nyaskivor.se

 Dream Theater ”Distant Memories – Live In London”  (InsideOutMusic)

   Release 27 nov

Femton miljoner sålda skivor. Framgångsrika turnéer världen över. Två gånger Grammy-nominerade. Inspiration för ett oräkneligt antal musiker på jordklotet.

Det är imponerande.

Utgivningstakten av liveskivor är också imponerande: Distant Memories – Live In London är bandets nionde.

Denna konsertupptagning från två kvällar på ett utsålt Apollo Theatre i London i februari 2020 fokuserade på att fira tjugoåringen Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory. Skivklassikern framfördes i sin helhet från start till mål. Snacka om ett rejält firande!

De spelade också väl utvalda äldre låtar, av vilka A Nightmare To Remember är extra intressantast då James LaBrie helt logiskt valde en annan sångmelodi i Mike Portnoys ”lightgrowling”-parti.

Det blev givetvis också flera smakprov från senaste studioskivan Distance Over Time och sammantaget en minst sagt imponerande låtlista.

Låtpallplatserna delas utan tvekan ut till en ”Metropolis”-låttrio som ställde skåp och med eftertryck visade varför Dream Theater är genrens kungar:

Infallsrika Fatal Tragedy, snyftaren The Spirit Carries On och vackra Finally Free.

Bandet är föga överraskande i absolut toppklass. Visst kan delar av James insats ifrågasättas, men han tar ändå många av tonerna mer eller mindre som de ska eller på ett alternativt sätt som passar honom bättre i dagsläget. Men okej då; några enstaka toner funkar inte alls. Det är ändå härligt uppfriskande att han sjunger live och inte använder sig av förinspelad sång.

Apropå förinspelad är det däremot smått löjeväckande när John Petrucci ”sjunger” med i refrängerna. Han låter oftast som inte en utan en handfull eller ännu fler personer. Se där, den enda gången jag saknar Mike Portnoy – hans sångröst må inte vara världens bästa men den har personlighet och han sjöng alltid live (såvitt jag vet).

Mike Mangini är en fröjd bakom trummorna; lekfull och oerhört skicklig leder han bandet med ett leende från öra till öra.

John Myung, John Petrucci, Jordan Rudess är übervassa och lämnar större delen av världens musiker i baksätet. Det är få som kan konsten att få något så svårt se så enkelt ut. Har förresten någon samma förmåga som John att få gitarren att ”gråta”? Tillåt mig att tvivla.

Visuellt är det ingen sprakande fest men ära den som äras bör; ljuset är snyggt och sätter rakt igenom rätt nyans av rätt ljus på rätt plats. Den stora bildskärmen är också ett plus när framförs, eftersom den förstärker berättelsen på Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory på ett bra sätt.

Det är ändå Dream Theater vi snackar om. De har aldrig varit kända för något annat än att slå på trumman för musiken. Gott så.

När det gäller vad som händer på scengolvet är det mestadels James som jag kommer att tänka på; han svingar mickstativet lite David Coverdale light-aktigt, snurrar runt och gör en och annan antydan till headbanging.

Allra mest jubel blir det förstås ändå som vanligt när Jordan kliver fram till scenkanten med en keytar i högsta hugg. Succé varje gång.

Ljudet är hur klockrent som helst. Kanske lite för rent, eftersom det inte hade varite fel med lite mer publikljud (läs livekänsla).

Undertecknads spontana känsla är att Distant Memories – Live In London kommer att avnjutas lite oftare än bandets övriga liveskivor, vilket egentligen säger allt om dess styrka.

Magnus Bergström

Fakta om Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory

Utgivningsår: 1999.

Bandets femte studioskiva och samtidigt deras första med ett genomgående koncept, som är en uppföljning till låten Metropolis – Part I: The Miracle And The Sleeper (Images And Words, 1992).

Berättelsen om Victoria, Nicholas, Julian och Edward är ett teatraliskt drama och pusseldeckare på en och samma gång och en psykoterapeut spelar en stor roll. Vem är han egentligen…? Den välskrivna lyriken är lätt att leva sig in i och lämpar sig för en långfilm.

Musikaliskt handlar det liksom tidigare om prog metal med inspiration från traditionell progressiv rock som: Tommy (The Who), The Lamb Lies Down on Broadway (Genesis), Amused To Death (Roger Waters), OK Computer (Radiohead), Operation: Mindcrime (Queensrÿche), Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (The Beatles), Misplaced Childhood (Marillion), The Wall (Pink Floyd) och The Final Cut (Pink Floyd). Samtliga dessa skivor syns tydligt på ett bord under rubriken ”Inspirationshörn”, i en dokumentär om skivinspelningen.

Det är också värt att notera att det är första skivan med snabbfingrade keyboardisten Jordan.

Black Stone Cherry ”The human condition” (Provogue/Mascot/Warner)

Sedan starten runt början av millenniet har pojkvaskrarna från Kentucky vuxit upp till ärrade män, levererat en radda tämligen välgjorda album och blivit de kanske främsta representanterna för 2000-talets sydstatsrock – i alla fall den som mer lutar sig på hårdrock/metal.

Nya albumet är sjunde i ordningen och det är bra drag och bett i låtarna. En omfångsrikhet finns också. Fartiga stänkare, grunge- och stoner-aktiga saker. Schyssta midtemp-ballader. Samt även bitar som drar åt blues och boogie i lite ZZ top-anda

Texterna har ett annat existentiellt allvar än tidigare. En ny mognad kan skönjas. Personligen har jag sedan bandets första platta sett gruppen som riktigt lovande. Och faktum är att jag fortfarande gör det. Men frågan är om de kanske inte börjar närma sig sitt fulla potential nu. Alltså total superklass.

Jag blir hursomhaver mycket upplivad av ”The human condition” och tycker att Chris Robertson sjunger bättre än någonsin. Albumet är överhuvudtaget kanske bandets mest helgjutna hittills. Det här är 2000-talets classic rock med äkta soul!

Lyssna på: ”When angels learn to fly”, ”In love with the pain”.

Henric Ahlgren

Orianthi ”O” (Frontiers/Playground)

Två år efter samarbetet med Richie Sambora och fiaskot som mynnade ut i Radio Free America seglar det australiska fenomenet Orianthi in med en riktigt gedigen utgåva. Orianthi har haft en omtumlande tid och fötterna har satts ner lite här och var, men nu står båda benen stadigt på jorden och harmonin är återfunnen.

Att Orianthis gitarr glöder som varmvalsat stål är sedan tidigare ett känt fenomen. Nu exponeras även hennes känsloladdade röst till fullo och de egenkomponerade låtarna utgjuter utstrålning och pondus. Se, lyssna och begrunda en långtgående stilstudie i konsten att utvecklas.

Ur syndens näste strömmar Sinners Hymn och inga böner blir hörda. Ingen förlåtelse. Ingen tillflykt. Förlorade själar på mörklagda gator. En gitarr som gläfser som en hund utsänd från skuggornas rike.

I den bluesbefruktade Rescue Me förvandlas Orianthis skepnad till en svart kvinna i en blondins kropp. Sällan har en röst förmedlat sina innersta känslor så uttrycksfullt. Beth Hart har den gåvan och nu känns det som Shemekia Copeland har färgat håret och blivit förvandlad till en gudinna sänd från en annan världsdel.

Crawling Out Of The Dark är ännu ett betagande ögonblick. En lågmäld ballad som visar styrka med sitt tydliga budskap. Finstämda akustiska anslag i bakgrunden och hjärtskärande lyrik som framhäver det ömtåliga och mänskliga. En hymn som inte lämnar någon oberörd.

Tempot skruvas upp i Blow som frälser den rockorienterade lyssnarskaran. Pulserande, hårda och utmanande takter fortplantar sig till ett crescendo som förevisar talang i sina finaste former. Ett sprudlande wah-wah solo sätter kronan på verket.

Även om inledningen av Streams Of Consciousness ger uttryck åt en vaggvisa så förbyts den snabbt i ihållande rockrytmer som briserar när Orianthi öppnar alla helvetets portar med sitt ursinniga gitarrsolo. Fjärran från de steriotypa solon hon presenterade vid sidan av Alice Cooper när det begav sig.

Det här är hårdrock, men inte som vi är vana vid. Soul och Rhythm ‘n’ Blues har också en avgörande inblandning. Ett inträde i det äkta ståndet som både kittlar och fascinerar,  vilket visar att “O” inte på något vis är synonymt med origo, utan istället tillfaller sin rättmätiga ägare på ett beundransvärt sätt.

Thomas Claesson

Godsnake ”Poison Thorn” (Massacre/Sound Pollution)

2014 släppte Godsnake ep-skivan Hellbound Ride. Efter det hände… Ingenting.

Nu är debutfullängdaren Poison Thorn här för att ändra på det.

Den tidigare mer rockbetonade ljudbilden har övergått till skönt tunggungande modern metal med stänk av thrash metal. Sångstilen är övervägande aggressiv men gruffandet bryts ganska ofta av med något mer melodiskt, vilket är extra välkommet eftersom det breddar låtmaterialet.

Önskas referenser till andra artister så nämner jag framför allt Machine Head, Hellyeah och Damageplan. Men även Shadows Fall och Pantera samt en gnutta Annihilator är närvarande.

Influenserna hämtas alltså i huvudsak från andra sidan pölen, men klassisk europeisk heavy metal är också med i matchen.

Det har sagts att Godsnake är en del av en sorts New Wave Of German Heavy Metal och det kan jag inte säga emot.

Urge To Kill är en smaskig inledningslåt som svänger så att det står härliga till och gitarrmelodislingan hugger tag och släpper inte taget. Refrängen är kronan på verket för den går att sjunga med i redan vid första lyssningen och lär bli en publikfavorit.

Poison Thorn är en ganska generisk groove metal-låt men det går ändå inte att låta bli att stampa takten med foten i framför allt versen.

Sound Of The Broken är mer i stil med Urge To Kill – ja kanske är den till och med ännu mer medryckande. Refrängen lyfter däremot inte på samma sätt, men å andra sidan är gitarrsolospelet skivans bästa.

We Disagree är enkel och slagkraftig med en melodiös refräng som starkaste vapen i denna förhållandevis fartfyllda rackare till låt.

Stone The Crow konkurrerar med Sound Of The Broken om skivans bästa gitarrsolospel. Här får vi den första av två låtar med de allra tydligaste Machine Head-vibbarna. Stort plus för det tungt tuggande partiet före den sista refrängen.

Darkness börjar som en ballad som trappas upp till en ”vanlig” metallåt, för att sedan växla fram och tillbaka mellan mjukt och hårt. Helt klart en välkommen typ av låt som ger skivan mer bredd och variation. Och ja, som synes av beskrivningen är det här den andra låten med de allra tydligaste Machine Head-vibbarna. Tillsammans med Urge To Kill är den undertecknads personliga låtfavorit.

You Gotta Pay är tyngst på skivan och har ett oblygt bastardiserat Enter Sandman-riff som piffigt inslag. Slutintrycket blir ändå att den bara landar i ett ”helt okej”. Det händer helt enkelt för lite utöver nämnda riff.

Blood Brotherhood fortsätter i samma stil som föregångaren men med mer fart insprängt här och där och – inte minst – en klart bättre refräng. Jag gillar också när låten liksom stannar upp och enbart gitarriffandet fortsätter; ett kul och oväntat grepp.

Hellbound Ride kommer och går och är lite av en dussinlåt utan att för den skull vara dålig, men den har inget som sticker ut. Uppenbarligen ses låten som ett starkt kort i, och med att den namngav bandets första ep-skiva, men det har jag svårt att förstå.

This Is The End har inte bara en passaande titel; den är också en uppryckning och är kvalitetsmässigt inte långt efter de bästa låtarna på Poison Thorn. Jag är barnsligt förtjust i växlingen mellan mjuk och hård sång, när det görs så bra som här.

Godsnake har förutsättningar för att slå igenom på en hyfsat bred front, inte minst med tanke på att de bör fungera alldeles ypperligt på valfri hårdrocksfestival. Men det räcker som bekant inte bara med talang. Det är ju den där ”lilla” detaljen att slå sig fram och igenom den till synes aldrig sinande strömmen av ny musik.

Allt jag kan göra är att stampa takten, nicka gillande, tacka för musiken och önska bandet lycka till.

Magnus Bergström

Blue Öyster Cult ”The Symbol Remains” (Frontiers/Playground)

Även om inte musikåret är riktigt till ända får The Symbol Remains anses som den största positiva överraskningen under 2020. Nästan två decennier, med en fruktlös väntan på ett nytt studioalbum, är äntligen över. Alla eventuella tvivel försvann som ett rökmoln redan efter första lyssningen.

I det här fallet introducerade redan omslaget att stora saker var på gång. Ett tecken i skyn, så gott som något, är att den stilbildande astronomiska symbolen av planeten Saturnus kommer farande som en rivningskula rakt ner i ett alternativt tempel. Vad skulle möjligen kunna gå fel?

De som bara drar sig till minnes (Don’t fear) The Reaper har betydligt mer att utforska. Fäst blicken vid Cultosaurus Erectus (1980) och Fire Of Unknown Origin (1981) och upptäck de två bästa albumen. Inte minst tack vare att den i somras bortgångne demonproducenten Martin Birch var den som skötte spakarna.

Grundarna Eric Bloom och Donald ”Buck Dharma” Roeser har spridit mycket glädje ända sedan bandet bildades på Long Island i New York 1967. Deras hetblodiga passion och entusiastiska sångidéer blir än en gång ett ämne till en färgstark blandning av inspiration som tillgodoser de 14 spåren med en svindlande stilmässig bredd.

Erik Bloom lättar på förklädnaden med den grovt tillhuggna That Was Me. Tuffa riff och pulveriserande takter som endast utmanas av ett överraskande kortare elektrifierat reggaeparti. Därefter tar ”Buck Dharma” över mikrofonen och hans karakteristiska röst lägger Box In My Head tillrätta.

Den inledande trefaldigheten avslutas med den tillspetsade Tainted Blood som sjungs av den tredje gitarristen och tillika låtskrivaren Richie Castellano. Han har också satt samman det episka spåret The Alchemist vilket oavkortat leder in på skräckvisioner om mänsklighetens vansinne. Ett beprövat motiv som i samklang med monsterriff, brådstörtade taktskiften och ödesmättad sång lutar så långt förbi metal att det förvandlas till guld.

Med de hårt pumpande rytmerna vidrör The Return Of St. Cecilia på ett frestande sätt den ljuva g-punkten mitt emellan hårdrock och metal. Stand And Fight fullföljer intentionen utan omsvep och går effektivt in med muskulös eldkraft i den euforiska heavy metal-himlen.

Det finns titlar då det bara är att luta sig tillbaka och njuta till fullo. Låta sig omslutas av den magiska utstrålningen i en fulländad atmosfär. Edge Of The Word och Secret Road tillhör den kategorin. Båda eller var för sig en perfekt inkörsport för den nyinvigde och dessutom en säker hamn för ett inbitet fan.

Bandet har riktigt roligt och det finns mycket humor inbakat här och var. Är du mentalt förberedd att ta ett pendeltåg till New Jersey med rockabilly-inslag så kliv på Train Tune (Lennie’s Song). Kanske du gillar att prata i telefonen. Svara då när The Machine ringer och livet blir bra mycket lättare.

Har du en önskan att brottas med en alligator så ta kontakt med Florida Man, men se upp så att ni inte oavsiktligt spränger något uthus i bitar. Det kan gå hett till i solskensstaten. Kanske känner du lite för att avreagera dig i ett råkurr. Glöm det. Fight slutar aldrig som man har tänkt sig.

Alltigenom så är The Symbols Remains en resumé av hela bandets karriär. Här finns element från hela tidslinjen kryddade med spännande ingredienser som ger omväxling och fräschör. Inte bara den omisskännliga symbolen är unik. Det här albumet gör anspråk på att vara det bästa du någonsin kommer att få höra i år.

Thomas Claesson

At The Movies ”The Soundtrack Of Your Life Vol. 1” (egen utgivning)

Önskas musikgodis som får mungiporna att peka uppåt?

Ge då At The Movies-projektet chansen.

De här elva kärleksfulla tolkningarna av 80-talsfilmmusik, inspelade av hårdrockare med smak för söta melodier, är ett lyckat försök att ”göra något kul ” nu när förutsättningarna i branschen inte är som de brukar.

Deras Youtube-musikvideos blev snabbt en snackis runt om i världen och det är bara att tacka Chris Laney (Pretty Maids) som agerade idékläckare till det hela.

Rakt igenom handlar det om störtskönt arrangerade och välspelade melodier samt starka sånginsatser, inklusive en och annan kittlande tonartshöjning som ger schlagervibbar.

Filmvalen eller rättare sagt låtvalen är som en våt dröm och då kanske i synnerhet för de som var mer eller mindre unga på 80-talet.

Personligen förflyttas jag till drag utan drog-discokvällarna i källaren (!) på den lokala polisstationen.

Ordet kulturgärning är ganska uttjatat men det är ändå passande. Ett annat minst lika passande ord är mersmakande. Tänka sig att det här är skivan jag gått och väntat på utan att veta om det!

Tre låtar får mig på fall som aldrig förr och de är No Easy Way Out (Rocky IV), A View To A Kill (James Bond 007 – A View To A Kill) och The Power Of Love (Back To The Future). Förutom att de är höjdarlåtar kommer Björn ”Speed” Strids (Soilwork, The Night Flight Orchestra) uttrycksfulla sångröst till sin rätt; även om han inte når de högsta av toner träffar han ändå rätt.

Apropå sång är det väl förspänt på den fronten. Linnéa Vikström Egg (QFT) går inte heller av för hackor och briljerar även hon, som till exempel i The Neverending Story (The Neverending Story).

Maniac (Flashdance), (I’ve Had) The Time Of My Life (Dirty Dancing) och The Heat Is On (Beverly Hills Cop) tycker jag normalt är lite uttjatade och inte lika omedelbara som det övriga sällskapet. Men det här är inte en normal skiva… Det händer någonting… De växer och det rejält! Mycket bra låtar, punkt slut.

St. Elmo’s Fire (Man In Motion) (St. Elmo’s Fire)är ett ”refrängmonster” som jag varken kan eller vill stå emot. Hur bra som helst.

Ett flertal läckra gitarrsolon förgyller skivan igenom men lika kul att höra är keyboardsolot i Wouldn’t It Be Good (Pretty In Pink), som är en stark utmanare till min favoritlåttrio.

Sången var det ja. Ronnie Atkins (Pretty Maids) visar sin höga klass i We Don’t Need Another Hero (Mad Max Beyond Thunderdome) och banne mig om inte låten hade platsat på något av danskarnas alster. Ett piggt sologitarrinhopp av Bruce Kulick (ex-Kiss) får vi också.

Far From Over (Staying Alive) andas AOR och duetten mellan de båda ”sångfåglarna” är en av skivans enskilda höjdpunkter. Och då har jag inte ens nämnt gitarrsoloslingorna…

Finns det någon enda människa som kan stå stilla till dessa tongångar? Tillåt mig att tvivla.

Så slappna av, lyssna och ge dig hän i ett dans- och sångäventyr; med eller utan sällskap. Det kallar jag friskvård.

At The Movies är inte bara något så ovanligt som en urstark coverskiva; den är också stekhet kandidat till förstaplatsen på årsbästalistan. En given fullpoängare!

Förutom att lyssna på skivan om och om igen är det hög tid att se om dessa filmklassiker. Laney & co har som sagt gjort en kulturgärning.

Magnus Bergström

Fotnot: För mer information om At The Movies-projektet och köp av cd-skivan, se https://www.facebook.com/atthemoviesofficial/

Prins Svart ”Under jord” (Musica Ex Machina/Sound Pollution)

Under de tre senaste åren har Prins Svart rört om ordentligt i den svenska hårdrocksgrytan. Ett nytt album varje år är imponerande och årets upplaga har sannerligen den rätta nyansen av svart. Svärdet är draget ur stenen och nya landområden erövras.

Hemmahörande i Stockholm och med självklara influenser från 70-talets guldåder gör att bitarna faller på plats en efter en. Sångare med mäktiga röster alternerar och skapar variation och förändring. Av de tre edsvurna som bildar kärntruppen hanterar Henrik Bergqvist gitarrer som ylar likt vargar och rytmsektionen som tycks komma från under jord består av Tomas Thorberg/bas och Sebastian Sippola/trummor.

Mats Levéns stämma som är en garant för stort hjärta – hårt arbete inleder Inte så lätt som det ser ut med orden: Nu ska du få höra. Den förhandsnotisen är berättigad för så mycket energi som släpps loss här kräver sin man.

Både samarbetet med en halvfinsk lekfarbror som får alla barn under 10 år att skratta och en general som står vid regnbågens slut och får de över 10 år att unisont skandera att rätt låt vann är över. Håkan ’Nordman’ Hemlin är en fri man. Han har äntligen hittat rätt i Här finns bara jag.

Frågor som kan ge mer än en sömnlös natt är: 1.Varför är Tommy Nilsson ute och seglar? 2.Varför blev han aldrig hårdrockare? 3.Varför gör han inte som Janne Åström och tar ton och levererar Sanningen för mig och skapar en glöd som får känslorna att svalla över?

Som jämförelse till Prins Svart ligger Lucifers Friend i ett parallellt universum och i en annan tid för 50 år sedan gjorde på svensk mark November precis likadant. Sjöng hårdrock på svenska. Vare sig man föredrar anglosaxiskt eller fornnordiskt språk så är andemeningen den samma. Huvudsaken är att hårdrocken lever och frodas.

Det mullrar från underjorden när Matti Alfonzetti omsider hittar ljuset i tunneln och summerar meningen med livet i Om det dom viskar är sant. Nostalgisk rock har fått ett nytt ansikte. En Prins i svart skepnad som bär facklan vidare.

Thomas Claesson

Raven ”Metal City” (Steamhammer/Border)

Om du tillhör dem som tror att Raven är ett ett gammalt NWOBHM-band utan någon större relevans kan du omedelbart sluta kalla dig hårdrockare, för du har uppenbarligen noll koll. Raven har influerat hela thrashgenren och turnerade 1983 i USA med slynglarna i Metallica som förband. När andra jämnåriga band har lagt av eller tagit timeout med påföljande återförening har Raven sedan starten 1974 kompromisslöst ångat på rakt fram oavsett åt vilket håll trendvindarna har blåst, och med fjortonde studioplattan Metal City visar de att de nästan 40 år efter debuten Rock until you Drop (1981) fortfarande är relevanta och rockar röven av såväl trötta och gubbtråkiga band som Iron Maiden som de flesta betydligt yngre band.

Raven kretsar kring bröderna Gallagher, John (bas och sång) och Mark (gitarr), som vid sin sida sedan 1987 haft trummisen Joe Hasselvander. Bröderna tvingades dock 2016 genomföra en personalförändring när Hasselvander slutade av hälsoskäl. Metal City är därmed debut för nya trummisen Mike Heller, och vilken debut han gör. All min respekt för Hasselvander till trots så har Heller varit en riktig vitamininjektion för bandet.

De båda föregående skivorna, Walk through Fire (2009) och ExtermiNation (2015), var stabila alster, men här tajtar Raven till det. Tio låtar, knappt 40 minuter och inte en sekunds utfyllnad. Sällan har ett band så långt in i karriären låtit så piggt. Det här är inte bara Ravens bästa skiva på senare år, det här kan vara den bästa skiva de gjort över huvud taget om man ser till helheten med låtar, produktion, musikalitet etc. Att Michael Wagener dessutom är tillbaka som producent är definitivt ingen nackdel eftersom han ligger bakom några av bandets ljudmässigt bästa skivor.

Öppningslåten The Power är en ösig käftsmäll och efterföljande Top of the Mountain är old-school-Raven med en allsångsvänlig refräng. Human Race drivs framåt i ett frenetiskt tempo tack vare Mike Hellers trumspel och titellåten Metal City som är mer midtempo kommer som en andningspaus innan självbiografiska (”All for one and one for all / the battle rages on forever / hear the call”) Battlescared levererar lite mer klassisk Raven. Cybertron fortsätter i samma anda medan Motorheadin’ andas, just det, Motörhead med sina Overkilltrummor och sitt Fast Eddie-riff i refrängen.  Den lite lättsammare Not so Easy och snärtiga Break leder fram till den i sammanhanget episka avslutningen med tunga When Worlds Collide som med sina sex minuter och 15 sekunder sticker ut på en skiva där de flesta låtar klockar in på mellan tre och fyra minuter.

Det som genomgående slår mig efter några genomlyssningar, förutom den höga kvaliteten på låtarna och produktionen, är vilken underskattad basist John Gallagher är, men också hur välbevarad hans röst och röstomfång är i en tid när många av hans samtida kollegor är skuggor av sina forna jag. Att Mark Gallagher dessutom är en obesjungen gitarrhjälte visar att (musik)världen är långt ifrån rättvis.

Kort och gott är det här en helgjuten heavy metal-skiva som dessutom har potential att växa med antalet genomlyssningar. För mig är en självklar kandidat till årets tio-i-topp-lista och om man älskar heavy metal är den ett givet köp. För andra band är den ett facit. Se och lär!

Jonas Andersson

By Lightning ”Streetlights” (By Lightning)

Värmländska By Lightning från Arvika har tidigare gjort avtryck som fjnt liveband under några år, men nu finns även debutalbumet ”Streetlights” tillgängligt. Och det behöver inte heller skämmas för sig. Minst sagt.

Det här är välproducerad, välskriven och välspelad classic rock av bästa snitt med rötterna i 70- och 80-talsrock och hårdrock. Man hör ekon och tongångar från alla möjliga band som man växt upp med och gillar.

Samtidigt har By Lightning en organisk och raspig edgy stil och känsla som ter sig egen. Och är av en kvalitet som helt klart står sig mycket väl i jämförelse med andra skickliga band från Arvika som gjort sig omtalade på bredare front på senare år – som t.ex. Enforcer och Tribulation.

”Streetlights” är en platta som är väl värd att spridas även utanför Värmlands gränser – ja också utanför Sveriges, för den delen! Och albumet passar ypperligt i bilstereon, kan intygas.

Det här är helt enkelt värmländsk classic rock i internationell klass.

Lyssna på: ”Everybody loves you when you’re dead”, ”Harry Bang”.

Henric Ahlgren

Napalm Death ”Throes of Joy in the Jaws of Defeatism” (Century Media/Sony)

Få band kan med samma självklarhet som Napalm Death hävda sin rätt inte bara som band utan också som institution. Lika få band kan säkert utan att en enda originalmedlem finns kvar i sättningen ändå producera relevant och nyskapande musik. Lägg därtill att de inom en på ytan smal genre spottar ur sig låtar med en enorm bredd utan att någonsin tappa sig själva. Det är rutin och professionalitet.

Just variationen är det som slår mig. För även om de båda föregångarna Utilitarian (2012) och Apex Predator – Easy Meat (2015) är två riktigt starka skivor måste jag säga att Throes in the Jaws of Defeatism känns mer varierad och mer lättillgänglig, vilket i Napalm Deaths fall må kännas som en självmotsägelse, men så är det. Just det visar varför de är inte bara är grundare av en genre utan också ledare och föregångare 33 år efter debutalbumet Scum (1987).

Låtmässigt så är titellåten och öppningslåten Fuck the Factoid det som de flesta av oss nog förknippar med grindcore: besinningslöst ös och blastbeats, men Napalm Death visar det de själva alltid har hävdat, att grindcore i deras värld är så mycket mer än att spela så snabbt som möjligt. Här finns black metal-känsla i Joie de ne pas Vivre, och sludge, ja snudd på stonervibbar, i Invigorating Clutch. I crustpunkiga Zero Gravitas Chamber tycker jag mig höra genrekollegorna Terorrizer, Amoral är ren och skär Joy Division, A Bellyful of Salt and Spleen skulle kunna vara signerad Nick Cave, eller varför inte Swans, i ett annat universum och nog är det väl ett förvridet rockriffande jag hör i Acting in Gouged Faith.

Throes in the Jaws of Defeatism förgylls också av sångaren Mark ”Barney” Greenways socialt medvetna och engagerade texter. Inget menlöst dravel, utan ord som träffar rätt varje gång. Han är en man som har något viktigt att säga och som inte tvekar att använda den kanal han har till sitt förfogande. Dessutom visar han genom bredden på sånginsatserna att han är en av extremmetallens mest underskattade vokalister.

En del inskränkta individer kommer säkert att gnälla över att inte få fler supersnabba låtar och mer blastbeats, men det här är Napalm Death som frossar i sina breda influenser. Kanske kan det förklaras av att basisten Shane Embury stått för huvdelen av musiken nu när Mitch Harris av personliga skäl trappat ned sitt engagemang i bandet. Embury är inte den som låtit sig begränsas av genregränser i sitt musikaliska liv och det lyser igenom här. Det som i fel händer skulle ha kunnat bli ett klavertramp i den rätt snäva extremmetalvärlden blir i Emburys och Napalm Deaths händer ett fullkomligt guldkorn; en av årets såväl som bandets starkaste skivor.

Jonas Andersson