Archive for the ‘Hårdrock’Category

Genomträngande träffsäkerhet

thunder

Thunder ”All the right noises” (BMG/Warner)

Lika betagande som statyn på höjden utanför Burnley med alla sina ljudpipor, lika imponerande är Thunders senaste utgåva, den trettonde i ordningen. Då i tidens begynnelse 1990 ett band med långt hår och framåtanda, nu ett band med obetydligt hår, men desto mer eftertanke.

Det i de här sammanhangen relativt unga bandet har levt lite i skymundan av de stora elefanterna. Det har också knakat i fogarna internt några gånger, men de har hittat tillbaka till gemenskapen och vidareutvecklat sitt unika sound på ett storartat sätt.

Ett tecken på den förträffliga renässansen sågs redan för sex år sedan med prestationen Wonder Days. Ett föredöme i storskalig glans som nu följs upp av All The Right Noises som i sin tur lägger ut en palett av mångfasetterad art. Här finns alla de rätta ljuden smyckade med överraskande finesser.

Det engagemang som Last One Out Turn Off The Lights visar är berättigande. Imperiets försök att hålla sig fast i sin storhetstid är hopplöst förlorad och Thunder sågar brexit på ett raffinerat och framfusigt sätt. Refrängen är medryckande, den kvinnliga kören ger stöd och Union Jack fladdrar eftertänksamt för vinden.

Den tunga präglingen ligger kvar i Destruction som med smärtsam styrka leder in på den mörka vägen mot mental ohälsa. Uttrycksfull på ett sätt som få är mäktiga till. Besinningen återfås inte heller när vågorna sköljer in över stranden med den akustiska The Smoking Gun som glöder med rättfärdigt raseri. Lugnt och stilla i sin personliga karaktär.

Den grubblande Don’t Forget To Live Before You Die utvecklas föredömligt under utsvävningens förlopp. Den mäktiga känslan är ypperligt balanserad, men också mer konventionella låtar som Going To Sin City eller You’re Gonna Be My Girl ingår i det fullfjädrade kartoteket.

Att Luke Morley är en alldeles utmärkt låtskrivare och gitarrist och att likaledes Danny Bowes silkeslena röst är något alldeles extraordinärt är höljt bortom allt rimligt tvivel. Ibland blir resultatet oerhört vackert. I’ll Be The One lämnar inget öga torrt.

I en period när ingenting kan tas för givet har Thunder levererat ett album som täcker hela spektrumet av välbefinnande. Visserligen tillspetsat med socialt berättigad kritik och livets alla umbäranden, men just därför makalöst utförd, varierad till fullkomlighet och i grund och botten utformad för en värld i perfekt harmoni. Jag ger mina komplimanger.

Thomas Claesson

29

03 2021

En ovanligt relevant liveskiva

udolive

U.D.O. ”Live in Bulgaria 2020 – Pandemic Survival Show” (AFM/Sound Pollution)

 Release 19 mars

Mannen med den helt unika sångrösten är numera i det närmaste unik även när det gäller att släppa liveskivor. Live in Bulgaria 2020 – Pandemic Survival Show är den sjunde i ordningen och oddsen är låga på att det inte är den sista.

Men vem är jag att klaga på det när det handlar om en så stark giv som den här som dessutom får extra relevans i och med att den är ett dokument från en av ytterst få, eller kanske till och med den enda, hårdrockskonserten som genomfördes inför publik pandemihösten 2020.

Givetvis är inte Udo Dirkschneiders röst vad den en gång varit men den fungerar precis som den ska för ändamålet; det vill säga resan fram till de mäktiga körrefrängerna i klassisk tysk metalstil.

Livemaskinen U.D.O. är lika väloljad som alltid och ljudet är finemang; när stereons volymreglage dras upp mot max får jag känslan av ett vettigt substitut för ”the real deal”.

Men alltså… Jag förstår att det här kändes som en unik konsert för bandet och publiken och att skälen för att lufta några Accept-låtar var tunga. Jag säger inte emot. Med det sagt; varför inte bjuda på några sällan eller aldrig spelade istället för de gamla vanliga?

Desto mer glädjande på låtfronten att det grävts rejält i U.D.O.-diskografin och fiskats fram inte bara en utan två låtar från underskattade Mastercutor (ja det är en av undertecknads ”tyska favoriter”).

Prost, Herr Dirkschneider!

Magnus Bergström

17

03 2021

Högtflygande ambitioner

evergrey

Evergrey ”Escape Of The Phoenix” (AFM/Sound Pollution)

När det kommer till progressive metal har strålkastaren alltid svept över Evergrey och det mycket tack vare att de föredrar att utöva sin mytomspunna konstart i skuggornas rike. Den ständigt växande diskografin har haft en känsla av ändlös äkthet och förtroliga texter i en aldrig sinande metamorfos. Nu har tiden kommit för Escape Of The Phoenix och det förflutna fortsätter att omsättas i ljuv melankoli.

Sedan bildandet 1995 har bandet genomgått en rad stilistiska förändringar inom ramen för genren. Den naturliga strävan mot mörkare bilder som särdrag har dock varit omisskännlig. Få är de sammanslutningar som besitter ett sådant kall med uthållighet och känslomässig uppriktighet som ledstjärna.

Escape Of The Phoenix är ännu ett bevis på Evergreys anmärkningsvärda ihärdighet och att den kreativa brunnen långt ifrån har sinat. Det Göteborgsbaserade bandet erbjuder en imponerande lyssningsupplevelse. Från lockande stilla partier till genomträngande refränger och allt där i mellan.

Forever Outsider inleder fälttåget med resolut verkningseld, men Tom S. Englund håller sin vakande hand över bastionen och med sin besinningsfulla röst sprider han den innerliga lyriken med omsorg. Den modfällda stämman fortsätter sin framgångssaga i Where August Mourn med en gradvis upptrappning av intensiteten som kulminerar i Henrik Danhages sylvassa gitarrsolo.

Stories faller ner i en lucka fylld av monotoni vars seghet inte går att få bukt med. James Labries’ (Alias Jimmy The Cheese – Dream Theater) medverkan på The Beholder går vilse och ger inte det genomslag som den var ämnad för. Det är synd för det finns betydlig substans att hämta från den riktningen som den här kom ifrån.

Konsten att lära sig leva med mörkret som sin vän och fånga den atmosfäriska tonen tar sig uttryck i den insiktsfulla In The Absence Of Sun. En signifikant återkomst till den kristallklara källan och dess melodiska utflöde. Den smakfulla pianoslingan lagd av Rikard Zander inleder passionerat stycket som verkställs som albumets höjdpunkt.

Eternal Nocturnal är en maktfaktor som slår igenom på alla plan. Brutala riff, dånande trummor, bombarderande basgång, exceptionell körsång och ett förlösande gitarrsolo. Avslutande Run bygger vidare på traditionen, men ljusa toner från tangentbordet skär genom mörkret och den melodiskt varma rösten med den igenkännande texten ger åtminstone ett visst hopp om framtiden.

Evergrey lyckas med förtjänad auktoritet blanda känslig dysterhet och avgrundsdjupt mörker på ett okonventionellt sätt. Progressivt och omdanande, eftertryckligt och besinningsfullt, presenterat på en gråskala som är långt ifrån vare sig vit eller svart.

Thomas Claesson

12

03 2021

Skakar om i grundvalarna

deaddaisies

The Dead Daisies ”Holy Ground” (Steamhammer)

Bandet som ideligen byter medlemmar är nu inne på sin femte och starkaste utgåva. Glenn Hughes (Deep Purple) har tagit över både basgitarren från Marco Mendoza och mikrofonen från John Corabi vilket innebär att de fyra kvarvarande i bandet har blivit till en väldigt seriös rockformation med en riktigt kompakt ljudmassa som följd.

Holy Ground överträffar allt tidigare arbete med lätthet. Den 69-årige Hughes’ varumärke väger tungt i vågskålen. Här även som låtskrivare tillsammans med sologitarristen Dough ’The Golden Boy’ Aldrich. Enda ursprungsmedlemmen David Lowy (kompgitarr) och Deen Castronovo (trummor) understöder det nya soundet effektivt och över hela tillställningen vilar Hughes mäktiga rockröst.

Det första spadtaget sätts i titellåten med tillägget (Shake The Memory) och marken skakar av de uppdämda rockvågorna som släpps loss. Gitarrer fulla av energi pådrivna av basgitarren som gång på gång forcerar in nya växlar. Like No Other (Bassline) manar på i samma goda anda med mörbultande solon av både gitarren och den distade basen.

En viss andhämtning fås i My Fate även om de överväldigande riffen och det distinkta kompet till slut inte går att tygla. Come Alive blinkar på gult ljus och passeras obemärkt. Chosen And Justified hoppar igång med urskuldande självförtroende. Sanningens ögonblick har kommit och du behöver inte rättfärdiga dig själv för den här låten ger dig en utmärkt ursäkt, om det är vad som krävs.

The Dead Daisies har aldrig skyggat för en cover och det tidigare handhavandet av Fortunate Son och Midnight Moses sköttes med bravur. Nu har turen kommit till Humble Pie’s 30 Days In The Hole (1972) och det råder inget tvivel om att upphovsmannen Steve Marriott lär vända sig i graven som ett resultat av den här ultimata versionen. Castronovo går in som alternerande sångare och den förtätade spänningen i isoleringscellen känns väl avvägd.

Unspoken är underförstått så cool att den skulle ha levererats med ett par Ray-Ban. Tillräckligt mörka för att jag inte ska bli igenkänd eftersom jag rätt så högljutt sjunger med i refrängen. Till slut svävar den dryga 7 minuter långa Far Away in som en osalig ande. Emotionell, eskalerande och explicit. Som hämtad från hårdrockens bibel.

The Dead Daisies är ett helt annat band än tidigare. Ute är partykänslan. Inne är erfarenhet och visdom. Hela albumet andas Glenn Hughes, men eftersom omslaget pryds av tusenskönor, en vakande dödskalle och kraxande korpar så känns det ändå rätt att stoppa ner skivan under bokstaven ’D’ i skivbacken.

Thomas Claesson

04

03 2021

Nostalgisk tillbakablick med en röd tråd

alicecooperdetroit

Alice Cooper ”Detroit Stories” (Ear/Playground)

betyg 3

I en perfekt värld skulle Alice ägna sig åt 70- och 80-talshårdrock med enstaka inslag av metal. Men nu är det inte så. Uppenbarligen måste prästsonen, som såg dagens ljus första gången i Detroit för 73 år sedan, med ojämna mellanrum leka av sig och då handlar det oftast om garagerock. En genre som även om den passar honom bra inte är den som han gör bäst.

Från första till sista sekunden löper en röd tråd genom skivan; både de egenskrivna och coverlåtarna har kopplingar till Alice födelsestad. Nostalgikänslor är nästan garanterat tanken bakom det hela.

Vad gäller Alice insats väger sången tyngst. Han har aldrig varit någon skönsångare och på Detroit Stories är det mest pratsång som gäller och det hanterar han som få andra. Låttexterna är överlag kul att ta del av för som vanligt drar han sig inte för bitsk humor kryddat med en gnutta fräckhet. Lyssna bara på Hail Mary.

Musikaliskt blir det roligast när blåsinstrument får ta rejäl plats i $1000 High Heel Shoes men mest plussar jag för det oemotståndliga svänget i I Hate You.

Detroit Stories kan utan tvekan ses som en så kallad mellanskiva, alltså något som artisten släpper mellan ”riktiga” skivor. I det här fallet rör det sig ändå om en bra sådan även om den inte kan mäta sig med merparten i diskografin.

Magnus Bergström

26

02 2021

Egensinnig touch som lyfter dem över mängden

tribulation

Tribulation ”Where the gloom becomes sound” (Century Media)

Arvikabördiga metalbandet Tribulation med sin blandning av death metal, black metal och inslag av folk, goth och progg släppte 2018 magnifika albumet ”Down below” som cementerade gruppen som ett av metalvärldens mest lovande och intressanta band, alltså ur ett internationellt perspektiv. Plattan belönades även med en Grammy i Sverige och rönte fina recensioner runt hela klotet. Undertecknad såg en livespelning med bandet på Nöjesfabriken i Karlstad på hösten 2018. Och man kunde konstatera att allt fanns på plats. Ett stort världsgenombrott vore inte omöjligt.

Nu kommer uppföljaralbumet som väl skulle bli ytterligare ett kliv framåt i framgångssagan. Dock har det hunnit hända en del sedan 2018. Som en pandemi, till exempel. Som stoppat liveframträdanden och turnéer för musikbranschen. Satt käppar i hjulen, eller till och med helt omkullkastat potentiella karriärer för band eller soloartister. Satt skivor och folk på isblock eller i kylskåp.

På vägen till nya albumsläppet har även den starka kreativa kraften i Tribulation – låtskrivaren och gitarristen Jonathan Hultén tyvärr också hoppat av innan skivan ens hunnit komma ut på marknaden. Hultén har tröttnat på metalgenren – låtit sin vurm för folkrock ta över mer och satsar nu på solokarriär och har i våras släppt album ”Chants from another place” i eget namn. Osäkerheten kring det som pandemin fört med sig för musikbranschen kan också ha varit bidragande orsak. I intervjuer har kvarvarande medlemmar sagt att ”nya skivan i mångt och mycket är Jonathans skiva”. Hultén har skrivit majoriteten av låtarna – 7 av 13, och han har som vanligt även varit en påtagliga konstnärlig maestro när det kommer till estetisk utformning av kringmaterial och omslag och så vidare. Så visst finns det oro inför detta avhopp som lämnar stort hål i gruppen.

Det är dock ingen duvunge och total främling som tar över Hulténs mantel i gruppen. In kliver nu Joseph Toll, ytterligare en supermusikalisk forna Arvikapôjk som tidigare spelat i också mycket starka akter – som exempelvis Enforcer och Vojd – och är ett helrespekterat namn i musikkretserna i Sverige. Hur allt dock artar sig framöver får väl framtiden förtälja.

Men nya skivan behöver verkligen inte skämmas för sig, i alla fall. Med en slags vemodig känsla kan man dra slutsatser att Tribulation lyckats ännu en gång att visa att metal med rötterna i Värmland och Selma Lagerlöf-land kan sälla sig till det bästa som kan erbjudas inom genren överhuvudtaget. Alltid smakfullt och alltid snyggt exekuterat.

Alltid lite mer begåvade än de flesta andra inom metal. En fingertoppskänsla för helhet och detaljer. Primalt och subtilt på en och samma gång. Klassiska metaltraditioner paras med andra musikaliska genretongångar och stämningar som gör att Tribulation får en egensinnig touch som lyfter dem över mängden, på ett väldigt intagande och imponerande vis. För mig är Tribulation Gösta Berlings saga och italiensk skräckfilmskänsla i en underbart ohelig allians. Skräckgotik i sin bästa version. Inspirerande.

Nya albumet går också ytterligare ett steg vidare i bandets gothrock-anknytning, vilket inte gör saken sämre i mina ögon.

Samtidigt är alltså den skiva i någon mening en slags svanesång.

Vi får se hur det hela utvecklar sig…

Lyssna på: “In the hour of the wolf”, ”Leviathans”.

Henric Ahlgren

25

02 2021

En mästare i aktion

msg

Michael Schenker Group ”Immortal” (Nuclear Blast/Warner)

Den oefterlikneliga yxmannen Michael Schenker bördig från Sarstedt, Niedersachsen firar sitt 50-års jubileum som artist genom att återskapa sitt forna Michael Schenker Group. Även om musiken i de tidigare konstellationerna har samma inriktning så är det ett lika välkommet som naturligt inslag i gitarrhjältens brokiga karriär.

Schenkers började sin bana i Scorpions, men relativt tidigt blev han kallad till England av Phill Mogg för provspelning i UFO. Schenker förstod inte ett ord engelska, men det var heller inte nödvändigt eftersom gitarren talade sitt tydliga språk. Det blev ett turbulent, men framgångsrikt samarbete som kröntes med många gudabenådade album varvid Phenomenon med sitt ordinerade lyckopiller Doctor Doctor var bästa tänkbara medicinen för hårdrockare världen över.

Ända sedan 1979 har Schenker i stort sett stått ensam som härförare och vokalisterna i sina grupperingar har han bytt lika ofta som vi andra dödliga byter underkläder. Från den här epoken sätter jag Assault Attack och i synnerhet den genom timglaset rinnande Desert Song som min personliga favorit.

Det vimlar också av musiker på Immortal. Hela den samlade bekantskapskretsen, som till antalet betydligt överskrider ett normalt band, är inbjudna till minnesfestligheterna. Det för med sig att melodierna växlar inriktning fortlöpande och frambringar ett frimodigt och rikt ljudlandskap.

Knappast någon kan vara mer lämpad att ställa sig bakom stativet än Ralf Scheepers (Primal Fear) när det gäller kategorin fullt ös. Rivjärnsrösten har total kontroll i Drilled To Kill och Derek Sherinian (Sons Of Apollo) vid tangenterna duellerar med Schenker i ett virvlande tempo.

Självaste Joe Lynn Turner, vars stämma genom tiderna har hörts i mer än ett sammanhang, tar över mikrofonen i den skräddarsydda Don’t Die On Me Now. Här återfinns ett traditionsenligt sound med en storstilad melodisk gitarr som sprider sin värme. Från min synvinkel en av höjdpunkterna.

Schenkers långvariga samarbetspartner Michael Voss tar ton i den emotionella balladen After The Rain. Jag känner att det är lite för mycket spunnet socker i det trevande framförandet vilket gör att ögonlocken känns tunga. Devil’s Daughter å andra sidan är inte tillräckligt skräckinjagande för att få avsedd effekt. Den piggar inte upp nämnvärt i sin tålamodsprövande utformning.

Ronnie James Dios ande vilar över Sail The Darkness och Ronnie Romero (Rainbow) förvaltar arvet alldeles utmärkt. Tankarna faller för ett ögonblick igenom tidsbarriären och landar på det livsbejakande 80-talet.

The Queen Of Thorns And Roses ligger farligt nära schlagerdiket, men räddas i sista stund av Schenkers gnistrande gitarrslingor. Det är befriande att den betydligt tuffare Come On Over kallar på uppmärksamheten, men då krävs det också att Schenker sätter sin svartvita Flying V mellan benen, böjer strängarna och släpper loss det unika vibratot som bara han är mäktig till.

Den galopperande Sangria Morte med sitt vilda västern-tema höjer humöret till all time high. En låt av det rätta virket som framhäver allt som Schenker förespråkar. Ypperlig sånginsats, kraftfull support från rytmsektionen, riff av den högre skolan och förlösande solon.

Avslutningsvis blir nostalgitrippen till ett faktum med en värdig nyinspelning av In Search Of The Peace Of Mind från Scorpions debutalbum Lonesome Crow (1972). Det var den första sången som Schenker skrev någonsin. Redan då, när skivan släpptes, vid blott 17 års ålder en etablerad gitarrist och erkänd naturbegåvning. Nu som 66-åring en legend för många, en gitarrhjälte för andra, både och för de flesta. Odödlig enligt honom själv.

Thomas Claesson

18

02 2021

Ingenting mer att bevisa

accept

Accept ”To Mean To Die” (Nuclear Blast)

Under tonerna till sin sextonde studioskiva marscherar Accept in med pompa och ståt. Producerad av Judas Priest-gitarristen Andy Sneap och den femte skivan där den amerikanska sångaren Mark Tornillo håller ett stadigt tag om mikrofonen.

Den redan bepansrade gitarrsektionen är albumet till ära förstärkt med Philip Shouse. Vid sidan av Uwe Lulis och den ikoniska och enda återstående grundaren Wolf Hoffman blir det till en styrka med massiv eldkraft. Basgitarren hänger på den andra rakryggade nykomlingen Martin Motnik och på stolen bakom trumsetet sitter Christopher Williams stadigt.

På To Mean To Die ger Accept med härkomst från Solingen, Nordrhein-Westfalen både utlopp för sin aggression i form av den heavy metal som de med suveränitet burit med  sig i knappt ett halvt sekel, men även nydanande inslag av lekfullhet och experimentlusta finner fotfäste.

Naturligtvis ligger den inledande undergångsutflykten Zombie Apocalypse helt rätt i tiden. Lyriken ger en tydlig känga till alla de som var eviga stund är uppslukade av sina smartphones. Titellåten To Mean To Die är självförklarande. Ordet Accept är som inhugget i sten rakt över. Hela vägen från låtskrivandet via riffen till framförandet.

Overnight Sensation leder obönhörligen tankarna in på rockhistoriens vindlande uppkomst och utveckling varvid mästaren Frank Zappas storslagna verk Over-Nite Sensation från 1973 måste beaktas. Även om likheterna förutom namnet kan tyckas vara få, så har de gemensamt både humorn och upprymdheten. I Accepts fall accentuerad av karakteristisk kör, dunkande rytmerna, underfundig text och omisskännlig sång.

Den ödesmättade The Undertaker skapar helt oförberett en gränslös glädje. Metronomen är perfekt inställd och ju mer Tornillo sjunger om ond bråd död desto gladare blir jag. Ingen kommer undan. Alla skall den vägen vandra. En konstnärligt utsmyckad komposition med en befriande lättnad som gör att mitt leende aldrig falnar.

Att klassisk musik ligger Wolf Hoffman varmt om hjärtat är ingen hemlighet. I Symphony Of Pain svallar strofer ur Beethovens symfoni nr 9 i samklang med gitarrernas tuffa riff. En magnifikt epos som i ton och text beskriver den berömde kompositörens liv och lidande.

Det är försvarbart att säga att det inte har gått att förbise den ljuvliga Winter Dreams från Balls To The Wall fast det har gått nästan 38 år. Nu tas stafettpinnen över av The Best Is Yet To Come och mänskligheten som jagas av den osynliga fienden kan börja tro och hoppas på bättre tider. Den här balladen som är fylld av superlativ bidrar starkt till att göra livet lättare.

Accept har en klarsynt inställning till sig själva och övriga världen. Det är uppskattat och har stor inverkan på att jag under det avslutande instrumentala spåret Samson And Delilah tar tillfället i akt och rättar till mina garvade lederhosen, njuter av konceptet och lyfter på tyrolerhatten.

Thomas Claesson

05

02 2021

Mumma för öronen med klistriga refränger

wet

W.E.T. ”Retransmission” (Frontiers/Playground)

   Release: 22 januari

Julafton kommer rekordtidigt i år. Åtminstone för alla som tycker om melodiös hårdrock med klistriga refränger.

Föregångaren Earthrage (2018) imponerade stort och hamnade välförtjänt på undertecknads årsbästalista och glädjande nog är det nya alstret en naturlig fortsättning av samma höga klass.

Att W.E.T. är ihopsatt av bandnamnen Work of Art (Robert Säll) och Eclipse (Erik Mårtensson) och Talisman (Jeff Scott Soto) är en innehållsdeklaration som heter duga. Samtidigt skruvas förväntningarna upp rejält och musiken är precis så bra som förväntat.

En mycket stor del i det smaskiga slutresultatet har Jeff med sin karakteristiska och starka röst. Förutom att han har en av och på-solokarriär tjänstgör han i ”supergruppen” Sons Of Apollo och har tidigare sjungit med Yngwie Malmsteen och Talisman. För att bara nämna några av hans insatser i hårdrockens tjänst.

Bästa låten hittar vi på skivans andra halva och banne mig om inte You Better Believe It är den bästa låt W.E.T. har knåpat ihop hittills. Den har en skön rytm och en refräng som sitter direkt. Det är inte heller någon överraskning att den hade platsat på valfri Talismanskiva – vilket egentligen kan sägas om alla låtar.

Titeln ”bästa låt” är hur som helst inte lättvunnen när vi har att göra med välskrivet melodiöst hårdrocksgodis från första till sista sekunden. Ett bra exempel på det är Beautiful Game, som trots skivans bästa refräng ändå får se sig slagen på mållinjen.

Alla låtar är som sagt bra men utöver nyss nämnda duo är det fartfyllda och infallsrika The Call Of The Wild och rockiga powerballaden Got To Be About Love som förtjänar ett extra omnämnande.

Med en löjligt hög lägstanivå, som de flesta band i genren bara kan drömma om, är Retransmission mumma för öronen.

Magnus Bergström

20

01 2021

Operabombastisk och sockersöt power metal-musikal

majestica

Majestica ”A Christmas Carol” (Nuclear Blast/Warner)

Årets mest oväntade julskiva är en operabombastisk och sockersöt power metal-musikal. Tänk storslagen filmmusik till en episk sagoberättelse med obegränsade mängder av skumtomtar och glögg som tillbehör.
Med andra ord klockrent för de som sedan tidigare är förtjusta i hårdrockens okrönta kungar av julmusik: Trans-Siberian Orchestra. Det skadar heller inte att ha popikoner som Céline Dion och Michael Bolton och liknande artister som guilty pleasures.

Det är en lysande idé att göra julinspirerad power metal – en genre som av naturen nästan alltid är glad och uppåt.
Jag får vibbar av framför allt Rhapsody i deras bästa stunder men influenserna är många fler: Twilight Force, Sabaton och i viss mån Hammerfall. Hur som helst är summan av kardemumman att det låter Majestica.

Att hårdrockare ger sig på julmusik är ändå inget nytt; det finns både seriösa och plojiga partyvarianter. Majestica skiljer sig dock från de övriga tillfälliga julmusikerna med en högst egen tolkning, men också med en påtagligt stor kärlek till julen.
Som en jämförelse kan nämnas att Rob ”Metal God” Halford har släppt inte mindre än två julskivor, utan att vara i närheten av A Christmas Carol höga nivå.

De många olika sångarna ger en rejäl bredd och det låter kompetent och teatraliskt lekfullt när de framför texter som bygger på Charles Dickens klassiska julsaga A christmas carol om Ebenezer Scrooge.
De olika sångrollerna i berättelsen är ett lagarbete; alla i bandet är inblandade liksom några gästsångare vilket ger en skön teaterkänsla. Ibland låter det som att Andi Deris i Helloween har tagit över mikrofonen (A Christmas Story) för att i nästa stund passa bollen vidare till King Diamond (Ghost Of Marley).

Välkända tongångar poppar finurligt upp lite här och där.
Är det till exempel inte Jul, jul strålande jul som hörs i Ghost Of Christmas Past och en oblyg Abba-flört i The Joy Of Christmas?
We wish you a merry christmas gästspelar också i några få sekunder – i ett höghastighetstempo utan dess like.
Ett mer oväntat inslag är det urläckra symfoniska partiet som börjar ungefär två minuter in i Ghost Of Christmas To Come och som skulle passa in på valfri Dimmu Borgir-skiva.
Det vore heller inte en julskiva värd namnet om det inte förekommer rikliga mängder av klockspel och slädklockor.

Ljudbilden är fräsch med en bra balans mellan bandmedlemmarnas instrument och sång och de många orkestrala tillbehören, så hatten av för Jonas Kjellgren (Scar Symmetrym Raubtier) på Black Lounge Studios.
Omslaget signerat ”fyndet” Madeleine Andersson är färgstarkt och stilrent på samma gång. Sällan har längtan efter en vinylutgåva varit större, men där blir det tji för den släpps enbart i cd-format. Å andra sidan; önska går ju alltid…

Jag tror att Yngwie ”More is more” Malmsteen skulle digga tongångarna (om chefen/frun ger honom tillåtelse) och att det är julskivan som Tobias Sammet önskar att han själv skrivit tvivlar jag inte en sekund på.

A Christmas Carol är ett helt julbord av smaskig hårdrock så långt ifrån mörker som det går att komma och står stadigt på egna ben som ”vanlig lyssning” eller som soundtrack till julstöket.

Magnus Bergström

14

12 2020