nyaskivor.se

Marko Hietala ”Roses From The Deep” (Nuclear Blast)

Marko är i första hand känd för sina många år i Nightwish* vilket antagligen kan kännas jobbigt emellanåt och vi kan förmoda att det känns befriande att åter igen sitta i förarsätet och gå loss på helt eget material.

Det är lätt att konstatera att den gode Marko är något av en kameleont, eftersom Roses From The Deep och dess tio låtar spretar en hel del och är svår att genrebestämma. Innovativt är ordet för han går helt klart sin egen musikväg och som lyssnare får jag känslan av att han idag är en lycklig man på rätt ställe i livet och skapar musik för sitt eget nöjes skull.

Frankenstein’s Wife är lite av en smygaröppning i form av svängig 70-talshårdrock kryddat med en lagom halvskruvad låttext.

Left On Mars är en duett med ingen mindre än Tarja Turunen (ex-Nightwish) och är föga överraskande en pampig historia med extra allt och är utan tvekan en fullträff. Att deras röster passar tillsammans vet vi sedan tidigare och den här typen av låt är klockren för duon och växer för varje lyssning.

Two Soldiers är en duett med Tuomas Wäinölä (som är med i Markos band) och rösterna får ta stor plats eftersom de enbart ackompanjeras av stråkar och en och annan akustisk gitarrslinga. Ett smart drag för att låta texten hamna i förgrunden – för att inte tala om deras uttrycksfulla röster.

Dragon Must Die har en grundmelodi med stark folkmusikkänsla och svänger som bara den. Det låter dessutom som att Marko har haft extra kul när han sjungit in den för han trycker rejält på enstaka ord och inlevelsen är hundraprocentig rakt igenom.

The Devil You Know bjuder på westernkänsla i verserna men byter spår till ren hårdrock i refrängerna och det greppet fungerar alldeles utmärkt. Från att till en början ha varit lite tveksam till låten är den nu lite av en favorit – så kan det gå! Synd bara att det typiskt ”hårdrockiga” gitarrsolot förstör lite av stämningen.

Impatient Zero stoltserar med skivans smaskigaste refräng och detsamma gäller de skönt gungande verserna. Anrättningen toppas med skivans fiffigaste gitarrspel för att landa i en låt som är med och tampas om en pallplats i matchen om skivans bästa låt.

Roses From The Deep avslutar i stor stil. En stämningsfylld och väldigt välskriven melodiös hårdrockslåt med starka och lättillgängliga progressiva inslag i form av stråkar. Som grädde på moset levererar Marko sin klart bästa sånginsats någonsin. Hans röst är i alla sammanhang alltid omedelbart igenkänningsbar och att han inte låter ”skolad” ger en svåremotståndlig extra personlig touch.

På låtminuskontot hamnar Proud Whore som även om den har en bra refräng med en välsjungande Marko inte vinner det minsta på att titeln upprepas om och om igen. Det blir liksom lite tjatigt.

Likaså är det svårt att blunda för att Rebel Of The North är mer av samma grepp som hörs på annat håll på skivan och tar sig därmed på sin höjd upp till godkäntgränsen. Ett piggt keyboardsolo följt av ett bra gitarrdito är förmildrande men kan ändå inte reparera att låten saknar det lilla extra för att lyfta.

Det var säkert kul för Marko att sjunga på modersmålet finska, men som låt betraktat har inte Tammikuu något i toppen att göra. Istället hamnar den i samma fack som nyss nämnda Proud Whore och Rebel Of The North. Avbytarbänken med andra ord.

Höga toppar men aningens ojämnt låtmaterial med en tråd som drar mer åt det rosa än det röda gör att ett toppbetyg inte är aktuellt. Men att Roses From The Deep är väl värd att införskaffa är det inget som helst snack om.

Det blir förresten intressant att höra om han på nästa soloskiva kommer att fokusera på en mer enhetlig låtinriktning eller om det blir en fortsättning på den inslagna musikvägen med spridda skurar.

Magnus Bergström

*Marko är givetvis också känd från Tarot, Sinergy och för sina olika gästspel.

The Halo Effect ”March Of The Unheard” (Nuclear Blast)

När de minst sagt rutinerade hårdrockarna i The Halo Effect släppte sitt första skivsamarbete Days Of The Lost (2022) närmast tokhyllades den av ”alla”.

Därför känns det skönt att bara några få minuter in på uppföljaren konstatera att det inte finns minsta spår av prestationsångest. Faktum är att March Of The Unheard formligen osar av glädjefyllt musikskapande.

Inledande smockan Conspire To Decieve sätter ribban högt men får redan i andra låten Detonate pisk för här snackar vi tidsresa till ”de bästa göteborgsåren”.

Apropå att få pisk briserar en bomb vid namn Our Channel To The Darkness och då är det minsann game over för låtkamraterna. Fullt ös och ståpälsvaring utfärdas!

Den mer malande och tyngre What We Become är inte långt efter, men får se sig snuvad på målfoto i titelmatchen och detsamma gäller maffiga March Of The Unheard som verkligen lever upp till ”jobbet” som skivtitellåt.

Vi har även Between Directions som är värd en extra guldstjärna, inte minst på grund av det smakfulla stråkarrangemanget. I sammanhanget kan den ses som en ballad med Mikael Stannes patenterade rensång som får ta välförtjänst stor plats i refrängen.

Jag vill även lyfta avslutande Coda; en finstämd instrumental avslutning som ger lyssnaren möjlighet att smälta alla intryck och landa mjukt.

Minus? Den petige kan anmärka på att The Burning Point inte tillför något extra, men eftersom de flesta band i genren skulle ge vad som helst för en låt av den kalibern (gitarrsolot!) är det ändå lätt att bara tacka och ta emot.

Mikaels röst är som vanligt ett föredöme inom melodiös death metal och frågan är inte om han låter bäst i klassen – hans stämband låter helt enkelt bäst, punkt. Kanske att de har mognat ikapp med alla ”finöl” som runnit ner i strupen…

Minst lika utmärkande är de båda gitarristerna Jesper Strömblad och Niclas Engelin, vars karakteristiska melodislingor krokar sig fast och inte släpper greppet om hörselgångarna.

Låt oss heller inte glömma rytmsektionen firma Peter Iwers (bas) och Daniel Svensson (trummor) som är så tajta att de känns som en enda pulserande enhet.

Nu kan det kanske låta av det jag skriver ovan att March Of The Unheard handlar om återbruk av soundet vi alla känner till från Göteborg. Fel! The Halo Effect har helt enkelt förfinat ett vinnande recept genom att skruva upp låtskrivarreglagen till elva och klätt hela härligheten i en livfull och lagom modern ljudskrud.

Utan att överdriva är det motiverat att fråga sig om årets bästa skiva redan är här.

Magnus Bergström

Storace ”Crossfire” (Frontiers/Playground)

Det lär inte finnas någon hårdrockare som har låtit den schweiziska rocklegenden och mångårige Krokus-sångaren Marc Storace passera obemärkt. Otaliga är de låtar som 73-åringen har skänkt oss genom tiderna och varför inte rent av blicka tillbaks till 1980-års Metal Rendez-vous. Bara för att friska upp minnet en smula.

Nej, pensionering är inget som nämns i sådana här sammanhang. I synnerhet inte när den andra soloskivan Crossfire kablas ut på marknaden. Om då vän av ordning frågar sig om det är ett genreskifte i sikte så är svaret nekande. Så varför låter det precis som Krokus? Tja, varför ändra på ett vinnande koncept? Är det ens möjligt att rucka på tidens gång?

Storace har förvånansvärt upprätthållit samma utbud i mer än fem decennier nu och den som hjälper honom med produktionen och låtskrivandet här är ingen mindre än gitarristen Tommy Henriksen (Alice Cooper). Han spelar för övrigt både bas och keyboard på skivan. På stolen bakom trummorna sitter Patrick Aeby (f.d. Krokus). Det är dukat för långbord och på menyn står gammaldags hårdkokt skolrock.

Med Rock This City får vi direkt de välkända riffen – som aldrig går ur tiden – upplagda på silverfat. De nostalgiska känslorna gör sig påminda och den lättillgängliga texten gör det enkelt att sjunga med. Ett mera suggestivt tema uppstår i Adrenaline som låter de passionerade känslorna vid nära möten med kärleken blomma ut.

Vi ligger kvar på de koordinaterna när Love Thing Stealer stjäl uppmärksamheten och ger ett okonstlat ögonblick av djup. Den fiffiga ”Ahahahaha” – kören från Thunderstruck väger in den stora förebilden ändamålsenligt. Positivt och galet rockar Let’s Get Nuts vidare med ett smittande och sorglöst uppror skräddarsytt för en fullsatt arena dränkt av svett och elektrisk energi.

Den medvetet klassiskt, oförfalskade hårdrocken ger sig tillkänna i den nervkittlande Thrill And A Kiss. Rytande toner är alltid välkomna. I synnerhet när de är både luftiga och muskulösa på samma gång. Obestridligt öppnar sig We All Need The Money med drag åt Status Quo-hållet. Kanske just därför ligger min sång i refrängen någonstans där andrastämman borde ligga.

Ytterligare ett kapitel i hårdrockens bibel är adderat. Även om euforin avtar något under de sista låtarna så räcker det till och blir över. Faktum kvarstår att Storaces röst lyser med en rikedom som bara kommer från mångårig erfarenhet. Crossfire är ett album som slår en bro mellan det förflutna och nutid på ett spektakulärt sätt. De 12 spåren är lika tillfredsställande som tidlösa. Inte undra på att jag blir glad när jag står där mitt i korselden.

Thomas Claesson

Voodoo Circle ”Hail To The King” (AFM/Sound Pollution)

Om du lägger örat mot marken och lyssnar så kommer robusta rytmer galopperande mot dig. Det tysk/brittiska hårdrocksbandet Voodoo Circle fortsätter nämligen att rida på sina influenser även på sitt sjunde studioalbum ”Hail to the King”. Relevansen till de stora banden på 70 och 80-talet är markant till skillnad från den egna identiteten som är begränsad.

Det spelar emellertid inte så stor roll för det som är viktigt på det nya albumet är musiken och här ligger fokus tack och lov fortfarande på hårdrock. Det finns trots allt mycket värre saker än att bli inspirerad av kultband. Ett album som ”Hail To The King” kanske inte återuppfinner hjulet rent musikaliskt, men att sticka ner handen i skivbacken och fånga upp albumet kan vara värt mödan.

Eldsjälen och gitarristen Alex Beyrodt försöker med sin nya laguppställning att lägga till en mer modern touch här och där utan att skada eller förlora rötterna till klassisk rock. Och visst finns det musikalisk kreativitet, individualitet och laganda vilket gör att låtarna inte försvinner ut i en omloppsbana. Traditioner måste vidmakthållas och förkroppsligas med alla tillgängliga medel.

Lay Down Your Lovin’ med sina korta elektriska passager ger en karakteristisk introduktion till albumet. Utöver den storvulna gitarren ligger fokus såklart på den exceptionella sångaren David Readman. Efterföljande Let It Rock är självförklarande och lämnar ingenting åt slumpen. Den något dystrare On The Edge med sina fina pianoinstick och kvinnokörer byggs å andra sidan upp till ett episkt monster under de dryga sex minuterna den varar. Andas in andas ut Whitesnake.

Lite förvrängda gitarrskurar blir det när lager på lager med tunga rytmiska riff läggs på Sweet Little Sister. Det bluesiga åttiotalsstuket får sin prägel när sången varierar mellan musikaliskt berättande och innerlighet. Led Zeppelin lyfte en gång i tiden från ståldistriktet i Storbritannien när den brittiska bluesinvasionen hittade sitt ursprung. Inte så konstigt då att Castles Made Of Glass och Black Country fortsätter att sväva mot bergspassen i västra Himalaya bara för att plocka upp de orientaliska intrycken.

Skivknaster och orgeltoner välkomnar Stand Your Ground som vartefter den fortskrider utvecklar Deep Purple-vibbar. En barnkör hakar på Readmans uttrycksfulla röst i refrängen. Alla som har väntat på Rainbows inflytande blir serverade med Billy’s Song, Strangers In The Night och All For One. Den första och tredje låten i den skaran bär Rainbow-keyboardisten Tony Careys signatur. Båda skrevs för 25 år sedan och då var det inga problem att bygga upp en belevad atmosfärisk stadga som många band strävar efter, men få uppnår.

”Hail To The King” är ett hyllningsalbum med passion, intensitet och virtuositet anpassad till andemeningen vilket ger nyckeln till resultatet. Visst kan man vara kluven i om man skulle utelämna två eller tre av de ofta episka styckena till förmån för kortare, krispiga låtar som skulle göra albumet lite mer varierat. Det råder emellertid inget tvivel om kvaliteten på de tolv spåren med över en timmes speltid. Musikerna behöver inte gömma sig bakom de stora förebildernas frontfigurer.

Thomas Claesson

Grand Magus ”Sunraven” (Nuclear Blast/Warner)

Ibland är allt du någonsin behöver i livet ett rent riff, en drivande rytmsektion och en gudalik sångröst. Om du i samma andetag dessutom gillar raka hymner av bredbent stonerrock sammanflätad med undergångs-metal som dryper av dramatik och uppsåt. Ja, då har du kommit rätt nu. Grand Magus ger dig nyckeln till frihet.

Tre killar med säte i Stockholm frambringar heroisk metal med det oslagbara argumentet att rusa rakt in i nästa strid med draget svärd. Här är det inte frågan om att lyssna på fågelkvitter och plocka blommor på ängen. Nej, här handlar det om hjältar och monster, ära och tapperhet, seger och nederlag.

35 minuters musik räcker för att powertrion ska kunna designa vad som är ett slags konceptalbum inspirerat av den berömda anglosaxiska dikten Beowulf. En störtflod bestående av nio låtar utgör den episka berättelsen som strömmar mot dig med sådan kraft att det är omöjligt att värja sig. Putsa rustningen och gör dig redo för nu är det upp till kamp.

Så redan från den inledande låten Skybound kan du känna att den organiska kemin mellan JB Christoffersson (gitarr, sång), Ludwig Witt (trummor) och Fox Skinner (bas, bakgrundssång) svävar över en punkt som har ett enda syfte. Närmare bestämt att utstråla klassisk metal-estetik som oförvanskat leder dig till en fristad av genuin njutning.

Winter Storms är en mäktig mid-temposaga om snöstormar och inre styrka som träffar precis rätt både för sångaren och lyssnaren. Fina melodilinjer dekorerade med explosiva solon bidrar i högsta grad till detta. Den övergripande fascinationen av vargar biter sig fast i Hour Of The Wolf vars olycksbådande öppning övergår till en ogenomtränglig vägg av ljud. Precis som vi vill ha det.

Det blodtörstiga monstret Grendels ögon reflekteras plötsligt i skuggorna och frekvensen på både puls och fotsteg höjs avsevärt. Det förebådar ett spännande äventyr som med kraft arbetar sig in i ditt huvud. Finalen är magnifik och passande när den repetitiva The End Belongs To You breder ut sig. Halvvägs in i akten får Ludwig Witt nog. Såsom hjälte utnyttjar han sina sista krafter och trampar plattan i botten och attackerar hela trumsetet med glödande frenesi.

På tröskeln till 25 år av karriären och med tio fullängdsalbum under bältet träffar Grand Magus återigen målet och bekräftar sig själva som en av de viktigaste verkligheterna i den mest autentiska, uppriktiga och episka formen av heavy metal. Sunraven representerar ännu ett framgångsrikt kapitel i bandets storartade färd på en väg som fortfarande inte känner av några misstag eller motgångar.

Thomas Claesson

Skid Row ”Live in London” (Ear Music/Playground)

Låt oss börja med det tråkiga, vilket givetvis är att ”vår egen” Erik Grönwall har kommit och gått bakom mikrofonen hos veteranerna Skid Row från New Jersey, USA. Synd för nog passade han och hans röst in riktigt bra, vilket inte är det lättaste med tanke på den av nostalgiker ständigt hyllade originalsångaren Sebastian Bach.

En studio- och en liveskiva blev det och nu är alltså Skid Row-kapitlet med Erik historia och vi tar och kikar närmare på det färska livedokumentet Live in London.

Redan från start märks det att Erik trivdes som fisken i vattnet under inspelningskvällen; han låter bra och är supertaggad rakt igenom.

Faktum är att min känsla är att dagsformen var på topp hos samtliga. Det är emellanåt svårt att tro att det är ett band med många år i hårdrockens tjänst som står för underhållningen. Allt som oftast låter det istället mer eller mindre ungdomligt vitalt.

Gängkörerna är dessutom charmigt opolerade och ger extra livekänsla.

Live in London stoltserar med 16 låtar och merparten är föga överraskande mycket starka melodiösa hårdrockslåtar, varav minst en trio kan kallas moderna klassiker (Slave to the Grind, 18 and Life och Youth Gone Wild).

Det känns uppfriskande att Time Bomb från senaste skivan The Gang’s All Here (2022) är näst sist ut, vilket visar en stark tro på det egna nya materialet. Med det sagt tycker jag ändå att ganska intetsägande Tear It Down kunde ha fått ge plats åt en låt från någon av de två första skivorna.

Nu när jag tänker på det känns det mycket märkligt att Skid Row inte släppte ett rejält livedokument när de stod på toppen med Sebastian bakom mikrofonen. Men okej, de tar igen det nu och det med besked så nu ska jag inte älta det.

Till sist måste jag ge en eloge till produktionen; här snackar vi en liveskiva som verkligen låter live och inte det minsta putsad i efterhand och det ger oss lyssnare helt rätt känsla. Jag kan ha fel och det kryllar av studiopålägg, men det låter som sagt live vilket förstås alltid ska vara prio ett när det handlar om ett livedokument.

Bra jobbat av alla inblandade och hatten av för det.

Magnus Bergström

Michael Schenker Group ”My years with UFO” (Ear/Playground)

Så är det dags för något som bara har varit en tidsfråga; Michael Schenker tar kommando över UFO-låtskatten på ett sätt som bara han kan.

Skivsläppet firar att det i år är inte mindre än 50 år sedan (!) som han erbjöds en plats i bandet. Time flies…

En och annan röst har hörts om att My years with UFO bara handlar om att bjuda på skåpmat i ny förpackning. Jag förstår den inställningen, men för den som tar sig tid att lyssna igenom skivan framgår det av Michaels inspirerade gitarrspel att han diggar låtarna skarpt – det är prio ett för undertecknads del.

Men visst är inte allt guld som glimmar. Jag kan störa mig lite på att låtvalet hade kunnat vara aningens ”roligare” och dessutom blir intrycket lätt splittrat med olika gästsångare oavsett röstkvalitet.

Av skivans elva låtar hittar vi i mitten den undersköna balladen Love To Love, som ställer frågan om vad ända in i hela världen Axl Rose gör på dagarna istället för att sjunga och spela in ny musik? Uppenbarligen kan han fortfarande konsten att sjunga innerligt och uttrycksfullt i sin högst personliga stil. Kombinerat med Michaels gitarrspel som är så smakfullt att jag inte finner ord har vi att göra med musikmagi i upp emot åtta minuter. Mäktigt.

Sångarkonkurrensen är mördande med namn som till exempel Joey Tempest, Joe Lynn Turner, Erik Grönwall och den smått överraskande trion Biff Byford, Kai Hansen och Dee Snider.

Axls insats överskuggar samtliga men det är värt att lyfta fram Joey som nästan gör Only You Can Rock Me till sin egen men framför allt Kai Hansen som imponerar rejält i Rock Bottom.

My years with UFO skriver inte historia men bjuder på låtar som är hårdrocksklassiker och motiverar utan tvekan upprepad lyssning.

Det är långt ifrån alla skivor som bjuder på ett så här öppet mål när det gäller att stampa takten, sjunga med och ja givetvis spela luftgitarr.

Magnus Bergström

Moggs Motel ”Moggs Motel” (Steamhammer/Border)

Alla som under de senaste åren har befarat att UFO-frontmannen Phil Mogg helt skulle försvinna från scenen efter att hans band hade lagt skorna på hyllan hade fel. De efterföljande hälsoproblemen som utlöstes av en hjärtattack beseglade inte heller hans öde. Tro det eller ej, men en av de mest inflytelserika rocksångarna i världen är tillbaka och gissa vad, han sparkar hårdare än någonsin.

Eftersom musiken fortfarande pulserar i Phil Moggs blodomlopp så bildades Moggs Motel-projektet av bara farten. Han vände och vred i sitt långtgående arkiv efter outgivna låtfragment och basisten/producenten Tony Newton (ex. Voodo Six) och gitarristen Neil Carter öppnade också sina värdeskåp. Det förvandlades till idéer som föll på plats och med en tanke så god som någon skapades denna remarkabla utgåva.

I dessa tider när ett överskott av mogna äpplen dunsar i marken stup i kvarten kan öppningsspåret Apple Pie inte vara mer passande. I synnerhet inte eftersom det rör sig om gammaldags hårdrock med en vådligt drivande gitarrmelodi. Mogg sjunger fortfarande med ett svagt hån och en jordnära övertygelse för han har kommit hem mitt i sitt nya bands hårt slående attacker.

Dragningskraften i det sublima sångsamspelet med Zoe Devlin Love i Sunny Side Of Heaven gör det till en själfullt passionerat mellanhavande. Den upplyftande melodin med dess innerliga text fångar Moggs reflekterande sida. Det pådrivande temat med hög puls visar att han är full av energi och att rösten är så stor som vi känner den från förr.

Face Of An Angel strålar som en gåva från himlen sänd. Vi är nu inne i en kraftfull ballad som lyfter fram Moggs röstomfång och känslomässiga djup och med den dramatiskt vackra I Thought I Knew You kan man verkligen vara tacksam för att den brittiska härföraren fortfarande känns för levande för att någonsin sluta.

Ett lugnare och mer melodramiskt sätt att avsluta ett album på kan inte vara något annat än när den eleganta brisen från Storyville sveper in. Utfört med en till synes gränslös utstrålning som lika väl kunde ha varit ett firande av en fantastisk karriär, men nu istället låter mer som ännu ett nytt kapitel i en evig saga.

Moggs Motel lindar in teman om motståndskraft, nostalgi och konstnärlig pånyttfödelse. Den höga produktionskvaliteten fångar essensen av klassisk rock samtidigt som den integrerar moderna tekniker för att hålla ljudet pompöst och engagerande. Albumets tolv spår visar upp Moggs karaktäristiska vokala karisma och berättarförmåga som sträcker sig långt bortom gängse mallar för allmän hårdrock.

Thomas Claesson

Anvil ”One And Only” (AFM Records)

Kvalitetsgaranti och (nästan) noll musikaliska överraskningar år efter år och hela tiden med en svåröverträffad kärlek till hantverket. Det är Anvil för mig.

Koppla ur den del av hjärnan som söker musik med tvära kast och nymodigheter. Den kanadensiska trion är trion är helt klart medvetna om att pang-på-rödbetan-heavy metal är deras musikväg att vandra.

Därmed inte sagt att parhästarna Steve ”Lips” Kudlow (gitarr och sång) och Robb Reiner (trummor) varit fega genom åren, nej då. Ett par av skivorn har haft en liiiiite hårdare inriktning och ett och annat spår av en mer tidsanpassad stil. Dessutom är det inte alla som vågar lämna ut sig själva så mycket som de gör i kultförklarade dokumentärfilmen The Story Of Anvil.

Att det rör sig om duktiga musiker och att de i basisten Chris Robertson (medlem sedan tiotalet år tillbaka) har en körsångare av rang är det ingen tvekan om. Ingen solobriljerar utanför ramen vilket inte behövs när konsekventa Anvil är i farten. Låtlängderna är enligt principen inget onödigt fett. One And Only är helt enkelt tolv låtar av ”less is more”.

Genomgående är det mest slående refrängernas enkelhet; låttiteln mer eller mindre bankas in i skallen på lyssnaren. Apropå sistnämnda är Gold And Diamonds och Dead Man Shoes och Truth Is Dying på gränsen till för mycket av samma vara, men eftersom det är Anvil får det passera.

Feed Your Fantasy kändes ärligt talat som ett blekt singelval första gången jag hörde den och jag hade samma inställning en eller ett par lyssningar senare. Men… Snacka om refräng som fastnar! Till och med min son – nio år och schlagerfantast – stampar takten och sjunger med varenda gång jag spelar den. Hoppsan liksom.

Nu låter det kanske mellan raderna som att jag tycker att One And Only saknar variation men det är fel. Condemned Liberty är en riktigt hård rackare och Truth Is Dying å andra sidan en melodiös pärla.

Jag är glad över att Anvil efter 46 år (!) är aktiva och släpper skivor som är värda att lyssna på. Med det sagt är det ärligt talat många artister och skivor jag hellre lyssnar på regelbundet, men att som ”Lips” & co fylla rollen som stabil ”avbytare” är ändå inte det sämsta.

Magnus Bergström

Riot V ”Mean Streets” (Atomic Fire/Warner)

Efter lång och trogen tjänst har Riot – eller Riot V som de numera kallar sig – många fans från förr varav de flesta troligtvis har hängt med genom åren. Min egen relation till bandet är istället i princip obefintlig, eftersom de ”fallit mellan stolarna” i alla dessa år. Varför detta ”avslöjande”? Jo jag vill med det visa att det inte finns något ”bagage” när jag skriver dessa rader.

Jag gillar attityden i riviga Hail To The Warriors som verkligen har plattan i mattan, men snäppet starkare är Feel The Fire som börjar i stil med Judas Priest men snabbt tar vägen in i Riot-land; melodiös hårdrock med höj-näven-och-skråla med-refräng.

Before This Time ger mig av någon anledning starka vibbar av Helloween (kanske för att basspelet är så framträdande?)) och är om inte bäst på skivan så bra nära förstaplatsen.  Titellåten har en ”klistrig” refräng och imponerande sång av zzzz och med låtar som den här har jag svårt att tro annat än att Riot är lika starka som någonsin tidigare.

En svacka i form av mättnadskänsla uppstår mot slutet av skivan, men då dyker avslutningsduon Lean Into It och No More upp som räddande änglar och ger en vitamininjektion som heter duga. Hur många band hade valt att spara sådant kanonmaterial till avslutningen?

Mean Streets är ingen skiva som skriver hårdrockshistoria, men den förvaltar bandets arv samtidigt som den känns lagom uppdaterad och anmärkningarna på slutresultatet är få i synnerhet eftersom musiken får mungiporna att peka uppåt.

Magnus Bergström