Posts Tagged ‘v.39’

En känslig soulpipa till röst

 

Eryn Shewell 4th & Broadway (Hemifrån)
Eryn Shewell ”4th & Broadway” (Hemifrån)

betyg 4

Årets stora överraskning på skivfronten. Hoppas det kommer fler. Eryn Shewells  album 4 & Broadway är en sofistikerad cocktail av soul, blues och country. Hennes röst verkar vara fylld med fukt, sammet, nattklubbsmörker och en fyra Southern Comfort.

Tillsammans med hennes följeslagare och gitarrist Pat Ruth har hon skrivit plattans samtliga låtar som håller jämn, hög och variationsrik kvalité.  Inledande Beloved Goodbyes borde var en radiohit. Bluesdränkta Already Wrote The Song höjer tempot med med sitt ettriga soulblås och Don´t You Miss är bedårande laidback. Så håller det på med Eryns känsliga soulpipa till röst som klarar stompiga soulpasticher som Sattelite, gitarrbaserade I Would Wait Forever  och lätt countrydoftande  300 miles med samma  säkerhet och känsla. Sen glömmer vi naturligtvis inte Pat Ruths ständigt bakomliggande lyriska gitarrspel. Allt är snyggt, genomarbetat och sommarsouligt. Dä ä gött dä !

Bengt Berglind

Tags:

05

10 2010

I kommersialismens namn

Sonic Syndicate We Rule The Night (Nuclear Blast/Warner)
Sonic Syndicate ”We Rule The Night” (Nuclear Blast/Warner)

betyg 2

Tråkigt. Det är det första jag kommer att tänka på när jag ska skriva om Sonic Syndicate och deras nya skiva ”We Rule The Night”. Och då menar jag inte (i första hand) att musiken är tråkig, utan att det är tråkigt att bandet verkar ha böjt sig helt och hållet för – gissar jag – skivbolagsönskemål om att ta sig in på så många topplistor som möjligt.

För att bevisa ovanstående påstående krävs helt enkelt en beskrivning av låtarna:
De tre första låtarna börjar med diverse elektroniska (o)ljud och det lovar sällan gott på en hårdrocksskiva… Det ska dock sägas att inledande ”Beauty And The Freak” har viss charm, inte minst textmässigt.
Därefter följer den mesiga balladen ”My Own Life” som effektivt tar död på alla förhoppningar om att skivan ska öka i aggressivitet. Bitvis handlar körerna i låten faktiskt om rena rama Backstreet Boys-stilen… Effektivt om man vill nå topplistorna, men inte effektivt när det gäller att behålla gamla fans. Med det sagt går det inte att förneka att refrängen är mycket medryckande.
Glädjande i alla fall att första singellåten Burn This City är något hårdaste. Vilket i och för sig säger en del, för den är inte direkt stenhård…
”Black And Blue” är bra trots den lite tjatiga refrängen och är hittills skivans (lilla) utropstecken.
Andra balladen ”Miles Apart” är bättre än ”My Own Life”, eftersom det känns som att den textmässigt kommer mer från hjärtat.
Ett vitaminpiller är mer varierade ”Plans Are For People” som innehåller flera intressanta tempoväxlingar och den har dessutom skivans bästa refräng = skivans vinnare!
Sedan är det tyvärr dags för sega sömnpillren ”Leave Me Alone” (mår helt enkelt bäst av att just lämnas ifred) och ”Break Of Day” (som dock har något piggare verser).

Till sist rycker ”We Rule The Night” upp det hela en aning, men den innehåller ändå lite väl många elektroniska (o)ljud.
Sonic Syndicate kan så mycket mer än detta, vilket gör att jag inte ger upp hoppet om ett hårdare skivsläpp från deras sida i framtiden. Det är ju då bandet kommer bäst till sin rätt! Topplistor är inte allt…

Magnus Bergström

Tags:

03

10 2010

Ett av de starkaste albumen i karriären

Cheap Trick The Latest (Cheap Trick Unlimited)
Cheap Trick ”The Latest” (Cheap Trick Unlimited)

betyg 4                                Spotify

Amerikanska Cheap Trick har haft en ojämn karriär, fick ett internationellt genombrott med den numera klassiska liveplattan Cheap Trick At Budokan 1979 och har därefter erfarit skiftande framgångar. Bandet hamnade under 80-talet i samma fålla som Heart med inlånade låtskrivare och ett AOR-stuk som kanske inte riktigt var representativt för gruppen i grunden. Dock mynnade denna era ut i bandets första och enda listetta i hemlandet: ”The Flame” (1988).

Cheap Trick är, i mitt tycke, fortfarande lite förbisedda här på våra breddgrader. I sina bästa stunder låter bandet som en melodiöst hårt rockande amerikansk motsvarighet till Beatles och det är de sistnämnda som också är den stora influensen för bandets ledare och gitarrist Rick Nielsen. Själv vill jag rekommendera de helt lysande tidiga plattorna In Color (1977) och Heaven Tonight (1979).

I tidens anda har Cheap Trick tröttnat på tröga multinationella skivbolag och därför på egen hand släppt det nya albumet The Latest, som här i Sverige i nuläget inte har någon distribution utan endast finns att införskaffa till direktimportpris. Glädjande nog har Cheap Trick framanat en jävlar anamma-anda och kommer här med ett av de mer jämna och starkare albumen i karriären, med fina recensioner av de internationella kritikerna som ett resultat. Låtar som ”California Girl” och ”Sick Man of Europe” visar att Cheap Trick är still going strong. Trevligt!

Henric Ahlgren

 

Tags:

02

10 2010

Gamla hits i nya skepnader

Sting Symphonicities (DG/Universal)
Sting ”Symphonicities” (DG/Universal)

betyg 4

Första spåret kickar igång med pumpande percussion och staccato-stråkar, ett udda och lite oväntat sound men det är fullt ös. Det är den något punkiga låten Next To You, första låten från första The Police-plattan, som inleder Stings nya album Symphonicities. Sedan följer en kavalkad av hits, såväl från The Police-eran som från Stings, nu mer än 25-åriga solokarriär, men även mindre kända låtar såsom You Will Be My Ain True Love, The End Of The Game och The Pirate’s Bride.

Det som är speciellt med detta album är att Sting ackompanjeras av Royal Philharmonic Concert Orchestra och låtarna som presenteras har helt nya arrangemang för symfoniorkester. Trots den höga igenkänningsfaktorn finns det gott om positiva överraskningar i att de flesta av låtarna får ett helt nytt sound i och med de stundtals riktigt maffiga symfoniarrangemangen. Men förutom Stings fylliga stämma och symfoniorkestern så innehåller albumet en hel del smakligt gitarrspel, ljuva sångstämmor och inte minst en stor portion av skickligt drivande och uppbyggande percussion.

Trots känslan av att dessa arrangemang helst skall avnjutas live, i en bra lokal med bra ljud, och turnén med detta album har onekligen hyllats vid varje stopp, så ger albumet nytt liv åt redan stora hits i och med de intressanta arrangemangen och det nya soundet. Det visar också vad som faktiskt går att åstadkomma med välskrivna låtar i skickligt utformade arrangemang för symfoniorkester.

Rickard Engström

Tags:

02

10 2010

Ord som stannar kvar när låtarna har tystnat

Irma Schultz Keller ”Blank is – sånger av Joni Mitchell” (Blå rymd/EMI)

betyg 4

Blank som is är en avskalad historia, där texterna kommer i fokus. Det är inte enbart regelrätta översättningar, det är tolkningar av Joni Mitchells låtar in på bara skinnet. Orden stannar kvar hos mig när låtarna har tystnat. Det är stämningsfullt och vackert på alla sätt och vis. Det finns ett visst vemod över skivan men det tilltalar mig. Risken med översättningar och tolkningar är att det lätt kan falla platt., När det blir nödrim och direktöversättningar. Men här är språket och musiken i symbios med varandra.
Irma faller inte i de fallgroparna utan tar Joni Mitchells texter till nya höjder. Inramningen är snygg och välgjord. Ett bra startskott för hennes nya egna skivbolag Blå rymd.

För alla TSOOL-fans så finns Martin Hederos med på klaviatur.

Bästa spår: Svart kråka.

Mattias Ransfeldt

Tags:

01

10 2010

Stenhård thrash i bästa Kreator-manér

Zombiekrig – Undantagstillstånd (GMR/Border)
Zombiekrig – Undantagstillstånd (GMR/Border)

betyg 4

Thrash på svenska står det i pressmeddelandet och jag känner mig en aningen skeptiskt inför den skiva som nu ligger framför mig. Skivan heter ”Undantagstillstånd” och framförs av Zombiekrig. Jag gillar oftast texter som framförs på svenska, men det har en benegänhet att låta ganska fjantigt när man blandar det med growling och skrik, men jag upptäckte snart vad fel jag hade…

Det är hårt, det är rått och det är fullt ös rakt igenom när Zombiekrig med Axel Widén i spetsen dundrar igång. Man lyckas i albumet bygga upp en stämning eller en illusion om ni så vill, av att världen  är smutsig, skitig och fylld utav zombies. Det ligger en känsla av desperation över varje låt och jag kan inte låta bli att fascineras över det faktum att de lyckats så väl med att förmedla en sådan känsla.

När ”Undantagstillstånd” når sitt slut och jag upptäcker mig vara tillbaks i den vanliga världen igen så tar det inte lång stund innan jag är tillbaks i musiken igen, för det är en intressant värld att uppleva om och om igen.

För den som längtar efter stenhård thrash i bästa Kreator-manér, eller Megadeth för den delen, så är detta skivan för dig. Growling på svenska blir inte mycket bättre än såhär.

Favoriterna är ”Håll käften och ge mig dina pengar” och ”Fylla dig med svart”.

Tobias Blixt

Tags:

01

10 2010

Köp låten men skippa skivan

OverMaster Madness Of War (Cruz Del Sur/Sound Pollution)
OverMaster ”Madness Of War” (Cruz Del Sur/Sound Pollution)

betyg 2.5

OverMaster (To overpower by superior force; overcome) heter det Italienska bandet som precis innan sommaren släppte skivan Madness of War. Skivans titel syftar till temat de sjunger om; krig genom människans historia. De besitter ett av de absolut mäktigaste namn jag sett, vilket också är anledning nog att ta upp betydelsen.

Skivan består av elva snabba och tunga spår. Alla ingredienser från typiska Power Metal band finns med. Som exempelvis temabaserade texter, pumpande dubbelpedaler samt skrikande sång, som går högre än de flesta andra vågar. Ljudet är mycket bra och kompositionerna är sköna att lyssna på. Men likt band som Gamma Ray, hamnar man i ett trist och typiskt tempo. Låtarna går på tomgång och repeat skulle man kunna säga. För att förvärra saken är inte Gus någon bra sångare, han har både problem med uttal och rösten är aningen trasig. Ingen annan utmärker sig speciellt i bandet, vilket kan vara eller bör vara ett måste för att bli något extra inom genren, som har hög konkurrensfaktor. Jag vill passa på att ge exempel på Gus otroliga sångteknik genom att ge er texten i ren form, samt därefter som det låter. ”Blood thirsty mongol king” blir ”Blood thisty mongo king”.

Det finns dock en helt magisk låt i ”Prophets of War” som jag skulle utan att blinka ge 5/5 i betyg, det betyder alltså att OverMaster ändå skulle kunna göra det där extra!

Deras intro och outro samt även slutrefränger är av mycket hög kvallité, men det räcker givetvis inte för att rädda en platta.

”When your life seemed ruined and lost
Your soul will help you fight
Can you say your words of prayer
Forefathers show you the way”

Så skulle jag vilja summera OverMaster’s skiva. Det är låt nummer tio som är höjdpunkten och den enda som är värd att lägga pengar på. Köp låten men skippa skivan. Jag skulle vilja kalla detta en ”one hit wonder” men jag vet inte om det blir en hit av den, den som lever får se. Skulle man få ett mycket bra pris på skivan så är den ändå köpvärd. Musiken är inte hemsk men samtidigt är den inte minnesvärd.

Ricky Löfqvist

Tags:

30

09 2010

Ännu ett monsteralbum

 

Lordi Babez for breakfast (RCA/Sony)
Lordi ”Babez for breakfast” (RCA/Sony)

betyg 4.5

Två år efter mästerverket ”Deadache” är Lordi tillbaka med sitt femte album, med det kitchiga namnet ”Babez For Breakfast”.  Hela albumet är som en reformation – håret har klippts och tuperats, skivan är rosa och antalet låtar som lutar åt det sexistiska hållet är ovanligt högt (för att vara Lordi det vill säga). Hur funkar det?

Det funkar riktigt jäkla bra. De har fortsatt med sin Terror på Elm Street tribute – med den skillnadfen att den här gången hyllar de Freddy Kruegers födelse, och om ni tänker efter – det var i den FEMTE Terror filmen man fick se Freddy födas. Det finns inte ett enda spår på skivan som är dåligt – nej, inte ens ”Amens Lament To Ra”, personligen tycker att den mer är ett intro till ”Loud And Loaded”.

Som jag sa i början är alltihop en reformation – låtarna är mer sexistiska ( i alla fall om man tänker efter lite!), låtarna är mjukare och har fått mer synth och ”körer” bakom sig. Ni vet, rätt typiskt 80-tal. Till och med titelspåret, som egentligen är lite råare, låter som någon man tagit direkt ifrån ett Mötley Crüe-album. Spår som ”This Is Heavy Metal” och “Give your Life To Rock n Roll” är rena hyllningar till hårdrocken själv, och dessutom medverkar Mark Slaughter (Slaughter, Vinnie Vincent Invasion) på ”Grannys Gone Crazy”.

Låt oss bara säga att det är en fullträff. Det här är ett mästerverk. Kanske låter det inte övertygande eftersom ”Deadache” också var det, men ”Babez” är snäppet bättre. Så här borde de fortsätta.

Bäst: Nonstop Nite
”Sämst”: Att de inte hade en mittposter i boken….

Sara Köhler

Tags:

29

09 2010

Folkinspirerat

Eluveitie Everything Remains (As It Never Was) (Nuclear Blast/Warner)
Eluveitie ”Everything Remains (As It Never Was)” (Nuclear Blast/Warner)

betyg 3.5

Det schweiziska bandet Eluveitie släpper nu sitt femte och i kretsarna mycket efterlängtade album. Bandet som nått stor framgång med sin pagan/folk metal säger sig nu ha skapat det perfekta Eluveitie-albumet.

Det råder ingen tvekan om att männen och kvinnorna bakom bandet alla är skickliga musiker, och man leker med en mängd instrument i låtarna. Förutom att blanda in traditionella instrument i  kompositionerna använder man sig även av det numera utdöda språket galliska på en del ställen.

Folkinspirerad metal är något jag alltid varit svag för, men för mig funkar ändå inte ”Everything remains” fullt ut. Jag har svårt att fångas av musiken och det blir inte riktigt så perfekt som de själva vill beskriva det. Albumet är proffsigt genomfört och med tanke på namnen som varit inblandade i färdigställandet så kan man egentligen inte vänta sig något annat; även om de har en liten bit kvar till den absoluta toppen. Man blir nöjd men inte lyriskt helt enkelt.

Några riktigt fina låtar finns dock på plattan, exempelvis titelspåret ”Everything Remains As It Never Was”, ”Quot The Raven” och ”The Liminal Passage”; varav den sistnämnda, ett litet mysigt ”outro”,  är ett grymt vackert litet stycke musik.

Tobias Blixt

Tags:

28

09 2010

En ny säregen röst för nattliga eskapader

Audra Mae The Happiest Lamb (Sideonedummy/Playground)
Audra Mae ”The Happiest Lamb” (Sideonedummy/Playground)

betyg 3

Audra Mae bjuder på en skiva som är varierande och vidsträckt, den rör sig mellan soul, pop, rock, alt-country och indie. Basen i musiken är inte hämtad från 2010-talet utan snarare i skarven mellan 1960- och 70-talet och har även vissa influenser från underhållningsmusik från ännu tidigare. Audras röst är både intressant och säregen och den passar utmärkt ihop med musikens variation. Trots att hennes röst är säregen sitter jag och tycker mig känna igen hennes röst utan att kunna placera vem hennes röst påminner om – vilket stör mig något grymt, tips tas gärna emot.

Skivan känns bra och intressant redan vid första lyssningen för att vid nästkommande lyssningar expandera. Men det finns nackdelar och det är den stora variationen på låtarna men det är samtidigt även en av skivans styrkor eftersom Audra aldrig tappar den röda tråden (ingen av låtarna känns malplacerade på skivan). Det finns även en annan nackdel som talar emot skivan och det är att måste vara upplagd för att höra Audras röst, är man inte det så blir det nästan outhärdligt på grund av hennes säregna röst. Och tyvärr är låtarnas kvalitet lite för svaga för att ta skivan ”The Happiest Lamb” upp till de allra högsta betygen. Men överlag en bra skiva av en artist som jag tror kommer ge ut fler intressant och bra skivor i framtiden.

Det här är skymningsmusik som passar bäst i sommarkvällens senare timmar eller när höstrusket är som värst.

Lars Svantesson

Tags:

27

09 2010