Archive for the ‘Hårdrock’Category

Från tomma intet

Battering Ram ”Second To None” (Uprising/Sound Pollution)

I Bergslagens famn finns gruvor så djupa att du aldrig hittar upp igen. Skogar så vidsträckta att du går vilse innan mörkret faller. Platser som du aldrig har hört talas om, än mindre kommer att besöka. Mystiken tätnar och det är ingen som vet vad som finns bakom nästa ladugårdsdörr. Här kan dölja sig ett museum fullt av gamla amerikanska bilar eller varför inte ett hårdrockband i full aktion.  

Det självbetitlade debutalbumet Battering Ram som gavs ut för två år sedan väckte stort intresse hos lokala rockfans såsom mig själv, men även den internationella marknaden togs med storm. Det förbluffande soundet som kom från en plats mitt i ingenstans kändes moget och fullfjädrat på ett professionellt sätt. Ingen såg dem komma, men ändå var de där. 

Nu cementerar uppföljaren Second To None de högt ställda förväntningarna. Den hårdföra musiken som befinner sig i det ofta besökta gränslandet mellan hårdrock och metal vinner nya framgångar. Utan omsvep och rakt på sak, men ändå melodiskt och lättlyssnat breder tonerna ut sig på ett sätt som är omöjligt att motstå.  

Trummor från underjorden driver What I’ve Become i rätt riktning. Basisten Joakim ’Jocke’ Ståhl och trummisen Tony Trust har det som krävs för att lägga ut en ljudmatta som får grunden att skaka. En explosiv inledning med hög energi som med tuffa takter leder dig in på en rafflande åktur på totalt 36 minuter fördelat på nio låtar. 

Johan Hallströms grizzlybjörnsröst med de rullande r:en omfamnar Ram You Down i hela dess skepnad. Jonas Edmark på gitarr forcerar oavbrutet med riff, instick, krokar och solon som mynnar ut i en gränsöverskridande attraktion. Välkommen på en nöjestur som med skräckblandad förtjusning överbryggar alla regler och förordningar. 

Precis innan säcken skall knytas ihop återfinns Battering Ram som i de här sammanhangen kan sägas vara så nära en ballad det går att komma. Vid den musikaliska horisonten tar solnedgången med sig upplevelser av blues och sydstatsrock och lämnar lyssnaren i sin ensamhet med många intryck att smälta.  

Second To None är ett fint fördelat album med rakt igenom kraftfulla låtar. Här finns visserligen inget som ger gåshud långt upp över ögonbrynen, men heller inget som faller platt till marken och ger ömma tår. Det är hur jag än ser det tillräckligt bra för att sätta Filipstad på kartan. Tillräckligt bra för att blåsa av hatten på Nils Ferlin och det räcker länge och väl. 

Thomas Claesson

16

09 2022

Ett smörgåsbord av melodiös metal med extra allt

Arch Enemy ”Deceivers” (Century Media)

Snacka om ett smörgåsbord av melodiös (death) metal. Ja jag sätter death inom parentes för Arch Enemy har i mina öron skapat sig ett eget fack och är i mina öron inget ”extremband”. Melodic aggressive metal? Njaenej, jag tror att vi skippar det där med ingående genrebeteckning och kallar det som Michael Amott (gitarr) och hans bandkamrater kokat ihop för metal, kort och mycket gott.
Det varvas friskt mellan olika tempon och sången av Alissa White-Gluz varieras numera friskt mellan growl, rensång och mitt emellan. Vilken tillgång hon är!

Deceivers är essensen, ja som en best of av Arch Enemy 2022 med en och annan blinkning till de hårdare rötterna: 45 minuter med extra allt.
De bjuds på en minst sagt maffig bredd med högklassig individuell spetskompetens, vilket inte minst Michael och Jeff Loomis sexsträngade riff- och sologitarrspel visar med eftertryck gång på gång.

Ingen låt är sämre än bra vilket egentligen säger allt men jag väljer ändå att lyfta fram en låtduo som får mig att gå bananas mer än en gång: Deceiver, Deceiver och House Of Mirrors.
Det var inte för inte som jag vid årsskiftet – när jag summerade 2021 – skrev att just dessa två singelsläpp skvallrade om att det vankas stordåd på nästa skiva.

Apropå låtarna är jag ändå lite förvånad över att Handshake With Hell (också den en singellåt tillika skivans öppningsslåt) som med Arch Enemys mått mätt innehåller ovanligt mycket rensång, är en av två-tre låtar som inte kan sorteras under ”fastnar omedelbart”. I fallet med just denna låt handlar det i och för sig om ett låtbygge som blandar både stil och tempo fram och tillbaka och nog växer den för varje lyssning.

Textmässigt är det allt som ofta intressant att hänga med i tankegångarna, oavsett om det är verklighetsbaserat eller fantasi.

En grej som poppat upp i mitt huvud är att Arch Enemy kommer att få det svettigt värre med att snickra ihop en vettig låtlista på den kommande turnén. Jag tänker då på att de i och med Deceivers är uppe i ett så galet stort antal starka låtar totalt, att det lär handla om världsrekord i ”kill your darlings”. I och för sig ett angenämnt problem men ändå…

Jag vill passa på att rikta ett tack direkt till Michael & co. Undertecknad har nämligen på en och samma gång hårda och melodiösa metalband som Arch Enemy att tacka för att jag fick upp öronen för en värld bortom mjuk hårdrock. För att tycka om två sidor av samma mynt är sannerligen en musikgåva att glädjas åt.

Arch Enemy har tillhört eliten inom metal i många år nu och med Deceivers talar allt för att det kommer att fortsätta så. Att leverera på den här höga nivån på elfte studioskivan är inte så lite imponerande.
Skåpet står stabilt där det ska vara, så att säga.

Magnus Bergström

12

08 2022

Mäktig viking metal med oemotståndliga melodier

Amon Amarth ”The Great Heathen Army” (Metal Blade)

Välkommen till recensionen som inte skulle skrivas.
Vad då?
Jo i tider av ”det är mycket nu” fanns det egentligen inte på kartan att jag skulle sätta tänderna i viking metal-veteranernas nya skapelse.
Men så hörde jag det ena styrkebeviset (läs låtarna) efter det andra och jag var bara tvungen att skriva av mig.

Till att börja med får vi ett ”call to arms” kallat Get In The Ring och redan här är det omöjligt att värja sig. Amon Amarth är nämligen tillbaka med besked.
Det är bara för öronen, hjärnan och hjärtat att likt en svamp suga i sig allt det goda som bjuds på The Great Heathen Army.
För saken är den att det bara fortsätter på den från start inslagna vägen, som när monstret till titellåt tar vid. Lyssna bara på de melodiska gitarrslingorna som ackompanjerar sången i refrängen.
Heidrun är i knivskarp konkurrens skivans bästa låt, ja rentav sisådär topp tre av alla låtar de spelat in. Inslagen av folkmusik i gitarrslingorna golvar mig totalt. Att refrängen är som klippt och skuren för allsång behöver knappast tilläggas.

Och sedan… Ja det är helt enkelt så att den ena slagkraftiga dängan efter den andra avlöser varandra och levereras med imponerande kraft och svårslagen pondus.

Ja just det, jag höll på att glömma att nämna att Biff Byford från Saxon – liksom bandkollegan Paul Quinn som fixar gitarrsolot – gästar i Saxons And Vikings (givetvis). När den första överraskningen över att höra Biff i detta sammanhang har lagt sig är det bara att konstatera att hans stämband passar alldeles utmärkt som komplement till Johan Heggs growl- och pratsång. Men trots de vassa gästinsatserna hamnar den ändå en bit utanför skivans pallplats, vilket säger en hel del om låtskrivandets höga standard.

Apropå Johan är det knappast någon som slår honom när det gäller att growla som en grizzlybjörn och samtidigt artikulera klart och tydligt. Det sistnämnda ser jag som ett stort plus så att det går att hänga med i historieberättandet.

Enligt mig är The Great Heathen Army viking metal-veteranernas starkaste giv. Säkerligen kommer en del lyssnare att skrika högt över att det är för lättillgängligt, men låt skriken fastna i halsen när Amon Amarth drar på turnésegertåg världen över.

Alla pusselbitar från bandets tidigare skivor och låtar passar 2022 helt klockrent tillsammans.
Det här är helt enkelt mäktigt och oemotståndligt.

Magnus Bergström

08

08 2022

Sluta aldrig att tro

Journey ”Freedom” (Frontiers)

I över ett decennium har det rent musikaliskt varit förvånansvärt tyst från Journey. Däremot har det varit högljutt när det kommer till personliga tvister, medlemsskiften, utbrytningsförsök och allmänt tveksamma göranden och låtanden. I praktiken definitivt inget som gynnar inbitna fans.

Journey har aldrig konfronterat lyssnare med sin musik, så det du får levererat på Freedom är precis det du förväntar dig. De har valt att snurra runt sin egen axel och låta precis så förutsägbart, melodiskt, familjärt och obetingat pålitligt som det bara är möjligt.

Bandet som bildades 1973 i San Francisco av medlemmar från Santana och Steve Miller band har utan tvivel varit inflytelserika i sin genre. Framgångssagan har kantats av fantastiska hits och etableringen som ett av de stora banden inom stadionrock är fylld av respekt.

Journey är dessutom förmodligen ett av de mest älskade rockbanden. Det här albumet förseglar deras status åter igen, för allting som omgärdar den här utgåvan andas nostalgi. Visst, att överträffa Escape (1981) är inte den lättaste uppgiften, men historien kommer att visa att Freedom ligger så nära i baksuget att det bara är en tidsfråga innan den kommer ikapp.

Jonathan Cain med sin personliga stämpel öppnar porten till AOR-himlen med den klaviaturdrivna Together We Run. Mer specifikt än så kan en introduktion till allt det som Journey står för inte presenteras. Melodin samlar energi allt eftersom den fortgår vilket om än något är ett styrketecken.

Det rockas loss kraftfullt i de vildsinta ögonöppnarna Come Away With Me och Let It Rain. Här sitter spännbanden inte fast för alla toner kommer farandes på ett omtumlande sätt. Neal Schon, den melodiska gitarrens gud, visar att han sitter stadigt på tronen.

All Day And All Night rullar igång med en basgång som tycks vara inspirerad av Queens Another One Bites The Dust. Det svassande temat får en alldeles egen charm och Arnel sjunger i en behaglig anda lite utanför sin stilistiska stil.

Den beaktansvärda United We Stand med sin tårdrypande andemening väcker alla känslorna på en och samma gång. Den lille filippinaren Arnel Pineda, som ständigt har förre sångarens Steve Perrys vålnad över sig, visar en gång för alla att han är värdig att vara med de stora grabbarna från USA. Ett extraordinärt musikstycke skapat av de som vet hur musik ska utformas.

Den avslutande Beautiful As You Are har en utsökta körsång som lyfter låten till himmelska höjder. Ett farväl på högsta nivå som inbegriper allt det vi tror på, allt det vi hoppas på och allt det som vi älskar.

Resan är över för den här gången och det känns som om tiden har stannat. När jag blickar mot ett och samma håll där ursprunget till arena rock finns så har jag svårt att tänka mig att det går att få ett så mycket bättre åskådliggörande än med Freedom. Journey har än gång lämnat efter sig musik med stor variation där språkets och kulturens barriärer har genombrutits och glädjen har fått ett starkt fäste. Oförglömliga ögonblick att ta med sig och att dela med andra musikfrälsta människor.

Thomas Claesson

27

07 2022

En gitarrhjältes lovsånger

Michael Schenker Group ”Universal” (Atomic Fire/Warner)

Tretton spår av underhållande, njutbar och beroendeframkallande hårdrock är allt som behövs för att jorden ska snurra vidare i jämna fina varv. Det är just det som Schenker sin vana trogen framkallar omgiven av en etablerad skara talangfulla musiker som starkt bidrar till albumets omväxlande utformning. Schenker själv tillför med en till synes gränslös lätthet det så övertygande gitarrsoundet oavsett om ha står till höger framme på scen med en pälsmössa eller sitter i en v-formad kapsel i rymden.

Jag tar för givet att Michael Schenker har skapat sig själv ett så stort namn att en presentation med bakgrundsbilder är överflödig. Han mönstrar också en besättning som i stort sammanfaller med de som medverkade på förra albumet Immortal. Således ett suveränt etablerat lag som bubblar över med briljanta idéer i en aldrig sinande ström.

Redan på ett tidigt stadium går det inte att värja sig för Under Attack med sin galopperande puls tar över kommandot så till den grad att ingen pardon lämnas. De överlappande sångpartierna är fint synkroniserade med en klassisk rockkänsla som följd. Utan omsvep och dessutom med ett förlösande gitarrsolo som kronan på verket.

Calling Baal/A King Has Gone utnyttjar besvärjelser och en Moog Synthesizer i sin iver att överföra signaler ut i rymden för att tillkalla herren själv. I det här fallet mynnar det ut i en hyllning av självaste Ronnie James Dio. I synnerhet hedras Dios medverkan på Rainbows klassiker Rising (1976) och därtill är rytmsektionen från den tiden inkallad vilket leder till ett värdigt och imponerande resultat.

London Calling är lyckligtvis ingen cover på Clashs’ dito. Istället återkallas minnen och vibrationer från UFO:s glansdagar i slutet av 70-talet. En glädjespridande melodi som vaggar fram i lagom tempo. Sad Is The Song tar rygg och Schenker glänser med sina gitarrkonster. De progressiva anslagen noteras och sätter ytterligare piff på tillvaron.

Två låtar trillar in sent men inte förgäves. Både Turn Of The World och Fighter cementerar ryktet och bidrar till att det är värt att utforska hela albumet. Om du gillar melodiös hårdrock så har du hamnat rätt här. Konceptet innehåller välljudande kompositioner, lysande sånginsatser samt riff och solon av den högre skolan.

När röken väl har lagt sig så har visserligen ingenting skapats som fått grundvalarna att rämna, men tillräckligt mycket bränsle har förbrukats för att hålla lågan vid liv. Det är viktigt för utan bra hårdrock känns livet meningslöst. Det här är ett album att ta till sig samt njuta av med hela sin lekamen och samtidigt känna endorfinerna rusa genom kroppen.

Thomas Claesson

03

06 2022

Tid för Rammstein

Rammstein ”Zeit” (Universal)

Det väloljade maskineriet Rammstein träder än en gång in på spelplanen med auktoritet helt i tidens anda. Spetsfundighet och vämjelse för skyddade verkstäder har under lång tid varit hemligheten bakom framgångskonceptet. Här finns ingen plats för klichéartade uttryck för ord i dess rätta betydelse vägleder med utsträckt hand ända in i tvivlarnas land.

I princip behöver Rammstein bara andas för att hela den industrialiserande världen ställer sig i givakt. Ingen borde egentligen vara rädd för Rammstein även om de kan tyckas vara större än livet självt med sin eldsprutande andedräkt. På Zeit uppvisas ofta en mer tankfull sinnesstämning som ger sig uttryck i en skarpsinnig medvetenhet om det sköra livet och den egna dödligheten.

Så ha det i åtanke när du förbereder dig för lyssningen och plockar fram alla metal-accessoarer som finns tillhanda. Visserligen går det alltid att på ett och annat ställe slå ett hål i luften med höjd arm och sjunga i refrängen med en hjärtskärande röst för taktfastheten finns där och sinnet för humor också.

När de tristas armé tågar in (Armee Der Tristen) i ett nedslående tempo finns inget annat än vemod. Negativt som det förslår och precis så deprimerande som titeln antyder, men vad är annars att begära när vi lever i en värld som denna. Ett intrikat ämne att välja som albumöppnare, men det tunga riffet och den massiva refrängen kunde knappast ha kommit från nån annan än Rammstein.

Med en blåsorkester, av den sorten som bara går att höra i små portioner, drar Dicke Titten igång. Till Lindeman beskriver sin syn på det kvinnliga idealet, som får se ut och vara hur som helst bara det inte saknas stora tuttar. Ett utslag av yttrandefrihet i dess fria former. Det musikaliska ackompanjemanget är dock övertygande med så pass lite ompa ompa att inte smärtgränsen nås.

Kändisarnas och många andras besatthet av att vara evigt unga kan inte nog beskrivas bättre än i Zick Zack. Så träffsäkert i en värld av inte bara silikon och botox utan också tatueringar och piercingar. Ett ämne som visar Rammstein från den subtilt kritiska sidan och samtidigt klargör att det är lika svårt att dra isär de magdeburgska halvkloten som att rubba Rammstein från tronen.

Under den harmlösa titeln OK döljer sig en refräng av det frejdiga slaget. De tio som sjunger Ohne Kondom högst kan förvänta sig att belönas med preventivmedel under sommarens Rammsteinkonserter på Ullevi. Det är väl något att kämpa för. Den grovkorniga vinklingen har vi sett och hört förr. Jag säger bara Pussy och rodnar samtidigt.

Om du vill fräscha upp minnet med vilka prepositioner som styr ackusativ och dativ i samma veva som du applicerar motorolja över kroppen och skär i all läderutrustning som går att uppbringa så är Zeit ett lämpligt album att luta sig mot. Det ger trygghet i utövandet av det tyska språket och trygghet i att veta att du är ett riktigt fan av metal.

Thomas Claesson

18

05 2022

Tillbakalutad hårdrock som inte skäms för sig

James LaBrie ”Beautiful Shade Of Grey” (InsideOut)

Efter den inledande besvikelsen är jag med i matchen.

Vad då besvikelse?

Jo jag är barnsligt förtjust i James två föregående soloskivor – Static Impulse och Impermanent Resonance – på vilka Peter Wildoer (Darkane) spelar en stor roll med både intensivt trumspel och growlsång.

Det nya upplägget med en mer tillbakalutad stil var inte vad jag räknat medBeautiful Shade Of Grey bjuder utöver en skivitel att älska på en tillbakalutad typ av hårdrock med fokus på akustiska stränginstrument istället för elektriska.

Det sätter James röst mer eller mindre i totalt fokus med hörbara in- och utandningar som ger en känsla av närhet.

Devil In Drag inleder och avslutar skivan. Det som skiljer versionerna åt är att den andra varianten har fått elektrisk skjuts. Båda är bra, med stort fokus på melodin och sången, och delar förstaplatsen som bäst på skivan.

Det drar rejält mot pophållet med Supernova Girl och låtens smakfulla arrangemang gör den till rena rama örongodiset.

Hit Me Like A Rock är en aning åt det bluesiga hållet vilket bidrar till lite mer bredd och inte minst aningens mer drag under galoscherna.

Ett intressant val av coverlåt är Ramble On (Led Zeppelin). De brittiska legendarernas That’s The Way var det ursprungliga och på papperet mer givna valet, men med facit i hand är det bara att konstatera att James & co ror låten i hamn utan minsta ansträngning.

Paul Logue (Eden’s Curse) utgör tillsammans med James projektets kärnduo. Efter att ha pratat om att göra något tillsammans sedan 2010 har de gjort slag i saken. Rent krasst var det pandemin, det vill säga oväntad ledig tid, som gjorde att de äntligen fick till det.

Bakom trummorna hör vi James son Chance LaBrie och det finns inte ett dugg att anmärka på hand insats, vilket inte är det minsta förvånande eftersom han redan är något så när etablerad med Falset.

Det känns fint att far och son fått chansen att samarbeta och det är ingen vågad gissning är det blir mer av den varan i framtiden.

För de som liksom undertecknad älskar James röst är det ingen tvekan om att Beautiful Shade Of Grey fyller sin plats i skivsamlingen. Och det utan att skämmas för sig det minsta sida vid sida med ”den gyllene röstens” tidigare solo- och Dream Theater-skivor.

Magnus Bergström

16

05 2022

Överraskande vital old school heavy metal

Anvil ”Impact Is Imminent” (AFM/Sound Pollution)

Det var en gång – närmare bestämt 1978 – två tonåringar vid namn Steve ”Lips” Kudlow och Robb Reiner i Toronto, Kanada som bestämde sig för att göra det roligaste de visste. De bestämde sig för att heavy metal skulle bli deras ”allt” och att de aldrig skulle titta tillbaka.

44 år senare gör de bästa vännerna fortfarande det roligaste de vet tillsammans och är nu framme vid skiva nummer 19.

Vägen fram till 2022 har dock inte varit spikrak. Långt ifrån. Det räcker att se den utmärkta dokumentären Anvil: The Story Of Anvil* (2008) för att förstå att karriären aldrig har handlat om någon räkmacka för Lips och Rob.

Efter dokumentären har Anvil haft ordet kultband hängande över sig, men de förtjänar mer än så. Impact Is Imminent är ett bra bevis på det.

I mina öron är det inget snack om att singellåten Ghost Shadow står sig väl mot allt annat Anvil spelat in genom åren. Den är allt som kanadensarna står för; ganska fartfylld heavy metal som är rakt på sak utan krusiduller.

Teabag är en instrumentallåt som det är en ren fröjd att hugga in på. Med en speltid på två minuter och 39 sekunder finns det igen tid för onödiga utsvävningar utan det är pang på rödbetan som gäller. Kul att ”Lips” (gitarr och sång), Robb (trummor) och Chris Robertson (bas, körsång) får visa upp sina färdigheter; de kan mer än att spela kött och potatis-heavy metal.

Kompriffandet i Wizard’s Wand lånar friskt från Coast To Coast (Scorpions) och det är aldrig fel med rätt sväng, men den blommar liksom ändå aldrig riktigt ut.

Explosive Energy är ironiskt nog trots titeln en ganska intetsägande låt. Men det finns hopp; än en gång är det refrängen i kombination med piggt gitarrsolospel, som lyfter låten en bit över godkänt. Ett exempel på att helheten är viktig och att det är detaljerna som gör det, liksom att det gäller att lyssna uppmärksamt både på enskilda låtar som hela skivor innan betygssummeringen.

Apropå influenser bär Shockwave spår av typiskt Black Sabbath-tunggung, men utan att nå ända fram. Boven i dramat är den smått parodiskt tjatiga refrängen som sänker vad som annars hade kunnat bli lite av en personlig favoritlåt. Synd.

Gomez (bonuslåt) är Teabag i ny kostym; blåsinstrument förstärker denna version. Nu snackar vi monumental överraskning, för ingen har väl i sin vildaste fantasi kunnat tro att Anvil och blåsinstrument någonsin skulle nämnas i samma mening. Ett kul grepp som visar sig fungera riktigt bra, även om originalversionen vinner i längden.

Produktionen står den pålitliga duon Martin ”Mattes” Pfeiffer och Jörg Uken på Uken’s Soundlodge studios för och de har än en gång rattat fram en luftig ljudbild med livekänsla, som visar att det är människor av kött och blod bakom instrumenten/mikrofonen.

Visst är det så att ”Lips” i vanlig ordning mer som regel än undantag sjunger hellre än bra, men det hörs att han brinner för det och då funkar det klart bra ändå.

Apropå sång måste jag lyfta fram Chris körsång i refrängerna. Han kan utan tvekan hantera basgitarren felfritt men det är rösten som är hans största bidrag till Anvil. Lyssna till exempel på Bad Side Of Town.

Individuellt är det Robb som imponerar mest på mig, med sitt uppfinningsrika trumspel som blandar finesser och tunga slag kors och tvärs.

Jag kan inte säga annat än att jag är positivt överraskad över att att Impact Is Imminent både känns relevant och innehåller en handfull minnesvärda låtar. Old school möter en gnutta new school liksom.

Kommer jag att lyssna på skivan igen? Absolut!

Det hade jag verkligen inte räknat med från Anvil 2022.

Magnus Bergström

*Finns i skrivande stund att se på Netflix.

13

05 2022

Rakt på sak

Axel Rudi Pell ”Lost XXIII” (Steamhammer/Border)

Den blonde gitarristen från Westfalen stämplar än en gång in och tillgodoser den idoga skaran av fans med ett rykande hårdrockalbum. Vid sin sida har han sångaren och trogna följeslagaren Johnny Gioeli som här får bekänna färg med tuffare takter än han är van vid i sitt moderband Hardline.

Den beryktade cocktailen av melodisk hårdrock med stänk av metal biter lika bra nu som förr. Kvintetten förfar som på sedvanligt manér när de med självtillit skakar fram sina trumfkort ur rockärmen. Inga överraskningar i form av innovationer så långt ögat kan nå, men vad gör väl det så länge folket får det de vill ha.

De svarta riddarnas mässande förebrår olycksbådande den inledande Survive på ett klentroget sätt. När frågan om vi överlever är ställd ett antal gånger utan att svar erhålles är jag tacksam för att No Compromise tar över rodret. Den starka stämman finns där igen, men titeln passar Pell som handen i handsken och riff och solo ligger bekvämt tillrätta.

Axel Rudi Pell är känd för att göra smäktande ballader av yttersta kvalitet och Gone With The Wind är inget undantag. Historien baseras på hunden som satt vid tågstationen dag efter dag och förgäves väntade på sin husse som hade gått bort i en hjärtattack. Det går åt många näsdukar för inget öga är torrt under de nära 9 minuter som sången varar.

Förmodligen tycker en nyfrälst hårdrockare annorlunda än vad jag gör, men med mina 50 års lyssnande på genren i fråga så framstår titellåten Lost XXIII som min favorit. De romerska siffrorna syftar på den 23:e bokstaven i alfabetet W vilket gör andemeningen till Lost World. Långsökt kan tyckas men lyriken begränsar grubblerierna till ett minimum. Lägg därtill tyngden som är brutal, sången som är kraftfull på gränsen till smärtsam och det frammanande temat som ihärdigt ifrågasätter vart vi är på väg.

Med en sådan illuster gitarrist vid strängarna vore det en besvikelse om inte en instrumentallåt fick plats. The Rise of Anchoor fyller den kvoten galant och när raketen tänds blir det till en högtidsstund. Den tekniska urladdningen blir inte sämre av att keyboardet blandar sig in i leken som en värdig motståndare.

Sin vana trogen levererar Axel Rudi Pell precis vad som förväntas av honom. Varken mer eller mindre. Vi får det vi behöver för att bli glada och nöjda och allt därförutom är överflödigt. Hårdrock och speciellt tysk sådan är en konstant källa till förnöjelse. Lost XXIII är ytterligare ett exempel på detta.

Thomas Claesson

25

04 2022

Välfylld coverskiva som spretar rejält

Udo Dirkschneider ”My Way” (Atomic Fire/Warner)

Behöver verkligen världen My Way; en coverskiva med inte mindre än 17 låtar? Tveksamt.

Behöver Udo Dirkschneider låta världen ta del av hans influenser genom åren? Tydligen.

Det har varit tydligt – inte minst de senaste åren – att Udo har en bred musiksmak och inte bara tuggar taggtrådsmetal. Därför unnar jag honom att fira sina 70 år på ett lattjolajbans sätt som detta, oavsett vad jag personligen tycker om slutresultatet.

My Way lider nämligen dessvärre av den typiska ”coverskivsjukan”, det vill säga att låtmaterialet spretar. Rejält. Ibland låter det bra och ibland låter det som ett hyfsat coverband och ibland mitt emellan. Dåligt blir det som tur är aldrig men det fungerar inte fullt ut.

Att många av låtarna förknippade med en viss sångare gör det inte lättare, i och med att det då är svårt att köpa en ”ny” röst fullt ut.

Att höjdarlåten Faith Healer (Alex Harvey) lyfts fram i strålkastarljuset är roligt och den förvaltar med bravur platsen som inledningslåt.

Likaså är det alltid lika härligt att höra gitarrmelodierna i Sympathy (Uriah Heep) även om originalets charm saknas.

Rock And Roll (Led Zeppelin) fungerar överraskande bra. På förhand var det faktiskt en av de låtar jag var mest orolig över… Både sång- och trummässigt görs mer av ”egna grejer” istället för att försöka sig på att härma Robert Plant respektive John Bonham.

Jealousy (Frankie Miller) är en för mig helt ny bekantskap och i mina öron framstår den som en av skivans allra bästa låtar. Samtidigt är den ett alldeles utmärkt exempel på att Udos personliga röst ofta passar alldeles ypperligt för ballader.

På balladkontot noteras också att den originaltrogna tolkningen av My Way (Frank Sinatra) får klart godkänt men inte kommer att välta några kiosker.

På förhand har det snackats upp att Udo för första gången någonsin sjunger en låt på tyska. Men jag vet inte… Kein Zurück (Wolfsheim) är en okej låt och visst fungerar rivjärnsrösten bra och låter föga överraskande hur naturlig som helst på moderspråket.

En rejält omarbetad We Will Rock You (Queen) är mer småskoj än bra, men musikvideon med Udo i olika roller mot sig själv är å andra sidan klart underhållande.

Tolkningarna av Man On The Silver Mountain (Rainbow) och Hell Raiser (The Sweet) hade däremot gärna fått stanna i replokalen.

Till sist en för mig given fråga; finns det någon annan hårdrockare som är lika produktiv som Udo? Knappast och det är inte något annat än mycket imponerande.

Magnus Bergström

21

04 2022