Archive for the ‘Hårdrock’Category

Melodiös death metal med imponerande bredd

mors

Mors Principium Est ”Embers Of A Dying World” (AFM Records)

2003 albumdebuterade finländarna, som i dagsläget spelar melodiös death metal kryddad med en rejäl stor dos av thrash metal och dessutom – smått överraskande – smakfulla vibbar av power metal.
Rikligt förekommande är den typ av melodiösa gitarr- och keyboardslingor som vi kunde höra från In Flames några skivor tillbaka. Ett annat band som tydligt influerat låtskrivandet är At The Gates. Nämnda slingor samspelar här så läckert att de, som på det självklaraste sätt i världen, placerar landsmännen i Children Of Bodom i baksätet.
Ett ganska nytt grepp är symfoniska inslag av den typ som vanligtvis oftast förknippas med black metal (inga likheter i övrigt) vilket kombinerat med att det inte är full fart hela tiden ger en imponerande bredd.
Det growlas föredömligt och ovanligt välartikulerat. Ja jag skulle vilja påstå att inte ett enda ord försvinner i gurglandet. Inte illa pinkat.
Produktionen är modernt ren och köttig och alltså som klippt och skuren för tongångarna.
Bästa låt är Into The Dark men den har skarp konkurrens av Reclaim The Sun och halvballaden (!) Death Is The Beginning. Sistnämnda må vara något av en styggelse i många traditionalisters öron, men rent krasst är det ännu en en ingrediens som bidrar till intressant variation.
I mina öron har Mors Principium Est sedan 2012 års …And Death Said Live haft en stigande formkurva och med Embers Of A Dying World presenterar
de sin hittills bästa skiva.
När jag vill lyssna på ”hård” musik är det så här den ska låta.

Magnus Bergström

20

03 2017

Progressiv metal i dess galnaste och vackraste form

persefone

Persefone ”Aathma” (ViciSolum/Sound Pollution)

Tycker du att Dream Theater är för ”svåra”? Då är det bara att sluta läsa.
Splittrat. Det var mitt första intryck av Aathma. Inte kärlek vid första lyssningen alltså. Inte vid andra heller. Men skam den som ger sig; vid tredje-fjärde lyssningen trillade poletten ner. Wow.
Dream Theater, Opeth, Symphony X är tre av de många band som besvisligen influerar Persefone. Det finns också spår av så skilda band som Dark Tranquillity, Morbid Angel och Rush. Bland andra.
Det låter kanske som en alldeles uppåt väggarna för galen mix för att det fungera. Men fungerar gör det. Verkligen.
Persefone bevisar med eftertryck att de inte har några som helst problem med att tänka utanför boxen och få ”galenskaperna” att landa i något eget och vettigt. Progressiv metal i dess vackraste form.
Aathma har allt och lite till och är till och med aningens starkare än hyllade föregångaren Spiritual Migration (2013).
Kort om låthöjdpunkterna:
Spirals Within Thy Being blandar inte mindre än tre sångstilar (ren-, growl- och skriksång) och visar upp ett härligt gitarrspel á la John Petrucci (Dream Theater) samt en förförisk keyboardslinga. 7 minuter och 17 sekunders njutning och ett bevis så gott som något på att ”galenskaperna” fungerar.
No Faced Mindless blandar en ljuvt smekande refräng med aggressiv sång och vi hör även här ett finfint samspel mellan gitarr och keyboard.
Stillness Is Timeless är det starkaste låtesset och samtidigt svår att beskriva, men tänk Dream Theater på steroider. Wow!
Avslutande episka titellåten i fyra delar är också minst sagt mäktig och är en stark utmanare till titeln bästa låt. Extra allt liksom.
Det är nära att betygsfemman delas ut, men jag vill så gärna tro att Persefone har lite till att ge så… Betygsfyra med stort plus i kanten!
Jag kan heller inte låta bli att störa mig lite på att growlsången dominerar som den gör. Visst varvas det mellan ren-, growl- och skriksång, men dessvärre är det growlvarianten som får ta mest plats. Den är varken bättre eller sämre än vad som är brukligt. Men och det här är ett stort men; musik av den här klassen kvävs av för mycket av den varan.
På pluskontot måste tillföras den förstklassiga produktionen och konstverket till skivomslag signerat välmeriterade Travis Smith.
Skicklighet och perfektionism i ljuv symbios med läckra melodier; Persefone sätter i metalkretsar exotiska Andorra på kartan.

Magnus Bergström

14

03 2017

Välgjort hantverk utan bett

unruly child

Unruly Child ”Can’t go home” (Frontiers)

Amerikanska och melodiska hårdrockbandet Unruly Child bildades i början av 90-talet. Deras självbetitlade debutalbum från 1992 räknas idag som en AOR-klassiker och bandet åtnjuter nuförtiden kultstatus. Unruly Child består av rutinerade rävar som på lite olika sätt också har eller har haft fötterna i andra mer eller mindre kända konstellationer. Sångerskan Marcie Free är den mest omskrivna medlemmen, då hon tidigare var manlig sångare i King Kobra och då hette Mark Free.

Nya plattan ”Can’t Go Home” kan räknas in i kategorin ”välgjort hantverk” och låtarna växer efter fler lyssningar. Marcies röst är också behaglig och lätt att tycka om (hon sjunger som en man). Samtidigt drar det här lite för mycket åt tillrättalagd västkustrock utan bett. Ja, jag kan tycka att det är för lite edge och för mycket midtempolåtar (i princip alla).

Lyssna på: The Only One”, ”She Can’t Go Home”

Henric Ahlgren

13

03 2017

Avantgardistisk och mörk doom metal

earthen

Oceanwake ”Earthen” (Vicisolum/Sound Pollution)

Så kallad svår musik. För de tålmodiga. Raka motsatsen till topplistemusik. Ingen ”quick fix” här inte.
Ovanstående är en förenklad beskrivning av innehållet på Earthen; sista delen i en ambitiös och äventyrlig albumtrilogi signerad finländska Oceanwake.
Musiken är oftast så tung att erkänt doomiga storheter som Black Sabbath och Candlemass framstår som ganska lättviktiga.
Den som med öppet sinne (och gott om tid) tar chansen att uppleva mörkret och tyngden har en liten guldgruva att gräva i.
I mörkret finns nämligen också ljus i form av spröda gitarrmelodier och ren stämsång. När dessa ingredienser får vara med och leka lyfter hela paketet till en hög musiklyssnarnivå.
Sade jag att skivan består av två låtar? A Storm Sermon och In Amidst The Silent Thrones har 21 respektive 24 minuters speltid. Inte vardagsmat precis.
Skivans vackraste stund är ett långt och meditativt stillsamt parti i sistnämnda, som är hur ljuvligt som helst och gåshuden är ett faktum.
Jag kan sakna en renare ljudbild och det i kombination med en growlsång som med nöd och näppe får godkänt (mer rensång nästa gång tack) gör ändå att full betygspott uteblir.
Men det är ingen tvekan om att Earthen består av unik musik av unika artister, som lånat lite här och där och skapat en egen och mycket smal nisch.
Respekt.

Magnus Bergström

07

03 2017

Melodiös hårdrock med sologitarr och sångröst i centrum

lucy

Lucy ”Pre-apocalyptic State” (self released)

  

Kristinehamnsbandet Lucy är återuppståndet och liksom tidigare tillhör showen huvudlåtskrivaren och sologitarristen Johan Jansson (Värmlands svar på Yngwie Malmsteen). Med ett undantag; sångerskan Katarina Frostfall konkurrerar rejält om uppmärksamheten med förmågan att låta både som en ljuv siren och en ilsken tiger.
De som kan sin Lucy kommer att förvånas en aning över att det inte riktigt låter som tidigare. Visst har Jansson kvar sin solostil (tur det för han kan det där med att lira gitarr) men annars är det lite modernare och tuffare melodiös hårdrock än tidigare, varav mycket kan tillskrivas tigerrösten.
Av de fyra låtarna är Nacht und Nebel (Frostfalls bästa insats) och 1986 (intrumental som skrevs just 1986) de starkaste korten. Förstnämnda har vinnarkombinationen stark vers och stark refräng och sistnämnda störtsköna gitarrkonster.
Det är ändå svårt att bedöma helheten hos ett band utifrån endast fyra låtar, varav en instrumental, så jag nöjer mig med att konstatera att Pre-apocalyptic State låter bra. Men jag har svårt att känna av en röd tråd, vilket jag gissar kan förändras till det bättre när det blir dags för en fullängdare.
Stilpoäng delas ut till omslaget som är ett skolexempel på att det enkla ofta är det bästa. En dödskalle, en bandbild och en lite modernare variant av den klassiska Lucy-logotypen. Allt med en sjysst jordnära färg som genomgående tema.

Magnus Bergström

24

02 2017

35-årsjubilarer visar vart skåpet ska stå

kreator

Kreator ”Gods of Violence” (Nuclear Blast)

Jag vet inte vart jag ska börja för att beskriva storheten med de tyska veteranernas 14:e studioskiva. Men jag provar…
Gods of Violence är en naturlig fortsättning på Phantom Antichrist (2012) och samtidigt en ljuvlig mix av hur de lät på Coma of Souls (1990), Violent Retribution (2001) och en gnutta Extreme Aggression (1989).
Här finns allt det gottigaste med klassisk och modern thrash metal á la Europa. Melodi. Tyngd. Ös. Allsångsrefränger.
Jens Bogren (Fascination Street Studios) har fått gubbarna att blomma ut och våga ta de där så viktiga stegen utanför bekvämlighetszonen. Samtidigt med rötterna förankrade i sin historia.
Resultatet? Det flörtas mer och mer med melodier utan att det blir för smörigt, utom för de allra ”hårdaste” fansen, och produktionen är luftig utan att vara tunn.
Kanonlåtar som World War Now, Satan Is Real, Totalitarian Terror, Hail to the Hordes och framför allt titelspåret (alla tiders thrashlåt?) är fem mycket starka argument för att omedelbums införskaffa denna fullpoängare.
Resterande sex låtar är inte långt efter i kvalitet och utfyllnad lyser glädjande nog med sin frånvaro.
51 minuter och 43 sekunder Kreator blir inte bättre än så här.
Mina damer och herrar, jag tror bestämt att vi har att göra med Essen-bandets allra bästa skiva. Någonsin. Inte illa pinkat efter 35 år i hårdrockens tjänst.
Gods of Violence visar vart skåpet ska stå och utgör från och med nu genremallen.
I salute you, Kreator.

Magnus Bergström

21

02 2017

Värt att kolla upp för älskare av tidlös rock

krokus

Krokus ”Big Rocks” (Century Media/Sony)

När man på 80-talet var på jakt efter hårdrockskivor var schweiziska Krokus ett band man ofta hittade i reabackarna och en typ av grupp som jag personligen sorterade in i c-laget och i stort nonchalerande. Detta trots att de hade framgångar i USA och började ta viss plats på den internationella scenen. Bandnamnet i sig kändes väl lite malplacé, vilket inte gjorde saken bättre. Med åren har jag dock fått upp öronen mer och mer för den är gruppens sound och musik och tycker nuförtiden att det är ett ganska trevlig band som förtjänar mer credit. Krokus påminner i sina bästa stunder om AC/DC när det gäller riffig råhet och rock’n'roll-driv, om än ytterst klichéartat. Jag tycker faktiskt idag att det är roligare att lyssna på Krokus 80-talsplattor än skivor av många andra band som jag gillade när det begav sig. Krokus har, för mig privat, helt enkelt blivit lite av en kultgrupp.

Nu har Krokus släppt en ny platta – ”Big Rocks” – med covers på classic rock-låtar av storheter som Queen, The Who, Black Sabbath m.fl. (samt en egen nyskriven bra originallåt – den rejält AC/DC-aktiga ”Back Seat Rock’n Roll”). Covers är inget nytt för Krokus, de hade på 80-talet mindre hits med t.ex. Sweets ”Ballroom Blitz” och The Guess Whos ”American Woman”. Upplägget med nya skivan ter sig på pappret inte jättespännande och versionerna på låtarna ligger rätt nära originalen. Men Krokus levererar det hela med en fint krispig torr ljudbild, raspig charm och påtaglig kärlek till låtarna och upphovsmännen – som gör att det fungerar ganska bra och är helt klart värt att kolla upp för älskare av tidlös rock.

Henric Ahlgren

10

02 2017

Gamla trotjänare vaknar till liv

kansas

Kansas ”The Prelude Implicit” (Inside Out/Sony)

Med över 16 års väntan från senaste utgåvan och nästan 40 år sedan glansdagarna då albumen Leftoverture och Point Of Know Return styrde världssamfundet fanns naturligt en stor ovisshet ingraverad i mina tankar inför det här skivsläppet. Lägg därtill att de forna, pådrivande låtskrivarna Kerry Livgren och Steve Walsh har lämnat in boken. Det ser på papperet ut som om besvikelsen ligger och lurar runt hörnet som ett dåligt omen.

Nu visar det sig att blandningen av gammalt, originalmedlemmarna – Phil Ehart trummor , Rich Williams gitarr – och nytt – Billy Greer bas, sång David Manion keyboard, Ronnie Platt keyboard, sång, David Ragsdale fiol, gitarr och Zak Rizvi gitarr – ger en oväntad fräschör. Arrangemang som tidigare inte var möjliga ser nu dagens ljus. Det ger en komplex och fin balans mellan den ursprungliga klangfärgen och modernare toner.

Med ett komfortabelt självförtroende förenas ensemblen om sju och den förnäma fiolen vävs in i de progressiva rocktonerna. Det skapar en behaglig närmast förtrollad atmosfär. Platt’s sångröst ger en meriterande rättvisa åt sinnesstämningen. Ekon från allt som Kansas någonsin varit framhävs.

För att komma albumet in på livet krävs mycket uppmärksamhet och många genomlyssningar. Lyriken är bearbetad och genomtänkt och den progressiva röda tråden ringlar sig fram på ett variationsrikt och omtumlande vis. Ibland med dragning åt hårdrock som i ’Rhythm in the Spirit’ eller för den delen även i den nostalgiska ’Summer’.

Den klart lysande stjärnan på himlen är den formidabla ‘The Voyage Of Eight Eighteen’. Här kombinerar Kansas allt de har gjort på albumet så långt och det mynnar ut i ett mästerverk. Mäktiga gitarriff med tvära kast alternerar med smäktande keyboards och en fiol som glöder som en sol. Under de åtta minuter och arton sekunder som det varar hinner livet passera i revy många gånger.

Kansas har inte heller någonting att bevisa vad det gäller ballader. ’Refugee’ som är en närmast sörjande betraktelse om mänsklig vädjan för empati lägger sig tryggt under den avbildade fågeln Fenix’ utsträckta vingar.

Om sånger i klass med ’Dust In The Wind’ och ’Carry On Wayward Son’ hade uppenbarat sig på det här albumet så hade en konvertering till ett religiöst samfund varit nära förestående. Nu kan som alla vet inget band även om de har överlevt 4 decennier i branschen komma i närheten av sångerna som skrevs på 70-talet – inte ens Kansas.

Om man istället helt bortser från jämförelser med det förflutna och ser på albumet med klarblå ögon, så känns det helt rätt och man hamnar så nära fulländning det går att komma. Många nutida band skulle göra allt för att överhuvudtaget nalkas Kansas kvaliteter. De har en lång bit att vandra. Den här comebacken är storstilad, pånyttfödande och tas emot med öppen famn.

Thomas Claesson

Fotnot: Sweden Rock Festival går av stapeln i sommar mellan den 7-11 juni. Undertecknad har bokat en termos med kaffe och en plats längst fram vid stängslet när Kansas spelar. Jag tror inte att någon behöver undra varför.

08

02 2017

Naken ärlighet med säregen röst

garcia-

John Garcia ”The Coyote Who Spoke In Tongues” (Napalm/Border)

Kyuss, Slo-Burn, Unida, Hermano och Vista Chino. Det är sannerligen inte några lättviktarnamn som John Garcia har på meritlistan. Nej, det handlar om stonertunga namn i mästarklass.
När det nu efter fyra års väntan är dags för soloskiva nummer två välkomnas lyssnarna till hans andra musiksida – den lugna och eftertänksamma.
Med helakustiskt gitarrspel och den säregna rösten i fokus är känslan av avslappnad gemenskap kring en lägereld i den mörka öknen påtaglig.
Arrangemangen är enkla och inspelningen andas naken ärlighet på ett sätt som inte är vanligt i dagens musikklimat. Ljudbilden är föredömligt avskalad och det låter onekligen som att allting är inspelat live rakt upp och ner, utan i efterhand pålagt lullull.
Nyskrivna låtar blandas med till exempel fyra dito från Kyuss diskografi. Bland sistnämnda återfinns det stora utropstecknet Gardenia, som inte bara kan mäta sig med utan till och med är bättre än originalet.
Ett tydligt minus finns dessvärre och det är att låtmaterialet, i akustisk skrud, emellanåt är lite väl snarlikt för sitt eget bästa.
Och så är det det där med rösten. John har en mycket personlig röst, med en knarrande sångstil, som sticker ut i en värld överfull av perfekta-rösten-karbonkopior. Men det är ändå så att i längden blir den då och då lite jobbig att lyssna till. Att jag tycker att skivan bränner till allra mest i avslutande Give me 250 ml säger en hel del; den är helakustisk.
Men varför så lågt mixade gitarrer? Inget genidrag direkt.
The Coyote Who Spoke In Tongues är en meditativt stillsam skiva att avnjuta när ett lugn i vardagen är ett måste.

Magnus Bergström

07

02 2017

Dansar på graven

grave digger

Grave Digger ”Healed By Metal” (Napalm/Border)

Till synes kompromisslöst och utan besvär fortsätter Grave Digger med sina rituella utgrävningar. Knappast något har förändrats sedan första spadtaget togs i skydd av mörkret år 1984. I baksuget efter de stora power metal-hjältarna fortskrider verksamheten helt enligt gammalt tyskt hederligt manér.

Den långlivade karriären bidrar inte heller här till några överraskningar, men det är å andra sidan ingenting som krävs. Innovation vore ödesdigert i sådana här sammanhang. Albumet klockar in på 37 minuter fördelat på tio ljudstötar på i runda slängar 3 minuter var. Orkar man det så är halva slaget vunnet.

Vokalisten och tillika grundaren Chris Boltentahl låter lika raspig och knäpp som han alltid gjort.
Att han i lönndom fäktar med sitt kors i varierande riktningar står höljt bortom allt tvivel och man kan inte annat än att småle, åtminstone bitvis. Den humoristiska aspekten kan inte förbigås fastän det sjungs om ond bråd död i parti och minut.

Det finns även stunder då en gryende fasa övergår i något man kan kalla välmående. När Axel ’Ironfinger’ Ritt kröker sina fingrar runt gitarrhalsen på ’Laughing With The Dead’ och ’Kill Ritual’ är definitivt sådana tillfällen.

Även om många, inte minst jag själv, har blivit frälsta av metal så bidrar inte titellåten till den omständigheten. Lyriken är lite väl banal för att göra den goda saken rättvis. Helheten däremot, som visserligen inte kan tas seriöst, ger ändå en stunds välförtjänt avkoppling och en gång för alla så betyder ju ord ingenting utan handling och hårt arbete med blåsor i händerna är det som räknas.

Thomas Claesson

31

01 2017