Archive for the ‘Hårdrock’Category

Musikaliska friheter åt alla håll och kanter

heaven

Heaven Shall Burn ”Of Truth And Sacrifice” (Century Media)

20 år i musikbranschen inger respekt oavsett genre. Heaven Shall Burn från Tyskland spelar metalcore (eller modern metal som jag brukar säga) och tar sig musikaliska friheter åt alla håll och kanter.

Det roliga är att när det dyker upp elektroniska (La Résistance) och gothrockiga (The Sorrows Of Victory) inslag känns de bara helt naturliga. Något som långt ifrån alla band kan skryta med.

Fyra år har gått sedan Wanderer och kreativiteten har uppenbarligen flödat sedan dess, för nu bjuds vi på en dubbelskiva med 19 låtar med strax under 100 minuters speltid.

Några av dessa minuter hade med fördel kunnat kapas för att skapa ett bättre flöde och en större möjlighet att smälta allt. Samtidigt förstår jag bandet; att döda sina älsklingar är inte lätt och låtsnickrandet håller imponerande hög klass.

Apropå sistnämnda så är produktionen högst passande härligt maffig och lämnar knappast ett endaste lyssnaröra besviket.

Of Truth And Sacrifice är ett skolboksexempel på hård metal som kan tilltala även de som normalt väljer att bli knäsvaga av frukterna från den mjukare delen av hårdrockens spretiga familjeträd.

För ett av många ”bevis” på detta är det bara att låta de melodiösa gitarrslingorna i hyfsat snabba Eradicate kittla hörselgångarna.

Fortfarande inte övertygad? Då drar jag till med ytterligare två:

Übermacht är en tyngre låtpjäs - som sig bör med en sådan titel – men ändå utan att jämna lyssnaren med marken. Lagom liksom.

My Heart And The Ocean är som en blandning av de ovan nämnda. Tänk något i stil med ett aningens kaxigare Amon Amarth.

Heaven Shall Burn kan verkligen det här med att blanda hårt och mjukt och en inte alltför djärv gissning är att vi har att göra med en outsider till årsbästalistan.

Bandet har en stark skivkatalog med löjligt hög lägstanivå. Of Truth And Sacrifice är inte deras bästa men nog sätter den huvudet och kroppen i rörelse på mer än ett sätt. Det är inte hissmusik vi snackar om, även om de klämt in en rejäl dos orkestrala utsvävningar.

Utmattande? Skönheten ligger i lyssnarens öron…

Magnus Bergström

30

03 2020

Förvånansvärt fräscht och piggt

ozzy

Ozzy Osbourne ”Ordinary Man” (Epic/Sony)

betyg 3

Senaste vinylplattan jag köpte med Ozzy Osbourne var ”The Ultimate Sin” – och jag minns det nästan som igår när jag knallade in till skivaffären (Duvan) på lunchrasten på gymnasiet 1986 och med darrande händer slet åt mig ett rykande nytt skivexemplar. Det skulle bli den sista plattan med gitarristen Jake E. Lee och inte ett av Ozzys mest hyllade album. Men jag tycker ändå att det är lite underskattat. För övrigt innehåller skivan Ozzys mest framgångsrika (och mest radiospelade) låt kommersiellt sett – ”Shot in the dark”.

För mig kändes det som Ozzys klassiska period var över efter ”The Ultimate Sin” – trots att Zakk Wylde sedan kom som ett nytillskott. Men det har runnit en hel del vatten under broarna sedan dess och Ozzy har avverkat ytterligare ett par gitarrfantomer. Och han håller fortfarande på.

Nu sisådär 34 år senare släpps till exempel plattan ”Ordinary Man” – som är det tolfte studioalbumet i ordningen i Ozzys solokatalog. Tio år sedan förra! Medmusikanter är ett taggat och omfattande gäng med lite yngre och äldre förmågor – mer eller mindre ikonartade – som till exempel Andrew Watt, Duff McKagan, Chad Smith, Slash, Tom Morello, Elton John och Post Malone med flera. (Kärngänget utgörs dock av gedigna triumviratet Watt, McKagan och Smith.)

Hur låter detta då? Förvånansvärt fräscht och piggt och ok. Och Ozzys röst behöver inte skämmas för sig (det är ingen David Coverdale-varning här). På det stora hela en rätt trevlig platta, som växer lite efter ett tag. Minst en stark 3:a helt klart.

Lyssna på: ”Straight to hell”, ”Under the graveyard”.

Henric Ahlgren

10

03 2020

Sparkar mer stjärt än huvudbanden

demons&w

Demons & Wizards ”III” (Century Media/Sony)

Det är synd att vi lever i en perfekt värld. Inte världen som sådan utan musikvärlden och dess till synes obegränsade inspelningsmöjligheter.

Idag ska (nästan) allt vara så perfekt att känslan försvinner på vägen. Nu menar jag inte att det inte finns känsla i hett efterlängtade III. Nej då, att herrar Jon Schaffer (Iced Earth) och Hansi Kürsch (Blind Guardian) älskar sin projektbaby står utom allt tvivel. Men det går heller inte att blunda för att produktionen är perfektionistiskt klinisk och därmed ryker chansen till toppbetyg. Men nu går jag händelserna i förväg…

Fans av riff- och sångmelodistark småprogressiv heavy power metal i amerikansk och europeisk stil med dramatiskt historieberättande, kan vara glada över att Jon och Hansi har avlat detta kärleksbarn. För om sanningen ska fram är Demons & Wizards ett ovanligt befogat sidoprojekt som sparkar mer stjärt än huvudbanden.

Förra sommarens framgångsrika och smått oväntade återkomst till konsertscener världen över väckte förhoppningar om en ny skiva – och nu är den alltså här.

III är med sitt ”extra allt” en logisk uppföljare till den självbetitlade debuten och dessutom fullt i klass med densamma. Inget ont om Touched By The Crimson King men den får finna sig i att sitta i baksätet vid en jämförelse de tre emellan.

Hur står sig då de nya låtarna vid en jämförelse med de tidigare? Om vi bortser från debutens Heaven Denies och Fiddler On The Green – som knappast lär överträffas – så innehåller III de 65 jämnstarkaste minuterna som den dynamiska duon fått till.

Motsägelsefullt nog är de nya låtarna både rakt-på-sak-hårdrockiga och atmosfäriskt småprogressiva. Förklara det den som kan… Möjligtvis har det faktum att merparten av låtarna skrevs oktober 2018-februari 2019 spelat in. Jag tänker då på att det är en ovanligt kort låtskrivarperiod och att det därför, på grund av tidsbrist, komponerades utan överdrivet klurande. Men jag vet förstås inte… Samtidigt har Hansi i mer än en intervju poängterat att det fanns en tydlig målsättning med låtskrivandet; att få in mer av 70-talets classic rock-känsla.

En låttrio sticker ut extra mycket av helt olika anledningar:

Timeless Spirit börjar lugnt men stegras allt eftersom för att till slut landa i ett ”out of this world”-gitarrsolo som lär få fler än undertecknad att tappa hakan. Dessutom demonstrerar Hansi med eftertryck sitt minst sagt imponerande sångregister med förmågan att i ena stunden låta ljuv och i nästa djävulsk.

Midas Disease känns vid första bekantskapen lite väl enkel i sammanhanget med en rak och lite ruffigare stil. Men efter några genomlyssningar är det bara att kapitulera inför tyngden och ryckas med. Att det är den enda låten i denna stil i hela Demons & Wizards-låtkatalog är ingen nackdel. Variation är som så ofta nyckelordet.

Children Of Cain avslutar på bästa sätt och ger kraftig mersmak. Här fungerar historieberättandet allra bäst med en filmisk låttext som är en fröjd att hänga med i. Musiken är passande episk och varvar mjuka och tuffa tongångar på ett föredömligt sätt.

En annan låttrio sticker också ut av helt olika anledningar:

Diabolic inleder III på ett förtjänstfullt sätt, som sig bör för uppföljaren till Heaven Denies (som det tjatats om typ överallt). Sådana passningar sitter förstås alltid klockrent men det gör inte med automatik låten till skivans bästa. Visst är den mycket bra men inte bäst i klassen. Vem hade förresten trott att Hansi skulle growla? Ett tydligt tecken på att Demons & Wizards ger möjligheter att tänja på gränserna.

Invincible är med sin i sammanhanget raka struktur den låt som har svårast att engagera trots flertalet lyssningar.

Dark Side Of Her Majesty börjar mycket lovande och Hansi låter engagerad och imponerar rakt igenom, men som låt betraktat tar den liksom aldrig vägen någonstans och lever inte riktigt upp till dess tydliga potential.

Apropå låtarna så får vi absolut inte glömma en mycket viktig detalj: PA’dam chamber choir lyfter flera av låtarna till en högre nivå med passande maffig körsång.

III är på sätt och vis hårdrockens svar på Sagan om ringen-trilogin, det vill säga en musiksaga att njuta av om och om igen.

Det är bara att hålla tummarna för att det inte dröjer femton år till nästa skiva…

Magnus Bergström

21

02 2020

Klockan ringer för 2:a akten

magnum serpent

Magnum ”The Serpent Rings” (Steamhammer/Border)

Om det bara hade gällt att bedöma tecknade omslag, så hade det varit enkelt. Då hade full pott delats ut lekande lätt. Illustrationen ger garanterat en timmes underhållning i sig själv och då är det ändå ovisst om alla detaljerna är observerade och korrekt uppfattade.

Lägg t.ex. märke till de två mössen Gus och Jack från Askungen nere i det högra hörnet. De beundrar med inlevelse sin kreation – den blå manteln som elegant pryder den historieberättande krigaren.

För att komma tillrätta med de slingrande rörelserna i musiken krävs däremot ett fast grepp. Till en början väger konceptet ganska lätt i den krönta vågen, men ju mer de hypnotiska ögonen får fäste desto mer växer föreställningen.

Att det historiska arvet bärs vidare av Magnum kan inte åsidosättas. De är fortfarande britternas stolthet så väl som nöje och med det i bakhuvudet får de behandlas med respekt. The Serpent Rings är en distinkt inkörsport till en mer rockorienterad terräng till skillnad från vissa av de föregående albumen som har en mer radioanpassade karaktär.

Belägg för det finns redan i den inledande Where Are You Eden? som i sitt sökande efter evigt liv även är förkovrad med orkestrala arrangemang. You Can’t Run Faster Than Bullets fyller på i samma anda. Gitarristen/låtskrivaren Tony Clarkins visioner auktoriseras av Bob Catleys forcerande stämma på ett föredömligt sätt.

Ett tecken i skyn som visar på ett stort sinne för vett och etikett är att Supertramps bevingade pianoackord från The Logical Song får inleda Madman Or Messiah. Sången beskriver självutnämnda profeter och faran med att följarna utövar ohyggliga gärningar.

Det finns några låtar som glimrar lite extra när de blir belysta av UV-lampan. The Great Unknown och The Last One On Earth faller in under den kategorin. Båda ger anledning till att fundera över livet och att uppskatta det du har innan det är för sent.

The Archway Of Tears handlar om ett fattighus som var beläget utanför Birmingham under den viktorianska tiden (1837-1901). De svepande episka tonerna förädlas med trollkarlen Rick Bentons keyboard och som kronan på verket framförs ett gitarrsolo av högsta dignitet.

Magnum har lyckats fånga momentet när de surfar på sin 2:a våg av framgång. Deras formel med utsvävningar som väcker lyssnarens intresse utan att för den delen ta för stora risker är beundransvärd. Om det finns någonting som kan få Imperiet enat, så måste det  vara den storstilade melodiska rocken som med pompa och ståt presenteras här.

”Rule, Britannia! rule the waves:
”Britons never will be slaves.”

Thomas Claesson

11

02 2020

En progressiv metal-guldgruva för öronen

sons of apollo

Sons Of Apollo ”MMXX” (Inside Out/Sony)

Uppföljare som är starkare än studiodebuten – vars låtar oftast snickrats till under en längre tid – växer inte direkt på träd, men MMXX är utan tvekan snäppet vassare än Psychotic Symphony (2017). Men så är inte bandmedlemmarna vilka som helst: Billy Sheehan, Mike Portnoy, Derek Sherinian, Jeff Scott Soto och Ron ”Bumblefoot” Thal. Behövs en närmare presentation läser du nog fel recension…

Sons Of Apollo har mycket gemensamt med Dream Theater, vilket förstås är föga förvånande med tanke på att två bandmedlemmar har varit med där. Likheterna dessa band emellan är betydligt fler än olikheterna. Jag tänker då i första hand på individuell skicklighet och musikaliska krumbukter.

Vid en detaljgranskning är Dream Theater överlag aningens skickligare på att skriva refränger som fastnar mer eller mindre direkt. Men handen på hjärtat; när det handlar om progressiv metal är inte medryckande ”raka” refränger det viktigaste.

Av skivans åtta låtar väljer jag att nämna två med det lilla extra:

Goodbye Divinity som i sammanhanget är lättillgänglig och därför har alla chanser att bli en livefavorit för publiken att sjunga med.

New World Today som är en episk historia med en rejält tilltagen speltid. Frågan är om de någonsin kommer att kunna överträffa detta mästerverk.

Synd bara att Billy Sheehan och hans baskonster oftast har sin plats lite väl långt bak i ljudbilden, men han ligger ständigt och lurar i vassen för att hugga och ta för sig rejält de gånger tillfälle ges. Det kallas erfarenhet och han gör det mycket skickligt.

Roligt förresten att sångaren Jeff Scott Soto har ”hittat hem”, för nog handlar det om det bästa han har varit inblandad i sedan Talisman även om W.E.T. också är mycket bra.

MMXX är värd din tid och om du ger den just det så kommer du att upptäcka en guldgruva för öronen, som uppmuntrar till rejält grävande och framför allt njutning en lång tid framöver.

Magnus Bergström

21

01 2020

Klockan klämtar för dig

admiral

Admiral Sir Cloudesley Shovell ”Very Uncertain Times” (Rise Above/Sound Pollution)

Slaget vid Hastings fortskrider med de tappra tre anglosaxarna ledda av amiralen själv – den hårdföra gitarristen/sångaren Johnny Gorilla. I sin iver att framföra sitt budskap och nu inne på 4:e utgåvan är de fast beslutna att upprätthålla den oborstade retro-rocken till varje pris. Kosta vad det kosta vill.

Bandet såg dagens ljus för första gången från en grotta 140 miles öster om Stonehenge för elva år sedan. Tilldragelsen blev i fel tidsålder, men det är inget som har någon som helst betydelse. Överlevnadsinstinkten och människans urkraft tar inte hänsyn till sådant oväsentligt.

Den opolerade burdusa ambitionen avlossar effektivt salva efter salva mot det pladdrande etablissemanget. När de historiska vingslagen framhäver sin oförtrutna orättvisa så svingas den välbalanserade slägghammaren galant i cirkelformade rörelser. Det är så stoner metal uppfyller sitt syfte.

Vad än amiralen pysslar med i dessa obeständiga skeden, så är det inte att spilla bort någon tid. Förutsättningarna finns där redan på titelspåret med den nedstämda nutidsorienterade yttersta domens förkunnelse. En del samhällsomvälvande åtgärder skulle säkert bli utförda om konceptet följdes i sin utformning, men en kandidatur till folkvalda parlamentariker är föga troligt.

Sju år efter debutalbumet Don’t Hear It… Fear It klingar Ten Years Later på med oförtruten energi. I bakvattnet efter Sabbath Bloody Sabbath finns många underströmmar. Här är en av dem inkarnerad i all sin vitalitet. Till de som är ute och söker med ljus och lykta efter Lemmy Kilmisters ande så behöver inte blicken fästas högre än till Mr. Freedom. Ett skrämmande förkroppsligande tillägnad den inbitne nostalgikern.

Saker och ting blir bara bättre ju längre skivan fortplantar sig. I Iceberg får sludge metal fäste och det råa, elaka och smutsiga byket banar vägen till ett fullständigt segertåg. Biscuits For Victor för tankarna bakåt i tiden till mästaren Frank Zappas och hans lärjunge Captain Beefhearts glansdagar. Då fanns humorn inbakad i musiken och Blackworth Quarry cementerar den känslan med sin avslutande toalettspolning. Ett fullständigt genidrag.

Så här kan det gå om man stänger in tre långhåriga polare i ett sjaskigt mörklagt rum utan vädringsmöjligheter och skruvar upp volymen till max. Hur än osäkra tiderna är så är en sak dock höjt över alla tvivel. Amiralen kommer aldrig att svika dig. Vad du än hittar på.

Thomas Claesson

14

01 2020

Underhållande med Tysklands svar på Dream Theater

vandenplas

Vanden Plas ”The Ghost Experiment” (Frontiers/Playground)

Beyond Daylight (2001) och Christ O (2006). Två Vanden Plas-klassiker som allt bandet gett och ger ut efteråt har att ”tävla” emot. Om det inte är mission impossible så är det i alla fall svårt att tro att de ska gå att överträffa. När dessutom en stark outsider som Far Off Grace (1999) läggs till i ekvationen är det lätt att förstå att betyget ovan betyder att färska The Ghost Experiment står sig väl i banddiskografin.

Vanden Plas är ett typexempel på lite ”snällare” progressiv hårdrock/metal; något som ofta men inte alltid kan tillskrivas Andy Kuntz sammetslena röst. Det går också att säga att de är Tysklands svar på Dream Theater.

Det är underhållande men inte trollbindande och helt överraskningsfritt. Tysk kvalitet, om jag säger så.

The Ghost Experiment består av sex låtar som utgör del ett av två i en berättelse som får sin upplösning någon gång 2020.

Av skivans sex låtar är det följande trio som sticker ut:
The Phantoms Of Prends-Toi-Gardes har skivans absolut bästa gitarrsolo som är en våt dröm för alla sexsträngarfantaster. Bra jobbat Stephan Lill!
Fall From The Skies ger en smaskig känsla av musikal i hårdrocksformat. Tänk väl valda delar Ayron, Avantasia, Dream Theater och Jon Oliva’s Pain.
The Ghost Experiment lever upp till titelspårsansvaret med en mäktig refräng som inte går av för hackor.

Magnus Bergström

29

11 2019

Gott hantverk

work of art

Work Of Art ”Exhibits” (Frontiers/Playground)

Äntligen släpper Work of Art sin 4:e platta och som jag har väntat. Att den tog 1,5 år att göra märks för det är ett mästerverk i mina öron.

Många jämför WoA med band som Journey och Toto men här coh nu tycker jag dom hittat en egen stil och ett eget sound. Det är tuffare, mognare och tryggare än tidigare och låtarna är mycket jämnare. På plattan har dom fått hjälp av svenska och utländska musiker. Nalle Påhlsson på bas och Vince Decola på keyboard för att nämna några.

Det hela inleds med Misguided love som med sin enkla gitarrslinga och sitt trumspel får en att fastna på en gång. Att Lars sjunger som en gud gör ju det hela inte sämre. Han har en röst som passar till snabba, rockiga ja även lugna låtar och allt är i absolut världsklass.

Den här skivan är ett mästerverk som man kan plocka fram om 10 år och den lär vara lika bra då som nu.

Eftersom tidigare nämnda Toto bestämt sig för att sluta spela tillsammans så kan Work of Art ta vid den stafettpinnen nu och många år framöver.

Om jag måste några några låtar som sticker ut så får det bli: Another night, Gotta get out, If i could fly och This isn’t love.

Rickard Fernström

21

11 2019

Rockikon med en imponerande röst

leeaaron

Lee Aaron ”Power Soul Rock’n'Roll – Live In Germany” (Metalville/Sound Pollution)

Wow, vilken röst! Att åldras med värdighet är ett slitet uttryck men det måste användas för att beskriva Lee Aaron, vars röst fortfarande låter toppen. Oavsett om det gäller lugna eller riviga partier imponerar hon.

Den kanadensiska rockikonen har tagit tid på sig men nu är tiden kommen för den första liveskivan. Inspelad 2017 på en turné i Tyskland; närmare bestämt i Balingen och Nürnberg.

Givetvis blir låtupplägget som en samlingsskiva, vilket betyder att det är tätt mellan guldkornen som till exempel Rock candy, Metal queen och Powerline.
Undertecknads på förhand största invändning – att börja med en cover på Mistreated – blir efter några genomlyssningar om inte ett utropstecken så näst intill. Lee gör nämligen en smaskig tolkning av Deep Purple-covern, framför allt röstmässigt.

Men det blir lite sämre kring mitten med sömnpillret I’m A Woman och tjatiga Sex with love. Men det handlar ändå inte om några totala bottenlåtar och de får hjälp på traven av Lees rösttoppform.

”No fixes and no tricks”-produktionen/mixen av välmeriterade producenten/keyboardisten John Webster är smaskens. Men ska jag vara petig så kunde publiken ha fått vara med lite mer.

Power Soul Rock’n'Roll känns genuin och framförandet går det inte att klaga på. Musikvärlden mår helt enkelt bra av att Lee Aaron finns i den, inget snack om den saken.

Magnus Bergström

06

11 2019

Melodiska danskar rockar vidare

prettymaids

Pretty Maids ”Undress your madness” (Frontiers/Playground)

   Release 8 november

Nästan tre år efter deras kommersiella succeplatta ”Kingmaker” kommer nu ”Undress your madness” som är en fortsättning på den inslagna vägen med deras klassiska album ”Pandemonium” och ”Motherland”.

Gillar man tunga gitarriff blandat med melodiska sångslingor så faller det i smaken. Varje spår på denna skönhet är värd uppmärksamhet och det är många låtar som faller mig i smaken.

Det börjar med ”Serpentine” som innehåller en fantastisk sångslinga och ett grymt gitarriff. Sedan fortsätter plattan på samma vis och Ronnies sång låter svinbra. Skivan innehåller också två powerballader som är i en klass för sig: Shadowlands och Strenght of a rose.

Mina två favoritspår är : Undress your madness och Will you still kiss me (If I see you in  heaven). Denna skiva har i princip allt som kan önska sig, får ni chansen att se dom live så måste ni ta den.

Rickard Fernström

04

11 2019