nyaskivor.se

Alestorm ”No Grave but the Sea” (Napalm/Border)

På något sätt är det symptomatiskt att första ordet i titellåten som öppnar No Grave but the Sea är quest; ett ord som är lika frekvent hos Alestorm som steel hos Manowar. (6 av 10 låtar på No Grave… innehåller ordet quest.) Här väntar absolut inga överraskningar utan låtar och texter håller sig väl inom bandets piratramar, precis som bandets fans vill ha det. Med andra ord kommer deras belackare att avsky dem lika mycket nu som i samband med tidigare skivsläpp. Nä förresten, de kommer att avsky dem ännu mer efter att ha hört blivande allsångsfavoriten Fucked with an Anchor.

Även om titelspåret har en relativt seriös text, med Alestormmått mätt, är ordningen återställd i efterföljande Mexico, som inleds med ostig TV-spelsmusik och har en text om tequila och åsneshower. Textmässigt spänner det från Pirates of the Carribean-äventyr i To the End of the World, via romstinkande barer i Bar und Imbiss till det rent puerila i Fucked with an Anchor och nära nog rent nonsens i Pegleg Potion. Den vanliga blandningen med andra ord, även om det känns som lite extra allt den här gången. Den musikaliska sammansättningen är även den av känt snitt. Hysteriska piratdängor blandas med mer dramatiska och mollstämda låtar, så inget nytt under solen här heller.

Trots nya gitarristen Máté Bodor, som för övrigt gör ett lysande jobb, är det med andra ord ingen större skillnad mot förra skivan, Sunset of the Golden Age, i vare sig sound eller i låtmaterial även om jag tycker att No Grave but the Sea känns lite starkare. Det finns fler låtar som är potentiella livefavoriter. Ett givet köp för alla Alestormfans och en skiva som verkar växa med varje genomlyssning, vilket gör att jag drar till med en fyra även om det spontana betyget vid första genomlyssningen snarare låg runt en trea.

No Grave but the Sea är ett styrkebesked från Alestorm och till er som inte gillar vare sig bandet eller skivan har Christopher Bowes och jag en hälsning:

Fuck! You! You’re a fucking wanker!
We’re gonna punch you right in the balls!
Fuck! You! With a fucking anchor.
You’re all cunts so fuck you all!

Jonas Andersson

Reignsaw ”Reignsaw” (GMR Music Group)

Det är uppenbart att Reignsaws debutalster har tillkommit med en fingertoppskänsla för hur thrash lät på ”den gamla goda tiden” samtidigt som det låter modernt. Ja enligt vissa låter det säkert för modernt. Alltså rör det sig inte om ännu ett av alla de band som – oavsett genre – strävar efter att låta retro till hundra procent.
Av dessa 45 minuter modern thrash metal är följande värt extra uppmärksamhet:
Efter ett kort intro slår videlåten Rise till med full kraft; både hårt och medryckande på samma gång. Det är tydligt att allt förhandssnack om bandet verkligen är relevant.
En för genren ovanligt melodisk sångslinga återfinns i The Murderer och liksom Like brothers in blood (för övrigt ett typexempel på modern thrash metal när den är som bäst) har den ett skönt tunggung och klockren skråla-med-i-refräng.
Titel- och tillika bandlåten Reignsaw bjussar inte bara på skivans bästa gitarrsolo utan även dito refräng. En höjdarthrashsmocka!
Pluspoäng måste också delas ut till det smakfulla akustiska outrot i avslutande United states of hysteria.
Skivans mittparti är lite svagare och känslan av vattentrampande är påtaglig. Lyckligtvis hör de tre sista låtarna till skivans bättre och då glöms svagheterna lätt bort.
Sångaren Reginald J. Sawyer – enligt slashertextkonceptet en före detta sergeant i den amerikanska marinkåren – funkar men det är ändå något som skaver. Den aggressiva sångattacken skulle göra sig bättre i hardcore än thrash. Det ska dock sägas att emellanåt varieras sången, åt både det mjukare och det tyngre hållet, och de gångerna finns absolut inget att invända.
Jag kan för övrigt inte låta bli att drömma om att skivan i grund och botten låter som den naturliga fortsättningen på The formation of damnation (Testament) och tänka sig dessa låtar sjungna av Chuck Billy, mmm… Med det sagt; det är inget snack om att jag ser fram emot fortsättningen på sagan om Reignsaw. Det är långt ifrån alla band som kan skryta med ett såpass starkt debutalster.

Magnus Bergström

Fotnot: Reignsaw finns också i bokform för den som vill grotta ner sig ordentligt i Reginald J. Sawyers framfart.

Skyclad ”Forward into the Past” (Listenable Records/Border)

“Welcome back my friends. Yes. It’s been too long I fear. In these sad and stormy days you’ll find a place of refuge here.”  Skyclad säger det bäst själva i inledningsraderna på inledande Under a Storyteller’s Moon; det var alldeles för längesedan och Forward into the Past är som en skyddad plats efter 2009 års In the…all together, Skyclads egen St Anger, och gör verkligen skäl för titeln. Här trampar vi åter välbekant Skycladmark och skivan känns som en naturlig uppföljare till A Semblance of Normality (2004) eller rent av Martin Walkyiers svanesång som frontman, Folkémon (2000).

I motsats till många andra band har Skyclad alltid varit mästare på att berätta historier, väcka känslor och kritisera allt som är fel här i världen. Samhällsengagemanget är oförändrat och i inledande State of the Union now är lägesrapporten inte positiv och även om påföljande Change is Coming kan ge sken av att det blir kommer att bli bättre så kan inget vara mer fel. Allt prat om förändring är bara tomma ord som vi kläcker ur oss när vi solar och njuter av den stigande temperaturen, eller ”it’s not all bad, some of it is worse” som de sjunger i Words Fail me. Å andra sidan får vi i samma låt en enkel lösning på många av världens problem: ”Invest in your daughters, educate your sons. Give them real weapons and not just guns”.

Även om Forward into the Past inte riktigt når upp till standarden på deras mest klassiska skivor är den kort och gott en styrkedemonstration och en skiva som inte gör Skycladfansen besvikna. Det är deras unika folk metal med en anstrykning av den punkighet och uppkäftighet som fanns på A Semblance of Normality och In the…all together.

Skyclad är ett band som behövs både musikaliskt och ideologiskt i dessa sorgliga och stormiga tider, så det är glädjande att bandet verkar ha hittat tillbaka till sig själva och funnit spelglädjen igen och liksom de själva fick inleda min recension får de avsluta den med skivans slutord; ett löfte om ett snart återseende. ”Now with courage all renewed, so full of heart and hope, that soon another time, another place, we’ll meet again under a storyteller’s moon.”

Jonas Andersson

Adrenaline Rush ”Soul Survivor” (Frontiers)

Musik ska byggas utav glädje av glädje bygger man musik. Så skaldade Björn Barlach och Åke Cato i Lill Lindfors-låten från 1978.
Just glädje är vad som genomsyrar Adrenaline Rush andra skiva Soul Survivor till bredden fylld med välskriven 80-talshårdrock med pop- och schlagerkänsla. Refrängerna fastnar omedelbart och jag menar verkligen omedelbart. Samtidigt är det inte för tillrättalagt; det finns en småkaxig attityd i både framförande och produktion.
Organized crime (Treat) och Cold winter nights (Erika) är två passande referenser.
Tåve Wannings sång har visat sig vara något av en vattendelare. Hon varken ylar i falsett eller growlar utan sjunger normalt och även om det inte alltid är helt tonsäkert gör den helt personliga stilen att det funkar utmärkt i undertecknads öron.
Inleder med den äran gör Adrenalin och den är just en riktig glädjespridare till låt. Därmed är ribban lagd om inte på rekordhöjd så i alla fall högt.
Breaking the chains har ett härligt riffande som är melodiöst och rivigt på samma gång.
Det stora utropstecknet är Stand my ground som också den lever mycket på ett mersmakande riff med bra driv i. Och så en refräng som inte kan kallas annat än en fullträff rätt upp i krysset. Låtskrivande av mycket hög klass.
My life har ett starkt vapen i skivans vassaste gitarrsolo och det säger inte lite för dessa är välljudande skivan igenom.
Även basgitarren får chansen att höras och då inte bara genom en för genren ovanligt framträdande position i ljudbilden. Inledningen av Break the silence är nämligen inget annat än en fyrsträngad uppvisning. Ett lite ovanligt grepp som är både kul att lyssna till och välgörande för helheten.
Konstigt nog är det titellåten som faller lite utanför ramen. Den känns smått händelsefattig jämfört med nämnda topplåtar.
Det ska bli mycket intressant att följa Adrenaline Rush framöver, för om de fortsätter att utvecklas positivt (debuten var ärligt talat en ganska klen historia) vet man aldrig vart det slutar.
Magnus Bergström

Night Ranger ”Don’t Let Up” (Frontiers)

Night Ranger har för mig alltid varit ett ”all american dude-äppelkindat” band som spelat good time classic melodisk hårdrock (lite från samma skola som REO Speedwagon, Styx och Y&T), med tillräcklig cred och dignitet för att användas som stil- och tidsmarkörer i skräckberättelser av Stephen King, och av vilka man fastnat för en låt här och där utan att ändå ta dem riktigt till hjärtat om man varit europeisk hårdrockälskare med dragning åt lite mer progressiva eller skitiga underströmmar.

De har inte haft lika lockande amerikanska sleazekänsla och profilerat riffiga gitarrer som t.ex. tidiga Van Halen, Ratt eller Mötley Crüe utan en mer finputsad AOR-orientering som funkat framförallt i hemlandet (och de har faktiskt också sålt över 17 miljoner album hela i världen), men kanske inte gjort oss helt totalt exalterade här uppe. ”Sister Christian” lever dock fortfarande ett eget liv som en av de i grunden kanske starkare rockballaderna genom tiderna – och det är inte illa det.

Alla gamla medlemmar är inte med längre och det här är bandets tolfte studioalbum – men det rockar ändå riktigt bra på detta alster. Inget är särskilt överraskande och nytt under solen här, men det känns piggt och engagerat. Låtskrivandet tycks inte ha varit slentrianmässigt utan verkar genomsyrats av en hyfsad dos inspiration och spelglädje. Det finns flera rockrökare till sånger, men några sedvanliga ballader är också inklämda. Nej, Night Ranger har inte gett upp än. Det drar snarare åt en liten nytändning när det kommer till sound och energi. Inte minst gillar jag det gedigna och omsorgsfulla gitarrspelet, av utsökt hantverksskicklige Brad Gillis, och det utrymme det får i ljudbilden. Men hela produktionen, Jack Blades sång, alla låtarrangemangen och det övriga är inte dumt heller. Högkvalitativt, helt enkelt. Dock finns förstås ingen riktig superstänkare i klass med de bästa styckena från storhetstidens låtkatalog.

Lyssna på: ”Somehow Someway”, ”Don’t Let Up”.

Henric Ahlgren

Thunder ”Rip it up” (Ear/Playground)

Thunder’s 11:e album har lite för alla och envar. Den komfortabla stämningen som har präglat bandets historia sätter även här sin signatur. Relativt lågmält och avskalat utan digitaliserade utsvävningar. En trygg röst som så alltid när det gäller Danny Bowes omgärdad av gitarrer som på ett behagligt sätt inflikar precis vad som är nödvändigt.

Låtskrivaren och gitarristen Luke Morley får fingrarna att utföra de kommandon de blir tillsagda om. I följe med Bowes obesvärade frasering ger det en tillbakalutad och belåten känsla över sättet som låtarna framförs. Enkelheten är en dygd, men att få det genomförbart tyder på hög ambition och betydande talang.

Om någon känner för bluesrock så ligger ’There’s Always a Loser’ framför fötterna. Ballader, tja varför inte. ’Right From The Start’ är en i högen, men det finns flera. Thunder har förmågan och erfarenheten att linda in sångerna i sidendraperad elegans. Något hårdare takter kanske? Ja, då sitter ’Tumbling Down’ som en smäck.

Om man inte redan har blivit tillräckligt uppvärmd så borde ’She Likes The Cocaine’ göra tricket. En pulserande ballad i moderat tempo med Lynne Jackaman (Saint Jude) på bakgrundssång gör spåret minnesvärt med otippade gospelanslag och lyrik som utsöndrar eftertänksamhet. En kvinna som mycket väl skulle kunna sätta ’The Great Gig In The Sky’ (Pink Floyd) utan att blinka. Det inger respekt. Andra attribut som attraherar är den pianoledda ’The Chosen One’ och ’The Enemy Inside’ där trummorna driver på som ett välriktat artilleri.

Det finns influenser av Led Zeppelin, The Who och Steely Dan lite här och var bara man vet vad man ska leta efter. Det bör tillfredsställa den stora skaran lyssnare avsevärt. Helhetsintrycket ger vid handen att de 11 sångerna cementerar Thunder’s goda renommé, men att det inte finns någonting som välter en mindre byggnad hur liten den än må vara.

Thomas Claesson

Liv Sin ”Follow Me” (Despotz/Border)

Hårdrocksvärlden har varit fattigare utan vårt avlånga lands okrönta hårdrocksdrottning Liv ”Sin” Jagrell. Men nu är hon tillbaka och med tanke på att hennes kraftpaket till röst är i fokus på Follow Me är det inte mer än rätt att bandet bär hennes namn.

Liv försvann från musikscenen när delar av Sister Sin tröttnade på det slitsamma turnélivet och bandet kastade in handduken.

Handlar då detta skivdebuterande band om ett substitut? Nja, det är inte riktigt samma typ av hårdrock utan mer av ett komplement. Modern metal med en hårdare och mörkare twist.

Godless Utopia och I’m Your Sin är med smittsamma sing-a-long-refränger som klippta och skurna för framtida konsertlåtlistor.

Emperor Of Chaos är en tuffing som manglar öronen på ett angenämt sätt och växer för varje lyssning.

The Beast Inside är en stillsam ballad med en personlig text som backas upp av stråkar och hela baletten. Bästa låten!

Immortal Sin (Fight) är ett minst sagt udda coverval och denna sorgligt förbisedda pärla förtjänar verkligen upprättelse. Att den görs som duett med Jyrki 69 (The 69 Eyes) bidrar trots originaltrogenheten till en mer personlig tolkning.

Liv har i intervjuer sagt att producenten Stefan Kaufmann (ex-Accept, U.D.O.) pressade henne att ta i från tårna för att låta som Rob Halford (Judas Priest). Hon når fullt förståeligt inte The Metal Gods karriärbästa men räcker ändå väldigt långt. När det gäller klädsel i form av läder och nitar är det målfoto mellan de båda.

Låt oss hoppas att bandet kommer ut på vägarna snart, för den här musikstilen är gjord för att framföras live och få kan styra en publik som Liv.

Magnus Bergström

Deep Purple ”InFinite” (Ear/Playground)

Inte många band har 20 album på sitt samvete med insikten om att de alla har hög status. En handfull av dessa är dessutom kulturmärkta minnesmärken, skyddade enligt lag. Det finns alltid en chans att en ny utgåva tillför något alldeles extra om än inte i status av en klassiker.

InFinite är en aning tyngre och har en tydligare nyans av progressivitet än dess föregångare Now What?! (2013). Inspelningen gick av stapeln i countrymusikens huvudstad Nashville, Tennessee och producenten Bob Ezrin har lockat fram en modern klangfärg utbredd på bandets underliggande territorium av hårdrock. Det visar sig ha stor betydelse vem som sitter i producentstolen. Se bara vad Martin Birch gjorde för Purple på 70-talet. Det krävdes en hel del fallenhet för att mixa ’Made In Japan’ från en plats bakom scenen.

Så vad har vi då att vänta oss? Jo, en gammal och välkänd, men respektlös hammondorgel varvad med ett imponerande keyboard som utstrålar de klassiska harmonierna på ett mönstergillt sätt. En rytmsektion med erfarenhet utöver det vanliga bestående av en bas som ger erforderlig eldkraft och ett pånyttfödande slagverk med alla hörnstolpar på rätt ställe. En gitarr sänd från himlen. En mytomspunnen sångare som låter lika ungdomlig och karismatisk som någonsin. Det räcker långt. Vad kan man rimligen mer begära? Knappast något.

Gillian, Paice och Glover från Mark II – eran och i sådana här sammanhang nykomlingarna Morse och Airey visar att åldern har ingen betydelse. De remarkabla ’Hall of Fame’- legendarerna som klockar in på 70-års strecket har satt samman en kärnfull, fokuserad samling av skimrande sånger som lär tillfredsställa rockälskare världen över.

Den datorbaserade spökrösten banar väg för den inledande ’Time For Bedlam’ som också var släppt som aptitretare i januari med föresatsen att ge en vink om vad som skulle dukas upp på det kommande smörgåsbordet. Ett värdebestående löfte om en upplevelse där drömmar går i uppfyllelse visade det sig.

Det finns sånger som ingen annan än Purple kan skriva. ’Al I Got Is You’ och ’The Surprising’ är två sådana betagande spår som man inte skakar av sig hur lätt som helst. Var man än sätter ner foten, om det än är i syndens näste i ‘One Night In Vegas’ eller om man träder in under en helsulning i ’Hip Boots’ så är atmosfären laddad av energi och materia.

De åldrade statsmännen med hårdrocken som sitt kall levererar varorna som på vilken vanlig dag på jobbet som helst. Efter nästan 50 år med gyllene dagar, gnistrande succéer och stormiga relationer fortsätter de sin oförtröttliga resa om än med grånande hår och läsglasögon men likväl utan käpp. Det sägs att de skriver en bra rocklåt på mindre än 20 minuter och att ’Child In Time’ skrevs på tio. Det känns svårt att greppa för en vanlig enkel man.

Det sista ordet går till en gammal cover. Den 47 år gamla ’Roadhouse Blues’ ursprungligen uppförd av the Doors. En värdig avslutning på vem vet, kanske det sista albumet någonsin. Är rentav den oändliga resan över? Minnena fladdrar iväg till 1970 då jag själv och mina klasskamrater på högstadiet inte fick slutbetyg förrän vi kunde texten till ’Black Night’ utantill. Tiderna förändras men sången förblir den samma.

Thomas Claesson

Skulldrain ”Hatred Rising” (ViciSolum/Sound Pollution)

   Release: 14 april

Kalla det thrashcore, crossoverthrash eller vad du vill. Fenomenet har fått ett uppsving och varken bandens eller publikens intresse verkar avta. Bra det för avfyrad på alla cylindrar är den oemotståndlig.
Hatred Rising är Skulldrains debutskiva men det är inga duvungar som medverkar; alla fyra bandmedlemmarna har varit med förr och det märks.
Musikaliskt hör jag i första hand spår från Slayer, Municipal Waste, The Haunted, Nuclear Assault och Destruction. Det går också att säga att Skulldrain på sätt och vis är en aggressivare och enklare variant av ”innebandet” Power Trip.
Sången är måhända en vattendelare; en mix av hardcore och thrash med en ganska opolerad råhet. Ofta gör den sig alldeles utmärkt men den är från och till också lite väl påträngande.
Apropå sång så är refrängerna lätta att skråla med i och alltså helt enligt regelboken för alla typer av thrash.
Utan tvekan är Slayer-doftande One More Word bäst, med ett gitarrsolo som träffar mitt i prick. Men låtar som Trigger the Crisis, Through Death och tittellåten får det också att spritta rejält i alla möjliga kroppsdelar.
Ett intressant och ett för genren ganska ovanligt grepp är att inte mindre än två av de nio låtarna är instrumentala. Där och då får musiken – och lyssnaren – chansen att andas och den idén applåderas.
Här finns gott om potential och med rätt utvecklingskurva är känslan att det kommer att låta ännu bättre på uppföljaren.
Till sist måste jag säga att mitt rebelliska tonårsjag hade älskat textraden ”Hell was built for people like you”…

Magnus Bergström

Dead Kosmonaut ”Expect Nothing” (TPL)

Traditionell heavy metal möter doom möter klassisk rock möter progg.

Tänk en blandning av klassiska band som Black Sabbath, Iron Maiden, Judas Priest, Deep Purple, Uriah Heep och Candlemass.

Så retro och samtidigt så rätt i tiden. Det kallas fingertoppskänsla.

Inte mindre än tio musiker medverkar på detta projekt i regi av Mattias Reinholdsson, som inte bara spelar bas, kompgitarr och står för bakgrundssång, han är dessutom låtskrivare och producent.

En annan viktig komponent har varit Fredrik Folkare (Unleashed, Firespawn) i rollen som sologitarrist, medproducent och mixare.

Men de får ursäkta; den största snackisen är att Pelle Gustafsson (Nifelheim) här ägnar sig åt vanlig sång. Något som inte är aktuellt i hans huvudband. Överraskande nog imponerar han mest vid de ganska flitigt förekommande tonartshöjningarna.

Efter inledande Amduat, en fartfylld stänkare som ger omedelbar mersmak, följer doomaktiga Concrete Sky som med Pelles smått unika sångröst och skivans läckraste gitarrspel är en vinnande kombination.

Däremot är följande Craving Mad, som går i samma stil som föregångaren, lite väl intetsägande och skivan stannar liksom upp.

Så bra då att det därefter går åt rätt håll mest hela tiden.

Iron Maiden-doftande instrumentalgodingen Grimeton visar upp en mycket intressant sida av Dead Kosmonaut, som gärna får vidareutvecklas på nästa skiva.

Smått progressiva Time Is The Wound, med en basslinga som självaste Steve Harris skulle ha kunnat stå bakom, är en annan höjdare.

Och så har vi House Of Led. En ballad av bästa märke. Det är omöjligt att inte imponeras av det stabila hantverket och falla pladask för Pelles innerliga stämma (ja du läste rätt). Och visst är väl trumspelet helt plötsligt en smula jazzinspirerat?

Avslutar gör ännu en välskriven ballad, Grey Hole, med gästsång av ingen mindre än Johan Längqvist (ex-Candlemass) och en ovanligt muskulös skivdebut är ett faktum.

Magnus Bergström