Archive for the ‘Hårdrock’Category

Dåtid och nutid ger oss årets partysoundtrack

Electric Boys ”Grand Explosivos” (Mighty Music)

Beröringspunkterna med tidigare skivor som Funk-O-Metal Carpet Ride (1990) och The Ghost Ward Diaries (2018) förekommer mer eller mindre rikligt. Notera antalet år mellan nämnda skivor och du förstår att det låter både som dåtid och nutid på en och samma gång.

Lika framträdande är spår av The Hellcopters när de inte slamrar på för fullt samt väl valda delar ur Hanoi Rocks-manualen samt även Thin Lizzys mer radiovänliga stunder.

Mest av allt låter det dock Electric Boys. Deras stil må bestå av influenser från höger och vänster men landar i något högst eget och så är Conny Blooms ”knarriga” röst en omedelbar igenkänningsfaktor.

When Life Treats You Funky är en kul öppningslåt med bra drag under galoscherna och en minst sagt underhållande text.

I’ve Got A Feelin’ låter i mina öron väldigt mycket The Hellacopters och är en riktig läckerbit till låt och sann låtskrivarkonst.

And The Band Played On (Part 1) gungar på fint och fungerar som en innehållsdeklaration i och med att den är sååååå Electric Boys. Missed Her By A Minute är ”syskon” till ovan nämnda I’ve Got A Feelin’ och är minst lika stark. Dessutom adderas extra krydda i form av störtskönt pianolir. Trots uppförstorat målfoto går det inte att sära på de två när pokalen för skivans bästa låt ska delas ut.

Learjet är ett finfint exempel på att det genomgående är den rika förekomsten av förföriska gitarrslingor och ett trumpel med inte bara en utan flera rävar bakom öronen (läs uppfinningsrikt) som bär upp Grand Explosivos.

Cozmic Jagger har inte bara en cool text; Conny Blooms stämband gör sin bästa insats på skivan. Jag erkänner att jag emellanåt har lite svårt för hans ”knarriga” röst men här passar den verkligen klockrent.

Årets partysoundtrack? Svar: ja. Come on katten, det svänger ju!

Magnus Bergström

15

09 2023

70-talshårdrock med sylvassa låttexter

Alice Cooper ”Road” (Ear music/Playground)

betyg 3

Sällan har jag hört/läst så många skilda åsikter om ett nytt skivsläpp. Det handlar om ”tröttsamt och platta låttexter” eller ”bland hans absolut bästa” men inget mitt emellan. Tills nu…

I’m Alice är som i stort sett allt på Road musikaliskt (tidigt 70-tal) och textmässigt (glimten i ögat) i gammal god Alice Cooper-stil och då menar jag originalbandet. Passningen till Elected i slutet är smaskens.

All Over The World har både blås och Ukraina i texten och jag smälter direkt.

Modernare och tuffa tongångar får vi i Dead Don’t Dance som drar åt industrihållet, en stil som Alice provat på tidigare, och blir ett välkommet stilbrott i 70-talsfrossandet.

Go Away har ett gitarrsolo som fullkomligt glöder och det kombinerat med rejält sväng i trumspelet gör att den växer för varje lyssning. Och lyssna bara på texten som får det att rycka i mungipan mer än en gång.

Road Rats Forever får en ny chans. Den såg dagens ljus 1977, utan tillägget Forever, och är givetvis klockren i skivans turnétema.

Alice och ballader hänger ihop sedan begynnelsen och Baby Please Don’t Go bär ett släktskap med lysande och sorgligt underskattade Might As Well Be On Mars (Hey Stoopid 1991). Den nyfödda skapelsen är inte riktigt i samma klass men skäms inte heller för sig.

En låt som kunde ha strukits helt är Rules Of The Road för den är bara rätt och slätt tjatig. Detsamma gäller den ganska poänglösa The Who-covern Magic Bus, men det ska dock sägas att sistnämnda får lite upprättelse när ett kort trumsolo brakar loss i slutet och bryter mönstret.

Det skrivs inte musikhistoria med Road men lägstanivån är hyfsat hög och Alices låttextpenna är sylvass. Två komponenter som gör Road till en bra skiva, varken mer eller mindre.

Magnus Bergström

08

09 2023

Altmeisters ser rött

Primal Fear ”Code Red” (Atomic Fire/Warner)

Än en gång baxar radarparet Ralf Scheppers (sång) och Mat Sinner (bas, sång) ut en skiva med Primal Fear vars omslag som så många gånger förr pryds av den ständigt vakande örnen. Det som en gång i tiden började i smidesverkstaden i Esslingen am Neckar (strax sydost om Stuttgart) är nu fullständigt utvecklad till en materia av rödglödgad power metal.

Att kasta ett getöga mot Tyskland när det gäller att hitta förstklassiga metalband är ingen dålig idé. Det går att spana långt och tänka länge. Från de pyrobesatta verkstadsjobbarna Rammstein till Tysklands svar på Iron Maiden – de stilbildande Helloween. Från de hårdföra piraterna Running Wild till andebesvärjarna Powerwolf. Från vakterna av det germanska kungariket av stål Accept till den förlängda läderarmen och urfadern själv U.D.O. Från de alltid lika strålande Gamma Ray till den oheliga alliansen Primal Fear som nu tar tillfället i akt och slår näven i bordet.

Another Hero som vi alla väntar på tar direkt kommandot. Är det frälsaren som skall visa vägen och hitta tillbaks till förnuftet? Nja, det oförutsägbara tangentbordet leder i alla fall så småningom in på idogt arbete med dallrande stålsträngar någonstans på den högre skalan i mitt-tempots rike. Det intensiva forumet leder knappast till en förändring av världsordningen även om refrängen biter sig fast förtjänstfullt.

De medryckande riffen som leder in till Deep In The Night är svåra att värja sig mot eftersom det skapas ett vakuum fyllt av dunkla fasor. I grund och botten en smärtande hymn där mardrömmen blir till verklighet när alla lögner och synder kommer upp till ytan och kärleken går hopplöst förlorad. Igenkänningsfaktorn med liknande låtar plockade lite här o var är stor

Att inleda ett episkt stycke med akustiska gitarrer är ett tillvägagångssätt som ingjuter förtroende. När det dessutom mynnar ut i en kampsång med trippla elgitarrer i rotation så finns det ingen hejd på jubelropen. Det står klart att kriterierna är uppfyllda i beaktansvärda Their Gods Have Failed som med lätthet vrider sig över 7-minutersintervallet.

Röstmässigt låter Sheepers som att han rättfärdigar sina 58 år, men å andra sidan lät han som en 58-åring redan när han var 33 år så ingen skillnad där. I Steelmelter tar han i ända från tårna och skrämmer slag på alla sina landsmän i förbundslandet Hessen precis som om hans liv hängde på det. Kanske just därför griper de hänförande takterna tag i nacken på lyssnaren utan att släppa taget.

Efter över 25 år i gemenskapen visar Primal Fear att de fortfarande har mycket luft under vingarna. För det mesta utnyttjar de termodynamiken och fångar in uppvindarna till höga höjder, men ibland finns det frågetecken då några spår – som t.ex. den övertydliga Play A Song – känns vingklippta vilket troligtvis beror på att det är för mycket turbulens i omlopp.

Thomas Claesson

07

09 2023

Tysk heavy metal med extra sting från U.D.O.-fabriken

U.D.O. ”Touchdown” (Atomic Fire Records)

Liksom musiken går jag rakt på sak och beskriver en stor del av låtarna som levererats från U.D.O.-fabriken denna gång. För vem behöver bakgrundsinfo om Udo Dirkschneider och hans manskap? Nej, exakt, jag ser inga händer uppe så here we go.

Det blir inte mer U.D.O. än Isolation Man som sparkar igång heavy metal-festen med plattan i mattan. Men handen på hjärtat är det – med undantag för det instrumentala partiet innan gitarrsolot – en typ av skivöppnare vi hört på alla tidigare U.D.O.-skivor. Med andra ord en bra låt men långt ifrån en kioskvältare.

Fight For The Right ger oss visdomsord i form av att tro på det goda för att det goda alltid vinner och Udo ska vi förstås lyssna på. Skivans bästa gitarrsolo glänser med finfina klassiska inslag i stil med vad som hörts i en och annan Accept-låt och det är välförtjänt att sexsträngsgodiset får en rejäl bit av speltiden att breda ut sig på.

Herr Dirkschneider fortsätter att komma med goda råd i Forever Free som handlar om att tro på sig själv och leva livet fullt ut på det sätt som passar var och en bäst. Låter det självklart? Ja förvisso men en och annan kan nog behöva en påminnelse om att det är du själv och inte någon annan som har nyckeln till ditt liv.

En textrad som ”acting like a fool don’t make you cool” balanserar på gränsen till det banala men eftersom Punchline stånkar på i tyskt marschtempo hamnar den på rätt sida av kvalitetsstrecket.

Sad Sad Man’s Show har ett för genren ovanligt lekfullt trumspel och det är tydligare än någonsin att Sven Dirkschneider vet vad han pysslar med och låten är hans show.

The Betrayer är ett litet guldkorn med en fantasifull sånginsats av Udo som kryddar sin fina insats med en ovanligt demonisk röst vilket passar den lite mörkare låtstilen. Refrängen är ”U.D.O. goes modern metal” utan att gå i upptrampade fotspår; de hittar istället på en egen metalknorr med sting. Det skulle verkligen vara intressant att höra en hel skiva med den här typen av låtar. Dirkschneider junior är åter igen på hugget och det är far och sons insatser som ger låten det lilla extra. Mersmakande!

En av de bästa U.D.O.-låtar jag hört på senare år är Heroes Of Freedom och den största orsaken till det är skivans bästa refräng som är oemotståndlig.

God tvåa i ”refrängmatchen” kommer Living In Hell men dess vinnande recept är ändå kombinationen av tuggande riff och melodiösa gitarrslingor. Gitarrsolot är grädden på moset i en mycket välskriven låt.

Tretton låtar kan tyckas vara ett par för mycket och jag är böjd att hålla med om det. Men… För de som tycker att det blir för mycket av ”det gamla vanliga” vill jag tipsa om att det är en god idé att lyssna till den allra sista tonen klingat ut. Varför? Jo i mina öron är det nämligen för ovanlighetens skull skivans andra halva som är klart starkast.

Vi har inte att göra med en karriärtopp och det kan knappast någon räkna med vid det här laget. Hur som helst att bjuds det på roliga idéer och bra refränger i en handfull låtar och just där och då rör det sig banne mig om det piggaste U.D.O. har fått till på många år.

Vad vi som lyssnar och skriver om Touchdown än tycker är en sak lika glasklar som alltid; fortsättning följer så länge Udo får fram ljud ur metalstrupen.

Magnus Bergström

05

09 2023

På rätt plats vid rätt tillfälle

The Dust Coda ”Loco Paradise” (Earache/Sound Pollution)

Ett decennium in i karriären tillhandahåller det Londonbaserade bandet The Dust Coda sitt tredje album. Med påverkan från fasta hörnpelare av klassisk rock vänder och vrider de på idén om rock n’ roll så att deras egen identitet utformas. Omständigheterna känns lösa och lediga med en trygghet som ger en omedelbar känsla av att de trivs med tillvaron.

Bandets höga arbetsmoral är imponerande. De gångna tio åren har kantats av turnéer där de genom support till andra band har fått visa upp sina kvaliteter inför publik och därmed byggt upp både sitt eget varumärke och rykte. Det har lett till att de har blivit ett etablerat namn med en musikstil som spänner hela vägen från överrumplande hårdrock till mjuka akustiska inslag.

När Road To Hell kickstartar albumet finns det ingen återvändo. Den brådskande intensiteten tar kommandot och håller spänningen i ett järngrepp. Falska profeter och ledare förkastas i denna briljanta version av kraftfull hårdrock. Den rättfärdiga ilskan är övertygande och den blixtrande närvaron är påfallande autentisk.

Grundaren/sångaren/gitarristen John Drake ursprungligen från Melbourne valde på ett tidigt stadium att flytta till det musikaliska epicentret i London. Att säga att hans vokala talang är till belåtenhet är en stor underdrift för förmågan att med största lätthet fånga in hjärtskärande sårbarhet och morrande attityd i en och samma låt är magisk. Love Sick med Led Zep-vibbar sätter statusen.

Call Out The Dogs är med ens klar för premier league. Tydligare än så här kan inte budskapet bli. Det medryckande temat besitter alla tänkbara önskemål. Agitationen och frustrationen kommer fram i gitarrerna. Allt du behöver veta kommer fram i texten. En total upplevelse med högsta prioritet.

Gitarristen Adam Mackie var bara barnet när hans entusiasm för musik startade. Han fastnade redan som sjuåring för Eric Claptons Journeyman (1989) och den första elgitarren fick han som fjortonåring och sedan dess har han aldrig vänt sig om. Free All The Dancers visar om inte annat på hans fingerfärdigheten där inledningen får associationer till Slash för att sedan ge en godbit till lyssnarna genom att tona ut i en variant av Layla.

Guns N’ Roses-influenserna finns också lagrade helt öppet och den avslutande It Won’t Be Long är ett belägg för detta så gott som något. Dess inlindande refräng förvandlas till ett nynnande motiv som hypnotiskt upprepas och driver iväg i ett tjusigt ljudlandskap. Ett innerligt avsked som med sin ljuva harmoni platsar bra i ett galet paradis.  

Thomas Claesson

17

08 2023

Tjejerna kör sitt eget race

Girlschool ”WTFortyfive?” (Silver Lining/Warner)

Att skolan är stängd för sommarlov hindrar inte Girlschool från att släppa sitt 14:e studioalbum och dessutom fira 45-årsjubileum. Vart kan då pekpinnen landa den här gången? Blir det ris eller ros? Mina förväntningar var inte direkt skyhöga, men det visade sig att det pensionsgrundande tjejbandet från London hade mer att ge.

Albumet är fullpackat med deras varumärken som är kantad av grym och klatschig attityd. Dessutom är sammanknytningen med band såsom t.ex. Motörhead och Saxon uppenbar, men hjärtat och själen i deras egen övertygelse har genom åren alltid varit konsekvent och är fortfarande förhärskande till dags datum.

Uppropet med den repetitiva It Is What It Is ger ett lågt ingångsvärde för vem i hela världen behöver en sång med den irriterande parollen? Saker och ting förändras emellertid radikalt när Cold Dark Heart pumpar upp hjärtfrekvensen. Det häftiga trycket som genereras av rytmsektionen väcker uppmärksamhet och bandets uppstaplade ljudvägg är ett välkomnande åtagande att hantera för en headbanger.

Den ostoppbara frontkvinnan Kim McAuliffe (gitarr, sång) som har hängt med hela vägen räds inte för att tränga in i spöklika världar som Bump In The Night eller den om än inte mindre smittsamma Invisible Killer. Det får en inbiten hårdrockare som mig själv att övertygas om att det inte finns något pensiondatum för tung rock.

Referenser till klassiska rock- och metallåtar får fler nickningar än det går att hantera, så fastän gitarrvirtuosen Joe Stump är inbjuden till Are You Ready? så är resultatet det samma. Det etablerade soundet med den djupt rotade identiteten och det upproriska sinnet leder bara till en beroendeframkallande kvalitet som inte går att motstå.

Den förenklade slagdängan Party är övertygande på så sätt att det aldrig finns ett tråkigt ögonblick och att var ton har sin plats. Den busiga kaxigheten och det ljudtrogna uttrycket för otämjd glädje är en hyllning till sjuttiotalets glamrock både när det gäller musik och text. Det är också lätt att hänga med i de läderklädda brudarnas allsång även om jag hade föredragit dem klädda i respektfulla skoluniformer.

Born To Raise Hell förenar slutligen de hårdslående och tillika högljudda damerna med hela kavalleriet bestående av Biff Byford (glad som en speleman), Phil Campbell och Duff McKagan som unisont cementerar en dräpande Lemmy-hyllning. Om inte de nya låtarna har fått fäste ännu, så borde den här klassiska metal-hälsningen bli en väckarklocka som får alla bitarna att falla på plats.

Thomas Claesson

06

08 2023

Gitarrhjälte imponerar med allsång och mellodödsgodis

Nita Strauss ”The Call Of The Void” (Sumerian Records)

Vroooooooooom! Summer Storm och The Wolf You Feed rivstartar och det är omedelbart glasklart att The Call Of The Void inte är någon tillbakalutad historia.

Även om låtduon delar samma dna är det en viktig detalj som skiljer; den ena är instrumental och den andra är det inte. För till skillnad från den helt instrumentala solodebuten Controlled Chaos (2018) har Nita den här gången bjudit in gästsångare och det är inte vilka som helst.

The Wolf You Feed med Alissa White-Gluz (Arch Enemy) är knäckande bra i verserna och gitarrspelet är superläckert. Synd bara att rensångspartiet i refrängen ”bara” är bra och inte har det lilla extra för annars hade det här kunnat bli rena rama monsterlåten. Ta bara den oerhört läckra detaljen att ta ner tempot till nästan krypkasino innan det smakfulla gitarrsolot höjer tempot igen.

Från skivbolagets håll hoppas det säkert på att Digital Bullets med Chris Motionless ska få rejäl rotation på diverse radiostationer i USA och nog är det en klart vettig ”modern” hårdrockslåt. Textmässigt är den mycket stark när den tar upp hur lätt det är att i dagens digitala samhälle ”göra ner” någon eller något med bara några få knapptryck.

Mellodödsgodisbiten The Golden Trail med Anders Fridén (In Flames) i bästa form tar hem förstaplatsen i mina öron (jag säger bara breaket drygt halvvägs – gåshud) i tuff konkurrens med snärtiga allsångsdängan Victorious med Dorothy. Det krävdes uppförstorat målfoto innan det visade sig att gammal är äldst.

Tidigare nämnda käftsmällen till låt kallad The Wolf You Feed får nöja sig med att agera outsider.

Att det är hög klass på låtmaterialet och gästsånginsatserna bevisas av att Through the Noise med röststarka Lzzy Hale (Halestorm) och Winner Takes All med Nitas ”boss” Alice Cooper inte mäktar med att ta sig in på den övre halvan.

Kanske hade jag för stora förhoppningar i och med att de två sångarna är stora personliga favoriter, men sådant är (musik)livet.

Det märks att Nita har haft de olika gästsångarna i åtanke när låtarna har snickrats ihop och det som är lika uppenbart är att låtskrivandet har utvecklats rejält sedan solodebuten, som Nita själv har beskrivit som en orkan av idéer som bara skulle ut.

Den här gången känns allting mer kontrollerat och välbalanserat. Gitarrsolon är förstås flitigt förekommande men det sker aldrig på bekostnad av låten och det blir aldrig för mycket av någonting. Det är bra fördelning av låtarna; flödet känns helrätt och de olika låtstilarna flyter ihop förvånansvärt bra.

Gästsångarna ger skivan variation och det är bara någon enstaka gång som jag tycker att det blir en smula spretigt med olika sångare istället för en enda rakt igenom.

Apropå låtskivande är Victorious ett typexempel på hur det låter när ingredienserna är de rätta. En medryckande melodi, stark sång med ett bra budskap och ett stekhett gitarrsolo.

Vad mer kan en hårdrockare önska sig? Knappast något…

De instrumentala låtarna då?

Summer Storm inleder förtjänstfullt med en full frontal attack och den liksom Surfacing med Marty Friedman (ex-Megadeth) är instrumentalgodis deluxe för alla som uppskattar sexsträngsuppvisningar i den högre skolan.

Bäst i denna låtkategori är ändå Kintsugi som lustigt nog utan problem hade platsat på någon av just Martys soloskivor. Kul grepp av Nita att låta honom gästspela på en annan låt och inte denna.

Som lyssnare är det bara att tacka och ta emot när Nita och hennes vänner i sommarhettan levererat vad som i skrivande stund är undertecknads favorit till förstaplatsen på årsbästalistan. Starkt jobbat!

Magnus Bergström

28

07 2023

En uppryckning i den melodiösa hårdrockens namn

Sweet & Lynch ”Heart & Sacrifice” (Frontiers/Playground)

Den dynamiska duon är tillbaka. Ja det är onekligen något speciellt med samarbetet mellan Michael Sweet (Stryper) och George Lynch (Lynch Mob, ex-Dokken) och deras mix av sisådär 60 procent nutida Stryper, 30 procent Lynch Mob när de är som bäst och som extra krydda tio procent av Michael när han är på solokvist. Och nog går det att spåra en och annan ”blinkning” till Van Halen?

Heart & Sacrifice är duons tredje skivsamarbete och är en uppryckning efter den ärligt talat ganska svaga föregångaren. Ordningen är därmed återställd eftersom debuten var riktigt bra, men utan tvivel är det nykomlingen som är bäst i klassen.

Första skivhalvan är starkast och där återfinns också de tre enskilt starkaste låtarna:

Det lilla skriket av Michael precis innan refrängen i inledande titellåten Heart & Sacrifice säger om inte allt så i alla fall något väldigt viktigt; rösten håller fortfarande och det är glasklart att Georges flinka gitarrfingrar lockar fram det bästa ur stämbanden.

Miracle börjar i fin Lynch Mob-stil och framstår tidigt som en personlig favorit och det intrycket kvarstår när dessa recensionsrader skrivs.

Vassast refrängmässigt är You’ll Never Be Alone. En låt som genomgående fokuserar på den melodiösa grenen av hårdrocksträdet; ett intryck som förstärks av det öronsmekande gitarrsolot av George.

Skivan har snurrat åtskilliga gånger i min skivspelare och lär luftas även efter att det här recensionsjobbet är avslutat.

Jag har dock två invändningar och det är att ett par låtar kunde ha plockats bort för ett snärtigare intryck, men framför allt är jag inte förtjust i det ”lätta” och maskinsterila trumljudet.

Som helhet höjer inte Heart & Sacrifice ribban i genren melodiös hårdrock men nog hettar det till lite extra emellanåt och ingen seriös hårdrockare kan blunda för det gedigna hantverket.

Och låt oss hoppas på ett fortsatt samarbete mellan två veteraner som fortfarande har ”det”.

Magnus Bergström

08

06 2023

Fulländad djurisk instinkt

Tygers Of Pan Tang ”Bloodlines” (Mighty Music/Sound Pollution)

I och med den här utgåvan så känns det väldigt avlägset och föga fängslande att Tygers Of Pan Tang gjorde en cover på Love Potion no 9 i början av åttiotalet. Många drar sig säkert också till minnes att gitarristen och sedermera Thin Lizzy-medlemmen John Sykes ingick i bandet vid den tiden, men det är som bekant bara kuriosa av akademisk art.

Bandet bildades 1978 på en pub i den lilla kuststaden Whitley Bay strax nordost om Newcastle upon Tyne. Den enda i bandet som vet hur den ölen smakade är gitarristen Robb Weir. Resterande medlemmar som är fyra till antalet har tillkommit från millennieskiftet och framåt. Bandnamnet härstammar från en fantasy-serie där trollkarlar håller tigrar som husdjur.

Det här albumet faller in under epitetet New Wave Of British Heavy Metal och det på ett alldeles förträffligt sätt. Det är en sak om låtmaterialet är enastående. En annan sak om musikerna är talangfulla, men för att få till det lilla extra krävs en producent som lyfter materialet ett snäpp till.

Det är här den danske producenten Tue Madsen kommer in i bilden. Han har lyckats med konststycket att modernisera det traditionella Tygers-soundet och återskapat precis det som eftersträvades. Fräscht material som har DNA från det förflutna är nyckeln till den magi som alstras här.

Edge Of The World startar upp föreställningen på ett mäktigt sätt. Särpräglad i sin utformning tack vare de orientaliska inslagen som alltid är berikande. Här får hela bandet tillfälle att briljera med trollbindande solon, solida rytmer och skönsång. Lägg därtill den tonperfekta produktionen och njutningen är komplett.

Att Italien har fostrat många bra sångare är ingen hemlighet och just därför levererar även Jacopo ”Jack” Meille sången helt kristallklart, men inte bara med full kontroll utan också med enorm disciplin under de längre tonerna. Trippeln In My BloodFire On The Horizon och Light Of Hope visar prov på denna extraordinära sångprestation helt befriad från hyperhöga skrik.

Något alldeles extra är otvetydigt Back For Good som triumferande träder in på arenan med alla element föredömligt placerade. Det melodiska anslaget i symbios med klingande metal blir till en förförisk förening som tränger in i medvetandet med överväldigande smakfullhet. Ljuvliga toner för en gammal hårdrockare.

Som alltid i sådana här sammanhang flikas det in ballader av den högtflygande karaktären inte minst för att få en stunds andhämtning innan intensiteten ånyo höjs. Taste Of Love är först ut med sin kamp för att komma loss från skuggorna och få ett meningsfullt liv med hopp om en gnutta kärlek. Making All The Rules å andra sidan fokuserar på barn fångade av livsomständigheter som leder till katastrofala val. Gripande ämnen med desperat tonsättning.

Bloodlines är en skiva som enkelt lyckas balansera hela bredden av alla beståndsdelar som utgör bandets identitet. Efter 45 år in i karriären finns det inga tecken på fåfänga utan bara en strävan att kanalisera sina ansträngningar och skapa engagerande och spännande musik.

Det känns som om skrivandet och framförandet av denna skiva inte var betingad med några svårigheter överhuvudtaget. Här finns massor av uppsluppen och tilltalande underhållning för det är så det blir när ett gammalt band minns sina tricks långt in i modern tid. De har helt obesvärat slängt ihop ett album och sedan gått ut på den lokala puben och tagit en öl precis som om det skulle ha varit den mest självklara saken i världen.

Thomas Claesson

24

05 2023

Bekant återkomst

Winger ”Seven” (Frontiers/Playground)

Det är inte många band som i stora drag har lyckats med att hålla ihop sin besättning i lite drygt 35 år, men Winger är en av de få utvalda. De bildades i New York och åtnjöt initiala framgångar under sin första verksamhetsperiod med den självbetitlade debutskivan från 1988 i första ledet.

Deras kollektiva kraft och virtuositet verkar vara ograverad när de till syvende och sist släpper sitt självförklarliga sjunde album. Och vid det här laget är de naturligtvis väl medvetna om vad deras publik vill ha så de har inget behov av att återuppfinna sig själva.

Trots att det har gått en ansenlig tidsrymd sedan förra albumet Better Days Comin’ (2014) så känns det som om de aldrig har varit frånvarande. I synnerhet inte när jag knappt har hunnit sätta mig tillrätta förrän Proud Desperado kommer farande som ett frustande lokomotiv med dunder och brak. Det är en remarkabel inledning som direkt växlar fokus i den efterföljande Heaven’s Falling med nedskruvat tempo och hjärtskärande spörsmål.

Tack vare de medryckande gitarrerna galopperar Tears Of Blood med sitt melodrama i bagaget mot mer äventyrliga pomprock-hymner. Reb Beachs distinkta riff backar upp den obevekligt apokalyptiska textremsan. Bryggan som känns familjär lotsar sedan in ett tajt gitarrsolo innan de hamrande rytmerna avvecklas med en pust av välmående.

Även om basisten och sångaren Kip Winger har en röst som är få förunnat så hjälper det föga till att lyfta den krystade Voodoo Fire som betänkligt hackar i maskineriet. Likaså tickar Time Bomb mödosamt igenom sina gott och väl 4 minuter bara för att slutligen falla handlöst ut i tomma intet.

När allt kommer omkring snurrar albumet på en beprövad och pålitlig väg. Den melodiska hårdrocken finns här, skönsången likaså, men med det avslutande eposet It All Comes Back Around tränger Winger oväntat igenom den progressiva hinnan med insikten att livet inte är en fest längre utan att smäktande toner med meningsfulla tankar kan få det att kännas bra mycket bättre.

Thomas Claesson

20

05 2023