nyaskivor.se

Iron Maiden ”Senjutsu” (Parlophone/Warner)

Med förtecken av japansk stridskonst forcerar Iron Maiden in på arenan med sin sjuttonde utgåva. Ett album som fortsätter i den progressiva andan med utsträckta fabler i ett skuggrike utan nåd. Fjärran från de livliga första åren då glädjen stod högt i tak och institutionen började anta sin form.

I skepnad av en samuraj leder en groteskt grinande Eddie in oss på ett område en bit och många år ifrån de klassiska akterna The Number Of The Beast och Powerslave. De glada och tålmodiga fansen får ändå sitt lystmäte tillgodosett för de sex bandmedlemmarna frambesvärjer fortfarande ett förtrollande tillstånd anpassat för tidens strömningar.

Så när de förstämda trummorna tillkännager titelspåret Senjutsu är det ingen som blir modfälld för under hela stycket dånar de som kanoner och kavalleriet skrider framåt med ylande gitarrer när en tung doft av svett, blod och krut sprider sig över slagfältet. Den grandiosa epilogen är utformad med ett lömskt gitarrsolo och en om möjligt ännu ondare keyboardmatta som lägger in de sista stötarna från varsin flank.

I snabb ritt fortsätter Stratego mot sitt oförtrutna mål. Med den orientaliska touchen och bandets unika dynamik så blir låten till ett undantag eftersom den även har allt som krävs för att tillfredsställa de förtrogna av 80-talets glansdagar. Den förnöjelsen väger tungt i vågskålen.

Med en akustiskt underbyggd stämningsfull sånginsats inleds den formidabla Lost In A Lost World. Sceneriet förvandlas abrupt till en framåtsträvande knippe energi som visar sin styrka genom att anta en rad oförutsägbara former innan den slutligen återfår sin allsmäktiga skepnad och sjunker tillbaka in i sin djupa vila.

De asiatiska anletsdragen flimrar förbi innan Days Of Future Past briserar med sina fulländade riff. I den episka smedjan arbetar Bruce Dickinson för högtryck vilket bidrar till den stormande refrängen som har så vidsträckt tonhöjd att den kan ge en spricka i en rustning.

Mot slutet avtäcker Steve Harris i egenskap av bandledare en samling progressiva hörnstenar med ett så utsträckt omfång att både jag själv och luften dallrar. Det kunde lika gärna ha varit Franz Schubert som hade skrivit prologen till The Parchment för så klassiskt är det. Det som därefter nalkas är ren skär magi och stycket känns som en familjär vän som har funnits där hela tiden. Här åskådliggörs ett stjärnfall med tunga brottstycken, varierande takter och tonarter precis som det anstår en komplett kompositör.

Den avslutande Hell On Earth ger ingen vila för de ogudaktiga. Antändningsperioden sträcker sig i över två minuter, men sen öppnar sig helvetets gap och alla parametrar som kännetecknar Iron Maiden flätas samman i en enda lång tillbakablick som inte är över förrän efter elva ljuvliga minuter.

Senjutsu är en raffinerad produkt formad med fingertoppskänsla, erfarenhet och spetskompetens till att bli ett monument för heavy metal. En lyssning väcker intresset. Efter tio lyssningar är du frälst och har upptäckt det häpnadsväckande djupet och den outgrundliga skapandekraften. En välmående musikalisk skatt att bevara till eftervärlden.

Thomas Claesson

Dirkschneider & The Old Gang ”Arising” (AFM/Sound Pollution)

En god vän till mig har sagt:

U.D.O spelar i en egen division. Om lycka finns i en låda så har vi den paketerad  här.

Till ovanstående citat skulle jag vilja lägga till att underbart är eller åtminstone kan vara kort. För på en kvart säger Udo Dirkschneider (presentation överflödig) och ”det gamla gänget” allt som behöver sägas.

Face Of A Stranger, Every Heart Is Burning och Where The Angels Fly har en typisk ljudbild á la firma Kaufmann/Dirkschneider. Alltså med bett där det behövs och aningens softare när det är läge för det. Tänk framför allt U.D.O.-skivorna Faceless World och Mastercutor med tyngdpunkt på den förstnämnda.

Givetvis bjuds det på gott om så kallade hockeykörer att skråla med i; vi snackar ju tysk heavy metal och det är svårt att tänka sig bättre representanter för den genren än Udo & co.

Det ska dock sägas att jag hade föredragit mer tryck i bastongångarna; Peter Baltes (ex-Accept) är inte vem som helst och är värd att få ta mer plats. Nåja, han får ändå ”revansch” i och med hans sånginsatser.

Just sången imponerar rakt igenom på Arising och det är glädjande att höra hur väl Udo, Peter och Manuela Bibert (vilket ”fynd”) röster passar tillsammans. Ett mycket lyckat grepp

Vi får heller inte glömma de två andra ”gängmedlemmarna” tillika gitarristerna: Mathias Dieth (ex-U.D.O.) och Stefan Kaufmann (ex-Accept, ex-U.D.O.) vars respektive spelstilar kompletterar varandra finfint.

Mathias återkomst ger en extra clou eftersom han inte samarbetat med Udo på många år.

Every Heart Is Burning är det starkasta esset i den låttriss som ep:n bjuder på. På ett närmast övertydligt sätt (taktfast och hockeykörer) är den en varudeklaration för ovan nämnda tyska heavy metal.

Om vi inte hade fått ”besök” av en viss pandemi så är det högst tveksamt om detta överraskande samarbete hade blivit verklighet – om vi tänker på framför allt Udos fulltecknade kalender. Med andra ord; inget ont som inte har något gott med sig…

Det här projektet får gärna bli permanent och leverera en hel skiva framöver, den saken är klar.

Magnus Bergström

Dee Snider ”Leave A Scar” (Napalm/Border)

Den före detta glamrockaren och frontfiguren i Twisted Sisters har växlat in hela sitt tågsätt på en räls där gnistorna sprutar och ångan hålls uppe. Här glöder det känsloladdade stålet förvånansvärt skarpt och tidsenligt med fokusering på lösningar i stället för problem.

Leave A Scar har som avsikt att ge ett bestående intryck, ett ärr som skall lämnas kvar till världen att begrunda. Ett meddelande till och för de tystlåtna som behöver någon att föra deras talan. En inspiration att inte bara nöja sig med att existera. En uppmuntran som inger mod, ger tröst och hopp även i svåra tider.

Mycket positiv energi strömmar ut från ett dussin världsliga spår som ruskar om när den pånyttfödda korsfararen med något vildsint i blicken fullgör sin renässans under de tre kvart som skivan varar. Med egenhändigt skriven lyrik och med den nya skolans metal som riktmärke blir utfallet både rättframt och kraftfullt.

I Gotta Rock (Again) är det närmaste som det går att komma det förflutna. Det uppdämda behovet av att rocka loss effektueras av en uppsjö med tempoväxlingar, blixtrande solon, träffsäkra riff och en krevad av basgångar och trumattacker. En helgjuten ansats för att lyfta oss alla i kragen.

All Or Nothing More rycker ut med hela insatsstyrkan i dess olika skepnader. Det mynnar ut i en unison lovsång till metalcore med en hovrande helikopter som kastar omkring thrash och änterhakar gjorda av power metal som i ivern slängs hejvilt över hela pådraget.

Den självutlämnande lyriken i Silent Battles ger skärpa samtidigt som de fluktuerande riffen lägger bottenplattan för de personliga strömningarna. In For The Kill är ett paradnummer titeln till trots. En mördande refräng som skoningslöst skär genom hjärnbarken aktiverar den lilla hjärnan med ett glädjeskutt.

Även om några spår är lite väl påflugna (för min smak) så vevar Snider runt i grytan med ett säkert handlag och kraftfull stämma. Precis som den avslutande låten Stand Up förmedlar så värnar han om metal inte bara på scenen utan också i rättssalen.

Det skarpsinniga försvarstalet i den amerikanska senaten mot censur och moralpanik från den inflytelserika föräldraorganisationen ledd av vicepresidenten Al Gores fru Tipper ger fortfarande ringar på vattnet. Det visar om inte annat att det är fullt tillåtet att vara hungrig och rocka fett i en blond postisch och dessutom ge ett ungdomligt intryck även om pensionsåldern numera har överskridits med råge.

Thomas Claesson

Heavy Water ”Red Brick City” (Silver Lining/Warner)

Att förra årets soloskiva med Biff Byford var högst välkommen vet alla vid det här laget. Vad kan då vara mer naturligt än en uppföljning med sonen Seb? Varför inte ett projekt under täckmanteln Heavy Water där de tar med oss till Red Brick City med allt vad det innebär? Ett bra sätt att använda sin kreativitet på när ändå Saxon har gått på långsemester.

Ingen är gladare än Biff när han äntligen får damma av sin Rickenbacker elbas och dessutom får glädjen av att sjunga med sin gitarrspelande son. Tro för den delen inte att Seb följer sin pappas linje och hoppar på - 747 (Strangers In The Night) - flyget. Nej, här handlar det om en gnutta metal, stoner rock, blues, funk och ballader av det lågmälda släktet.

Med blixt och dunder om vartannat mullrar Solution igång föreställningen. En mixtur som drar åt sig lyssnarens intresse oavkortat och för första gången lägger sig stämsången följsamt tillrätta. Den äldre något ljusare raspiga rösten blandas med den skolade mjukare tonföljden. Ett modernt musikaliskt forum har hittat sin plats.

Frustrationen vidmakthålls i Turn To Black och titellåten Red Brick City vilket får turbinerna att snurra på högvarv med ett stabilt tryck. Den förra trippar helt ogenerat in i grunge-territorium medans den sistnämnda forcerar doom metal-väggen så att tegelstenarna rämnar.

När vinden sveper över Tree In The Wind infinner sig sinnesfriden på ett behagligt sätt. De välbyggda harmonierna och sammanflätningen av rösterna är ytterst tilltalande. Sannerligen en ballad levererad med sån passion och pondus att den har fullt förtroende på alla plan.

I Personal Issue No. 1 frodas de bluesådror som är grunden till allt socialt välbefinnande. Follow This Moment har för mycket popinfluenser och dessutom en illa grinande saxofon som drar åt det jazziga hållet. Medicine Man ger inte den botgöring som är allmänt erforderlig. Därutav har den traggliga refrängen ett alltför negativt intryck. Tilliten mellan far och son accentueras i de avslutande Now I’m Home och Faith som båda lägger ut relationen som eftertraktas på ett gynnsamt sätt.

Ett överraskande och variationsrikt album med kontraster och musikalisk kemi med stort flöde. På det stora hela överbryggas klyftan mellan klassisk och modern rock på ett tillförlitligt sätt utan att för den delen övertyga fullständigt.

Thomas Claesson

Styx ”Crash Of The Crown” (UMC)

Mellan livets och dödens rike flyter den underjordiska floden Styx. Med samma förpliktande namn finns det amerikanska rockbandet från Chicago som sedan 1972 har skänkt musikälskare en glädje gränsande mellan eufori och eldorado. Det 17:e albumet som nu ligger på tallriken fyller på den livsbejakande ideologin ytterligare ett steg.

Styx är ett av de få band som har lyckats vidmakthålla 70-talets unika skapandekraft och fört det vidare ända in i modern tid. Ett fenomen som tog prägel redan med den förra skivan The Mission som damp ner som en profetia för fyra år sedan.

Det är tillfredsställande att epoken på intet sätt är över. Pompös, progressiv hårdrock med flerstämmiga harmonier är ett vinnande koncept och har alltid så varit. På Crash Of The Crown har Styx fångat in grundläggande teman och ögonblick som sträcker sig över hela deras musikaliska karriär och som i sin tur omvandlats till korta slagkraftiga sånger med slående vitalitet.

Introduktionen The Fight For Our Lives är ödesmättad i sin utformning och den lägger oförvanskat ut de primära uppfattningarna om meningen med livet. Hursomhelst en angelägen och eftertänksam inledning på en odyssé som leder in genom portalen till en högst njutningsfull upplevelse.

Det begrundande temat i Hold Back The Darkness initieras med smattret av regn, svaga pianotoner och en resolut akustisk gitarr. I sann Pink Ployd-anda fortskrider melodin som behandlar ungdomlig frigörelse och de utmaningar som uppstår.

Ett oväntat gästuppträdande av Winston Churchill sätter igång Save Us From Ourselves. Den store statsmannens ord vidareutvecklas under Styx omsorg till toner av ett underliggande piano, en gitarr som skänker de finaste av solon och mäktiga trummor som manar till eftertanke.

Titellåten Crash Of The Crown binder samman en rad historiska händelser utan att nämna dem vid namn. Min personlig bedömning är att det till en början rör sig om slaget vid Hastings år 1066 och därefter en vindlande resa fram till datum inte så långt fjärran. Den magnifika avslutningen är ett musikaliskt fenomen så lik Bohemian Rhapsody att det är svårt att skilja mellan dröm och verklighet.

Den glädjefulla Our Wonderful Lives är inspirerande i sin ansats att ta vara på de fina värdena i livet. En rakt igenom upplivande låt med en refräng uppackad av trumpetstötar som kan få den mest inbundne att lätta på smilbanden. Humöret hålls fortsatt uppe med Common Ground och urtypiska keyboardvindlingar med stämsång lägger sig som en drapering över nejden.

Jag har följt Styx ända sen begynnelsen och även om Dennis De Young som lämnade bandet 1999 var den som skrev de flesta hitsen på 70-och tidiga 80-talet så vidmakthåller Tommy Shaw gruppens integritet med stolthet. De nya idéerna med de kreativa arrangemangen härstammande från fornstora dagar är i högsta grad värda att beundras. Lyssna och njut.

Thomas Claesson

Yngwie Malmsteen ”Parabellum” (Music Theories/Mascot/Warner)

   Släpps 27 juli

Det sägs att gränsen mellan geni och galenskap är hårfin, vilket i musikvärlden kan översättas till att gränsen mellan lagom och för mycket är hårfin. Och nog har den gamle vikingen Yngwie blivit så pass amerikaniserad efter alla år over there att det så typiskt svenska ordet lagom har glömts bort.
Totalt kompromisslös i sitt musikskapade borrar han ner huvudet och blickar bara rakt fram – dit han och bara han vill. Den inställningen är på sätt och vis beundransvärd men… Nog borde alla människor på jordklotet veta att det åtminstone någon enstaka gång finns en eller flera andra personer som har rätt?

Inledande Wolves At The Door har på pluskontot gitarrsolospelet (knappast överraskande!) i vilket Yngwie lånar friskt från den klassiska musikvärlden. På minuskontot finns en annan sak som heller inte överraskar; att vår blågula gitarrhjälte behöver hjälp med låtsnickrandets ABC (vers, brygga, refräng). Här har vi nämligen ett typexempel på hur det kan bli när olika idéer klipps och klistras ihop till ett inte rakt igenom välsmakande hopkok.
Jämför med Presto Vivace in C# Minor eller varför inte (Si Vis Pacem) Parabellum, vilka är skivans stora utropstecken. Snacka om instrumentala fartfläktar! Just detta är den väg som jag hoppas att Yngwie väljer att gå all in på nästa gång det är dags för skivsläpp. Fram till idag har ju mannen som gav neoklassisk hårdrock i höghastighetsfart ett ansikte enbart släppt en instrumental skiva med klassisk musik och en akustisk balladskiva med covers på egna låtar – och ingen av dom släpptes igår, om jag säger så.
Eternal Bliss är en ballad som gör Yngwies röst rättvisa. Faktum är att det är en riktig godbit till ballad som bär starka spår av I’m My Own Enemy (Fire And Ice, 1992). Det där akustiska ”plocket” har shredmästaren alltid varit bra på men det är ett fullkomligt glödande elektriskt gitarrsolo som är låtens clou.
(Fight) The Good Fight har en bra refräng men för ovanlighetens skull är det allt gitarrsolospel som helt enkelt blir för mycket. More is more… Eller… I detta fall är det bara för mycket eftersom vi har hört precis allt förut. Det är liksom full fart framåt utan tanke som gäller, ungefär som delar av låttexten säger: ”Never look up, charging ahead…”
Det börjar lugnt med akustiskt gitarrspel i Sea Of Tranquility, ja nästan som ett meditationssoundtrack, innan Yngwie går loss ordentligt på elgitarren. Här får han till det på precis det sätt som gör honom till den han är. Faktum är att det går att se detta åttaminutersepos som Yngwies ”innehållsdeklaration”.

För övrigt är det något av en prestation i sig att få något som – förmodar jag – är inspelat med dagens teknik att i mångt och mycket låta som en demoinspelning från 1980-talet. Men okej, lite skit under naglarna bidrar bara till en ruffigare känsla och ärligt talat blir det ljudmässigt som en tillbakablick till Yngwies första skivinspelningar som inte var de knivskarpaste.
Å andra sidan går det inte att blunda för att produktionen är märklig, inte minst för att volymen måste skruvas upp rejält jämfört med andra skivor som jag spelat före och efter Parabellum.

Min snabbrecension lyder kort och gott:
Låtarna med sång landar mestadels kring en betygstvåa (Eternal Bliss högre än så) medan de instrumentala oftast landar kring en betygsfyra.

Magnus Bergström

Motörhead ”No Sleep ’til Hammersmith – Expanded Anniversary Edition”  (Sanctuary)

Fast Eddie. Lemmy. Philthy Animal. Rå. Råare. Råast.

De var Motörhead och de spelade rock and roll. På högsta volym.

Sommaren 1981 såg en av alla tiders liveskivklassiker inom hårdrocken* dagens ljus och blev Motörheads första och enda listetta i England.

Som alla förstår är det alltså öppet mål för management och skivbolag att ge sig på en nyrelease. En vettig sådan är värt att tillägga.

Utöver originalskivan innehåller den stilrena boxen en hel del extragodis, både att lyssna och att hålla i som till exempel en 48-sidig bok med text och bild samt diverse ”minnessaker”.

No Sleep ’til Hammersmith känns äkta rakt igenom; lyssnaren får ta del av det som hände där och då. Med andra ord ett bra producentjobb med tanke på att det vid närmare lyssning är uppenbart att det putsats på några ställen.

Sida vid sida med bonuslivematerialet, som utgörs av kompletta soundboardinspelningar från Leeds och Newcastle (två stycken) våren 1981, märks en klar skillnad i ljudbilden. På dessa låter det nämligen rått och smutsigt rakt igenom; med andra ord oputsat och helt rätt i fallet Motörhead.

Ovan nämnda konserter var också de som utgjorde No Sleep ’til Hammersmith så nu är cirkeln sluten.

Full pott är snubblande nära; både för musiken och inte minst för det historiska värdet. Fattas bara annat med en låtlista som utgörs av två låtar från debuten, fem låtar från Overkill, en låt från Bomber och tre låtar från Ace Of Spades.

Och det bjuds på mer; två singelbaksidor och tre soundchecklåtar fullbordar detta minst sagt maffiga livedokument från en tid då hårdrocken fortfarande var ”farlig”.

Men… Eftersom undertecknad alltid har ansett att Iron Horse inte passar särskilt bra i sällskap med övriga benknäckarlåtar kan jag bara inte blunda för det nu heller. Tiden har nämligen inte gjort att jag ändrat åsikt utan den känslan är fortfarande stark och en halv ”pinne” ryker.

För övrigt handlade inte allt om själva musiken när Motörhead eller rättare sagt Lemmy stod på scen; hans mellansnack är som rena rama drömmen för skrattmusklerna.

Genom åren har det inte sällan ifrågasatts varför det bara släpptes en enkel- och inte en dubbelskiva. En berättigad fråga som även kan ställas om Nö Sleep At All (1988).

I båda fallen är svaret att konserterna inte var tillräckligt långa och det är alltså som det är med den saken.

Motörhead kom alltid bäst till sin rätt live, så bara njut av det vi har här och nu och ja, givetvis på högsta möjliga volym. No Sleep ’til Hammersmith är rena rama dynamiten.

Magnus Bergström

*Jag väljer att kalla Motörheads musik hårdrock, även om Lemmy hävdade att de spelade rock and roll.

Fotnot: Recensionen avser 4-cd deluxeutgåvan.

Helloween ”Helloween” (Nuclear Blast/Warner)

   Release 18 juni

Helloween är tillbaka och är på ett sätt starkare än någonsin; medlemsantalet uppgår ju som bekant numera till hela sju personer. Att samtliga inblandade i Pumpkins United-återföreningen har fått förnyat förtroende är ingen skräll utan fullt logiskt.

Det gör att bandet å ena sidan sitter i en bekvämare sits än på många, många år i och med det stora intresset för den nygamla sättningen.

Men å andra sidan är det svårt ja rentav omöjligt för artister att mäta sig med klassiska låt- och skivsläpp från en tidigare storhetstid.

I marknadsföringen av det nya alstret har det pratats mycket om att inspelningen varit old school, med samma helt analoga (!) inspelningsutrustning i HOME Studios där Helloween-skivorna Master Of The Rings, The Time Of The Oath och Better Than Raw spelades in.

Rullband från ”den gamla goda tiden” har använts och till och med originaltrumslagaren Ingo Schwichtenbergs (R.I.P.) begagnade trumset. Om det märks i ljudbilden? Omöjligt att säga, måste jag säga. Men samtidigt är det lätt att konstatera att allt på skivan låter fräscht och inte överdrivet digitaliserat som så mycket numera.

I producentstolen hittar vi minst sagt välmeriterade Charlie Bauerfeind, med Dennis Ward som medproducent. Det första samarbetet mellan dessa herrar kan utan tvekan anses som klart lyckat; ljudmässigt talar slutresultatet för sig sjäv.

Det är bra klös i öppningslåten Out For The Glory och givetvis missar inte power metal-giganterna, som bildades i Hamburg 1984, chansen att låta Michael Kiske ta huvudgreppet om mikrofonen i första delen av denna mersmakande power metal-dänga. Refrängen klistrar sig fast trots att det inte är någon lek för lyssnaren att hålla jämna steg med herr Kiske. Men det handlar inte bara om honom – även om just det faktum att han är tillbaka (för gott?) är en starkt bidragande orsak till intresse från många hårdrockares håll – utan även Andi Deris och Kai Hansen får vara med och visa sina röstresurser och tar för sig på bästa sätt när de får chansen.

Starka refränger är skivans signum vilket står klart redan efter de två första låtarna och redan i den andra, Fear Of The Fallen, återfinns skivans klart starkaste dito. Ett klockrent skolboksexempel på klassiskt Helloween-låtsnickrande av absolut högsta kvalitet. Gåshud!

När vi kommer till Best Time och Mass Pollution pekar formkurvan en aning nedåt. Visst, det är bra låtar i ”modern Helloween-stil” men båda saknar det lilla extra. Kraven är onekligen högt ställda på dagens upplaga av Helloween när låtar som på tidigare skivor hade fått ganska rejält med ros nu passerar med om inte en axelryckning så ett ”bra men…”

Angels är en mäktig ballad med lite extra tryck i. Deris och Kiskes röster samspelar så fint; lyssna bara på ”sångbreaket” efter sisådär två minuter. Och det smakfulla gitarrsolospelet ställer alla kroppens hårstrån i givakt.

Rise Without Chains är en låt i Kiske-stil som sjungs av… Deris! Det rör sig om fart och finess i ett nätt litet låtpaket och det är förstås aldrig fel när det handlar om Helloween. Det ska sägas att till en början tyckte jag att det ”bara” rörde sig om en bra låt och inget mer, men efter ett gäng lyssningar växte den till sig och blev hastigt och lustigt en het kandidat till skivans topp tre. Det går bara inte att motstå refränger av den här kalibern.

Indestructable är ett skolboksexempel på hur två starka röster kan samarbeta för låtens bästa istället för att konkurrera om utrymmet; Deris tar hand om versarbetet och Kiske ställer skåp i refrängen.

Förlåt mig för att jag tjatar om refränger men jag skyller på… Helloween!  Robot King är en stark utmanare i kampen om skivans mest klibbiga refräng. Den kryddas dessutom av ett sanslöst gitarrspel som når sitt klimax i en utdragen sexsträngsduell i stämmor. Läckert värre!

Cyanide är inte fullt så giftig som titeln antyder; kort och snärtig javisst men snickrad helt enligt den många gånger genom åren använda modulen 1A och är alltså i avsaknad av ”det”.

Down In The Dumps återställer omedelbart ordningen med sång i höga register och ett maffigt trumspel som resulterar i skivans stora stund för Dani Löbe. Han får nämligen lattja loss ordentligt med trumstockarna och visar med eftertryck att han är en av vår tids absolut bästa power metal-trumslagare.

Den korta instrumentala Orbit är inte mycket att orda om. Dess jobb är enbart att ”bygga upp” skivans stora låt tillika första singelsläpp.

Skyfall valdes som första singellåt och det är lätt att förstå varför, även om den rejält tilltagna speltiden på drygt tolv minuter knappast är en PR-persons våta dröm. På detta miniepos pluskonto återfinns mer än en passning till de båda klassiska Keeper Of The Seven Keys-skivorna och det finns faktiskt enstaka spår så långt tillbaka som till Walls Of Jericho. Det är en välskriven låt som symboliserar allt det som alla (?) bandets fans vill ha. Att den är tämligen ensam på skivan om att vara just en sådan låt är en annan femma…

Helloween ska ha all heder av att de har gått in i ”projektet” med ambitionen att återkoppla till framför allt Keeper of the Seven Keys-skivorna men ändå inte låtsas som att åren från dess fram till nu aldrig har existerat. Detta nya alster omfamnar nämligen på en och samma gång hela karriären – möjligtvis med Chameleon och Keeper of the Seven Keys: The Legacy undantagna – vilket undertecknad applåderar och det rejält. Om något är det faktiskt mer av ”nya” än ”gamla” Helloween, vilket framgår av låt för låt-genomgången ovan.

Och nu är stunden kommen för betyget… Ena stunden vill jag dra till med en betygsfyra  – med plus i kanten dessutom – men i och med att det låtmässigt handlar om allt ifrån tvåor till femmor ja då har jag inget annat val än att besluta mig för något av ett medelbetyg. Men jag vill samtidigt poängtera att det till största delen är en rackarns stark skiva vi har att göra med.

Det går inte att vara besviken på Helloween anno 2021. Tvärtom.

Magnus Bergström

Herman Frank ”Two For A Lie” (AFM/Sound Pollution)

Den forne Acceptgitarristen Herman Frank fortsätter att gå sin egen väg och Two For A Lie är ännu ett fantastiskt album med den rätta karaktären. Det femte i ordningen. Vid hans sida finns den trogna följeslagaren Ricki Altzi (At Vance, Masterplan) som bär upp sången med den äran. De övriga tre edsvurna är väl aktade musiker med erfarenhet och anknytning till likartade band vilket cementerar ljudet av heavy metal till fullo.

Det finns ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept och just därför stämplar Teutonic Order och Venom in med den kraft som det anstår en yxman från Hannover. Rakt på sak med den specifika gitarren som frossar i riff och solon, de virvlande trummorna och den ståndaktiga basen med de hänryckande rytmerna som får fundamenten att skaka samt inte minst den bärkraftiga sången som sätter kronan på verket.

Vibrationerna i Lier leder ända till Kashmir. De förtäckta ackorden får resfebern att gripa tag i nackskinnet på ett sätt som Led Zeppelin gjorde på sin vallfärd till helig mark för mycket länge sedan. Det är inga fel att sätta ner fötterna på hårdrocksterritorium ibland. I synnerhet inte när resultatet blir så här gott.

Power metal-handen har ett järngrepp runt Just A Second To Lose som framhäver en delikat balans mellan tillgänglighet och oåtkomlighet som får den mest inbitne att le i mjugg. Frank har moderskeppet Balls To The Wall på sitt CV. Det har skapat ringar på vattnet som här och nu mynnar ut i den allsångsvänliga Danger. Intensiv och fängslande med spelglädje i sin yttersta skepnad.

Till de som önskar headbanga och lyfta armen mot himlen med de två yttersta fingrarna utsträckta så yppar sig ett utmärkt tillfälle när Stand Up And Fight trampar igång med ingenting annat än utstuderad kämpaglöd. Den kraftfullaste låten på albumet och det bottnar i överflödet av hormonstinna riff och det forcerande tempot.

Med ett öppet sinne avslutar Open Your Mind den nästan prick 40 minuter långa andäktiga föreställningen. De redan trogna har fått sitt lystmäte tillgodosett. För de tvivlande bör det här vara en inkörsport till en heavy metal-himmel som inte bara skänker en oerhörd glädje utan också är trygg, taktfast och teutonisk.

Thomas Claesson

Robin McAuley ”Standing on the Edge” (Frontiers/Playground)

Den irländska flaggan sveper över forna hjältar. Phil Lynott, Rory Gallagher och Gary Moores minne lever för evigt och kommer alltid att vara förknippat med ärlig, äkta och framför allt genomträngande ’rakt på sak’ Rock N’ Roll. Få är de rockmusiker som fortfarande bär fanan stolt. Robin McAuley är en av de tappra återstående från den gröna ön.

Till er som fortfarande vrider huvudet mot 80-tals rockens gyllene tidevarv: sluta att rotera runt den egna axeln, se inte längre än hit. McAuley har trots sina 68 år fortfarande glöd i rösten och det med en hetta som glädjer både gammal och ung.

Tiden med Michael Schenker är över och förra årets sånginsats med den bejublade supergruppen Black Swan är inte längre i strålkastarljuset. Framför oss står Standing On The Edge och balanserar på knivseggen. Överrumplande modig och med en självbevarelsedrift som räcker långt.

Nu frigörs en kompott av titlar och den finstämda balladen Late December singlar iväg som en såpbubbla som alla vill följa, men ingen kan fånga. McAuleys smäktande stämma har förnimmelsen av en gåva från en högre makt och låten lyfts så högt som bara en hårdrockare är mäktig till.

Tre nyanserade rockepos följer i oberoende ordning: Do You Remember, Say Goodbye och Supposed To Do Now visar att McAuley fortfarande är en av de bästa i branschen. Om någon fortfarande tycker att tiden rinner iväg och beslutsamhet är ett aber. Stanna upp en stund, lyssna på titellåten Standing On The Edge och bli tillfreds.

Thomas Claesson