Archive for the ‘Hårdrock’Category

Rockikon med en imponerande röst

leeaaron

Lee Aaron ”Power Soul Rock’n'Roll – Live In Germany” (Metalville/Sound Pollution)

Wow, vilken röst! Att åldras med värdighet är ett slitet uttryck men det måste användas för att beskriva Lee Aaron, vars röst fortfarande låter toppen. Oavsett om det gäller lugna eller riviga partier imponerar hon.

Den kanadensiska rockikonen har tagit tid på sig men nu är tiden kommen för den första liveskivan. Inspelad 2017 på en turné i Tyskland; närmare bestämt i Balingen och Nürnberg.

Givetvis blir låtupplägget som en samlingsskiva, vilket betyder att det är tätt mellan guldkornen som till exempel Rock candy, Metal queen och Powerline.
Undertecknads på förhand största invändning – att börja med en cover på Mistreated – blir efter några genomlyssningar om inte ett utropstecken så näst intill. Lee gör nämligen en smaskig tolkning av Deep Purple-covern, framför allt röstmässigt.

Men det blir lite sämre kring mitten med sömnpillret I’m A Woman och tjatiga Sex with love. Men det handlar ändå inte om några totala bottenlåtar och de får hjälp på traven av Lees rösttoppform.

”No fixes and no tricks”-produktionen/mixen av välmeriterade producenten/keyboardisten John Webster är smaskens. Men ska jag vara petig så kunde publiken ha fått vara med lite mer.

Power Soul Rock’n'Roll känns genuin och framförandet går det inte att klaga på. Musikvärlden mår helt enkelt bra av att Lee Aaron finns i den, inget snack om den saken.

Magnus Bergström

06

11 2019

Melodiska danskar rockar vidare

prettymaids

Pretty Maids ”Undress your madness” (Frontiers/Playground)

   Release 8 november

Nästan tre år efter deras kommersiella succeplatta ”Kingmaker” kommer nu ”Undress your madness” som är en fortsättning på den inslagna vägen med deras klassiska album ”Pandemonium” och ”Motherland”.

Gillar man tunga gitarriff blandat med melodiska sångslingor så faller det i smaken. Varje spår på denna skönhet är värd uppmärksamhet och det är många låtar som faller mig i smaken.

Det börjar med ”Serpentine” som innehåller en fantastisk sångslinga och ett grymt gitarriff. Sedan fortsätter plattan på samma vis och Ronnies sång låter svinbra. Skivan innehåller också två powerballader som är i en klass för sig: Shadowlands och Strenght of a rose.

Mina två favoritspår är : Undress your madness och Will you still kiss me (If I see you in  heaven). Denna skiva har i princip allt som kan önska sig, får ni chansen att se dom live så måste ni ta den.

Rickard Fernström

04

11 2019

Melodistark heavy metal med sång och gitarr i fokus

lucy

Lucy ”Eye for Eye” (egen utgivning)

Att Värmland har bördig mylla när det handlar om musik i allmänhet och inte minst hårdrock är ingen nyhet. Kristinehamn är inget undantag och ett av många exempel är det återuppståndna heavy metal-bandet Lucy.

2016 släpptes comeback-ep:n Pre-Apocalyptic State och nu är tiden kommen för bandets andra fullängdare. Fullängdsdebuten Fruits From A Poisoned Tree släpptes 1999 och går inte riktigt att jämföra med dagens upplaga. Medlemmar har bytts ut genom åren och musiken har fått en mer fokuserad inriktning. Lucy av idag står för melodistark heavy metal med sång och gitarr i fokus.

Eye for Eye är rena rama innehållsdeklarationen. Ett ettrigt gitarriff driver på och kryddas med ett rejält ”rytande” från nya (nåja) sångerskan Katarina Frostfall. En rakt-på-sak-inledning som lovar gott.

Det fortsätter starkt med till en början ganska snarlika Hellfire, som inledningsvis förstärks med en siren – en effekt som alltid fungerar bra. Att tempot sänks i refrängen är också ett grepp som funkar bra. Variation är nyckelordet. Jag måste också nämna det störtsköna gitarrsolot av Johan Jansson.

Dreamcatcher är lite lugnare och är vid en jämförelse mer lättuggad. Den har ett slut som jag bara älskar, där bandet låter lekfullt och så liksom bara slutar de att spela. Snyggt att få en sådan grej att låta spontan – för nog är väl slutet skrivet exakt så?

Katarina visar i Via Dolorosa än en gång prov på mycket starka röstresurser. Sången i vers/brygga, speciellt tonartshöjningarna, tillhör skivans absoluta toppar. Trist bara att refrängen är lite mindre övertygande.

Hanlon’s Razor blandar mellantempo och lite snabbare tongångar på ett förtjänstfullt sätt och refrängen är ruggigt starkt.

Sången är åter i fokus i balladen The Girl in the Mirror: Osmium, Pt. 1 och det inlevelsefulla och dynamiska uttrycket är utan tvekan Katarinas enskilt starkaste insats.

Free My Soul: Osmium, Pt. 2 är en tyngre sak. Fortfarande ligger fokus på sången men det går heller inte att missa den tätt sammansvetsade rytmsektionen. Än en gång får vi också ett smakfullt gitarrsolo.

Det börjar balladaktigt lugnt i Ahead of Time men snart tar en ganska traditionell heavy metal-dänga vid. Gitarrsolot är ”out there” på ett bra sätt när Johan får en hyfsat lång stund på sig att leva ut sin inre gitarrhjälte – och ror iland det.

Ett minus är att låttiteln upprepas några gånger för mycket. Otippat förresten att för en kort stund får ett gitarriff i den lugna inledningen mina tankar att sväva iväg till W.A.S.P.-låten The Flame…

Eye for Eye innehåller alltså åtta låtar – något som jag personligen är tveksam till, eftersom tio till tolv brukar kännas bäst. Normalt sett. Här har vi nämligen en del låtar med ganska lång speltid och då blir den sammanlagda speltiden ändå helt normal, ja svenskt lagom helt enkelt.

Men ändå… De två Spotify-bonuslåtarna hade gott kunnat vara med på de fysiska varianterna. Både intensiva Kings and Queens och gitarrpartajet Ratrace är lite för bra heavy metal-låtar för att ”gömmas undan”.

Faktum är att det är bonuslåtarna som gör att den starka betygstrean hoppar upp till en fyra.

Att Lucy är ett band som bör punktmarkeras framöver känns hur givet som helst. För nog vore det en förlust för heavy metal-diggare om inte fortsättning följer, gärna kryddat med ett och annat liveframträdande.

Magnus Bergström

01

11 2019

Varken vitlök eller spetsad påle hjälper

69 eyes

The 69 Eyes ”West End” (Nuclear Blast)

Hur många gånger jag än trycker på Gothic Rock-knappen så kommer det inte fram något bättre alternativ än vampyrerna från Helsingfors – The 69 Eyes. Så har det varit sedan Angels från 2007 lade världens rockscener för sina fötter med bitande stycken som Never Say Die och Perfect Skin och så lär det förbli med West End.

Glöm återupplivade föreningar av rockband. The 69 Eyes med 30 år i branschen är motivationen att driva dig framåt mot en tillfredställande framtid. Det här är rock som fanns då, är nu och kommer att bestå. Rock som skakar om din kropp, smeker dina sinnen och räddar din själ.

Tystnaden bryts av Two Horns Up och det bör uppmuntra vilken person som helst med nitförsedd läderjacka oavsett ålder och kön. Således en kickstart och en skamlös förnedring av djävulen själv som får lida spott och spe till intonationen av Jyrki 69’s majestätiska basröst och Dani Filth’s nesliga tunga (Cradle Of Filth).

27 & Done borde spelas på varenda radiostation överallt om vi bara hade levt i en sund och rättvis värld. Ett hedrande erkännande till alla musiklegender som föll ifrån vid 27 års ålder. Varningens finger höjs till de som vill uppfylla sina drömmar för mörka krafter kan omintetgöra livets mål.

De obevekliga riffen i The Last House On The Left får dig att permanenta håret och ha din finaste luftgitarr i högsta hugg. Det passar också att vara på sin vakt när den heta spökryttaren Cheyenna gör sin framfart på E 69:an. Hon är en uppenbarelse som är kuslig, men ändå älskvärd med sin karisma. De två gitarrerna eldar upp stämningen till en kärlekskrank romans med något åtråvärt men ändå förbjudet.

The 69 Eyes är inte redo för att stoppas ner i kistan ännu, långt därifrån. Om du vill besöka obskyra honkytonk-barer i källarvalv du inte trodde fanns eller har tillräckligt med mod för att gå på spökvandring, så passar musiken från West End alldeles förträffligt. Bär gärna ett kors runt halsen. Det kan komma bra till pass.

Thomas Claesson

30

10 2019

Går från klarhet till klarhet

opeth

Opeth ”In Cauda Venenum” (Nuclear Blast/Sony)

Svenska Opeth har med tiden gått från sin ursprungsbas inom death metal till att alltmer spela renodlad progg metal och samtidigt blivit ett av de mest respekterade metalbanden överhuvudtaget idag internationellt. Inte minst bandledaren och sångaren/gitarristen/låtskrivaren Mikael Åkerfeldt figurerar titt som tätt i olika ledande musikmagasin för att dela med sig av sina tankar – och har blivit en nutida metalikon.

Namnet Opeth kommer från månstaden Opet i Wilbur Smiths bok ”Solfågeln” (1972) – om en arkeologisk utgrävning i Sydafrika, där man hittar en dittills okänd antik kultur vilket omkullkastar tidigare historiska teorier. Nya plattans titel ”In Cauda Venenum” är latin för det gamla romerska uttrycket ”Giftet finns i svansen” som syftade på skorpionens sting från gifttaggen längst bak, men också på till synes vänliga uttalanden som i själva verket har lömska och dräpande avsikter i slutmeningen.

Utifrån proggaspekten var det bara en tidsfråga innan Opeth skulle ta beslutet att spela in en skiva helt med svenska texter och sång. Vilket nu är fallet med nya efterlängtade ”In Cauda Venenum”. Detta känns också naturligt och funkar som helhet alldeles utsökt bra. Ja, det ter sig till och med självklart. Jag associerar spontant vid de första lyssningarna en del till svenska bandet Dungen – men i en slags metaltappning.

Soundmässigt låter ”In Cauda Venenum” – vilket är det trettonde albumet i ordningen – som en perfekt blandning av klassisk hårdrock och progg med mycket pampiga magnifika orkestreringar och arrangemang. Det finns även en albumversion på engelska. Och båda plattorna är alltså inte mindre än lysande. Men den svenskspråkiga kanske berör lite mera direkt i hjärtat. (Det finns på skivorna även samplingar från tv-serien ”Skrotnisse” och tal av Olof Palme). Man kan hur som haver konstatera att Opeth fortsätter att gå från klarhet till klarhet.

Lyssna på: ”Svekets prins”, ”Banemannen”

Henric Ahlgren

28

10 2019

Modern och fräsch popmetal

art nation

Art Nation ”Transition” (Gain/Border)

   Release 25 oktober

Heja Sverige. När Art Nation är tillbaka med skiva nummer tre ger de oss ett typexempel på det svenska musikundret. Det vill säga den höga kvalitet som vi i det avlånga landet nästan helt utan undantag kan stoltsera med när det handlar om hårdrock.

Vibbarna av Amaranthe är starka; de inledande 27 sekunderna tror jag faktiskt att jag lyssnar på något outgivet material från just dessa popmetal-storheter. Men så tar Alexander Strandell ton och då är det inget tvivel om att det är Art Nation som är tillbaka. Inte bara den personliga och starka sången är sig lik; musikaliskt har det inte tagits några sjumilakliv men det har ändå småskruvats lite här och där.

Transition är jämn låtmässigt men måste jag lyfta fram några låtar så blir det följande trio:
Fallen Worlds är en passande innehållsdeklaration till inledningslåt i och med att den kort och gott låter Art Nation, med en refräng av högsta klass.
Infected har ändå refrängen som tar priset som allra starkast på skivan. Den har dessutom ytterligare ett starkt kort i form av ett fullständigt glödande och inlevelsefullt gitarrsolo.
The Cure är en smäktande ballad och smörtermometern går i botten/toppen (välj själv). Alexanders duettpartner Rebecca Hakso lyfter denna välkomponerade pärla högt över trädtopparna och det bör finnas stora möjligheter till en radiohit. Och hör jag inte helt otippat ekon av Fighting the darkness (Primal Fear)?

Modernt och fräscht. Låter det intressant? Då ska du absolut lyssna in dig på Transition, för de som går igång på popmetal lär köpa det med hull och hår.

Personligen uppskattar jag att det överlag är mer klös i både låtar och sound än vad som tidigare var fallet. En annan positiv grej är att det låter så glatt och peppande från start till mål.
Men ribban är högt satt av storfräsarna i genren och till just de topparna är det ändå en bit kvar.

Magnus Bergström

22

10 2019

Högintensivt och snyggt producerat

raubtier

Raubtier ”Överlevare” (Faravid/Playground)

Industrimetal-bandet Raubtier (tyska för ”Rovdjur”) från Haparanda kommer nu med sitt sjätte album ”Överlevare” och ger sig även ut på Sverigeturné för att promota skivan. Bandet har skapat en säregen stil med sin blandning av industri, metall, svenska texter och brutal norrländsk känsla. (Det går att associera till band som Rammstein eller svenska Sabaton.)

Nya plattan kretsar tematiskt kring tunga existentiella betraktelser över det alltmer framväxande övervakningssamhället och det hårdare känsloklimatet. Albumet drar åt det dystopiska hållet i sin framtoning.

Frontmannen Pär Hulkoff är primär låtskrivare och sjunger också de starka texterna på fin tornedals-dialekt. Bandet levererar som team i sin tur en högintensiv och snyggt producerad musikalisk upplevelse som, i undertecknads tycke, är närmast briljant. (Men det finns förstås delade läger beträffande detta.)

Lyssna på: ”Ovtjarka”, ”Bunkern”

Henric Ahlgren

17

10 2019

Medicin mot höstdepression

freedom call metal

Freedom Call ”M.E.T.A.L.” (Steamhammer/Border)

1998 bildades tyska Freedom Call och året efter släpptes skivdebuten Stairway To Fairyland. Sångaren, gitarristen och keyboardisten Chris Bay har varit med sedan starten och han har all anledning att vara belåten över vad power metal-veteranbandet fått till på den tionde studioskivan M.E.T.A.L.

För lagom i tid till den ”traditionella” höstdepressionen, som många människor lider av, så skriver Chris & co ut ett recept som lär få det att spritta av glädje i kroppen på lyssnarna.

111 har en text där referenser till tidigare Freedom Call-skivsläpp duggar tätt. Ett grepp som lyfter denna standardlåt. Lökigt? Nej för tusan; vi snackar ju om Freedom Call!

M.E.T.A.L. doftar inte bara Manowar textmässigt (med den stora skillnaden att här är glimten i ögat närvarande) utan även musiken har starka vibbar av de muskulösa amerikanerna. Inga fel!

Sail Away har en sångdetalj som dyker upp sisådär en handfull gånger; Chris höjer tonläget rejält men ändå återhållsamt och bara för några sekunder. Effektfullt och det låter verkligen bra.

One Step Into Wonderland är så nära schlagerpop som det går att komma i hårdrocksvärlden och passar bandet som hand i handske.

Days Of Glory låter Dragonforce i kubik och allt är alltså precis som det ska på en power metal-skiva av bra klass.

En intressant detalj är att den på skivor så vanligt förekommande mittendippen uteblir. Alltså att låtkvaliteten blir svajig efter de inledande låtarna. Istället är M.E.T.A.L. minst lika låtstark där.

Det handlar inte om den bästa skivan i diskografin men nog tycker jag att den placerar sig strax nedanför topparna.

Det som gör Freedom Call lite speciella (eller jobbiga beroende på vem du frågar) är att glädjen i musiken inte känns det minsta tillgjord. Bandets musik- och textskapande är vad som till synes faller sig helt naturligt. Det känns fint.

Världen behöver mer kärlek så låt oss sprida M.E.T.A.L.-evangeliet över jordklotet.

Magnus Bergström

14

10 2019

Hög klass

degreed

Degreed ”Lost generation” (Gain)

  Släpps 15 november

Det här är ett av Sverige mest underskattade band inom genren. Lost generation är deras 5:e album och innehåller allt som en bra platta ska innehålla: låtar med bra melodier och högenergisk form och det är lite av deras signum att leverera musik som sitter som en smäck.

Det börjar i ett rasande tempo med titelspåret ”Lost Generation” och ”You all know my name” som får en att hoppas att resten av innehållet håller samma stil och klass. Även om tempot saktas ned blir man inte besviken på de andra låtarna för mitt upp i allt kommer låten ”Blue virgin isles”. Det är en cover på Ted Gärdestads låt ”Himlen är oskyldigt blå” och som bandet gör sin egen tolkning av till belåtenhet.

Resten av låtarna håller samma höga nivå och det är kul för dom funkar att spela live med dessa utmärkta musiker. Robin är en av Sveriges bästa sångare och utan dess like. Han kan hantera både dom snabba och lugna partierna med bravur.

Tycker att det är synd att Degreed inte fått det där genombrottet som dom förtjänar. Dom är värda mer framgång och hoppas dom kommer få spela på dom större arenorna snart.

Bästa låtarna på plattan är: Summer of love, Lost generation och Born under a bad sign.

Rickard Fernström

11

10 2019

Ockulta temat är intakt

year of the

Year of the Goat ”Novis Orbis Terrarum Ordinis” (Napalm/Border)

Svenska rock-/doom metal-bandet Year of the Goat har släppt sitt tredje album ”Novis Orbis Terrarum Ordinis”. Gruppen bildades 2006, har rönt internationella hyllningar och fick 2014 skivkontrakt med legendariska Napalm Records.

Det är fyra år sedan bandet kom med nytt material. Nya plattan visar att bandet fortsatt att utvecklas samtidigt som det ockulta temat är intakt. Det här är högkvalitativt när det kommer till produktion, sång, instrumenthantering och låtskriveri.

Man kan också höra fina ekon av band som Black Sabbath, Blue Öyster Cult och Ghost. Det är helt klart värt att göra en djupdykning i Year of the Goats musikaliska universum och låta sig trollbindas.

Lyssna på.: ”Avaritia”, ” Luxuria”

Henric Ahlgren

24

09 2019