolin, Anders Lind – sjunger och spelar gitarr och bas. A Talent Unrecognized är deras femte album inspelat i Real Music Studio i Bromma.

Redan på öppningsspåret Looking For Marie Jones slogs jag av likheten mellan Anders röst, uttryck och sångstil och Steve Gibbons. Ni vet han med Down In The Bunker. Den likheten består på alla låtarna som han sjunger. Vad gäller Åsas röst kanske man kan dra en liten jämförelse med Joan Baez. Ja hur låter skivan då? Riktigt bra vill jag påstå mycket tack vare Hans Birkholzs instrumentala mellanspel som bryter av men som ändå passar såväl in. Musikaliskt är det i mitt tycke på en hög nivå där bandet har utmejslat en egen stil.

Låtar att börja med: Looking For Marie Jones, Morning Song och förstås Man In A Stetson Hat.

Börje Holmén

26

06 2017

Popmusik för finsmakare

Saint Etienne Home Countries

Saint Etienne ”Home Countries” (Heavenly/Border)

Sarah Cracknell. Denna engelska ros och vokalissa i brittiska indie-popgruppen Saint Etienne som skördade framgångar framförallt på1990-talet och var en del av den 60-talsinspirerade ”Cool Britannia-vågen” tillsammans med större akter som t.ex. Oasis, Blur, Suede och Pulp. Sarah Cracknell är mycket det förtjusande navet för gruppen och musiken – som ger den där extra glansen och kraften åt Saint Etienne, där de övriga medlemmarna i trion är tämligen anonyma i sin framtoning. Debutalbumet ”Foxbase Alpha” från 1991 är en popklassisker idag och känns fortfarande fräscht så här mer än 25 år senare.

”Home Counties” är det nionde studioalbumet från Saint Etienne. Plattan kretsar tematiskt kring områden runt London med omnejd och väver in skeenden, karaktärer och vardagliga betraktelser med en musikalisk variation. Sammantaget blir det hela ett utsökt väldigt brittiskt pophantverk som för tankarna till föregångare inom det här området som t.ex. The Kinks och inte minst deras album ”The Village Green Preservation Society” (1968). Ja, detta är popmusik för finsmakare.

Henric Ahlgren

23

06 2017

Styrkan och närvaron höjer helheten

kenny w3

Kenny White ”Long List of Priors” (MVP/hemifrån)

Kenny White från New Jersey har sedan 1970-talet varit medmusikant till andra stora artister såsom Judy Collins, Gladys Knight, Linda Ronstadt, Mavis Staples och Aron Neville, där han var en populär pianist. På senare tid också ett samarbete med Tom Jones. Han har skrivit allt material på nya skivan där han har utöver sitt band också har gästartister såsom David Crosby.

Det första som slår mej när jag hör Kenny är likheten med Elvis Costello men där han sjunger utan Elvis nästäppa. Jag har aldrig varit någon större vän av Elvis C:s rika produktion men han har gjort en del riktigt bra låtar. Det samma gäller på Kenny Whites nya skiva. Vad som stör mig är hans utflykter till pianobaren som jag upplever som utfyllnad men när han återkommer är det med en styrka och närvaro som är förlåtande och höjer helheten.

Låtar jag fastnat för är: A Road Less Traveled, Charlston, 4ooo Reasons to Run.

Börje Holmén

06

06 2017

Brittiska folkrockarna firar 50

fairport

Fairport Convention ”50/50” (Matty Groove/Border)

Som titeln är utformad kan vi förstå att detta engelska veteranfolkrockband uppmärksammar sina 50 år i branchen som liveband. Det går inte att låta bli att imponeras när man ser deras spelplan över en säsong.

50/50 betyder i det här sammanhanget att den ena hälften är nytt material och några äldre favoriter. Den andra hälften är inspelat live vid olika tillfällen. Vid två av dessa tillfällen gästas Fairport Convention av Robert Plant i utmärkta Jesus On The Mainline och Pentangels frontfigur Jacqui Mc Shee. Detta är helt klart två höjdpunkter på albumet.

Sedan radar bandet upp en lång rad av bra egna låtar samt några traditionella engelska folklåtar som har bearbetats. Det kan vara jigs and reels som Ye Marineres, eller ballader som Step By Step eller Our Bus Roll On, en liten historia från alla mil på engelska vägar. De sätter hela tiden sin särprägel på musiken med sina röster och musikaliska uttryck. De är Fairport Convention och det går inte att låta bli och tycka om dem, dvs om man som jag har korn av engelsk folkrock i mitt DNA.

Bengt Berglind

02

06 2017

Betraktelser från den kulturella högborgen

steve hacket

Steve Hacket ”The Night Siren” (InsideOut)

Den legendariska gitarristen/låtskrivaren Steve Hacket förvaltar än en gång arvet med anor från en tidsepok då musiken framfördes med trovärdig fullkomlighet. The Night Siren erbjuder elva utflykter som har skapats med ett aldrig sinande behov att ge efter för teman och ljud i kompositioner som vida överstiger gängse normer.

Hacket’s storstilade karriär tog fart 1970 i och med att han satte in sin ikoniska jobbannons i Melody Maker med lydelsen: ”Gitarrist/låtskrivare söker likasinnade fast beslutna att sträva bortom existerande stagnerade musikaliska former”. Det dröjde inte länge förrän ärkeängel Peter Gabriel ringde upp och frågade om han ville ansluta till Genesis och resten är ingenting annat än en historia som kan berättas vid mer än ett tillfälle.

Till de precis som jag själv som hade förmånen att uppleva Genesis storhetstid när det begav sig mellan 1971 till 1977 finns det givetvis en del att bevisa för den noble Hacket. Den dåtida repertoaren som fylldes av titlar som Nursery Cryme, Selling England By The Pound och min absoluta favorit, den exceptionella The Lamb Lies Down On Broadway är sannerligen inte lätta att överglänsa. Den sistnämnda dessutom med lyrik som efter alla dessa år ännu inte gör någon människa klokare.

Nåväl, 25 soloalbum och 40 år efter separationen från Genesis ger den distingerade virtuosen Hacket fortfarande ett exemplariskt intryck. The Night Siren är besjälad med en hög nivå av kreativitet och experimentlusta. Exotiska instrument invävda med naturkrafter formade efter de fyra elementen i en aldrig sinande progression.

Melodierna utvecklas allt efter som i oväntade kast och riktningar. Det bjuds på hissnande resor som i ’Fifty Miles From The North Pole’ inspirerad av vildsint natur i ett massivt drama eller rent av i den röda outgrundliga ’Martian Sea’ med psykedeliska visioner en bit bortom logisk konsekvens.

I ’Anything But Love’ lämnar den spanska flamencogitarren över till en pulserande hårt driven bas i dialog med det karakteristiska soundet från den elektriska gitarren som bär Hacket’s stilbildande prägel. Som om inte det vore nog så kompletterar en barnkör helhetsbilden till perfektion. Till slut återupplevs barndomens mardrömmar i ’In The Skeleton Gallery’ och allt som har funnits dolt under ytan blir uppenbart. En gastkramande upplevelse som tar lång tid på sig för att sjunka in.

Det finns album man kan lyssna på om och om igen med bibehållen entusiasm och förundran. Endast framtiden får utvisa om The Night Siren hamnar i den kategorin. Med så många eftertänksamma reflektioner finns det ingenting som talar emot hittills.

Thomas Claesson

29

05 2017

Två skivbekanta från förr

Namnlöst-1 kopiera

Robert Cray ”Hi & Rhythm” 
Garland Jeffreys ”14 steps to Harlem” betyg 3

I en gammal sketch av Lars Ekborg använde han uttrycket, ”Bunta ihop dom, och.., mer ska vi inte avslöja här för då kommer denna sida att stängas ner för en lång tid. Något vi inte tänker medverka till.
Två skivbekanta från förr alltså. Soul- och bluesmannen Robert Cray och Garland Jeffreys som när han var som bäst stod på barrikaderna mot rasism och förtryck.

Robert Cray har med åren blivit mer och mer soulinspirerad, lite mer tillbakalutad och svalare i sin musikaliska framtoning. Men detta har bara varit till hans fördel. Hans gitarrspel är fortfarande finsnickeri på en hög nivå och hans röst har numera en patina av soulsammet. Utöver detta omger han sig med en ett storband med sköna blåsarrangemang som bildar en stabil soul- och bluesfond. Skön eftermidnattssoul med bluesiga förtecken.

Garland Jeffreys var som bäst när han mixade ihop rock, soul och reggae på 70- och 80-talet. Hans gatusmarta texter om utanförskap och rasism kombinerad med allsköns rytmmattor var ett starkt varumärke när det begav sig.
Nu 2017 verkar det som Garland slagit sig till till ro på på sitt favoritfik i Bronx, lägger ner sin tidning och betraktar sin omvärld. Platsen på barrikaderna har överlämnats till den yngre generationen. Nu är livet, budskapet och musikpulsen en annan, så här en bra bit över sjuttio. Rösten finns kvar men låtarna tenderar att bli helt ok vuxenrock. Risken är dock stor att detta album kommer att förfölja mig i sommar tillsammans med Robert Cray.

Bengt Berglind

22

05 2017

Lättlyssnat och välproducerat

clarence

Clarence Bucaro ”Pendulum” (2020 Records/Hemifrån)

betyg 3

Brooklyn-baserade Clarence Bucaro släppte nyligen sitt nionde studioalbum. Clarence sjunger och spelar gitarr och på ‘Strangers’ gör han en duett med Allison Moorer. Clarence har skrivit det mesta av materialet och producerat albumet tillsammans med Tom Schick som bland annat producerat Wilco och Ryan Adams skivor.

På det hela taget en lättlyssnad och välproducerad skiva som påminner lite om Paul Simon och Ron Sexsmith mellan varven. Hans texter är berättelser och reflexioner om livet och drömmar han haft. Som vanligt så vinner skivan på att höras många gånger. Låtar att börja med: Emerald Eyes, Barcelona och Tragedy.

Börje Holmén

08

05 2017

Lågmält och americana-betonat

mayer

JOHN MAYER ”The search for everything” (Columbia/Sony)

Har tidigare egentligen ingen nämnvärd relation till John Mayers musik eller artistskap. Minns att jag såg honom i en talkshow på tv någon gång där han framstod som ganska dryg och självgod. I övrigt är det nog hans kärlekshistorier med kända kvinnor omskrivet mycket i pressen som jag först kommer att tänka på, snarare än annat. Med andra ord har han inte haft något större musikaliskt genomslag hos mig. Jag har förut faktiskt inte kunnat namnge en enda låt, ännu mindre ett album.

Men inte minst i hemlandet USA har Mayer periodvis rönt stora säljframgångar. Initialt skapade han väl en nisch lite som en slags neo-blues-gitarrist, dock inte lika påtagligt och gitarrhjälte-hyllat som t.ex. Joe Bonamassa, men har på senare tider breddat sitt musicerande och dragit ännu mer åt pop, soul och singer-songwriter-hållet.

Nya albumet ”The Search for Everything” är rätt lågmält, americana-betonat och i delar akustiskt. Produktionen är slick på gränsen till opersonlig – vilket går lite stick i stäv med de annars personliga texterna. Ingen låt sätter sig dock riktigt efter de första lyssningarna. Men det känns ändå som det här skulle kunna funka och växa nu under sommaren vid grillen med en drink i handen. Trots det i grunden introspektiva och lite överpretentiöst självrannsakande temat som ämnesmässigt löper genom hela plattan. Skivomslaget är jag däremot ännu mer osäker på om det är bra.

Lyssna på: ”In The Blood”, ”You’re Gonna Live Forever In Me”.

Henric Ahlgren

05

05 2017

Gungar fram med en lätt latinsk rythmmatta

hurrah

Hurray for The Riff Raff ”The Navigator” (Ato/Border)

Alynda Segerras utforskande resa fortsätter. På förra albumet Small Town Heroes tog den punkinfluerade Alynda Segerra och hennes alter ego Hurray For Riff Raff sig till americanaland med ett starkt och underhållande countryinfluerat album.

Nu några år senare återvänder hon till storstaden med albumet Navigator för att utforska och hylla sin Puertoricanska rötter.

Navigator är ett album som bygger vidare på den storstadsromantik som till exempel Lou Reed, Pattie Smith, Willy de Ville och Garland Jeffrys odlat så väl tidigare i rockhistorien.

Alynda har dock ett lättare anslag i sin musik, den känns mer av slappnad och hon sjunger med en engagerad lätthet. Arrangemangen har även de en lätthet och blir aldrig överarbetade. De gungar fram med en lätt latinsk rythmmatta som grundbult. Det är då Navigator och Alynda Segerra känns fullständigt naturliga och bildar den musikaliska enhet som ett album ofta strävar efter men sällan når upp till. Lyssna på inledningspåret Living In The City så vet du vad jag menar.

The Navigator är här och nu. Var än Alynda Segerra och hennes Hurray For Riff Raff dyker upp nästa gång i sin musikaliska spaning och gärning ser jag fram emot med tillförsikt.

Bengt Berglind

28

04 2017