”Taste Of Chaos”, Hovet, Stockholm 091211+Scandinavium, Göteborg 091212

 

Maylene And The Sons Of Disaster (ej betygsatta)
Every Time I Die 2,5 av 5
Dead By April 1,5 av 5
Killswitch Engage 3,5 av 5
In Flames 4,5 av 5

In Flames: Anders Fridén (i bakgrunden Daniel Svensson)

Anders Fridén, In Flames (i bakgrunden Daniel Svensson)

In Flames eldade på inför fullsatta arenor

Superlativen räcker nästan inte till för att beskriva de fullträffar till konserter som In Flames bjöd på när Taste Of Chaos-turnén anlände till Sverige. Kolla bara in den här enastående låtlistan:
 1. Cloud Connected
 2. Embody The Invisible
 3. Pinball Map
 4. Delight And Angers
 5. Disconnected
 6. The Chosen Pessimist
 7. Trigger
 8. The Hive
 9. Only For The Weak
10. Artifacts Of The Black Rain
11. March To The Shore
12. Come Clarity
13. Leeches
14. Alias
15. Mirror’s Truth
16. The Quiet Place
17. Take This Life
18. My Sweet Shadow
(samma låtlista båda kvällarna)

In Flames: Björn Gelotte

Björn Gelotte, In Flames

Ja, med en låtlista som varierar mellan 4-5 i betyg per låt så känns betyget 4,5 hur givet som helst. Lägg till en imponerande mängd pyro i form av bomber och eldsflammor etc. minst i klass med Kiss när dom showar som mest. Mycket, mycket imponerande. Och det var kul att konstatera att (film)pauserna mellan en del av låtarna fungerade bra, vilket inte var fallet den kylslagna natten på Sweden Rock Festival.

Minus då? Enligt undertecknad tre (små)saker; Anders röst lät sliten i Stockholm, bandmedlemmarna såg aningens turnétrötta ut och fantastiska Reroute To Remain spelades inte.

Angående Reroute To Remain så funderar jag på varför den aldrig eller åtminstone mycket sällan spelas live; är den för tråkig eller rentav för svår att spela? Kanske får jag aldrig svar på den frågan… Att publiken inte skulle vilja höra den ser jag som uteslutet. Att jag känner så starkt för låten är för att jag en arbetskväll för några år sedan strölyssnade på radion och plötsligt fick en skön käftsmäll i form av just densamma, vilket i det ögonblicket innebar min första bekantskap med In Flames och början på en härligt omtumlande kärlekshistoria i musikens värld.

Nåja, åter till saken; att få vara med om ett av In Flames absolut största – om inte det största – ögonblick hittills i karriären, att som ”hemmagrabbar” headlina i Scandinavium är något som jag kommer att minnas för alltid.

Jag ser självklart redan nu fram emot nästa In Flames-skiva och turné. Synd bara att det lär dröja ett tag… In Flames går det aldrig att få nog av (jag har sett dom fyra gånger på A Sense Of Purpose-turnén).

En personlig höjdpunkt för undertecknad var när jag utanför Scandinavium träffade comebackande Jesper Strömblad (som spelade dom två sista låtarna i Stockholm och Göteborg). Och han visade sig vara en mycket sympatisk kille. Kul att se honom tillbaka där han hör hemma; på scenen!

Killswitch Engage: Adam Dutkiewicz

Adam Dutkiewicz, Killswitch Engage

De andra banden då? Jo, här följer en sammanfattning:

Every Time I Die
Överraskade positivt med sin aggressiva (i synnerhet sången) och också ganska melodirika metal. Dock skulle upplevelsen förhöjas på en svettig rockklubb.

Dead By April
Bandet som det är inne att tycka illa om, i alla fall om man ska döma av buropen då dom gick på scenen. Med tanke på förutsättningarna gjorde bandet det dom ska – bet ihop och spelade. Men vad hjälper det när alla låtar är uppbyggda enligt samma mall; blanda growl- och skönsång, lägg in ett och annat tungt parti för headbanging och krydda med keyboardslingor här och där. Jag säger; fler tunga partier, mer growlsång och håll skönsången nere till ett minimum = jubel när dom går på scenen. Det finns stor potential i bandet och förhoppningsvis blandas ingredienserna bättre i framtiden…

Killswitch Engage
Kan man vara en seriös musiker och samtidigt skutta runt på scenen och skrika svordomar och annat i mikrofonen lite då och då? Javisst, i alla fall om man heter Adam Dutkiewicz (gitarr och sång) och spelar metalcore av yppersta klass. Bandet har flera ess i katalogen varav några av godbitarna som spelades var My Curse, Reckoning och Starting Over. Men största jublet gick till den avslutande Dio-covern Holy Diver.

Text och foto: Magnus Bergström

Fotnot: Betygen gäller för båda konserterna.

Comments are closed.