Posts Tagged ‘Börje Holmén’

Styrkan och närvaron höjer helheten

kenny w3

Kenny White ”Long List of Priors” (MVP/hemifrån)

Kenny White från New Jersey har sedan 1970-talet varit medmusikant till andra stora artister såsom Judy Collins, Gladys Knight, Linda Ronstadt, Mavis Staples och Aron Neville, där han var en populär pianist. På senare tid också ett samarbete med Tom Jones. Han har skrivit allt material på nya skivan där han har utöver sitt band också har gästartister såsom David Crosby.

Det första som slår mej när jag hör Kenny är likheten med Elvis Costello men där han sjunger utan Elvis nästäppa. Jag har aldrig varit någon större vän av Elvis C:s rika produktion men han har gjort en del riktigt bra låtar. Det samma gäller på Kenny Whites nya skiva. Vad som stör mig är hans utflykter till pianobaren som jag upplever som utfyllnad men när han återkommer är det med en styrka och närvaro som är förlåtande och höjer helheten.

Låtar jag fastnat för är: A Road Less Traveled, Charlston, 4ooo Reasons to Run.

Börje Holmén

06

06 2017

Årets klart bästa!

west of eden

West Of Eden ”No time like the past” (West of music/hemifrån)

Göteborgsbandet West Of Eden har släppt nio skivor och nu är det dags för en samlingsskiva efter 20 år som band. West Of Eden är Lars Broman fiol, Martin Holmlund bas, Ola Karleva trummor, Henning Sernhede gitarr och mandolin, Jenny Schaub sång och dragspel, Martin Schaub sång och akustisk gitarr.

West Of Eden har tagit den brittiska och irländska vägen i sitt konstnärskap. Bandet har fått fantastiska recensioner av svensk och utländsk press och har haft samarbete med musiker som bla Alison Krauss, The Chieftains och Mark Knopflers band.

När jag första gången lyssnade på samlingsskivan, som är en dubbel, blev jag alldeles paff av att det finns ett svenskt band av denna kalibern som jag dessutom aldrig hört talats om. Jag var en varm anhängare av tidiga Fairport Convention då när Richard Thompson var med innan han hittat Linda Thompson. Efter det försvann han in i de Keltiska sankmarkerna. En annan av Fairports solister var Sandy Danny – en mycket bra sångerska som hade en lysande framtid men som ramlade i en trappa och avled. Mycket Fairport Convention nu men jag tycker att det finns många beröringspunkter i musikstilen, liksom i Martins sång. Sen har vi Jennys sång som ibland är påfallande likt Linda Thompsons. En skiva som inte bara gör mig glad utan jätteglad. Årets klart bästa!

Det blir svårt att välja inlyssningsspår, men varför inte: Where The Ivy Is Growing – Look To Thde West – Twenty Years of Traveling.

Börje Holmén

12

05 2017

Lättlyssnat och välproducerat

clarence

Clarence Bucaro ”Pendulum” (2020 Records/Hemifrån)

betyg 3

Brooklyn-baserade Clarence Bucaro släppte nyligen sitt nionde studioalbum. Clarence sjunger och spelar gitarr och på ‘Strangers’ gör han en duett med Allison Moorer. Clarence har skrivit det mesta av materialet och producerat albumet tillsammans med Tom Schick som bland annat producerat Wilco och Ryan Adams skivor.

På det hela taget en lättlyssnad och välproducerad skiva som påminner lite om Paul Simon och Ron Sexsmith mellan varven. Hans texter är berättelser och reflexioner om livet och drömmar han haft. Som vanligt så vinner skivan på att höras många gånger. Låtar att börja med: Emerald Eyes, Barcelona och Tragedy.

Börje Holmén

08

05 2017

Medryckande passionerad sång

gypsy

Gypsy Soul ”True” (Off The Beaten Track/Hemifrån)

Gypsy Soul är Cilette Swann och Roman Morykit som nu har släppt sin trettonde skiva. Cilette sjunger och Roman spelar gitarrer och sjunger. Med sig i studion har dom Michael Forney trummor, Michal Palzewich cello och Mikey Stevens trumpet och horn.

Duon träffades i Edinburgh, Scottland, 1996 och har turnerat och skapat en stor supporterskara som har varit dem trogna och till och med finansierat deras skivproduktioner. Gilette har skrivit allt material själv så när som Amazing Grace och förstås inte Leonard Cohens Hallelujah.  De har framträtt en hel del på olika radiostationer och även på TV.

Det första som slår mej när jag hör Gypsy Soul är att det är mycket medryckande passionerad sång. Artister som jag tycker ligger nära i sångstil och i viss mån även i uttrycket är framförallt Tori Sparks men också australiska bandet The Waifes. Genren påstås av recensenter vara ”Canadian-Americana”, ”Roots Rock” mm. Sammanfattningsvis en trevlig musikupplevelse.

Låtar att börja med: Your Kind, We Are What We Believe och Gotta Be Real.

Börje Holmén

17

04 2017

I Knopflers anda

son of the velvet rat

Son Of The Velvet Rat ”Dorado” (Fluff & Gravy/Hemifrån)

Österrikaren Georg Altziebler och hans Son Of The Velvet Rat har nu släppt sin sjätte skiva Dorado. Georg och hans fru Heike Binder, som numera bor i USA, är stommen i Son Of The Velvet Rat som med sig i studion har elva musiker. Georg har skrivit allt material själv.

Georg sjunger snarlikt Mark Knopfler som ju levde högt på sitt gitarrspel i Dire Straits men har väl tonat ner det på de senare soloskivorna. Georg är i mitt tycke en friskare fläkt även om det är lite väl mollbetonat ibland. Skivan har några riktigt vackra låtar men resten vinner på flera lyssningar. Sammanfattningsvis en mycket bra skiva.

Inlyssning att börja med: Love’s The Devil’s Foe, Carry On, Blood Red Shoes och Tiger Honey

Börje Holmén

11

04 2017

Lite som Earl

jeff

Jeff Boortz ”Half The Time” (Jeff Boortz/Hemifrån)

Singer-songwritern Jeff Boortz har släppt sitt fjärde album inspelat i Nashville. Med sig i studion har han en handfull musiker, däribland gitarristen John Jackson som bla spelat med Bob Dylan och Lucinda Williams.

Jag har hållit mej till blues och rock osv men aldrig country men så kom The Eagles och öppnade dörren med sin rock-country. The Byrds  fick väl en nyare genomlyssning också. Senare upptäckte jag Steve Earl som från början var lite svår att ta till sig men han har växt ordentligt med åren. När dörren för country av alla dess former nu står öppen är det inte så svårt att ta in Jeff Boortz som låter ganska likt Steve Earl, för att inte säga mycket likt.

Låtar att börja med: Wanna Spend money On A Girl, Take Back What You Said och Silver Lining.

Börje Holmén

31

03 2017

Amerikansk progg

steve mednick2

Steve Mednick ”Root Of The Sun” / ”Ceremony Of Innocence” (Cottage Sound/Hemifrån)

Första gången jag hörde Steve Mednick var 2011 när jag här på sidan recenserade hans åttonde album Immigrants…And Other Americans. En mycket bra skiva. Han har nu fortsatt på den inslagna vägen och släppt sin elfte och tolfte cd. Med sig har han Eddie Seville – vän, multimusiker och producent (han medverkar på alla de fem cd-skivorna jag har). Jag tyckte då att han var en icke-sångare men numera har jag ändrat uppfattning och tar honom till mej med hull och hår. Ungefär som med Dylan. Jag tyckte att även han var lite väl nasal till och från, men man vänjer sig.

Steve har lite svårt att hålla tonläget ibland vilket påminner mig om John Cipollina, sångare och gitarrist i Quicksilver Messenger Service. Han höll heller inte tonerna alla gånger – inte ens på gitarren, det förlät jag honom också. Men känslan fanns kvar och det samma gäller Steve Mednick. Det är en ganska ovanlig fågel som är svår att sätta etikett på och jag kommer att tänka på Neil Youngs skiva Living With War. Samtidigt tycker jag att han låter en del som Nationalteatern med Ulf Dageby och skulle isåfall motsvara amerikansk progg. Steve skriver allt material själv och det är täta texter som berör och hans musiker i studion förgyller det hela. Det är med dessa skivor som med dom andra att dom vinner på att lyssnas. Finns på YouTube och på Spotify men där hittar man bara hans tidigare skivor.

Beträffande Root Of The Sun kan man börja med A Wanted Man och på Ceremony Of Innocence så inled gärna lyssningen med A Secret Chord.

Börje Holmén

16

03 2017

Låter snarlikt Judy Collins

wendy

Wendy Webb ”Step out of Line” (Spooky Moon/Hemifrån)

Singer-songwritern Wendy Webb har släppt sitt femte studio album. Med sig i Aberdeen Studio Nashville TN har hon Wayne Jackson från Memphis, Horns/trumpet, Jim Horn saxofon, David Grissom elektrisk gitarr, Dan Dugmore pedal/gitarr mm. Mark T Jordan keybord mm. Ron Kasinski trummor, David Pomeroy bas, Jonathan Yudkin cello, Larry Chaney elektrisk gitarr, Willie Weeks bas, Vince Santoro trummor, Dennis Matkosky keybord. Wendy sjunger och spelar akustisk gitarr och elektrisk piano hon är självlärd på båda instrumenten. Hon bor i Minnesota och arbetar som frilansjournalist och drömmer om att skriva romaner. Mark Keller och Wendy har tillsammans skrivit allt material utom Bob Dylans Girl From The North Country.
Wendy låter snarlikt Judy Collins men med en vacker ljusare röst och ett stort självförtroende. Musikerna vid inspelningen förstärker låtarna på ett föredömligt sätt och lämnar utrymme för varandra. Efter att ha lyssnat på skivan ett antal gånger så växer den mer och mer. Det som drar ner betyget är covern Bob Dylans Girl From The North Country som inte lyfter till originalets nivå. I övrigt en alldeles utmärkt start på musikåret. Att börja med: Talk To Me, Step Out Of Line, Freedom.

Börje Holmén

09

02 2017

Rösten är rena njutningen

kellys lot

Kelly’s Lot ”Bitter Sweet” (Hemifrån)

Kelly’s Lot är Kelly Zirbes på sång, Perry Robertson gitarr, Rob Zucca bas, Matt McFadden trummor, Sebastian Sheehan Visconti keybords, Bobby Orgel dobro och Bill Jonston klarinett. Bandet bildades 1996 och har turnerat i USA och England. Dom har nu släppt sin elfte skiva. Det är blandade genrer som Americana-Roots och Rock-Blues.

Kellys röst är en njutning att höra, hon påminner lite om Melanie Safga Schekeryk och ibland om Linda Thompson. Har man spelat ihop i över tjugo år blir det ett ”tight gäng” och det låter riktigt bra. Kelly har skrivit allt men har haft hjälp av Perry Robertson på tre låtar och på Rice Above märker man tydligt att Perrys gitarrspel är påverkat av Lynyrd Skynyrds Free Bird och det är klart att sämre influenser kan man ha.

Låtar att börja med: Come Home, Rice Above och Colours Of December.

Börje Holmén

06

02 2017

Alltså vilken debut!

johanna lillvik

Johanna Lillvik ”Johanna Lillvik” (Paraply/Hemifrån)

Johanna Lillvik kommer från Borås och jobbar som sånglärare på stadens kulturskola. På hennes debut-EP har hon skrivit och producerat allt själv. Hon spelar piano och kompas av åtta andra musiker, bla Kim Gunneriusson trummor, Joakim Saarenpääl bas och Jonas Högberg gitarr. Johanna är sånglärare på Borås Kulturskola.

Man riktigt känner hur kreativiteten flödar, varje stycke är inte något annat likt och det är mycket spännande och medryckande. Alltså vilken debut! Det går inte att placera henne i någon genre men hon påminner mej om en tidig Regina Spektor och lite av en tidig Tori Amos – dom spelar ju också piano på ett uttrycksfullt och spännande sätt. Glömde säga att hon har en fantastisk vacker och mäktig röst.

Inlyssningsspår? Tja, det är bara fem spår så det är en bra början. Vi får väl hoppas på en fullängdare.

Börje Holmén

23

01 2017