Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Kommer överleva många jular framöver

christmas

Blandade artister ”Won’t Be Home For Christmas” (Paraply Records/hemifrån)

Won’t Be Home For Christmas är producerad av den svenske skivbolagsveteranen Peter Holmstedt och hans skivbolag Paraply Records. Peter hörde av sig till ett antal singer-songwriters runt om i världen med önskemål om att skriva och spela in en låt som på något sätt handlar som julen. Han fick respons från 18 artister bla Elliot Murphy, Bob Cheevers, Mikael Persson, The Refugees och Citizen K.

Som en ganska erfaren lyssnare av (hemifrån) artister känner man igen ett antal av de arton som förekommer på skivan, varav några har jag recenserat på denna hemsida. Peter har fått ihop en fin samling artister med bra sånger som håller över jul och även långt efter skulle jag tro. Det brukar förekomma ett antal gamla julsånger varje jul med etablerade artister men det här är något annat. Det håller en hög nivå och är som sagt nyskrivet vilket gör det spännande. Det finns ett antal guldkorn på skivan som kommer att överleva många jular framöver.

Börje Holmén

08

12 2017

De skoningslösa

galactic cowboys

Galactic Cowboys ”Long Way Back To The Moon” (Mascot/Warner)

betyg 3    Release 17 november

Bakom en ridå med thrash metal, heavy metal och märkligt nog Beatles-liknade harmonier uppenbarar sig än en gång 90-talsfenomet Galactic Cowboys. Sist det fladdrade i byxbenet var för sjutton år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess. Livet i Houston, Texas fortgår i sin makliga takt även om tiden tycks ha accelererat.

Bandets gåtfullhet är fortfarande höljt i dunkel och inte många blir klokare av den här utgåvan. Av en del säkert välkommen som en efterlängtad återkomst, av andra en nära döden upplevelse som kom just när man trodde att mardrömmen var över.

Det är klart att en titel som ”Amisarewas” skapar en rynka i pannan och lämnar en del att fundera på. Konstigt vore annars. Som introduktion till ett väckelsemöte fungerar den i alla fall utmärkt. För övrigt genomsyras sångerna av tyngd med oredigt spirituella texter i en jargong som knappast finns någon annanstans.

”Zombies” har thrash element som får självaste Anthrax att gömma sig bakom gardinen. Detta varvat med heavy metall riff ger en sprängverkan som inte passerar obemärkt. Finns det någon som kan bistå med ett glas vatten med alka seltzer?

Kan det vara ”Lucy In The Sky With Diamonds” som ekar där i refrängen på ”Blood In My Eyes” eller är det bara ett hjärnspöke som spelar ett spratt. Det fina ledmotivet i titellåten ”Long Way Back To The Moon” sveper i alla fall definitivt tillbaks till sextiotalets glada popkalas.

”Next Joke” är skämt åsido en levnadsbeskrivelse om drömmar som inte går i uppfyllelse och inte minst den efterföljande bittra verkligheten. Den pådrivande taktfastheten uppbackad av den löst hängande basgitarren uppmanar ändå till kamp.

Long Way Back To The Moon har förmodligen raketbränsle för att nå till månen, men knappast tillbaka hem. Det intensiva omslaget är komponerat av medlemmarna själva och det ger onekligen en fingervisning om på vilken nivå vi befinner oss. Ändå kan man inte annat än att fascineras av den unika stilarten. Det är svårt att tro att det är ett kristet band men å andra sidan var det länge sedan jag förvånade mig över något över huvud taget.

Thomas Claesson

03

11 2017

Två amerikanska ikoner

lucinda+1

Lucinda Williams ”This Sweet Old World” (Highway 20/Borderbetyg 3
Leon Russell ”On The Distant Shore” (Palmetto/Border

Två ikoner och veteraner i den amerikanska rockhistorien här med sina senaste album. I Lucindas fall har hon återinspelat hela Sweet Old World från 1993. Leon Russells skiva som blev hans sista är inte så bra jag hade hoppats.

Lucinda Williams som tillhör en av husgudinnorna i sin branch har många utmärkta albumsläpp bakom sig i sin långa karriär. Sweet Old World är ett av dem men difinitivt inte det bästa. Car Wheels On A Gravel Road och Essence går före på den interna Lucindalistan men det går inte att komma ifrån att det är kul att höra skillnaden på hennes röst på tjugofem år. Då var den nästan flickaktig om man jämför med dagens patinerade lätt skrovliga röst, så full av livserfarenhet. Visst är det bra, men heller inte en uppföljare på det utmärkta Ghost on Highway 20 som kom för två år sedan om jag kommer ihåg rätt.

Leon Russell är en av många rockmusiker som lämnat jordelivet under året. Albumet ger inte en rättvis bild av denna säregna rockartist som huspianist och arrangör åt Joe Cocker, Gerorge Harrison och många fler.
Visserligen är hans egna knarriga röst intakt men för det mesta är den inbäddad i Mantovaniliknande stråkarrangemang. Det hade varit på sin plats att para ihop Leon Russel med ett hungrigt yngre rockcombo och till exempel Joe Henry eller Jeff Tweedy i producentrollen. Förutom nya låtar finner du några av hans mest kända spår som till exempel A Song For You. Vill du lyssna på den riktige Leon Russel så kolla in hans sjuttiotalsskivor The Shelter people och Carney.

Bengt Berglind

31

10 2017

Genuint och ärligt

shaman

Shaman’s Harvest ”Red Hands Black Deeds” (Mascot/Warner)

Shaman’s Harvest har strukturen och substansen att förmedla och bevara sin post-grunge ideologi bakom en kuliss av hårdrock från mellanvästern. Red Hands Black Deeds befäster det inmutade området till någonting ofrånkomligt och skarpt avgränsat.

Sångaren Nathan Hunt är fokuserad och övriga i bandet följer strikt den inslagna vägen när det sjätte albumet på den drygt 20-åriga karriären förevisas. Den lössläppta och råbarkade stämningen skiktar sig på ett moget och självkontrollerat sätt.

”Red Hands Black Deeds” (Prelude) inleder dansen kring lägerelden i sakta suggestivt mak innan ”Broken Ones” abrupt piskar upp sanden och de lättflygande buskarna far iväg åt alla håll på stäppen. ”The Come Up” följer upp effektivt och med den betvingande refrängen kan den rent av leta sig in på radion. Bäva månde de ofrälsta.

Det finns ögonblick när lugnet infinner sig också. Den akustiskt drivna ”Tusk And Bone” är ett sådant tillfälle. ”Scavengers” ligger i samma härad och förseglar albumet med tillfredställelse även om den överraskande avslutas med en kort countrydänga. Något som var tvunget att komma ut antar jag.

Eftertankens kranka blekhet ger vid handen att den analoga inspelningstekniken som utnyttjas på Red Hands Black Deeds med välbehag ger musiken ett varmt och ärligt ljud från det förgångna, något som man tyvärr hör allt mer sällan nuförtiden.

Thomas Claesson

18

10 2017

Inte långtråkigt

billprice13

Bill Price ”I Can’t Stop Looking At The Sky” (hemifrån)

Bill Price säger sig vara en kreativ person med konstnärliga visioner. I Can’t Stop Looking At The Sky är den 6:e i raden av album och EPs och singer-songwritern Bill samarbetar med bluesmannen Gordon Bonham som liksom Bill Price är inspirerad av Bob Dylan. Bill brukar hålla isär sin grafiska ådra från musiken och vice versa men här är det inte så.

När jag hör Bill Price kommer jag osökt att tänka på Paul Simon och förstås David Byrne och hans Talking Heads med deras sprudlande infall av olika slags musik när dom tar ut svängarna. Detta gör att det inte blir långtråkigt men ganska rörigt och kräver några lyssningar. En skiva fylld med överraskningar. Blir svårt att peka ut några låtar denna gång.

Börje Holmén

17

10 2017

Ett rejält tilltaget musiksmörgåsbord

subt

Subterranean Masquerade ”Vagabond” (ViciSolum)

En varning är på sin plats; det här är inte musik för de som vill att allt ska låta som det alltid har gjort. Vagabond fungerar helt enkelt inte i alla öron.

Nu när vi har klargjort det är det dags att träda in i ett drömlikt musiklandskap där nya lager dyker upp om vartannat. För de åtta (!) israelerna som utgör Subterranean Masquerade kan verkligen det här med att skruva till musiken. Inte bara ett utan flera varv och så lite till.

Progressiv, stämningsfull, nyskapande, vacker och mångfacetterad musik som gjord för att luta sig tillbaka, slappna av och bara njuta av.

Det hörs influenser från Pink Floyd, Arena, Genesis, Jethro Tull, Dream Theater och Opeth. För att bara nämna några. Hemlandsarvet är också närvarande via instrument men också av kvinnosång i böneutropsstil.

Rock, pop, folkmusik, hårdrock och metal är huvudingredienserna, som blandas i en jättegryta av influenser och efter tillagning blir det färdiga resultatet – enkelt uttryckt – progressiv (hård)rock. Vi pratar om något så ovanligt som en helt egen stil.

Vagabond är alltså ett rejält tilltaget musiksmörgåsbord som bjuder på alla möjliga instrument och sångstilar. Flöjt. Rensång. Elgitarr. Growlsång. Trumpet. Ja om inte allt som tänkas kan, så förekommer i alla fall hur många olika ingredienser som helst. Oftast i en och samma låt.

Och så har vi det här med saxofon i hårdrock. Vafalls? utbrister säkert du som läser detta. Jodå, det funkar och förvånansvärt bra dessutom.

Det som är extra roligt är att det inte på något ställe låter överdubbat till förbannelse (ett vanligt fenomen i vår tid) utan de instrument som används delar snällt på utrymmet och ingen har till exempel fått dubblera sitt gitarrspel i efterhand. Ja så låter det i alla fall i mina icke musiker-öron.

Mjuka tongångar går före hårdare dito, men det används ändå growlsång i en del partier. Tyvärr. Normalt tycker jag att olika röststilar bidrar till variation och därmed lyfter helheten. Här fungerar det istället mer som en styggelse i och med att jag tycker att det ”smutsar ner”. Ibland är det helt enkelt mer metal att välja bort det hårda och satsa allt på det mjuka alternativet.

Av skivans nio låtar är det en duo som sticker ut lite extra:

Place for fairytales. Ett härligt klingande personligt uttal av ordet fairytale gör att jag blir på gott humör varje gång jag hör just den detaljen och i den här låten fungerar mixen av vanlig rensång och arabiskt mässande i böneutropsstil allra bäst.

Hymn of the Vagabond. Nynnandet mellan en man och en kvinna i slutdelen resulterar i en närapå himmelsk upplevelse. När rösterna flätas samman är glädejtårarna nära. Synd bara att growlsång tillåts förstöra pyttelite av låtens storhet.

För att vara musik som utmanar så är speltiden (knappt 46 minuter) överraskande snålt tilltagen. Kanske är det ändå ett smart drag i och med att mer förmodligen är i mastigaste laget för de flesta.

Om jag ska rekommendera en enda ny lyssningsupplevelse till någon i år så ligger Vagabond riktigt bra till.

Magnus Bergström

13

10 2017

Let it all out!

waterboys

Waterboys ”Out of all this blue” (BMG/Warner)

betyg 3

Jag sticker inte under stolen med att jag har svårt att värja mig mot Mike Scott och alla hans röstmanér. Det är väl därför jag orkar med detta nya dubbelalbum som inte tillhör hans bästa. Det är svårt att förstå varför mr Waterboy ska ge ut allt som är inspelat på en gång. Men detta har hänt många gånger förr med andra artister som lider av diagnosen, Let it all out !
Summan av kardemumman är att det skulle nog ha blivit ett habilt enkelalbum med 10 – 12 låtar, istället för 23. Dessutom verkar det som inte alla låtar är genomarbetade eller färdigarrangerade utan när man har en hyfsad produkt så går man vidare till nästa.
Men nog med klagosånger för denna gång. För visst får Mike Scott till det inbland. Han flirtar vilt med blue-eyed soul, country, och lite funkiga element. När dessa influenser gifter sig med hans engelska musikgrund uppstår det lysande Waterboysmusik, som Waterboys musik ska vara. Bra låtar denna gång är Morning come to soon, Love walks in, New York I love you och The girl in the window. I dessa låtar finns den där Waterboyskänslan jag så gärna eftersträvar. Men russinen i Waterboyskakan är för få denna gång.

Bengt Berglind

12

10 2017

Bäst går det för de lite äldre Fairportlåtarna

thompson

Richard Thompson ”Acoustic Classics II” (Beeswing/Border)

betyg 3

Richard Thompson en av mina husgudar sedan många år ser tillbaks på sina år. Från Fairport Convention till en lång rad av soloalbum, med volym två av akustiska tolkningar av sin alster. Som vanligt är gitarrspelet en gudagåva att lyssna på, så eget och uttrycksfullt i alla sina former.

Och visst har den gode Richard en guldgruva av låtar att välja på efter alla verksamma år. Kanske har han tänkt till på dessa akustiska album att nu ska jag spela det jag gillar att spela akustiskt. Problemet för mig är att flera av låtarnas magi har försvunnit.

Det är inte många låtar som träder fram i sina akustiska kläder. Men bäst går det för de lite äldre Fairport låtarna som Crazy Man Michel och Genesis Hall samt Keep Your Distance och Gethsemane från soloåren.

I dessa låtar finns det klara melodier som lutar sig på sina engelska folkmusikrötter och därför fungerar mycket bra. De sista albumen med Richard Thompson har varit en aning ojämna, det verkar som de engelska rötterna och de snygga melodihookarna försvann med flytten till USA för ett antal år sedan. Det som är kvar att förlita sig på är gitarrspelet. Vi väntar på en välkommen nytändning på alla plan.

Bengt Berglind

03

10 2017

Svenskare än det här kan det inte bli

ulfsturesson

Ulf Sturesson ”Alfta förr och nu” (Adrian Recordings/Border)

Det var längesedan att svenskt album knockade mig. Men nu är jag nästan nere för räkning. Tidigare har jag inte hört ett spår med Ulf Sturesson, det var ju ett stort antal år sedan hans sista album kom.

Ulf Sturesson har en röst som är hans egen men som ekar av influenser av John Holm och Olle Ljungström. Rösten är försiktig men framträdande och fylld av värme, vemod och livserfarenhet. Svenskare än det här kan det inte bli.

Hans medmusikanter stöttar och fyller ut med ett tidlöst komp, som lika gärna skulle vara från både sjuttio- och åttiotalet, det är pop, folkrock och visa i en perfekt mix.

Gräs och Syra måste bli en radiohit hela hösten, det gäller också Ditt Mörka Hår, Mitt Nya Liv och Fast Jag Vet att Det Är Fel.

Längtar du efter ett utmärkt svenskt album så har det kommit nu. Alfta Förr Och Nu. Ulf Sturesson. Skaffa !

Bengt Berglind

07

09 2017

Guldgruva för vänner av gnistrande gitarrspel

dave rawlings

David Rawlings ”Poor David’s Almanack” (Acny/Border)

Det ska sägas med en gång att jag är svag för Dave Rawlings gitarrspel, både här och med livskamraten Gillian Welch på hennes plattor. Det som hindrar att detta är ett fullpottalbum är att David har plockat in ett par låtar i folkmusiktraditionen som kanske är kul att spela men de bygger på ett par textrader som går runt i en loop och blir därför lätt tjatiga att lyssna på. Gitarrspelet är lysande rakt igenom både det akustiska och en och annan skön elgura på ett par ställen. Daves sång har också blivit en smula bättre sedan tidigare album.

Efter hand växer sig albumet ändå starkt då Dave plockar in medmusikanter från bland annat Daves och Gillian Welch eget band.

Cumberland Gap, Guitar Man, Put Them Up Solid, Midnight Train är sköna godbitar från Poor Davids Almanack. Som helhet en guldgruva för vänner av gnistrande gitarrspel, men på volym 5. Det funkar bra det också när gitarren sitter i Dave Rawlings händer.

Bengt Berglind

04

09 2017