Musikäventyr utöver det vanliga
Crown Lands ”Apocalypse” (Insideoutmusic)
Spänn fast säkerhetsbältet – det här är guld!
Eller vid närmare eftertanke; skippa säkerhetsbältet och luta dig tillbaka på din favoritplats och låt Crown Lands ta dig med på ett mångbottnat musikäventyr utöver det vanliga.
Hörlurar rekommenderas för maximal njutning.
Apocalypse är fortsättningen på en berättelse som utspelar sig i en galax långt borta. Det är dock inga högtravande tankar eller rappakalja. Låttexterna bär starka drag av vår nutid och inte sällan ställs tuffa frågor. Till exempel har Cody Bowles (trummor och sång) nämnt att de tar upp något som de och många andra anser, nämligen att U.S. Immigration and Customs Enforcement (ICE) kan ses som ett verktyg för att den amerikanska armén och inget annat.
Själva berättelsen lanserades fullt ut på Fearless (2023) men grunden lades redan i låten The Oracle på ep-skivan White Buffalo (2021). Ja vi har alltså att göra med en så kallad prequel, vilket onekligen är passande när musiken ger lyssnaren alla möjligheter att blunda och ge sig hän och spela upp en film i huvudet.
Efter den formidabla inledningen med det stämningssättande introt Proclamation I som sömnlöst glider in i Foot Soldier of the Syndicate tänker jag att musik inte blir bättre än så här. Jag hade fel.
För när Through the Looking Glass pockar på uppmärksamhet är det svårt för en icke musiker som undertecknad att beskriva dess storhet. Öronorgasm är den enkla beskrivning jag erbjuder och det borde egentligen räcka. Refrängen är rent förtrollande med änglalik sång av Cody, som trollbinder lyssnaren, och med sina 3 minuter och 45 sekunders speltid är låten ett skolboksexempel på att underbart är kort. Kort sagt en låt som motsvarar de ljuvaste av smekningar i sänghalmen.
Å andra sidan visar den 19 minuter långa titellåten – som är uppdelad i tretton kapitel – att även långt kan vara underbart. Mäktigt värre och än en gång har jag svårt att sätta ord på exakt vad det är jag hör, men sanslöst bra är det.
Den kanadensiska duon har i princip hittat ett eget musikspår med rötterna djupt rotade i 70-talet (och till viss del i 60-talet) med en alldeles extra egen knorr och de verkar ha hur många ess som helst att rycka fram ur rockärmarna.
Produktionen är spot on och ett skolboksexempel på hur prog ska låta oavsett om det rör sig om prog rock eller prog metal.
Kevin Comeau (gitarr, bas, keyboards) säger i ett pressmeddelande inför Apocalypse att de efter förra årets Ritual I och II har självförtroendet att spela in skivor på sina egna villkor utan en storbolagsbudget och en snofsig studio.
Amen till det, säger jag.
Önskas jämförelser med andra artister går tankarna omedelbart till Rush och deras megaklassiker 2112 (1976) men något plagiat är det absolut inte tal om.
Spår av Gentle Giant, King Crimson och Pink Floyd liksom italiensk progrock hörs också och ja givetvis är Led Zeppelin en annan inspirationskälla.
Önskas nyare namn som så att säga spelar gammal musik är det givet att nämna Greta Van Fleet och banne mig om det inte går att spåra en liten smula Opeth?
Den enda orsaken till att jag håller inne med betygsfemman är att jag gärna hade hört ännu mer musik; en längre speltid hade nästan garanterat resulterat i den ultimata musikresan.
Hur som helst törs jag utan att darra på manschetten slå vad om att Apocalypse kommer att ta hem förstaplatsen på min årsbästalista.
Cody och Kevin; tack och bock för musiken.
Magnus Bergström
