nyaskivor.se

Treat ”The Wild Card” (Frontiers/Playground)

Det skulle vara lätt eller i alla fall lätt hänt för ett band med så många år på nacken att upprepa sig – avsiktligt eller oavsiktligt – men inte Treat.

Lyssna bara på Mad Honey som har orientaliska vibbar och det är sannerligen inte vardagsmat i en diskografi som påbörjades 1984 med singeln Too Wild. Visst går det att säga att just detta grepp för att bryta mönstret har använts av många tidigare, men det förringar inte att det här låter hur rätt som helst.

Back to the Future är årets melodiösa hårdrockslåt. Den är så ”direkt” att det nästan är löjligt… Melodislingor som fastnar och vägrar att lämna skallbasen och som om det inte vore nog är refrängen så bra att det är konstigt att den inte skrivits tidigare. Endeavour har även den en så rackarns stark refräng att många band skulle ge vad som helst för den. Men så är det melodi- och refrängekvilibristerna Treat det handlar om.

Andra låtar av yppersta klass är Out With a Bang som rivstartar skivan i klassisk Treat-stil och 1985 som är härligt tillbakablickande utan att det blir lökigt.

Vi får 13 låtar och ingen är sämre än bra. Därför är det inte konstigt att jag blir knäsvag av melodierna och refrängerna, samtidigt som jag imponeras av precis hela bandets insatser. Alla bitar från alla inblandade sitter ju verkligen så klockrent som det bara är möjligt i den melodiösa hårdrocksgenren. Måtte de aldrig sluta släppa skivor…

Magnus Bergström

Stryper ”The Greatest Gift of All” (Frontiers/Playground)

Undertecknad är fullkomligt övertygad om att ”bandpappan” Michael Sweet (sång, gitarr) och hela Stryper tar det kristna budskapet på allra största allvar.
Bandet är som klippt och skuret för att hårdrocka julen och ger oss fem julklassiker och fem egenkomponerade jullåtar.

Tro inte att det handlar om en gravallvarlig ”predikan” om Maria och Jesus och alla de andra. Nej då, det visas inte bara ett utan flera prov på glimten i ögat, som till exempel en mer fartfylld variant av Winter Wonderland som kryddas med ett lekfullt gitarrsolo signerat Oz Fox.

Trumspelet av Robert Sweet är som vanligt stabilt och han bjuder på många sköna trumfills när han leker lite med de traditionella arrangemangen.

Maffiga körer får ta stor plats i några av låtarna och där utmärker sig On This Holy Night som låtmässigt hade passat in på In God We Trust och då är det inte så konstigt att jag har den låten som min favorit på skivan eftersom jag verkligen diggar nyss nämnda skivsläpp från 1988.
Apropå sång gillar jag att Michaels röst är lite mer återhållsam (en åldersfråga skulle jag tro) och att de allra högsta tonerna undviks. Det gör inte bara lyssningen snällare mot öronen; det blir också lättare att ta till sig julens budskap.

The Greatest Gift of All, Silent Night, On This Holy Night och Winter Wonderland är fyra riktigt bra låtar med Go Tell It on the Mountain som bubblare.
Av de övriga är två-tre och resten något mindre lyssningsvärda.

Emellanåt lyser det tyvärr igenom att det inte är den mest påkostade av studioproduktioner som vi har att göra med. Jag har absolut inget emot att livekänslan är större än på flertalet skivor som släpps numera – tvärtom applåderar jag det – men det låter väl ofta som att någon har klippt och klistrat i en hemmastudio. Å andra sidan ska kanske Perry Richardson vara glad för det eftersom hans basspel verkligen hörs och inte dränks i en klinisk perfekt slutprodukt.

Onödigt skivsläpp? En del säger det. Jag tycker inte det.
För även om jag tvivlar så smått på sanningshalten i Michaels påstående om att många fans har längtat efter en julskiva, så kvarstår faktum att de har varit aktiva sedan 1983 och då har de banne mig rätt att spela in vad de vill utan förklaringar.
Domen kommer ju ändå när skivan är ute, det vill säga hur den säljer.

Personligen blir jag glad av att lyssna på The Greatest Gift of All och det är sannerligen inte det sämsta. Faktum är att ibland (ofta?) räcker det bra med att bara lyssna utan något som helst granskande under lupp, speciellt i den tid vi lever i med krig på flera platser och mycket annat elände.
Strypers bidrag till den stora julmusikindustrin är ett småroligt tillskott som även om den inte kommer att vara i närheten av att bli en klassiker tillför en gnutta nytänk.

Magnus Bergström

Mezzrow ”Embrace The Awakening” (Roar/Playground)

Mezzrow är bandet som trots den urstarka debutskivan Then Came The Killing (1990), som enligt undertecknad har ”hits” rakt igenom, inte fick något genombrott och liksom bara försvann. Tills 2022 då deras kultförklarade demokassetter släpptes på skivan Then Came The Demos.

Vi snackar om ett band med en minst sagt originell skivutgivningstakt:

1990 Then Came The Killing
2022 Then Came The Demos
2023 Summon Thy Demons
2023 Keep It True – Live
2025 Embrace The Awakening.

De har dessutom gett sig på att göra en cool tolkning av Ritual (Ghost) som gavs ut helt separat. Ett smart drag som sannolikt har gett extra uppmärksamhet.

Testament-kopior. Det går inte att komma ifrån att många har haft och fortfarande har den åsikten om Mezzrow och en starkt bidragande orsak till handlar om sångaren Ulf ”Uffe” Petterssons Chuck Billy-lika framförande.

Men om inte tidigare så är det 2025 nu och dags att släppa det och gå vidare.

Det finns förresten en likhet med Testament just i år eftersom båda har vridit upp reglagen och levererat ett mestadels hårdare anslag än tidigare.

Architects Of The Silent War sparkar igång med besked och rakt på sak. Vi får en mer attackerande sånginsats från ”Uffe” än vad som varit fallet tidigare och det är en stil han kör med i stort sett genomgående på det nya alstret.

Som grädde på moset får vi i refrängen ”gang vocals” i klassisk thrashstil; ett välkommet inslag som numera inte är lika vanligt förekommande i genren som förr om åren – och här får vi det i de flesta låtar. Mums filibabba!

Jag vet inte om det bara är mina öron men banne mig om det inte är In Flames-liknande melodislingor som är med och lattjar i Sleeping Cataclysm-refrängen.

Ett kul grepp hur som helst och ett modernare inslag som passar veteranerna alldeles utmärkt och dessutom är Magnus Södermans smakfulla gitarrsolo skivans vassaste.

Bandet har landat i ett låtskriveri med progressiva inslag som i Foreshadowing. En låt med olika ”ansikten” som bland annat akustiska gitarrer inbakade i låten (alltså inte som intro eller outro). Helt enkelt en snyggt sammansatt låt.

Inside The Burning Twilight är en annan varierad skapelse; det går ofta undan men slutdelen är tyngre än tyngst. Jag nickar gillande.

När det gäller individuella prestationer – utöver de som nämnts ovan – vore det fel av mig att inte lyfta fram Conny Welén vars skicklighet på basgitarren inte går att skoja bort, speciellt inte när han som här får chansen att sticka ut och inte dränks i en vägg av ljud.

Mezzrow har helt klart rötterna i thrash metal från den gamla goda tiden men blandar som sagt även in element från nutid. Det känns också som att de här och där även ger oss glimtar av genrens framtida sound.

När jag recenserade Summon Thy Demons delade jag ut en betygsfyra och jag gör detsamma nu. Med tillägget att Embrace The Awakening håller aningens högre klass och är sååååå snubblande nära ett högre betyg.

Tack för återkomsten, Mezzrow!

Magnus Bergström

Testament ”Para Bellum” (Nuclear Blast/Warner)

Det går bra nu för firma Chuck Billy (sång) och Eric Peterson (gitarr och sång) det vill säga duon som de facto styr Testament på de flesta fronter.

Thrash metal med starka inslag av black metal (Erics influenser från sidoprojektet Dragonlord får ta stor plats) och i viss mån death metal i en modernt maffig produktion går hem oss massorna. En stor del av Testament-fansen verkar uppenbarligen stormförtjusta i de tuffare inslagen i bandets diskografi (till exempel The Gathering och Titans Of Creation) så att Para Bellum kommer att uppskattas tvivlar jag inte en sekund på.

Hur det är möjligt att uppbåda sådan energi som de visar upp på Para Bellum – efter att ha varit i thrash metals tjänst sedan 1983 under namnet Legacy – är minst sagt imponerande.

Aggressiviteten är påtaglig redan från start i form av den inledande smockan med det passande namnet For The Love Of Pain. Här ges ingen tid för eftertanke; antingen är du med på tåget eller inte.

De låtar som fastnat i mina öron och som jag gett lite extra upprepad lyssning är Shadow People, Room 117 (bäst på skivan) samt den avslutande titellåten.

Låt mig heller inte glömma att nämna balladen Meant To Be, som ger gitarristen Alex Skolnick en välförtjänt chans att soloskina med sitt känslosamma melodiösa lir.

Det är faktiskt just herr Skolnicks sololir eller rättare sagt frånvaron av det som gör att jag inte kan dela ut ett högre betyg. En sådan guldgitarrist får helt enkelt inte slösas bort på det sätt som Testament gör när de nästan rakt igenom väljer den hårda linjen. Visst innehållet låtarna gitarrsolon men när det manglas på som det gör är det svårt för sexsträngaren att slåss mot ljudväggen.

Jag menar absolut inte att de behöver spela in en endaste ballad till i hela sin karriär (Return To Serenity och Trail Of Tears är i en klass för sig). Nej, det jag är ute efter är blandningen av låtstilar som finns på tidigare nämnda Dark Roots Of Earth liksom på min personliga favorit Practice What You Preach.

En viktig ingrediens måste nämnas innan recensionsutrymmet tar slut: Chuck Billy. Karln gör utan tvekan sitt livs sånginsats. Gång på gång låter han oss höra sin enorma bredd genom att hantera allt ifrån en ballad till det hårdaste av det hårda. Starkt jobbat om vi dessutom tänker på att han inte har den mest varierade av sångröster; han jobbar med det han har utan att krångla till det och det fungerar.

Till sist är frågan om Testament väljer att ösa på även nästa gång det är dags att släppa nytt eller om de väljer en mjukare linje eller något mitt emellan. De som lever får höra…

Magnus Bergström

p.s. För övrigt kommer inte årets bästa thrashskiva från USA. Den kommer från Schweiz och stavas Coroner.

Michael Schenker Group ”Don’t Sell Your Soul” (Ear/Playground)

Trots att Michael Schenker till synes har spelat med och sägs ha blivit osams med en ansenlig lista över hårdrockens mest frekventerade artister så har han ändå behållit en god tillgivenhet. Den 70-årige gitarristen är fortfarande i strålande form vilket inte minst visade sig när han bearbetade det förflutna med förra årets utgåva ”My Years With UFO”. Den här gången rör det sig uteslutande om helt nya originalkompositioner.

Albumet introduceras som det andra i en trilogi av album för hans nya skivbolag. De elva spåren ger förmodligen Schenker-fansen vad de vill ha, men med den bästa vilja i världen är det ogynnsamt att jämföra de gamla UFO-låtarna med denna samling av nutida tongångar. Även om Schenker behandlar sången som ett extra instrument så har en imponerande samling sångtalanger inviterats. Erik Grönwall, Robin McAuley, Dimitri ”Lia” Liapakis och Michael Voss bidrar var och en med sin egen stil i ett försök att ge låtarna rikedom och variation.

Saker och ting börjar hända när titelspåret Don’t Sell Your Soul sätts igång för den galopperande 70-talsrytmen med en härlig liten gitarrmelodi som följer riffet var precis det som önskades. Ännu fler hårdrocksvibbar blir det när Wah-Wah-pedalen kopplas in på solot. Den forna idolvinnaren Erik Grönwall tar sångrollen här och får till det riktigt bra. Han verkar ha fallit i god jord och sjunger på merparten av albumets spår. Det var väl för väl att idol har lett till något lyssningsbart.

Låtar som Danger Zone och Eye Of The Storm är intensiva rockstycken som fortsätter med att lyfta fram Schenkers virtuosa gitarrteknik. Det är ingen som slår honom på fingrarna där. Janey The Fox’s syntpulserande jakt har ett elegant och listigt groove som lunkar på i en udda taktart. Det blir flera kast åt olika håll, lågmält till en början, mer djup och karaktär vartefter det lider. Det är en udda skepnad på många sätt med massor av ovanliga ljud, men det mynnar ut i en väldigt cool låt. I synnerhet refrängen som är totalt avslappnad.

En något mer råbarkad röst tränger sig på när Dimitri ”Lia” Liapakis tar ton i It’s You. En rocklåt lika rak som en spik med en liderlig touch hårt driven av riff och rytmsektion. En gammal bekant i form av irländaren Robin McAuley tar sedan över mikrofonen i den obligatoriska rockballaden vid namn Sixstring Shotgun. Detta är ett mörkt, grubblande nummer med en lång refräng som han hanterar med lätthet. Den förtjänar utmärkelsen att vara gedigen och lättlyssnad, men inte enastående.

Sista paret ut Flesh And Bone och Surrender passerar spårlöst förbi. Den förstnämnda saknar attityd i sin iver att nå ett UFO-sound och den sistnämnda springer förbi sig själv med en stressfaktor som inte är nyttig. Oavsett så finns det sammantaget hur mycket gitarrgodis som helst att välja och vraka på, men antalet fängslande ögonblick matchar inte riktigt MSG:s tidigare prestationer.

En blick på skivomslaget till sist ger en rynka i pannan eftersom det accosieras med en affisch till en skräckfilm som ingen har sett. Å andra sidan är det kanske så det ser ut om själen säljs till djävulen.

Thomas Claesson

Arjen Anthony Lucassen ”Songs No One Will Hear” (InsideOut)

Världen går mot sin undergång och Arjen Anthony Lucassen spelar upp soundtracket med fladdrande ljus i studion, svävande fioler och det sista leendet från en man som vet att även slutet fortfarande kan vara vackert. I årtionden har den nyligen adlade mångsysslaren transporterat oss in i skimrande konceptkolosser. Med Ayreon och ett otal andra projekt i sin famn har science fiction-operor varit ett ständigt fenomen i hans soniska universum.

Den här gången stannar han på jorden tillsammans med mänskligheten och inväntar en asteroid som kommer att förstöra allt om fem månader. Lite mindre bombastiskt än den vanliga kraftfulla produktionen, bara några handplockade gästmusiker istället för den gängse längre listan. Lägg därtill en blandning av svart humor, råa känslor och den kaotiska, surrealistiska naturen i den yttersta tiden. Vissa får panik, andra festar, andra kollapsar, men några finner frid mitt i kaoset.

Med The Clock Ticks Down sätts tidsmaskinen i rörelse, men livet står stilla. Högtidliga ackord svänger som en långsam pendel, hjärtat tungt och skört, medan Marcela Bovios ljusa röst skiner som en sista solstråle på tomma gator. Stickande metalliska riff bidrar till att de omedelbara konsekvenserna av nyheten känns. Mitt uppe i den vemodiga intensiteten kan Lucassen själv hittas på sång och de flesta instrumenten undantaget violin, flöjt och trummor.

Den skrämmande realistiska Goddamn Conspiracy går till angrepp likt en galen predikant som löper amok. Ett vansinne av konspiration breder ut sig medans flöjter och orglar virvlar runt som i ett töcken. Människor som trodde att världen låg vid deras fötter får abrupt sina planer krossade när The Universe Has Other Plans skär igenom villfarelsens dimma som kallt neonljus. Resignation och likgiltighet dominerar när den gudomliga refrängen med änglakören blir till en glimt in i en oändlig stjärnhimmel.

I den underbart absurda Shaggathon släpps mänsklighetens sista stora orgie loss. En skön, upplyftande partylåt med skuttande gitarrer, sensuell fiol och kvinnliga röster som kvittrar i bakgrunden. We’ll Never Know kommer sedan som ett plötsligt sammanbrott. Floor Jansen (Nightwish) spänner ögonen i dig och sjunger med sin allra finaste stämma i duett med Lucassen. De skildrar en framtid som aldrig kommer att upplevas, barn som aldrig växer upp. Låten svävar elektroniskt och melankoliskt där varje refräng drar ner solen allt djupare.

Den Magical Mystery Tour-liknande psykedeliska Dr. Slumber’s Blue Bus driver oss sedan i en fjäderlätt melodi genom en märkligt blå drömvärld. En imaginär slutgiltig resa till den förmodade nedslagsplatsen djupt förankrad i en njutbar blueskänsla. En skrämmande trovärdig sådan. Slutet åskådliggörs av det svepande eposet Our Final Song som erbjuder hela spektrumet, från intima ögonblick till kraftfulla körer och progressiva vändningar. Ett värdigt sista kapitel för sedan finns inget annat än tystnad.

Thomas Claesson

Helloween ”Giants & Monsters” (Reigning Phoenix/Playground)

I sitt fjärde decennium av verksamhet bevisar de tyska legenderna varför de har bosatt sig på toppen av power metal-berget. Det finns inga tecken på att skapandekraften har avtagit även om drygt fyra år har passerat sedan återföreningen och det självbetitlade comebackalbumet. Jämförelsen med föregångaren är dock uppenbar: Medan gränslös eufori rådde då är stämningen nu mer nyanserad.

De energiska härförarna med ursprung från Hamburg är utan tvekan ett prima exempel på hur man kan sammanföra nuvarande och tidigare bandmedlemmar till en utökad uppsättning och ömsesidigt berika varandra kreativt. Presentation av de inblandade i the magnificent seven är i princip onödig då alla som rör sig i de här kretsarna vet vilka det handlar om.

Den här fullproppade uppställningen kunde lätt ha snubblat över sina egna fötter, men de har undvikit det. Sedan förra utgåvan har de blivit en bättre version av sig själva. Nu är det slut med att gå på tå för att inte göra sina egna bundsförvanter upprörda. Det finns inget sådant huvudbry på Giants & Monsters som står på stegen till deras dubbla höjdpunkter Keeper Of The Seven Keys, Pt.1 / Pt.2 utan att darra.

Den utmanande Giants On The Run bryter ut med klassisk eldgivning driven under Andi Deris befallande ledning och ingenting kunde ha varit mer överdådigt. Låtstrukturen är som vanligt full av vändningar med hymnliknande verser, en utsträckt brygga och storslagen refräng. Michael Kiske tar över sången i Savior Of The World och hans klockrena utstrålning gör det till en fest för alla konnässörer av klassiska verk.

Med hejdlös progressiv frenesi dundrar Universe (Gravity For Hearts) rakt in i sammanhanget. Tempot är bitvis förkrossande med ideliga taktskiften, gitarrsolon av den högre skolan, det talande ordet förespråkat av Kai Hansen, kosmisk körsång och en okrossbar solostämma som svävar högt däruppe. Varför göra något enkelt när man kan göra det komplicerat? Tja, det spelar ingen roll för Helloween. De uppnår ändå en sammanhängande helhet.

Det tar mindre än fyra minuter innan den raka Hand Of God korsar mållinjen. Ändå gör sättet de väver samman de rena gitarrljuden med den gudomliga refrängen att du aldrig kommer att få den ur huvudet. Modern och tung känsla som effektivt och mycket medryckande håller albumet stadigt förankrat i melodisk aggression.

Avslutningsnumret Majestic kombinerar återigen storslagna gester och komplexitet med flerstämmig pompa och ståt. Spänningen byggs skickligt upp med överraskningar och orientaliskt inspirerade gitarrer. Kiske sjunger inte om Helloween utan en utomjordisk makt fast oss emellan kunde det ju egentligen vara en och samma sak.

Giants & Monsters är ytterligare ett triumferande kapitel för Helloween. Idérikedomen och mångfalden är sensationell. Det finns ingen plats att gömma sig för den dramatiska urkraften. Den oförnekliga bandkemin har förvandlats till en gigantisk hydra. Antingen hoppar du upp på ryggen och åker med eller annars håll dig ur vägen.

Thomas Claesson

Halestorm ”Everest” (Atlantic)

Syskonduon Lzzy (sång och gitarr) och Arejay Hale (trummor) har kommit en lång väg med sitt Halestorm och har idag delat scen med alla som är något inom rock, hårdrock och metal.

En detalj är dock exakt likadan sedan starten 1997 i Red Lion, Pennsylvania, USA; inställningen att spela vart som helst när som helst och alltid ge allt. Just den inställningen delas uppenbarligen av Joe Hottinger (gitarr) och Josh Smith (bas) som klev in i bandet 2003 respektive 2004.

På sjätte skivan är det föga överraskande lite väl radiorocksanpassat i ett par låtar (jag tittar på er Gather The Lambs och Broken Doll) men som tur är får ofta en sorts lekfullhet ta plats. Ett bra exempel på det sistnämnda är slutdelen av förvånansvärt återhållsamma öppningslåten Fallen Star, där det plötsligt bränner till och blir en annan typ av låt.

Everest är Halestorm i sitt esse. Melodislingor, Lzzys innerliga sång med klös, Joes karriärbästa gitarrsolo och en mäktig refräng som inte vill lämna huvudet.

Textmässigt spelar balladerna Darkness Always Wins och Like A Woman Can i en egen division. Verkligen tänkvärda rader. Lyssna bara!

Like A Woman Can liknar förresten inget annat i Halestormkatalogen. En stor del av den är rena rama popballaden men i refrängerna bankar Arejay loss så att trumskinnen håller på att spricka samtidigt som Lzzy tar i med rösten som att hon aldrig haft något viktigare att förmedla. Det är omöjligt att inte beröras på ett eller annat sätt.

Rain Your Blood On Me kan vid okoncentrerad lyssning framstå som en ordinär rocklåt. Jag säger; ge den chansen och inte bara ett utan flera intressanta grepp lär visa sig. Som att Lzzy ibland låter som en väckelsepräst eller varför inte tempoväxlingarna. Kontraster är ordet.

Kan det vara så att Lzzys tillfälliga inhopp som sångare i Skid Row har satt sina spår? För nog låter WATCH OUT! (ja låttiteln ska skrivas så) som Skid Row när de försökt sig på att vara lite punkkaxiga. Hyfsad låt men inte mer.

Tänka sig att en barndomsdröm kan slå in så som den gjort för Lzzy och Arejay på ett sätt som de ärligt talat inte hade kunnat räkna med. Det är fint.

Halestorm har inte bara Grammynominerats – både bandet och Lzzy – flera gånger. De har även kammat hem detta prestigefulla branscherkännande och det är inte illa. Men det största avtrycket bandet och inte minst frontkvinnan har gjort är att sparka in inte bara en utan flera dörrar, genom självutlämnande låttexter kombinerat med en adrenalinfylld ta-ingen-skit-attityd som få kan matcha.

Everest får dock finna sig i att inte peta ner undertecknads favorit The Strange Case Of… (2012) som bäst i diskografin. Även Back From The Dead (2022) är med i matchen om pallplatserna, men oavsett fortsätter Halestorm att jobba vidare på den inslagna vägen vilket är helt rätt spår.

Ärligheten i deras musikskapande går inte att ta miste på.

Magnus Bergström

Blackbriar ”A Thousand Little Deaths” (Nuclear Blast/Warner)

Det ges ut enormt mycket ny musik i en till synes aldrig sinande ström, så även om viss mättnadskänsla kan uppstå ställer jag mig ändå rejält frågande. Över mig själv. För hur jag har kunnat missa Blackbriar – tills nu – känns som ett ganska rejält klavertramp.

För när det gäller symfonisk metal är de ju banne mig inte långt ifrån det absoluta toppskiktet. I mina öron har de ett extra vapen; smakfulla gothinslag ger A Thousand Little Deaths extra krydda och låtarna får rejäla vingar. Charmigt och förtrollande.

Är du ett fan av till exempel Battle Beast, Delain, Epica, Kamelot, Leave’s Eyes och Within Temptation?

Eller har du kanske inte riktigt fastnat för den här typen av hårdrock?

Då kan Blackbriar vara något för dig – oavsett vilken av kategorierna ovan som du tillhör.

Låt mig ge en närmare beskrivning av de fyra första låtarna på A Thousand Little Deaths, för att förklara vad Blackbriar handlar om:

Bluebeard’s Chamber startar pampigt och med småtungt sväng innan Zora Cocks änglalika röst tar vid. Där satt den!

Hennes omfångsrika röst är dock som mest framträdande i The Hermit And The Lover. Snacka om att dominera en låt.

The Fossilized Widow är bästa exemplet på det som i pressreleasen kallar filmisk känsla (återfinn även i låttexterna) när Ruben Wijgas piano och stråkar samspelar fint och växlar mellan att krydda med små detaljer i bakgrunden för att sedan kliva fram och ställa skåp.

Gitarrsolospelet av Bart Winters får chansen i My Lonely Crusade som är en låt med lite mer bett än de två föregående.

Ja ungefär så fortsätter det skivan igenom. Det vill säga med olika varianter av symfonisk metal samt ovan nämnda gothinslag.

Okej, det ska sägas att det inte handlar om en skiva som ritar om kartan för hur bra symfonisk metal ska göras. Regelboken har använts och några få gånger känner jag ”det här har jag hört förut”, men och det är ett stort men; de gör det ovanligt bra i en genre med många utövare och steget till de absoluta toppnamnen är inte gigantiskt.

Ordet musiklandskap är måhända en smula överanvänt – inte minst av undertecknad – men det måste bara användas när det handlar om Blackbriar, som helt klart har kommit långt sedan första singelsläppet Ready to Kill (2014).

Med ytterligare vässat låtmaterial till nästa gång kanske saken är biff?

Magnus Bergström

Warmen ”Band Of Brothers” (Reaper Entertainment/Warner)

Refränger som gjorda för publiken att vråla med i – Out For Blood och Kingdom Of Rust är två typexempel – kombinerat med melodislingor som krokar fast lyssnaren. Så kallad melodic death metal blir inte smaskigare än så här.

Öronkittlande keyboard- och gitarrsolodueller står som spön i backen. Redan efter bara en dryg minut av inledande ”programförklaringen” tillika titelspåret Band of Brothers blir det åka av på den fronten.

Det är överlag aggressiva tongångar, men variation erbjuds när en påtagligt progressiv ådra visar sig i form av många taktbyten. Eller varför inte i de power metal-inspirerade keyboardslingorna signerade Janne Wirman (Children Of Bodom) i March Or Die. För övrigt undertecknads favoritlåt på skivan just nu.

Petri Lindroos (Ensiferum) röst gifter sig perfekt med musiken och det är lätt att konstatera att han sjunger minst lika bra som Alexi Laiho (R.I.P.) någonsin gjorde. Lyssna bara på till exempel When Doves Cry Blood.

Bandet låter som en enhet på ett sätt som aldrig tidigare och spelglädjen lyser igenom. Rätt man på rätt plats helt enkelt, såväl fysiskt som psykiskt som jag tolkar det hela.

Samtliga bandmedlemmar är lika viktiga för helhetsintrycket och utöver ovan nämnda är det Antti Wirman (gitarr), Jyri Helko (bas) och Seppo Tarvainen (trummor) som står för jobbet.

Warmen har hamnat rätt på det till hundra procent; exakt så här vill mina öron att ”hård” metal ska låta.

Det är måhända som att svära i kyrkan, men jag vågar påstå att Band Of Brothers är skivan som gör att saknaden efter Children Of Bodom är i det närmaste obefintlig.

Betygsfyran är mycket stark. Jag vill ha mer…

Ja just det, en sak till måste nämnas. Stratovarius-covern (!) The Kiss of Judas funkar bra och är ett lika oväntat som kul tilltag. Bandharmoni är ordet.

Magnus Bergström