Archive for the ‘Hårdrock’Category

Modern melodisk metal inbäddad i gothmörker

Hexed-Netherworld

Hexed ”Netherworld” (ViciSolum)

När gav du senast ett för dig okänt band chansen? För egen del blir det lite då och då, vilket givetvis är naturligt i rollen som skivrecensent. Men mycket sällan är det något som överraskar så positivt som Hexed.
Då måste det ändå sägas att jag inte alls går igång på bandnamnet, som i mina ögon skulle passa bättre till ett band som verkar inom genren ockult heavy metal i 70-talsstil.

Recensionsrubriken beskriver hur det låter men en viktig detalj återstår: det är progressivt så att det räcker och blir över. Pagans Mind, Epica, Delain, Lacuna Coil, Crimson Glory och Queensrÿche är band som medlemmarna i Hexed gissningsvis lyssnat en hel del på. Netherworld har också spår av namn som Amaranthe och Dimmu Borgir – lyssna bara på Forsaken respektive Obedience.

Om sångerskan Tina Gunnarsson kan jag bara säga: vart har du varit i hela mitt liv? En sångfågel väl värd att upptäcka för hennes kapacitet är inget annat än skyhög. Vilken pondus!
Tinas make Stellan Gunnarsson är inte heller fy skam. Hans läckra gitarriff avlöser varandra. Och låt oss heller inte glömma rytmsektionen som utgörs av Daniel Håkansson (bas) och Teddy Möller (trummor). Båda gör ett förtjänstfullt jobb som ger hela härligheten en finfin grund att stå på.

Apropå de medverkande så är det alltid intressant att höra minst sagt välmeriterade Thomas Vikström. Hans insats i duetten Exhaling life är inget undantag och just denna låt och titellåten, som båda är placerade mitt i låtordningen, är klart bäst.
Obedience och Illuminate är också värda att nämnas, även om det tar emot en smula i och med att Netherworld är ett typexempel på en skiva där helheten är viktigare än enskilda delar.
Det är också en skiva där ingen låt känns överflödig, vilket är något av ett unikum i dagens more is more-skivvärld.

Svensk hårdrock lever och frodas 2018 och Hexed är ett utmärkt exempel på det. Hatten av!

Magnus Bergström

25

04 2018

Finfint låttäcke med melodikrokar i massor

wet

W.E.T. ”Earthrage” (Frontiers/Playground)

Våren 2018 är rena rama julafton för fans av melodiös hårdrock. Det är ju inte bara W.E.T. som är aktuella med ny musik, så konkurrensen i genren är minst sagt tuff i dagsläget – vilket inte är några problem för ett så här högkapabelt band.

Earthrage är proppfull av hårdrock som inte är hård utan mjuk med melodikrokar i massor. Refrängerna tar sig in i huvudet för att stanna och tankarna går till… Abba! Jag påstår att samtliga refränger skulle platsa i en melodifestivalfinal – och det ser jag enbart som positivt.

Önskas konkreta exempel är det bara att dra igång skivan och mötas av Watch the fire – bandet hittills bästa låt – som är en sådan urkraft att ingen annan i sällskapet kan rå på den. Men flera kommer riktigt nära och framför allt fyrlingen Burn, Elegantly wasted, Calling out your name och The burning pain of love. Det är värt att notera det smarta draget i att de starkaste låtarna har spridits ut för att sy ihop ett finfint låttäcke.

För att röra sig om melodiös hårdrock får gitarrsolon ovanligt mycket utrymme och det beror förstås på att Erik Mårtensson (Eclipse) styr skutan. Det är inget snack om att greppet är motiverat för i princip alla gitarrsolon ger känslan av att berätta en ordlös historia.

I grund och botten är Earthrage en i positiv bemärkelse ”enkel” skiva, skapad av mycket kompetenta musiker. Som lyssnare är det nämligen bara att ge sig hän och njuta utan att behöva tänka till det minsta – det ser det exemplariska låtskrivandet till.

Att betyget, trots lovorden ovan, ändå stannar vid en fyra beror på den inom genren ack så vanliga ”mätthetsfaktorn”. Det blir ironiskt nog för mycket av det goda.

Magnus Bergström

17

04 2018

Skickligt framförd välpolerad helyllerock

blackstone

Black Stone Cherry ”Family tree” (Mascot/Warner)

   Release: 20 april

När fan blir gammal… Nja snarare tvärtom; helyllegrabbarna i Black Stone Cherry har spelat in Family tree på – med deras mått mätt – klassisk mark. Nämligen i Glasgow, Kentucky där den framgångsrika skivdebuten blev till och denna gång med bandmedlemmarna själv vid mixerbordet. Med andra ord något av en återgång till rötterna, eller åtminstone ett försök till det.

Enligt egen utsago har alla i bandet många olika influenser och det som framför allt förenar dem är är kärleken till sydstatsrock. Och visst hörs det att låtarna har spår av ikoniska artister som Led Zeppelin och Muddy Waters, men det blandas ihop med så många andra influenser (gammalt och nytt) samt något litet eget att ingen kan komma och säga att det handlar om plagiat. Verkligen inte.

Något som jag själv anser är att det inte går att komma ifrån att det inte riktigt känns som samma band som den 22 november 2008 stod på scenen på ett till bristningsgränsen publikfyllt Sticky Fingers i Göteborg. När de då drog igång med Rain wizard var det starten på en av de svettigaste konserter (i dubbel bemärkelse) som jag upplevt.

Men något har hänt på vägen och en stor del av det charmigt ”ruffiga” är borta för att ersättas av en välpolerad stil à la Nickelback.

Därför påstår jag att det bästa för dagens Black Stone Cherry vore att släppa en hel konsert på skiva och dvd/Blu-ray. Det är liksom helt rätt läge för det och då skulle vi få höra hur de upplevs på bästa sätt; i en konsertlokal.

Men nu är det Family tree som gäller och det börjar mycket lovande med hårt rockande Bad habit och Burnin’, som kvalitetsmässigt är nära besläktade med tidigare ”hits” som White trash millionaire, Blame it on the boom boom och Me and Mary Jane.

Efter det gör New kinda feelin’ och Carry me on down the road ett bra jobb med att hålla flåset uppe, men utan att riktigt nå upp till de nyss nämnda.

My last breath kan närmast beskrivas som gospel (!) i hårt rockande kostym i och med den påtagliga ”religiösa känslan”, framför allt textmässigt – och det fungerar överraskande bra!

Southern fried friday night är ett försök till en svängig och dansvänlig rackare, med en ”busig” text om att röka och dricka och titta på kvinnor i kjolar och stövlar.

Trovärdigheten får sig måhända en törn av dessa tvära textvändningar. Men det finns ändå ett övergripande texttema på skivan och det är tankar på och i synnerhet längtan efter närkontankt med det motsatta könet. Jodå de utåt sett skötsamma pojkarna från södern är alltså rejält kärlekskranka.

James Brown är med och nosar på titeln som skivans tyngsta och svängigaste låt. Vem hade trott det med den låttiteln?

You got the blues är också åt det tyngre hållet, inte minst textmässigt med ”motherfucking” hit och ”motherfucking” dit. Tufft? Nej, inte direkt…

Family tree avslutar det hela på ett föredömligt sätt i bästa Black Stone Cherry-stil, men kan inte dölja det faktum att upp emot en handfull låtar känns direkt överflödiga. Gallra mera nästa gång, tack.

Chris Robertson (gitarr, sång) och John Fred Young (trummor) är de som sticker ut individuellt och bådas insatser känns inspirerade och får ta välförtjänt stor plats i ljudbilden.

En sak till måste också sägas; det fina fantasydrömlika omslaget är mycket passande för lp-formatet.

Magnus Bergström

13

04 2018

Årets bästa melodiösa hårdrocksskiva…?

bonfire

Bonfire ”Temple of lies” (AFM/Sound Pollution)

  Release 13 april

Nio låtar och ett intro. Mindre är mer (Hej Yngwie!) och är i fallet Temple of lies allt som behövs. Lägstanivån är fullt i klass med och ofta över många av genrekonkurrenternas högstanivå.

Och nu följer en mening som jag aldrig trodde att jag skulle skriva om Bonfire: de låter ofta som Andi Deris-frontade Helloween när de är som allra bäst.

Det borde dessutom inte vara möjligt att göra en så här bra skiva lååååångt in i karriären men så är fallet. Med andra ord är det inte bara Judas Priest som 2018 och högvis av år in i karriären levererar en intressant och relevant skiva.

Produktionen kunde inte vara bättre och låtskrivandet visar upp exempel efter exempel på hur sockersött och rivigt kan samsas utan att det blir spretigt. Hela tiden med melodin i centrum.

Glädjen och lekfullheten i framför allt gitarrspelet går inte att undgå och kan säkerligen förklaras med sångarbytet. Inget ont om den klassiska Bonfire-rösten Claus Lessmann, men i dagsläget är det helt rätt med Alexx Stahl bakom mikrofonen och därmed ett smart drag av ”bandpappan” Hans Ziller (gitarr).

Kort om låtarna:

Inledande titellåten Temple of lies är en smocka som heter duga. Inte trodde jag att jag någonsin skulle få höra något som drar lite åt growlsång på en Bonfireskiva men det går inte att beskriva ”svarssången” i verserna på annat sätt. Det är ändå falsettsången (!) och de ylande gitarrerna som är det vinnande konceptet. Wow!

On the wings of an angel tar vid med härliga keyboardslingor och jag tvivlar på att någon med smak för melodiös hårdrock kan motstå detta melodigodis.

Feed the fire (Like the Bonfire) går i mellantempo och skulle ha kunnat vara ett litet sänke efter den fartfyllda inledningsdubbeln. Men nej då; med en refräng som gjord för att sjungas om och om igen av en lycklig publik är det en publikfriare av bästa märke.

Min personliga favorit när krutröken lagt sig är korta (lite drygt tre minuter) och gitarrdrivet snärtiga Stand or fall med en refräng som är löjligt enkel och samtidigt klockren.

En melodiös hårdrocksskiva utan en ballad är mer eller mindre otänkbart och Comin’ home har hög cigarettändarfaktor, även om texten är i sirapssötaste laget.

I’ll never be loved by you blandar både ballad, midtempo och snabbare tongångar på ett smakfullt sätt.

Skivans absolut bästa gitarrsolo och ännu en av dessa härligt klistriga refränger är vad Fly away har att erbjuda.

Love the way you hate me är ”sämst” på skivan och skulle samtidigt vara bäst på skivan på många av bandets tidigare skivor. Akilleshälen i det här fallet är en refräng som tjatupprepas några gånger för mycket.

Mellokänsla kryddat med gitarrsolospel med sting är vad avslutande Crazy over you har som sina starkaste vapen – och det räcker långt. Väldigt långt.

Magnus Bergström

Fotnot: Temple of lies släpps i flera olika format med eller utan bonuslåtar; den här recensionen avser standardutgåvan.

12

04 2018

49 år i heavy metals tjänst och fortfarande vitala

judaspriestfirepower

Judas Priest ”Firepower” (Columbia/Sony)

Ett gitarriff. Ett minimalt falsettskrik. Det är allt som behövs för att höra att Judas Priest är i farten på sedvanligt vis.

Bäst smakar fartfyllda Lightning strike, tunggungande Rising from ruins och gitarr- och sång finessfyllda Spectre. Tre låtar som sopar banan med nästan allt motstånd i genren.

Låt oss heller inte glömma Sea of red. En fem minuter och 52 sekunder småepisk ballad med sångaren Rob ”Metal God” Halford i högform. En värdig avslutning på ett kraftpaket till skiva.

En pigg uppstickare som utmanar de nyss nämnda är No Surrender. Kort och rakt på sak med en refräng som sitter omedelbums. Kanske kan dess inte direkt Judas Priest-typiska uppbyggnad sticka i öronen på traditionalister, men små spår av Rob-projektet Fight har väl aldrig skadat…

Utöver ett starkt låtmaterial kan en stor del av skivans styrka kan tillskrivas den i det närmaste perfekta ljudbilden, signerad den nykomponerade duon Tom Allom och Andy Sneap. Att para ihop de två var uppenbarligen något av ett genidrag.

Det är sannerligen inte många artister/band som på sitt 49:e karriärår kan leverera på denna höga nivå. Häpnadsväckande och imponerande vitalt.

Firepower står sig ändå (givetvis) slätt mot kolosserna i NWOBHM-veteranernas diskografi, men är bättre än sisådär en handfull av dessa.

Hade 14 låtar skalats ner till ett tiotal så är det inget snack om att betyget hade blivit ännu högre. Exempelvis är Flame thrower bara seg och ointressant. Uppenbarligen är det där med att gallra bort onödigt fett väldigt svårt, oavsett antal år i branschen.

Det är inte varje dag som levande legender släpper en ny skiva vars låtar fansen vill höra live – på bekostnad av en och annan klassiker – men plötsligt händer det…

Magnus Bergström

10

04 2018

Gitarrsolospel och sång som övertygar

axel

Axel Rudi Pell ”Knights Call” (Steamhammer/Border)

betyg 3

Rainbow, Dio och i viss mån Yngwie Malmsteen är tre namn som ger en vink om hur Axel Rudi Pell låter och har låtit sedan solodebuten 1989. Å andra sidan har de redan frälsta förstås redan koll på det och några nya fans är kanske inte att vänta så här långt in i karriären.

Som vanligt tar en ny skiva med gitarrhjälten sin början med ett intro för att följas av något mer eller mindre fartfyllt (The wild and the young), något stillsammare (finfina balladen Beyond the light) och något småepiskt i lätt progressiv stil (Crusaders of doom och Tower of Babylon). Överraskningsmoment är inget för ARP.
Synd bara att det finns mellantempolåtar som Slaves on the run och Follow the sun. Utan uppiggande inslag faller dessa platt till marken och gör ingen glad och det här är Pell när han är som tråkigast.
När vi ändå pratar om mindre positiva inslag går det inte att blunda för att fler än en av refrängerna är i tjatigaste laget.
För den gitarrintresserade rekommenderas The crusaders of doom, Truth and lies och Beyond the light lite extra eftersom de bjuder på skivans bästa gitarrsolospel. Ska jag plussa för en enda av dessa rent gitarrspelsmässigt är det instrumentala Truth and lies som är vassast; Pells sexsträngsbändande låter verkligen inspirerat.

Givetvis måste också sångaren Johnny Gioeli (Hardline) nämnas. Hans känslofyllda sång är en stor anledning till Pells/bandets popularitet. Lyssna bara på hans känslofyllda sång i till exempel Beyond the light.

Betyget hamnar vissa dagar på en trea och vissa dagar på en fyra (beroende på ”lyssnardagsformen”) men ARP-fans skulle garanterat dela ut en mycket stark fyra utan att blinka.

Magnus Bergström

30

03 2018

Actionrock med glödande gitarrsolon

vojd

VOJD ”The Outer Ocean” (High Roller Records/Sound Pollution)

betyg 3

Skruva upp volymen till max och ta fram luftgitarren. The Outer Ocean bjuder på gitarrslingor i rakt nedstigande led från Thin Lizzy, låtskrivande i Nicke Anderssons (Imperial State Electric, The Hellacopters) anda och så… Koskälla! Actionrock i ordets rätta bemärkelse, kryddat med en gnutta punkkänsla.

Inledande Break Out är så omedelbar att jag sällan har varit med om något liknande och den sitter redan vid första lyssningen. Lägg till mycket snitsigt trumspel, som vid flera tillfällen ”följer” gitarren, och en genial refräng i all sin enkelhet och skivans bästa låt är korad.

Titellåten är inte heller dum och liknar mycket som hörts tidigare (framför allt den återkommande gitarrmelodislingan) men ändå inte. Intressant…

För de som går igång på sexsträngat är Secular Wire och On The Run att rekommendera – snacka om glödande gitarrsolon.

Skivan har dessutom en stark koppling till Värmland; ”vår egen” Joseph Tholl (Enforcer) står för bas och sång. Sistnämnda gör han med den äran med en röst som är långt ifrån ”studioperfekt” men istället är personlig och alldeles lagom opolerad.

Magnus Bergström

Fotnot: VOJD hette tidigare Black Trip.

22

02 2018

Metal med rock’n'rollsväng

image

Primal Instinct ”Terrified” (Egen utgivning)

Värmländsk metal frodas i allra högsta grad nuförtiden med flertalet band som med jämna mellanrum kommer med kvalitativa plattor och gör bra ifrån sig på livescenerna. Ja, det är lite som att det här börjar bli en hel genre i sig, skulle man kunna påstå. (Vore kanske på tiden med en renodlad större värmländsk metal-festival med enbart blandade akter från vårt eget vackra landskap?)

Ytterligare en grupp att räkna med i det här sammanhanget är värmländska Primal Instinct som efter singelsläpp och EP nu kommit med albumet Terrified, bestående av sju spår. Stilmässigt drar det musikaliskt en del åt Motörhead-hållet, i sin blandning av metal, rock’n'roll och punk. ”Metal rock’n'roll” definierar bandet själv det hela som. Ja, tänk ungefär Motörhead med doser av trash metal.

Det svänger alldeles utmärkt, är intrycket efter första genomlyssningarna. Välproducerat och med vasst låtmaterial som är refrängstarkt rakt igenom. Inte minst sångaren Simon Jansson är ett ess (i spader) i denna kortlek. Plattan avslutas med en supercool version av Creedence Clearwater Revivals ”Fortunate Son” – något som på pappret ter sig trist, men funkar alldeles ypperligt i praktiken. Helt klart lovande!

Lyssna på: ”Welcome Genocide”, ”All In”.

Henric Ahlgren

05

02 2018

Högintressant mörkermetal för musikälskare

tribulation

Tribulation ”Down Below” (Century Media/Sony)

    Release 26 januari

Standardutgåvan av det mycket, mycket efterlängtade alstret Down Below innehåller nio låtar med en speltid på knappt 47 minuter.
Jag väljer att förutsätta – rätt eller fel, ja det må så vara – att de som läser denna recension har koll på Tribulations musikvärld sedan tidigare och därmed går jag rakt på sak. Låtarna. Fyra till antalet utgör fundamentet:

The Lament har en föföriskt melodiös inledning och det är inget att tveka på; den här vandringen vill man följa med på.
Lady Death har ett gitarrspel/gitarrsolo som glöder och varvar det spröda och melodiösa med det spretiga och adrenalinstinna.
Lacrimosa manglar på i ett par minuter och känns där och då som det ”argaste” skivan har att erbjuda. Då tar den en ny vändning; det blir pompöst, skivans finaste gitarrsolo avlossas, det ”arga” återvänder och avslutningsvis trollbinds lyssnarna av en melankolisk (och samtidigt upplyftande) pianoslinga som ingen vettig människa vill värja sig ifrån.
Here Be Dragons är mäktigt stråkförgylld och det starkast lysande exemplet på vad Tribulation anno 2018 är kapabla till. Dessutom är det för en gammal Kiss-fantast som undertecknad en högtidsstund när den efter ett par minuter verkar gå över i klassikern Black Diamond. Det visar sig dock bara vara ett kort sidospår och av snygg passning till en eller flera av bandmedlemmarnas barndomsidoler, gissar jag
Utmanar denna fyrling gör Subterranea och det gör den riktigt bra, med en lite spöklik känsla och en intressant uppbyggnad. Alltså placeras den omedelbart i outsiderkategorin växer-för-varje-lyssning.

Produktionen är både spartanskt avskalad och nyansrik på en och samma gång. Läckert och välsmakande välbalanserat med extra plus för att basspelet från och till lyfts fram rejält i ljudbilden.

Sången signerad just basisten Johannes Andersson är som vanligt mullrig och oborstat growlig – och varenda ord går att uppfatta. Det är sannerligen inte alla sångare som klarar av den biffen. Mina tankar går ibland till Tom G. Warrior (Celtic Frost) även om det inte är en helt rättvis liknelse för den mannen har dessutom ett speciell sätt att ”spy” ut orden, vilket är oefterhärmligt.

Annars är det rent individuellt så att alla bandmedlemmar får ta plats. Sett rakt över är det gitarristerna Adam Zaars och Jonathan Hultén som imponerar mest. Vi får heller inte glömma den störtsköna trumrytmen i The World, signerad nytillskottet Oscar Leander (ex Deathstars), som gör att det känns som att det pågår ett diskret trumsolo mitt i alltihop..
Oh, ja just det; Anna von Hausswolff låter sina känslospröt (läs fingrar) förgylla anrättningen. Ett mycket smakfullt gästspel och inte det minsta överraskande från de värmländska esteterna.

De stigar som Tribulation tar är fortsatt högintressanta att följa och får inte missas av seriösa musikälskare. Mörkermetal eller inte.

Magnus Bergström

25

01 2018

Modern tidlös hårdrock

ghost

Ghost ”Ceremony And Devotion” (Reactor Recordings/Universal)

För en liveskiva är det förstås a och o med den rätta livekänslan. Och visst känns den men är inte hundraprocentig; det hade inte varit fel med lite mer klös i gitarrljudet och en bas som fick pumpa på lite rejälare. På något sätt känns det ändå som att man är på plats i publikhavet och det är förstås den allra viktigaste funktionen som en liveskiva ska fylla. Med andra ord bra jobbat av producenten Tom Dalgety

Låtlistan är minst sagt klockren; snacka om rena rama hitssamlingen. Men… Det finns ett STORT men… If You Have Ghosts (Roky Erikson) gör sig fenomenalt bra Ghostifierad, så saknaden (upphovsrättsfråga?) efter densamma är stor.

Att räkna upp de bästa låtarna låter sig inte göras för det handlar rakt över om 17 fina exempel på moderna tolkningar av tidlös hårdrock, med ständiga blinkningar till giganterna inom denna breda musikstil.

Papa Emeritus Zero har en tillgjort teatralisk engelsk brytning, ofta med extra rullande r, och det fungerar överraskande bra även på skiva. Men så är hans mellansnack också minst sagt underhållande, med en lagom mix av fräckhet och ironi. Det rullande r:et förekommer också här och där i låtarna, när Papa tar ton och det bidrar till att hans sångstil fortsätter att vara unik i hårdrocksvärlden. Tycka om eller inte tycka om, det är frågan, för att vara likgiltig är det få om ens någon som är.

Ceremony And Devotion är ett minst sagt vettigt livedokument, som kommer i helt rätt skede av karriären. Ja faktiskt lite i stil med Kiss Alive! (1975) men kommer rimligtvis inte att komma i närheten av de sminkade veteranernas klassiker. Oavsett hur eftervärlden kommer att se på denna nykomling till livedubbel, så gör den sig ypperligt i samlingen men är alltså inget direkt måste.

Magnus Bergström

24

01 2018