Archive for the ‘Hårdrock’Category

Demons & Wizards – ett magiskt samarbete

Låt mig först kommentera omslagen; både är urläckra och hur passande som helst för den här typen av riff- och sångmelodistark heavy power metal. Matchen är delvis vunnen redan i starten alltså (musikinnehållet summeras kortfattat nedan) och den som inte får det att vattnas i munnen över vinylvarianterna är nog inte född än.

Bonuslåtar finns i båda fallen och skivorna innehåller nu 15 respektive 13 låtar. För de som inhandlar Touched By The Crimson King som digital deluxe eller dubbel-cd tillkommer en exklusiv bonus-cd med nio demolåtar.

Apropå bonuslåtar så är de som förekommer på återutgåvornas standardvarianter kul som kuriosa, men det handlar inte om några wow-upplevelser.

En kort sammanfattning lyder som följer; hårdrockare med smak för amerikansk och/eller europeisk metal bör ha båda Demons & Wizards-skivorna i samlingen.

Och för de som besöker årets Sweden Rock Festival är deras konsert där i det närmaste obligatorisk, för vem hade trott att det skulle hända…?

demons

”Demons & Wizards” (Century Media)

Debuten låter som det logiska resultatet av ett möte mellan riffglada heavy metal-fanbärarna Iced Earth och power metal-storheterna Blind Guardian. Det vill säga småprogressiv heavy power metal.

Att Jon Schaffer (Iced Earth) kan riffa tuffare än de flesta och att Hansi Kürsch (Blind Guardian) har röstresurser utöver det vanliga vet vi. Vad resultatet i mötet på skiva dem emellan skulle landa i var kanske inte helt lätt att räkna ut på förhand, för det är ju inte alltid som samarbeten liknar huvudbanden utan istället drar iväg till okända jaktmarker. Med facit i hand vet vi att det var ett mycket vettigt drag av de båda att slå sina påsar ihop.

Men alltså… Deras tolkning av Cream-klassikern White Room ger nästan poängavdrag – vissa låtar ska helt enkelt lämnas orörda, punkt slut.

demos2

”Touched By The Crimson King” (Century Media)

Uppföljaren är aningens mindre polerad än föregångaren och merparten av låtarna fastnar inte lika snabbt och det låter faktiskt lite som om skivan stressats fram. Om så var fallet låter jag vara osagt men det är i alla fall mitt första intryck.

Hur som helst handlar det om en skiva med hög lägstanivå och hög kvalitet, så den är utan tvekan ett starkt kort utan att det på något sätt rör sig om en knockout. Ett lyssnartips är att ge den tid för den växer.

Magnus Bergström

04

06 2019

Heavy metal med fart och melodi

mystik

Mystik ”Mystik” (I Hate Records/Sound Pollution)

Det börjar minst sagt rakt på sak med ösiga Into Oblivion och de som tycker om hur det låter kan lugnt fortsätta att lyssna.
Mystik har gjort sin heavy metal-läxa; debutskivan andas proffsighet (jisses så bra de spelar) och är samtidigt en uppvisning i hur vettigt slutresultatet blir när det finns en kärlek till hanterket.

Inslagen av europeisk heavy metal är flitigt förekommande men helhetsmässigt lånar Mystik mer från amerikansk heavy/speed metal.
Åtta låtar och ett kort outro med en speltid på knappt 37 minuter är i det här fallet en garanti för brist på utfyllnad. Lagom må vara ett utslitet ord i Sverige men den här skivlängden är helt enkelt lagom.

I knivskarp konkurrens är Nightmares och Ancient Majesty bäst. De representerar den fartfyllda sidan av Mystik och har även den goda smaken att låta melodislingor ta plats.
Jag måste också nämna det smarta i att inleda Lake Of Necrosis med orgel och i slutdelen infoga ett balladaktigt parti. Låten får då en helt egen karaktär och ger lite andrum i öset. Det måste också sägas att de smått galopperande verserna påminner en hel del om tidiga Running Wild.
Mystik har inte bara en cool titel – den är bra! Farten finns där förstås men drygt halvvägs kommer ett störtskönt tungt parti för att till sist komma tillbaka till farten. Låten igenom är det snillrika gitarrspelet framträdande.

Den finfina sånginsatsen av Julia von Krusenstjerna (också bas) är lite lågt mixad och dessutom hade aningens mer framträdande basspel inte varit fel. Å andra sidan bidrar det till en genrepassande ”ruffighet”. Allt handlar alltså om lyssnarens egen smak.

Det värmer ett gammalt hårdrockshjärta att lyssna på Mystik, för heavy metal i tillbakablickande stil ska göras exakt så här. Grunden är lagom många influenser från genreklassikerna som piffats till med de egna styrkorna.

Toppbetyget är snubblande nära och jag känner mig mer eller mindre säker på att det kommer att delas ut nästa gång. För vart ska det här sluta? Starten lovar mycket gott!

Magnus Bergström

24

05 2019

Modern metal med melodislingor i massor

eyeswide

Eyes Wide Open ”The Upside Down” (Headbang Entertainment)

Konsekvens och målmedvetenhet. Två ord som beskriver karlstadgängets Eyes Wide Opens inställning till sitt musikskapande. Det är inte ofta artister är så helt på det klara med sin stil redan från första skivan.

Pressmaterialet säger att EWO sysslar med metalcore, men jag vet inte… Melodic death metalcore är väl egentligen mer korrekt. Eller… Låt oss säga modern metal.

Helt säkert kan jag i alla fall säga att det inte är någon överdrift att påstå att EWO liksom tidigare är ett bra substitut för de som tycker att In Flames har gått vilse. The Upside Down låter nämligen oftare än sällan som en korsning mellan göteborgarnas Come Clarity och A Sense Of Purpose. Alltså modern metal med melodislingor i massor och med en liten, liten egen knorr på det hela.

Jag tycker fortfarande att Wings Of Redemption från debuten är bandets enskilt starkaste låt men skivmässigt har de bara blivit bättre och bättre. The Upside Down är med andra ord bäst. Hittills är bäst att tillägga, för det är ingen tvekan om att det fortfarande finns en utvecklingshunger.

The Disheartened Song sätter tonen på ett bra sätt och kan ses som en innehållsdeklaration. Typisk EWO-låt men kanske ändå utan det lilla extra.

Istället är det Black Clover som med sin störtsköna refräng förför lyssnaren och den stillsamma avslutningen lyfter låten och är ett bra exempel på en liten dos variation.

Solitude fortsätter lite i samma stil som de föregående och en liten varningsflagga börjar hissas. Men efter drygt halva låten händer något; ett blippbloppande ljud följs av att musiken nästan helt stannar upp och sångaren Erik Engstrand får briljera ordentligt innan musiken åter drar igång med full kraft och tar låten i hamn. Välkomponerad låt.

Både början och fortsättningen på Til The Day We Die låter så mycket In Flames kring A Sense Of Purpose att jag ler från öra till öra. Det låter rent ut sagt skitbra! Synd bara att refrängen är lite väl arenaaktigt smörig för att låten ska bli enfavorit.

Die Another Day inleds lugnt med pratsång innan låten till slut landar i något som i genren kan kallas halvballad. Den stora styrkan är kombinationen av varierad och bra sång och det raffinerade gitarrspelet av Kristofer Strandberg. Den här melodiska godbiten lär generera en hel del radiospelningar, sanna mina ord.

Tempot ökar en aning igen i Enigma men rör sig ändå aldrig utanför mellantempo. Refrängen är en av skivans absolut starkaste, med sångslingor som många artister aldrig kommer i närheten av, och det är inget annat än mäkta imponerande.

Uncharted är en riktig stänkare! Efter två lugnare låtar är det ett smart drag att sparka stjärt igen. Det visar på god känsla för hur en skiva ska sättas ihop för bästa slutresultat. Som låt betraktat är det inte mycket att orda om; det går snabbt och röjfaktorn är hög.

Det blir lite lugnare igen i The Upside Down som bär ett ganska starkt släktskap med Enigma. Välskriven med refrängen som det starkaste kortet (det känns igen va?).

Final Resistance tuggar på och är ganska intetsägande. Skivans svagaste spår men kanske växer den med fler lyssningar.

Tunggung och fullt ställ blandas framgångsrikt i Silence Is Gold. Refrängen är allsångsvänlig och kanske har vi att göra med en framtida livefavorit? Hur som helst är det en mersmakande låt.

Edge Of Tomorrow är med 5:13 i speltid längre än samtliga låtkamrater på skivan. Logiskt eftersom den har fler beståndsdelar än det mesta i övrigt på skivan. Det bästa ögonblicket är vid 3:15 när ett stillsamt gitarrparti får breda ut sig på egen hand och sedan kombineras med så läckra trumrytmer att jag nästan ramlar ur stolen. Kort sagt; bra låt!

Verserna i Fire Is The Solution är halvsnabb modern metal av bästa sort och sedan… Refrängen! Melodisk utan att bli för inställsam och jag knäböjer av respekt.

Helheten är så stark att det bär emot att lyfta fram någon enskild prestation, men det är lätt att konstatera att Erik Engstrand har utvecklats som rensångare, growlare och allt däremellan (lyssna bara på Fire Is The Solution). Han rör sig bevämt mellan olika sångstilar och är en stor tillgång för bandet. Och de tidigare tendenserna till hardcoreinspirerad sång har minskats drastiskt; en förändring till det bättre.

Originellt nog är det två av de bästa låtarna som avslutar skivan. Smart tänkt egentligen för det gör att lyssnaren tar med sig en positiv känsla.

Magnus Bergström

p.s. EWO:s tidigare fullängdare har också recenserats på nyaskivor.se: ”And so it begins”  och  ”Aftermath”

17

05 2019

40-årsjubilerande orm ömsar skinn

whitesnake

Whitesnake ”Flesh & Blood” (Frontiers/Playground)

När David Coverdale tar ton på ett nytt studioalbum, som givetvis är tillgängligt i allehanda olika format på både cd och vinyl, är tyvärr omslaget rena rama parentesen. Fantasilöst nog handlar det nämligen än en gång bara om en ny färgnyans i och omkring Whitesnake-logotypen och ett ormskinn i bakgrunden.

Tur då att det är insidan (läs musiken) och inte utsidan som räknas, för det är ingen tvekan om att dagens upplaga av hårdrocksgiganterna är relevanta. Det är samtidigt välförtjänt att dagens Whitesnake äntligen har fått spela in en studioskiva med nyskrivet material. Om vi bortser från The Purple Album (2015) med nytolkningar av Deep Purple-klassiker är det nämligen inte mindre än åtta år sedan Forevermore, som hyllades ganska rejält av fans och kritiker.

2019 års upplaga av hårdrocksgiganterna, som i år firar 40-årsjubileum, har fått till en blandning av Restless Heart (David Coverdale & Whitesnake, 1997) och Good To Be Bad (Whitesnake, 2008) kryddat med Coverdale-Page (David Coverdale och Jimmy Page, 1993). Givetvis återfinns även inte bara en utan flera passningar till de båda ”hair metal”-storsäljarna från slutet av 80-talet.

Men en rejält tilltagen speltid på 60 minuter fungerar inte så bra. Sisådär 45 minuters svängig hårdrock inklusive ett par ballader är en bättre kostym. Om inte annat för att undvika upprepning.

Jag ställer mig tveksam till Good To See You Again som öppningslåt; den är inte den Whitesnake-rivstart som vi vant oss vid. Hyfsad men inte mer blir det första omdömet. Sedan växer den i takt med antalet lyssningar – framför allt gäller det refrängen – och landar till slut i klart godkänd.

Tur då att det omgående blir bättre. Gonna Be Alright är en intressant låt i mellantempo med rejäla vibbar av projektet Coverdale-Page. Det stilfullt sparsmakade gitarrspelet håller hög klass och Coverdales röst gör sig numera klart bäst i den här typen av låtar (och i paradgrenen ballader förstås).

Shut Up & Kiss Me är så mycket hair metal att den gränsar till parodi, men håller sig hela tiden på rätt spår och blir istället en välsmakande nostalgisk hyllning till svunna tider. Låtraden ”I can feel your body heat” är inget annat än en oblyg passning till megahiten Still Of The NIght.

Hey You (You Make Me Rock) är lite mer tunggungande och kan med lite god vilja kallas hårdrocksblues och minsann om inte Coverdale får till några för honom så där typiskt kvidande sångslingor. Refrängen är inget annat än en typisk hårdrockdänga med allsångspotential. Låten visar också upp några av skivans vassaste gitarrinsatser.

Några fina minuter melodisk hårdrock. Ja det är vad Always & Forever bjuder på. Varken mer eller mindre.

Likt Gonna Be Alright är högklassiskt gitarrspel (lyssna bara på solobravaderna) i fokus i When I Think Of You (Color Me Blue). Men även sångslingorna och den småvitsiga Coverdale-lyriken är värda att puffa för.

Trouble Is Your Middle Name blandar mellantempo (verserna) med ett lite högre tempo (den lättsjungna refrängen) men gör inte något särskilt avtryck. Lite synd på en fyndig låttitel.

Flesh & Blood må vara titellåt men är också den tyvärr ganska intetsägande och lever inte upp till ansvaret som titellåt.

Uppryckning blir det i form av Well I Never som har ett gitarrsolo med rejäl sprutt i. Refrängen har något soulaktigt över sig med körsång modell maffig. Synd bara att låttiteln upprepas lite väl mycket för sitt eget bästa.

Att det finns prima liv kvar i ormen är Heart Of Stone ett tydligt exempel på. Vi snackar hair metal av prima kvalitet! 6:43 minuters speltid verkar kanske mycket på papperet, men lyssna bara på det långa och känslofyllda gitarrsolot och kapitulera.

Get Up skulle ha kunnat platsa på 1987 eller Slip Of The Tongue och är helt klart över medel, men den är ingen kioskvältare.

After All är skivans enskilt vackraste stund; oftast har den Coverdales röst i fokus och hela tiden i fint samspel med det akustiskta gitarrspelandet. Gillas skarpt!

Rejält tilltagen speltid (6:10) gäller även Sands Of  Time och även här är det motiverat. Den gungar på skönt i mellantempo och refrängen är välarrangerad och sitter som ett smäck i öronen.

Som synes av låtbeskrivningarna är Coverdale i centrum, men de båda gitarristerna Reb Beach och Joel Hoekstra måste också lyftas fram. Utan deras insatser hade skivan knappast hållit så pass bra klass som den gör.

Betygsfyran är nära, men som jag skrev ovan är 13 låtar inte bara en utan några för mycket. Lägg även till att det förstås inte är en lätt match att konkurrera med låt- och skivklassikerna.

Flesh & Blood är ändå inget omotiverat skivsläpp. Långt ifrån. Inte minst för att det är så tydligt att bandet är rejält sammansvetsat och är proffsiga ut i fingerspetsarna.

Undertecknad är hårdrockare sedan 1984 och då är det extra glädjande med favoriter från förr som inte förvandlas till en ren nostalgiakt.

Faktum är att Flesh & Blood ger så mycket mersmak att det går att drömma så smått om ett (sista?) framtida besök på Sweden Rock. Vem hade trott det efter det senaste minst sagt röstsvaga framträdandet där? Inte jag i alla fall.

Magnus Bergström

16

05 2019

Inga revolutionerande överraskningar

sammyhagar

Sammy Hagar & The Circle ”Space between” (BMG/Warner)

betyg 3

Sammy ”The Red Rocker” Hagar är 72 år (!) nu – och till skillnad från flera andra av de gamla veteranerna inom rock/hårdrock kan han faktiskt fortfarande sjunga bra på en livescen. Yngre David Coverdale från Whitesnake är t.ex. väldigt kraxig på konserter nuförtiden (och har varit i något årtionde) – och låter hemskt syntetiskt fixad på de senaste skivinspelningarna. Men så är alltså inte fallet med Sammy Hagar. (Dock ska sägas att Udo Dirkschneider överraskad mig och lät exakt som förr, när jag såg honom spela nu i mars. Men det kan där tilläggas att Udo redan i unga storhetsdagar röstmässigt lät som en skrovlig butter äldre farbror. He, he.)

Bandet Sammy Hagar & The Circle är en supergrupp som vid sidan av Hagar består av Michael Anthony (fd Van Halen, Chickenfoot) på bas, Jason Bonham ( fd Bonham, Black Country Communion, med i Led Zeppelin på återföreningen 2007) på trummor och Vic Johnson ( The BusBoys, The Waboritas) på gitarr. Gruppen har existerat sedan 2014 och tidigare gett ut ett livealbum 2015. Sammy Hagar själv har i sin tur, vid det här laget, släppt bortåt ett 25-tal studioalbum i olika konstellationer – i såväl egen solokarriär som även med band som Montrose, Van Halen och Chickenfoot.

Det får lov att sägas att Sammy Hagar nog kan räknas som en av de mest klassiska ”all American Dude-killarna” inom rocken/hårdrocken från staterna och är som sådan förstås folkkär i hemlandet. Han har vid sidan av musiken även varit kreativ med en del annat. Och tjänat rejält med stålar på detta. Hagars egna spritmärke Cabo Wabo Tequila vad det näst mest sålda premium tequilamärket i USA 2007. Märket såldes sedan samma år till italienska Camparigruppen – ett av de största spritbolagen i världen – för ett stort antal miljoner i dollar.

Karln behöver alltså inte pengarna, så att säga. Men han gör det här av kärleken till musiken. Och det märks och kanske är det som är mest påtagligt med Hagars musikaliska bana – så som den utvecklat sig. Han har ett stort och sympatiskt hjärta för musiken. Det skiner igenom i skivsläpp, i olika musikaliska samarbeten, i intervjuer och på spelningar. Sedan har Hagar kanske aldrig stått bakom något enormt banbrytande eller har haft någon riktigt megastor klassisk signaturhitlåt (”Bad Motor Scooter” och ”I Can’t Drive 55″ är dock kanske i närheten – i alla fall utifrån amerikanskt perspektiv). Men det har hela tiden ändå funnits en röd tråd av gedigen good old rock and roll, om man säger så. Sedan kan diskuteras vilken version av Van Halen som är bäst. Den med David eller den med Sammy? Men man kanske får gilla båda också?

”Space Between” är första albumet med originallåtar från Sammy Hagar & The Circle. Sammantaget låter materialet som en blandning av de band och den typ av musik som Hagar varit delaktig i tidigare under åren. Inga revolutionerande överraskningar alltså. Heller inga riktiga topprökare. Hagars förra band Chickenfoot var lite bättre. Men albumet ”Space Between” är ändå stabilt och ganska tungt och svängigt emellanåt. Produktionen är modern ljudmässigt, men i grunden handlar det här alltså om Classic Rock. Och inom detta området är Sammy Hagar en helt godkänd och rutinerad leverantör – och värd all vår respekt. Det här kan med andra ord spelas på sommarens grillfester, utan att skämmas. Gärna med någon kyld öl bakom västen också!

Henric Ahlgren

15

05 2019

Välkommen tillbaka

sindogs

Zal Cleminson’s Sin’Dogs ”Zal Cleminson’s Sin’Dogs Vol. 1” (Sin Dogs Music)

Zal Cleminson var den tappraste av alla de som marscherade söderut från det skotska höglandet i början på 70-talet. Han hade bara sin Gibson SG som vapen i kampen mot övriga världen och världen hade inte en chans.

När väl röken hade lagt sig efter premiären med det hårt bankande bandet Tear Gas så anslöt sig Zal till den sanna estradören Alex Harvey och hans sensationella band. Det beslutet var inte svårt att ta. En lyckad sejour infann sig och Zal fann sin karaktär som en sminkad gycklare under de teatrala scenframträdandena. Vid sidan av Dan McCafferty i Nazareth fortsatte framgångssagan sedan under ytterligare några år.

Jag fick äran att bevittna Zal på Sweden Rock Festival 2006 i samband med att SAHB återförenades med Max Maxwell på sång. En omtumlande upplevelse som inte blev sämre av att jag smuttade på en kopp kaffe ur en insmugglad termos framme vid stängslet. Så kan man inte göra nu för tiden.

Under senare år har Zal Cleminson levt ett undanskymt liv på Cypern för att hitta meningen med livet. Ända tills nu vill säga då han vänder ett nytt blad i boken om hårdrock och kommer tillbaka med frid i sinnet och ett nytt band men med gamla trotjänare fulla av inspiration och spelglädje.

Det är tungt och vildsint med dubbla gitarrer när Armageddon Day ser dagens ljus som första spår. De dräpande riffen förstärks med starka solon och sång med inslag av varulvsylanden. Nackhåren reser sig och när Guns Of God  briserar far jag upp ur länsfåtöljen som skjuten ur en kanon. Inte ens en bredsida från ett tungt bestyckat galärfartyg hade kunnat ge den effekten.

De genuint äkta tonerna, harmonierna och den enkla volymkontrollen banar väg för gitarrsolon som  ger lyssnaren samma emotionella inlevelse som för sången. I.O.U är tillägnad den trogna skaran av fans som jag själv tillhör. Tackar ödmjukast.

Avslutande Still Breathing visar med bestämdhet att det skulle till en 70-åring vid god vigör för att cementera hårdrocken en gång för alla. Han har gjort den skivan han alltid önskat att göra. Vi har fått den skivan vi alltid velat ha. Zal har kommit tillbaka. Vad mer kan man rimligtvis begära?

Zal Cleminson kommer till SRF i sommar. Han har lovat att spela Alex Harveys Faith Healer och bara det är en anledning att åka ner. Varför inte rentav uttrycka sig som pojken från Dalarna gjorde när systrarna Kallur kom på besök: En sån här chans får man bara en gång i livet.

Thomas Claesson

10

05 2019

En blivande favorit

enforcer

Enforcer ”Zenith” (Nuclear Blast)

Enforcer från Arvika har nu släppt sitt femte album ”Zenith” – utmärkta förra plattan ”From Beyond” kom 2015. Tillsammans med ett annat band från Arvika – Tribulation, har Enforcer sakta, men säkert lagt sig bland den absoluta internationella toppklassen inom metal av idag. Det kunde man inte förutse – att de nya skivsläppen inom metalgenren som man nuförtiden ser fram emot mest kommer från värmländska band!

Enforcer har ett retroanslag och spelar heavy metal och speed metal med fötterna djupt rotade i 80-talets klassiska mylla och band som till exempel Exciter och Agent Steel. Tematiskt drar det gärna åt det ockulta skräckhållet och även åt en del andra grundläggande typiska metal-teman. Och inom den här retrorörelsen är Enforcer, tillsammans med svenska kollegorna Bullet, nog det stilsäkraste som finns på hela scenen. När Enforcer vid en intervju fick en fråga angående att de spelade ”old school metal”, svarade de dock att ”metal är inte old school, utan tidlös”. Och det är ju förstås en poäng man kanske kan skriva under på.

Nya plattan ”Zenith” är gruppens mångsidigaste, mest varierade och annorlunda hittills. Något som kanske gör de som vill bevara de tidigare albumens renodlade röj intakt – fundersamma. Man skulle kunna prata om spretighet. Men personligen tycker jag att Enforcer utan tvekan tagit ett starkt och inspirerat experimentellt kliv framåt utvecklingsmässigt. Och visar på ytterligare stor potential. Medlemsmässigt har det också skett förändringar. Mångsysslaren Joseph Toll har stigit av och ersatts av Jonathan Nordwall på gitarr.

Utomlands har ”Zenith” överlag rönt positiva omdömen bland förhandsrecensionerna. Och det är bara att instämma. Produktion, låtskriveri, sång och instrumenthantering är top notch. Det här är ett väldigt dynamiskt album. Första singeln ”Die for the devil” är kraftfull arenarock med satanistisk text. ”Zenith of the black sun” är episk proggmetal i stil med Iron Maiden bästa låtar inom det gebitet. ”Regrets” är Enforcers första pianoballad (!) med en närmast skräckgotisk suggestiv melankolisk framtoning och en refräng som envetet biter sig fast i min hjärna. Man får i denna sång också lite skitiga Hair Metal-vibbar á la Los Angeles-style, mitt uppe i allt.

Samtidigt som ”Zenith” är Enforcers till tempot kanske lugnaste skiva till dags dato levererar bandet dock även sin tyngsta och kanske mäktigaste speed metal-låt någonsin med ”Thunder and Hell”. Här ger oss Olof Wikstrand också sin kanske bästa sångprestation hittills inspelad på platta och låter i refrängen närmast som en blandning av en superintensiv Ronnie James Dio i speed metal-kostym och Tom G. Warrior från Celtic Frost. Ja, ”Thunder and Hell” ter sig som ett fullkomligt mästarprov, i mina öron. Albumets vassaste alster.

”Zenith” tar platsen som Enforcers bästa och intressantaste platta i den nuvarande diskografin. Och när variationen på albumet börjar sjunka in och utkristallisera sig efter några uppspelningar infinner sig snart också en växande euforisk känsla. Och det är exakt så här jag vill känna när jag hör ett nytt bra metalalbum! Helt klart en blivande favorit i min nödvändiga packning för den kommande sommarens musiklyssningar. Metal rules!

Henric Ahlgren

29

04 2019

Bortglömda pärlor 2018

Ah, bortglömda pärlor… Visst låter det härligt? Ett uttryck som för tankarna till musik som släpptes för sisådär minst fem år sedan, eller ännu hellre tiotalet år eller mer.

Glöm det!

Nu handlar det istället om två nästan färska godbitar som inte fick chansen att vara mer i matchen på nyaskivor.se under det gångna året; de föll helt enkelt mellan stolarna.

Det tar vi igen nu!

Gemensamt för båda två är att de får samma höga betyg…

Traditionell heavy metal

burning

Burning Witches ”Hexenhammer” (Nuclear Blast/Sony)

Det är inget snack om att Burning Witches (snacka om härligt retro bandnamn) har likheter med de tidiga upplagorna av Warlock och Dio. Bandet från Schweiz har fått till en kul mix av europeisk och amerikansk heavy metal med en och annan egen krydda.

Huntress är en annan ganska väntad referens som poppar upp. Mer oväntade är kanske (?) likheterna med Iced Earth och Demons & Wizards; jag tänker då på precisionen i gitarriffandet.

Produktionen är modern utan att vara för komprimerad – en nutida ”sjukdom” som många skivor lider av – utan luftig och med en gnutta livekänsla.

Sångerskan Seraina Telli har stora röstlikheter med Doro Pesch, men kan ta högre toner än den tyska metaldrottningen någonsin har varit i närheten av och är dessutom mer varierad i uttrycket. Med andra ord är hon är en stor tillgång med finfina möjligheter att låta låtskrivandet ta olika vägar.

Bästa låtarna är Executed, Lords Of War, Don’t Cry My Tears, Maiden Of Steel och Hexenhammer.

För att skivan skulle bli en knock out hade ett par av låtarna kunnat trimmas bort. Då tänker jag inte på tolkningen av Dio-klassikern Holy Diver, som kanske kan ses som en smula onödig, men den visar en för bandet uppenbar inspirationskänsla och för min del är det okej. Snarare är mellantempot i Dead Ender inte välgörande på en skiva vars lilla problem är just det; lite väl mycket mellantempo.

Önskas ny musik som låter som på den gamla goda tiden utan att det bara blir nostalgi av det hela, ja då är Burning Witches ett av de allra bästa valen.

Det blir mycket intressant att följa fortsättningen…

Modern sologitarrhjälte

nita

Nita Strauss ”Controlled Chaos” (Sumerian/Warner)

1986 föddes sologitarristen Nita Strauss. Alltså bara ett par år innan Jason Becker och Marty Friedman gav ut sina första soloskivor, vilka båda utan tvekan har inspirerat Nita.

Via Iron Maiden-hyllningsbandet Iron Maidens och ”hårrockarna” Femme Fatale kan hon idag stoltsera med att vara en av tre sologitarrister i Alice Coopers band.

Controlled Chaos låter föga överraskande mycket modernt. På gott och ont. Gott för att ljudet är kristallklart och det inte går att missa vad som händer. Ont för att det ibland känns för perfekt.

Men hallå; vart har basgitarren tagit vägen? Den hörs i alla fall inte mycket här.

Redan i introt Prepare For War känns det som en bomb som är på väg att brisera. Eller ännu hellre; som att det står en galopphäst i startboxen och frustar ivrigt. Sedan går starten och det är fullt ös…

Alegria sätter direkt tonen och det är plattan i mattan som gäller i urtypen för en låt där gitarren talar och sång skulle kännas onödig. Wow!

Ett modernt tungt groove starkt besläktat med Lamb Of God och Pantera tar vid i Mariana Trench. Wow igen!

Here With You är en ballad med ett varsamt och smått melankoliskt gitarrspel, vilket får mig att tro att det är en låt som handlar om en relation som tagit slut eller något liknande. Tänk att gitarrer kan prata…

Den smått sorgsna balladen följs av lyckopillret The Stillness At The End, vars glada melodier ger känslan av en nystart av något slag.

The Quest bär influenserna på utsidan och visar klart och tydligt vart soloinspirationen kommer från (Yngwie Malmsteen) och visar lika klart att Nita kan konsten att neoshredda.

En cover har fått plats och det är The Show Must Go On. Queen-klassikern kan låta som ett udda val men Nita har gjort en fin tolkning som stänger skivan på bästa sätt.

Inte en enda låt faller ur ramen och det är väl ett betyg så gott som något för en av de bästa gitarrinstrumentalskivor som jag har hört.

Magnus Bergström

01

04 2019

Gammalt och nytt på soundtrack till 80-talsdekadens

motleydirt

Mötley Crüe ”The Dirt Soundtrack” (Motley Records)

betyg 3

I samband med att den sedan många år omtalade men först nu, efter sju sorger och åtta bedrövelser, färdigställda filmen The Dirt har Netflixpremiär släpps det givetvis ett soundtrack.
Det handlar alltså om filmatiseringen av den storsäljande självbiografiska Mötley Crüe-boken The Dirt, som gavs ut redan 2001. En bok som när den släpptes chockerade världen med otaliga beskrivningar av det dekadenta livet som framgångarna resulterade i.
Att alla bandmedlemmar lever idag framstår som om inte ett mirakel, så i alla fall som smått ofattbart. Det gick mindre bra för andra i deras bekantskapskrets…
Men nu till musiken; de tre nya låtarna helt okej och i klass med de bästa inslagen på senaste (sista?) skivan Saints of Los Angeles. Men det handlar inte om klassikermaterial. Mer intressant är det udda covervalet Like A Virgin. Att höra Vince Neil tolka Madonna är underhållande och han liksom bandet som helhet får godkänt för jobbet.
Min största invändning mot skivan är avsaknaden av fler låtguldkorn från Girls, Girls, Girls och Dr. Feelgood. Till exempel är två-tre låtar från debuten Too Fast For Love klart utbytbara. Å andra sidan är de låtarna antagligen med för att de passar filmhandlingen bättre.
Jag är nöjd med att min personliga favorit Looks That Kill är med och lika nöjd är jag med slutsatsen att det finns hopp om mer ny musik från Mötley Crüe i framtiden.

Magnus Bergström

29

03 2019

Blues möter hårdrock och neoklassiskt gitarrspel

malmsteen

Yngwie Malmsteen ”Blue Lightning” (Mascot Records)

                 Relaease: 29 mars 

Ett piggt titelspår inleder blueskalaset och givetvis är gitarrspelet akrobatiskt; det är liksom inget snack om att Yngwie kan spela gitarr. Dessvärre har han valt att sjunga också… För även om han sjunger aningens bättre än tidigare – hans slarviga sångstil passar bättre till den här typen av låtar – är det tydligt vad han kan bäst.

Demon’s Eye är bäst av låtarna med sång och det är omöjligt att värja sig för denna Deep Purple-klassiker. Det är förresten inte första gången Yngwie lyckas bra med låtar av detta ikoniska band; Pictures Of Home och Child In Time är två andra exempel.

Coverlåtar är som sagt inget nytt för Yngwie; 1996 släpptes Inspiration och han har även spelat in ett antal ”bonuslåtar” som till exempel Gimme! Gimme! Gimme! (Abba) och Beat It (Michael Jackson).

1911 Strut och Peace, Please är båda instrumentala och visar Yngwies storhet; snabbt neoklassiskt gitarrspel i en klass för sig. Ett tränat musiköra kan eventuellt också höra små spår av rötter från den gamla bluesskolan. Ett så här uttrycksfullt gitarrspel gör att sång känns överflödigt.

Men det är inte blues som vi känner den. Å andra sidan är känslan i gitarrspelet påtaglig och skivan får välbehövligt liv i och med glimten av den ”riktiga” Yngwie.

Det måste också sägas att Yngwies begränsade sångröst kommer överraskande bra till sin rätt i Blue Jean Blues och här snackar vi en blueslåt i klassisk stil.

Tolkningen av While My Guitar Gently Weeps (The Beatles) fungerar okej men den är ändå klassen sämre än skivans ganska få riktigt bra låtar.

Smoke On The Water (Deep Purple) kan tyckas onödig att tolka för en gitarrhjälte som Yngwie, men alltså… Han lyckas faktiskt väcka nytt liv i denna mer eller mindre sönderspelade låt. Tillåt mig tvivla på att Ritchie Blackmore kommer att kunna matcha den här glöden på Sweden Rock i sommar. Men givetvis är inte det här heller blues; däremot är låten skriven av musiker som till viss del inspirerats av blues.

Sun’s Up Top’s Down är en nyskriven låt som dessvärre är en ganska seg standardblueslåt som inte tillför genren någonting. Att den dessutom kommer direkt efter en ballad gör att skivans ”flyt” stannar upp.

Inte heller Paint It Black är något guldkorn. Tvärtom! Skämskudden åker fram redan efter några sekunders lyssning av Yngwies alldeles för snabba tolkning. Synd för egentligen är det ju en fantastisk låt. Ibland är det kul med nytt grepp på en klassiker, men ibland är det helt enkelt inte det.

Trots ljusglimtarna som går att hitta är Blue Lightning en coverskiva och det krävs väldigt mycket för att en sådan ska få ett högt betyg. Att neoklassiskt gitarrspelande och blues inte direkt går hand i hand gör inte saken bättre. Men kul ändå att Yngwie vågade prova och det är väl just det modet som kännetecknar en stor artist.

Magnus Bergström

25

03 2019