nyaskivor.se

Killswitch Engage ”Atonement” (Metal Blade/Sony)

Chansen att någonting skulle komma upp ur underjorden var en på miljonen. Inte undra på att invånarna i Westfield, Massachusetts blev överrumplade när Killswitch Engage reste sig i tomma intet för tjugo år sedan. Få anade då att den tunga musiken som vi i dag upplever som självklar har massor att tacka för den här händelsen.

Som budbärare av NWOAHM (New Wave Of American Heavy Metal) har Killswitch Engage en ledande roll. Bandet kombinerar Melodic Death Metal/Hardcore Punk med Classic Thrash Metal till en härdad legering som i folkmun kallas för Metalcore. Den är tillängnad den nya generationen av lyssnare som kräver handling i stället för tomma ord. Aggressivitet, attityd och förtydligande av livets alla beståndsdelar.

Albumet är laddat med kaxiga gitarrdueller, en hårdbarkad sång av det råa slaget och en rytmsektion som inte går att stoppa. De extrema metal-influenserna vävs samman med variation och finess. 11 låtar faller på plats en efter en när de sällsynt begåvande musikerna sammanfattar sina visioner på ett djärvt och eftertänksamt sätt.

Om det finns några som händelsevis har slumrat till i de bakre bänkraderna så lär de resa sig i givakt när odjuret släpps loss i inledande Unleached och nyopererade Jesse Leach med sin återfunna stämma vrålar ut let’s go. De ack så välbekanta gitarriffen får full frihet och de välkomnas med ett snett leende och en vördsam bugning.

En av albumets höjdpunkter är när Testament’s sångare Chuck Billy med järnhand greppar tag i mikrofonen i The Crownless King och sveper med sin mantel fylld av thrashmetal likt en 5-gradig tropisk cyklon. Att just han befinner sig här kan tyckas vara ett överraskande moment för en del, men inte för oss som vet att alla musiker är en enda stor familj.

Det ligger en trippel mot slutet av skivan som inte är att leka med. Fas 1 uppbyggnad: Take Control är stark både musikaliskt och lyriskt. Konsten att ha självbevarelsedriften i behåll när allting verkar ha gått överstyr illustreras på ett övertygande sätt. Fas 2 verkställning: Ravenous är brutal i sin utformning, men nödvändig för att få saker och ting gjorda. Fas 3 återhämtning: I I Can’t Be The Only One blir verkligheten ljusare när strävan efter att förenas och bli sams leder till en bättre värld  att leva i.

Killswitch Engage liksom ej att förglömma dess bundsförvanter All That Remains och As I Lay Dying är maktfaktorer att räkna med. Atonement är en studie i att komma till rätta med livets vedermödor och konflikter. Musiken är intensiv men det är nödvändigt för att väcka medvetandet till liv en gång för alla.

Thomas Claesson

P.S. Killswitch Engage är på turne. De kan mycket väl dyka upp på en ort inte långt ifrån där du bor.

Sabaton ”The Great War” (Nuclear Blast)

Svenska powermetal-bandet Sabaton från Falun har framgångsrikt skapat en slags egen nisch inom metalgenren med sin ”militärhistoria-metal” där albumtitlar, låttexter och så vidare tematiskt kretsar kring historiska slag och forna tiders krig.

Bandet har attraherat stor publik inte minst runtom i Europa och åtnjutit headlinestatus i konsertsammanhang på flera festivaler och liknande under sommaren. I höst väntar sedan en USA-turné – i oktober och november, för att promota nya albumet.

”The Great War” är den nionde plattan i ordningen för bandet. Titeln syftar på första världskriget, mellan 1914-1918, där mer än nio miljoner soldater dödades. Ett krig med en helt annan tillgång till teknik och brutalare eldkraft än tidigare i historien. Detta krig är alltså temat för plattan. Och de elva låtarna – som till exempel ”The Red baron” och ”The Fields of Verdun” – väver suggestivt samman en exposé över krigsskådeplatser och historiska karaktärer.

Albumets release sammanfaller med Sabatons tjugoårsjubileum som band och själva inspelningen av skivan påbörjades på hundraårsdagen av första världskrigets slut den elfte november 1918. Gruppen har också i samband med produktionen av nya plattan startat en egen Sabaton History Channel för att förklara den historiska bakgrunden till gruppens låtar.

Sabaton är, som vi redan vet, vid det här laget ärrade och dekorerade veteraner på metal-slagfältet. Styrkan leds som vanligt av den erfarna befälhavaren Joakim Brodén på sång. Och flankerna täcks effektivt av de övriga vapenbröderna på sina gitarrer, bas och trummor. Alla är mer än stridsklara för en ny massiv offensiv.

Strategin för ”The Great War” är att inte frångå tidigare vinnande stridsplan och fortsätta att fullfölja den utstakade kampanjen. Taktiken är också, som tidigare, att med skicklig koordination göra snabba överfall på lyssnaren för att sedan vid exakt rätt tidpunkt sätta in mäktiga och oemotståndliga körer. Ja, för mig som lyssnare är det bara att ännu gång kapitulera och erkänna mig besegrad av Sabatons övermakt.

Henric Ahlgren

Tarja Turunen ”In the raw” (ear/Playground)

Tarja Turunen, före detta sångerska och ikonisk primadonna i finska symfoniska powermetal-bandet Nightwish, släpper med ”In The Raw” sitt sjätte soloalbum inom metalgenren.

Som den klassiskt skolade sopran hon är har Turunens röst mognat till utsökthet med åldern. (Vilket annars brukar vara motsatsen när det gäller manliga legendarer inom metal.) Samtidigt är nya plattan – som titeln antyder, lite råare, rockigare och ett steg bort från det operaaktiga.

Sammantaget är detta ett mycket fint album med en melankolisk sensibilitet i all sturm und drang-känsla. Inledningsspåret, som är en duett med svenske Björn Strid från Soilwork, är även värt att nämnas.

Lyssna på: ”Dead promises”, ”Tears in rain”.

Henric Ahlgren

Texas Hippie Coalition ”High in The Saddle” (Entertainment One)

Texas Hippie Coalition slår upp saloondörrarna och stampar med bootsen så att sporrarna går i spinn. Med understöd av styvnackad stadga och en stapel full av Marshall blottläggs ett praktfullt kackalorum av rustika klichéer. Precis som det anstår ett band från Grayson County, Denison, Texas.

Flower Power – rörelsen med blommor i håret har blivit ersatt av sydstatsfriterad metal med destillerade drycker, kokta cajunkräftor, ett och annat skott i luften och ett sjuhelsikes hullabaloo. Kalla dem laglösa hillbillies eller bara laglösa i största allmänhet.

Om du någonsin beslutar dig för att bli en galenpanna på motorcykel så är Tell It From The Ground helt säkert det ultimata temat för farlig, benknäckande dårskap med rytande motor. En sång för en sann hjälte eller i alla fall en påstådd sådan.

Å andra sidan låter Dirty Finger precis som du tror att det skall låta. Speciellt om du är en version av dig själv som har löst hängande byxor, ovårdad frisyr och en tro på att det går att brotta ner en åsna med bara händerna.

Blue Lights On är ljudet av fruktan som dyker upp som något du varken sett eller hört tidigare, men det är bara en skenande pickup som flyr undan från ett polisuppbåd i ett moln av damm.

Tongue Like A Devil kan uppfattas som om djävulen själv är i bandet eller åtminstone är dess manager. Big Dad Rich’s bisonröst bidrar i allra högsta grad till den diaboliska känslan.

Tillhör du dem som bär en Clint Eastwood-poncho och är försedd med en Smith & Wesson, men ändå missar en silverdollar i luften på 15 yards så ger Bullseye många värdefulla tips i att utvecklas vidare. En pedagogisk countryinfluerad ballad i medelsakta gemak som drar i de rätta trådarna.

Att slå i albumets tio 2-tums elförzinkade ankarspikar utan att kröka en enda en är en bedrift. Kanske är det för att titlarna är självförklarande, kanske på grund av uppväxt, tradition och musikalisk begåvning, kanske är det tack vare slägghammaren på 1,5 kg.

High In The Saddle är en magnifik skiva i all sin enkelhet. Den utstrålar en varm, familjär och positiv stämning. Med alla sinnesintrycken fortfarande i behåll så framstår det som om den siste tappre mohikanen hade fullständigt rätt. Vilda västern är ej som förut.

Thomas Claesson

Red. Anm. Alla ord är sanna här. Mer eller mindre.

Baroness ”Gold And Grey” (Abraxan Hymn/Warner)

Baroness snurrar på tombolan och ett färgsprakande mönster flimrar för ögonen. Från ömsinta pianon, orkesterarrangemang, lågmäld stämsång och akustisk gitarr till vildsint psykedelisk sludge metal av det allra skitigaste slaget.

De fyra bandmedlemmarna från Savannah, Georgia har som vana att dekorera sina album i olika färger. Här på deras femte album har turen kommit till alla nyanser av grått med stänk av guld. Den purpurfärgade föregångarens fraseringar och tonlägen ligger kvar oförtrutet.

Den nya gitarristen Gina Gleasons harmonier synkroniseras väl med originalmedlemmen John Baizleys glödande grubblerier om andra och sig själv. Ett belysande exempel är Borderlines där Fender American Professional Telecastern strängad med D’addario 10-46 i samspel med effektpedalen Philly Fuzz lägger sin förbarmande välsignelse och det tack vare förstärkaren Fender Princeton Reverb Silverfaces kraftfulla engagemang.

Under rubriken aggressiva riff faller Front Toward Enemy in alldeles utmärkt. Jämmer och elände kopplar greppet och släpper inte taget förrän katastrofen är ett faktum. Det mentala hälsotillståndet ligger på dagordningen i I’d Do Anything och rädslan att bli ensam är övergripande. Jag gör allt för att känna mig levande igen vrålas det ut med förtvivlan i rösten.

I en annan del av världen sveper, namnet till trots, Cold-Blooded Angels in som en stilla sommarbris. Stämsången sinsemellan Gleason och Baizley är förtrollande och det stora vemodet sprids som ringar på vattnet. Likaså har Emmet-Radiating Light gåvan att locka fram den trolska stämningen som är välkomnande för alla.

Den oantastliga förmågan att skriva melodier överskuggas ibland av den brådstörtande ivern att utföra sitt jobb. Det hade varit på sin plats med ytterligare några drag av progressiv polering i likhet med Pale Sun som dessutom har begåvats med en psykedelisk sicksacksöm.

Bästa spåret är den suggestiva I’m Already Gone, men det blir hela 17 klädombyten på denna dubbel-lp och även om intresset hålls vid liv, så borde några galgar ha hängts tillbaka in i garderoben omgående.

Thomas Claesson

D-A-D ”A Prayer For The Loud” (Sony)

De gamla rockrävarna som har överlevt sig själva träder plötsligt fram igen. Med en historik som mestadels har gett goda vibrationer är det alltid spännande att skärskåda ett nytt album. Den här gången har otaliga övervintringar till slut burit frukt.

För vrids huvudet upp mot himlen är det fullt möjligt att se Burning Star och då behöver man inte ens vara insmord med solskyddsfaktor. Det är bara att vika upp kragen, lyssna och njuta. En perfekt introduktion för de som har glömt bort hur rock n’ roll skall låta och dessutom en lektion i konsten att se ljust på tillvaron.

Titellåten A Prayer For The Loud för tankarna tillbaks till början av 90-talet och bandets glansdagar. Verserna lullar på med just de där förlösande bluesiga gitarrharmonierna som sjuder av vällust. Vid sidan av och i samma härad instämmer The Sky Is Made Of Blues med sitt trånande överflöd av entusiasm.

Jesper Binzers raspiga röst och uttrycksfulla lyrik ligger rätt såväl i Musical Chairs som med sin råa energi beskriver en planlös tillvaro utan någonstans att slå sig ner eller i den massiva If The World Just där reflektioner hur vi lever och konsten att få ordning på livet återspeglas.

Time Is A Train och Happy Days In Hell river ner ytterligare applåder innan den eftertänksamma balladen A Drug For The Heart effektivt varvar ner tillställningen. Komfortabelt knyter den oss samman på ett sätt som kanske bara D-A-D med sitt danska gemyt är mäktiga att göra.

Det går helt enkelt inte att förringa bandets glammiga tuggummirock. Det fina sinnet för elegant kvickhet gör kort och gott att man blir glad – No Doubt About It. D-A-D får inspiration till sina låtar genom att lyssna på punkrock och dricka öl. Svårare än så är det inte.

Thomas Claesson

Mammoth Storm ”Alruna” (Argonauta)

Säfflebandet kan konsten att få till mastig och melankolisk doom metal förpackad i en fuzzig stonerljudbild. Det vilar något primalt över det hela och det känns ända in i benmärgen.

Jag vill plussa lite extra för att basljudet är något utöver det vanliga. Att trummorna får ta mindre plats är lite synd, men det framgår ändå att de är ett bärande kugghjul. Som referens väljer jag att nämna Kongh men med fler lockande melodier.

Låt mig slå fast att Alruna rimligen är så långt från insmickrande radiohårdrock som det går att komma. Eller låt mig säga så här:

Sedan 1991 har James Hetfield (Metallica) haft ”Do you want heavy? Metallica gives you heavy” som standardreplik när Sad But True ska spelas. Snacka om att han är helt fel ute… Den låten är rena rama popdängan jämfört med valfri Mammoth Storm-skapelse.

Låtarna fjäskar inte för lyssnaren (somliga skulle nog kalla det hela ogästvänligt) vilket blir extra uppenbart när den råbarkade sången tar vid. Men de tålmodiga lyssnare som pallar trycket blir rikligt belönade, när lager på lager av tyngd uppenbarar sig.

Och ser man på; det finns minsann finurliga gitarrmelodier utplacerade lite här och var och tittar fram bland tyngden som för låtarna lååååångsamt framåt.

Att låtlängderna inte går av för hackor behöver knappast tilläggas. Som sig bör i genren alltså.

För den som vill ha musik med omedelbara krokar som fastnar och inte tycker om tyngd är det bara en sak som gäller; att hålla sig så långt borta som möjligt för att inte krossas…

Omslagskonsten signerad trummisen Emil är en fullträff. Ord kan inte beskriva de läckra färgerna och de snillrika detaljerna i hantverket. Hur läckert som helst.

Som avslutning vill jag skicka med ett ord att tänka på; tålamod. Nyckelordet för Alruna som vid upprepad lyssning näst intill helt garanterat kommer att blomma ut och ge full utdelning.

Magnus Bergström

Rammstein ”Rammstein” (Universal)

25 år in i karriären bjuder Rammsteins sjunde utgåva på få överraskningar. De tunga återkommande riffen ligger där inbäddade i elektroniska pulsvågor. Den uttrycksfulla gutturala rösten med de tydligt formade orden. Texter om rotlöshet, känslor och förtvivlan. Mekaniskt, bombastiskt och i största allmänhet påträngande.

Cirkeln är sluten i och med att faderlandet sig självt blir rannsakat i den inledande Deutschland som med en ogenerad orubblighet vrider och vänder på konflikter, skamkänslor och omstörtande maktbegär. Komplett med hätska gitarriff och en illmarig refräng som envisas med att bita sig fast.

Den betydligt glättigare Radio visar prov på bandets dansvänliga industrimetal. Även om andemeningen brottas med censur och kontroll är frekvensen inställd på trallvänliga popliknande verser med blytunga repetitiva riff. Ausländer drar åt samma håll, men här reflekterar discokulan allt för många ljusstrålar som framkallar en obekväm åksjuka.

Skivans emotionella centrum kretsar kring Puppe som är en långsamt brinnande kraftansamling. Berättelsen om en prostituerad som arbetar hemma medan hennes yngre bror sitter livrädd i rummet bredvid och kramar en docka han fått av systern. Jag har det inte så bra skriker pojken förtvivlat i refrängen med skrällande oväsen, stampande taktslag och skräckinjagande synthesizer i bakgrunden.

Vidare bjuds det på skamliga förslag i Sex, en läbbig figur i Hallomann och i Seig Dich lättas det på skynket till kyrkans mörka avkrokar. Traditionella teman djupt förankrade i Rammsteins historia. Mekaniska riff, militanta takter och knivskarpa keyboard i en sådan intensitet att lyssnaren försätts i trans.

Men det finns stunder av återhämtning. Den skinande Diamant briljerar i sin skönhet. En röst, en gitarr i all enkelhet och det blir som tysken skulle ha sagt sehr schön och då menar han inte att man ser sjön.

Vid vägs ände Weit Weg fann jag min favorit. Storslagen och med influenser från alla de bästa av världar. Kontrollerad dramatik och en bekräftelse från ett band som är löjligt högt över toppen i sin egen genre.

Visst finns det någon oljefläck på verkstadsgolvet som borde ha torkats upp, men i det stora hela är den obetitlade skivan ett uttryck för tysk ingenjörskonst av bästa märke.

Thomas Claesson

Låt mig först kommentera omslagen; både är urläckra och hur passande som helst för den här typen av riff- och sångmelodistark heavy power metal. Matchen är delvis vunnen redan i starten alltså (musikinnehållet summeras kortfattat nedan) och den som inte får det att vattnas i munnen över vinylvarianterna är nog inte född än.

Bonuslåtar finns i båda fallen och skivorna innehåller nu 15 respektive 13 låtar. För de som inhandlar Touched By The Crimson King som digital deluxe eller dubbel-cd tillkommer en exklusiv bonus-cd med nio demolåtar.

Apropå bonuslåtar så är de som förekommer på återutgåvornas standardvarianter kul som kuriosa, men det handlar inte om några wow-upplevelser.

En kort sammanfattning lyder som följer; hårdrockare med smak för amerikansk och/eller europeisk metal bör ha båda Demons & Wizards-skivorna i samlingen.

Och för de som besöker årets Sweden Rock Festival är deras konsert där i det närmaste obligatorisk, för vem hade trott att det skulle hända…?

”Demons & Wizards” (Century Media)

Debuten låter som det logiska resultatet av ett möte mellan riffglada heavy metal-fanbärarna Iced Earth och power metal-storheterna Blind Guardian. Det vill säga småprogressiv heavy power metal.

Att Jon Schaffer (Iced Earth) kan riffa tuffare än de flesta och att Hansi Kürsch (Blind Guardian) har röstresurser utöver det vanliga vet vi. Vad resultatet i mötet på skiva dem emellan skulle landa i var kanske inte helt lätt att räkna ut på förhand, för det är ju inte alltid som samarbeten liknar huvudbanden utan istället drar iväg till okända jaktmarker. Med facit i hand vet vi att det var ett mycket vettigt drag av de båda att slå sina påsar ihop.

Men alltså… Deras tolkning av Cream-klassikern White Room ger nästan poängavdrag – vissa låtar ska helt enkelt lämnas orörda, punkt slut.

”Touched By The Crimson King” (Century Media)

Uppföljaren är aningens mindre polerad än föregångaren och merparten av låtarna fastnar inte lika snabbt och det låter faktiskt lite som om skivan stressats fram. Om så var fallet låter jag vara osagt men det är i alla fall mitt första intryck.

Hur som helst handlar det om en skiva med hög lägstanivå och hög kvalitet, så den är utan tvekan ett starkt kort utan att det på något sätt rör sig om en knockout. Ett lyssnartips är att ge den tid för den växer.

Magnus Bergström

Mystik ”Mystik” (I Hate Records/Sound Pollution)

Det börjar minst sagt rakt på sak med ösiga Into Oblivion och de som tycker om hur det låter kan lugnt fortsätta att lyssna.
Mystik har gjort sin heavy metal-läxa; debutskivan andas proffsighet (jisses så bra de spelar) och är samtidigt en uppvisning i hur vettigt slutresultatet blir när det finns en kärlek till hanterket.

Inslagen av europeisk heavy metal är flitigt förekommande men helhetsmässigt lånar Mystik mer från amerikansk heavy/speed metal.
Åtta låtar och ett kort outro med en speltid på knappt 37 minuter är i det här fallet en garanti för brist på utfyllnad. Lagom må vara ett utslitet ord i Sverige men den här skivlängden är helt enkelt lagom.

I knivskarp konkurrens är Nightmares och Ancient Majesty bäst. De representerar den fartfyllda sidan av Mystik och har även den goda smaken att låta melodislingor ta plats.
Jag måste också nämna det smarta i att inleda Lake Of Necrosis med orgel och i slutdelen infoga ett balladaktigt parti. Låten får då en helt egen karaktär och ger lite andrum i öset. Det måste också sägas att de smått galopperande verserna påminner en hel del om tidiga Running Wild.
Mystik har inte bara en cool titel – den är bra! Farten finns där förstås men drygt halvvägs kommer ett störtskönt tungt parti för att till sist komma tillbaka till farten. Låten igenom är det snillrika gitarrspelet framträdande.

Den finfina sånginsatsen av Julia von Krusenstjerna (också bas) är lite lågt mixad och dessutom hade aningens mer framträdande basspel inte varit fel. Å andra sidan bidrar det till en genrepassande ”ruffighet”. Allt handlar alltså om lyssnarens egen smak.

Det värmer ett gammalt hårdrockshjärta att lyssna på Mystik, för heavy metal i tillbakablickande stil ska göras exakt så här. Grunden är lagom många influenser från genreklassikerna som piffats till med de egna styrkorna.

Toppbetyget är snubblande nära och jag känner mig mer eller mindre säker på att det kommer att delas ut nästa gång. För vart ska det här sluta? Starten lovar mycket gott!

Magnus Bergström