nyaskivor.se

Kittie “In The Black” (Massacre/Sound Pollution)

När inte Mercedes och Morgan (Lander-systrarna) bråkar med andra eller skapar kläder så spelar man faktiskt rätt trevlig musik också. Det var ganska många år sedan jag första gången slängde in en skiva med det märkliga namnet ”Kittie”; det var absolut inga kattungar som hade skapat albumet. Faktum är att jag själv endast var 12 år då, men inte kunde jag tro att 4 tjejer kunde vara så tuffa. Efter en något kontroversiell karriär har Kittie nu varit igång i ca 10 år. Jag personligen tyckte bandet hade tappat allt när medlemmar som Fallon Bowman hoppat av, som senare gått klart skolan och nu är aktuell med eget album. Det som var unikt med Kittie försvann liksom och det har inte blivit samma sak sedan dess.

När nya skivan ”In the Black” skulle produceras bestämde sig bandet för att verkligen göra en monsterskiva, The Beast som man själv hävdar. Detta var inte något bra tecken eftersom Kittie´s största problem har varit att de gått från att vara tunga till extrema. Och Morgan är inte direkt den bästa sångerskan i mina ögon. Till råga på det har man endast systrarna Lander kvar från vad som egentligen skall vara Kittie. Nyintagna Tara McLeod och Ivy Vujic är inte några karaktärer precis. Men även om jag förväntade mig katastrof är inte albumet så tokigt. Det är tungt visserligen, men refrängerna är riktigt bra. Det är många låtar som känns väldigt melodiösa. Det märks på så vis att man försöker hitta tillbaka till rötterna. Som band har Kittie alltid varit mycket duktiga, det är teknisk briljans och minst lika bra som andra band inom samma genre.

Jag känner stor glädje att jag faktiskt hittar något bra alls här, men lika glad kanske inte alla bli över detta faktum. När jag tycker att Kittie tagit rätt riktning kanske andra hävdar motsatsen?
Men med låtar som ”Sorrow I Know”, ”Now or Never” visar man upp en sida man inte visat på länge. Med låten ”Kingdom Come” har man bevisat att inte bara instrumentala låtar från Metallica kan vara mästerverk. Förutom dessa låtar tycker jag även ”Cut Throat” och ”Ready Aim Riot” är bra. Det mesta på skivan är helt okej, men det känns ändå som det är branta kurvor med bra och dåligt inom varje spår.

Eftersom Kittie är unikt och trots att de har svårt att hitta sig själva, framförallt tack vare byte av medlemmar, så blir det ändå ganska bra i slutänden. Jag hade givetvis lätt kunnat peka ut saker som de kunde göra bättre. Och jag saknar Fallon mer än någonsin eftersom man på den här skivan är närmare sitt ursprung än någonsin förut. Det känns som Kittie borde försöka snälla till sig ännu mera på samma vis som Crematory gjorde (vilket jag nämner i min kommande recension), men inte för mycket. Det är en balansgång utan dess like det här. Man märker tydligt brister i Kittie´s musik tyvärr, inte minst på låten ”The Truth” som är horribel. Trots allt en trea vilket ju får klassas som klart godkänt som helhet.

Ricky Löfqvist

Scott Kirby “Row me home” (Little Flock Music/Hemfrån)
John Batdorf  “Old man dreamin’ ” (BatMac Music/Hemifrån)
Carus Thompson “Creature of habit” (Valve/Proper/Border)
Dan Krikorian “Colors and Chords” (Krikorian Music/Hemifrån)

Fyra för mig okända singer songwriters från USA och Australien gör sin egen musik i ett försök att skaffa sig sin en egen marknad och en egen identitet i musikskapandet. Det kan gå hyfsat bra för några av dessa om de spelar live där de bor och verkar. Musik, sång och texter är habila hantverk hos dessa herrar, som inte verkar vara några rookies. I deras musik  kan man spåra influenser av giganter i samma bransch. Ekon av Paul Simon, James Taylor, Graham Nash och några till  förekommer titt som tätt.

Störst chans i kvartetten har Scott Kirby med sitt varma Florida sound och en hög eminenta studiomusiker som gör att låtarna guppar fram, lojt och behagligt. John Batdorf och Carus Thompson sjunger bra och har en del sköna gitarrinpass på sin plattor, medan Dan Kirkorians musik bara flyter förbi utan att lämna några  större avtryck. Dessutom har jag svårt att tro att någon skivdistributör på våra breddgrader kommer att lägga två CD i kors för att plocka in dessa plattor i sina lager. Nej, söker du relativt okänd musik är nätet en guldgruva, men det visste du väl redan.

Bengt Berglind

Keel “Streets Of Rock & Roll” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Är en Keel-comeback år 2010 motiverad? Ja, eftersom Ron Keel (sång), Marc Ferrari (gitarr), Brian Jay (gitarr), Geno Arce (bas) och Dwayn Miller (trummor) med Streets Of Rock & Roll visar att bandet har en del kvar att ge.

För den som tvivlar är det bara att lyssna på det perfekta argumentet, nämligen inledande låttrippeln Streets Of Rock & Roll, Hit The Ground Running och Come Hell Or High Water. Dom låtarna ger nämligen öronen precis det dom vill ha i fallet Keel; melodiös hårdrock med medryckande refränger. Serverat med en lagom dos attityd. Visst är titellåten i smörigaste laget men dess självbiografiska text med glimten i ögat kompenserar det.

Come Hell Or High Water är mycket bra och sitter direkt i huvudet och det är utan tvekan skivans bästa låt. Ja, en av Keels absolut bästa låtar överhuvudtaget. Stilsäkra powerballaden Does Anybody Believe låter bra i öronen på den som är lagd åt det sentimentala hållet. Medryckande The Devil May Care (But I Don’) med en låttitel som många textförfattare önskar att de kommit på visar att det aldrig är fel med modern poesi. Rytmstarka Gimme That är också bra i all sin rakt-på-sak-enkelhet. Ett par av låtarna är dessvärre standardlåtar på tomgång (exempelvis tjatiga Live) och utan dessa hade betyget blivit högre.

Hur som helst; efter att ha lyssnat igenom skivan ett antal gånger så är det bara att konstatera att bandet ger ett oväntat piggt intryck. Produktionen av Pat Regan (Kiss, Warrant m.fl.) är bra och samtliga bandmedlemmar hörs lagom mycket. Visst handlar det om ett ljudmässigt mer tillrättalagt Keel än på exempelvis Gene Simmons-producerade The Right To Rock (nyrelease-aktuell) men det gör bara Keel gott. Och det märks att åren utanför rampljuset har varit välgörande för Rons röst; han skriker mindre och har en mer återhållsam sångstil vilket passar honom bättre.

För den som är sugen på melodiös hårdrock med refränger som fastnar fort och gitarrsolon att spela luftgitarr till (det är nog så här Bon Jovi vill låta nuförtiden) så är Streets Of Rock & Roll en alldeles utmärkt skiva. Men för den som vill ha något nyskapande är det bara att leta vidare… Hur som helst; Keel kommer att göra succé på den nystartade festivalen Stockholm Rock Out, var så säkra.

Magnus Bergström

Keel “The right to rock - 25th Anniversary Edition” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Producerad av Gene Simmons (Kiss) har “The Right To Rock” uppnått kultstatus. Motiverat?

Nja… Utöver det utmärkta, klassiska titelspåret är det enda som står ut Simmons-doftande “Easier Said Than Done” och fartfyllda “Speed Demon” med snyggt gitarrsolo. Covern på “Let’s Spend The Night Together” (Rolling Stones) har också ett visst underhållningsvärde.

I övrigt finns det inte så mycket att hämta. Jo, för Kiss-fantaster är “Get Down” intressant i och med att ett flertal detaljer i låten känns igen från gamla Simmons-demos, komplett med tidstypisk snuskig text.

Produktionsmässigt hörs det att skivan är inspelad på 80-talet, och Simmons förkärlek för “rå” produktion där trummspelet och refrängerna får ta stor plats är uppenbar.

Det enda som är nytt med den här 25-årsjubileumsutgåvan, förutom en del omslags- och bookletdetaljer, är nyinspelningen av titelspåret “The Right To Rock”. Bandet har gjort en kul grej av den och via internet låtit fansen bidra till den allsångsvänliga refrängen.
Dessutom återfinns en bonusremix av “Easier Said Than Done”, som dock funnits med på en tidigare cd-utgåva.

En enda “ny” låt är förstås inte tillräckligt för att ge ett extra plus i dessa tider, då vi lyssnare vant oss vid “expanded versions”. För övrigt är det glädjande att konstatera att Ron har rösten i behåll och faktum är att han låter bättre numera, eftersom rösten har blivit mindre skrikig med åren. Hur som helst hade undertecknad föredragit en nyutgåva av “The Final Frontier”…

Magnus Bergström

Yeasayer “Odd Blood” (Mute/Playground)

Amerikanska experimentella bandet Yeasayers nya platta Odd Blood har på vissa håll redan tippats som årets album när slutsummeringen kommer att göras för 2010. Förra plattan All Hour Cymbals (2007) var mera avantgardistiskt spretig. Odd Blood är en mer sammanhållen och poppig skiva, vilket alla vinner på.

Detta är den nya vågen med musik för 2010-talet, i samma liga som band som The XX, Dirty Projectors, Vampire Weekend, Animal Collective, The Big Pink, Wild Beasts med flera.

Några uttropstecken: ”Ambling Alp” och ”I remember”.

Henric Ahlgren

Donkeyboy “Caught in a Life” (Warner)

I mitt arbete som föreläsare och marknadsförare har jag lärt mig mycket. Jag har mött fantastiska människor som gett mig en inblick i många otroliga livsöden. För ett tag sedan fick jag frågan om vad jag skulle använda för titel om jag skulle sätta ett gemensamt namn på det jag gör. Jag funderade en stund, svaret var lika enkelt som självklart. ”- Jag är historieberättare”, svarade jag.

Istället för att berätta att du skall göra si eller så i olika situationer, berättar jag en historia om mig eller någon annan och om hur vi gjorde. Det lärde min mentor Rune mig tidigt. Oftast är det om hur jag gjort bort mig, alltid bra att sätta sig själv i ”åsnans ställe”.

Det finns något i oss människor som trollbinder oss i historier, livsöden och personligheter. Det är ju känt och dokumenterat sedan flera tusen år tillbaka.

Döm då av min förvåning när jag läser pressreleasen från skivbolaget. Jag som är nyfiken på vad Donkeyboy är för band, vad de är för personligheter, deras bakgrund, hur de skriver sina låtar, om de gillar blodpudding eller om de vill flytta till Sverige och starta en falsettskola.

Istället rapas det upp försäljningssiffror, antal veckor på topplistor, hur många dagar det tog innan de nått första platsen på någon albumlista o.s.v.

Eh, är det det som gör att jag blir nyfiken på deras musik?

Please …

Tack och lov hade jag lyssnat ett tag på denna välsmakande popplatta innan jag läste det. För den är helt okej. Välproducerad utan att bli för platt och stel, bra sång och framför allt bra melodier. ”Ambitions” har du säkert hört, missade du Skavlan härom veckan så kolla låten på YouTube. Versionen på plattan är utan Oslo Kids Choir (hette de så?), vilket är en miss. Den version som spelades på Skavlan var riktigt, riktigt, riktigt bra!

Hit nr 2, även kallad ”Sometimes” är heller ingen skam. En självklar melodi, som redan ligger som ”heavy rotation” på alla kommersiella radiokanaler. Och kommer göra så i en oöverskådlig tid framöver.

Med tanke på hur strömlinjeformad hela skivan är, är det tur att de har ”Ambitions” och ”Sometimes”. De ger skivan ett lyft och därigenom ett högre betyg. Titelspåret ”Caught in a Life” är längsta spåret med sina 4:08 och ligger dessutom sist. En bra låt som ger plattan en stark avslutning. Det skall bli spännande att höra vad som komma skall från Donkeyboy och om skivbolaget låter sin copywriter göra sitt jobb, d.v.s berätta historier.

Hasse Carlsson

Kevin Costner & Modern West “Turn it on” (Ear/Playground)

Sexbarnspappan och skådespelaren Kevin Coster behöver ingen närmare presentation.  Han har gjort ”Bodyguard”, ”Robin Hood” och ”Dansa med vargar” för att nämna några axplock ur hans skådespelarkarriär.

Musiken då? Det är bredbent medryckande countryrock som varken sticker ut åt nåt håll, utan håller sig i mittenfåran. En lagom Svensson-platta med andra ord. Blanda Jimmy Nail och Bruce Springsteen så får ni gubbrockaren Kevin Costner. Sånginsatserna är helt okej och han kommer undan med godkänt. Jag gillar det för att det på nåt sätt är charmigt på rätt sätt.

Förvänta er inte några odödliga klassiker och rykande hits, då blir ni besvikna, utan ta det för vad det är. Det är Kevin Costner som sjunger. Det är det enda.

Mattias Ransfeldt

Fear Factory “Mechanize” (AFM/Sound Pollution)

Teknisk metal med tydliga industriinslag som går undan likt en Formel 1-bil, av och med musiker som vet vad dom sysslar med. Ja, det är vad lyssnaren får ta del av när Fear Factory är i farten.

Av musikerna är det Gene Hoglan som gör störst intryck. Den välmeriterade trummisen är inte så lite taggad och smattrar ofta på i en sådan hastighet att man inte tror sina öron.
Och det går inte att undgå att sångaren Burton C. Bell (som på ett bra sätt blandar growl och “mjuk” sång) är förbannad på i stort sett allt och alla men framför allt på all världens politiker och organiserad religion.

Om låtarna på Mechanize kan sägas att Powershifter är mycket bra. Likaså inledande titellåten Mechanize och avslutande Final Exit. Tre fina exempel på vad Fear Factory kan prestera i sina bästa stunder. Sistnämnda låt är ett riktigt vackert musikstycke som varvar stillsamma tongångar med aggressiva tongångar, ja ibland till och med samtidigt (snabbt gitarrriff kombinerat med mjuk sång). Uppfinningsrikt och inte så lite imponerande.

Men trots det är intrycket att bandet kan bättre. Ibland känns det som att lyssna på en enda lång låt och skivan hade mått bra av mer variation (se Final Exit). Dessutom är likheten med en del av bandets tidigare kompositioner i vissa fall lite väl tydlig.

Hur som helst är undertecknad säker på att i stort sett alla Fear Factory-fans kommer att uppskatta skivan och det är förstås det viktigaste.

Magnus Bergström

Magnetic Fields “Realism” (Nonesuch/Warner)

Jag vet inte om du varit på konsert kl. 11 en söndagsförmiddag? Så var fallet när jag hörde The Magnetic Fields första gången. Det var på Roskilde 2001 och vi var sju musikhungriga killar (läs; relativt medelålders män) som hyrt en husbil. Vi var totalt fokuserade på konserterna, inget stök utan vi var fullt koncentrerade på var och när vi skulle se vad.

2001 var ett fantastiskt år på Roskilde, enligt mig. Så tänk dig hur fylld av fantastisk musik man var när väl söndagen kom. Några sömnrekord hade jag heller inte satt, vilket kändes väldigt uppenbart när jag lite nyvaket äntrade det vita tältet.

Trots dessa förutsättningar var det en av de bästa konserterna jag varit på. Någonsin.

När jag nu hör ”Realism” är jag tillbaka till samma känsla som fanns i det där tältet 2001.

Så otroligt bra. Korta distinkta låtar med mycket stråkar och fräscha mattor av stränginstrument. Jordnära och enkel alternativpop när den är som bäst.

Finns ingen anledning att breda ut texten mer. Köp skivan utan att blinka. Kan betyget stiga med tiden? Ingen aning men en sak vet jag; Stephin Merritt har gjort det igen.

Hasse Carlsson