Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Flink keyboardist utan begränsningar

jordan rudess

Jordan Rudess ”Wired for madness” (Mascot Label Group/Warner)

Inte för att Jordan (eller rättare sagt skivbolaget) behöver framhålla gästartisterna på en skiva av en artist som står stabilt på egna ben. Men det går förstås inte att blunda för att Marco Minnemann, James LaBrie, Vinnie Moore, Joe Bonamassa och John Petrucci är namn som får det att vattnas i mungiporna hos musikälskare med smak för extra allt.

Fusion, symfonisk rock, jazz, space rock, en gnutta Dream Theater och mitt i all instrumental bonanza läggs ytterligare ett lager; sång av Jordan Rudess! Och banne mig om inte karln har en riktigt behaglig ”pratsångröst” som lämpar sig väl för mellantempopartier. James LaBrie behöver dock inte vara orolig över att bli av med jobbet som sångare i Dream Theater till Jordan, den saken är klar.

Det är både modigt och smart att börja Wired for madness med titellåtens två delar, som klockar in på 11:49 respektive 22:40. Modigt på grund av låtlängderna och smart för att det gallrar agnarna från vetet vad gäller lyssnarskaran.

För övrigt är skivans bästa låt den längre delen av titellåten. Tänk Dream Theater, Liquid Tension Experiment och Devin Townsend på steroider! Den enskilt häftigaste lyssnarupplevelsen på hela skivan är dock det jazziga partiet strax före mitten av den kortare titellåten.

En sak löper som en röd tråd från första till sista sekunden; Jordans lekfullhet och att han uppenbarligen inte har brytt sig om begränsningar utan har låtit så många idéer som möjligt vara med och leka – ofta samtidigt.

Ibland går musiken helt över mitt huvud – de inblandade är ju trots allt ”musikprofessorer” – men betydligt oftare träffar musiken rakt i mitt hjärta och/eller hjärna.

På minuskontot hamnar att det emellanåt är lite väl mycket blippbloppande syntljud, som i Drop Twist och Perpetual Shine, och då kryper det i mig en aning… Som tur är så har ändå Jordans flinka fingrar förmågan att hålla lyssnarintresset uppe.

Wired for madness är så långt ifrån bakgrundsskval som det går att komma – enligt min mening det största av plus.

Magnus Bergström

08

05 2019

Lyckas inte helt mumla ur skägget

steve

Steve Earle & The Dukes ”Guy” (New West/Border)

betyg 3

När det egna skrivandet på de senare albumen har falnat använder Steve Earle samma grepp som för tio år sedan när han hyllade Townes Van Zandt. Nu är det Guy Clark som ska hyllas och det är absolut inget fel i det, för hans eminenta sånger behöver höras av fler om och om igen.

Desperados Waiting for a train, LA Freeway, Texas 1947 och She ain’t going nowhere är bara några av Guy Clarks små mästerverk.

Steve Earles band låter fantastiskt genom hela albumet. Låtvalet är inget att klaga på men den kära Steve har inte den uttrycksfulla röst han en gång hade.  Nu ska det sägas med en gång att jag är en stor vän av så kallade ickesångare som ibland rosslar till det mer än vanligt, typ Dylan för att bara nämna en i raden.

Steve Earle lyckas här inte helt att mumla ur skägget och att ge Guy Clarks låtar den rättvisa de förtjänar.

Därför rekommenderar jag samlingen This one’s for him – A tribute to Guy Clark från 2011.

Bengt Berglind

06

05 2019

Progressiv rock med upplyftande tongångar

alan

Alan Parsons ”The Secret” (Frontiers/Playground)

Det var 15 år sedan vi fick något nytt till livs i skivväg från Alan Parsons och det är 43 år sedan Alan Parsons Projects skivdebut.
Hur och om Alan Parsons passar in i dagens musikklimat låter jag vara osagt. Det är desto lättare att konstatera att The Secret är imponerande jämnstark och har fokus på mjuka melodier. Tongångarna är upplyftande och ger en känsla av lugn och ro och det är snällt utan att bli mesigt. Kort sagt en musikalisk oas.
Redan från start fångas lyssnaren med den i sammanhanget rockiga symfoniska instrumentallåten The Sorcerer’s Apprentice, som tar lite olika vägar innan den går i mål. Det går med andra ord inte att missa att det handlar om progressiv rock.
Miracle är mjukare vilket är något som alltid passat Parsons tidigare och glädjande nog gäller det fortfarande.
One Note Symphony är på en gång både mjuk och spröd (grundmelodin och den återhållsamma sången) och uppfriskande bombastisk (rejält med symfoniska inslag). Inslagen med robotaktig sång hade jag dock gärna varit utan.
Sometimes med gästande Lou Gramm (Foreigner) bakom mikrofonen är en musikaldoftande ballad i bästa Broadwaystil och mina tankar går till Meat Loaf när han är som bäst.
I Can’t Get There From Here avslutar smakfullt stillsamt och lämnar lyssnaren med en skön känsla av lugn och ro.
Skivomslaget måste också nämnas; rena rama ögongodiset som förhöjer upplevelsen av en skiva som bör avnjutas i sin helhet.
The Secret är förslagsvis en utmärkt inkörsport till en mjukare musikvärld för hårdrockare som är lite småsugna att prova på att (åtminstone tillfälligt) ta bort ordet hård. Den som skriker högst hörs inte alltid mest…

Magnus Bergström

01

05 2019

Texter som vill berätta en historia

son volt

Son Volt ”Union” (Border)

Att Son Volt är Jay Farrars band råder väl ingen tvekan om,. Det är han som skiver alla låtar och sjunger detta har han gjort sedan han och Jeff Tweedy gick skilda vägar i Uncle Tupelo.

Jeff Tweedy solo eller med gruppen Wilco har utforskat olika stilar och genrer inom rock, pop och americana med skiftande framgång.

Jay Farrar har i stort sett hållit till i samma musikfåra de senaste åren. Men när han  på albumet Shades of blue skulle ta sig an bluesrockens dammiga domäner blev det pannkaka av det hela. Det finns så många andra som behärskar den musikstilen bättre.

Därför är det riktigt trevligt på alla sätt när Jay Farrar och hans Son Volt nu har plockat ihop ett album med många bra låtar som till exempel Devil Don’t Care, The ’99 och avslutande The Symbol.

Flera spår på albumet är inspelade på Woody Guthriecentret. Kanske för att få lite mer inspiration med musik och texter, som denna gång är väl genomarbetade och vill berätta en historia eller skeende.

Jay Farrar har inte den mest flexibla rösten men nu när han får ett bra material att hålla sig i funkar det bra. Sen skulle det bli något mer variationsrikt om det förekom fler instrument för att färga musiken bakom hans ibland något entoniga stämma. Ett litet klagomål i marginalen ni kan bortse ifrån.

Bengt Berglind

15

04 2019

Föredömligt varierat

robert

Robert Forster ”Inferno” (Tapete/Border)

Numera en solartist men en gång hemmahörande i den lilla charmiga australiska combon Go Betweens som tillsammans med en annan grupp, The Triffids från down under, gav oss en mängd bra popmusik på åttiotalet.

Detta fortsätter Robert Forster med på en mycket hög nivå på nya albumet Inferno. Vem kan motstå textrader som ”My mother hangs the washes and my father have jobs to ignore and the weekend who came, was the same as the weekend before”.

Inferno har det som saknas på många popalster idag. Nämligen en osviklig melodikänsla. Robert Forsters röst påminner om en salongsmässig Lou Reed i fraseringarna. Nu är det bara så att Roberts sjunger bättre. I vissa små stunder går även tankarna till Morrissey. Nu är det ju inte så att Forster plagierar någon av de nämnda herrarna. Han står trygg på egna ben i sin musik. Även om albumet heter Inferno.

På pluskontot påminner vi även om att låtmaterialet är föredömligt varierat.

Bra popmusik alltså. Även om den är dödförklarad av dagens trendspanare där en trend ibland inte överlever längre än en dagslända.

Bengt Berglind

10

04 2019

Lågmält och vackert

mandolin

Mandolin Orange ”Tides of a teardrop” (Yeproc/Border)

Detta skulle kunna bli en mycket kort recension. Egentligen skulle det räcka med begreppet ‘behagligt’. För det är just vad som genomsyrar det nya albumet med den amerikanska folk/americanaduon Mandolin Orange.

Det är behagligt med melodistinna spår som avlöser varandra. Sången och instrumenteringen är lågmäld, Andrew Marlins och Emily Frantz röster flätar sig runt varandra och återförenas under stundom med skön stämsång.

Mandoliner, fioler, gitarrer och försiktiga slagverk bäddar, fyller ut och bildar en förförisk vacker men effektiv ram för duons röster.

Albumet Tides of a Teardrop är deras femte men det första jag stiftat bekantskap med. Ett album som fungerar lika bra före lunch en söndagsförmiddag som i dag med DN i soffan, eller en sen kväll med bara ett tänt ljus och halvöppna ögon. Men med vidöppna öron.

Bengt Berglind

18

03 2019

Vid ljudet av klockan

pavlov

Pavlov’s Dog ”Prodigal Dreamer” (Rockville/Sound Pollution)

Även om Prodigal Dreamer inte kommer upp i nivå med dess föregångare Pampered Menial och At The Sound Of The Bell från sent 70-tal, så är det tillräckligt för att få hjärtat att slå några extra slag av lycka. Den rena skära magin må ha dämpats något, men vilka kan konkurrera med det som skapades för över 40 år sedan? Knappast någon.

I trollerilådan denna gång finns förutom den mytomspunna progressiva känslan även inslag av americana, blues, funk och rentav musik som har bevarats genom muntlig tradition. Sångerna är inte utdragna med flerfaldiga taktskiften utan mer fokuserade på melodi och lyrik vilket visar sig vara mycket tilltagande.

Den inledande Paris fångar oåterkalleligt in atmosfären som det var tänkt. Det lilla extra soundet som gör Pavlov’s Dog så unika rullas ut framför fötterna elegant och utan omsvep. Hard Timesstramar upp det inledande vemodet med tempohöjning samt verifierar det goda allmäntillståndet för gott.

Thrill Of It All fortsätter oväntat i reggae tempo och när Amanda McCoy får den avslutande illmarigt kvidande gitarren att plågsamt utgjuta sin ångest, så går det rysningar längs ryggraden. Easter Day är sagolikt vacker och får anses som den klart lysande stjärnan på skivan. Inte många kan fånga in den sinnesstämningen och det med en självförklarande lyrik som till och med går att lägga på minnet. För Pavlov’s Dog en helt vanlig dag på jobbet.

Det är nära att Abbie Steiling’s förbluffande violin stjäl hela föreställningen med den superbt känslosamma och uppfinningsrika stilfullheten. Om det inte hade varit för en ack så liten, men otroligt betydelsefull detalj vill säga. För det som obönhörligt griper tag i nackskinnet är David Surkamp’s unika stämma som gör att uppmärksamheten fångas in med en järnhand som inte släpper taget förrän sista tonen ebbar ut. Är det en liten dos av helium som sätter karaktären på rösten månntro?

Föga anade vetenskapsmannen och nobelpristagaren Ivan Pavlov när han på 1890-talet utförde sina studier på hundar att det skulle inspirera ett progressivt rockband från St. Louis, Missouri. Albumet pryds förstås med ett tidstypiskt motiv. Någonting annat vore otänkbart.

Pavlov’s Dog har även skrivit musik till den kritikerrosade filmen Beautiful Boy från 2018. Skivan å andra sidan är inte bara ägnad för människor med ett gott sinne för kultmusik utan även för hundar som vet vart de skall få mat när klockan slår och dessutom är de enda lyckligt lottade som hör David Surkamp’s högsta toner.

Thomas Claesson

11

03 2019

Storslaget och spännande med ett stort utbud av kvinnliga röster

mercury rev

Mercury Rev ”Bobbie Gentry´s The Delta Sweete Revisited” (Bella Union/Border)

Mercury Rev är ett amerikanskt indieband med psykedeliska kanter som imponerade med albumet Deserter´s  Songs från 1998.

Sedan dess har deras namn för mig bara glimtat till i olika musikmagasin utan att lämna något större eftertryck.

Nu har de två kvarvarande medlemmarna Jonathan Donahue och Grasshopper tillsammans med 12 kvinnliga vokalister plockat upp ett album där de tolkar Bobbie Gentrys album The Delta Sweetie.

Bobbie Gentry är för de flesta mest känd för sin klassiska version av Ode to Bille Joe från sent sextiotal. Utöver detta har hon väl inte satt några större musikaliska avtryck här i Sverige. I andra länder är hon en ikon och recensentfavorit med ett eget musikaliskt uttryck.

Det som gör detta album till en stor överraskning är i första hand de rika och fängslande arrangemang som herrarna i Mercury Rev mejslat fram. De är både storslagna och spännande i sina olika strukturer. Till detta kommer ett stort utbud av kvinnliga röster.

Norah Jones, Margo Price, Susanne Sundfor, Beth Orton och min ögonsten Lucinda Williams tolkar Bobbie Gentrys material med skärpa och skönhet.

Ett varierat album som kommer att räcka långt in på detta år.

Bengt Berglind

26

02 2019

Imponerande

delines

The Delines ”The Imperial” (Decor/Border)

Ett elpiano klinkar stillsamt igång, bandet hänger på och Amy Boones mjuka och varma stämma fångar vår uppmärksamhet. Den Staxinfluerade blåssektionen smyger in och fulländar soundet på detta album som är gruppens andra. Colfax var debuten för några år sedan.

Kärnan i denna konstellation är förutom Amy Boone låtskrivaren och gitarristen Willy Vlautin. Han var under flera år sångare och låtskrivare i gruppen Richard Fontaine, ett band som stundtals var hur bra som helst men också hade riktiga vågdalar. Willy har också skrivit romaner och noveller där ofta handlingen visar upp den amerikanska vardagen för den lilla människan utanför den stora staden.

På Delines The Imperial fortsätter Willy Vlautin att skriva om människoöden som berör. Russinet i kakan på albumet är Holly The Hustle, som beskriver en kvinnas möten med män hon inte skulle träffa men ändå dras till. Många av de andra texterna på detta album bär även de en underdogstämpel .

Ljudbilden domineras av Amy Boones underbara uttrycksfulla röst och bärs fram av piano, elpiano, en steelguitar, luftig blås och hela albumet andas blue eyed soul lång väg. Det är imponerande att det i dag produceras ett album som genom sitt stilla lunkande tempo förmedlar så mycket känsla och värme.

Bengt Berglind

18

02 2019

Avskalat och storslaget när hits och klassiker får ny skrud

bolton symphony

Michael Bolton ”A Symphony Of Hits” (Eone)

Skämskudden åker fram när… Äh, stryk det! Det bara är så att när Michael Bolton tar ton gillar jag det jag hör och det står jag för.

Den här gången är låtarna på en och samma gång både avskalade (arrangemangen) och storslagna (West Australian Full Harmonic Orchestra) när tolv hits/klassiker har fått en ny symfonisk skrud.

När musiken får nöja sig med att spela andrafiolen är A Symphony Of Hits allra starkast. Nessun Dorma är minst lika pampig som vanligt med Michael i högform och The Prayer är en i det närmaste perfekt smäktande duett med Lara Fabian.
Styrkan i de lite mer rockiga How can we be lovers och Steel Bars (skriven tillsammans med Bob Dylan) går givetvis inte att undgå.

Däremot tycker jag att superhiten When A Man Loves A Woman kunde ha fått vila denna gång, för den gjorde Michael rätt redan första gången, vilket även gäller (Sittin’ On) The Dock Of The Bay.

Men alltså… Jag bara undrar när eller om Michael ska spela in en version av Forever? Alltså powerballaden som han skrev tillsammans med Paul Stanley (Kiss) vars band spelade in den 1989. Tänk att få höra den med kärleksballadernas nummer ett bakom mikrofonen…

Magnus Bergström

15

02 2019