Archive for the ‘Punk’Category

Allt är deras fel

thearthemdown

Tear Them Down ”Their Fault Our Problem” (Plunk/Sound Pollution)

Det första som slår mig när jag lyssnar på Tear Them Downs första fullängdare ”Their fault our problem” är att deras sound är som en mix av Ramones, Toy Dolls och valfritt svenskt skatepunk band från det glada 90-talet. Det är trallvänligt, melodiskt och rakt på konfekten utan krusiduller. Det andra som slår mig ganska tidigt i lyssningen är att låtarna är riktigt bra.

Sedan slår tyvärr tredje tanken någonstans i mitten av skivan. Och den tanken säger mig att det är ruggigt tjatigt, enformigt och enkelspårigt. Och efter att ha hört skivan ett antal gånger, kan jag inte riktigt peka ut de låtar som jag tycker bäst om eller vilka låtar som står ut ur mängden eftersom de alla är obotligt lika varandra. Skivan lämnar inte heller mig med någon större lust att lyssna igen. Men i små doser fungerar nog Tear Them Down’s partyljudande punk bättre än på en fullängdsskiva. Där av en mycket svag trea i betyg.

Lars Svantesson

03

03 2014

Men vem fan har sagt att livet ska vara lätt? Det är jävligt svårt att vara lycklig!

vånna

Vånna Inget ”Ingen botten” (Heptown/Sound Pollution)

Depressionen och ångesten står som spö i backen, men bakom det stora och först väldigt anmärkningsvärda mörkret ser man små ljusglimtar som skänker hopp till den som orkar lyssna. Och med tanke på att ”Ingen botten” med Vånna Inget är en av årets bästa skivor, borde alla orka lyssna. ”Ingen botten” är Vånna Ingets andra fullängdare, och jag borde antagligen inte få skriva recensioner på deras skivor eftersom jag redan vid det första ögonblicket jag hörde dem var fullständigt förälskad och fast. Men likförbannat får jag skivan skickad till mig och det tackar jag det ödmjukaste för.

Smålänningarna som lever i exil i Malmö, som förövrigt är Sveriges punkhuvudstad för tillfället, fyllde och fyller fortfarande tomrummet som det norrländska bandet Masshysteri lämnade efter sig. Vånna Inget är stor dos ångestfyllt svenskt svårmod mixat med punkmusik med en stor nerv av popkänsla som rör sig mer och mer mot postpunk för varje release. Att man blivit mer postpunk känns som en naturlig utveckling och upplevs som något positivt.

Nog för att musiken är en stor del till att jag gillar Vånna Inget, men det är lyriken och det sättet som Karolina Engdahl levererar den tar Vånna Inget till en nivå som gör att de är ett av landets bästa och mest intressanta band. Vånna Inget må ha mognat musikaliskt men deras lyrik är fortfarande fyllda med referenser som alla kan känna igen sig i. Och Karolina gör att de svärtade småstadsångestfyllda låtarna får liv och själ. Jag tänkte från början citera några av de bästa textraderna men inser att de skulle bli för många att välja på.

Ja va fan ni har redan fattat det. Jag har fallit totalt pladask för ett 34 minuter långt musikaliskt konststycke av ångestmättad punkrock av bästa märke.

Tack Vånna Inget för att ni finns, ni behövs!

Lars Svantesson

20

12 2013

Precis som föregångaren

junkstars

Junkstars ”French Hot Dog” (Despotz)

Nya skivan ”French Hot Dog” tar vid där förra skivan ”With a twist of lemon” slutade. Så har du hört den briljanta debutskivan vet du exakt vad du har att vänta dig av Junkstars. Man finner bandet i mitten av treenigheten av sleaze (Mötley Crüe), bredbent rocknroll (Danko Jones) och punkrock. Lika självklara som på första skivan levererar Junkstars bredbent sexig/sexistisk (beroende vem man frågar) grabbock för en blöt kväll ute.

Att French Hot Dog låter som en fortsättning av förra skivan är både till Junkstars fördel och nackdel. Det positiva är man fortsätter på en inslagen väg vilket ger oss uppkäftig rocknroll utan pardon. Nackdelen är just det, jag hör ingen skillnad. De nya låtarna skulle lika gärna kunnat finnas med på debuten. Vilket gör allt något förutsägbart.

Det är bra rocknroll för stunden men lämnar inte något bestående intryck.

Lars Svantesson

16

09 2013

Handen på hjärtat, det här är bra

asta kask

Asta Kask ”Handen på hjärtat” (Kloakens Alternativa Antiproduktion)

Ett som är säkert och det är att Törebodabandet Asta Kask inte har försökt att mjölka ur allt ur sitt namn de senaste dryga 30 åren (och det är något som de ska ha en stor eloge för). Sedan tidigt 80-tal har man släppt ifrån 2 fullängdare, ett gäng briljanta singlar och någon splitutgåva här och där. Nu med Handen på Hjärtat släpper man sitt blott tredje fullängdsalbum.

Jag ska villigt erkänna att jag är positivt överraskad över hur bra nya Asta Kask låtar låter år 2013, eftersom jag var tveksam till skivan innan den letade sig in i stereon. Sen tog det ett par lyssningar innan den visade att den faktiskt håller ganska bra.

Precis som vanligt är det textbaserad snabb trallig punkrock som gäller. Vi får med andra ord ungefär det som vi kunde förvänta sig. Bäst blir det i den inledande USA-fientliga ”Världens räddaste band”. Efter det går skivan något upp och ner, men trots några få tråkigare låtar lyser guldkornen (vilka är ännu flera) än starkare och därmed upplevs skivan som bra. Andra låtar som är skivans riktiga höjdpunkter är ”Folkets arme” och ”Vredens barrikad”.

Lars Svantesson

28

06 2013

Nu på svenska

crashnomadabroar

Crash Nomada ”Broar” EP 7″/Digital (Transnational Records)

   

Crash Nomada, som förra året släppte ett fint debutalbum som jag verkligen tyckte bra om, är nu tillbaka med en strikt limiterad 7” med fyra spår, utgiven endast i 100 exemplar (finns även digitalt på sedvanliga ställen, det är den digitala utgåvan jag lyssnat på). Den här gången har man valt att byta engelskan mot svenska men i övrigt känns allt bekant sedan debuten. Det Crash Nomada bjuder lyssnaren på är gypsy punk, något som påminner väldigt mycket om Gogol Bordello, det vill säga punk mixad med folkmusik från Östeuropa. Bytet av språk gör mindre skillnad tycker jag, visserligen gör svenskan som vanligt att det känns mer direkt, äkta och personligt, nomaderna låter dock lika bra på engelska som på svenska.

Jag tycker precis som förra gången om att Crash Nomada gör det på sitt eget sätt och mixar in allt som de vill ha med i musiken. När man gör det så väl som i detta fall är det en fröjd att lyssna på. Perfekt för resor genom ett regnigt land när det börjar skymma.

Lars Svantesson

03

06 2013

Reser sig på åtta

alonzo-fas3

Alonzo Fas 3 ”Alonzo Fas 3” CD/LP (Blue Fin/Sony)

    

Med inledande ”Det bästa som hänt”, kan man knappast tro att det var nästan 20 år sedan Michael Alonzo släppte en skiva, det känns som en punkrökare i bästa KSMB-stil även om den är doftar 10-tal i sin mixning. Som andra spår kommer ytterligare en punkpärla ”Ett meningslöst liv”, som redan nu är en allsångsklassiker på Alonzo Fas 3’s livespelningar och trots att studioinspelningen är bra når den inte upp till den energin som låten har live.

Med tredje låten, Matilda, drar man ner tempot något och levererar en låt där man märker att Michael Alonzo har några år på nacken – en kärleksballad för medelåldern. På ”Ismer”, skivans fjärde spår, åker alla typer av –ismer på sig en ordentlig halshuggning i en ordvricknings rocker. Efter den följer ”Touch the screen” som inte är skivans bästa låt men på många sätt den mest intressanta, en kärleksballad med ny touch med radioröst.

”Dansa som en fjäril” släpptes på singel redan förra året och skivans mest välgjutna låt, fylld med boxningstermer, om att få massa spö men ändå ha förmågan att resa sig och ta sig vidare i livet. Det är även på här Alonzos karakteristiska röst verkligen kommer visas upp i hela sin bredd, från vänlig lugn och kärleksfylld till hes och raspigt arg. Efter fjärilsdansen drar Fas 3 ner tempot in i en balladliknande ”Varför skulle jag bry mig”, där en medelålders Alonzo funderar på varför han ska orka bry sig om massa onödiga saker som till exempel verkligheten.

”Fattiga och vackra flickor” är en av skivans absoluta höjdpunkter, en trallvänlig liten punkvisa om det motsatta könets dragningskraft och lömskhet. B-sidan på förra årets sjutummare var den först lugna ”Inte ett ord till” som senare exploderar och blir en av de starkare låtarna på Alonzo Fas 3s debutalbum. Den fina folkmusikdoftande ”När du inte är med” skulle jag vilja ha som sista låt på skivan och därmed skippa den totalt meningslös och överdrivet långa ”Lyxbegravning” som är skivans enda dåliga låt.

Sammanfattningsvis är Alonzo Fas 3 en riktigt bra skiva, men som ända saknar det där lilla extra så 4:an som betyget kommer visa är av den svagare sorten – men likaväl en 4:a.

Lars Svantesson

För några månader sen såg jag Alonzo Fas 3 live. Jag hade inte särskilt höga förväntningar, jag var där för att se kvällens andra band. Visst, som gammal punkare gillar jag förstås KSMB och Stockholms Negrer, men jag utgick ifrån att Michael Alonzo som dom flesta andra gamla punksångare förlorat det som en gång gjort honom bra. Men Alonzo var verkligen helt fantastisk live, det fanns en rå energi och ett sinnessjukt ös, och han sjöng bättre än han någonsin gjort förut. Att han backades upp av musiker från bl.a. Hellacopters och Totalt Jävla Mörker gjorde knappast saken sämre: bandet var tight, röjigt och tungt.

Öppningsspåret på Alonzo Fas 3:s självbetitlade debutskiva för mig tillbaka till den där konserten: det är samma sorts ösiga punkrock, samma råa energi. Skivans bästa spår är alla likadana, röjig punkrock som bärs upp av Alonzos fantastiska röst. Han sjunger verkligen bättre nu än han gjorde på sjuttio- och åttiotalet. Rösten låter mörkare, rivigare och snyggare. Mer melodisk och känslosam när det behövs. Resten av bandet gör också ett riktigt bra jobb, det är skickligt framförd punkrock med rötterna i sjuttiotalets punkvåg. Man hör ekot av tidiga The Clash, små spår av punkrock’n'roll som Radio Birdman och Johnny Thunders. Men det är renare och proffsigare än banden som man inspirerats av. Ibland, när det är som mest poppigt, låter det lite som 90-talets trallpunk. Det här är också en av skivans svagaste sidor: ibland blir det lite för mycket melodi, lite för snällt. Det är inget fel på att vilja göra popmusik, men Alonzo Fas 3 gör så mycket bättre punkrock. Men när skivan är som bäst så är det utan tvekan bland det bästa som Alonzo har gjort, och bland den bästa svenska punk som producerats på många år.

Felix Lindén

27

05 2013

Ramones matat genom en popmixer för 2000-talet

alkaline-trio-my-shame

 

Alkaline Trio ”My Shame Is True” CD/LP (Epitaph/Playground)

Att Alkaline Trios popiga approach låter precis som vanligt är inget som förvånar och inget nytt under solen. Den som har hört dem förut kommer känna igen sig även på den nya My Shame Is True. Det är radiovänliga sånger med hitkaliber som andas ett snällt The Ramones mixat igenom en popmixer för 2000-talet. Det är bra för stunden, och några av låtarna (”She lied to the FBI”, ”I, Pessimist”, ”Only Love”, ”The Torture Doctor”, ”Midnight blue” och avslutande ”Until death do us part”) är låtar jag kan tänka mig att sjunga med i framför en festivalscen i ett sommarSverige som skymmer, men skivan lämnar inget direkt bestående avtryck på mig.

Att ”My Shame Is True” är jänkarnas åttonde studioskiva sedan starten märker man nästan, för det tenderar till att låta för välspelat och näst intill överproducerat. Känslan är att det här är en mellanskiva och den når inte upp i samma klass som föregående ”This Addiction” från 2010.

Betyget tre är på gränsen till det lägre betyget. Det är de något starkare låtarna som väger upp.

Lars Svantesson

23

05 2013

(Den stora) Flykten

tysta mari-musiken

Tysta Mari ”Musiken” (Sound Pollution)

”Kom inte för att se pojkar spela över i baren / inte för spotten och slagen / och även om jag älskar lyriken / så kom jag för musiken / jag kom för musiken”  (”Musiken”  - Tysta Mari)

När jag först hörde Tysta Mari var det på deras andra fullängdare, ”Sverige Casino”, som jag redan då för 3-4 år sen höll och fortfarande håller som en av de absoluta bästa svenskspråkiga punkskivor som gjorts. Men med 2011 års EP ”Blå nätter svarta dagar” blev jag besviken, medans debut albumet ”Tjugo minuter över tre” som jag inte hörde förrän förra året inte alls når riktigt upp till samma nivå som uppföljaren ”Sverige Casino”. Med den nya skivan ”Musiken” har man enligt mig äntligen hittat tillbaka till sitt eget sound och stil, och levererar precis det som jag hade hoppats på.

Tysta Mari är som en tidvis nattsvart mix av Ebba Grön och Lars Winnerbäck, de mixar det poetiska och det revolutionära aggressiva på ett totalt tidlöst sätt. Sånger fyllda av oförstådd längtan, ångest, kärlek, desperation, personliga felsteg, berusningsmedel, hårda ord och den där konstanta drömmen om den stora flykten till något bättre.

Lika tidlöst som en Steve McQueen och med samma självklarhet lyckas man beröra lyssnaren med lysande sånger om intressanta karaktärer (om det så är i jagform eller inte) som inte sällan står med en eller båda fötterna i någon form av (mörk) personlig motgång, vilket uppenbart påverkar lyssnarens empati.

Jag har lovat mig själv att vara väldigt selektiv och hård med det högsta betyget (ända sedan jag startade mitt punkfanzine på punkezine.wordpress.com), men Tysta Mari angriper varenda ven i min kropp och jag kan inte låta bli att ryckas med och bli fullständigt påverkad av musiken och lyriken. Det här mitt herrskap är en av årets bästa skivor och ja den slår till och med tidigare nämnda ”Sverige Casino”.

”Kom inte för att se kidsen klädda på rätt sätt / Inte för att stå till svars för varenda text / även om jag gjort all den där skiten / så kom jag för musiken / jag kom för musiken” (”Musiken Del 2” – Tysta Mari)

Lars Svantesson

10

05 2013

Energiskt punkdriv

jello2013

Jello Biafra & The Guantanamo School of Medicine ”White People & The Damage Done” (Alternative Tentacles/Sound Pollution)

Jello Biafra tillhör den typ av artister vars senaste skivor alltid kommer jämföras med det dom gjorde som unga. Tillsammans med sitt band Dead Kennedys förändrade han punken, ja när det gäller punk så är det antagligen bara Sex Pistols, The Clash och Ramones som med självklarhet kan sägas vara mer inflytelserika. Så när Jello Biafra nu släpper skivan White people and the damage done med sitt projekt The Guantanamo School of Medicine så är den givna referensen Dead Kennedys. En orättvis jämförelse, såklart. Jello Biafra 2013 är inte Jello Biafra 1979. Inte heller tillhör Jello Biafra den typ av artister som ägnar sin karriär åt att försöka casha in på tidigare framgångar, utan han har istället hela tiden rört sig framåt och testat olika samarbeten och olika genrer. Om Guantanamo School of Medicine påminner om något han gjort tidigare så är det skivorna han släppte tillsammans med The Melvins för några år sedan. Det är röjig rockmusik med rötterna i punken och hårdrocken. Det är manglande gitarrer, drivande trummor och Jello Biafras halvskrikande röst.

Jello Biafra är aldrig genomdålig, men han är ofta ojämn. Vissa spår på White people and the damage done (som Road Rage) kommer jag inte lyssna på igen. Men när skivan är som bäst (som i öppningsspåret Brown Lipstick Parade) så är den riktigt, riktigt bra. Jag älskar Jello Biafras speciella sångstil (även om hans röst tappat lite dom senaste tio åren). Texterna är för det mesta geniala: vassa, smarta och fyndiga. Själva bandet (som består av medlemmar från bl.a. Rollins Band, Victims Family och Butthole Surfers) lyckas ofta skapa ett medryckande energiskt punkdriv. Förutom dom avslutande remixerna (som känns helt meningslösa) så är det här en bra skiva. Det är inte en skiva som jag skulle rekommendera som inkörsport till Jello Biafra (för det finns Dead Kennedys och Ministry-samarbetet Lard), men gillar man Jello Biafra så finns det ingen anledning att inte lyssna på den.

Felix Lindén

08

05 2013

Va fan, bränn allt! Ready Aim Fire!

ac4-burn

AC4 ”Burn The World” (Ny Våg/Sound Pollution)

Med sitt andra album, Burn The World, gör AC4 att jag upplever något så härligt som barnslig förtjusning. Och i likhet med när jag för första gången hörde Bad Religion får jag ett konstant sug att bilda ett eget hardcorepunkband. AC4:s första, självbetitlade, skiva var bra men här på den nya andra fullängdaren går de igång på alla cylindrar och knockar mig mer eller mindre totalt. Rent musikaliskt är det en fruktansvärt simpel utan det minsta krångel men samtidigt totalt skoningslös hardcore, som uppenbarligen har sina rötter i hardcorescenen i Umeå, som inte övergår i någon ännu mer extrem subgenre version av hardcoren.

Just musikens simpelhet och skoningslöshet är det som värmer mest i hjärtat, det är skönt att höra några som kan gasa på i 180 utan minsta krångel på vägen. Och att sångaren Dennis Lyxzén är i toppform och skrikersjunger ur sig all sin aggression och desperation gör det hela ännu bättre, det är nästan skrämmande hur hög lägsta nivå han har på alla sina musikaliska projekt nu för tiden. På 29 minuter avhandlas 16 fin fina låtar, som man bara vill höra en gång till.

Helheten är det som gör skivan men helt klart finns det låtar som sticker ut ännu mer än själva skivan, och då tänker jag främst på inledande låten ”Curva”, den störtsköna ”Bullet”, ”Eye for an eye” och den Refused doftande allsångsvänliga ”Diplomacy is dead”. Nu när AC4 verkligen har hittat sitt sound hoppas jag att de fortsätter i samma linje ett tag till, för den enkelhet de presenterar här är något många andra borde ta lärdom av.

Ett annat plus är layouten på innerkonvolutet till vinylen där man måste sitta att leta efter texterna till låtarna som är utsprida utan minsta logik, ibland är just detta enormt enerverande men i det här fallet faller det sig ganska naturligt och känns självklart.

Ja just det ja, är det nu någon där ute som läser detta och har lika stort sug som mig att bilda ett opretentiöst hardcoreband, och har tålamod med mitt lagomt otighta gitarrspel och min värdelösa sångröst, hör av dig.

Lars Svantesson

06

05 2013