Distat och rått från en oslipad diamant
Lydia Loveless ”Indestructible Machine” (Bloodshot/Border)
På sitt debutalbum blandar Lydia vilt punkattityder ifrån storstaden och den countrymusik hon fick med sig intravenöst från unga år i pappas countrybar i Ohio. Ljudet är ofta distat och rått och låter demo eller liveinspelat från något hål i väggen en fredagskväll. Inte min kopp av te. Önskar ofta en mer detaljerad och klar ljudbild. Såna här åsikter drar väl på sig en massa vuxenpoäng men jag tycker inte att det rockar fetare med ett undermåligt ljud.
Lydia drar ofta upp ett rasande tempo i sin version av cowboypunk, där banjon drar iväg i överljudsfart. Kul i små doser. Annars är det country och rock på halvfart. Låtarna är ok tempomässigt och det finns en del spår som sticker ut och visar att det kan bli något större av denna tjugoettåriga Ohiotjej när hon får slipa formen med ett par album.
Hennes röst är en oslipad diamant vilket hörs på ett bra sätt i How Many Women, Steve Earle och Can’t Change Me.
Bengt Berglind
