nyaskivor.se

Primal Fear ”Apocalypse” (Frontiers/Playground)

Tyska Primal Fear bildades 1997 och på Apocalypse låter det i mångt och mycket som om tiden stått stilla. Vilket i detta fall ska tolkas som något mycket positivt. De två-tre närmast föregående skivorna har på sina håll och kanter varit av trampa vatten-typ, men nu känns det istället som en mer genomarbetad och sammanhängande helhet.

Följande fem låtar sticker ut:
New Rise är som vanligt när det handlar om startskottet på en Primal Fear-skiva fartfylld och refrängstark och alltså rena rama innehållsdeklarationen.
King Of Madness har en härlig refräng med ”upplyftande” känsla tack vare Ralf Scheepers höga sångtoner och just dessa är det glädjande nog mer av på denna skiva än på de närmast föregående.
Blood, Sweat & Fear bjuder på rappa verser och ett superläckert gitarrsololir. Synd bara att tempot sänks en aning i refrängen, för det funkar inte klockrent i just detta fall.
The Beast är så enkel och samtidigt så bra. Rakt på sak-heavy metal med en enkel refräng som gjord för allsång av en lyckorusig publik.
Eye Of The Storm är en glädjande återkomst till det mer progressiva stuket på New Religion (2007) med lite längre instrumentala partier. Åtta minuters tyskt stål av bästa märke.

Bristen på originalitet är påtaglig men faktum är ändå att heavy metal och power metal sällan har förenats på ett bättre sätt. Dessutom stjäl de mest från sig själva och vem kan då låta bli att dra på munnen och fortsätta att digga? Inte undertecknad i alla fall.

Magnus Bergström

Doro ”Forever Warriors // Forever United” (Nuclear Blast)

Som sändebud för den ärofulla tyska metal – familjen levererar Doro sitt trettonde soloalbum med glödgande frenesi och passion. Den hungrande fanskaran har fått vänta i sex år på nytt material men nu landar en dubbel – CD med överdådigt innehåll som bör räcka och bli över.

Den väletablerade sångerskan i mitten av sitt femte decennium har den raspiga rösten som krävs. Den plattyska accenten samt den osannolikt retuscherade omslagsbilden där perfekta magmuskler, smal midja och suget i blicken gör att det säkert kommer att darra lite här och var för en del, kanske rentav väcka moderskänslorna till liv för andra.

Det sägs vara en vågdelare mellan skiva ett Forever Warriors och två Forever United med fördelningen råbarkat kontra känsloladdat, men den vinklingen är mer av akademisk karaktär då det sinsemellan blandas och ges friskt. Inledningsspåret All For Metal är emellertid bortom varje rimligt tvivel. Tydligare än så kan inte den här typen av musik beskrivas.

Jag har länge behandlat Doro styvmoderligt, men nu är omprövningens tid kommen. Love’s Gone To Hell, Soldiers Of Metal samt den på modersmålet klingande Freunde Fürs Uns (Vänner för livet) bidrar effektivt till den nya inställningen. Alla tre passionerade mid tempo ballader med mjuka emotionella tongångar insvepta i magnifika symfoniska harmonier.

Inspirationen flödar ymnigt rakt igenom och i Turn it up och Be Strong hettar det till ordentligt med riff och refränger som bara kan härstamma från Düsseldorf, var annars? Doros röst är stark och resolut och när sången lämnar stämbanden i Black Ballad och Lift Me Up blir det till höjdpunkter som ger livet ett betydligt ljusare innehåll.

Hyllningen till Lemmy i Living Life To The Fullest är storartad och tolkningen av Motorheads Lost In the Ozone likaså. Sammanfattningsvis och för enkelhetens skull kan sägas att förutom de tre sista melodierna där materialet tunnas ut betänkligt, så kan låtlistan häftas fast på väggen och användas som piltavla där varje träff är lika med Bulls Eye.      

Om Doro händelsevis skulle dyka upp på SRF 2019 så kommer jag visserligen inte att stå som en fågelunge med gapande mun och vänta på mat från mamma, men ändå tillräckligt nära för att vara på plats när det börjar regna manna från himlen. Det finns nämligen ingenting som är mer uppiggande än äkta tysk power metal. Det bevisar Doro med all önskvärd tydlighet här och nu.

Thomas Claesson

Kultfakta:

Ett axplock av de medverkande gästartisterna utan inbördes ordning.

Doug Aldrich (Whitesnake, The Dead Daises)
Rock’n’Rolf (Running Wild)
Tommy Bolan (Warlock)
Mille Petrozza (Kreator)
Chuck Billy (Testament)
Ross The Boss (Ross The Boss, Manowar)
Jeff Waters (Annihilator)
Johan Hegg (Amon Amarth)
Warrel Dane [R.I.P.] (Nevermore)

U.D.O. ”Steelfactory” (AFM/Sound Pollution)

    Release: 31 augusti

Det finns säkra kort och så finns U.D.O.

Udo Dirkschneider är efter 31 år (!) under U.D.O.-flagg konsekvent som få. I fokus är som vanligt den stålullsriviga rösten och låtreceptet är klart som korvspad: 13 taktfasta heavy metal-hymner med fläskiga riff, pumpande bas, taktfasta trummor och mäktiga allsångskörer som fastnar.

Stora förändringar är varken nödvändiga eller önskvärda och U.D.O. krånglar helt enkelt inte till det. Heavy metal för folket liksom. Oftast utan några som helst krusiduller. Men för den som vill gräva lite djupare så finns det en och annan ”specialare”, som till exempel en gitarrslinga som klingar orientaliskt eller när basgitarren får ta ut svängarna i en extra trudelutt.

Steelfactory står sig väl mot de 16 (!) tidigare U.D.O.-skivorna och är liksom Judas Priest och deras Firepower bra exempel på hårdrocksveteraner som är fortsatt relevanta.

Udos röst har redan avhandlats, men utan det mycket samspelta bandet skulle han stå sig slätt. Extra plus delas ut till Andrey Smirnov vars gitarrspel är av den vassare sorten. Sven Dirkschneider (ja han är son till Udo) är stabiliteten själv bakom trummorna och låter som om han inte gjort något annat i livet än att hålla takten åt pappa och hans band.

Rivstarten med Tongue reaper är en överkörning av bästa märke men ändå utan att vara den där riktigt klockrena öppningslåten som vi är bortskämda med när det gäller U.D.O. som oftast har bästa låten först ut ur startfållan.

Keeper of my soul är desto intressantare i och med att den är lite mörkare än det mesta i U.D.O.-diskografin och passar Udos röst alldeles utmärkt.

Smått arabiska tongångar (som bandet tidigare gett sig på i till exempel The wrong side of midnight) förgyller Raise the game och även här rör vi oss på lite mörkare territorium kryddat med en refräng som är en riktig allsångsdänga.

Blood on fire och Rising high är snabba rackare som inte så lite påminner om några av Accept-klassikerna på Restless and wild eller varför inte Russian roulette. Det flitiga Dirkschneider-turnerandet med enbart Accept-låtar har onekligen satt sina spår och det är lite ironiskt att vi nu bjuds på låtar som andas mer Accept än någonsin tidigare. Samtidigt är just dessa långt ifrån skivans bästa låtar då de egentligen inte sticker ut på något som helst sätt.

One heart one soul har en mäktig refräng med kraftig körsång som bara tyska band som U.D.O. och Accept och möjligtvis våra blågula krigare Sabaton fixar utan att det blir för mycket.

A bite of evil är det bra tryck i och den bjuder på några intressanta detaljer som inte alls är dumma. Men den lite fjantiga texten om en varulv får en varning och drar ned betyget.

Avslutande halvballaden The way känns helt rätt placerad. Lyssnaröronen får en lite lugnare avslutning och intrycken kan summeras i lugn och ro. Och visst fasen kan Udo sjunga ”på riktigt” när han sätter den sidan till.

Till sist ett tips till herr Dirkschneider och skivbolaget; varför inte göra en samlingsskiva med alla (halv)ballader och duetter som spelats in genom åren? Det skulle bli en bra mix, tror jag.

Magnus Bergström

Lizzy Borden ”My Midnight Things” (Metal Blade/Sony)

Lizzy Borden-fans är inte direkt bortskämda, så när bandet släpper sin tredje skiva på 29 år, 11 år efter föregångaren Appointment with Death (2007), är förväntningarna högt ställda, i synnerhet som vare sig Deal with the Devil (2000) eller Appointment with Death var några helgjutna plattor. ”De” är nog fel pronomen förresten. Med tanke på att Lizzy Borden själv spelar de flesta instrument sånär som på trummor och keyboards kanske skivan snarare ses som ett soloalbum.

Vad kan vi då förvänta oss av chockrockens mästare? Ja, av titellåten och Long may they Haunt oss som släppts som försmak har det känts som att My Midnight Things innebär en ny inriktning för Lizzy Borden och visst är det delvis så. De som förväntat sig en återgång till 80-talets klassiska American metal kommer att bli besvikna, för den här skivan är något helt annat även om rötterna finns där i till exempel Obsessed with You och A Stranger to Love. I stället är det pompöst, allsångsvänligt och bitvis med stor hitpotential. Det är lätt att visualisera en unisont hoppande festivalpublik som sjunger med i The Scar across my Heart och storslagna We belong to the Shadows. Framför allt finns rösten där fortfarande; omedelbart igenkännlig med både styrka, känsla och tonsäkerhet. Inga ålderstecken där inte.

Det tog ett par tre genomlyssningar av skivan innan jag kom in i den även om vissa låtar sitter som en smäck och rent av känns som gamla bekanta redan efter första lyssningen. Det är en skiva som växer och även de låtar som jag först tyckte var svagare tar sig, som till exempel rockiga Run away with me.  Den enda låt som jag inte riktigt förmår ta till mig är Our Love is Gone med sitt industriella sound. Av de tre bonuslåtarna på cd:n är det egentligen bara nyinspelningen av Waiting in the Wings från Master of Disguise (1989)som känns relevant.

Även om jag inser att vissa gamla fans inte kommer att ta till sig My Midnight Things tycker jag personligen att band som utvecklas inom sina ramar bör premieras. Om Alice Cooper kunde uppdatera sitt sound på 80-talet och vitalisera sin karriär borde Lizzy Borden också välförtjänt kunna göra det. Var nu inte en inskränkt jävel utan ge plattan en chans. Det förtjänar den.

Jonas Andersson

Manticora ”To kill to live to kill” (ViciSolum/Sound Pollution)

Spänn fast dig och åk med! Danskarna är nämligen rejält gasglada och bjuder upp till ösig power metal i gammal god stil (farten, körrefrängerna och sången) kryddad med thrashiga taktbyten och låtuppbyggnader.

Vi får heller inte glömma en viktig ingrediens som i detta fall är av älska eller hata-karaktär. Jag tänker på sången av Lars F. Larsen, som rör sig kring mellanregister och därifrån till ganska höga toppar men långt ifrån till de högsta höjderna. Tänk lite som en mix av Warrell Dane (Nevermore), Russell Allen (Symphony X), Erik A.K. (Flotsam and Jetsam) och framför allt Hansi Kürsch (Blind Guardian).

Dessutom varieras det vokala emellanåt med growl och något som närmast kan beskrivas som pratsång.

To kill to live to kill baseras dessutom på en 334-sidig bok skriven av sångar-Lars. Ambitiöst är bara förnamet…

Det hela är förpackat i en lagom modern ljudbild (jag tänker framför allt på rytmsektionens Meshuggah-”tuggande”) signerad ingen mindre än Jacob Hansen som på meritlistan har bland andra Volbeat, Primal Fear, Pretty Maids, Doro, Destruction och Amaranthe.

För inspelningen av sången anlitades däremot Tommy Hansen; ett synnerligen passande val eftersom han har varit inblandad i ett stort antal Helloween-skivor och därmed vet hur viktigt det är med rätt ”presentation” av sången i fartfylld power metal.

Att hålla sig borta från strålkastarljuset i inte mindre än åtta år knappast en bra taktik karriärmässigt, men av olika anledningar har det blivit så för Manticora vars senast fullängdare Safe släpptes 2010.

Å andra sidan är det så mycket för lyssnaren att ta in när de är i farten, så det kanske ändå på något konstigt sätt har varit bra med en paus.

Through the eyes of the killer – Towering over you har bra och intressant sång, fart och sköna melodier. Ganska länge är det skivans bästa låt men ”vinnaren” hittas istället lite längre ner i låtlistan.

The Devil in Lisbon och Humiliation supreme är båda helt instrumentala och tillhör skivans absoluta toppskikt. Hur ofta händer det på en icke rakt igenom instrumental skiva? Aldrig vågar jag påstå – förrän nu alltså.

Growth är inbäddad mellan det instrumentala låtgodiset och det här är en imponerande progressiv sak, med mängder av olika ingredienser i bästa Dream Theater-stil. Ska jag peka på något utöver den urstarka sånginsatsen, ja då väljer jag den mäkta imponerande dansen på bas- och gitarrsträngarna drygt halvvägs in i låten. Wow! Inget snack om att det är skivans bästa låt.

Nothing lasts forever är en sentimental ballad (!) som trots en finfint arrangerad refräng, ändå på ett glasklart sätt ger prov på skivans akilleshäl. Spretigheten kan vara för mycket för en del lyssnare som inte pallar att hänga med i alla svängar. Är det någon som ropar efter en familjepizza med extra allt? Till en person. Ja, det är Yngwie ”More is more” Malmsteen… Skämt åsido; risk för mättnad förekommer, den saken är klar.

Through the eyes of the killer – Revival of the muse that is violence är en plattan i mattan-melodigoding och solklart näst bäst på skivan. När full fart och melodier kombineras på detta sätt golvas jag omedelbart.

Ena dagen känns betyget på To kill to live to kill som en trea, för att en annan dag kännas som en stark fyra. Sällan har lyssnarupplevelsen påverkats så mycket av den egna dagsformen som i detta fall. Intressant! Jag väljer till slut att dela ut en fyra eftersom skivan helt enkelt är inte så lite imponerande, sett till allt som förekommer.

På minuskontot är det bara att konstatera att det är en uppenbar brist på refränger som fastnar. Å andra sidan; det är inte många av oss som klarar av att sjunga på det sätt som krävs…

To kill to live to kill visar prov på ett kompromisslöst musikskapande på så sätt att ingen som helst hänsyn har tagits till rådande trender. Tack för det!

Magnus Bergström

Graham Bonnet Band ”Meanwhile, back in the garage” (Frontiers/Playground)

Den som önskar en nysläppt skiva som återskapar den melodiösa hårdrockens glansdagar på 80- och till viss del 70-talet behöver inte leta längre.

Så sent som 2016 släppte Graham Bonnet Band det finfina styrkebeskedet The Book och redan nu är uppföljaren Meanwhile, back in the garage här och det handlar om en naturlig fortsättningen. Den höga kvaliteten har inte sänkts – snarare tvärtom. Här snackar vi om toppform av ett band som är tätt sammansvetsat på det sätt som månader av turnerande resulterar i.

Sångaren Graham Bonnet behöver knappast en närmare presentation, men okej då… Han är född 1947 och har en bandmeritlista som inte är så lite imponerande: Alcatrazz, Michael Schenker Group och Rainbow. För att nämna några. Och så solokarriären förstås!

Åter till den nya given och några av låtarna:

Meanwhile, back in the garage är en fartfylld sak med flinkt gitarr- och keyboardspel. Och ja, givetvis, med sång som inte lämnar mycket att önska (med om den senare) och som allra bäst låter det i refrängen.

The Hotel fortsätter i samma hjulspår men har aningens klenare refräng

Livin’ in suspicion är versmässigt i segaste laget men det vägs upp av att refrängen är en av skivans allra bästa (vilket inte säger så lite i och med att starka refränger är något av skivans signum).

Incest outcest U.S.A. är en mellantemporockare med några snygga tempoväxlingar och även här får vi en refräng som sitter som en (gubb)keps.

Ungefär så här fortsätter det skivan igenom. Alltså med traditionella låtformler med melodi och sång i fokus. Varför uppfinna hjulet? tycks låtskrivarna ha resonerat. Gott så.

We don’t need another hero (Tina Turner) är ett mycket överraskande coverlåtval; jag blev faktiskt smått chockerad när jag såg den i låtlistan. Efter att ha lyssnat är jag även smått chockerad över att jag gillar det jag hör. Musiken är i mångt och mycket trogen originalet och Grahams röst kommer verkligen till sin rätt. Det är dessutom ett kul grepp att den är placerad som låt nummer nio och inte – som är så vanligt med just coverlåtar – som en form av bonuslåt allra sist.

Det allra bästa är ändå sparat till slutet:

Past lives (plattan i mattan!) och The crying chair (fin ballad och skivans bästa låt!) ger starkast vibbar av Grahams tidigare band samt lite Yngwie Malmsteen och pyttelite Deep Purple.

Produktionsmässigt låter det väldigt mycket ”live” och rösten är ovanligt långt fram i mixen, ja så till den grad att det nästan känns som att stå bredvid Graham när han sjunger. Snacka om ”in your face”.

Det är ett grepp som passar alldeles utmärkt i och med att Graham låter sensationellt välbevarad och vital. Okej, det förekommer ”åldersraspighet” mer än en gång men det är bara charmigt och helt naturligt efter ett liv i hårdrockens tjänst.

Nämnda livekänsla är dessutom som klippt och skuren för det flitiga duellerandet mellan gitarr och keyboard.

Men 14 låtar? Tio eller möjligtvis dussinet fullt hade räckt. Det står 2018 i almanackan och lyssnarnas tålamod är inte vad det en gång varit.

Magnus Bergström

Bruce Dickinson ”Scream for me Sarajevo” (BMG/Warner)

   Release: 29 juni

Bruce Dickinson:

“War turns the world on its head, but this is an optimistic message”. “It changed the way I viewed life, death and other human beings.”

Det är svårt att tro idag men det fanns en tid när Iron Maiden inte sålde högvis med konsertbiljetter och/eller skivor. Läget var detsamma för avhoppade sångaren Bruce Dickinson, men han verkade trots det nöjd med sololivet.

Han och hans band gjorde under ”skilsmässoåren” ett tiotal höjdarlåtar och dessutom en skiva med något så ovanligt som uteslutande bra låtar (The Chemical Wedding).

Scream for me Sarajevo är ett tidsdokument från den längsta belägringen av en Europeisk huvudstad i modern historia. 1994 kom någon nämligen på att det var en bra idé att flyga in ett hårdrocksband för en konsert mitt under brinnande krig…

Minst sagt udda förutsättningar och resultatet blev en konsert som sjuder av liv.

Ett par låtar från småtrista Skunkworks drar tyvärr ner helhetsintrycket. Tur då att starka Accident of birth är välrepresenterad. Men allra starkast är givetvis Tears of the Dragon; det är en inte alltför vågad gissning att Steve Harris i Iron Maiden fick torskfrossa när han hörde detta monster till låt.

Som liveskiva betraktad föredrar jag ändå Scream for me Brazil, som är inspelad när Bruce och hans soloband var som bäst.

Magnus Bergström

Fotnot: Scream for me Sarajevo är soundtracket till dokumentärfilmen med samma namn.

Saxon ”Denim and leather” (BMG/Warner)

Denim and leather släpptes ursprungligen 1981 under det som så populärt kallas den nya vågen av brittisk heavy metal (förkortat NWOBHM på engelska). Saxon stod då i och med släppet av denna fjärde skiva på toppen av karriären.

Här återfinns framför allt följande svårslagna trio hårdrocksklassiker: Princess of the night (första Saxon-låten jag hörde), And the bands played on (bästa låten!) och Denim and leather (allsångsklassiker).

Musiken är rakt på sak utan krusiduller och framförd av en imponerande sammansvetsad enhet (ett resultat av den tidens tuffa turnéschema). Som kronan på verket har en ungdomligt vital Biff Byford kaxighet och tryck i rösten.

Bonusmaterialet utgörs nästan uteslutande av intressanta tidsdokument i form av större delen av skivans låtar inspelade på Denim and leather-turnén.

Men det bästa med denna cd-nyutgåva (utöver musiken alltså!) är den genomarbetade och snygga paketeringen i digipack med ett informativt 24-sidigt texthäfte med historik och bilder. Så här ska nyutgåvor se ut!

Magnus Bergström

Fotnot: Denim and leather är en av flera tidiga Saxon-skivor som återutges i år.

The Dead Daisies ”Burn It Down” (Spitfire/Border)

The Dead Daisies släpper sitt fjärde album som om det skulle var den mest självklara saken i världen. Ett knippe av tio väl utvalda rocklåtar breder ut sig som en bukett. Distribuerade av ett välmeriterat australiskt/amerikanskt band som inte viker ner sig för någon.

Sångaren John Corabi har en röst lika kraftfull som en tre kilos slägga, lika sträv som femmans sandpapper. Det räcker långt i den inledande ”Resurrection” som har styrka nog att jämna ett korrigerat plåtskjul med marken. Vilket med tanke på det abrupta slutet inte är långt från sanningen.

När röken väl har skingrats uppenbarar sig balladen ”Set Me Free” i hela sin skepnad. En hymn om förmågan att bryta sig loss från ett oavsiktligt förhållande. Arrangerad med crescendon av förtvivlan och hopp i en smäktande odyssé för fulla segel.

På den nedre planhalvan återfinns de riktiga kanonerna och de tre sista låtarna är krevader av konfetti med riff, basgångar och slagverk i sprakande scenarion. Doug ”The Golden Boy” Aldrich briljerar med sin gitarr och man kan för sitt inre se poser och känslouttryck av dignitet.

Den auktoritäre Marco Mendoza mullrar med sin bas som ett mindre jordskred och Deen Castronovos trumstockar bearbetar skinnet med frenesi. Därtill uppackade av den mångfacitterande grundaren och gitarristen David Lowy som tycker det här är hur roligt som helst och säg den som inte instämmer.

Jag hade äran att se bandet live på Sweden Rock Festival förra året och på scen kom de verkligen till sin rätt. Den här skivan är bara en aptitretare jämfört med vad jag och några tusen till fick uppleva där. Undertecknad blev till och med så exalterad att han befann sig i en fas av fullständig eufori.

Det här är Twisted Sister, Whitesnake och Mötley Crüe i rakt nedstigande led och som bandnamnet till trots antyder finns inga vissnade blommor här så långt ögat kan se. Tusenskönor i all ära men den här kvintetten ger ett fång av hårdrock som är välbehövlig för alla och envar.

Thomas Claesson

Stryper ”God damn evil” (Frontiers/Playground)

När … (fyll i valfritt namn) blir gammal och så vidare.

Inledande och minst sagt fartfyllda Take it to the cross har en refräng med så hysteriskt hög (och snabb!) sång att det inte borde vara möjligt. Men jodå, det är det. Det är heller ingen låt som det går att skoja bort, för den sitter som berget efter bara ett par lyssningar. Värt att nämna är att låtens slutdel innehåller growlsång (!) och vem hade trott att det någonsin skulle förekomma i en Stryper-låt? Inte jag i alla fall.

Stryper är ett av flera bra exempel på 80-talsband som klarar av att fortfarande vara relevanta i modern tid. Visst har de emellanåt fört en tynande tillvaro alternativt varit helt på sparlåga men har kämpat på.

Belöningen kan de skörda nu, om inte i rikedom så i form av hårdrockspublikens respekt. 2018 är det inte det minsta töntigt att tycka om det som bandet själva kallar life metal. Det om något är starkt jobbat det.

Det är inget snack om och det hörs att det produktionsmässigt inte handlar om ett band med obegränsade resurser. Något större djup och köttighet finns inte; det låter torrt och ”in your face” – något som faktiskt fungerar bra i och med att det väger upp Michael Sweets änglalika röst, som annars skulle dränka allt i sirap.

Det är just Michaels röst och brodern Roberts trummor som ligger längst fram i ljudbilden. Aningens mer volym på bas- och gitarrspelet hade inte direkt skadat.

Sorry är en urstark låt inom melodiös hårdrock med klös och vinner matchen om skivans bästa låt på poäng, inte knock out för den får jobba hårt för det i fight med ett överraskande starkt låtmaterial överlag. Take it to the cross, The Valley och The Devil Doesn’t Live Here är tre av de allra svåraste ”motståndarna”.

Magnus Bergström

p.s. Se där; jag lyckades skriva en hel text om Stryper utan att nämna att de är kristna och att låttexterna inte gör det minsta för att dölja det.