Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Styrkan och närvaron höjer helheten

kenny w3

Kenny White ”Long List of Priors” (MVP/hemifrån)

Kenny White från New Jersey har sedan 1970-talet varit medmusikant till andra stora artister såsom Judy Collins, Gladys Knight, Linda Ronstadt, Mavis Staples och Aron Neville, där han var en populär pianist. På senare tid också ett samarbete med Tom Jones. Han har skrivit allt material på nya skivan där han har utöver sitt band också har gästartister såsom David Crosby.

Det första som slår mej när jag hör Kenny är likheten med Elvis Costello men där han sjunger utan Elvis nästäppa. Jag har aldrig varit någon större vän av Elvis C:s rika produktion men han har gjort en del riktigt bra låtar. Det samma gäller på Kenny Whites nya skiva. Vad som stör mig är hans utflykter till pianobaren som jag upplever som utfyllnad men när han återkommer är det med en styrka och närvaro som är förlåtande och höjer helheten.

Låtar jag fastnat för är: A Road Less Traveled, Charlston, 4ooo Reasons to Run.

Börje Holmén

06

06 2017

Brittiska folkrockarna firar 50

fairport

Fairport Convention ”50/50” (Matty Groove/Border)

Som titeln är utformad kan vi förstå att detta engelska veteranfolkrockband uppmärksammar sina 50 år i branchen som liveband. Det går inte att låta bli att imponeras när man ser deras spelplan över en säsong.

50/50 betyder i det här sammanhanget att den ena hälften är nytt material och några äldre favoriter. Den andra hälften är inspelat live vid olika tillfällen. Vid två av dessa tillfällen gästas Fairport Convention av Robert Plant i utmärkta Jesus On The Mainline och Pentangels frontfigur Jacqui Mc Shee. Detta är helt klart två höjdpunkter på albumet.

Sedan radar bandet upp en lång rad av bra egna låtar samt några traditionella engelska folklåtar som har bearbetats. Det kan vara jigs and reels som Ye Marineres, eller ballader som Step By Step eller Our Bus Roll On, en liten historia från alla mil på engelska vägar. De sätter hela tiden sin särprägel på musiken med sina röster och musikaliska uttryck. De är Fairport Convention och det går inte att låta bli och tycka om dem, dvs om man som jag har korn av engelsk folkrock i mitt DNA.

Bengt Berglind

02

06 2017

Betraktelser från den kulturella högborgen

steve hacket

Steve Hacket ”The Night Siren” (InsideOut)

Den legendariska gitarristen/låtskrivaren Steve Hacket förvaltar än en gång arvet med anor från en tidsepok då musiken framfördes med trovärdig fullkomlighet. The Night Siren erbjuder elva utflykter som har skapats med ett aldrig sinande behov att ge efter för teman och ljud i kompositioner som vida överstiger gängse normer.

Hacket’s storstilade karriär tog fart 1970 i och med att han satte in sin ikoniska jobbannons i Melody Maker med lydelsen: ”Gitarrist/låtskrivare söker likasinnade fast beslutna att sträva bortom existerande stagnerade musikaliska former”. Det dröjde inte länge förrän ärkeängel Peter Gabriel ringde upp och frågade om han ville ansluta till Genesis och resten är ingenting annat än en historia som kan berättas vid mer än ett tillfälle.

Till de precis som jag själv som hade förmånen att uppleva Genesis storhetstid när det begav sig mellan 1971 till 1977 finns det givetvis en del att bevisa för den noble Hacket. Den dåtida repertoaren som fylldes av titlar som Nursery Cryme, Selling England By The Pound och min absoluta favorit, den exceptionella The Lamb Lies Down On Broadway är sannerligen inte lätta att överglänsa. Den sistnämnda dessutom med lyrik som efter alla dessa år ännu inte gör någon människa klokare.

Nåväl, 25 soloalbum och 40 år efter separationen från Genesis ger den distingerade virtuosen Hacket fortfarande ett exemplariskt intryck. The Night Siren är besjälad med en hög nivå av kreativitet och experimentlusta. Exotiska instrument invävda med naturkrafter formade efter de fyra elementen i en aldrig sinande progression.

Melodierna utvecklas allt efter som i oväntade kast och riktningar. Det bjuds på hissnande resor som i ’Fifty Miles From The North Pole’ inspirerad av vildsint natur i ett massivt drama eller rent av i den röda outgrundliga ’Martian Sea’ med psykedeliska visioner en bit bortom logisk konsekvens.

I ’Anything But Love’ lämnar den spanska flamencogitarren över till en pulserande hårt driven bas i dialog med det karakteristiska soundet från den elektriska gitarren som bär Hacket’s stilbildande prägel. Som om inte det vore nog så kompletterar en barnkör helhetsbilden till perfektion. Till slut återupplevs barndomens mardrömmar i ’In The Skeleton Gallery’ och allt som har funnits dolt under ytan blir uppenbart. En gastkramande upplevelse som tar lång tid på sig för att sjunka in.

Det finns album man kan lyssna på om och om igen med bibehållen entusiasm och förundran. Endast framtiden får utvisa om The Night Siren hamnar i den kategorin. Med så många eftertänksamma reflektioner finns det ingenting som talar emot hittills.

Thomas Claesson

29

05 2017

Två skivbekanta från förr

Namnlöst-1 kopiera

Robert Cray ”Hi & Rhythm” 
Garland Jeffreys ”14 steps to Harlem” betyg 3

I en gammal sketch av Lars Ekborg använde han uttrycket, ”Bunta ihop dom, och.., mer ska vi inte avslöja här för då kommer denna sida att stängas ner för en lång tid. Något vi inte tänker medverka till.
Två skivbekanta från förr alltså. Soul- och bluesmannen Robert Cray och Garland Jeffreys som när han var som bäst stod på barrikaderna mot rasism och förtryck.

Robert Cray har med åren blivit mer och mer soulinspirerad, lite mer tillbakalutad och svalare i sin musikaliska framtoning. Men detta har bara varit till hans fördel. Hans gitarrspel är fortfarande finsnickeri på en hög nivå och hans röst har numera en patina av soulsammet. Utöver detta omger han sig med en ett storband med sköna blåsarrangemang som bildar en stabil soul- och bluesfond. Skön eftermidnattssoul med bluesiga förtecken.

Garland Jeffreys var som bäst när han mixade ihop rock, soul och reggae på 70- och 80-talet. Hans gatusmarta texter om utanförskap och rasism kombinerad med allsköns rytmmattor var ett starkt varumärke när det begav sig.
Nu 2017 verkar det som Garland slagit sig till till ro på på sitt favoritfik i Bronx, lägger ner sin tidning och betraktar sin omvärld. Platsen på barrikaderna har överlämnats till den yngre generationen. Nu är livet, budskapet och musikpulsen en annan, så här en bra bit över sjuttio. Rösten finns kvar men låtarna tenderar att bli helt ok vuxenrock. Risken är dock stor att detta album kommer att förfölja mig i sommar tillsammans med Robert Cray.

Bengt Berglind

22

05 2017

Lättlyssnat och välproducerat

clarence

Clarence Bucaro ”Pendulum” (2020 Records/Hemifrån)

betyg 3

Brooklyn-baserade Clarence Bucaro släppte nyligen sitt nionde studioalbum. Clarence sjunger och spelar gitarr och på ‘Strangers’ gör han en duett med Allison Moorer. Clarence har skrivit det mesta av materialet och producerat albumet tillsammans med Tom Schick som bland annat producerat Wilco och Ryan Adams skivor.

På det hela taget en lättlyssnad och välproducerad skiva som påminner lite om Paul Simon och Ron Sexsmith mellan varven. Hans texter är berättelser och reflexioner om livet och drömmar han haft. Som vanligt så vinner skivan på att höras många gånger. Låtar att börja med: Emerald Eyes, Barcelona och Tragedy.

Börje Holmén

08

05 2017

Lågmält och americana-betonat

mayer

JOHN MAYER ”The search for everything” (Columbia/Sony)

Har tidigare egentligen ingen nämnvärd relation till John Mayers musik eller artistskap. Minns att jag såg honom i en talkshow på tv någon gång där han framstod som ganska dryg och självgod. I övrigt är det nog hans kärlekshistorier med kända kvinnor omskrivet mycket i pressen som jag först kommer att tänka på, snarare än annat. Med andra ord har han inte haft något större musikaliskt genomslag hos mig. Jag har förut faktiskt inte kunnat namnge en enda låt, ännu mindre ett album.

Men inte minst i hemlandet USA har Mayer periodvis rönt stora säljframgångar. Initialt skapade han väl en nisch lite som en slags neo-blues-gitarrist, dock inte lika påtagligt och gitarrhjälte-hyllat som t.ex. Joe Bonamassa, men har på senare tider breddat sitt musicerande och dragit ännu mer åt pop, soul och singer-songwriter-hållet.

Nya albumet ”The Search for Everything” är rätt lågmält, americana-betonat och i delar akustiskt. Produktionen är slick på gränsen till opersonlig – vilket går lite stick i stäv med de annars personliga texterna. Ingen låt sätter sig dock riktigt efter de första lyssningarna. Men det känns ändå som det här skulle kunna funka och växa nu under sommaren vid grillen med en drink i handen. Trots det i grunden introspektiva och lite överpretentiöst självrannsakande temat som ämnesmässigt löper genom hela plattan. Skivomslaget är jag däremot ännu mer osäker på om det är bra.

Lyssna på: ”In The Blood”, ”You’re Gonna Live Forever In Me”.

Henric Ahlgren

05

05 2017

Gungar fram med en lätt latinsk rythmmatta

hurrah

Hurray for The Riff Raff ”The Navigator” (Ato/Border)

Alynda Segerras utforskande resa fortsätter. På förra albumet Small Town Heroes tog den punkinfluerade Alynda Segerra och hennes alter ego Hurray For Riff Raff sig till americanaland med ett starkt och underhållande countryinfluerat album.

Nu några år senare återvänder hon till storstaden med albumet Navigator för att utforska och hylla sin Puertoricanska rötter.

Navigator är ett album som bygger vidare på den storstadsromantik som till exempel Lou Reed, Pattie Smith, Willy de Ville och Garland Jeffrys odlat så väl tidigare i rockhistorien.

Alynda har dock ett lättare anslag i sin musik, den känns mer av slappnad och hon sjunger med en engagerad lätthet. Arrangemangen har även de en lätthet och blir aldrig överarbetade. De gungar fram med en lätt latinsk rythmmatta som grundbult. Det är då Navigator och Alynda Segerra känns fullständigt naturliga och bildar den musikaliska enhet som ett album ofta strävar efter men sällan når upp till. Lyssna på inledningspåret Living In The City så vet du vad jag menar.

The Navigator är här och nu. Var än Alynda Segerra och hennes Hurray For Riff Raff dyker upp nästa gång i sin musikaliska spaning och gärning ser jag fram emot med tillförsikt.

Bengt Berglind

28

04 2017

Medryckande passionerad sång

gypsy

Gypsy Soul ”True” (Off The Beaten Track/Hemifrån)

Gypsy Soul är Cilette Swann och Roman Morykit som nu har släppt sin trettonde skiva. Cilette sjunger och Roman spelar gitarrer och sjunger. Med sig i studion har dom Michael Forney trummor, Michal Palzewich cello och Mikey Stevens trumpet och horn.

Duon träffades i Edinburgh, Scottland, 1996 och har turnerat och skapat en stor supporterskara som har varit dem trogna och till och med finansierat deras skivproduktioner. Gilette har skrivit allt material själv så när som Amazing Grace och förstås inte Leonard Cohens Hallelujah.  De har framträtt en hel del på olika radiostationer och även på TV.

Det första som slår mej när jag hör Gypsy Soul är att det är mycket medryckande passionerad sång. Artister som jag tycker ligger nära i sångstil och i viss mån även i uttrycket är framförallt Tori Sparks men också australiska bandet The Waifes. Genren påstås av recensenter vara ”Canadian-Americana”, ”Roots Rock” mm. Sammanfattningsvis en trevlig musikupplevelse.

Låtar att börja med: Your Kind, We Are What We Believe och Gotta Be Real.

Börje Holmén

17

04 2017

Ett par americanare till påsk

darden-cordovas

Cordovas ”Cordovas” (Rootsy/Warner) 
Darden Smith ”Everything” (Compass/Border

Detta är egentligen en nyutgåva av ett album som kom för några år sedan.Vad gör man då med en lång europaturné  i faggorna, jo javisst man släpper albumet på nytt i väntan på nästa.

I detta fall tror jag inte att det spelar någon roll musikaliskt sett, för det finns alltid en efterfrågan på band som Cardovas bland americanavänner från förr och nu. Detta beror i första hand på att musiken bär på länkar bakåt i sjuttiotalets countryrock med stämsång i högsätet. Tankarna går snabbt åt hållet CSN&Y, Poco och några av Greatful Deads mer countyinfluerade album.

I de recensioner som synts till i dagspressen verkar det som Cordovas varit ett utmärkt liveband på svenska scener under mars månad detta år.

Det kan man gott förstå när stämsången på albumet sitter som ett smäck och det finns plats för både lägereldsballader och lite ostyrda gitarrer. Ett nytt  färskt album har det klunkats om. Vi har bara att hoppas.

Darden Smith hade jag gett upp hoppet om för längesedan. Hans soloalbum på nittiotalet var alltid välstrukturerade och hade ofta fem sex välskrivna låtar per skiva. Så är det även nu. Men tyvärr har han en lite stel framtoning fast han har en utmärkt röst och sjunger behagligt. Idag finns det ett otal artister i Dardens klass och väldigt få har något som sticker ut i mediastormen. Tyvärr är det så för Darden och hans manliga och kvinnliga kollegor att ingen orkar, hinner eller vill sätta sig ner och lyssna. Man kan ju missa ett twitter eller podd av en c-kändis.

Men nej jag är inte bitter, bara konfunderad. Samtidigt tackar jag min lyckliga stjärna att det är skönt att kunna sätta sig ner och kunna njuta av både Cordovas och Darden Smith.

Bengt  Berglind

13

04 2017

I Knopflers anda

son of the velvet rat

Son Of The Velvet Rat ”Dorado” (Fluff & Gravy/Hemifrån)

Österrikaren Georg Altziebler och hans Son Of The Velvet Rat har nu släppt sin sjätte skiva Dorado. Georg och hans fru Heike Binder, som numera bor i USA, är stommen i Son Of The Velvet Rat som med sig i studion har elva musiker. Georg har skrivit allt material själv.

Georg sjunger snarlikt Mark Knopfler som ju levde högt på sitt gitarrspel i Dire Straits men har väl tonat ner det på de senare soloskivorna. Georg är i mitt tycke en friskare fläkt även om det är lite väl mollbetonat ibland. Skivan har några riktigt vackra låtar men resten vinner på flera lyssningar. Sammanfattningsvis en mycket bra skiva.

Inlyssning att börja med: Love’s The Devil’s Foe, Carry On, Blood Red Shoes och Tiger Honey

Börje Holmén

11

04 2017