Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Konsten att åldras med värdighet

daltrey

Roger Daltrey ”As Long As I Have You” (Polydor/Universal)

Fjärran är glansdagarna då The Who hade herraväldet över rocketablissemanget. Att den brittiska invasionen var ett faktum i slutet av 60-talet rådde ingen tvekan. Hur skulle man annars kunna tolka det när Daltreys sladdmikrofon svepte likt rotorbladen på en helikopter i takt med ”Pinball Wizard” och Townshends väderkvarnsrörelser mynnade ut i en totalt utbränd gitarr?

Ett kvarts sekel efter förra soloskivan lyser himlen upp igen och frid infinner sig. Daltreys långvariga ryktbarhet som durkdriven överdängare mynnar ut i en charmerande skiva med nostalgins innersta attribut. Sannerligen en lycklig tilldragelse som inte kan lämna någon oberörd.

Med Townshend på ett halvdussin låtar, en brassektion och en gospelkör från himlen sänt blir de 11 melodierna varav de flesta covers som en stilfull vision av ljus och hopp. Lägg därtill att högt över allting annat reser sig på bakbenen enhörningen Daltreys extraordinära röst som sällan eller aldrig har varit mer uttrycksfull.

Just därför känns de gamla minnena som Daltrey väcker till liv värda att begrunda. Tiden vrids över 50 år tillbaka i den upplyftande titellåten som Daltrey sjöng första gången redan innan The Who bildades. Lägg på ytterligare 10 år och vi hamnar på ”Out Of Sight, Out Of Mind” och den storslagna känslan infinner sig.

Den lätt modifierade Dusty Springfield låten ”Where Is A Man To Go?” känns som klippt och skuren för Daltrey. ”Dooda-dooda-dooda-dooda-ay” – refrängen är svår att skaka av sig. Stephen Stills uppsluppna ”How Far” är en annan ögonsten som inte passerar obemärkt.

Hyllningen till dottern i ”Certified Rose” hänger länge i luften och den sköra ”Into My Arms” behandlas lika varsamt som en vaggvisa. Mer luft i lungorna blir det i ”You Haven’t Done Nothing” och ”Get On Out Of The Rain” som visar att de gamla takterna sitter kvar.

I tider som dessa när skvalmusik pumpas ut i etern i parti och minut är det förlösande med en klasskiva av rang. Till de sista entusiasterna som kan sin läxa är ”As Long As I Have You” inget annat än en skänk från ovan. Varför inte unna sig en stunds helbrägdagörande soul av en man av börd som inte har något mera att bevisa? Ja, säg varför inte?

Thomas Claesson

20

08 2018

Variation intill galenskap

paul2

Paul Messinger ”America 2.0” (hemifrånbetyg 3

Paul Messinger ”Love Will Find You: 9 Degrees Of Relationship” (hemifrån

Paul Messinger America 2,0 Assorted Tales And New Myth.kom 2017. Paul är en poet, låtskrivare sångare och instrumentalist som kommer från New York flyttade till North Carolina. Med sig i studion har han ett tiotal medmusikanter.

Pauls Amerika 2,0 har fått lysande recensioner från många håll. När jag först hörde skivan slogs jag av likheten mellan Paul och Bootsy Collins, sångare och bassist. Bootsy spelade med James Brown men startade eget och behöll funkstilen. En annan tydlig likhet är Frank Zappa som i sina värsta utsvävningar påminner om Spike Jones, amerikansk musiker och orkesterledare mm. Dessa herrar har variation intill galenskap i musiken som kan vara jobbig att ta till sig. Paul skall man lyssna på många gånger för att han komma till sin rätt men allt handlar ju om en dosfråga. Låtar att börja med: America, The Speaker och A Little Faith.

Pauls nya skiva är en fortsättning på den inslagna vägen även om den nu är lättare att ta till sig och inte så brokig som den förra. Även denna har som den förra några riktigt bra låtar som Love Will Find You, Matters Of The Heare och One Day At The Time.

Börje Holmén

09

08 2018

Sångfantom bjuder på må bra-recept

paul rodgers

Paul Rodgers ”Free spirit” (Quattro Valley/Border Music)

Royal Albert Hall i London, sångfantomen Paul Rodgers och 16 mer eller mindre klassiska Free-låtar. 77 minuter av den varan är ett må bra-recept som heter duga.
Hela härligheten förpackad i en trevlig digipack med ett mycket informativt häfte med historik etc.

Det luftades låtar som aldrig tidigare framförts live (!) och av dessa är känslofyllda Love you so det starkaste kortet.
All right now och Wishing well? Tja, de är med all rätt klassiker men just på grund av det känns de tyvärr aningen sönderspelade, även om de som här framförs alldeles ypperligt.
Nämnda låtar kan inte mäta sig med de urstarka rocknumren Little bit of love, Ride on a pony, My brother Jake (som inleds smakfullt med en liten dos Für Elise) och undertecknads personliga favorit Fire & water.
Småsega Woman ger däremot trots gitarrsolospel med klös inte direkt någon vitaminjektion, om jag säger så.

Free spirit får tankarna att vandra iväg till en ljum sommarkväll med något gott att äta och trevligt sällskap. Varför inte på Sweden Rock Festival?

Magnus Bergström

29

06 2018

Ett steg i rätt riktning

love on drugs

Love On Drugs ”Solder” (Paraply/Hemifrån)

Love On Drugs är här med en ny skiva. Frontfiguren även denna gång, Thomas Pontén, har bytt ut några medlemmar och vidareutvecklat soundet. Förra albumet, I think I’m alone now, finns recenserat på denna hemsida och var en hyllning till en avliden musikkollega till Thomas. På denna skiva har han med sig: Martin Lillberg på trummor, Krister Selander bas, Anders Göransson keyboard, Pi Jacobs bakgrundvokalist, Joel Lundberg stråkar, Martin Lillberg stråkar, Tobias Andersson  & Henrik MacGregor, Kristina Lindgård stråkar och så är det Thomas Pontèn på gitarr och sång.

Den tidigare skivan var stundom ganska mörk varvat med gladpop och lite americana. Denna är väl också varierad men utan det mörker den föregående hade. Vad som slår mej är att Thomas röst påminner om John Lennon på några låtar som ju inte är negativt på något sätt men också Neil Young. Jag tycker att albumet är ett steg i rätt riktning.

Låtar att börja med: Scar, At The Rainbow´s End och förstås Gone Away.

Börje Holmén

28

06 2018

Starkt och modernt

lykke

Lykke Li ”So Sad So Sexy” (RCA/Sony)

Svenska popdivan och deppdrottningen Lykke Li slog igenom efter Robyn och före Tove Lo. Och tillhör de kvinnliga svenska högkvalitativa artister som, tillsammans med tidigare nämnda och t.ex. First Aid Kit och Icona Pop, har lyckats göra sig bemärkta internationellt och även blivit populära på den amerikanska marknaden.

Lykke Li har inte minst likheter med Tove Lo – inte bara när det gäller namnens strukturella uppbyggnad. De är starka personligheter och utstrålar integritet och en musikalisk agenda som går lite utanför den vanliga popådran. Man kan prata om efterföljare till Kate Bush, i det avseendet.

Efter ett break där Lykke Li blivit mamma och bildat familj är hon tillbaka med ett starkt album – ”So sad so sexy” – som på vissa sätt ytterligare har paralleller musikmässigt med Tove Lo i sitt supermoderna pophantverk, men där också amerikansk R&B och Lana Del Reys melankoliska California-pop kan nämnas som referenser.

Henric Ahlgren

18

06 2018

Minimalistiskt akustiskt

lundell skisser

Ulf Lundell ”Skisser” (Parlophone/Warner)

Man kan nog prata i termer om att Ulf Lundell som artist är unik – även ur ett internationellt perspektiv – när det kommer till hur han både förvaltat ett långvarigt ock älskat författarskap som hållit i sig ända sedan mitten av 70-talet, samt parallellt med detta varit en av landets mest profilerade och främsta stilbildande hantverkare inom rockgenren och singer songwriter-området på svenska språket. Den konstnärliga produktionskapaciteten har under en långtidssynvinkel stundtals varit enorm. Ja, driften att skapa har varit påtagligt kraftfull. Och på senare år har den även snarare ökat lite i omfång och takt, än tvärtom. Nu också med ett allt mer växande måleri, som en del av det hela. (Även om det väl istället dragits ned på turnerandet.)

Lundell måste såtillvida, som sagt, vara ett slags unikum. Många har ju faktiskt annars svårigheter att få till bara ett par hyfsat intressanta plattor – eller böcker, för den delen. Lundell har från sitt håll sedan starten också varit en viktigt samtidsbetraktare och kommentator. En slags stolt katt bland hermelinerna, aldrig direkt kopplad till något ängsligt regelstyrt kotteri. Och en sorts svensk kreativ outsider och sanningssägare som vi HAR och HAR HAFT ett stort behov av i den alltför ofta annars svenska ljumheten. ”En termometer i röven på samtiden” – eller snarlikt – var det någon som skrev i samband med en bokrecension en gång.

Nya skivsläppet ”Skisser” består av 27 nya låtar – som först lades ut gratis på Lundells nätsida i januari – och nu sedan kommit som ett officiellt album, i bland annat en fin gedigen vinylversion med medföljande faksimil av alla låttexterna inscannade från Lundells originalnedteckningarna på papper (skrivna på den gamla ihärdiga Facit-skrivmaskinen som Lundell även skrev manuset till sin klassiska debut- och genombrottsroman ”Jack” på). Låtarna är minimalistiskt akustiska – sång och gitarr – i stil med alstren på t.ex. Lundells tidigare plattorna ”12 sånger” (1984), ”Xavante” (1994) och ”En eld ikväll” (2003). Tre plattor som, för mig personligen, med tiden kommit att sticka ut ur skivkatalogen som kanske det bästa Lundell gjort. En påtaglig influens för Lundells akustiska upplägg med de här skivorna är i sin tur Bruce Springsteens klassiska album ”Nebraska” från 1982 (initialt en samling demolåtar – sparsmakat inspelade i sängkammaren hos Springsteen, men som dock sedan gavs ut i princip befintligt skick som ett reguljärt album). Skisser” kan som skiva, till sitt omfång, bli lite mastig att ta in på en sittning – men innehåller bra grejor, helt enkelt!

Lyssna på: ”Farväl Amerika”, ”Tranorna kommer”, ”Vargen”.

Henric Ahlgren

28

05 2018

Beatlesinfluerad pop

kallecmonterey

Calle Karlsson ”Monterey Shoreline” (hemifrån)

Calle Karlssons sjunde cd är en EP med följande medmusiker: sång och gitarr Calle Karlsson, sång Linda K Johbarn, Maria Blom och Janni Littlepage, dobro och steel pedal Berra Karlsson, dragspel och orgel Olle Bergel, piano Klas Qvist, tvärflöjt Göran Sjövall, bas Mical Smedmalm, trummor Micael Karlsson och slagverk Andreas Holmstedt. Det är nära på samma musiker som på singeln som är recenserad på denna sida.

Det är en annorlunda musikstil jämfört med den förra singeln. Numera Beatlesinfluerad pop med inslag av Americana. En mycket smittsamt gladare skiva och inte så mycket mörker som den förra präglades av. Låtar att börja med: Monterey, Carry On  och Seize The Day.

Börje Holmén

24

05 2018

Fantastisk musikupplevelse

kyle carey

Kyle Carey ”The Art Of Forgetting” (hemifrån)

Kyle Carey från New Hampshire blev professionell musiker och låtskrivare efter att ha spelat in debutalbumet Monongah i Irland 2011. Det är en blandning av keltiska, appalachiska och americana folk musik. Nu kommer hennes andra fullängdare The Art Of Forgetting som är en fortsättning på den inslagna vägen.

Skivan är inspelad i Louisiana men har kvar sina musikaliska influenser från förra albumet. Det är en läcker anrättning, mycket välarrangerad och med riktigt bra medmusikanter. Kyles underbara röst och sångstil gör det till en fantastisk musikupplevelse.

Låtar att börja med: The Art Of Forgetting, Tell Me Love och Trouble In The Fields.

Börje Holmén

 

04

05 2018

Värd att kollas upp av rock- och bluesintresserade

jonny

Jonny Lang ”Signs” (Provogue/Warner)

Jonny Lang (Jon Gordon Langseth Jr) från North Dakota i USA är en amerikansk bluessångare och gitarrist. När Lang var 14 år släppte han – som något slags underbarn och en sensation – 1995 sitt första album Smokin’ under namnet Jonny Lang & The Big Bang. Hans femte album, Turn Around från 2006 gav honom en Grammy i kategorin Best Rock or Rap Gospel Album.

På plattan Signs visar Lang att han delvis har en deltablues-tendens i blodet, men mycket drar åt högenergisk bluesrock med influenser som Buddy Guy, B.B. King och Albert Collins. Ja, Lang ger sig helt enkelt ut i liknande sammanhang som Gary Moore började röra sig i vid sista eran av dennes karriär. Det drar också ytterligare i trestegsraketen åt än lite mer renodlad rock.

Jonny Lang är en pärla och helt klart värd att kollas upp mer av rock- och bluesintresserade. Han borde också få ta sig an större scener och få mer uppbackning från skivbolag och producenter.

Lyssna på: ”Signs”, ”Bring Me Back Home”.

Henric Ahlgren

27

04 2018

Still going strong

manic

Manic Street Preachers ”Resistance is futile” (Columbia/Sony)

Bland banden inom brittpopen och brittrocken från 90-talet är det inte många som fortfarande är aktiva och släpper relevanta plattor. Klassisk brittisk pop och rock har, med ytterst få undantag, överhuvudtaget gått in i en svacka jämfört med storhetstidens årtionden. Manic Street Preachers från Wales är ett av de få banden som visat sig ha en substans, nyfikenhet, engagemang och laganda som hållit över tiden.

Vid tidpunkten för debutalbumet Generation Terrorist 1992 fanns influenserna i en blandning av engelsk punk, Guns’n'Roses och skira popmelodier (Beach Boys har varit några av favoriterna för inte minst sångaren James Dean Bradfield). Samtidigt har det funnits ovanligt starka politiska och progressiva inslag i musik och texter. Själv har jag ända sedan starten älskat bandet för deras rockkänsla kombinerade med bitterljuva och melankoliskt färgade melodier.

Grejen med Manic Street Preachers är också att det alltid funnits en storvulen musikalisk ambition som för det mesta balanserat på den rätta sidan. Nya albumet Resistance is Futile – det trettonde i ordningen – visar ytterligare prov på bandets smäktande poptendenser parat med rockig edge och existentiella och samhällskritiska betraktelser, inom det musikaliska formatets ramar. Manic Street Preachers är helt enkelt still going strong.

Lyssna på: ”People Give In”, ”International Blue”.

Henric Ahlgren

23

04 2018