Posts Tagged ‘Börje Holmén’

Amerikansk progg

steve mednick2

Steve Mednick ”Root Of The Sun” / ”Ceremony Of Innocence” (Cottage Sound/Hemifrån)

Första gången jag hörde Steve Mednick var 2011 när jag här på sidan recenserade hans åttonde album Immigrants…And Other Americans. En mycket bra skiva. Han har nu fortsatt på den inslagna vägen och släppt sin elfte och tolfte cd. Med sig har han Eddie Seville – vän, multimusiker och producent (han medverkar på alla de fem cd-skivorna jag har). Jag tyckte då att han var en icke-sångare men numera har jag ändrat uppfattning och tar honom till mej med hull och hår. Ungefär som med Dylan. Jag tyckte att även han var lite väl nasal till och från, men man vänjer sig.

Steve har lite svårt att hålla tonläget ibland vilket påminner mig om John Cipollina, sångare och gitarrist i Quicksilver Messenger Service. Han höll heller inte tonerna alla gånger – inte ens på gitarren, det förlät jag honom också. Men känslan fanns kvar och det samma gäller Steve Mednick. Det är en ganska ovanlig fågel som är svår att sätta etikett på och jag kommer att tänka på Neil Youngs skiva Living With War. Samtidigt tycker jag att han låter en del som Nationalteatern med Ulf Dageby och skulle isåfall motsvara amerikansk progg. Steve skriver allt material själv och det är täta texter som berör och hans musiker i studion förgyller det hela. Det är med dessa skivor som med dom andra att dom vinner på att lyssnas. Finns på YouTube och på Spotify men där hittar man bara hans tidigare skivor.

Beträffande Root Of The Sun kan man börja med A Wanted Man och på Ceremony Of Innocence så inled gärna lyssningen med A Secret Chord.

Börje Holmén

16

03 2017

Låter snarlikt Judy Collins

wendy

Wendy Webb ”Step out of Line” (Spooky Moon/Hemifrån)

Singer-songwritern Wendy Webb har släppt sitt femte studio album. Med sig i Aberdeen Studio Nashville TN har hon Wayne Jackson från Memphis, Horns/trumpet, Jim Horn saxofon, David Grissom elektrisk gitarr, Dan Dugmore pedal/gitarr mm. Mark T Jordan keybord mm. Ron Kasinski trummor, David Pomeroy bas, Jonathan Yudkin cello, Larry Chaney elektrisk gitarr, Willie Weeks bas, Vince Santoro trummor, Dennis Matkosky keybord. Wendy sjunger och spelar akustisk gitarr och elektrisk piano hon är självlärd på båda instrumenten. Hon bor i Minnesota och arbetar som frilansjournalist och drömmer om att skriva romaner. Mark Keller och Wendy har tillsammans skrivit allt material utom Bob Dylans Girl From The North Country.
Wendy låter snarlikt Judy Collins men med en vacker ljusare röst och ett stort självförtroende. Musikerna vid inspelningen förstärker låtarna på ett föredömligt sätt och lämnar utrymme för varandra. Efter att ha lyssnat på skivan ett antal gånger så växer den mer och mer. Det som drar ner betyget är covern Bob Dylans Girl From The North Country som inte lyfter till originalets nivå. I övrigt en alldeles utmärkt start på musikåret. Att börja med: Talk To Me, Step Out Of Line, Freedom.

Börje Holmén

09

02 2017

Rösten är rena njutningen

kellys lot

Kelly’s Lot ”Bitter Sweet” (Hemifrån)

Kelly’s Lot är Kelly Zirbes på sång, Perry Robertson gitarr, Rob Zucca bas, Matt McFadden trummor, Sebastian Sheehan Visconti keybords, Bobby Orgel dobro och Bill Jonston klarinett. Bandet bildades 1996 och har turnerat i USA och England. Dom har nu släppt sin elfte skiva. Det är blandade genrer som Americana-Roots och Rock-Blues.

Kellys röst är en njutning att höra, hon påminner lite om Melanie Safga Schekeryk och ibland om Linda Thompson. Har man spelat ihop i över tjugo år blir det ett ”tight gäng” och det låter riktigt bra. Kelly har skrivit allt men har haft hjälp av Perry Robertson på tre låtar och på Rice Above märker man tydligt att Perrys gitarrspel är påverkat av Lynyrd Skynyrds Free Bird och det är klart att sämre influenser kan man ha.

Låtar att börja med: Come Home, Rice Above och Colours Of December.

Börje Holmén

06

02 2017

Alltså vilken debut!

johanna lillvik

Johanna Lillvik ”Johanna Lillvik” (Paraply/Hemifrån)

Johanna Lillvik kommer från Borås och jobbar som sånglärare på stadens kulturskola. På hennes debut-EP har hon skrivit och producerat allt själv. Hon spelar piano och kompas av åtta andra musiker, bla Kim Gunneriusson trummor, Joakim Saarenpääl bas och Jonas Högberg gitarr. Johanna är sånglärare på Borås Kulturskola.

Man riktigt känner hur kreativiteten flödar, varje stycke är inte något annat likt och det är mycket spännande och medryckande. Alltså vilken debut! Det går inte att placera henne i någon genre men hon påminner mej om en tidig Regina Spektor och lite av en tidig Tori Amos – dom spelar ju också piano på ett uttrycksfullt och spännande sätt. Glömde säga att hon har en fantastisk vacker och mäktig röst.

Inlyssningsspår? Tja, det är bara fem spår så det är en bra början. Vi får väl hoppas på en fullängdare.

Börje Holmén

23

01 2017

60/70-talskänslan

citizenk

Citizen K ”Second Thoughts” (Paraply/Hemifrån)

Citizen K är Klas Qvist och han har samlat några musiker och spelat in 23 egna låtar med några mellanspel som övergångar till nästa stilbyte. Han sjunger och spelar de flesta instrument själv men har hjälp av  Tobias Walka som är producent och som även spelar bas och andra instrument.  Medverkar gör också Emma Augustsson på cello, Kim Gunneriusson på trummor, Annika Larsen på stämsång, Christer Rudmyr på elgitarr, Anders Nilsson Keybords och Berra Karlsson Steel Guitar. Detta är Klas Qvist tredje fullängdare efter ”Carried Away” och ”Meet Citizen K”. Den här skivan är tungt influerad av 60/70-talsmusik (det mesta engelsk), ingen nämnd ingen glömd. Skivan har fått lysande recensioner.

När jag första gången lyssnade igenom denna dubbel-CD blev jag mycket imponerad och glad över den höga nivån och den starkt influerade 60/70-talskänslan. Klas har lyssnat mycket på engelsk pop från den tiden då den fullkomligt exploderade . Men jag tror att han även har andra influenser från senare tid också såsom Midlake och Syd Arthur mfl.

Låtar att börja med: cd 1 Train Of No Forgiveness och King Of Second Thughts cd 2 In Holland och Something Truly Magic

Börje Holmén

19

01 2017

Livfull berättarglädje

Jesse-DaytonTitel-Revealer

Jesse Dayton ”The Revealer” (Blue Elan/Hemifrån)

Jesse Daytons karriär startade och tog fart på åttiotalet när han spelade på en klubb i Beaumont, Texas. I publiken satt Clifford Antone och han gav Jesse en inbjudan att komma till Austin och spela på Anton. Clifford var den som upptäckte Stevie Ray och Jimmie Vaughan, Doyle Brahall Sr och Jr och nästan alla andra gitarrister från Austin. Jesse har spelat på Waylon Jennings skivor och på Willie Nelsons men även på Johnny Cash. Jesses första soloskiva kom 1995, Racin Cain. Jesse har precis avslutat en turné ombord på ”The Outlaw Country Cruse” tillsammans med bl a Lucinda Williams och Steve Earle.

Jesse blandar friskt mellan country och rock med ett ganska annorlunda gitarrspel och hans sångstil låter ibland som John Hiatt och ibland som Delbert McClinton men oftast som Ken ”Omar” Dykes och hans Omar and The Howlers. Omar drar ju åt blues/rock medan Jesse drar åt country/rock. Skivan genomsyras av en livfull berättarglädje med täta texter vilket gör den till en glad upplevelse.

Låtar att börja med: Eatin’ Crow and Drinkin Sand’, ‘Take out The Trash’ och ‘Daddy Was a Badass’.

Börje Holmén

06

12 2016

Bra sväng

mystix300

The Mystix ”Rhythm And Roots” (Hemifrån)

Rhythm And Roots är sexmannabandet The Mystix femte album som spelas flitigt på radiostationerna i USA och i Europa. Det här är ett livfullt liveband med en bred repertoar i Americana rootsgenren.

Det svänger riktigt bra mellan varven, inte minst tack vare fiolspelet och det härliga tunga tryck som bandet har på detta livealbum. Sångaren påminner om Roffe Wikström både i röstläget och i vibratot.

Jag är inte så svag för coverversioner av Bob Dylans musik. Han är nog bra själv men här finns ett utmärkt exempel på motsatsen i To Ramona. Andra bra låtarpå detta fullmatade album är A Lifetime Worth Of The Blues och Boppin’ The Blues.

Börje Holmén

25

10 2016

Som om Uncle Tupelo har återuppstått

june star

June Star ”Pull Awake” (Hemifrån)

Andrew Grimm är sångare, gitarrist, textförfattare och frontfigur i Juni Star. Han har hållit igång bandet i 17 år och under den tiden har det hunnit bli 11 skivor. Genren är americana med mycket elektrisk rock.
June Star låter väldigt likt ett av mina favoritband Uncle Tupelo som sedermera ombildades till Wilco. Grimm låter mycket likt dåvarande sångaren i Uncle Tupelo och Wilco, Jay Farrar.
Pull Awake är en riktigt bra skiva, det känns som Uncle Tupelo har återuppstått. Skall man framhålla någon låt blir det väldigt svårt eftersom alla låtarna är riktigt bra.

Börje Holmén

17

10 2016

Akustisk Bluegrass

coal porters 6

The Coal Porters ”No 6” (Prima/Border)

The Coal Porters bildades i Los Angeles men flyttade till London och skapade på 2000-talet sitt eget sound, akustisk Bluegrass med nya undertoner av Americana. The Coal Porters är: Neil Robert Herd (gitarr och sång), Paul Fitzgerald (banjo och stämsång), Sid Griffin (mandolin), Andrew Stafford (kontrabas) och Kerenza Peacock (fiol och sång). No 6 är deras fjärde album och bandet har turnerat inför stor publik i USA, Frankrike, Irland, Norge och Hultsfred i Sverige.

The Coal Porters har alla ingredienser man kan förvänta sig om man gillar akustisk Bluegrass med inspiration från 1920-talet. Själv är jag kanske lite ljummen för Bluegrass i största allmänhet men Hayseed Dixie, Steve Earle och The Coal Porters utgör undantagen. Första gången jag hörde The Coal Porters var deras förra utmärkta skiva Durango där jag blev mycket förtjust i deras instrumentsättning. Det nya albumet når inte riktigt upp till föregångaren men har en del riktigt bra låtar såsom: Unhappy Anywhere, The Old Style Prison Break och Another Girl-Another Planet.

Börje Holmén

11

10 2016

En av årets bästa

piasa bird

J Hardin ”The Piasa Bird” (Hemifrån)

John Everett Hardin kommer från en småstad vid Mississippifloden och flyttade senare till delstaten Wisconsin. Han spelade in två album mellan 2005 och 2011 och turnerade runt i USA under alias-namnet Everett Thomas. Inför inspelningen av detta sitt tredje album och lite för att bibehålla den musikaliska äktheten i musiken så bad han vännen och Mid-westerntrubaduren Hayward Williams om hjälp och de har samlat ytterligare några musiker i studion.

John är en singer-songwriter som påminner en del om Neil Young och A.A. Bondy men har sin egen stil. Jag blev glad från första stund när jag lyssnade och den glädjen sitter i fortfarande efter ett antal spelningar. Glädjen består i första hand av att hitta en för mig helt okänd artist. För det här är verkligen en artist som så finstämt och vackert framför sina poetiska stycken. Sammanfattningsvis en av de bästa skivorna jag hört i år.

Låtar att börja med är: Drifter, Calypso, Woman Like You men fortsätt och lyssna på de andra.

Börje Holmén

08

09 2016