nyaskivor.se

W.E.T. ”Retransmission” (Frontiers/Playground)

   Release: 22 januari

Julafton kommer rekordtidigt i år. Åtminstone för alla som tycker om melodiös hårdrock med klistriga refränger.

Föregångaren Earthrage (2018) imponerade stort och hamnade välförtjänt på undertecknads årsbästalista och glädjande nog är det nya alstret en naturlig fortsättning av samma höga klass.

Att W.E.T. är ihopsatt av bandnamnen Work of Art (Robert Säll) och Eclipse (Erik Mårtensson) och Talisman (Jeff Scott Soto) är en innehållsdeklaration som heter duga. Samtidigt skruvas förväntningarna upp rejält och musiken är precis så bra som förväntat.

En mycket stor del i det smaskiga slutresultatet har Jeff med sin karakteristiska och starka röst. Förutom att han har en av och på-solokarriär tjänstgör han i ”supergruppen” Sons Of Apollo och har tidigare sjungit med Yngwie Malmsteen och Talisman. För att bara nämna några av hans insatser i hårdrockens tjänst.

Bästa låten hittar vi på skivans andra halva och banne mig om inte You Better Believe It är den bästa låt W.E.T. har knåpat ihop hittills. Den har en skön rytm och en refräng som sitter direkt. Det är inte heller någon överraskning att den hade platsat på valfri Talismanskiva – vilket egentligen kan sägas om alla låtar.

Titeln ”bästa låt” är hur som helst inte lättvunnen när vi har att göra med välskrivet melodiöst hårdrocksgodis från första till sista sekunden. Ett bra exempel på det är Beautiful Game, som trots skivans bästa refräng ändå får se sig slagen på mållinjen.

Alla låtar är som sagt bra men utöver nyss nämnda duo är det fartfyllda och infallsrika The Call Of The Wild och rockiga powerballaden Got To Be About Love som förtjänar ett extra omnämnande.

Med en löjligt hög lägstanivå, som de flesta band i genren bara kan drömma om, är Retransmission mumma för öronen.

Magnus Bergström

Majestica ”A Christmas Carol” (Nuclear Blast/Warner)

Årets mest oväntade julskiva är en operabombastisk och sockersöt power metal-musikal. Tänk storslagen filmmusik till en episk sagoberättelse med obegränsade mängder av skumtomtar och glögg som tillbehör.
Med andra ord klockrent för de som sedan tidigare är förtjusta i hårdrockens okrönta kungar av julmusik: Trans-Siberian Orchestra. Det skadar heller inte att ha popikoner som Céline Dion och Michael Bolton och liknande artister som guilty pleasures.

Det är en lysande idé att göra julinspirerad power metal – en genre som av naturen nästan alltid är glad och uppåt.
Jag får vibbar av framför allt Rhapsody i deras bästa stunder men influenserna är många fler: Twilight Force, Sabaton och i viss mån Hammerfall. Hur som helst är summan av kardemumman att det låter Majestica.

Att hårdrockare ger sig på julmusik är ändå inget nytt; det finns både seriösa och plojiga partyvarianter. Majestica skiljer sig dock från de övriga tillfälliga julmusikerna med en högst egen tolkning, men också med en påtagligt stor kärlek till julen.
Som en jämförelse kan nämnas att Rob ”Metal God” Halford har släppt inte mindre än två julskivor, utan att vara i närheten av A Christmas Carol höga nivå.

De många olika sångarna ger en rejäl bredd och det låter kompetent och teatraliskt lekfullt när de framför texter som bygger på Charles Dickens klassiska julsaga A christmas carol om Ebenezer Scrooge.
De olika sångrollerna i berättelsen är ett lagarbete; alla i bandet är inblandade liksom några gästsångare vilket ger en skön teaterkänsla. Ibland låter det som att Andi Deris i Helloween har tagit över mikrofonen (A Christmas Story) för att i nästa stund passa bollen vidare till King Diamond (Ghost Of Marley).

Välkända tongångar poppar finurligt upp lite här och där.
Är det till exempel inte Jul, jul strålande jul som hörs i Ghost Of Christmas Past och en oblyg Abba-flört i The Joy Of Christmas?
We wish you a merry christmas gästspelar också i några få sekunder – i ett höghastighetstempo utan dess like.
Ett mer oväntat inslag är det urläckra symfoniska partiet som börjar ungefär två minuter in i Ghost Of Christmas To Come och som skulle passa in på valfri Dimmu Borgir-skiva.
Det vore heller inte en julskiva värd namnet om det inte förekommer rikliga mängder av klockspel och slädklockor.

Ljudbilden är fräsch med en bra balans mellan bandmedlemmarnas instrument och sång och de många orkestrala tillbehören, så hatten av för Jonas Kjellgren (Scar Symmetrym Raubtier) på Black Lounge Studios.
Omslaget signerat ”fyndet” Madeleine Andersson är färgstarkt och stilrent på samma gång. Sällan har längtan efter en vinylutgåva varit större, men där blir det tji för den släpps enbart i cd-format. Å andra sidan; önska går ju alltid…

Jag tror att Yngwie ”More is more” Malmsteen skulle digga tongångarna (om chefen/frun ger honom tillåtelse) och att det är julskivan som Tobias Sammet önskar att han själv skrivit tvivlar jag inte en sekund på.

A Christmas Carol är ett helt julbord av smaskig hårdrock så långt ifrån mörker som det går att komma och står stadigt på egna ben som ”vanlig lyssning” eller som soundtrack till julstöket.

Magnus Bergström

Voivod ”Lost machine – Live” (Century Media)

Om begreppet musikalisk progression skulle bildsättas i ett uppslagsverk skulle bilden föreställa Voivod. Att åstadkomma 15 studioskivor och aldrig upprepa sig är få band som kan skryta med, i synnerhet inom hårdrockens värld, och visst, ibland är det skönt med band som AC/DC, Running Wild och Iron Maiden i vars värld variation mest är ett skällsord, men när man vill ha lite mer finns alltid Voivod där. Ständigt i rörelse och förnyelse men ändå alltid omisskännligt voivodskt.

Denna ständiga förnyelse kan dock ställa till problem när 13 låtar ska väljas ut till en setlista eftersom den aldrig helt kan representera bandets bredd. Med detta sagt så känner jag ärligt talat en saknad efter vissa låtar, även om man ansträngt sig för att större delen av karriären ska vara representerad, men Lost Machine – Live är helt enkelt en ögonblicksbild av var Voivod är i dag, och som sådan är den solid.

Lost Machine – Live är inspelad 2019 på Quebec City Summer Fest, det vill säga bandets hemmaplan, under turnén för senaste studioskivan The Wake (2018) och för det ska bandet ha en eloge. En komplett konsert från ett enda tillfälle är alltid att föredra framför ihopklippta livedokument, och skivan lyckas fånga känslan av att vara på plats, men varför tona ned publikljudet mellan låtarna? Förutom att vara ruskigt tajta upplever jag Voivod i sin nuvarande sättning som mer harmoniskt än någonsin. Det är ett band som verkar ha genuint roligt tillsammans på scenen.

Låtmässigt tycker jag att The Prow från Angel Rat (1991) sticker ut och Pink Floyd-covern Astronomy Domine känns vitalare än någonsin. I övrigt står sig de sex låtarna från The Wake och ep:n Post Society (2016) starkt vid sidan av klassikerna och visar att Voivod är minst lika relevanta och vitala som någonsin tidigare, om nu någon tvivlat på det, och Always Moving växer i sammanhanget från att bara vara en låt till en definition. Vi är Voivod och vi vägrar stå stilla!

Jonas Andersson

Dark Tranquillity ”Moment” (Century Media)

Att efter 31 år och tolv studioskivor vara så här vitala är banne mig inte illa.
Först var min tanke att undvika modeuttrycket blackened thrash, men det finns framför allt en anledning till att det nämns här och där i snacket om Moment och det är Identical to None.
För min del fortsätter jag ändå att kalla DT:s väl genomtänkta och snyggt arrangerade tongångar för The Gothenburg Sound 2.0 – nu med extra mycket gothsvärta. Med andra ord melodiös death metal i bästa svenska västkuststil.

Mikael Stannes röst har nått sin fulla potential (?) och gång på gång får han växlandet mellan growl och rensång att låta som det mest självklara i världen. Men faktum är att få gör det så bra som han. Varenda stavelse går fram i growlandet och rensången – som får ta mer plats än tidigare – är personlig och med rätt gothkänsla som förstärks av Martn Brändströms melankoliska keyboardtongångar.
De två nya gitarristerna Christopher Amott (ex-Arch Enemy, ex-Armageddon) and Johan Reinholdz (Andromeda, Nonexist) har inte tagit sikte på något sidospår, utan har istället sett till att tåget tuffar på i den sedan tidigare utstakade färdriktningen. Det är lag före jag som gäller; här och där visar de prov på fingerfärdighet men utan att spela över.

Jämförelser med In Flames är oundvikliga (lyssna bara på Failstate) men nog är de snabbare partierna mer i stil med Mors Principium Est från Björneborg i Finland (inte Värmland).
När tempot sänks och Mikael växlar in på rensångsspåret utmärker de sig istället från – vågar jag påstå – samtliga genrekollegor och hittar en helt egen identitet. Två bra exempel på det är temposänkningen halvvägs in i Eyes of the World, som då lyfts från en stabil låt till något alldeles extra samt mäktiga avslutningen med ”balladen” In Truth Divided.

Betygsfyran är snubblande nära att höjas ett halvt eller ett helt steg, eftersom två tredjedelar av de tolv låtarna är rena rama guldet:
Transient, Identical to None, The Dark Unbroken, Standstill, Ego Deception, Eyes of the World, Empires Lost to Time och In Truth Divided.
Det är värt att notera att de bästa låtarna är jämnt fördelade över hela skivan, vilket ger en bra balans och hög lyssningsbarhet från start till mål.

Magnus Bergström

 Dream Theater ”Distant Memories – Live In London”  (InsideOutMusic)

Femton miljoner sålda skivor. Framgångsrika turnéer världen över. Två gånger Grammy-nominerade. Inspiration för ett oräkneligt antal musiker på jordklotet.

Det är imponerande.

Utgivningstakten av liveskivor är också imponerande: Distant Memories – Live In London är bandets nionde.

Denna konsertupptagning från två kvällar på ett utsålt Apollo Theatre i London i februari 2020 fokuserade på att fira tjugoåringen Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory. Skivklassikern framfördes i sin helhet från start till mål. Snacka om ett rejält firande!

De spelade också väl utvalda äldre låtar, av vilka A Nightmare To Remember är extra intressantast då James LaBrie helt logiskt valde en annan sångmelodi i Mike Portnoys ”lightgrowling”-parti.

Det blev givetvis också flera smakprov från senaste studioskivan Distance Over Time och sammantaget en minst sagt imponerande låtlista.

Låtpallplatserna delas utan tvekan ut till en ”Metropolis”-låttrio som ställde skåp och med eftertryck visade varför Dream Theater är genrens kungar:

Infallsrika Fatal Tragedy, snyftaren The Spirit Carries On och vackra Finally Free.

Bandet är föga överraskande i absolut toppklass. Visst kan delar av James insats ifrågasättas, men han tar ändå många av tonerna mer eller mindre som de ska eller på ett alternativt sätt som passar honom bättre i dagsläget. Men okej då; några enstaka toner funkar inte alls. Det är ändå härligt uppfriskande att han sjunger live och inte använder sig av förinspelad sång.

Apropå förinspelad är det däremot smått löjeväckande när John Petrucci ”sjunger” med i refrängerna. Han låter oftast som inte en utan en handfull eller ännu fler personer. Se där, den enda gången jag saknar Mike Portnoy – hans sångröst må inte vara världens bästa men den har personlighet och han sjöng alltid live (såvitt jag vet).

Mike Mangini är en fröjd bakom trummorna; lekfull och oerhört skicklig leder han bandet med ett leende från öra till öra.

John Myung, John Petrucci, Jordan Rudess är übervassa och lämnar större delen av världens musiker i baksätet. Det är få som kan konsten att få något så svårt se så enkelt ut. Har förresten någon samma förmåga som John att få gitarren att ”gråta”? Tillåt mig att tvivla.

Visuellt är det ingen sprakande fest men ära den som äras bör; ljuset är snyggt och sätter rakt igenom rätt nyans av rätt ljus på rätt plats. Den stora bildskärmen är också ett plus när framförs, eftersom den förstärker berättelsen på Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory på ett bra sätt.

Det är ändå Dream Theater vi snackar om. De har aldrig varit kända för något annat än att slå på trumman för musiken. Gott så.

När det gäller vad som händer på scengolvet är det mestadels James som jag kommer att tänka på; han svingar mickstativet lite David Coverdale light-aktigt, snurrar runt och gör en och annan antydan till headbanging.

Allra mest jubel blir det förstås ändå som vanligt när Jordan kliver fram till scenkanten med en keytar i högsta hugg. Succé varje gång.

Ljudet är hur klockrent som helst. Kanske lite för rent, eftersom det inte hade varite fel med lite mer publikljud (läs livekänsla).

Undertecknads spontana känsla är att Distant Memories – Live In London kommer att avnjutas lite oftare än bandets övriga liveskivor, vilket egentligen säger allt om dess styrka.

Magnus Bergström

Fakta om Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory

Utgivningsår: 1999.

Bandets femte studioskiva och samtidigt deras första med ett genomgående koncept, som är en uppföljning till låten Metropolis – Part I: The Miracle And The Sleeper (Images And Words, 1992).

Berättelsen om Victoria, Nicholas, Julian och Edward är ett teatraliskt drama och pusseldeckare på en och samma gång och en psykoterapeut spelar en stor roll. Vem är han egentligen…? Den välskrivna lyriken är lätt att leva sig in i och lämpar sig för en långfilm.

Musikaliskt handlar det liksom tidigare om prog metal med inspiration från traditionell progressiv rock som: Tommy (The Who), The Lamb Lies Down on Broadway (Genesis), Amused To Death (Roger Waters), OK Computer (Radiohead), Operation: Mindcrime (Queensrÿche), Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (The Beatles), Misplaced Childhood (Marillion), The Wall (Pink Floyd) och The Final Cut (Pink Floyd). Samtliga dessa skivor syns tydligt på ett bord under rubriken ”Inspirationshörn”, i en dokumentär om skivinspelningen.

Det är också värt att notera att det är första skivan med snabbfingrade keyboardisten Jordan.

Sanctuary ”Into The Mirror Black (30th Anniversary Edition)” (Century Media)

Det här måste bara vara en av årets absolut viktigaste återutgåvor.

En redan urstark thrash metal-smocka har nu blivit ännu potentare. De nio ordinarie albumlåtarna har fått sällskap av tre demolåtar och en bonusskiva med en konsert från 1990. Med andra ord en tidskapsel som heter duga.

Jag har svårt att plocka ut låthöjdpunkter, eftersom det här är en skiva att spela från start till mål. Så starkt är låtmaterialet. Men okej då…

Mitt i låtlistan (om vi tänker oss den urspungliga utgåvan) återfinns infallsrika mästerverket Eden Lies Obscured, som med sin okonventionella struktur inte bara sticker ut på skivan utan även inom hela prog metal-genren.

Bland flera starka låtutmanare väljer jag att lyfta fram inledande Past Tense som första utmanare. Den fastnar nämligen efter första lyssningen och bara det är ju en prestation i sig när det handlar om prog metal.

Sanctuary kallas ofta för ”thinking man’s metal” och det stämmer. Musiken har progressiva inslag som ökar slagstyrkan och bakom mikrofonen fanns inlevelsefulla Warrel Dane (R.I.P.) vars unika röst framförde den ena tänkvärda texten efter den andra.

Oavsett potentialen som Into The Mirror Black och övriga Sanctuary-skivor ståtar med, blev det ännu roligare när större delen av manskapet ömsade skinn till Nevermore.

Magnus Bergström

AC/DC ” Power up” (Columbia)

Förra plattan ”Rock or bust” (2014) köpte jag på cd direkt när den kom och lyssnade kanske på typ 3 gånger. Den fäste inte och gav mig inget sug. Omslaget måste vara bandets tråkigaste och minst kreativa någonsin och det är också bandets kortaste album någonsin, knappt 35 minuter. Slött, tycker jag nog. Singeln ”Play ball” var väl dock hyfsad. Det här var också bandets första platta utan magiska kompgitarristen och sidekicken Malcolm Young – som då börjat bli dålig i demens. (Vilket kanske också är en av förklaringarna till plattans avsaknad av det där extra.) För att sedan gå bort 2017.

Nu är det ju inte så att en ny AC/DC-platta brukar leverera några otroligt radikala förändringar och utflykter från det gängse receptet. Och detta är ju förstås bandets styrka såväl som akilleshäl. För det mesta det förstnämnda. Men man kan ju också argumentera för att gruppen inte mer gjort någon särskild riktigt stark klassiker sedan ”Back in black” (1980). Vilket i och för sig är en skiva som är svår att toppa. Då den är den mest sålda rockskivan i historien – och den nästan mest sålda skivan överhuvudtaget, för den delen. Efter denna platta gjorde gruppen två album – ”Flick of the switch” (1983) och ”Fly on the wall” (1985) – som räknas som besvikelser, men är ganska underskattade. De är hursomhaver undertecknads favoritalbum med AC/DC. Med en magnifikt ljudmässigt rå och sparsmakad okonstlad produktion av bandet själva – som då tröttnat på demonproducenten Mutt Langs ljudexcesser på de föregående framgångsrika albumen. (Titellåten ”Fly on the wall” har också mitt favoritriff med AC/DC.) Med soundtracket ”Who made who” till Stephen King-filmen ”Maximum overdrive” (1986) var man sedan tillbaka på hitlistorna igen.

Nya albumet ”Power up” då? 17:e i ordningen och alltså första på 6 år. Ett stabilt album som är vassare och bättre än förra. Lite piggare, fräschare, lite mer spännande. Det är också nästan lite överraskande att det blev ett till. Men ändå inte, egentligen. De kör väl på tills alla trillat av pinn. Titeln är en hyllning till Malcolm Young. Det var han som var ”power up” i bandet – gjorde gruppen lite starkare och kraftfullare. Efter dödsbeskedet hyllades han närmast unisont inom rockvärlden som den kanske bästa och mest karakteristiska kompgitarristen i rockhistorien. Det kan också tilläggas att Brian Johnson – som inte sjöng på förra turnén på grund av hörselproblem (och vars stand in var en helt ok Axl Rose!) – här sjunger riktigt bra. Slutligen en hyllningshälsning från undertecknad till Malcolm, när jag nu ändå är i farten: ”For those about to rock, we salute you!”

Lyssna på: ”Shot in the dark”, ”Money shot”.

Henric Ahlgren

Black Stone Cherry ”The human condition” (Provogue/Mascot/Warner)

Sedan starten runt början av millenniet har pojkvaskrarna från Kentucky vuxit upp till ärrade män, levererat en radda tämligen välgjorda album och blivit de kanske främsta representanterna för 2000-talets sydstatsrock – i alla fall den som mer lutar sig på hårdrock/metal.

Nya albumet är sjunde i ordningen och det är bra drag och bett i låtarna. En omfångsrikhet finns också. Fartiga stänkare, grunge- och stoner-aktiga saker. Schyssta midtemp-ballader. Samt även bitar som drar åt blues och boogie i lite ZZ top-anda

Texterna har ett annat existentiellt allvar än tidigare. En ny mognad kan skönjas. Personligen har jag sedan bandets första platta sett gruppen som riktigt lovande. Och faktum är att jag fortfarande gör det. Men frågan är om de kanske inte börjar närma sig sitt fulla potential nu. Alltså total superklass.

Jag blir hursomhaver mycket upplivad av ”The human condition” och tycker att Chris Robertson sjunger bättre än någonsin. Albumet är överhuvudtaget kanske bandets mest helgjutna hittills. Det här är 2000-talets classic rock med äkta soul!

Lyssna på: ”When angels learn to fly”, ”In love with the pain”.

Henric Ahlgren

Orianthi ”O” (Frontiers/Playground)

Två år efter samarbetet med Richie Sambora och fiaskot som mynnade ut i Radio Free America seglar det australiska fenomenet Orianthi in med en riktigt gedigen utgåva. Orianthi har haft en omtumlande tid och fötterna har satts ner lite här och var, men nu står båda benen stadigt på jorden och harmonin är återfunnen.

Att Orianthis gitarr glöder som varmvalsat stål är sedan tidigare ett känt fenomen. Nu exponeras även hennes känsloladdade röst till fullo och de egenkomponerade låtarna utgjuter utstrålning och pondus. Se, lyssna och begrunda en långtgående stilstudie i konsten att utvecklas.

Ur syndens näste strömmar Sinners Hymn och inga böner blir hörda. Ingen förlåtelse. Ingen tillflykt. Förlorade själar på mörklagda gator. En gitarr som gläfser som en hund utsänd från skuggornas rike.

I den bluesbefruktade Rescue Me förvandlas Orianthis skepnad till en svart kvinna i en blondins kropp. Sällan har en röst förmedlat sina innersta känslor så uttrycksfullt. Beth Hart har den gåvan och nu känns det som Shemekia Copeland har färgat håret och blivit förvandlad till en gudinna sänd från en annan världsdel.

Crawling Out Of The Dark är ännu ett betagande ögonblick. En lågmäld ballad som visar styrka med sitt tydliga budskap. Finstämda akustiska anslag i bakgrunden och hjärtskärande lyrik som framhäver det ömtåliga och mänskliga. En hymn som inte lämnar någon oberörd.

Tempot skruvas upp i Blow som frälser den rockorienterade lyssnarskaran. Pulserande, hårda och utmanande takter fortplantar sig till ett crescendo som förevisar talang i sina finaste former. Ett sprudlande wah-wah solo sätter kronan på verket.

Även om inledningen av Streams Of Consciousness ger uttryck åt en vaggvisa så förbyts den snabbt i ihållande rockrytmer som briserar när Orianthi öppnar alla helvetets portar med sitt ursinniga gitarrsolo. Fjärran från de steriotypa solon hon presenterade vid sidan av Alice Cooper när det begav sig.

Det här är hårdrock, men inte som vi är vana vid. Soul och Rhythm ‘n’ Blues har också en avgörande inblandning. Ett inträde i det äkta ståndet som både kittlar och fascinerar,  vilket visar att “O” inte på något vis är synonymt med origo, utan istället tillfaller sin rättmätiga ägare på ett beundransvärt sätt.

Thomas Claesson

Godsnake ”Poison Thorn” (Massacre/Sound Pollution)

2014 släppte Godsnake ep-skivan Hellbound Ride. Efter det hände… Ingenting.

Nu är debutfullängdaren Poison Thorn här för att ändra på det.

Den tidigare mer rockbetonade ljudbilden har övergått till skönt tunggungande modern metal med stänk av thrash metal. Sångstilen är övervägande aggressiv men gruffandet bryts ganska ofta av med något mer melodiskt, vilket är extra välkommet eftersom det breddar låtmaterialet.

Önskas referenser till andra artister så nämner jag framför allt Machine Head, Hellyeah och Damageplan. Men även Shadows Fall och Pantera samt en gnutta Annihilator är närvarande.

Influenserna hämtas alltså i huvudsak från andra sidan pölen, men klassisk europeisk heavy metal är också med i matchen.

Det har sagts att Godsnake är en del av en sorts New Wave Of German Heavy Metal och det kan jag inte säga emot.

Urge To Kill är en smaskig inledningslåt som svänger så att det står härliga till och gitarrmelodislingan hugger tag och släpper inte taget. Refrängen är kronan på verket för den går att sjunga med i redan vid första lyssningen och lär bli en publikfavorit.

Poison Thorn är en ganska generisk groove metal-låt men det går ändå inte att låta bli att stampa takten med foten i framför allt versen.

Sound Of The Broken är mer i stil med Urge To Kill – ja kanske är den till och med ännu mer medryckande. Refrängen lyfter däremot inte på samma sätt, men å andra sidan är gitarrsolospelet skivans bästa.

We Disagree är enkel och slagkraftig med en melodiös refräng som starkaste vapen i denna förhållandevis fartfyllda rackare till låt.

Stone The Crow konkurrerar med Sound Of The Broken om skivans bästa gitarrsolospel. Här får vi den första av två låtar med de allra tydligaste Machine Head-vibbarna. Stort plus för det tungt tuggande partiet före den sista refrängen.

Darkness börjar som en ballad som trappas upp till en ”vanlig” metallåt, för att sedan växla fram och tillbaka mellan mjukt och hårt. Helt klart en välkommen typ av låt som ger skivan mer bredd och variation. Och ja, som synes av beskrivningen är det här den andra låten med de allra tydligaste Machine Head-vibbarna. Tillsammans med Urge To Kill är den undertecknads personliga låtfavorit.

You Gotta Pay är tyngst på skivan och har ett oblygt bastardiserat Enter Sandman-riff som piffigt inslag. Slutintrycket blir ändå att den bara landar i ett ”helt okej”. Det händer helt enkelt för lite utöver nämnda riff.

Blood Brotherhood fortsätter i samma stil som föregångaren men med mer fart insprängt här och där och – inte minst – en klart bättre refräng. Jag gillar också när låten liksom stannar upp och enbart gitarriffandet fortsätter; ett kul och oväntat grepp.

Hellbound Ride kommer och går och är lite av en dussinlåt utan att för den skull vara dålig, men den har inget som sticker ut. Uppenbarligen ses låten som ett starkt kort i, och med att den namngav bandets första ep-skiva, men det har jag svårt att förstå.

This Is The End har inte bara en passaande titel; den är också en uppryckning och är kvalitetsmässigt inte långt efter de bästa låtarna på Poison Thorn. Jag är barnsligt förtjust i växlingen mellan mjuk och hård sång, när det görs så bra som här.

Godsnake har förutsättningar för att slå igenom på en hyfsat bred front, inte minst med tanke på att de bör fungera alldeles ypperligt på valfri hårdrocksfestival. Men det räcker som bekant inte bara med talang. Det är ju den där ”lilla” detaljen att slå sig fram och igenom den till synes aldrig sinande strömmen av ny musik.

Allt jag kan göra är att stampa takten, nicka gillande, tacka för musiken och önska bandet lycka till.

Magnus Bergström