Skåpmat med visst underhållningsvärde
Disturbed ”The Lost Children” (Reprise/Warner)
Det går nästan inte att kalla det här en ny skiva eftersom det endast är en enda låt (Mine) som inte är släppt sedan tidigare. The Lost Children innehåller singelbaksidor och albumbonusspår.
Fanatiska fans kommer att uppskatta skivan – om man nu inte redan har (nästan) alla låtar sedan tidigare, vilket är ganska troligt. ”Svensson”-fans däremot lär nog klia sig i huvudet mer än en gång…
Tre låtar sticker ut: Hell (medryckande förstasingel), Monster (med tungt riff och en vass sånginsats av David Draiman) och Sickened (också med ett tungt riff men överlag aningens mer ”catchy”). Ja, Monster är faktiskt – enligt undertecknad – en av bandets bästa låtar någonsin.
Det blir ett stort minus för covers på Midlife Crisis (Faith No More) och Living After Midnight (Judas Priest). Visst görs de i korrekta versioner i sann Disturbed-coverstil men ordpråket ”don’t mess with perfection” kommer än en gång till användning. När det gäller de egna låtarna så är A Welcome Burden inget annat än hur tråkig som helst och borde ha hamnat i papperskorgen.
Indestructible är enligt undertecknad kronan i bandets karriär, medan The Lost Children är skåpmat med visst underhållningsvärde i väntan på nästa ”riktiga” skiva.
Magnus Bergström