Archive for the ‘Hårdrock’Category

Klockan ringer för 2:a akten

magnum serpent

Magnum ”The Serpent Rings” (Steamhammer/Border)

Om det bara hade gällt att bedöma tecknade omslag, så hade det varit enkelt. Då hade full pott delats ut lekande lätt. Illustrationen ger garanterat en timmes underhållning i sig själv och då är det ändå ovisst om alla detaljerna är observerade och korrekt uppfattade.

Lägg t.ex. märke till de två mössen Gus och Jack från Askungen nere i det högra hörnet. De beundrar med inlevelse sin kreation – den blå manteln som elegant pryder den historieberättande krigaren.

För att komma tillrätta med de slingrande rörelserna i musiken krävs däremot ett fast grepp. Till en början väger konceptet ganska lätt i den krönta vågen, men ju mer de hypnotiska ögonen får fäste desto mer växer föreställningen.

Att det historiska arvet bärs vidare av Magnum kan inte åsidosättas. De är fortfarande britternas stolthet så väl som nöje och med det i bakhuvudet får de behandlas med respekt. The Serpent Rings är en distinkt inkörsport till en mer rockorienterad terräng till skillnad från vissa av de föregående albumen som har en mer radioanpassade karaktär.

Belägg för det finns redan i den inledande Where Are You Eden? som i sitt sökande efter evigt liv även är förkovrad med orkestrala arrangemang. You Can’t Run Faster Than Bullets fyller på i samma anda. Gitarristen/låtskrivaren Tony Clarkins visioner auktoriseras av Bob Catleys forcerande stämma på ett föredömligt sätt.

Ett tecken i skyn som visar på ett stort sinne för vett och etikett är att Supertramps bevingade pianoackord från The Logical Song får inleda Madman Or Messiah. Sången beskriver självutnämnda profeter och faran med att följarna utövar ohyggliga gärningar.

Det finns några låtar som glimrar lite extra när de blir belysta av UV-lampan. The Great Unknown och The Last One On Earth faller in under den kategorin. Båda ger anledning till att fundera över livet och att uppskatta det du har innan det är för sent.

The Archway Of Tears handlar om ett fattighus som var beläget utanför Birmingham under den viktorianska tiden (1837-1901). De svepande episka tonerna förädlas med trollkarlen Rick Bentons keyboard och som kronan på verket framförs ett gitarrsolo av högsta dignitet.

Magnum har lyckats fånga momentet när de surfar på sin 2:a våg av framgång. Deras formel med utsvävningar som väcker lyssnarens intresse utan att för den delen ta för stora risker är beundransvärd. Om det finns någonting som kan få Imperiet enat, så måste det  vara den storstilade melodiska rocken som med pompa och ståt presenteras här.

”Rule, Britannia! rule the waves:
”Britons never will be slaves.”

Thomas Claesson

11

02 2020

En progressiv metal-guldgruva för öronen

sons of apollo

Sons Of Apollo ”MMXX” (Inside Out/Sony)

Uppföljare som är starkare än studiodebuten – vars låtar oftast snickrats till under en längre tid – växer inte direkt på träd, men MMXX är utan tvekan snäppet vassare än Psychotic Symphony (2017). Men så är inte bandmedlemmarna vilka som helst: Billy Sheehan, Mike Portnoy, Derek Sherinian, Jeff Scott Soto och Ron ”Bumblefoot” Thal. Behövs en närmare presentation läser du nog fel recension…

Sons Of Apollo har mycket gemensamt med Dream Theater, vilket förstås är föga förvånande med tanke på att två bandmedlemmar har varit med där. Likheterna dessa band emellan är betydligt fler än olikheterna. Jag tänker då i första hand på individuell skicklighet och musikaliska krumbukter.

Vid en detaljgranskning är Dream Theater överlag aningens skickligare på att skriva refränger som fastnar mer eller mindre direkt. Men handen på hjärtat; när det handlar om progressiv metal är inte medryckande ”raka” refränger det viktigaste.

Av skivans åtta låtar väljer jag att nämna två med det lilla extra:

Goodbye Divinity som i sammanhanget är lättillgänglig och därför har alla chanser att bli en livefavorit för publiken att sjunga med.

New World Today som är en episk historia med en rejält tilltagen speltid. Frågan är om de någonsin kommer att kunna överträffa detta mästerverk.

Synd bara att Billy Sheehan och hans baskonster oftast har sin plats lite väl långt bak i ljudbilden, men han ligger ständigt och lurar i vassen för att hugga och ta för sig rejält de gånger tillfälle ges. Det kallas erfarenhet och han gör det mycket skickligt.

Roligt förresten att sångaren Jeff Scott Soto har ”hittat hem”, för nog handlar det om det bästa han har varit inblandad i sedan Talisman även om W.E.T. också är mycket bra.

MMXX är värd din tid och om du ger den just det så kommer du att upptäcka en guldgruva för öronen, som uppmuntrar till rejält grävande och framför allt njutning en lång tid framöver.

Magnus Bergström

21

01 2020

Klockan klämtar för dig

admiral

Admiral Sir Cloudesley Shovell ”Very Uncertain Times” (Rise Above/Sound Pollution)

Slaget vid Hastings fortskrider med de tappra tre anglosaxarna ledda av amiralen själv – den hårdföra gitarristen/sångaren Johnny Gorilla. I sin iver att framföra sitt budskap och nu inne på 4:e utgåvan är de fast beslutna att upprätthålla den oborstade retro-rocken till varje pris. Kosta vad det kosta vill.

Bandet såg dagens ljus för första gången från en grotta 140 miles öster om Stonehenge för elva år sedan. Tilldragelsen blev i fel tidsålder, men det är inget som har någon som helst betydelse. Överlevnadsinstinkten och människans urkraft tar inte hänsyn till sådant oväsentligt.

Den opolerade burdusa ambitionen avlossar effektivt salva efter salva mot det pladdrande etablissemanget. När de historiska vingslagen framhäver sin oförtrutna orättvisa så svingas den välbalanserade slägghammaren galant i cirkelformade rörelser. Det är så stoner metal uppfyller sitt syfte.

Vad än amiralen pysslar med i dessa obeständiga skeden, så är det inte att spilla bort någon tid. Förutsättningarna finns där redan på titelspåret med den nedstämda nutidsorienterade yttersta domens förkunnelse. En del samhällsomvälvande åtgärder skulle säkert bli utförda om konceptet följdes i sin utformning, men en kandidatur till folkvalda parlamentariker är föga troligt.

Sju år efter debutalbumet Don’t Hear It… Fear It klingar Ten Years Later på med oförtruten energi. I bakvattnet efter Sabbath Bloody Sabbath finns många underströmmar. Här är en av dem inkarnerad i all sin vitalitet. Till de som är ute och söker med ljus och lykta efter Lemmy Kilmisters ande så behöver inte blicken fästas högre än till Mr. Freedom. Ett skrämmande förkroppsligande tillägnad den inbitne nostalgikern.

Saker och ting blir bara bättre ju längre skivan fortplantar sig. I Iceberg får sludge metal fäste och det råa, elaka och smutsiga byket banar vägen till ett fullständigt segertåg. Biscuits For Victor för tankarna bakåt i tiden till mästaren Frank Zappas och hans lärjunge Captain Beefhearts glansdagar. Då fanns humorn inbakad i musiken och Blackworth Quarry cementerar den känslan med sin avslutande toalettspolning. Ett fullständigt genidrag.

Så här kan det gå om man stänger in tre långhåriga polare i ett sjaskigt mörklagt rum utan vädringsmöjligheter och skruvar upp volymen till max. Hur än osäkra tiderna är så är en sak dock höjt över alla tvivel. Amiralen kommer aldrig att svika dig. Vad du än hittar på.

Thomas Claesson

14

01 2020

Underhållande med Tysklands svar på Dream Theater

vandenplas

Vanden Plas ”The Ghost Experiment” (Frontiers/Playground)

Beyond Daylight (2001) och Christ O (2006). Två Vanden Plas-klassiker som allt bandet gett och ger ut efteråt har att ”tävla” emot. Om det inte är mission impossible så är det i alla fall svårt att tro att de ska gå att överträffa. När dessutom en stark outsider som Far Off Grace (1999) läggs till i ekvationen är det lätt att förstå att betyget ovan betyder att färska The Ghost Experiment står sig väl i banddiskografin.

Vanden Plas är ett typexempel på lite ”snällare” progressiv hårdrock/metal; något som ofta men inte alltid kan tillskrivas Andy Kuntz sammetslena röst. Det går också att säga att de är Tysklands svar på Dream Theater.

Det är underhållande men inte trollbindande och helt överraskningsfritt. Tysk kvalitet, om jag säger så.

The Ghost Experiment består av sex låtar som utgör del ett av två i en berättelse som får sin upplösning någon gång 2020.

Av skivans sex låtar är det följande trio som sticker ut:
The Phantoms Of Prends-Toi-Gardes har skivans absolut bästa gitarrsolo som är en våt dröm för alla sexsträngarfantaster. Bra jobbat Stephan Lill!
Fall From The Skies ger en smaskig känsla av musikal i hårdrocksformat. Tänk väl valda delar Ayron, Avantasia, Dream Theater och Jon Oliva’s Pain.
The Ghost Experiment lever upp till titelspårsansvaret med en mäktig refräng som inte går av för hackor.

Magnus Bergström

29

11 2019

Gott hantverk

work of art

Work Of Art ”Exhibits” (Frontiers/Playground)

Äntligen släpper Work of Art sin 4:e platta och som jag har väntat. Att den tog 1,5 år att göra märks för det är ett mästerverk i mina öron.

Många jämför WoA med band som Journey och Toto men här coh nu tycker jag dom hittat en egen stil och ett eget sound. Det är tuffare, mognare och tryggare än tidigare och låtarna är mycket jämnare. På plattan har dom fått hjälp av svenska och utländska musiker. Nalle Påhlsson på bas och Vince Decola på keyboard för att nämna några.

Det hela inleds med Misguided love som med sin enkla gitarrslinga och sitt trumspel får en att fastna på en gång. Att Lars sjunger som en gud gör ju det hela inte sämre. Han har en röst som passar till snabba, rockiga ja även lugna låtar och allt är i absolut världsklass.

Den här skivan är ett mästerverk som man kan plocka fram om 10 år och den lär vara lika bra då som nu.

Eftersom tidigare nämnda Toto bestämt sig för att sluta spela tillsammans så kan Work of Art ta vid den stafettpinnen nu och många år framöver.

Om jag måste några några låtar som sticker ut så får det bli: Another night, Gotta get out, If i could fly och This isn’t love.

Rickard Fernström

21

11 2019

Rockikon med en imponerande röst

leeaaron

Lee Aaron ”Power Soul Rock’n'Roll – Live In Germany” (Metalville/Sound Pollution)

Wow, vilken röst! Att åldras med värdighet är ett slitet uttryck men det måste användas för att beskriva Lee Aaron, vars röst fortfarande låter toppen. Oavsett om det gäller lugna eller riviga partier imponerar hon.

Den kanadensiska rockikonen har tagit tid på sig men nu är tiden kommen för den första liveskivan. Inspelad 2017 på en turné i Tyskland; närmare bestämt i Balingen och Nürnberg.

Givetvis blir låtupplägget som en samlingsskiva, vilket betyder att det är tätt mellan guldkornen som till exempel Rock candy, Metal queen och Powerline.
Undertecknads på förhand största invändning – att börja med en cover på Mistreated – blir efter några genomlyssningar om inte ett utropstecken så näst intill. Lee gör nämligen en smaskig tolkning av Deep Purple-covern, framför allt röstmässigt.

Men det blir lite sämre kring mitten med sömnpillret I’m A Woman och tjatiga Sex with love. Men det handlar ändå inte om några totala bottenlåtar och de får hjälp på traven av Lees rösttoppform.

”No fixes and no tricks”-produktionen/mixen av välmeriterade producenten/keyboardisten John Webster är smaskens. Men ska jag vara petig så kunde publiken ha fått vara med lite mer.

Power Soul Rock’n'Roll känns genuin och framförandet går det inte att klaga på. Musikvärlden mår helt enkelt bra av att Lee Aaron finns i den, inget snack om den saken.

Magnus Bergström

06

11 2019

Melodiska danskar rockar vidare

prettymaids

Pretty Maids ”Undress your madness” (Frontiers/Playground)

   Release 8 november

Nästan tre år efter deras kommersiella succeplatta ”Kingmaker” kommer nu ”Undress your madness” som är en fortsättning på den inslagna vägen med deras klassiska album ”Pandemonium” och ”Motherland”.

Gillar man tunga gitarriff blandat med melodiska sångslingor så faller det i smaken. Varje spår på denna skönhet är värd uppmärksamhet och det är många låtar som faller mig i smaken.

Det börjar med ”Serpentine” som innehåller en fantastisk sångslinga och ett grymt gitarriff. Sedan fortsätter plattan på samma vis och Ronnies sång låter svinbra. Skivan innehåller också två powerballader som är i en klass för sig: Shadowlands och Strenght of a rose.

Mina två favoritspår är : Undress your madness och Will you still kiss me (If I see you in  heaven). Denna skiva har i princip allt som kan önska sig, får ni chansen att se dom live så måste ni ta den.

Rickard Fernström

04

11 2019

Melodistark heavy metal med sång och gitarr i fokus

lucy

Lucy ”Eye for Eye” (egen utgivning)

Att Värmland har bördig mylla när det handlar om musik i allmänhet och inte minst hårdrock är ingen nyhet. Kristinehamn är inget undantag och ett av många exempel är det återuppståndna heavy metal-bandet Lucy.

2016 släpptes comeback-ep:n Pre-Apocalyptic State och nu är tiden kommen för bandets andra fullängdare. Fullängdsdebuten Fruits From A Poisoned Tree släpptes 1999 och går inte riktigt att jämföra med dagens upplaga. Medlemmar har bytts ut genom åren och musiken har fått en mer fokuserad inriktning. Lucy av idag står för melodistark heavy metal med sång och gitarr i fokus.

Eye for Eye är rena rama innehållsdeklarationen. Ett ettrigt gitarriff driver på och kryddas med ett rejält ”rytande” från nya (nåja) sångerskan Katarina Frostfall. En rakt-på-sak-inledning som lovar gott.

Det fortsätter starkt med till en början ganska snarlika Hellfire, som inledningsvis förstärks med en siren – en effekt som alltid fungerar bra. Att tempot sänks i refrängen är också ett grepp som funkar bra. Variation är nyckelordet. Jag måste också nämna det störtsköna gitarrsolot av Johan Jansson.

Dreamcatcher är lite lugnare och är vid en jämförelse mer lättuggad. Den har ett slut som jag bara älskar, där bandet låter lekfullt och så liksom bara slutar de att spela. Snyggt att få en sådan grej att låta spontan – för nog är väl slutet skrivet exakt så?

Katarina visar i Via Dolorosa än en gång prov på mycket starka röstresurser. Sången i vers/brygga, speciellt tonartshöjningarna, tillhör skivans absoluta toppar. Trist bara att refrängen är lite mindre övertygande.

Hanlon’s Razor blandar mellantempo och lite snabbare tongångar på ett förtjänstfullt sätt och refrängen är ruggigt starkt.

Sången är åter i fokus i balladen The Girl in the Mirror: Osmium, Pt. 1 och det inlevelsefulla och dynamiska uttrycket är utan tvekan Katarinas enskilt starkaste insats.

Free My Soul: Osmium, Pt. 2 är en tyngre sak. Fortfarande ligger fokus på sången men det går heller inte att missa den tätt sammansvetsade rytmsektionen. Än en gång får vi också ett smakfullt gitarrsolo.

Det börjar balladaktigt lugnt i Ahead of Time men snart tar en ganska traditionell heavy metal-dänga vid. Gitarrsolot är ”out there” på ett bra sätt när Johan får en hyfsat lång stund på sig att leva ut sin inre gitarrhjälte – och ror iland det.

Ett minus är att låttiteln upprepas några gånger för mycket. Otippat förresten att för en kort stund får ett gitarriff i den lugna inledningen mina tankar att sväva iväg till W.A.S.P.-låten The Flame…

Eye for Eye innehåller alltså åtta låtar – något som jag personligen är tveksam till, eftersom tio till tolv brukar kännas bäst. Normalt sett. Här har vi nämligen en del låtar med ganska lång speltid och då blir den sammanlagda speltiden ändå helt normal, ja svenskt lagom helt enkelt.

Men ändå… De två Spotify-bonuslåtarna hade gott kunnat vara med på de fysiska varianterna. Både intensiva Kings and Queens och gitarrpartajet Ratrace är lite för bra heavy metal-låtar för att ”gömmas undan”.

Faktum är att det är bonuslåtarna som gör att den starka betygstrean hoppar upp till en fyra.

Att Lucy är ett band som bör punktmarkeras framöver känns hur givet som helst. För nog vore det en förlust för heavy metal-diggare om inte fortsättning följer, gärna kryddat med ett och annat liveframträdande.

Magnus Bergström

01

11 2019

Varken vitlök eller spetsad påle hjälper

69 eyes

The 69 Eyes ”West End” (Nuclear Blast)

Hur många gånger jag än trycker på Gothic Rock-knappen så kommer det inte fram något bättre alternativ än vampyrerna från Helsingfors – The 69 Eyes. Så har det varit sedan Angels från 2007 lade världens rockscener för sina fötter med bitande stycken som Never Say Die och Perfect Skin och så lär det förbli med West End.

Glöm återupplivade föreningar av rockband. The 69 Eyes med 30 år i branschen är motivationen att driva dig framåt mot en tillfredställande framtid. Det här är rock som fanns då, är nu och kommer att bestå. Rock som skakar om din kropp, smeker dina sinnen och räddar din själ.

Tystnaden bryts av Two Horns Up och det bör uppmuntra vilken person som helst med nitförsedd läderjacka oavsett ålder och kön. Således en kickstart och en skamlös förnedring av djävulen själv som får lida spott och spe till intonationen av Jyrki 69’s majestätiska basröst och Dani Filth’s nesliga tunga (Cradle Of Filth).

27 & Done borde spelas på varenda radiostation överallt om vi bara hade levt i en sund och rättvis värld. Ett hedrande erkännande till alla musiklegender som föll ifrån vid 27 års ålder. Varningens finger höjs till de som vill uppfylla sina drömmar för mörka krafter kan omintetgöra livets mål.

De obevekliga riffen i The Last House On The Left får dig att permanenta håret och ha din finaste luftgitarr i högsta hugg. Det passar också att vara på sin vakt när den heta spökryttaren Cheyenna gör sin framfart på E 69:an. Hon är en uppenbarelse som är kuslig, men ändå älskvärd med sin karisma. De två gitarrerna eldar upp stämningen till en kärlekskrank romans med något åtråvärt men ändå förbjudet.

The 69 Eyes är inte redo för att stoppas ner i kistan ännu, långt därifrån. Om du vill besöka obskyra honkytonk-barer i källarvalv du inte trodde fanns eller har tillräckligt med mod för att gå på spökvandring, så passar musiken från West End alldeles förträffligt. Bär gärna ett kors runt halsen. Det kan komma bra till pass.

Thomas Claesson

30

10 2019

Går från klarhet till klarhet

opeth

Opeth ”In Cauda Venenum” (Nuclear Blast/Sony)

Svenska Opeth har med tiden gått från sin ursprungsbas inom death metal till att alltmer spela renodlad progg metal och samtidigt blivit ett av de mest respekterade metalbanden överhuvudtaget idag internationellt. Inte minst bandledaren och sångaren/gitarristen/låtskrivaren Mikael Åkerfeldt figurerar titt som tätt i olika ledande musikmagasin för att dela med sig av sina tankar – och har blivit en nutida metalikon.

Namnet Opeth kommer från månstaden Opet i Wilbur Smiths bok ”Solfågeln” (1972) – om en arkeologisk utgrävning i Sydafrika, där man hittar en dittills okänd antik kultur vilket omkullkastar tidigare historiska teorier. Nya plattans titel ”In Cauda Venenum” är latin för det gamla romerska uttrycket ”Giftet finns i svansen” som syftade på skorpionens sting från gifttaggen längst bak, men också på till synes vänliga uttalanden som i själva verket har lömska och dräpande avsikter i slutmeningen.

Utifrån proggaspekten var det bara en tidsfråga innan Opeth skulle ta beslutet att spela in en skiva helt med svenska texter och sång. Vilket nu är fallet med nya efterlängtade ”In Cauda Venenum”. Detta känns också naturligt och funkar som helhet alldeles utsökt bra. Ja, det ter sig till och med självklart. Jag associerar spontant vid de första lyssningarna en del till svenska bandet Dungen – men i en slags metaltappning.

Soundmässigt låter ”In Cauda Venenum” – vilket är det trettonde albumet i ordningen – som en perfekt blandning av klassisk hårdrock och progg med mycket pampiga magnifika orkestreringar och arrangemang. Det finns även en albumversion på engelska. Och båda plattorna är alltså inte mindre än lysande. Men den svenskspråkiga kanske berör lite mera direkt i hjärtat. (Det finns på skivorna även samplingar från tv-serien ”Skrotnisse” och tal av Olof Palme). Man kan hur som haver konstatera att Opeth fortsätter att gå från klarhet till klarhet.

Lyssna på: ”Svekets prins”, ”Banemannen”

Henric Ahlgren

28

10 2019