nyaskivor.se

Raven ”Metal City” (Steamhammer/Border)

Om du tillhör dem som tror att Raven är ett ett gammalt NWOBHM-band utan någon större relevans kan du omedelbart sluta kalla dig hårdrockare, för du har uppenbarligen noll koll. Raven har influerat hela thrashgenren och turnerade 1983 i USA med slynglarna i Metallica som förband. När andra jämnåriga band har lagt av eller tagit timeout med påföljande återförening har Raven sedan starten 1974 kompromisslöst ångat på rakt fram oavsett åt vilket håll trendvindarna har blåst, och med fjortonde studioplattan Metal City visar de att de nästan 40 år efter debuten Rock until you Drop (1981) fortfarande är relevanta och rockar röven av såväl trötta och gubbtråkiga band som Iron Maiden som de flesta betydligt yngre band.

Raven kretsar kring bröderna Gallagher, John (bas och sång) och Mark (gitarr), som vid sin sida sedan 1987 haft trummisen Joe Hasselvander. Bröderna tvingades dock 2016 genomföra en personalförändring när Hasselvander slutade av hälsoskäl. Metal City är därmed debut för nya trummisen Mike Heller, och vilken debut han gör. All min respekt för Hasselvander till trots så har Heller varit en riktig vitamininjektion för bandet.

De båda föregående skivorna, Walk through Fire (2009) och ExtermiNation (2015), var stabila alster, men här tajtar Raven till det. Tio låtar, knappt 40 minuter och inte en sekunds utfyllnad. Sällan har ett band så långt in i karriären låtit så piggt. Det här är inte bara Ravens bästa skiva på senare år, det här kan vara den bästa skiva de gjort över huvud taget om man ser till helheten med låtar, produktion, musikalitet etc. Att Michael Wagener dessutom är tillbaka som producent är definitivt ingen nackdel eftersom han ligger bakom några av bandets ljudmässigt bästa skivor.

Öppningslåten The Power är en ösig käftsmäll och efterföljande Top of the Mountain är old-school-Raven med en allsångsvänlig refräng. Human Race drivs framåt i ett frenetiskt tempo tack vare Mike Hellers trumspel och titellåten Metal City som är mer midtempo kommer som en andningspaus innan självbiografiska (”All for one and one for all / the battle rages on forever / hear the call”) Battlescared levererar lite mer klassisk Raven. Cybertron fortsätter i samma anda medan Motorheadin’ andas, just det, Motörhead med sina Overkilltrummor och sitt Fast Eddie-riff i refrängen.  Den lite lättsammare Not so Easy och snärtiga Break leder fram till den i sammanhanget episka avslutningen med tunga When Worlds Collide som med sina sex minuter och 15 sekunder sticker ut på en skiva där de flesta låtar klockar in på mellan tre och fyra minuter.

Det som genomgående slår mig efter några genomlyssningar, förutom den höga kvaliteten på låtarna och produktionen, är vilken underskattad basist John Gallagher är, men också hur välbevarad hans röst och röstomfång är i en tid när många av hans samtida kollegor är skuggor av sina forna jag. Att Mark Gallagher dessutom är en obesjungen gitarrhjälte visar att (musik)världen är långt ifrån rättvis.

Kort och gott är det här en helgjuten heavy metal-skiva som dessutom har potential att växa med antalet genomlyssningar. För mig är en självklar kandidat till årets tio-i-topp-lista och om man älskar heavy metal är den ett givet köp. För andra band är den ett facit. Se och lär!

Jonas Andersson

By Lightning ”Streetlights” (By Lightning)

Värmländska By Lightning från Arvika har tidigare gjort avtryck som fjnt liveband under några år, men nu finns även debutalbumet ”Streetlights” tillgängligt. Och det behöver inte heller skämmas för sig. Minst sagt.

Det här är välproducerad, välskriven och välspelad classic rock av bästa snitt med rötterna i 70- och 80-talsrock och hårdrock. Man hör ekon och tongångar från alla möjliga band som man växt upp med och gillar.

Samtidigt har By Lightning en organisk och raspig edgy stil och känsla som ter sig egen. Och är av en kvalitet som helt klart står sig mycket väl i jämförelse med andra skickliga band från Arvika som gjort sig omtalade på bredare front på senare år – som t.ex. Enforcer och Tribulation.

”Streetlights” är en platta som är väl värd att spridas även utanför Värmlands gränser – ja också utanför Sveriges, för den delen! Och albumet passar ypperligt i bilstereon, kan intygas.

Det här är helt enkelt värmländsk classic rock i internationell klass.

Lyssna på: ”Everybody loves you when you’re dead”, ”Harry Bang”.

Henric Ahlgren

Napalm Death ”Throes of Joy in the Jaws of Defeatism” (Century Media/Sony)

Få band kan med samma självklarhet som Napalm Death hävda sin rätt inte bara som band utan också som institution. Lika få band kan säkert utan att en enda originalmedlem finns kvar i sättningen ändå producera relevant och nyskapande musik. Lägg därtill att de inom en på ytan smal genre spottar ur sig låtar med en enorm bredd utan att någonsin tappa sig själva. Det är rutin och professionalitet.

Just variationen är det som slår mig. För även om de båda föregångarna Utilitarian (2012) och Apex Predator – Easy Meat (2015) är två riktigt starka skivor måste jag säga att Throes in the Jaws of Defeatism känns mer varierad och mer lättillgänglig, vilket i Napalm Deaths fall må kännas som en självmotsägelse, men så är det. Just det visar varför de är inte bara är grundare av en genre utan också ledare och föregångare 33 år efter debutalbumet Scum (1987).

Låtmässigt så är titellåten och öppningslåten Fuck the Factoid det som de flesta av oss nog förknippar med grindcore: besinningslöst ös och blastbeats, men Napalm Death visar det de själva alltid har hävdat, att grindcore i deras värld är så mycket mer än att spela så snabbt som möjligt. Här finns black metal-känsla i Joie de ne pas Vivre, och sludge, ja snudd på stonervibbar, i Invigorating Clutch. I crustpunkiga Zero Gravitas Chamber tycker jag mig höra genrekollegorna Terorrizer, Amoral är ren och skär Joy Division, A Bellyful of Salt and Spleen skulle kunna vara signerad Nick Cave, eller varför inte Swans, i ett annat universum och nog är det väl ett förvridet rockriffande jag hör i Acting in Gouged Faith.

Throes in the Jaws of Defeatism förgylls också av sångaren Mark ”Barney” Greenways socialt medvetna och engagerade texter. Inget menlöst dravel, utan ord som träffar rätt varje gång. Han är en man som har något viktigt att säga och som inte tvekar att använda den kanal han har till sitt förfogande. Dessutom visar han genom bredden på sånginsatserna att han är en av extremmetallens mest underskattade vokalister.

En del inskränkta individer kommer säkert att gnälla över att inte få fler supersnabba låtar och mer blastbeats, men det här är Napalm Death som frossar i sina breda influenser. Kanske kan det förklaras av att basisten Shane Embury stått för huvdelen av musiken nu när Mitch Harris av personliga skäl trappat ned sitt engagemang i bandet. Embury är inte den som låtit sig begränsas av genregränser i sitt musikaliska liv och det lyser igenom här. Det som i fel händer skulle ha kunnat bli ett klavertramp i den rätt snäva extremmetalvärlden blir i Emburys och Napalm Deaths händer ett fullkomligt guldkorn; en av årets såväl som bandets starkaste skivor.

Jonas Andersson

Ace Frehley ”Origins Vol. 2” (eOne/Border)

Ace Frehley (ex-Kiss) har aldrig varit någon gitarrhjälte sett till låtskrivar- och spelskicklighet. Styrkan har varit blixtrande solon som låter improviserade där och då. Han har dessutom en oefterhärmlig förmåga att låta påverkad när han sjunger och ändå få det att låta rätt.

Uppföljaren till Origins Vol. 1 är förutom att det åter igen rör sig om en coverskiva lika sparsmakat producerad som föregångaren. Men glädjande nog finns där en organisk känsla och eftersom merparten av låtarna härstammar från en tid då ljudidealet var annat än idag funkar det trots allt riktigt bra.

Sinnet för humor är intakt och det skojas lite när smeknamnen Curly och Space Ace kläms in i låttexterna. Och jag skulle tro att Ace avlossade ett av sina välkända kackelskratt när han kom på att han kunde sjunga Space Ace Truckin’.

Never In My Life (Mountain), Space Truckin’ (Deep Purple) och Politician (Cream) är tre skott i krysset som sitter som gjutna och med lite fantasi skulle ha kunnat skrivas av Ace.
I’m Down (med John 5) och Jumpin’ Jack Flash (med Lita Ford) gör att intresset svalnar, trots bra insatser av gästartisterna. Det blir för mycket rock and roll istället för hårdrock. Eller är det kanske bara en generationsfråga?
Att vi får en tolkning av The Kinks dunderhit Lola är i och för sig lite kul, men å andra sidan är det inte vad Ace gör bäst. Känslan av ett coverband på en nedgången pub är påtaglig.
Manic Depression (Jimi Henrix) får lite extra stuns med hjälp av Bruce Kulicks sologitarrgästspel och som bonus får Ace till sin bästa sånginsats den här gången.
Den ”obligatoriska” Kiss-låten är tyvärr She. Även om den har en stark koppling till åren då New York-bandet kämpade för att ta sig någonstans är den inte per automatik bra. Ett roligare val hade varit en låt som spelats in av Kiss utan hans medverkan, som Rock And Roll Hell på Origins Vol. 1.
Eller varför inte göra ett återbesök bland de många 80- och 90-talsdemolåtar som det aldrig har blivit något av och välja ut de bästa. Och kanske kombinera med de tre-fyra bästa låtarna på mesigt producerade Second Sighting (1988), som är den Ace-skiva som åldrats sämst både ljud- och låtmässigt.

Nu låter det kanske som att jag gnäller, men alltså… Ace har en ”historisk ryggsäck” att bära på och det är lätt att minnas vad han har varit kapabel till – och kanske fortfarande är med rätt hjälp från omgivningen?
Ace har sagt att det var enkelt att göra den här andra skivan i och med att han efter den första fått in en rutin på att kontakta vänner för gästspel, att välja ut låtar och så vidare. Det är där vi hittar ett nyckelord när det handlar om Ace: enkelt. Något av hans signum är ju att ta dagen som den kommer och lunka på och då tycker han förstås att det passar bra att göra coverskivor.
Vi har fått höra att det kan bli aktuellt med en tredje coverskiva ”om skivbolaget vill” så vi kan nog räkna med det.

Det finns några bra coverskivor där ute och en hel del mindre bra. Origins Vol. 2 är helt okej men är inget som höjer pulsen och den lär inte snurra så ofta på skivtallriken, speciellt inte från början till slut.
Nu är det bara att se fram emot nästa ”riktiga” Ace-skiva!

Magnus Bergström

Manticora ”To Live To Kill To Live” (ViciSolum Productions/Sound Pollution)

Snacka om extra allt! Redan efter sisådär fem minuters lyssning har danskarna gläntat på alla möjliga dörrar i hårdrocksarkivet. Det i sig är inget nytt på denna, bandets nionde alster – det är helt enkelt så de gör och mer eller mindre har gjort sedan starten.
Fokus ligger som vanligt på thrash metal med power metal-inslag. Ja och så Lars F Larsens sång som måste höras för den går bara att beskriva med ett ord; originell.

To Kill To Live To Kill (2018) var första delen av två i en ambitiös och mycket blodig konceptberättelse, som även getts ut som bok, och nu är alltså den andra och avslutande delen här.

Klart bästa låten är Slaughter In The Dessert Room, med sång i bästa King Diamond-stil, störtsköna gitarrmelodislingor och tekniskt trumspel som får tankarna att vandra till Darkane (enligt mig underskattade).
Förståndigt nog petas några ”andningshål” in, som exempelvis instrumentala balladen Stalin Strikes. Ett mycket välkommet drag för dynamikens skull.

Liksom på föregångaren är det största och egentligen enda minuset att det finns en uppenbar brist på refränger som fastnar. Men frågan är förstås vem eller vilka som över huvud taget skulle klara av att sjunga med…

Jag ler vid tanken på att vi som fastnat i Manticoras snillrika musiknät, utan hänsyn till rådande trender, varken kan eller vill ta oss ut. På utsidan står de som inte fattar ett skvatt och aldrig kommer att ansöka om medlemskap i denna ”hemliga klubb”. He he…

Magnus Bergström

Metallica ”S&M 2” (Blackened)

Metallica har varit i ropet på sistone, då de arrangerat en drive in-konsert som ett nytt sätt att uppleva livemusik. Ett vettigt alternativ när världen ser ut som den gör, men det kan aldrig ersätta den personliga konsertupplevelsen.

För 21 år sedan skakade eller åtminstone rörde Bay Area-veteranerna om i hårdrocksgrytan. Då var det inte lika vanligt som idag med samarbeten över genregränser.

Nu är ”uppföljaren” här och en del är sig likt (spelstaden, symfoniorkestern, några låtar) medan annat är nytt (konsertarenan, dirigenten, några låtar).

Inget ont om originalet men uppföljaren är klart vassare. Inte bara har låtarna klätts i en mer passande symfonisk skrud än senast; låtvalet är överlag klart mer dynamiskt.

Å andra sidan hade öronen klarat sig bra utan Wherever I May Roam och Enter Sandman. Just det faktum att inte mindre än elva låtar får vara med även denna gång känns idéfattigt.

Det är ändå No Leaf Clover, en av just dessa, som lyser allra starkast.

Genomgående är det de lugnare låtarna som är de absoluta höjdpunkterna: The Day That Never Comes (en sentida klassiker), The Unforgiven III (gåshudsframkallande sång av James enbart uppbackad av San Francisco Symphony Orchestra) och All Within My Hands (solklart bevis på att St. Anger har sina stunder).

Livekänslan är nära nog perfekt fångad med ett klart och tydligt ljud, utan att vara för kliniskt perfekt.

S&M 2 är givetvis ett måste i Metallica-samlingen!

Magnus Bergström

Blues Pills ”Holy Moly!” (Nuclear Blast)

   Släpps 21 augusti

Vad är det som låter som att Janis Joplin, Led Zeppelin, Aretha Franklin, Cream och en gnutta The Doors körts i en musikmixer? Svaret är givetvis Holy Moly!

Blues Pills hämtar mycket inspiration från 1970-talet men har tillfört egna kryddor, utan att bry sig om vad andra tycker, och fått till en varm ljudbild med en egen identitet.

Produktionen går i jämställdhetens tecken; alla i bandet hörs precis lika mycket eller aningens mer när det är läge för det. Det kallar jag en bra kombination av erfarenhet och skicklighet. Nutidsplågan med en komprimerad ljudbild är som bortblåst! Här är det organiskt och luftigt.

Redan från starten 2011 har innehållsdeklarationen varit tung rock med inslag av blues och psykedelisk rock samt stark sång – och en hel del annat. Bredd är nyckelordet.

Det har blivit några medlemsbyten genom åren men de har tuffat vidare på sitt spår; något som denna tredje fullängdare visar med eftertryck.

Holy Moly! är helt enkelt Blues Pills och efter ett gäng genomlyssningar är trycket på repeatknappen givet och där har vi skillnaden mellan en okej skiva och en som prickat helt rätt.

Det börjar likna stordåd, banne mig.

Smått och gott om de elva låtarna:

Proud Woman angör tonen med ett ruggigt ösigt sväng och drivet i Elin Larssons in-your-face-sång går det inte att värja sig emot. Det är ingen tvekan om att hon brinner för textämnet. Som extra krydda bjuds det på lite gospel- och soulkänsla i denna optimala öppningslåt.

Low Road fortsätter på den inslagna vägen med intensitet i massor. Men tro inte att ös är allt som bjuds, nej då, och det är en av bandets stora styrkor. De har en förmåga att ge alla låtar utrymme genom ett välbalanserat upplägg och goda chanser till återhämtning i form av ballader.

Dreaming My Life Away är inte bara intressant uppbyggd – det är också den starkaste låten. Jag är mycket förtjust i att första versen i huvudsak består av Elins starka röst enbart ackompanjerad av Zack Andersons elgitarr. Bas och trummor får vara med och leka allt eftersom låten framskrider. Kristoffer Schanders lätt mullrande basgång är finfin och bakom trummorna verkar André Kvarnström ha ”the time of his life” med sköna fills åt alla håll och kanter.

California låter som en klassiker som varit med hur länge som helst och det är väl om något ett gott betyg till en nyskriven låt. Just här får vi också det bästa exemplet på spännvidden i Elins röst, som griper tag i lyssnaröronen och inte släpper taget.

Rhythm in the Blood har ett tunggungande sväng som sätter rejäl fart på höfter och fötter. Är den människa född som kan sitta stilla till detta? Tillåt mig att tvivla.

Dust är den typ av lakonisk ballad som Blues Pills skriver i sömnen och trots ett bra hantverk kan den inte mäta sig med övriga balladkamrater. Men det ska sägas att gitarrspelet glöder!

Kiss My Past har en förföriskt lockande inledande sångslinga och är bara ett av de vassa vapnen i en utmärkt låt. Och det verkar som att Elin har haft kul med sången; det låter inspirerat och varierat med en lekfull glimt i ögat.

Wish I’d Known är en balladdiamant och en perfekt sommarmyslåt att beröras av om och om igen. Jag måste åter igen nämna Elin vars riviga röst är en stor del av Blues Pills varumärke, men det ger mersmak när hon som här håller igen en aning. Variation är liksom grejen.

Bye Bye Birdie kickar på med skön fart och det är lätt att tänka sig en rusig publik som sjunger med i refrängen. Det oväntat tvära stoppet mitt i låten, i form av ett lugnt parti, gör slutfasen desto effektivare.

Mourning Dove är, som titeln antyder, ännu en ballad med en refräng med tryck i och ett coolt gitarrsolo som ger det där lilla extra i en låt som har en given plats bland skivans bästa.

Longest Lasting Friend smyger sig långsamt framåt och bäddar in lyssnaren i ett lugn och ger på något sätt en känsla av att vara i hamn. Med andra ord en fin avslutning och jag bara älskar Elins mjukt utdragna ”end” allra sist.

Magnus Bergström

Thundermother ”Heat Wave” (AFM/Sound Pollution)

Tänk dig ett AC/DC med mer bredd (läs variation) så har vi omedelbart avklarat den i fallet Thundermother ”obligatoriska” jämförelsen med hårdrocksgiganterna från Australien.

Därmed är det dags att gå vidare och istället konstatera att den här typen av välskriven adrenalinfylld hårdrock med partykänsla alltid kommer att fungera.

Få gör det dessutom lika bra som Emlee Johansson (trummor), Majsan Lindberg (bas), Filippa Nässil (gitarr) och Guernica Mancini (sång). Fyra skivor in i karriären är bandet etablerade och har en given plats på vilken festival som helst världen över.

Sisådär hälften av låtarna är huvudet högre än det övriga sällskapet:

Dog From Hell, Back In ’76, Heat Wave (undertecknads personliga favorit), Sleep, Driving In Style och Somebody Love Me.

Nutidens ovana med många låtar per skiva är dessvärre något som även Thundermother har fallit offer för. Två-tre låtar färre och allt hade varit frid och fröjd.

Det måste plussas rejält för den genomtänkta låtordningen. Efter en handfull en-spark-i-arslet-låtar får vi balladen Sleep som ger en skön avslappnad känsla, innan det brakar loss igen.

I just denna låt får vi också det kanske bästa exemplet på Guernica Mancinis röstresurser – snacka om imponerande!

Omslaget är stilrent och kaxigt på samma gång och är gissningsvis tänkt som en passning till 70-talet då band som Kiss framställdes som larger than life.

Avslutningsvis går det inte att blunda för det faktum att självaste Gene Simmons bör vara imponerad av det – mitt under rådande pandemi – ursmarta draget med en annorlunda uppbyggd miniturné. Något som rimligtvis gett finfin extra uppmärksamhet och ett pr-värde som inte går att mäta i kronor.

Bra jobbat Thundermother!

Magnus Bergström

Orange Goblin ”Rough & Ready, Live & Loud” (Self-released) ‎

Mitt inne i storstaden London finns en uråldrig stadsdel med en liten bosättning av naturväsen. Det är hårdföra och  håriga varelser som inte kan tänka sig något annat än att ta motorcykeln ut till skogen. De kan banka skiten ur vem som helst och ingen gör det bättre. De står på tårna, skriker ut sin avsky, lyser med brandgult sken och rockar in i helsike fett.

Det kultförklarade 25års-jubilerande brittiska stoner metal bandet Orange Goblin biter ihop och ser ingen anledning till besvikelse över publikfria konserter. De tar istället tillfället i akt och skeppar ut en liveskiva direkt till lyssnarens hemvist. De bästa bitarna från en valsad metalkaka serveras på en glödgande silverbricka.

Den felande länken mellan Motörhead och Black Sabbath tycks vara funnen när Sons Of Salem tar staden i besittning. En aggressiv, unik och saklig redogörelse i konsten att knäcka ett ben eller två. The Devils Whip manar på i samma anda och piskrappet ger lite rosor på kinderna, men framförallt rysningar och en rodnad längs ryggslutet.

När Joe Hoare trampar på wah-wah pedalen i Sarumans Wish passerar hela sagan om ringen-trilogin i revy och alla demoner släpps loss på ett och samma bräde. Ett alldeles utsökt stycke där Draculas blodbesudlade tänder får ett bitande fäste.

Tryckvågen som orsakas när The Wolf Bites Back och The Filthy And The Few släpps loss i full frihet skakar om fundamentet, lossar någon golvplanka, dukar av ett och annat bord och får grannarna att banka i väggen om den fortfarande står kvar.

När ljuset släcks ner och dammet har lagt sig dånar fortfarande Time Travelling Blues i hörselgångarna. Ben Wards mäktiga domedagsröst har lyckats med att få blodet att rusa i ådrorna. Det var grundtanken med konceptet och det blev uppfyllt med råge.

Rough & Ready, Loud & Live levererar en veritabel fest av ondskefulla riff och långsamt vaggande vibbar. På det hela taget ett perfekt soundtrack för mörka och svårmodiga dagar. Stormande, kallhamrat, högljutt och vildsint i sin karaktär. Desperata tider kräver desperat rock n’ roll.

Thomas Claesson

Deep Purple ”Whoosh!” (Ear Music/Playground)

   Släpps 7 augusti

Deep Purple startade 1968 och tillsammans med Black Sabbath och Led Zeppelin lade de grunden till hårdrocksgenren.
Det är en ynnest att de 21 skivor in i karriären fortfarande skapar relevant musik.
För tredje skivan i rad är det Bob Ezrin (Alice Cooper, Kiss och många fler) som rattat ljudet och bandets kreativa sida blommar helt klart ut under hans överinseende.
Felsökande nättroll kommer säkert att anmärka på att Ian Gillan inte fixar glasspräckartoner från förr, men betydligt fler kommer att uppskatta att rösten mognat som valfri lagringsbar dryck.
Låtar, texter och framförande är i absolut toppklass rakt igenom. Utöver Don Aireys klaviaturkonster slår jag ett extra slag (!) för Ian Paice vars trumspel är piggare än på länge.

Här följer några ”betraktelser” över sisådär två tredjedelar av låtarna:
Throw My Bones kan knappast kallas en fartfylld öppningslåt, men det kompenseras med en refräng som är lysande i all sin enkelhet. Kort sagt ett fint exempel på låtskrivande av högsta klass.
Drop The Weapon går lite i samma stil men är snäppet vassare tack vare lite mer sväng (det går inte att låta bli att stampa takten) och en klockren förrefräng. Don Airey och Steve Morses flinka fingrar på klaviatur respektive sex strängar är kronan på verket.
Nothing At All är ganska stillsam med en refräng som är hur fin som helst (något som är genomgående på hela skivan). Och än en gång är Don i farten med solouppvisningar; bland annat i en trollbindande duell mellan honom och Steve och just då vill jag att låten ska fortsätta i evighet.
No Need To Shout har en text som är hur rolig som helst! Lyssna bara strax före treminutersstrecket – en så fyndig textrad utlöser för min del ett gapflabb modell större. Som låt betraktat är den ändå en av de som är minst bra på skivan, även om den är klart godkänd.
Step By Step är en förhållandevis stillsam historia som är uppbyggd på ett snillrikt sätt. Som lyssnare är det bara att luta sig tillbaka och njuta (gärna med hörlurar på).
What The What är den enda låt som jag inte får någon som helst känsla för. Det blir lite för mycket boogie woogie rock and roll för min smak.
The Power Of The Moon är ett aningens progressivt stycke, med inlevelsefull sång av Ian. Och hammondsolot lär få Jon Lord att le uppe i himlen. Örongodis!
And The Address fanns med redan på skivdebuten och är fortfarande ett finfint exempel på en bra instrumental låt. Än en gång är det ”Don show” men han utmanas av en inspirerad Ian (givetvis med polisongerna i behåll) bakom trummorna.
Dancing In My Sleep stänger butiken på ett förtjänstfullt sätt. Svänget är förföriskt och det går bara inte att stå stilla, vilket är synnerligen passande med tanke på låttiteln.

Det jag har att anmärka på är att en eller ett par låtar hade kunnat bantats bort och förslagsvis använts som bonusspår. Det finns alltid en risk för ”lyssnarutmattning” när låtantalet överstiger tio.

Sammanfattningsvis är Whoosh är ett mångsidigt styrkebesked av ett Deep Purple som åldrats med värdighet och i allra högsta grad är med i matchen.

Magnus Bergström