nyaskivor.se

Calle Karlsson ”Pappa” / ”Ett Stilla Regn” (Paraply Records/hemifrån)

Calle Karlsson har har släppt fem cd tidigare och har nu givit ut en singel. Calle kommer från Träslövsläge i Halland. Föräldrarna var kyrkliga och musicerande vilket påverkade Calle och hans bröder i unga år. I vuxen ålder har han intresserat sig för folkmål och då för Läjemål hans hemtrakter.

Pappa är en låt som påminner mig om Olle Ljungströms Jag Och Min Far – en låt som Magnus Uggla fick stora framgångar med efter att de båda medverkat i Så mycket bättre 2012. När man kommit upp i åren finns inte föräldrarna kvar, bara som minnen. Det är det som denna låt handlar om och det kan bli ganska så känslosamt.

Börje Holmén

Blandade Artister ”Så Mycket Bättre – Säsong 2” (Universal)

Detta är samlingsalbumet från TV4:s succéprogram, ”Så mycket bättre”, vars andra säsong sändes åtta lördagar i TV4 under perioden 30/10 – 17/12-2011!  I årets säsong medverkade en stor grädda av den svenska musikeliten, såsom Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Jason ”Timbuktu” Diakité, Lena Philipsson, Martin ”E-Type” Eriksson, Laleh Pourkarim samt Mikael Wiehe.

Dessa artister bodde tillsammans på Gotland under en dryg veckas tid i somras och i varje TV-program fick en av artisterna äran att vara dagens huvudperson, där han eller hon sedan fick bestämma hela dagens upplägg och aktiviteter. När de sedan samlades för lunch respektive middag, blev det då tillfälle för de andra artisterna att framföra sina unika tolkningar av huvudpersonens låtar. Det är dock lite trist att urvalet på denna skiva till sist endast blir 21 låtar, men man har nog trots detta troligtvis ändå fått med det mesta av det bästa, även om det optimala givetvis hade varit att släppa det hela som en dubbel-cd med 35 eller 42 låtar istället! Men man kan ju inte få allt här i världen!

Jag har sett vartenda avsnitt av denna serie, lyssnat och imponerats stort av artisternas förmåga att hitta nya infallsvinklar, nyanser och dimensioner av låtarna i sina tolkningar! I programmet så var det nog Laleh som imponerade mest, men även Lena PH, Mikael Wiehe och E-Type gjorde bättre ifrån sig än väntat. Men den som hade svårast av alla att hitta ut från sin egen lilla artistbubbla var nog Eva Dahlgren!

När det gäller samlingsalbumet ”Så mycket bättre- Säsong 2” har varje artist endast fått framföra tre av sina tolkningar (av sju möjliga), och eventuella plumpar i protokollet borde därför redan vara bortsopade! Eller? Om detta får väl skivköparna själva tycka till om där hemma, och smaken är ju som sagt…!

Men här kommer i alla fall min egen tolkning och poängsättning av samtliga 21 bidrag på skivan! Kom igen, för nu kör vi så det ryker…! Read the rest of this entry →

Larz Kristerz ”Från Älvdalen till Nashville” (Columbia/Sony)

Kommer ni ihåg Larz-Kristerz som vann Dansbandskampen 2008 med sina 70-talskläder?

Sedan dess har bandet gett ut 6 album, och nu släpper man ”Från Älvdalen till Nashville”.

Många dansband har tagit till sig countryn, med mer eller lyckat resultat. Larz-Kristerz har dock satsat lite extra och spelat in skivan i Ocean Way Studios i Nashville. Förutom svenske producenten Chris Antblad, så har bandet också haft en producent i Nashville, Walt Aldrige.

För att ge en ännu mer genuin countrykänsla anlitades tre countrymusiker, bland annat Mike Johnson, som spelar steel-gitarr, och som kom direkt till Larz-Kristerz från en inspelning med Willie Nelson! Måste varit en omställning.
Albumet innehåller 16 spår, och blandar friskt mellan countrylåtar och traditionell dansbandsmusik. Eva Eastwood dyker upp på alla möjliga ställen även på denna platta där hon sjunger duett i ”Hjärtat bankar”.

Jag har lite svårt för alla dansband som kör countrystuket, men med denna skiva känns det ändå som Larz-Kristerz hamnat ganska rätt. Sångaren Stefan Nykvist har inte samma tyngd och kraft i rösten som Olle Jönsson i ”dansbandsmästarna” Lasse-Stefanz. Och ljudet känns lite ”tunt”, men det är väl lite mer typiskt countryn än dansbandsmusik.

Bra att bandet, i alla fall på bilderna i albumet, slängt ut 70-talskläderna och kör jeans, som man ska i Nashville!
Albumet får 2.5 i betyg, kunde blivit något högre om bastrycket funnits där.

Conny Eklund

Magnus Uggla ”Innan filmen tagit slut” (Uggly Music/EMI)

          Release: 2 november 

Idag släpps Magnus Ugglas nya album. ”Innan filmen tagit slut” innehåller 10 spår varav de flesta låter som man kan förvänta sig. Men…det känns i detta album att han går från ”rebell” till ”retrospektiv”. Kan det vara åldern? Eftersom Magnus själv skrivit alla sångerna, så har han kanske tagit med en del av vad han själv upplevt, eller önskat, och lagt i texterna.

De flesta melodierna låter som Uggla SKA låta – med lite nasal och läspande sång och med ett tätt, lite slamrande sound.

Men det finns ett spår som fövånar mig. ”Tänker på dig” är en av två duetter han sjunger tillsammans med Edith Backlund. Det känns som den är inriktad på Svensktoppen eller på P4:s låtlistor. Apropå den radiokanalen så har ju Uggla ett program där, men där är ”rebellen” fortfarande framträdande. När jag lyssnade på hans program veckan innan detta, så öste han galla över SJ efter en händelse där han själv blev försenad åtskilliga timmar. Hade detta spelats in efter det så hade det kanske varit mer av den ”gamla” Uggla, och då hade jag lämnat ett lite högre betyg.

”Innan filmen tagit slut” kommer säkert ligga som julklapp under granen i många våningar på ”Öfre” Östermalm.

Conny Eklund

Anne-Lie Rydé ”Dans på rosor” (Lionheart/Universal)

Ända sedan seklet var ungt har dansbandsmusiken haft ett brett stöd i
folkhemmets hjärtan. Även om genrens status inte varit så hög, så är den glädje
som har spridits runtom i landet på logar och i folkparker inte att förakta. Nu
har emellertid intresset för dansbandsmusik fått en markant nytändning mycket
tack vara fakulteter som ”Dansbandskampen” och den evigt folkkäre Robert
Gustafsson och hans Rolandz.

Stor betydelse för pånyttfödelsen har även Larz-Kristerz haft. Deras
oförglömliga tolkning av Kiss-klassikern ’I Was Made For Lovin’ You’ var
onekligen en utlösande faktor. Möjligen är den här varianten till och med
bättre än originalet. Den är i alla fall något alldeles extra för dem som känner
för att bugga loss lite grand.

Likaledes är Anne-Lie Rydé’s hyllning till dansbandsmusiken briljant och helt
rätt tajmad. Hon fräschar upp ett knippe gamla låtar som förhoppningsvis i
och med detta får ett nytt bestående liv. Hennes distinkta och särpräglade röst
ger en ny dimension till en stilart som är i behov förnyelse.

Att ’Gråt Inga Tårar’ länge ansågs ringmärkt för Thorleifs bekommer inte
Anne-Lie. Hon återskapar melodin och lägger ner hela sin personlighet i
utförandet. Hennes framställning sätter obevekligen sina företrädare på plats
och deras version blir plötsligt både glömd och förlåten.

’I natt, i natt är det du eller jag och vi följer så lätt minsta motståndets
lag’ är den medryckande refrängen i den något frenetiska slagdängan ’Inget
Stoppar Oss Nu’. Här skakar man lätt av sig känslan av att sitta fast med
fötterna i en hink fylld med cement. Dansgolvet tas i besittning med en
stormvinds hastighet. Anne- Lie sjunger med en obetalbar glädje och
uppsluppenhet. Hennes röst är dominant och innehållet förmedlas med
hänförelse och välbehag.

Thore Skogmans odödliga ’Tio Tusen Röda Rosor’ har naturligtvis en
självskriven plats i sådana här sammanhang. Anne-Lie gör rätt för varenda ros
och det står ett antal kavaljerer på tur för att räcka över dem – däribland jag
själv. ’Två Mörka Ögon’ driver upp tempot igen och Anne-Lie gnistrar som en
kronjuvel. Utstrålningen och glimten i ögat är inte att ta miste på.

Jodå, Sven-Erik Magnusson får vara med på ett hörn han också. Skam vore väl
annars. Anne-Lie bjuder upp honom i ’Du Ska Tro På Mig’ och deras röster
smälter samman med ett stänk av Värmländsk prägling. Den andra duetten framförs
något oväntat med Peter LeMarc. Sista dansen är ett faktum och ’Små, Små Ord Av
Kärlek’ tonar stilla ut i den varma sommarnatten.

Att planera semestern till dansbandsveckan i Malung -som (alltid) går av
stapeln vecka 29- känns plötsligt som en inte alltför avlägsen realitet.
40000 besökande kan bara inte kan ha fel. I alla fall inte om Anne-Lie Rydé
kommer dit.

Thomas Claesson

Måns Zelmerlöw ”Christmas with friends” (Warner)

Det blir tidlösa jultolkningar när Måns bjuder in till julstök. Jullåtar stöpta i Sinatras storbandsmusik. Skivan innehåller ett knippe julklassiker och ett gäng bra musiker som Pernilla Andersson och Björn Skifs. Omslaget på skivan påminner om Robbie Willimas skiva “Swing When you’re winning” (2001). Ett fantastiskt tillskott till all julmusik som släpps. En julingrediens som luktar och smakar som en jul ska göra.

Mattias Ransfeldt

The Playtones ”Rock’n’roll Christmas party” (Lionheart/Universal)

Deras debut Rock ‘n’ roll dance party var det mest sålda i år. Nu kommer julalbumet “Rock ‘n’ roll Christmas party” som redan har passerat gränsen för guld. Jag vet inte men det blir lite pajasrock över det. Vet egentligen inte om det är på allvar eller om det är ett nytt Lars-Kristerz. Känns som modernisering av Toy Dolls. Leksakspunk var det då. Här blir det sandlåderockabilly med buggvänliga hits och för mycket tjo och tjim över det hela. Men om folk köper det så får man väl rätta in sig i ledet. Men jag förstår det inte.

Mattias Ransfeldt

Sanna/Shirley/Sonja ”Vår jul” (Lionheart/Universal)

Här är uppföljaren till 2008 års mest sålda svenska album Our Christmas. Då var det på engelska, nu på svenska. Girlpower med tre löjligt folkkära starka röster.

De blandar julklassiker med ett knippe nyskrivna julsånger. Den har sålt som smör i solsken och det är bara att acceptera att det är det här folk vill ha.

Mattias Ransfeldt

Helen Sjöholm sjunger Billy Joel ”Euforia” (Universal)

Det är prestige från början till slut. Helen sjunger Tomas Anderson Wijs svenska versioner av Billy Joels prettolåtar. Men jag saknar inlevelse och känsla. Känns som det är ifrån mall 1A. Bara för att det görs på svenska så behöver det inte göras torrt och lamt.  Helen Sjöholms röst är ämnad för något bättre och större.

Euforia heter egentligen Summer Highland Falls
Ärlighet heter egentligen Honesty
Låt det va heter egentligen Don’t Ask Me Why
Flodens botten heter egentligen The River of Dreams
Barpianisten heter egentligen Piano Man
Varje sår söker ett sår heter egentligen And So It Goes
Kvinnan för dig heter egentligen She’s Always a Woman
New York, ja det blir samma sak det.
Ljudet av ett regn heter egentligen Falling of the Rain
Leila blir All for Leyna
Sångerna blir Lullabye, Goodnight My Angel

Mattias Ransfeldt

Kalle Moraeus ”Underbart” (Sony)

Med framgångarna i Körslaget och Schlagerfestivalen kan Kalle Moraeus mycket väl
bli vår nästa landsfader. Det folkliga går hem i de röda stugorna med vita
knutar och det svenska folkets hjärta är inte svårt att erövra. Underbart är en
mycket prydlig skiva inramad med en klämkäck blomsterdekoration. Kalle är och
förblir ett musikaliskt hantverksproffs och även om han försöker nydana musiken
till ett slags folkpopmusik så fungerar den fortfarande bäst på spelmansstämman
i Rättvik.

Moreaus sjunger med sin ljusa röst och tar i för kung och fosterland – om än mer
på känsla än begåvning. Rösten är den svaga länken då de höga höjderna är svåra
att uppnå. Det känns som en befrielse att Malin Foxdal är inbjuden och tar hand
om sången i ”Vilda fåglar” och ”Tre gåvor” – De två bästa spåren om man bortser
från titellåten ”Underbart”. 

Sämsta spåret är ”Dagdrömmar” som har stora likheter med landsplågan
”Snabbköpskassörskan”. Inget bra föredöme då redan originalet var en bedrövelse.
Texten är för övrigt skriven av Patrik Isaksson vilket förklarar en del.

Skivan bjuder inte på några stora överraskningar. De två instrumentala styckena
”Benny the cat” och ”Julia” är klart godkända. I den förra kan man undra om det
är Benny Andersson som fått en gliring, då ingen med självdisciplin döper en
katt till Benny. I den senare som har en dragning åt jazzfusion och Weather
Report ser man vilken enorm potential Kalle och hans spelmän har när de får
släppa loss för fulla segel. Kalle spelar här gitarr och det är något man vill
ha mera av generellt. Att damma av en gammal Hagström gitarr är aldrig fel då
tillfälle ges.

Ett behjärtansvärt önskemål vore att se Kalle gå utanför ramarna som t.ex. när
han hoppade in på senaste skivan med Mustasch och rockade hårt med violinen på
”Desolate”.  Därutav märker man tyvärr intet här och drömmen om att se Kalle
Moraeus genomgå en metallisk metamorfos och bli jämlik med Udo Dirkschneider får
leva vidare.

Thomas Claesson

Kultfakta: Hagström är en mycket respekterad gitarrtillverkare som hade sitt
huvudsäte i Älvdalen, endast ett stenkast från Orsa. Tillverkningen upphörde där
1983 men sedan 2006 licenstillverkas instrumenten i Kina. En av de tidigare
modellerna hette Kent och var i folkmun känd som den första svenska ”elplankan”.
Många är de storheter som har spelat på en Hagström. Här följer ett urval av
användare: Elvis Presley, Jimi Hendrix, Joe Perry, Dweezil Zappa ( son till
F.Z.), Captain Beefheart samt i salig åminnelse Frank Zappa som lämnade oss den
4:e december 1992 – dagen då musiken dog.