Posts Tagged ‘v.7’

Traditionell kvalitetsmetal

Scheepers Scheepers (Frontiers/Cosmos)
Scheepers ”Scheepers” (Frontiers/Cosmos)

betyg 4

Säg Ralf Scheepers och 99 av 100 hårdrockare svarar Primal Fear, eftersom hans röst är starkt förknippad med det tyska bandet. Men nu är tiden inne för Ralf att stå på egna ben, och han har valt att inte ta ut svängarna utan hålla sig till det han är bäst på: traditionell kvalitetsmetal.

Det är inte mycket på skivan som är originellt, men eftersom det är så otroligt välgjort kan ett metal-fan knappast klaga. Vad sägs till exempel om följande liknelser:

Locked In The Dungeon, Doomsday och Play With The Fire hade platsat på valfri Primal Fear-skiva.

Remission of Sin (duett med Tim ”Ripper” Owens) har en refräng i bästa U.D.O.- och Accept-stil.

Att tolka andra artister är inte alltid det lättaste och det finns otaliga exempel på misslyckanden, men Ralf Scheepers är värd rosor i massor för sin finfina tolkning av Judas Priest-örhänget Before The Dawn. Snacka om gåshudsframkallande…

The Pain Of The Accused är en annan låt som imponerar när Ralf får ge prov på hela sitt röstomfång, från pratsång till falsett.

Det enda som hindrar en fullpoängare är bristen på originalitet. Välj själv om du låter det avgöra ditt beslut om inköp eller inte. Själv kommer jag utan tvekan att spela skivan om och om igen, för traditionell kvalitetsmetal kan man aldrig få för mycket av.

Magnus Bergström

Tags:

20

02 2011

Diamanter är en hårdrockares bästa vän

Triumph ”Diamond Collection” (Frontiers/Cosmos)

 betyg 4.5

Jag har alltid hävdat att det inte behövs mer än tre män för att bilda en fullgod rockgrupp.  Cream var föregångare och de banade vägen i slutet av 60-talet. Under de ljuva åren mellan 1976 och 1987 bevisade Triumph att den regeln likaväl kunde brukas under denna tidsepok. Tre begåvade musiker från Toronto gjorde sitt segertåg land och rike runt och ett mäkta imponerat avtryck i musikens historia sattes.
 
Diamond Collection är en utgåva med tio skivor som från början släpptes på pressad svart vinyl. Numera digitaliserade och på CD med bästa tänkbara ljud. Musikstilen spänner likt en regnbåge från progressiv rock (snuddande vid metal) via hårdrock, blues rock, arena rock till rent av klassiska stycken.
 
Rick Emmett (sång, gitarr), Michael Levine (bas, keyboard) och Gil Moore (sång, trummor)  förmedlar sitt musikarv utan att svikta. Vi vandrar i salar där ekon efter rockband som Boston, Journey, Styx och inte minst Rush har sin klara hemvist.
 
2010 utgavs Triumph’s greatest hits och där fanns de utvalda klassikerna representerade. Nu går vi ett steg längre och hela livsverket släpps under samlingen Diamond Collection. En skattkista av låtar står helt öppen för utforskning och det finns mycket mera att hämta än man kan ana. 
 
In the Beginning (1976) som av någon oförklarlig anledning till en början endast släpptes i Kanada under det självbetitlade namnet Triumph. Förvirrande och oförklarligt då en sådan raritet inte borde hållas bakom bevakade gränser. Skivan är inte alls en oslipad diamant utan snarare ett av de bästa debutalbum som någonsin släppts.
 
Här finns några riktiga rock-dräpare i form av ’24 Hours A Day’ och ‘What’s Another Day of Rock and Roll’ som med sin massiva frenesi ger stora sprickor i alla uppbyggda skyddsmurar. Avslutningen med ‘Let Me Get Next To You’ som för övrigt inte är långt efter Led Zeppelin’s ‘Rock and Roll’ (IV) samt det formidabla, symfoniskt progressiva eposet ‘Blinding Light Show / Moonshine’ hade i sig själv räckt för att motivera albumet inför en 12-manna jury.
 
Rock n’ Roll Machine (1977) var som en förlängd arm av debutalbumet och minnesvärda rockhits levererades med eftertryck. Nu introducerades äntligen den stora världen (läs USA) i vad som var på gång uppe från det stora landet i norr.
 
”Takes Time” är en riktig party låt som stampar igång skivan med en riktig kick start. ”Little Texas Shaker” får tankarna att vändas mot Bachman Turner Overdrive vilket i sig är en acceptabel förebild. I ”Rocky Mountain Way” är bluesrocken obeskrivligt bra vitaliserad och kompositören Joe Walsh har all anledning att vara nöjd med det framförandet.
 
Just A Game (1979) blev bandets genombrott och man började så smått nå ut till den breda massan.
 
‘Lay It On The Line’ trollband den nyväckta åskådarskaran och även till yttermera ‘Hold On’ som i all ära bara var steget bakom. Min fyr svepte dock likt det onda ögat och fastnade på den ultimata bluesängeln ‘Young Enough To Cry’ som visade att Triumph var helt införstådda i grundvalarna till all rockmusik. Den näpna ‘Suitcase Blues’ med akustiska förtecken lugnar till slut ner skivan som i övrigt är översållad med massiva rockriff.
 
Progressions of Power (1980) är min personliga favorit trots att den innehåller ett litet klavertramp. ‘Take My Heart’ är tyvärr ett hack i den annars så brant stigande logaritmiska kurvan. Alldeles för mjäkig och muzak-orienterad och därmed helt felplacerad i en annars så övertygande platta.
 
Skivan brakar loss i ett rasande tempo med ‘I Live For The Weekend’. Det är en låt med mycket energi och den tar i praktiken med sig allt i sin väg. Under resans gång följs den upp med andra hårdrockande titlar som t.ex. den självförklarande ‘Tear The Roof Of’,  tungt trippande ‘Nature’s Child’ och den absoluta motpolen till Bee Gees dito  ‘Women In Love’. Slutligen  drar ‘Hard Road’ igång och den besitter hela spektret av gitarr, keyboard och flerstämmig sång pretentiöst utlagd på en persisk matta med bas och trummor.
 
Allied Forces (1981) är den mest kända skivan och ger frånsett de rena rama kioskvältarna – ‘Magic Power’,’ Allied Forces’ och självfallet ‘Fight the Good Fight’ – en hel del annat att förkovra sig med.
 
Öppningsspåret ‘Fool For Your Love’ med de lite hårdare takterna ger Moore’s röst den rättvisa den så väl förtjänar. Följs upp med tuffa gitarriff som lägger sig som bomull runt hjärtat. Vacker stämsång och akustiska förtecken gör ‘Ordinary Man’ inledningsvis mycket behaglig och den senare förvandlingen med briserande elektriska toner är inget annat än tydliga kännetecken på en bra rocklåt. 
 
Never Surrender (1982) ger en anda av historiska vingslag redan med inflikningen av Ronald Reagans brandtal på ‘To Much Thinking’. Betydelsefullt spår med djup innebörd. ‘Battle Cry’ är ett pampigt, hårt pådrivande paradnummer med en suggestivt medryckande dragningskraft. Svår att motstå, hänförande i sin utformning.
 
Att titellåten  ‘Never Surrender’ redan är en milstolpe bland de klassiska verken står klart inte bara på grund av det musikaliska framförandet utan även tack vare den minnesvärda textremsan ‘Thirty golden pieces for the Judas kiss , what’s a nice boy doin’ in a place like this’. Förstärker intrycket markant och ger ett skimmer av eftertankens kranka blekhet.
 
Thunder Seven (1984) river igång med ‘Spellbound’ och vindstyrkan ligger på höga Beaufort redan innan man har funnit sig till rätta och sansat sina sinnen. ‘Time Goes By’ driver på stormen med full kraft och det progressiva vindögat fångas upp än en gång.
 
‘Stranger In  A Strange Land’ blommar ut som en oskyldig ros med pulserande erotiskt laddade basgångar, känslomättat fulländade trumattacker, ekvilibristiska gitarrutflykter och dessutom en sång som svävar högt över allt, likt en helig ande.
 
Stages (1985) visar att de tre budbärarna trivdes bra på scenen. Här på live-skivan tas svängarna ut rejält och det märks inte minst på inledningsspåret ‘When The Light Goes Out’. Långa yviga versioner gör att obligatoriska ‘Rock And Roll Machine’ landar på drygt tio minuter.
 
Den spektakulär lasershowen bidrog säkert till att lyfta  ‘A World Of Fantasy’ och ‘Fight The Good Fight’ till ytterligare en dimension.
 
The Sport of Kings (1986) är fylld av solida rocksånger. Starka mid-tempo låtar avlöser varandra. Först ut är ”What Rules My Heart’ där Moore’s distinkta röst effektivt backas upp av Emmet’s ljuva stämma och gnistrande gitarrövningar. Därefter skiftas solosången till Emmett’s favör och den passionerat eftertänksamma ‘If Only’ blir fulländad med symfoniska keyboards och pålagda gitarrslingor.
 
Triumph’s signum på samtliga album är att lägga in ett litet klassiskt instrumentalt stycke. Det finns även här. ‘Embrujo’ med den spanska gitarrskolans alla kännetecken gör att man för ett tag blir alldeles mållös. Med ‘Play With Fire’ som är den tuffaste låten på skivan återfås medvetandet. Ett hårt drivet tempostarkt verk med som alltid förbluffande sång.
 
Surveillance (1987) är ett värdigt album att avsluta en era i musikhistorien. Melodiskt vackert utformade tongångar framförda av briljanta musiker likt en metamorfos i rörelse.
 
‘Headed For Nowhere’  är den klart lysande stjärnan och här dueller Steve Morse – som en sann inbjuden gäst – med Emmet i ett skimrande sanslöst vågspel. Musikens tema för tankarna till i salig åminnelse Gary Moore och dennes irländska fälttåg som så sorgligt är över. 
 
Finalen med ‘Let The Light (Shine On Me)’ där Emmett med sin ljusa, höga stämma frustrerande sjunger ut sin desperation är överväldigande. Det här är det sista som hörs från Triumph och man vill bara att melodin ska hänga kvar i luften för evigt.
 
När det gäller bedömningen så lägger jag i den ena vågskålen nio stycken kanadensisk silver-dollars nästan snurrande på högkant. Den musikaliska begåvningen med den stora spridningen av geniala rockteman och dessutom två bra sångare därav en bländande gitarrist är mycket svårt att motstå. Den andra vågskålen som står högt i skyn är så gott som helt tom frånsett några alltför utslätade radio anpassade sockersöta pop ballader.
 
Men sagan slutade inte riktigt här. Jag tillhör den lyckligt lottade skaran som fick bevittna Triumph’s återförening på Sweden Rock Festival 2008. De tre musketörerna som dagen till ära var iklädda löst hängande fotbollsskjortor gjorde inget större väsen av att de hade allas blickar riktade mot sig. De klassiska låtarna serverades på silverbricka, om än inte med den knivskarpa träffytan som när det begav sig för över tjugofem år sedan. Den starka övertygelsen och järnviljan hos de gudabenådade fullblodsproffsen gick det dock inte att ta miste på. Ett av 80-talets bättre liveband hade presenterat sig och det med bravur.
 
Finns det händelsevis några belackare som tycker att 5 timmars musik i de okrönta arena-rockarna Triumph’s anda känns för mycket ? Då finns det en aptitretare som öppnar alla lås och kan vara den väckarklocka som krävs. Det tar mindre än två minuter (1:53) av all dyrbar tid att stanna till, prioritera och lyssna på det tyngsta introt i modern tid – Overture (Procession) – från Never Surrender. Om armarna blir alldeles knottriga av gåshud, så är det inget att oroa sig för. Det är en naturlig reaktion.
 
Jag är övertygad om att kistlocket kommer att öppnas och åskådliggöra den omfattande låtskatten i sin fulla prakt. Den oinvigde är nu endast ett fåtal andetag från triumfens ögonblick.
 
Thomas Claesson

Tags:

19

02 2011

PJ Harvey som en sanningssägande moder Brittannia

PJ Harvey Let England Shake (Island/Universal)
PJ Harvey ”Let England Shake” (Island/Universal)

betyg 5

Jag är förälskad i Polly Jean Harvey. Jag har följt hennes karriär sporadiskt , men varje gång jag stannar upp och ger hennes musik lite tid kan jag inte låta bli att bli störtförälskad i denna egensinniga, superkreativa, tjusiga, intelligenta brittiska. (En kille måste ju få drömma lite också, eller?) Förförra plattan White Chalk (2007) var magnifik i sin avskalade utformning där PJ Harvey ackompanjerade sig själv med ett piano och frambringade stämningar som stundtals förde tankarna till någon gotisk engelsk 1800-talsroman. Nya plattan Let England Shake har en politisk ansats, med suggestiva litanior om världsläget och det brittiska imperiets förfall parat med ett tema kring Englands deltagande i blodiga krig under historien – där PJ Harvey tar rollen som en sanningssägande landsmoder. Det här är musik med ett allvarsamt uppdrag. Och frågan är om inte Let England Shake är PJ Harveys magnum opus och slutliga mästerverk? Jag sätter i alla fall fem skivor, utan att skämmas. Detta är genuin kvalitet. Magi!

Lyssna på: ”Let England Shake”, ”This Glorious Land”, ”In Dark Places”.

Henric Ahlgren

Tags:

18

02 2011

Heavy metal med suverän sång

Benedictum Dominion (Frontiers/Cosmos)
Benedictum ”Dominion” (Frontiers/Cosmos)

betyg 3                                  I butik: 18 februari

Tredje skivan… Något av att avgörande ögonblick för om bandet har en framtid eller inte. Undertecknads åsikt? Svar ja, Benedictum har en plats i dagens heavy metal. Den som tycker om bandet sedan tidigare har inget att tveka på: det är bara att införskaffa Dominion (och allra helst den version som innehåller två överraskande bra bonuslåtar). Och den som varit nyfiken på bandet men aldrig lyssnat in sig gör bäst i att ändra på den saken. Varför? Jo…

Låtarna Dominion och At The Gates visar upp ett heavy metal-band med attityd och båda är helt enkelt kanonlåtar. Därtill kryddade med suverän sång: frontkvinnan Veronica Freeman sjunger som… Ja, som en hel karl, så att säga. Men hon varierar också sången på ett skickligt sätt och sjunger ljusare i vissa partier – ett bra grepp för att hålla lyssnarintresset vid liv.

Utöver nämnda låtar handlar det om funktionella låtar utan det lilla extra och utöver sången är det inte mycket som sticker ut. Men okej, visst finns det några undantag: The Shadowlands är en ganska cool midtempo-låt och Beautiful Pain är 1 minut och 29 sekunders stämningsfullt ”gråtande” gitarrsolo (som får mig att tänka på gitarrspelet av John Petrucci i Dream Theater).

Mindre bra är att Dark Heart börjar som en ballad med finfin skönsång – och gärna hade fått fortsätta så – men nästan omgående fortsätter som en tyngre standardlåt.

Undertecknad kommer att fortsätta att hålla ögonen/öronen på Benedictum. Och du som läser detta gör förstås som du vill…

Magnus Bergström

Tags:

16

02 2011

Omtumlande

Deicide To Hell With God (Century Media/EMI)
Deicide ”To Hell With God” (Century Media/EMI)

betyg 3.5                               I butik: 23 feb

Dödsmetallarna i Deicide från Tampa, Florida, har en alldeles särskilt utpräglad faiblesse för blasfemi, allehanda satanistiska provokationer och en smått unik intensitet som musikaliskt kännetecken.

Och det vill inte säga lite med tanke på sammanhanget de verkar i, vilka konkurrenter de har haft genom åren.

Nya plattan To hell with God, som är den tionde sen debuten 1990 och den första hos Century Media, är en råstark högerkrok rakt över örat. Deicide levererar brutalt snabb och kompromisslös metal som inte går att värja sig mot. De har en självklar plats på scenen 2011.

Betyget dras ned något på grund av några svaga refränger. Det blir lite väl nyansfattigt ibland, som i Witness of death, vilken inte förmår lyfta riktigt. Trots det oerhört kraftfulla anslaget.

Som helhet är To hell with God emellertid en ganska formidabel uppvisning och omtumlande upplevelse. Deicide visar att de har klarat en del svåra slitningar inom gruppen och verkar lika starka som någonsin förr.

Mats Johansson

Tags:

15

02 2011

Själfyllt med stort självförtroende

Amos Lee Mission Bell (Blue Note/EMI)
Amos Lee ”Mission Bell” (Blue Note/EMI)

 betyg 4

Detta album är nummer fyra för Amos Lee. Han fortsätter att utvecklas och övertyga. Främst genom sin röst och sitt sätt att sjunga, men också att han skriver bra låtar. Jazz, pop, folkrock eller soul – alla stilar passar hans smidiga stämma. Sen blir det naturligtvis inte sämre när han har lierar sig med producenten Joey Burns och musiker inom Calaxico-kollektivet. Bara kolla in El Camino där mexicaliblåset smyger in och färgar musiken  med sin ökenstämning.

Amos verkar fullständig trygg i händerna på Joey Burns och har på Mission Bell bjudit in en skön samling duettpartners. Sam Bean/Iron&Whin/i Violin, Priscilla Ahn gästar i Stay With Me, Lucinda Williams i snygga Clear Blue Eyes och på slutet av albumet smyger Willie Nelson in med sin karaktäristiska röst.

Ledordet för detta album är soulfärgad country och resultatet är förbluffande bra. Det spelar ingen roll om musiken är popinfluerad som i Flower 8, gospelstukad i Jesus eller ljudparksljudande mörka Out of the cold.

Amos Lee sjunger själfyllt med stort självförtroende, insikt och säkerhet. Sedan måste jag skriva Calaxico en gång till.

Bengt Berglind

Tags:

14

02 2011

Två gamla, två nya men samma Kittie

Kittie In The Black (Massacre/Sound Pollution)
Kittie ”In The Black” (Massacre/Sound Pollution)

betyg 3

När inte Mercedes och Morgan (Lander-systrarna) bråkar med andra eller skapar kläder så spelar man faktiskt rätt trevlig musik också. Det var ganska många år sedan jag första gången slängde in en skiva med det märkliga namnet ”Kittie”; det var absolut inga kattungar som hade skapat albumet. Faktum är att jag själv endast var 12 år då, men inte kunde jag tro att 4 tjejer kunde vara så tuffa. Efter en något kontroversiell karriär har Kittie nu varit igång i ca 10 år. Jag personligen tyckte bandet hade tappat allt när medlemmar som Fallon Bowman hoppat av, som senare gått klart skolan och nu är aktuell med eget album. Det som var unikt med Kittie försvann liksom och det har inte blivit samma sak sedan dess.

När nya skivan ”In the Black” skulle produceras bestämde sig bandet för att verkligen göra en monsterskiva, The Beast som man själv hävdar. Detta var inte något bra tecken eftersom Kittie´s största problem har varit att de gått från att vara tunga till extrema. Och Morgan är inte direkt den bästa sångerskan i mina ögon. Till råga på det har man endast systrarna Lander kvar från vad som egentligen skall vara Kittie. Nyintagna Tara McLeod och Ivy Vujic är inte några karaktärer precis. Men även om jag förväntade mig katastrof är inte albumet så tokigt. Det är tungt visserligen, men refrängerna är riktigt bra. Det är många låtar som känns väldigt melodiösa. Det märks på så vis att man försöker hitta tillbaka till rötterna. Som band har Kittie alltid varit mycket duktiga, det är teknisk briljans och minst lika bra som andra band inom samma genre.

Jag känner stor glädje att jag faktiskt hittar något bra alls här, men lika glad kanske inte alla bli över detta faktum. När jag tycker att Kittie tagit rätt riktning kanske andra hävdar motsatsen?
Men med låtar som ”Sorrow I Know”, ”Now or Never” visar man upp en sida man inte visat på länge. Med låten ”Kingdom Come” har man bevisat att inte bara instrumentala låtar från Metallica kan vara mästerverk. Förutom dessa låtar tycker jag även ”Cut Throat” och ”Ready Aim Riot” är bra. Det mesta på skivan är helt okej, men det känns ändå som det är branta kurvor med bra och dåligt inom varje spår.

Eftersom Kittie är unikt och trots att de har svårt att hitta sig själva, framförallt tack vare byte av medlemmar, så blir det ändå ganska bra i slutänden. Jag hade givetvis lätt kunnat peka ut saker som de kunde göra bättre. Och jag saknar Fallon mer än någonsin eftersom man på den här skivan är närmare sitt ursprung än någonsin förut. Det känns som Kittie borde försöka snälla till sig ännu mera på samma vis som Crematory gjorde (vilket jag nämner i min kommande recension), men inte för mycket. Det är en balansgång utan dess like det här. Man märker tydligt brister i Kittie´s musik tyvärr, inte minst på låten ”The Truth” som är horribel. Trots allt en trea vilket ju får klassas som klart godkänt som helhet.

Ricky Löfqvist

Tags:

21

02 2010

Fyra plattor inom parentes

 

Scott Kirby ”Row me home” (Little Flock Music/Hemfrån) betyg 2
John Batdorf  ”Old man dreamin’ ” (BatMac Music/Hemifrån) betyg 2
Carus Thompson ”Creature of habit” (Valve/Proper/Border) betyg 2
Dan Krikorian ”Colors and Chords” (Krikorian Music/Hemifrån) betyg 1

Fyra för mig okända singer songwriters från USA och Australien gör sin egen musik i ett försök att skaffa sig sin en egen marknad och en egen identitet i musikskapandet. Det kan gå hyfsat bra för några av dessa om de spelar live där de bor och verkar. Musik, sång och texter är habila hantverk hos dessa herrar, som inte verkar vara några rookies. I deras musik  kan man spåra influenser av giganter i samma bransch. Ekon av Paul Simon, James Taylor, Graham Nash och några till  förekommer titt som tätt.

Störst chans i kvartetten har Scott Kirby med sitt varma Florida sound och en hög eminenta studiomusiker som gör att låtarna guppar fram, lojt och behagligt. John Batdorf och Carus Thompson sjunger bra och har en del sköna gitarrinpass på sin plattor, medan Dan Kirkorians musik bara flyter förbi utan att lämna några  större avtryck. Dessutom har jag svårt att tro att någon skivdistributör på våra breddgrader kommer att lägga två CD i kors för att plocka in dessa plattor i sina lager. Nej, söker du relativt okänd musik är nätet en guldgruva, men det visste du väl redan.

Bengt Berglind

Tags:

21

02 2010

Oväntat pigg veterancomeback

Keel Streets Of Rock & Roll (Frontiers/Bonnier Amigo)
Keel ”Streets Of Rock & Roll” (Frontiers/Bonnier Amigo)

betyg 3.5

Är en Keel-comeback år 2010 motiverad? Ja, eftersom Ron Keel (sång), Marc Ferrari (gitarr), Brian Jay (gitarr), Geno Arce (bas) och Dwayn Miller (trummor) med Streets Of Rock & Roll visar att bandet har en del kvar att ge.

För den som tvivlar är det bara att lyssna på det perfekta argumentet, nämligen inledande låttrippeln Streets Of Rock & Roll, Hit The Ground Running och Come Hell Or High Water. Dom låtarna ger nämligen öronen precis det dom vill ha i fallet Keel; melodiös hårdrock med medryckande refränger. Serverat med en lagom dos attityd. Visst är titellåten i smörigaste laget men dess självbiografiska text med glimten i ögat kompenserar det.

Come Hell Or High Water är mycket bra och sitter direkt i huvudet och det är utan tvekan skivans bästa låt. Ja, en av Keels absolut bästa låtar överhuvudtaget. Stilsäkra powerballaden Does Anybody Believe låter bra i öronen på den som är lagd åt det sentimentala hållet. Medryckande The Devil May Care (But I Don’) med en låttitel som många textförfattare önskar att de kommit på visar att det aldrig är fel med modern poesi. Rytmstarka Gimme That är också bra i all sin rakt-på-sak-enkelhet. Ett par av låtarna är dessvärre standardlåtar på tomgång (exempelvis tjatiga Live) och utan dessa hade betyget blivit högre.

Hur som helst; efter att ha lyssnat igenom skivan ett antal gånger så är det bara att konstatera att bandet ger ett oväntat piggt intryck. Produktionen av Pat Regan (Kiss, Warrant m.fl.) är bra och samtliga bandmedlemmar hörs lagom mycket. Visst handlar det om ett ljudmässigt mer tillrättalagt Keel än på exempelvis Gene Simmons-producerade The Right To Rock (nyrelease-aktuell) men det gör bara Keel gott. Och det märks att åren utanför rampljuset har varit välgörande för Rons röst; han skriker mindre och har en mer återhållsam sångstil vilket passar honom bättre.

För den som är sugen på melodiös hårdrock med refränger som fastnar fort och gitarrsolon att spela luftgitarr till (det är nog så här Bon Jovi vill låta nuförtiden) så är Streets Of Rock & Roll en alldeles utmärkt skiva. Men för den som vill ha något nyskapande är det bara att leta vidare… Hur som helst; Keel kommer att göra succé på den nystartade festivalen Stockholm Rock Out, var så säkra.

Magnus Bergström

Tags:

20

02 2010

80-talsnostalgi med kultstatus

Keel The right to rock - 25th Anniversary Edition (Frontiers/Bonnier Amigo)
Keel ”The right to rock – 25th Anniversary Edition” (Frontiers/Bonnier Amigo)

 betyg 2.5

Producerad av Gene Simmons (Kiss) har ”The Right To Rock” uppnått kultstatus. Motiverat?

Nja… Utöver det utmärkta, klassiska titelspåret är det enda som står ut Simmons-doftande ”Easier Said Than Done” och fartfyllda ”Speed Demon” med snyggt gitarrsolo. Covern på ”Let’s Spend The Night Together” (Rolling Stones) har också ett visst underhållningsvärde.

I övrigt finns det inte så mycket att hämta. Jo, för Kiss-fantaster är ”Get Down” intressant i och med att ett flertal detaljer i låten känns igen från gamla Simmons-demos, komplett med tidstypisk snuskig text.

Produktionsmässigt hörs det att skivan är inspelad på 80-talet, och Simmons förkärlek för ”rå” produktion där trummspelet och refrängerna får ta stor plats är uppenbar.

Det enda som är nytt med den här 25-årsjubileumsutgåvan, förutom en del omslags- och bookletdetaljer, är nyinspelningen av titelspåret ”The Right To Rock”. Bandet har gjort en kul grej av den och via internet låtit fansen bidra till den allsångsvänliga refrängen.
Dessutom återfinns en bonusremix av ”Easier Said Than Done”, som dock funnits med på en tidigare cd-utgåva.

En enda ”ny” låt är förstås inte tillräckligt för att ge ett extra plus i dessa tider, då vi lyssnare vant oss vid ”expanded versions”. För övrigt är det glädjande att konstatera att Ron har rösten i behåll och faktum är att han låter bättre numera, eftersom rösten har blivit mindre skrikig med åren. Hur som helst hade undertecknad föredragit en nyutgåva av ”The Final Frontier”…

Magnus Bergström

Tags:

20

02 2010