Posts Tagged ‘v.5’

Välformulerat och poetiskt

Carl-Johan Vallgren Nattbok (Metronome/Warner)
Carl-Johan Vallgren ”Nattbok” (Metronome/Warner)

betyg 4

På en liten scen i Karlstad inför en hänförd publik konstaterade Carl-Johan Vallgren tidigt på kvällen att den här novemberkvällen  kommer att bli mörk och tung på många sätt. Han syftade inte bara på den höstmörka vägg som tonade upp sig utanför fönstret på Café August, utan också på sitt nya album Nattbok som han framförde i stort sett i sin helhet denna kväll.

Men vi fick också stifta bekantskap med en makalös skicklig estradör, vars  fyndiga svarthumoristiska mellansnack skulle få de flesta av alla svenska så kallade stå-upp-komiker att byta yrkesbana. Han var också en betydligt bättre sångare än vad jag hade väntat; som kunde bära fram sina egna långa episka texter om utanförskap, ond bråd död och egendomliga drömsekvenser.

Carl-Johan Vallgren har också  förmågan att få till bra melodier som hjälper till att lyfta fram texten. Inledande Bortom Den Stora Bron är en historia som fortsätter att engagera när låten är slut. Man sitter och funderar på hur det gick sen, på hur många sätt historien kunde ha slutat. Berättelse I En Park, Drömsekvens Kl. 03.42, Jag Vet vem Som Gjorde Det och tio minuter långa En Hälsning från En Pojke (Ukraina 1941) berättar historier mellan mardröm och verklighet. Historier som kunde vara filmsekvenser eller noveller. Carl-Johan Vallgren är kanske mest känd som författare och är texterna är verkligen välformulerade, ordrika och poetiska. Melodierna är lätta att ta till sig och tenderar ibland att likna både Lundell och Peter Le Marcs bästa.

Vill du inte ta dig an Nattbok tycker jag att du hugger tag i hans romaner Den oändliga kärlekshistorien och Kunzelman vs. Kunzelman. Rekommenderas varmt på alla sätt.

Bengt Berglind

Tags:

06

02 2011

Industriell black metal som tänjer på gränserna

Aborym Psychogrotesque(Season of Mist/Sound Pollution)
Aborym ”Psychogrotesque”(Season of Mist/Sound Pollution)

betyg 3.5

Småäckliga introt ”I” innehåller inte bara ljud från instrument utan också från insekter… Sedan öser det igång med vindsnabba ”II” som kör över allt i sin väg likt ett höghastighetståg ur spår.

Snabb som få är också ”III” men stannar också upp ibland och kryddas av finfina keyboardtrudelutter. Skivans bästa låt i konkurrens med ”V” som – åtminstone inledningsvis – är rena rama gothlåten.

Överhuvudtaget känns det som att Aborym har målsättningen att tänja på black metal-gränserna. Med en stor portion industriella inslag. Till viss del lyckas man också med det. Inte minst när det gäller den väl avvägda mixen av ultrasnabbt med growlsång respektive mycket långsamt med pratsång. Ordet progressivt är i dessa dagar ett slitet uttryck för att beskriva musik, men som alla hårdrockare vet så har italienska band en förkärlek för just progressiva inslag och Aborym är inget undantag. Lyssna bara på avslutande ”X”: det händer mycket under 14 minuter och 36 sekunder.

Att hitta likheter med andra band är inte det lättaste, men ett namn som dyker upp i skallen är Cradle Of Filth (men personligen föredrar jag Aborym).

Det som fäller plattan i kampen för att nå högst på black metal-tronen och därav vara djärvast av dom alla, är det faktum att helhetsintrycket är alldeles för splittrat. Bättre lycka nästa gång… Att bandet har förutsättningar för stordåd är det nämligen ingen tvekan om.

Magnus Bergström

Tags:

06

02 2011

Kommer undan med bravur

Evan Westerlund Still Crazy (Rootsy/Warner)
Evan Westerlund ”Still Crazy” (Rootsy/Warner)

betyg 4

Evan Westerlund har gjort som så många andra - åkt till staterna för att få rätta feelingen. Att spela country idag är inte lätt, det blir rätt ofta ”dansbandscountry” av det hela. Inte många klarar av det men Evan kommer undan helskinnad.

Det är näst intill med bravur. Det låter inte svensk country över det och det är jag tacksam för. Det skulle lika gärna blivit Lasse Stefanz goes country. Framför allt låter det inte skånsk country, det är jag också tacksam för. Det är nästintill Alan Jackson-klass på “Still Crazy”.

Mattias Ransfeldt

Tags:

05

02 2011

Bay Area-thrash med finess

Death Angel Relentless Retribution (Nuclear Blast/Warner)
Death Angel ”Relentless Retribution” (Nuclear Blast/Warner)

betyg 4

Jaaaaaaaaaa! Jag vill bara skrika rakt ut av glädje när jag hör inledande thrashmonstret Relentless Retribution. Death Angel är tillbaka på allvar och det är tydligt att dom vill att vi lyssnare ska förstå det.

Basen mullrar, gitarrerna är ettriga, trummorna driver på och sången är vass. Det går inte att låta bli att jämföra med Forbidden, men personligen tycker jag att DA är aningens vassare.

Det som skiljer DA från andra Bay Area-band är dom snillrika arrangemangen, lyssna exempelvis på magnifika Claws In So Deep. Den låten framstår för varje lyssning allt mer som en av bandets absoluta karriärhöjdpunkter. Den är helt enorm!

Individuellt går det inte att bortse ifrån att sångaren Mark Osegueda läter bättre än någonsin. För bevis är det bara att lyssna på Into The Arms Of Righteous Anger, vilken ger honom chansen att visa upp flera sidor av sångregistret.

Produktionen är in your face, det vill säga livekänslan är påtaglig och det är inga fel. Men det är ändå just produktionen som är det enda minus jag kan hitta med skivan. Jag kan nämligen inte låta bli att tänka på hur det här skulle låta med en ”luftigare” produktion. Det skulle kunna höja musiken till en ännu högre nivå. Tror jag…

Hur som helst; Relentless Retribution är teknisk thrash av yppersta klass som visar att genren fortfarande utvecklas samtidigt som den är fast förankrad i rötterna. Mycket tack vare veteraner som DA. Behöver jag säga mer? Nej, jag tänkte väl det. Enjoy!

Magnus Bergström

Tags:

05

02 2011

Andra släppet är en besvikelse

Grinderman ”Grinderman 2” (Mute/Playground)

betyg 2.5

Efter att ha kikat på videon till låten ”Heathen Child” så var jag bombad med tankar kring Nick Cave och Grindermans kommande skiva. Men tyvärr blev entusiasmen kortvarig. Grinderman 2 är inte på samma nivå som singeln.

Jag är själv en fantast när det gäller just Nick Cave och följer hans verk med glädje. Det har varit roligt att lyssna till Grinderman och deras galna, rockiga låtar. Cave är en av de där musikerna som jag har mest respekt för av alla, eftersom han kan göra precis vad som helst och få till det. Han är en kreatör och formare av musik utan dess like.

I Grinderman 2 försöker man skapa ett liknande koncept som första skivan med galna och svängiga texter men lyckas inte alls. Det blir väldigt repetitivt och aningen släpigt. Det känns som att Cave och grabbarna inte själva visste vad de skulle göra med sitt material. De hade några bra låtar och resten blev precis som för många andra band, halvfärdiga. Det är svårt att peka på låtar som utmärker sig vilket är ett dåligt tecken.

Jag anser att om man slår ut hela skivan får man något så nära mitten som man kan komma. Det är givetvis sant att man kan lyssna till hela skivan, men frågan är varför man inte bara slänger på en annan Cave-skiva istället. Att skaffa sig singeln ”Heathen Child” är givet men resten går att passa. Och när jag säger att skivan är mellanmjölk är jag besviken, för jag har blivit bortskämd med allra högsta nivå när det kommer till Cave och hans musik. Det bör ligga i topp nästa gång för annars tror jag att Grinderman är ett avslutat kapitel. Det är åtminstone vad jag anser.

Ricky Löfqvist

Tags:

04

02 2011

Teknisk progressiv death metal

Atheist Jupiter (Season of Mist/Sound Pollution)
Atheist ”Jupiter” (Season of Mist/Sound Pollution)

betyg 3.5 
 
Steve Flynns trumspel. Oavsett vad jag skriver nedan för att beskriva skivan så är det ändå trumspelet som är i förgrunden på Jupiter, signerad amerikanska death metal-veteranerna Atheist. Det är sköna fills till höger och vänster = svängigt som tusan.

Det är 17 år sedan Floridabandets senaste skivlivstecken och kanske är det därför känslan av ett hungrigt band infinner sig redan efter några minuters lyssning.

Som vanligt är det tekniskt värre och progressivt. Och mycket hårt. Närmast till hands att jämföra med är antagligen Sadus. Men tankarna går även till band som Death (snabbheten), Meshuggah (hårdheten och ideliga taktbyten) och Cynic (övriga ”udda infall”).
Sången av Kelly Shaefer är bra men är för ”ren” för min smak (till den här typen av musik) och det är det som gör att betyget inte blir högre, för growl skulle enligt mig passa mycket bättre.

Skivans låthöjdpunkter är dom två sista låtarna, vilket är överraskande i och med att ”alla” skivor traditionellt börjar starkt för att sedan – oftast – tappa lite mot mitten och/eller slutet. Låtarna det handlar om är When The Beast som blandar fart, tyngd, finess och hårresande gitarrslingor på ett svåröverträffat sätt och Third Person som på ett övertygande självklart sätt blandar death metal med jazziga tongångar.

Atheist är inget för den genomsnittlige metallyssnaren, men finns intresse för en skiva som garanterat växer för varje lyssning (läs nya upptäckter av taktbyten och annat smått och gott) så är det inget att tveka på, för då ska Jupiter inhandlas omedelbums.
 
Magnus Bergström

Tags:

04

02 2011

En röst färgad av livserfarenhet

Marianne Faithfull Horses and High Heels (Naive/Playground)
Marianne Faithfull ”Horses and High Heels” (Naive/Playground)

betyg 3

Populärmusikens grand old lady Marianne Faithfull har levt ett mångskiftande liv och gjort det mesta vid det här laget, en slags ikon i sin egen rätt. Genombrottet kom 1964 med en version av Rolling Stones ”As Tears Goes By” (som Stones släppte senare), vilken blev en hit både i England och USA. En del av berömmelse tillkom att Faithfull också var flickvän till Mick Jagger.

Faithfull sjunger i de låga registren och har nuförtiden en röst med en ruffig touch som färgats avsevärt av den gedigna livserfarenheten. Ibland kan man inte låta bli att associera till Leonard Cohen. Det finns en renodlad äkthet hos Horses and High Heels, men samtidigt saknar jag en viss dynamik och temperament.

Henric Ahlgren

Tags:

03

02 2011

Lovande röst, ojämnt material

Miriams Well Indians & Clowns (Buckin Salvior Recordings)
Miriam’s Well ”Indians & Clowns” (Buckin Salvior Recordings)

betyg 2.5

Miriam’s Well är en singer songwriter och har släppt sitt fjärde album. Hon är en ny bekantskap för mej. Det är med blandade känslor jag lyssnar, för jag tycker att hon har en lovande röst men att materialet är ojämnt och låter ibland väl så ansträngt. Det finns ändå några ljuspunkter så som huvudspåret ”Indians and clowns” samt ”Stay” och den suggestiva ”Waiting on a plane”.

Börje Holmén

Tags:

03

02 2011

Heavy metal med melodi och kraft

Mean Streak Declaration Of War (Black Lodge/Sound Pollution)
Mean Streak ”Declaration Of War” (Black Lodge/Sound Pollution)

betyg 3.5

Svenskarna i Mean Streak har ett ”tyskt” heavy metal-sound med melodi och kraft och allsångsvänliga refränger. En jämförelse med Hammerfall känns självklar och det är enligt undertecknad en mycket positiv jämförelse.

Declaration Of War (en fartfylld inledningslåt) och In For The Kill (med skivans bästa refräng) skulle platsa på valfri Accept- och/eller U.D.O.-skiva. Fram till sjätte låten No Mans Land (tyngst på skivan och kryddad med läckra orientaliska melodislingor) håller skivan allra högsta kvalitet och är så långt en klockren betygsfyra.

Men på skivans andra halva blir helt enkelt för mycket av samma sak och en viss mättnadskänsla infinner sig tyvärr. Tur då att avslutande The Oblation bryter autopilot-läget med hjälp av tempoväxlingar och suverän sång i olika tonlägen.

Sammanfattningsvis är Declaration Of War en stark skiva (bandets andra) och beviset på att Mean Streak är här för att stanna.

Att bandet lämpar sig alldeles utmärkt för allsång råder det igen tvekan om. Så kom igen; lyssna på skivan på hög volym i stereon och dra igång ett party som grannarna sent ska glömma!

Magnus Bergström

Tags:

02

02 2011

Klassisk heavy metal

Ross The Boss Hailstorm (AFM/Sound Pollution)
Ross The Boss ”Hailstorm” (AFM/Sound Pollution)

betyg 3.5

Jojo, nu är Ross The Boss (ex-Manowar) tillbaka i en musikvärld där han hör hemma: klassisk heavy metal. Under en lång period var den här typen av musik ointressant för den gode Ross The Boss, men han har uppenbarligen ändrat sig (bra det).

Kingdom Arise är bandets – för det är ett band och inte ett soloprojekt – andra skiva och redan efter några sekunder av inledande introt I.A.G. låter det i mina öron som starten på en Manowar-skiva. Den känslan blir inte mindre när sångaren Patrick Fuchs tar ton, då han bitvis låter som Eric Adams (Manowar) tvillingbroder. Men framför allt är det alla tunga gitarriff som för tankarna till Manowars tidiga alster. Ja, Kingdom Arise låter faktiskt i mångt och mycket som en logisk uppföljare till nämnda bands Kings Of Metal (1988).

Men trots påtagliga likheter med Manowar står bandet på egna ben, i och med att det till 100% handlar om klassisk heavy metal utan andra (pompösa) sidospår.

Personliga låtfavoriter är Kingdom Arise, Hailstorm och Empire’s Anthem. Mindre bra låtar är Crom och Behold The Kingdom som mest bara maler på utan att åstadkomma något som bibehåller mitt intresse. Det ska dock sägas att Behold The Kingdom innehåller ett av skivans absolut bästa gitarrsolon.

Det är glädjande att konstatera att Ross The Boss hittat nya ”brothers of metal”. Och med lite tur kanske vi kan få se/höra bandet live här i Sverige framöver, kanske på någon festival sommaren 2011…

Magnus Bergström

Tags:

02

02 2011