nyaskivor.se

Yngwie Malmsteen ”Tokyo Live” (Artone Label)

Låt oss börja med den viktigaste frågan; kan Yngwie fortfarande konsten att trollbinda oss lyssnare med gitarrakrobatik i den högre skolan? Jodå, utan tvekan svar ja på den frågan.

För det är givetvis gitarrliret som är och ska vara i fokus när Yngwie släpper nytt. Då är det glädjande att höra att fingrarna är fortsatt flinka (inga ålderskrämpor här inte) och att hans kärlek till sexsträngaren brinner lika starkt som tidigare.

Däremot är det mindre kul att konstatera att det där med att producera fortsatt inte är herr Malmsteens starkaste gren. Å ena sidan är det förvisso skoj att det verkligen låter live och inte skapat i studio, möjligtvis med undantag av det sterila trumljudet.

Å andra sidan är hans förkärlek för grötig produktion – den här gången kryddad med ett sanslöst irriterande eko på hans egen sång – inget som gör öronen glada. Hur gick förresten tankegångarna att ta till ekotricket…? Karln har ju en hyfsad sångröst men får inte ens chansen att visa det.

Att bas och trummor får spela andrafiolen har jag inga problem med, för det är sedan gammalt i den svenska gitarrhjältens diskografi. Keyboardtrudelutterna hörs när de ska så den punkten går det inte att anmärka på.

Låtlistan är svår att klaga på. Det bjuds på Yngwie-klassiker och ett rejält knippe nyare låter. Som vanligt är det Rising Force som kittlar mina hörselgångar allra mest även om jag lider lite över att den är nedkortad; ett öde den delar med andra godingar som till exempel I’ll See The Light Tonight.

Det är en imponerande lång låtlista vi får ta del av och utöver ovan nämnda väljer jag att lyfta fram följande:

Instrumentala Baroque & Roll och Brothers som ger likaledes instrumentala klassikerna Black Star och Far Beyond The Sun en rejäl match.

En överraskning är att den på skiva seeeeega balladen Like An Angel får ett litet lyft live, inte minst tack vare Yngwies inlevelsefulla röst. Det hörs onekligen att han sjunger orden direkt till sin fru.

För övrigt är jag tacksam över att slippa höra Heaven Tonight för hundrafemtioelfte gången och ska den framföras är det med Joe Lynn Turner bakom mikrofonen och ingen annan. Därmed basta.

Att de två Göran Edman-frontade skivorna ignoreras helt och hållet är lite av ett tjänstefel och rent ut sagt korkat.

När det inte är Yngwie som tar ton på Tokyo Live är det keyboardisten Nick Z. Marino (NZM och Generation Axe) som står för den biten. Han pendlar mellan att låta ganska bra till ansträngd och lätt skrikig och får godkänt med inte mer. Å andra sidan är konkurrensen mördande, om vi tänker på vilka namn som har hanterat mikrofonen tidigare…

Slutsatsen landar i att i Yngwie-land är det inget som har förändrats. Det är more is more (gitarrsolon!) som gäller och det mina vänner är bevis på envishet och stabilitet, på en och samma gång.

Låt mig gissa att Tokyo Live lär resultera i få nya fans men alla som är med i båten sedan tidigare kan luta sig tillbaka och sitta tryggt där de sitter.

Det är banne mig inte illa pinkat av herr Malmsteen. En svensk gitarrhjälte.

Magnus Bergström

IQ ”Dominion” (Giant/Border)

,Utgåvorna från IQ duggar inte tätt. Här är det av vikt att ha tålamod och bida tiden för när det väl inträffar så gäller det att vara beredd. Albumen brukar ta ut svängarna rejält med mångfacetterade och ödesdigra utsvävningar. Dominion faller elegant in i samma anda. Det anrika bandet med ursprung från Southampton lägger nu an en signifikant ton i sin klassiska gestaltning av neoproggresiv rock. De använder sin kompetens föredömligt och smider till en smakfull helhet som inte kan passera obemärkt.

Dominion är ett slags begrepp, öppet för olika tolkningar, men det är en ögonblicksbild av vad som händer idag. Albumet berör krig, maktfullkomlighet, livet efter en pandemi och ett samhälle som vägrar att bli nedtryckt eller ge upp sin konsumtionslivsstil. Skivan är djupt känslomässig. Den rör varje fiber i din själ och handlar om de världar vi skapar för oss själva, våra personliga domäner och den kontroll vi tror att vi har.

Dikten ”And death shall have no dominion” av den walesiske poeten Dylan Thomas är inspirationskällan till albumet vilket således mynnar ut i att var och en av oss gör det bästa av våra självbestämda liv. Bandet med sitt omisskännliga sound tillvaratar allas intressen och bygger upp en övertygande rymd med subtil spänning och sofistikerad mognad bara för att ge den nödvändiga känslomässiga kopplingen till lyssnaren.

Med Neville Chamberlains oroväckande krigsförklaringstal som utgångspunkt öppnar The Unknown Door sin poetiska och komplexa resa. Sökandet efter den dolda dörren leder genom mörkret in i det förflutna följt av ett underliggande hot i en fientlig miljö. Konflikter mellan minne och verklighet uppstår innan ett nytt perspektiv med nya möjligheter öppnar sig. Den avgörande frågan förblir dock öppen: Vem ska hitta denna okända dörr? Det kanske inte är ett bekymmer när du ändå har läst så här långt.

Det musikaliska svaret är den akustiska kompositionen One Of Us komplett med tidlösa val av gitarristen Mike Holmes och bevekande sång av Peter Nicholls som reflekterar över förlorade möjligheter och ånger över tidigare beslut. Den melankoliska, men ändå hoppfulla atmosfären känns som en försonlig följeslagare med reflekterande ögonblick som erbjuder en vacker balans mellan intimitet och emotionell enkelhet.

Stämningen i No Dominion blir genast grubblande med strävan efter förändring eller med frågan om det egna agerandet i slutändan gör skillnad. Neil Durants äventyrliga klaviaturmotiv och Holmes gitarrsolo drar lyckligtvis lyssnaren ur det stundande ödet. Våg efter våg av symfonisk rock sköljer in över stranden. Den uppslukande produktionen är överväldigande. Varje instrument och detalj behandlas med omsorg så att ingenting känns malplacerat.

En xylofon tar vördsamt ton i Far From Here som balanseras vidare med mästerligt dynamiska skiftningar och briljant klaviaturarbete. En otrolig vokalprestation från Nicholls och ett sömlöst flöde av intrikata arrangemang tar verket i hamn. Den avslutande Never Land stegras gradvis till en kraftfull genomsyrande final. Här nås kulmen på all den melodramatiska tyngd som bärs genom Dominion.

De lätt grånande brittiska aristokraterna har förfinat sitt arv ytterligare ett snäpp. För 44 år sedan valde de att gå på den smala progressiva stigen. Dominion är belöningen både till dem själva och oss lyssnare. Ett sentimentalt, mörkt, väldigt personligt och stämningsfullt album med ögonblick av instrumentell briljans och bedårande sång är resultatet. Det är svårt att inte bli berörd.

Thomas Claesson

Leaf Hound ”Once Bitten” (Repertoire)

Frank Zappa var på sin tid mycket produktiv. Han kunde emellanåt släppa tre album på ett år. Detsamma gäller inte för Leaf Hound som i och med ’Once Bitten’ ger ut sin blott tredje skiva sedan de bildades 1970. Visst är det anmärkningsvärt och en fotnot till bandet som döpte sig efter en lövtäckt hund som återvänt från de döda i en skräckhistoria av Ray Bradbury. På den tiden var Leaf Hound det engelska bandet som hade ett stort inflytande, men som kanske aldrig blev riktigt erkända själva.

Deras banbrytande debutalbum ’Growers Of Mushroom’ släpptes 1971. Har du det i din hand så kan du känna dig lycklig. Det är nämligen ett mycket eftertraktat samlarobjekt och dessutom får du på köpet en berusande blandning av hårdrock, psykedelika, stonerrock och blues i en mycket potent utformning. Lägger du örat mot marken kan du tydligt höra alla banden som de påverkade genom sin musik. Om inte Leaf Hound existerat så hade förmodligen hårdrockens gång genom sjuttio – och åttiotalet varit väldigt annorlunda.

Nuförtiden är det bara sångaren Pete French som återstår av den ursprungliga konstellationen. Trots att han är brittisk har han ändå en stark amerikansk accent som färgar musiken ganska kraftigt. De 13 låtarna levereras på ett uppfriskande och extremt underhållande sätt. Kombinationen av tung rock, här och var lätta stonerelement samt 70-talspsykedeliska mellanspel är tack vare den moderna produktionen väl omrört och skakat så att det välkända förflutna återupplivas på ett fräscht och oanvänt sätt.

Burn The House Down inleder albumet med rik och bred ’tappa brallan’- rock. Dra åt svångremmen för här blir det åka av. Vill du sjunga med redan nu, snälla gör det, känn dig fri. Entusiasmen är överväldigande när den tidlösa hårdrocken utan krusiduller gungar rakt framåt på ett behagligt gammaldags sätt. Gitarristen Luke Rayner riffar utan att tveka och tar sig in i medvetande på ett mycket övertygande sätt utan att för den delen ställa sig för långt i förgrunden.

Med lätta steg trippar Cinderella in i rummet och blickarna följer henne instinktivt. En låt värd att omfamna tack vare den skönt svängande rytmen. Bluesiga Broken Dreams går ner på en lägre växel när Peter Herbert lägger in sin gungande basgång. Frenchs kraftfulla lite raspiga sång anpassar sig med förtjusande charm och som stöd har han ingen mindre än sin son Dominic French på trummor.

Den bitterljuva balladen Watching Life’s Wheel är väldigt stämningsfull och känslomässigt realiserad. Ett genuint försök att dämpa ångesten som skapas av det moderna hamsterhjulet som vi lever i. Medan det levereras mid-tempo-låtar med jordnära element här och där så jagar Leaf Hound dig slutligen obevekligt genom gatorna med Yippie Ki Yay och det på ett nästan massivt maniskt sätt. Polissirenerna tjuter högt i kvarteren och wah-wah-pedalen ger ingen nåd.

Retrokunniga fans och musikälskare med en förkärlek för sjuttiotalsljud med nutida produktion kommer verkligen att njuta av ’Once Bitten’. Det finns inget ”nytt” med vad Leaf Hound gör, men du måste tänka på att de gjorde den här formen av (mycket) tung rock före nästan alla andra band och det duger gott även nu. 18 år efter senaste skivan (Unleashed) och mer än 50 år efter deras debut är Leaf Hound långt ifrån förbi sin kulmen. Deras högenergiska liveshower och det nya albumet är det bästa beviset på detta.

Thomas Claesson

Pattern-Seeking Animals ”Friend Of All Creatures” (Giant Electric Pea)

Under de senaste åren har Pattern-Seeking Animals dykt upp som en lugnande faktor i en kaosartad värld. Ensemblen har nämligen ingen brist på inspiration eftersom ”Friend Of All Creatures” redan är deras femte album på sex år. Just därför har den Los Angeles-baserade kvartetten varit en av proggscenens mest produktiva och väl mottagna akter. Bandet är uppkallat efter ett citat om mänskligt beteende från vetenskapshistorikern Michael Shermer.

För knappt två år sedan introducerade jag Pattern-Seeking Animals för den stora allmänheten med det formidabla albumet ”Spooky Action At A Distance”. Det finns ingenting som talar emot att den trenden bryts för i år tar de ännu ett stort steg framåt. Återigen får du vad du kan förvänta dig av detta band: professionellt spelad melodisk progg; varierande, lättillgänglig med genomgående ljuvliga passager och vackert utarbetade arrangemang.

Kvalitets- och stilmässigt ligger alla bitarna på plats. Precis som ett fastlimmat pussel. ”Friend Of All Creatures” bevisar hur långt det går att komma under en kort tidsperiod när nu ändå stjärnbilden är fördelaktig. Med ett nytt skivbolag i ryggen och ett helt nytt förhållningssätt till albumomslag är det därför höljt bortom allt tvivel att den nya utgåvan är självsäker, utforskande och känslomässigt någonstans där eufori lär finnas.

Future Perfect World bryter tystnaden med ett väl tilltaget klaviaturintro som böljar fram och åter innan Ted Leonard omsorgsfullt börjar sjunga om att gå igenom livet in i framtiden. Den lyriska komplexiteten balanseras stämningsfullt med omtänksamma variationer som glider sömlöst från en känslighet till en annan. Det bevisar om inte annat att det aldrig går att skygga för en episk låt.

Harpa och tvärflöjt banar stilfullt väg för Down The Darkest Road. Musiken exemplifierar aktsamheten och orkeslösheten i att gå en konstigt obehaglig väg. Mystiken ligger tät när gästartisten Eliza James omsider drar stråken över sin bedårande fiol. Till det sentimentala upplägget bidrar även de vackert diskreta klangfärgerna med skiktad sång vilket ändå ger ett visst ljus i den annars så mörkt melankoliska utformningen.

En mäktig Kansas-känsla smyger sig in i In My Dying Days och fastnar abrupt i medvetandet. Den insisterande rytmiska takten med kombinationen av fiol och gitarr ger ytterligare en dimension. Lägg därtill ett hett gitarrsolo och en svängom på orgeln, men över allt annat skapas det verkliga intresset av fiolvävningen som går in och ut ur ramarna. Så känns det när det ljuva 70-talet rätt och slätt möter nyskapande värden i en helig allians.

Syntar och piano sätter upp de virvlande öppningstakterna i The Seventh Sleeper. Ackordförloppet som framförs är hjärtskärande vackert, vilket ger en återspegling av låtens sinnesstämning som förkroppsligas i sångtexten. Känslan av längtan är påtaglig i de slingrande musikaliska tonföljderna, medan förvirring och bävan utmärks av växlande taktbyten. Albumet avslutas med Words of Love Evermore. Melodin är starkt engagerande i sin struktur av graciösa, porlande toner. Blickfånget i låten skiftar ständigt. Från tangenter till gitarr, ljus till mörk, öm till envis, vokal till instrumental.

”Friend Of All Creatures” är ett magnifikt album fullt av spännande scenarion. Kompositören och multiinstrumentalisten John Boegehold har med sin kvartett än en gång gett lyssnaren full valuta med en samling doser av mångfacetterade harmonier. Lyriken må vara lite mer impressionistisk den här gången, men den tjänar bara till att tränga djupare in i den progressiva världen. Ju mer tid du tillbringar i albumets sällskap desto större är chansen att det kan sluta som ett av dina finaste musikaliska ögonblick.

Thomas Claesson

Storace ”Crossfire” (Frontiers/Playground)

Det lär inte finnas någon hårdrockare som har låtit den schweiziska rocklegenden och mångårige Krokus-sångaren Marc Storace passera obemärkt. Otaliga är de låtar som 73-åringen har skänkt oss genom tiderna och varför inte rent av blicka tillbaks till 1980-års Metal Rendez-vous. Bara för att friska upp minnet en smula.

Nej, pensionering är inget som nämns i sådana här sammanhang. I synnerhet inte när den andra soloskivan Crossfire kablas ut på marknaden. Om då vän av ordning frågar sig om det är ett genreskifte i sikte så är svaret nekande. Så varför låter det precis som Krokus? Tja, varför ändra på ett vinnande koncept? Är det ens möjligt att rucka på tidens gång?

Storace har förvånansvärt upprätthållit samma utbud i mer än fem decennier nu och den som hjälper honom med produktionen och låtskrivandet här är ingen mindre än gitarristen Tommy Henriksen (Alice Cooper). Han spelar för övrigt både bas och keyboard på skivan. På stolen bakom trummorna sitter Patrick Aeby (f.d. Krokus). Det är dukat för långbord och på menyn står gammaldags hårdkokt skolrock.

Med Rock This City får vi direkt de välkända riffen – som aldrig går ur tiden – upplagda på silverfat. De nostalgiska känslorna gör sig påminda och den lättillgängliga texten gör det enkelt att sjunga med. Ett mera suggestivt tema uppstår i Adrenaline som låter de passionerade känslorna vid nära möten med kärleken blomma ut.

Vi ligger kvar på de koordinaterna när Love Thing Stealer stjäl uppmärksamheten och ger ett okonstlat ögonblick av djup. Den fiffiga ”Ahahahaha” – kören från Thunderstruck väger in den stora förebilden ändamålsenligt. Positivt och galet rockar Let’s Get Nuts vidare med ett smittande och sorglöst uppror skräddarsytt för en fullsatt arena dränkt av svett och elektrisk energi.

Den medvetet klassiskt, oförfalskade hårdrocken ger sig tillkänna i den nervkittlande Thrill And A Kiss. Rytande toner är alltid välkomna. I synnerhet när de är både luftiga och muskulösa på samma gång. Obestridligt öppnar sig We All Need The Money med drag åt Status Quo-hållet. Kanske just därför ligger min sång i refrängen någonstans där andrastämman borde ligga.

Ytterligare ett kapitel i hårdrockens bibel är adderat. Även om euforin avtar något under de sista låtarna så räcker det till och blir över. Faktum kvarstår att Storaces röst lyser med en rikedom som bara kommer från mångårig erfarenhet. Crossfire är ett album som slår en bro mellan det förflutna och nutid på ett spektakulärt sätt. De 12 spåren är lika tillfredsställande som tidlösa. Inte undra på att jag blir glad när jag står där mitt i korselden.

Thomas Claesson

Voodoo Circle ”Hail To The King” (AFM/Sound Pollution)

Om du lägger örat mot marken och lyssnar så kommer robusta rytmer galopperande mot dig. Det tysk/brittiska hårdrocksbandet Voodoo Circle fortsätter nämligen att rida på sina influenser även på sitt sjunde studioalbum ”Hail to the King”. Relevansen till de stora banden på 70 och 80-talet är markant till skillnad från den egna identiteten som är begränsad.

Det spelar emellertid inte så stor roll för det som är viktigt på det nya albumet är musiken och här ligger fokus tack och lov fortfarande på hårdrock. Det finns trots allt mycket värre saker än att bli inspirerad av kultband. Ett album som ”Hail To The King” kanske inte återuppfinner hjulet rent musikaliskt, men att sticka ner handen i skivbacken och fånga upp albumet kan vara värt mödan.

Eldsjälen och gitarristen Alex Beyrodt försöker med sin nya laguppställning att lägga till en mer modern touch här och där utan att skada eller förlora rötterna till klassisk rock. Och visst finns det musikalisk kreativitet, individualitet och laganda vilket gör att låtarna inte försvinner ut i en omloppsbana. Traditioner måste vidmakthållas och förkroppsligas med alla tillgängliga medel.

Lay Down Your Lovin’ med sina korta elektriska passager ger en karakteristisk introduktion till albumet. Utöver den storvulna gitarren ligger fokus såklart på den exceptionella sångaren David Readman. Efterföljande Let It Rock är självförklarande och lämnar ingenting åt slumpen. Den något dystrare On The Edge med sina fina pianoinstick och kvinnokörer byggs å andra sidan upp till ett episkt monster under de dryga sex minuterna den varar. Andas in andas ut Whitesnake.

Lite förvrängda gitarrskurar blir det när lager på lager med tunga rytmiska riff läggs på Sweet Little Sister. Det bluesiga åttiotalsstuket får sin prägel när sången varierar mellan musikaliskt berättande och innerlighet. Led Zeppelin lyfte en gång i tiden från ståldistriktet i Storbritannien när den brittiska bluesinvasionen hittade sitt ursprung. Inte så konstigt då att Castles Made Of Glass och Black Country fortsätter att sväva mot bergspassen i västra Himalaya bara för att plocka upp de orientaliska intrycken.

Skivknaster och orgeltoner välkomnar Stand Your Ground som vartefter den fortskrider utvecklar Deep Purple-vibbar. En barnkör hakar på Readmans uttrycksfulla röst i refrängen. Alla som har väntat på Rainbows inflytande blir serverade med Billy’s Song, Strangers In The Night och All For One. Den första och tredje låten i den skaran bär Rainbow-keyboardisten Tony Careys signatur. Båda skrevs för 25 år sedan och då var det inga problem att bygga upp en belevad atmosfärisk stadga som många band strävar efter, men få uppnår.

”Hail To The King” är ett hyllningsalbum med passion, intensitet och virtuositet anpassad till andemeningen vilket ger nyckeln till resultatet. Visst kan man vara kluven i om man skulle utelämna två eller tre av de ofta episka styckena till förmån för kortare, krispiga låtar som skulle göra albumet lite mer varierat. Det råder emellertid inget tvivel om kvaliteten på de tolv spåren med över en timmes speltid. Musikerna behöver inte gömma sig bakom de stora förebildernas frontfigurer.

Thomas Claesson

Grand Magus ”Sunraven” (Nuclear Blast/Warner)

Ibland är allt du någonsin behöver i livet ett rent riff, en drivande rytmsektion och en gudalik sångröst. Om du i samma andetag dessutom gillar raka hymner av bredbent stonerrock sammanflätad med undergångs-metal som dryper av dramatik och uppsåt. Ja, då har du kommit rätt nu. Grand Magus ger dig nyckeln till frihet.

Tre killar med säte i Stockholm frambringar heroisk metal med det oslagbara argumentet att rusa rakt in i nästa strid med draget svärd. Här är det inte frågan om att lyssna på fågelkvitter och plocka blommor på ängen. Nej, här handlar det om hjältar och monster, ära och tapperhet, seger och nederlag.

35 minuters musik räcker för att powertrion ska kunna designa vad som är ett slags konceptalbum inspirerat av den berömda anglosaxiska dikten Beowulf. En störtflod bestående av nio låtar utgör den episka berättelsen som strömmar mot dig med sådan kraft att det är omöjligt att värja sig. Putsa rustningen och gör dig redo för nu är det upp till kamp.

Så redan från den inledande låten Skybound kan du känna att den organiska kemin mellan JB Christoffersson (gitarr, sång), Ludwig Witt (trummor) och Fox Skinner (bas, bakgrundssång) svävar över en punkt som har ett enda syfte. Närmare bestämt att utstråla klassisk metal-estetik som oförvanskat leder dig till en fristad av genuin njutning.

Winter Storms är en mäktig mid-temposaga om snöstormar och inre styrka som träffar precis rätt både för sångaren och lyssnaren. Fina melodilinjer dekorerade med explosiva solon bidrar i högsta grad till detta. Den övergripande fascinationen av vargar biter sig fast i Hour Of The Wolf vars olycksbådande öppning övergår till en ogenomtränglig vägg av ljud. Precis som vi vill ha det.

Det blodtörstiga monstret Grendels ögon reflekteras plötsligt i skuggorna och frekvensen på både puls och fotsteg höjs avsevärt. Det förebådar ett spännande äventyr som med kraft arbetar sig in i ditt huvud. Finalen är magnifik och passande när den repetitiva The End Belongs To You breder ut sig. Halvvägs in i akten får Ludwig Witt nog. Såsom hjälte utnyttjar han sina sista krafter och trampar plattan i botten och attackerar hela trumsetet med glödande frenesi.

På tröskeln till 25 år av karriären och med tio fullängdsalbum under bältet träffar Grand Magus återigen målet och bekräftar sig själva som en av de viktigaste verkligheterna i den mest autentiska, uppriktiga och episka formen av heavy metal. Sunraven representerar ännu ett framgångsrikt kapitel i bandets storartade färd på en väg som fortfarande inte känner av några misstag eller motgångar.

Thomas Claesson

Blue Öyster Cult ”Ghost Stories” (Frontiers/Playground)

Blue Öyster Cult dammsuger sitt förflutna och återkallar en samling outgivna låtar som inte fick se dagens ljus när det begav sig mellan åren 1978 till 1983. Även en udda fågel från 2016 (If I Fell) släpps nu fri. Samtliga spelades in i hopp om att de en gång skulle bli kommersiellt användbara när ingenting annat fanns tillhanda.

Så istället för en värdig uppföljare till den fenomenala The Symbol Remains (2020) blev det en arkeologisk utgrävning i hopp om att hitta oslipade ädelstenar. Det som erbjuds är en AI-assisterad samling låtar analogt flerspårsinspelade på rullband för decennier sedan. Vända och vridna i mixerstudio under överinseende av originalmedlemmarna Eric Bloom och Donald ”Buck Dharma” Roeser.

Det kan jämföras med deras i mina ögon mest aktade skivsläpp under samma tidsepok. Nämligen Cultosaurus Erectus och Fire Of Unknown Origin som genom den brittiska demonproducenten Martin Birch (Deep Purple/ Black Sabbath) rattades till tunga gitarrdrivna rockmonster med skräckinjagande framtoning.

Hur som helst bryter Late Night Street Fight tystnaden med ett slags rullande boggierock som med stämsång och tung basgång fungerar anständigt. Harmonierna fortsätter i Cherry men nu med rock n’ roll som kunde varit hämtad från baksätet i en Chevrolet Impala ytterligare tjugo år tillbaks i tiden. Det frikostiga hoandet förstärker känslan av regummerade däck.

De gamla takterna visar sig till viss del i So Supernatural när de astrofysiska starkt grubblande impulserna gör sig hörda bland skuggorna i dunklet. En ihållande gitarrton banar väg för Gun som i skydd av mörkret rockar vidare med bara upptempo i tanken. Ett exempel på bandets förkrigshistoria så gott som något.

Sen har vi då en räcka med covers. We Gotta Get Out of This Place av The Animals fungerar under alla omständigheter. Jag ger dem det. The MC5:s klassiker Kick Out The Jams är bara för de mest inbitna fansen. Under avdelningen för utdöende arter återfinns slutligen Beatles vaggvisa If I Fell som i ärlighetens namn känns helt malplacerad och dessutom låter mycket bättre med John Lennon på sång eftersom tonerna ligger utanför Eric Blooms räckvidd.

Ghost Stories ger inte Blue Öyster Cult full rättvisa eftersom den evigt brinnande lågan fladdrar betänkligt vilket på sina håll leder till en något besvärlig lyssning. Mixen låter ihålig med gitarrer som är nedtonade och inte ger så mycket intryck. Skivan återerövrar knappast bandets omisskännliga magi och som instegsskiva för nyblivna fans är den helt missvisande. Gör dig själv en tjänst och vänd blicken istället mot deras 70-och tidiga 80-talssläpp då Godzilla satte ner foten. Det är här de äkta pärlorna finns.

Thomas Claesson

Saxon ”Hell, Fire And Damnation” (Silver Lining/Warner)

Den inspiration som de två coverskivorna från 2021/23 gav räckte inte längre än till en axelryckning. Desto högre är förväntningarna när Yorkshire-veteranerna flaggar med nyproducerat material. Den omstörtande titeln tyder på att det är något stort på gång.

Saxon firar femtiårsjubileum nästa år och deras levnadssaga har varit en stadig stöttepelare inom heavy metal. Den orubbliga hängivenheten är eftertraktad världen runt och återigen ser britterna varken åt vänster eller höger utan koncentrerar sig strikt på sin kärnverksamhet. Skivan genomsyras av mörka teman bestående av nedärvda melodier med träffsäkra riff och solon.

Ett mumlande som när ett urtidsväsen baklänges rabblar upp sataniska verser ger försmak till titelspåret som är en stormig berättelse om den aldrig sinande kampen mellan gott och ont. Byford gör allt som står i hans makt för att påkalla de högre makternas uppmärksamhet.

Saxon tappar inte huvudet när de i revolutionär anda stövlar vidare med Madame Guillotine. Det historiska minnet av Marie Antoinette drivs fram i ett stadigt medeltempo. Det lämnas bara en stund av andaktsfull stillhet i mitten av berättelsen när gitarren svävar som en osalig ande och eftertankens kranka blekhet obönhörligt gör sig påmind.

Ända sedan mordet på John F Kennedy (Dallas 1PM) har Byfords låtskrivande inspirerats av historiska händelser. Här och nu omnämns There’s Something In Roswell som avhandlar den utomjordiska rymdfarkostkraschen i New Mexico 1947. Kubla Khan And The Merchant Of Venice följer upp med en beskrivning av Marco Polos upptåg i det mongoliska imperiet.

Pirates Of The Airwaves har en stor sentimental dignitet på grund av dess hyllning till Radio Luxembourg. Vi som var med på 60-talet glömmer aldrig det eviga rattandet på mellanvågsradion på kvällarna för att få lyssna till rockmusik som inte fanns nån annan stans att tillgå. Låten i sig lämnar inget övrigt att önska i synnerhet eftersom den är beskaffad med något så ovanligt som ett högt affektionsvärde.

Det tog 24 album och nästan ettusen år innan slaget vid Hastings 1066 hann ifatt Saxon. Genomsyrad av frenesi och sträv råhet vältrar sig krigshymnen fram med sin skildring av normandernas slakt av de dåligt förberedda saxarna. Ett bifall rent musikaliskt med trycket i gitarrerna och strukturen av bandets Barnsley-magi som är strödd över hela bataljen. Ett avslag rent historiskt som anglosaxarna helst vill glömma.

Hell, Fire And Damnation är ett kraftfullt album med hårdslående melodisk heavy metal. De genomträngande gitarriffen och Biffs distinkta röst visar att Saxon kan rocka lika tungt och stolt som någonsin. Den genomarbetade lyriken ger ytterligare en dimension vilket sammantaget leder till att skivan blir till stor glädje för både gammal och ung.

Thomas Claesson

Winger ”Seven” (Frontiers/Playground)

Det är inte många band som i stora drag har lyckats med att hålla ihop sin besättning i lite drygt 35 år, men Winger är en av de få utvalda. De bildades i New York och åtnjöt initiala framgångar under sin första verksamhetsperiod med den självbetitlade debutskivan från 1988 i första ledet.

Deras kollektiva kraft och virtuositet verkar vara ograverad när de till syvende och sist släpper sitt självförklarliga sjunde album. Och vid det här laget är de naturligtvis väl medvetna om vad deras publik vill ha så de har inget behov av att återuppfinna sig själva.

Trots att det har gått en ansenlig tidsrymd sedan förra albumet Better Days Comin’ (2014) så känns det som om de aldrig har varit frånvarande. I synnerhet inte när jag knappt har hunnit sätta mig tillrätta förrän Proud Desperado kommer farande som ett frustande lokomotiv med dunder och brak. Det är en remarkabel inledning som direkt växlar fokus i den efterföljande Heaven’s Falling med nedskruvat tempo och hjärtskärande spörsmål.

Tack vare de medryckande gitarrerna galopperar Tears Of Blood med sitt melodrama i bagaget mot mer äventyrliga pomprock-hymner. Reb Beachs distinkta riff backar upp den obevekligt apokalyptiska textremsan. Bryggan som känns familjär lotsar sedan in ett tajt gitarrsolo innan de hamrande rytmerna avvecklas med en pust av välmående.

Även om basisten och sångaren Kip Winger har en röst som är få förunnat så hjälper det föga till att lyfta den krystade Voodoo Fire som betänkligt hackar i maskineriet. Likaså tickar Time Bomb mödosamt igenom sina gott och väl 4 minuter bara för att slutligen falla handlöst ut i tomma intet.

När allt kommer omkring snurrar albumet på en beprövad och pålitlig väg. Den melodiska hårdrocken finns här, skönsången likaså, men med det avslutande eposet It All Comes Back Around tränger Winger oväntat igenom den progressiva hinnan med insikten att livet inte är en fest längre utan att smäktande toner med meningsfulla tankar kan få det att kännas bra mycket bättre.

Thomas Claesson