nyaskivor.se

Heaven & Earth ”V” (Frontiers)

När det kommer till melodisk rock i allmänhet kan skillnaden mellan succé och fiasko vara hårfin. Antingen så klättrar man upp på silverberget eller också ramlar man huvudstupa ner i smördiket eller alternativt än värre i schlagerträsket. Många band i den här genren verkar inte ha det varningssystem installerat som visar rött blinkande ljus när det är fara å färde, men det finns undantag.

LA-baserade Heaven & Earth med den brittiska gitarristen Stuart Smith som bandledare har alla knivarna i lådan slipade. Han är omgiven av en brokig skara bestående av italienaren Gianluca Petralia (sång), ungraren George Barabas (keyboard), Lynn Sorenson (bas) samt Simon Wright (trummor). Alla musikerna är högt meriterade med långa CV:n i branschen.

Heaven & Earth är sannerligen ett av de mest förbisedda, men samtidigt mest talangfulla band som har skådats i modern tid. Det råder ingen tvekan om att inspirationskällan är hämtad från det brittiska samväldet. Inflytandet från Deep Purple, Rainbow och Whitesnake rinner över i alla bägare, men dessutom har de det lilla extra som skapar ett unikt sound som skiljer dem från mängden.

Så när växeln läggs i på Drive strömmar ljuv rockmusik ut från alla håll och kanter. Lägg därtill att mottot I don’t care where you’re going. I don’t care where you’ve been. Just get in this car and let’s drive banar väg för en totalupplevelse med de rätta attributen.

Den goda andan fortskrider i Beautiful som i ett förföriskt mellantempo går hela vägen. De knappt förnimbara orgeltonerna ligger som en chimär i bakgrunden. Sången med den besinningsfulla lyriken arbetar sig metodiskt innanför de sköraste känselkropparna i huden.

De beslutsamma trummorna förvandlar Poverty till ett energiknippe som letar sig fram till varierande nivåer av medvetenhet. Den drivande kraften i sångrösten lyfter melodin till oanade höjder. Det känns som om man är ute på en resa som grundlades för länge sedan och som fortsätter för evigt.

Hammondorgeln i Flim Flam Man knäcker den bästa, så även mig. Hårdrock som den skall vara. Hårdrock som den framförs här. Taktskiften, riff, rytm, solon, sång, karaktär, nostalgi och allt mellan himmel och jord presenterat i en enda förpackning.

Den rika förnimmelsen av blues och rock som ligger till grund för Big Money Little Man är tacknämlig. 70-tals känslan finns här, livekänslan också. Välbefinnandet fortskrider tack vare musiker som har förverkligat sina idéer och gjort musiken till en konstart.

De omvälvande kompositionerna, den generösa sången och den energiska instrumentationen gör det här albumet till en imponerande överraskning. Det är sällan man får en sådan garanti och status på ett dussin låtar. Det är sällan planeter och stjärnor står i perfekt position. Det är sällan man behöver ställa sig frågan om man är i himlen eller kvar på jorden.

Thomas Claesson

Fotnot:

Jag får villigt erkänna att jag visste ingenting om Heaven & Earth innan en god musikvän, som dyrkar Deep Purple över allt annat på jorden, tipsade mig. Och resten är historia.

Atomic Love Reactor ”Creation of a Masterpeace” (Tall Whites Records)

Fem års väntan mellan skiva ett och två är inte idealiskt. Men uppenbarligen har Atomic Love Reactor använt tiden väl, så låt gå för den här gången. Debutskivan The Arrival fick en betygsfyra och eftersom Creation of a Masterpeace håller samma klass är en betygsrepris given.

Holy Water kombinerar Deep Purple med Tommy Bolin på gitarr och Whitesnakes första år. Referenser som heter duga och kommer väl till pass för att ringa in soundet. När låttempot höjs, som i Seven, är det istället The Night Flight Orchestra som pockar på uppmärksamheten.

Inspiration till härligt maffiga balladen Defeated har hämtats från Deep Purple-klassikern Mistreated (refrängen) och därefter ”atomicfierats” med egna idéer.

Värmlänningarna är samspelta och leker musik i en organisk ljudbild, även om aningens mer ”tryck” inte hade skadat. Glädjande nog lämnas gott om plats för en smaskig ingrediens; Anders Olssons hammondkeyboard tar välförtjänt stor plats och bäddar in många av låtarna i sköna tongångar.

Jag får en känsla av nostalgiskt tillbakablickande toppat med en egen knorr eftersom bandet ”målat” brett med penseln.

Den petige skulle kunna anmärka på att sångaren Fredrik Nordh vid några tillfällen låter en smula ansträngd. Men vad då? Det vägs upp av att han ger allt och vågar ta i för kung och fosterland – och lyckas för det mesta.

Till sist måste en guldstjärna delas ut för den fyndiga skivtiteln.

Magnus Bergström

Eyes Wide Open ”Through Life And Death” (Arising Empire)

En väl avvägd blandning av melodiös death metal i göteborgsstil och metalcore toppat med attityd och energi samt keyboardeffekter på de rätta ställena är grejen för Eyes Wide Open från Karlstad. En bra grej om ni frågar mig!

Erik Engstrand (sång), Kristofer Strandberg (gitarr), Jesper Lindgren (bas) och Lucas Freise (trummor) kan konsten att klösa och smeka om vart annat. Ena stunden får lyssnaren en smocka mitt i plytet för att strax därefter smekas på kinden; nog är det uppfriskande med variation?

World On Fire är ett föredömligt kort och koncist intro, som med sin ”stegrande” stämning är lätt att tänka sig som ett framtida konsertintro.

Devastation är inte den inledningssmocka jag väntat mig, för även om den har rejält med attityd knockar den mig inte riktigt. Nej istället är det efterföljande Fallout som griper tag i mig (och mina öron) och inte ger någon pardon; hårt och mjukt blandas i bästa In Flames-stil. Därmed är den mest uppenbara bandinfluensen nämnd och kan (nästan) lämnas därhän.

Lugna verser som stegras när refrängen närmar sig och… Pang! Burn ’Em är ett skolexempel på modern metal av högsta klass som känns helt given i livesetet.

End Of Days och Eraser är en låtduo som sannerligen inte går av för hackor; melodiös death metal at it’s finest. Att skriva musik av den här klassen är inte vardagsmat. I synnerhet den sistnämnda är vassare än vassast.

”Ansvaret” som titellåt axlas berömvärt av Through Life And Death. Tänk en blandning av de bästa delarna från skivans starkaste låtar, som till exempel Burn ’Em och Eraser. Trots det når den på något sätt inte riktigt ända fram, vilket säger en hel del om skivans styrka.

När det ska ”tunggungas” i modern metal är det lätt att det blir för mycket av samma sak och att allt flyter ihop och Brother drar en aning åt det hållet.

Wildfire har ett snabbt riffande i versen och det receptet bryter av mot de flesta av bandets låtbyggen och att både refräng och gitarrsolo sitter som en keps gör förstås inte saken sämre. Klar kandidat till skivans topp tre!

Det gästspelas av Richard Sjunnesson och Jonathan Thorpenberg i Echoes och här har vi att göra med skivans mest old school melodiös death metal-ljudande skapelse. Med andra ord den typiska blandningen av aggressiv sång och mjukare dito toppat med gitarrslingor som växlar mellan att kötta på och att stryka medhårs.

Where Death Meets Paradise är det närmaste en ballad som det går att komma i genren och den funkar finfint. Det lyckade slutresultatet beror på en fin kontrast mellan lugna verser och en mer fartfylld refräng som klistrar sig fast i hörselgångarna. Och än en gång bjuds det också på välsmakande sologitarrspel.

Bridge To The Future är ett akustiskt outro i stil med vad som kan höras i bakgrunden medan eftertexten till en film rullar. Mycket passande! Men den hade gärna fått vara längre…

Jag säger som jag brukar säga; för de som tycker om In Flames och kanske framför allt A Sense Of Purpose och I, The Mask är EWO obligatorisk lyssning. Det är egentligen allt som behöver sägas.

Men okej då, jag följer upp ovanstående konstaterande med att berätta att efter betygstrean för 2014 års skivdebut Aftermath har det handlat om betygsfyror för de tre följande skivorna.

Modern metal lever och frodas i de värmländska skogarna.

Magnus Bergström

p.s. Så här skrev nyaskivor.se om de tre föregående EWO-skivorna:

Aftermath (2014)

And so it begins (2017)

The upside down (2019)

U.D.O. ”Game Over” (AFM Records/Sound Pollution)

Liksom Udo Dirkschneider och övriga bandmedlemmar i U.D.O. spiller jag inget krut på en lugn inledning, som i detta recensionsfall skulle vara en historik av något slag. Nej, det är helt överflödigt för du som läser dessa rader vet förstås redan vad det handlar om.

Med andra ord går jag raskt vidare med det viktigaste; hur Game Over låter.

Fear Detector inleder och när vi snackar U.D.O. ska inledningslåten ha rejält med klös och en sjung-med-för-allt-vad-du-är-värd-refräng. Båda punkterna prickas av enligt regelboken och det känns tryggt. Men det är ändå inte den starkaste öppningslåten bandet fått till; konkurrensen är i det fallet rakbladsvass.

Prophecy har en skön refräng som fastnar i huvudet och inte vill ge sig av. Bra det för låten har det finfina patenterade U.D.O.-gunget som för tankarna till Faceless World (1990).

Metal Never Dies håller hög U.D.O.-klass speciellt den allsångsinbjudande refrängen. Det är för övrigt (nästan bara) herr Dirkschneider & co som kommer undan med en sådan klichélåttitel.

Kids And Guns är den låt på skivan som rockar mest och vissa har liknat den vid AC/DC och okej, det finns spår åt det hållet men i grund och botten är det en heavy metal-låt, varken mer eller mindre. Låttexten är ett inlägg om dagens hårda klimat med ungdomar som har tillgång till vapen och tyvärr inte drar sig för att använda dessa.

Like A Beast är en godisbit för de av oss som är svaga för gitarrer som slingrar sig om varandra i ljuv förening; lyssna bara halvvägs in i låten. Öronorgasm!

Don’t Wanna Say Goodbye är en ljuv pianoballad som Udo fixar galant med sin raspiga röst som ger den här typen av låtar trovärdighet; det låter som att han har varit med ett tag och har något att säga.

Unbroken är liksom Prophecy en rejäl passning till Faceless World, både vad gäller låtuppbyggnad och refräng. Gitarrsolot är skivans bästa!

Den textmässiga balansgången mellan allvarliga ämnen som i Kids And Guns och givna partyhöjdare som Metal Never Dies är inte det lättaste att få till på ett trovärdigt sätt. U.D.O. fixar ändå det eftersom undertecknad är övertygad om att det är lättare att få lyssnarna att ta till sig allvarliga ämnen om de blandas med enklare sådana och att inte matas med pekpinnar om och om igen.

Men alltså; 16 låtar är verkligen några för mycket. Nog för att det är trevligt att få valuta för slantarna men svenskt lagom är bäst. Snarlika låttrion Thunder Road, Speed Seeker och Metal Damnation hade med fördel kunnat gallrats bort för de tillför inget.

Game Over överraskar inte det minsta och det är jag glad för, eftersom U.D.O. ska låta U.D.O. och 2021 års bandupplaga gör det – och det med besked.

Magnus Bergström

Fotnot: Skivtiteln har orsakat mer än ett höjt ögonbryn världen över, men enligt Udo handlar det om världens tillstånd. Det vill säga att vi människor och planeten vi bor på har hamnat i ett Game Over-läge. Någon pensionering från musiken kommer inte på tal.

Lucifer ”Lucifer IV” (Century Media)

Johanna Platow Andersson (sång) och Nicke Andersson Platow (trummor) presenterar stolt Lucifers fjärde skiva.

Föga överraskande är det classic rock som gäller, ofta med en textmässig twist av det ockulta slaget. Sistnämnda är ett givet inslag i Johannas låttexter och det passar fint till rösten som liksom svävar fram för att emellanåt visa prov på en vilja att inte vilja infoga sig i låtmelodin. Det gör sången snäll och kaxig på samma gång vilket skapar dynamik.

Classic rock var det ja. Att lista alla influenser som kokats ihop till den mustiga musikgryta som är Lucifer skulle ta upp hela recensionsutrymmet. Jag skojar inte!

Men okej, tänk 70-talsrock/hårdrock som bas, krydda med aningens 60-tal och en liten gnutta modernare tongångar och toppa med klassisk heavy metal.

Lucifer IV låter riktigt bra utan att bli klinisk. Alla instrument och sången delar på utrymmet i kamratlig anda och det är en ren njutning att lyssna i hörlurar eller på högsta stereovolym. Livekänsla förstärkt med studioteknikens fördelar.

Lucifer formligen basunerar ut att allt som gäller bandet är genomtänkt; musik, låtordning på skivorna och skivornas omslagslayout, musikvideos, merchandise och så vidare. Bara det att skivan släpptes Halloween-helgen säger allt.

Archangel Of Death agerar ”halvsnabb” (hård)rocksöppningslåt med det ettriga gitarrsolot som pricken över i.

Wild Hearses tar sin början i light doom-stil men drygt halvvägs tar låten fart när ett gitarrsolo tar vid följt av ett mer drömlikt parti och mina tankar går till Black Sabbath. Helt klart en låt som växer för varje lyssning och en stark kandidat till ”bäst på skivan”.

Crucifix (I Burn For You) har en närmast poppig refräng och det är lätt att förstå att den agerat singel med tillhörande läcker video. Men nog är refrängen i tjatigaste laget?

Bring Me His Head har ett skönt (hård)rockigt driv och fastar i mitt huvud efter bara en enda lyssning. En personlig favorit!

The Funeral Pyre är en kort och lugn akustisk ”paus” och förstärker den cineastiska känsla som jag alltid får när jag lyssnar på Lucifer. Men låten är för kort!

Louise är lite väl släpig och enahanda och i mina öron är det bandets akilleshäl; de är som vassast när de har lite mer drag under galoscherna.

Nightmare går i samma stil som Louise men lyfts till högre höjder tack vare en extra inspirerad sånginsats av Johanna.

Avslutningsvis vill jag komma med ett lyssningstips:

Förutom på en konsertscen nära dig gör sig Lucifer bäst när musiken avnjuts med låttexterna i högsta hugg – för att på riktigt komma in i deras värld.

Nu återstår det bara att allt ska återgå till det normala, det vill säga Lucifer live.

Magnus Bergström

Carcass ”Torn Arteries” (Nuclear Blast/Warner)

Ett hjärta som det på omslaget format av grönsaker pumpar visserligen inte 1000 liter blod per timme vid fysiskt arbete, men i händerna på Carcass blir det ändå tillräckligt kraftfullt och blodigt. Det vankas en dissektion i tio steg med slipade redskap och gutturala förtecken. Precis som det anstår ett melodiskt death metal-band.

För de som hade hoppas på en återupplivning av den ultraljudande grindcoren som bandet exploaterade på sent 80-tal gör sig icke besväret. Dagarna med kontrollerat kaos är över. Nu ligger ambitionerna på en progressiv nivå med gripande medialt formade melodier och en spetsfundig fluktuation.

Titellåten öppnar också upp med de urtypiska, skarprättande gitarriffen som har Billy Steers och Tom Drapers signum åtföljt av benknäckande rytmerna som vilar på Jeff Walkers bas och Daniel Wildings trummor. Ett högst medvetet åtagande har inletts med iögonfallande krokar och ett vidlyftigt tillvägagångssätt som mer än väl räcker för att få den rätta atmosfären.

Dance Of Ixtab (Psychopomp & Circumstance March No.1) ger den balans som är så hett eftertraktad. De psykotiska förehavandena lägger sig fint runt ett lugnt och metodiskt arbetssätt. Mörkt och häftigt precis som det anstår ett band som vill ta en dans under extrema omständigheter.

En annan kittlande tilldragelse är den skräckfyllda ridturen med hin håle själv i The Devil Rides Out. Med en stor portion taktfast mystik ger den allt man rimligtvis kan begära. Om någon fortfarande inte är troende undanröjs de tvivlen effektivt i In God We Trust som med sina sömlösa känslostormar väcker nostalgin till liv.

För de som tycker att 4 och en halv minuts mangling är för futtigt, så finns den drygt dubbla tidsrymden tillgänglig i Flesh Ripping Sonic Torment Limited. I den omtumlande upplevelsen nyttjas omväxlande thrash – och silkeshandskar. Flamencogitarren anger tonarten och bjuder in stötar av aggressiva takter med turboladdade solon och mjukare mellanspel av ren och skär hårdrock.

Den avslutande The Scythe’s Remorseless Swing trollbinder med sin kärna av illvilliga grubblerier. De fullfjädrade stämningarna förorsakar ett beroendeframkallande perspektiv som tar tag i kroppsdelar, sånganlag och hjärta.

Vid en studie av låttitlar och textsammansättning, vilket kan ta en ansenlig tid i anspråk, påvisas ett visst sinne av humor. Det ger pluspoäng till en för övrigt extrem metal som är otvetydig men ändå nyckfull. Det är bara att falla till föga och inse att de till åren komna trotjänarna från Merseyside har satt ett tungt avstamp i den blodbesudlade malströmmen.

Thomas Claesson

Dream Theater ”A View From The Top Of The World” (InsideOut Music)

   Release 22 oktober

Till att börja med är det bara att erkänna; jag har mina låt- och skivfavoriter med Dream Theater och de är svåra att rubba på. Det är sedan gammalt.

Men undrens tid är inte förbi. Jag menar att nu släpper DT en skiva som får mig att rubba på de gamla invanda lyssningsmönstren.

För i ganska exakt 70 minuter tar A View From The Top Of The World kommando över mig och det är bara att släppa allt annat och ge sig hän.

De sju låtarna känns egentligen som en låt med olika kapitel som alla är lika viktiga för helheten. Det är mäktigt och vackert och… Bäst!

Skivsläppet har föregåtts av singlarna The Alien (ett klokt val som första smakprov) och Invisible Monster. De lovade gott redan då och har växt ännu mer med tiden.

Men de får faktiskt finna sig i att hamna i bakvattnet när starka Answering The Call och Sleeping Giant slingrar sig in i hörselgångarna.

För att inte tala om när det avslutande titelspåret tackar för att manegen är så stiligt krattad och bjuder oss med på en innehållsrik musikresa i 20 minuter. Det lugna partiet halvvägs in i A View From The Top Of The World är så vackert; James sjunger så skört som bara han kan och John Petrucci låter gitarren gråta.

Produktionen är så nära perfekt som det går att komma, utan att för den skull vara kliniskt perfekt. Det låter kraftfullt och alla bandmedlemmar hörs tydligt.

Mike Mangini briljerar; trummorna ligger helt rätt i mixen och det är bara att flyta med i hans sköna rytmer. Och banne mig om inte John Myungs sköna basspel välförtjänt får ta mer plats den här gången (han känns emellanåt lite ”bortknuffad” på skivorna).

Det smakfulla pianospelet av Jordan Rudess i Awaken The Master förtjänar också ett omnämnande. Istället för att gå all in kör han på en mer återhållsam stil vilket kontrasterar fint mot Johns gitarriffande.

Möjligtvis går det att anmärka på att det inte direkt dräller av refränger att sjunga med i. Men då letar jag verkligen efter fel med detektivögon och hallå? Vi snackar DT och det är bara sporadiskt som de fixat sådana. Och vem fixar egentligen att försöka sig på att hålla jämna steg med James LaBrie?

Nej, istället är det som vanligt gott om melodier att nynna med i och spela valfritt luftinstrument till.

Det är många år sedan ny musik från DT jämfördes med andra artisters skivsläpp. De har roffat åt sig en egen gren på det progressiva metalträdet. Men tillåt mig ändå att göra en enda jämförelse. För till skillnad från många andra rutinerade rävar (hej Yes!) så har DT den goda smaken att backa upp undersköna melodier med tyngd.

Faktum är att jag redan nu glädjer mig åt att placera A View From The Top Of The World överst på årsbästalistan. För hur ska detta kunna överträffas?

Välkomna tillbaka till toppen Dream Theater.

Magnus Bergström

Living Dead Girl ”Exorcism” (egen utgivning)

Den här godbiten släpptes lite under radarn i somras i och med att det rör sig om en självfinansierad egen utgivning. Dags att åtgärda det, känner jag, för Exorcism förtjänar en stor publik eftersom den är bra mycket hetare än det mesta i nu metal-genren.

Nu metal förresten; den elva låtar starka debutskivan är en smältdegel av metal, pop, rock, nu metal, goth, punk, metalcore – och jag har säkert glömt någon genre.

Det finns spår av New Years Day, In This Moment, Butcher Babies, Slipknot, Marilyn Manson och… Avril Lavigne! Faktum är att ”inspirationslistan” egentligen aldrig tar slut.

Det om något är väl ett progressivt kraftpaket? Och jodå, denna smått osannolika blandning fungerar; det är dagens sanning.

Melodikrokar att fastna i är nämligen mer regel än undantag.

Jag väljer att lyfta fram fyra av låtarna:

Alive öppnar starkt med plattan i mattan och en ”take no prisoners”-attityd. Så här ska en medryckande öppningslåt vara.

Exorcism. Vem kan och vill vara stilla när en energibomb som denna briserar? Inte jag i alla fall. Refrängen är löjligt medryckande.

Poltergeist. Blandar mjukt och hårt och allt däremellan. Missa heller inte den välgjorda videon.

Stronger. Kraftfull ballad utan sidospår, med stark sång av frontkvinnan Molly Rennick, som ger lyssnaren tid till eftertanke.

Visst finns det några svackor här och där och då handlar det om en eller ett par låtar som liksom inte går i mål; de smälter ihop till en massa som inte tar sig någonstans och saknar något som sticker ut.

Men vad gör det när merparten av låtarna rätt -och gör det rejält. I mina öron är det ingen tvekan om att vi har att göra med ”modern musik” när den är som bäst.

Ge kanadensarna chansen för det är de värda. Annars är faktiskt risken att du missar något kul och en gnutta omskakande och vem vill det…

Magnus ”Betygsfyran” Bergström

Doro/Warlock ”Triumph And Agony – Live” (Rare Diamonds Productions)

Düsseldorf må vara huvudstad i Tysklands folkrikaste delstat Nordrhein-Westfalen, men vad är väl det jämfört med att Doro Pesch såg dagens ljus där 1964.

Att hårdrocksvärldens gladaste artist (finns det ens någn bild på henne utan ett leende?) har Düsseldorf som födelsestad känns logiskt sett ur ett hårdrocksperspektiv. Staden är ju känd för konst i massor och att den gamla stadsdelen har hur många ölstugor som helst.

När Warlocks ”största” skiva Triumph And Agony (1987) hyllades med en jubileumsturné sommaren 2017 lämnades inget åt slumpen. Hela skivan framfördes, men inte i kronologisk ordning, och turnépremiären gick av stapeln på Sweden Rock – en festival som Doro har ett gott öga till. Med sig som extra gitarrist hade hon dessutom Tommy Bolan från bandets klassiska sättning.

Givna låtklassiker som I Rule The Ruins, East Meets West, Three Minute Warning, Für Immer, Metal Tango och All We Are sitter givetvis klockrent.

Men sällan eller aldrig tidigare luftade Touch Of Evil, Kiss Of Death, Cold Cold World och Make Time For Love går sannerligen inte heller av för hackor.

När det nu släpps en skiva/dvd/Blu-ray från konserten på Sweden Rock (!) är det Doros skivetikett Rare Diamonds Productions som står bakom.

Och det går att köpa härligheten i flera olika varianter. Varför inte slå till på vad som påstås vara världens största skivomslag, i form av en stor ”pappfigur” med den ikoniska omslagsbilden med skivan i en lucka på Doros mage.

En ”besiktning” av ljud och bild säger att det både låter och ser proffsigt ut, med en skön känsla av en ovanligt proffsig bootleg för det skaver på rätt sätt lite här och där.

På Blu-ray och dvd får vi som bonus en hyfsat lång intervju med en minst sagt nostalgisk Doro som strålar av glädje när hon får prata om sin älskade metal och hon bjuder leende (förstås) på den ena anekdoten efter den andra.

Med facit i hand (denna skiva) känns det extra bra att jag var på plats på Sweden Rock, både i fotodiket och i publikhavet.

Magnus Bergström

Gus G. ”Quantum Leap” (AFM/Sound Pollution)

  Släpps 15 oktober

Äntligen! Ja det är känslan att Gus G känner precis så, när han nu får chansen att släppa loss sin inre Yngwie Malmsteen – och som han gör det.

Quantum Leap betyder att ta ett stort steg och Gus själv tycker att det passar bra för att beskriva det här skivsläppet, med tanke på att han nu låter enbart gitarren sköta ”språket”.

Han har oavsett låttempo den rätta känslan i strängbändandet och att höra honom släppa loss utan order från en ”chef” är en ren fröjd. Han har också den goda smaken att ha fokus på låtarnas bästa och ballar inte ur fullständigt med gitarrsolon in absurdum.

Produktionen signerad Gus själv är en av de bättre in your face-varianter jag hört på bra länge; ”levande” både i stereohögtalarna i vardagsrummet och i hörlurarna. Med andra ord är Quantum Leap finfin reklam för HOFA Studios i Karlsdorf, Tyskland.

Låt oss heller inte glömma att det inte bara låter bra; fotografierna och omslaget av Gustavo Sazes är klockrena. Den mannen vet verkligen hur skivor ska designas och förpackas.

Vid en ”besiktning” av låtarna tycker undertecknad som följer:

Exosphere och Quantum Leap är två riktiga låtgodingar som resulterar i dött lopp i skivans låtstrid (alltså vilken låt som är bäst). Det går helt enkelt inte att skilja dom åt. Fart och finess kombineras på bästa sätt i förstnämnda och i den andra är tempot lite mer nedskruvat och låten stannar till och med upp för en kort sekvens med bara gitarrspel. Variation är nyckelordet, speciellt när det gäller instrumental musik, och det här är två typexempel på varför jag personligen är så förtjust i helt instrumentala skivor med gitarren i fokus.

Enigma Of Life är en halvballad som låter gitarren tala och det ljuva språket kittlar hörselgångarna på helt rätt sätt. Förföriskt.

Fierce och Demon Stomp drar istället åt rena rama thrash metal-hållet, tänk Testament när de är som mest melodiösa, och låtduon lever alltså upp till låttitlarna. Gillar du Controlled Chaos av och med Nita Strauss är Quantum Leap given lyssning eftersom båda är gitarrplattor i  modern stil med rötterna i den klassiska skolan.

Night Driver har en läcker gitarrmelodislinga och därmed bra potential, men det plastiga ljudet från det som ska föreställa trummor går bort och det rejält. Synd.

Force Majeure är en blixtrande gitarrduell mellan Gus och Vinnie Moore och det låter givetvis hur smaskigt som helst. Tankarna går till Cacophony  med Jason Becker och Marty Friedman.

Den andra cd-skivan med livelåtar som följer med då? Den har helt klart rätt livekänsla med tryck i ljudbilden och funkar bra, men får finna sig vid att sitta i baksätet.

Apropå baksätet och alltså att sitta ner så funkar Quantum Leap både till koncentrerad lyssning som till headbangande med volymen på högsta möjliga siffra.

Bra jobbat, Gus!

Magnus Bergström