nyaskivor.se

Heroes and Monsters ”Heroes and Monsters” (Frontiers/Playground)

Det må vara albumdebut för Heroes & Monsters men det är inga nykomlingar utan ”grovjobbare” hos stora artister som kokat ihop innehållet. Vi snackar melodiös hårdrock med rötterna i dåtid kryddat med en stor portion nutid inte minst ljudmässigt.

Todd Kerns står för bas och sång och denne multiinstrumentalist är utan tvekan mest känd som medlem i Slash featuring Myles Kennedy and the Conspirators, men han är bland mycket annat även en viktig pusselbit i ex-Kissgitarristen Bruce Kulicks populära soloband. Gitarristen Stef Burns har spelat med stora artister i vitt skilda genrer som å ena sidan Sheila E och å andra sidan Alice Cooper, för att bara nämna några. Trummisen Will Hunt är sedan 2007 med i Evanescence och har tidigare varit med i bland andra Black Label Society och Slaughter.

Nog för att det är fart och för genren rejält med bett i inledande låtduon Locked And Loaded och Raw Power, men det är först med tredje låten Let’s Ride It som mina öron hajar till i positiv bemärkelse. Det sköna breaket drygt halvvägs in i låten följt av ett kort och smakfullt gitarrsolo smakar verkligen julmumma.

Angels Never Sleep är skivans kronjuvel och är något av melodiös hårdrockspärla. Todd tar med sin röst rejält med plats i rampljuset och det låter verkligen hur bra som helst om hans stämband.

Break Me (I’m Yours) doftar rejält av 70-talshårdrock med starka vibbar av Starz och Kiss och här får vi ett extra smaskigt gitarrsolo.

Trion får till och med den i mitt tycke normalt uttjatade coverlåten Set Me Free (Sweet) att funka riktigt bra.

Avslutningen med ganska återhållsamma And You’ll Remain lämnar en god eftersmak och ett hopp om en framtida refrängstarkare andra skiva.

Heroes & Monsters är som bäst när de inte tar i för allt vad de är värda och det gäller i synnerhet Todds röst, som om jag ska vara kritisk gör sig klart bäst när det inte är fullt ställ. Att ge lyssnaren möjlighet att andas är viktigt och ger automatiskt musik och text mer dynamik.

Allt sammantaget ger de tio låtarna fördelade på 40 minuters speltid en trivsam mjukstart på musikåret 2023.

Men det ska sägas att skivan lider ganska rejäl brist på minnesvärda refränger som fastnar, vilket märks inte minst när de ger sig på nyss nämnda coverlåt för den är som alla vet rena rama tuggummit.

Just denna detalj är huvudanledningen till att Heroes & Monsters inte kommer att ha en chans att ta sig in på årsbästalistan om sisådär elva månader.

En trivsam mjukstart är dock inte det sämsta… Så ge för allt i världen bandet och skivan chansen. Smaken är ju dessutom som baken!

Disturbed ”Divisive” (Reprise/Warner)

Disturbed har varit en etablerad institution av modern metal i drygt två decennier nu. Debutalbumet Sickness från millennieskiftet skjutsade ut bandet i en omloppsbana omgiven av stjärnglans. Det avgörande raketsteget tändes tack vare den inbegripna megahitten Down With The Sickness som välte varenda kiosk på mils avstånd.

Vägen framåt har inte bara kantats av egna kompositioner för vem minns väl inte med vördnad tolkningen av Genesis’ Land Of Confusion? Den absoluta höjdpunkten alla kategorier var emellertid när de väckte liv i Simon And Garfunkels The Sound Of Silence. Den supernovan var det ingen som såg komma.

Med Divisive väcks trevliga minnen till livs från svunna tider. Det Chicagobaserade fyrmannabandet letar i sina egna gömmor och reflekterar över den stil som har burit dem framåt. Om du har längtat efter dagarna när David Draiman skrek som ett bergslejon på parningsjakt så är det här albumet något för dig.

Hey You blir den väckarklocka som får dig att vakna upp till en dag i en alternativ värld. Spåret är troget deras musikaliska närmanden och leder rakt in på ett familjärt territorium. Här återfinns nedstämda, ylande gitarrer och en hotfull stämma som mästerligt klargör för eventuella tvivlare att Disturbed i högsta grad lever och är vid god vigör.

Med en argsint stackatosång forcerar Bad Man fram i sin iver att skildra kritiska textmassor som mycket väl passar in på beskrivningen av en diktator från ett land i öster. Den hårdhänta hanteringen som genomsyrar melodi och refräng känns som en frustande ångvält som löper amok. Utan överdrift så finns det inte en chans att undkomma den både omtumlande och tankeväckande upplevelsen.

En stunds andhämtning återfås när Ann Wilson (Heart) träder in i handlingen. Hennes unika röst smälter in med Draimans på ett alldeles magiskt sätt när Don’t Tell Me utvecklas från mjukt och behagligt till allt mer kraftfullt vartefter de starka känslorna frigörs. Den mörka balladen förstärks definitivt av Dan Donegans sensuella gitarrsolo som tar andan ur de församlade.

Om den gotiska duetten med romantiska inslag tråkade ut dig så finns alltid Part Of Me tillhanda. Här sätts fingret på den ljuva punkten där nu metal tar över rodret fullständigt. Låten innehåller den så eftertraktade kombination av rytmiskt centrerade verser och melodiska refränger.

Som om inte det vore nog så återfinns Won’t Back Down som sista utpost. Ett energiskt och komfortabelt spår som en gång för alla övertygar lyssnaren om att det här är den äkta varan. Det distinkta, identifierbara soundet har levererats och förväntningarna har infriats. Divisive sträcker ut sig i 38 minuter fördelat på tio spår. För att få full förnöjelse när du lyssnar gäller det att se till att inte bli störd.

Thomas Claesson

Threshold ”Dividing Lines” (Nuclear Blast/Warner)

Det brukar gå några år mellan varje utgåva från Threshold, men när det kommer till melodisk progressiv metal så brukar all väntan aldrig vara förgäves. De brittiska metalpionjärerna har för vana att leverera varan snyggt förpackad och det är inget undantag den här gången heller.

Dividing Lines är inte så laddad med sånger som dess mörkare föregångare Legends Of The Shires (2017). Inte för att någonting hålls tillbaka rent musikaliskt utan här flödar kreativiteten fortsatt på ett anmärkningsvärt djupt plan som både räcker och blir över.

Albumet bidrar med en samling förebådande berättelser av olika slag. Här återfinns en svindlande blandning av dimhöljda atmosfärer, starkt byggda framåtsträvande riff och extraordinära taktbyten. Allting sammanflätat i ett spann mellan graciösa höjder till attackerande utfall.

Med temat, det som inte tar livet av dig kommer att förfölja dig, inleder Haunted sitt förföljande i en anda av skräckblandad förtjusning. Alla karakteristiska drag från tidigare utgåvor florerar och i synnerhet finns det spår av min favorit March Of Progress som tågade in på fältet för tio år sedan.

Hall Of Echoes lyser upp tillvaron med sin underbart lekfulla synthesizer. Den dynamiska rytmen leder fram till de lugna verserna. Den drivande basen och de förvrängda gitarrerna banar väg för de teatraliska harmonierna som håller soundet stadigt förankrat när det fortplantas i fördjupade refränger.

Som en stabil försäkran avslutas den första sidan av LP:n med den formidabla The Domino Effect som sträcker ut i hela 11 minuter innan sista brickan faller. Glynn Morgans behagliga röst visar vägen igenom de labyrintiska kringelkrokarna under den dramatiska uppbyggnaden. Keyboard och gitarr utvecklar ett brett och episkt sound som ger en varaktig känslostorm.

Den avslutande Defence Condition som också faller in i det tvåsiffriga minutintervallet är fylld av dramatisk härförarkonst, men också majestätiska stunder av skönhet. Ett värdigt opus som naturligt binder ihop allt som Threshold står och verkar för.

Det tolfte albumet i ordningen har gett mig allt det jag önskade mig. En tidig julafton kan tyckas, men så blir det med ett album som är beroendeframkallande vilket de storslagna melodier med komplexa låtstrukturer och de virtuosa musiker med stort engagemang bidrar till. Threshold har än en gång bevisat sin absolut enastående status inom progressiv metal och det går helt enkelt inte att motstå.

Thomas Claesson

Chez Kane ”Powerzone” (Frontiers/Playground)

Den självbetitlade debuten var mycket bra och redan ett år senare är uppföljaren här. Med en väsentlig skillnad. Powerzone är nämligen inte mycket bra; den är kanon!

Chez Kane är sannerligen en frisk fläkt med rakt igenom välskrivna melodiösa hårdrockslåtar och en röst som är så rätt.

Med hjälp av skickligt låtsnickrande av Crazy Lixx-sångaren Danny ”Sveriges svar på Desmond Child” Rexon förförs öronen av en smarrig melodiös hårdrocksmix som ofta gränsar till AOR.

Jag kommer att tänka på kanske framför allt Lee Aaron, Pat Benatar och Lita Ford. Kanske har jag glömt något namn men det spelar ingen roll, för även om ”alla” ideligen vill ha jämförelser med andra artister stannar jag där.

Chez förtjänar efter denna sin andra skiva att bara jämföras med sig själv. Punkt slut.

På Powerzone är det titellåten och I’m Ready (For Your Love) som utgör det allra renaste guldet. Vi snackar melodiös hårdrock av den klass som tog band som till exempel Bon Jovi och Europe till toppen på 80-talet.

Lite udda förresten att skivans starkaste låtduo är placerad i låtordningens mitt och inte i början, vilket oavsett genre är standard för att uppnå ”bästa effekt”. Å andra sidan säger det allt om skivans styrka; alla låtar är bra och några av dom är hur suveräna som helst.

Jag väljer även att nämna Streets Of Gold. En powerballad av ädlaste valör och som bäst av alla låtar visar vilken pipa Chez begåvats med.

Det måste vara hur roligt som helst för Danny – som utöver låtskrivandet spelar alla instrument (!) och har lagt körsång – att kunna skriva i princip vad som helst och veta att det kommer att förvaltas på bästa sätt.

Crazy Lixx i all ära men det här är enligt mig det bästa som Danny har varit inblandad i.

Lika roligt måste det vara för Chez att ha fått kontakt med denna musikerklippa att luta sig mot och ha i ryggen när hårdrocksvärlden ska tas med storm.

Men hur Chez (och Danny) om gissningsvis sisådär ett år ska klara av att följa upp en bra debut och en kanonbra uppföljare det fattar jag bara inte. Jaja, den som lever får höra… Spännande!

Jag är golvad och nere för räkning… Chez rocks, det är ett som är säkert.

Magnus Bergström

Ström ”Ström” (Black Lodge/Sound Pollution)

Sverige är i högsta grad ett blomstrande land på många områden, men i synnerhet när det kommer till hårdrock. Många auktoriserade band rider högt på vågen och ibland när man som minst anar så dyker det upp nytillskott som tillför ett berikande komplement till gemenskapen.

Ett sådant band är Ström från småländska Växjö som har valt att sjunga på svenska och i möjligaste mån skala av de för området söder om höglandet karakteristiska stumma r:en och mångfalden av vokaler. Inget nydanande i att sjunga på modersmålet i och för sig. Vi minns med högaktning Pugh Rogefeldts murbräcka ’Ja Dä Ä Dä’ eller mer signifikant November och deras ’En Ny Tid Är Här’.

Att Ström har fått sina influenser från ett annat strömförande band på södra halvklotet råder det inga tvivel. Både instrumentalt och vokalt är likheterna slående. Till er som vandrar omkring planlöst och letar efter riffbaserad hårdrock där sången ligger på en gäll nivå så är sökandet över. Det finns massor av den varan här.

Öppningslåten ’Tiden Sjunger’ stämplar in med bestämd takt och undanröjer alla eventuella tvivel. Här vankas det rock n’ roll och ingenting annat. Utan att lägga några fingrar i mellan och rakt på sak klargörs grunderna för gammaldags skolrock på ett lättillgängligt sätt.

Den solida rytmenheten banar väg när ’Ta Mig Tillbaks’ stampar igång. Låten byggs upp med alla beståndsdelar som krävs i sådana här sammanhang. Bryggan som består av ett nedstämt parti med ett formidabelt gitarrsolo uppviglar slutklämmen som sig bör.

Den stärkande hårdrocken tar nya tag i ’Ensam Är Stark’. Femmannabandet tar i ända långt nerifrån magtrakten och stämsången blir helt magnifik. Ett embryo till ett eget sound ser dagens ljus här och som genom ett trollslag är separationsångesten bortsopad och bandet kliver ut som en man. Stark och lycklig.

’Ungt Blod (Genom Ett Gammalt Hjärta)’ tolkar jag som att man aldrig blir för gammal för hårdrock. Vi föds, vi lever och vi dör som hårdrockare. Den här musikaliska förkunnelsen är ytterligare en injektion, så god som någon, som belyser att det är viktigt att dels rocka loss så att det står härliga till och dels att se livet från den ljusa sidan.

Den evigt brinnande (hårdrocks) lågan lyser än en gång upp mörkret. Energin finns här. Kunnandet och attityden också. Ström är ett genomarbetat album med ett överflöd av robusta låtar. En lyckad debut och att dessutom få se dem på SRF till sommaren blir allt mer lockande.

Thomas Claesson

Clutch ”Sunrise On Slaughter Beach” (Weathermaker/Border)

Det breda sofistikerade låtskrivandet från Clutch har med den nya utgåvan eskalerat till oanade höjder. Lyriken i sin utformning är bara den i sig själv ett stilbildande konstnärskap. Lägg därtill musiken som är trogen sitt ursprung med tillägget att den kreativa ådran har blivit djupare och mer uttrycksfull.

Det finns en anmärkningsvärd känsla av samspel, öppet utrymme och ambitioner som är få andra band förunnat. Den tillskansade känslan av att skapa musik som ingen annan mynnar följaktligen ut i ett inspirerande album med noterbar skärpa och kvickhet.

Så när solen under stundom går upp och Slaughter Beach visar sig i hela sin sträckning, så vet alla och envar att de intensiva och energiska kriterierna blir uppfyllda. Bas och trummor rullar in och dånar som bränningar med kaskader av skum endast överröstade av Neil Fallons majestätiskt avgrundsdjupa monsterröst.

Var och en vet hur det känns när alla harmonier ligger på plats och den hypnotiska känslan kryper innanför skinnet. Har vi då en rytmsektionen som utför sitt suggestiva jobb utöver det vanliga, några utspridda gitarriff som ger avsedd effekt och en röst från en annan dimension så uppfylls alla kriterier. Lyssna på Mountain Of Bone.

Det omtumlande avstampet i Nosferatu Madre leder in på en dramatisk upplevelse. Ingen vill ju bli anklagad för trolldom och kastad överbord för då återstår bara en vandring på havets botten. Den mäktiga refrängen i gospelns tecken med Nosferatus mamma i blickfånget gör att armarna lyfts mot himlen i tillbedjan.

Den smäktande Mercy Brown tar över rodret. Lyriken åsyftar vampyrincidenten som utspelade sig på Rhode Island 1892. Den kvinnliga kören bidrar till den riktigt kusliga tilldragelsen. Melodin böljar fram och åter intill den svarta mässan med all sin kungörelse får fäste.

Ett par okonventionella instrument figurerar i sättningen. Den märkliga och svårspelade thereminen får Skeleton On Mars att låta än mer skräckinjagande. Det blir till en balansakt mellan space-, psychedelic- och acid rock. Vad mer kan man begära?

Vibrafonen å andra sidan får Three Golden Horns att glänsa i all sin prakt. Titeln är en hyllning till multiinstrumentalisten Ronald Kirk som lyckades med konststycket att spela tre blåsinstrument samtidigt. Det bidrar högst troligt till att det låter som om bandet bitvis duellerar med en be-bop kvartett som skjuter in kantiga jazz ackord och olika rytmer som spelas till varandra. Inte undra på att frasen jazz music corrupts our youth dyker upp i texten.

Vi känner bäst till Clutch när de rör sig ibland alt. metal, stoner – och bluesrock, men som framgår finns det ingen hejd på inspirationen och experimentlustan på det här albumet som hamnar under kategorin unikt. Melodierna och ordkonsten är långt över gängse praxis. Jag vill se solen gå upp på Slaughter Beach varje dag.

Thomas Claesson

U.D.O. ”The Legacy 1987-2021” (AFM/Sound Pollution)

För alla heavy metal-diggare är förstås en karriärsammanfattning med hela 33 U.D.O.-låtar lilla julafton. Att fyra av låtarna inte bara är outgivna/svårhittade är inte bara extra lullull; de är riktigt bra.

Skivans upplägg är aningens annorlunda mot ”branschstandard” eftersom låtarna presenteras i omvänd kronologisk ordning, det vill säga det börjar med smakprov från senaste skivan för att sluta med några sköna metalsmockor från debuten.

Istället för att börja med ett gammalt säkert kort är det alltså istället en låt från senast skivan Game Over som visar vägen. Uppiggande!

Fear Detector är en smaskig inledningslåt och visar direkt att U.D.O. är lika relevanta idag som när sångaren Udo Dirkschneider lämnade Accept 1987 och släppte sin första soloskiva Animal House.

Vendetta må vara en ”basic” kött och potatis heavy metal-låt men alltså… Den har alltid kittlat mina hörselgångar på rätt sätt. I love it loud!

Blind Eyes kan med lite god vilja kallas en powerballad och jisses så bra Udos röst passar i den här typen av låtar. Han låter inlevelsefull och känslosam nästan utan spår av det vanliga ”rivet”.

Blitz Of Lightning och Break The Rules är en duo som ger uttrycket stark refräng två ansikten. Makalöst bra och på alla punkter formgjutna i enlighet med den tyska heavy metal-skolan.

Det är egentligen bara en enda låt som jag gärna hoppar över: Man And Machine. En del skulle påstå att det är en broderlåt till ovan nämnda Vendetta eftersom den är stöpt i ungefär samma stil. Personligen har jag aldrig hajat ”grejen” med Man And Machine som bara känns tjatig.

In alles; ett metalhjärta kan inte annat än älska The Legacy 1987-2021.

Magnus Bergström

Ugly Kid Joe ”Rad Wings Of Destiny” (Metalville/Sound Pollution)

Det är inte var dag ett album ploppar upp från Ugly Kid Joe. Ibland har jag faktiskt funderat på om de över huvud taget existerar. Nåväl, det är 30 år sedan de släppte Americas Least Wanted och den rörde ju som bekant om i grytan en hel del. De sporadiska släppen sen dess har passerat mig spårlöst förbi.

Hur ser då årets upplaga av Ugly Kid Joe ut? Är de ett metalband eller möjligen hårdrockare? Kanske spelas det bluegrass, country, covers eller pop? Svaret är allting av ovan nämnda och det märkliga är att de lyckas med att få till det på alla områden.

That Ain’t Livin’ bryter barriären på ett AC/DC-liknande sätt. Det måste ju vara lite dunder från där under när maskineriet startas upp igen för annars kan lyssnaren få andra tankar i huvudet. Tight interaktion och bra sång ökar uppmärksamheten och tillförsikten inför fortsättningen stegras.

I Not Like The Other sätts foten ner på landsmännen Cheap Tricks domäner i Kalifornien. Om du vandrar nerför avenyn utan något trubbel i sikte, så får du glamrock i tanken och en refräng som sätter sig i huvudet. Du blir också en i gänget om du gör några handklapp och utbrister glada tillrop.

Att jag tänker på Lou Reed när Everything’s Changing sveper ut över nejden är det kanske ingen som förstår, allra minst jag själv. Kalla det magkänsla. Kalla det intuition. Kalla det förvirring. Vad vet jag? Balladen rinner i alla fall ut i en jämn ström av intensitet och reflektion. Känn efter själva?

Kink’s öronsmycke Lola i all ära men Genesis’ Land Of Confusion hade varit lämpligare som cover eftersom den totala ljudbilden är så splittrad. Jag har svårt att tänka mig att Lola når upp till de höjder som Cat’s In The Craddle hade även om tolkningen är förtjänstfull.

Forna rocklegender hyllas med ett rejält avstamp i Dead Friends Play som utvecklas till en träffande rundpall. Vi hör bl.a. Eddie Van Halen, Lemmy Kilmister och Jimi Hendrix nämnas. När de influenserna strömmar ut ur högtalarna är det inte svårt att förstå att högerfoten börjar leva sitt eget liv.

Den akustiska countryballaden Drinkin’ And Drivin’ rullar in med gitarr och banjo i följe. En slokörad och beklämmande bagatell som i sin själviska dumhet är full av skamset beteende. Innebörden är trist, men sättet den framförs på gör att jag drar på smilbanden i alla fall.

Failure rockar loss på ett sätt som är det närmaste det går att komma den förra samarbetspartnern Rob Halford rent musikaliskt. Inte nog med det. Om du byter ut Rad i albumets titel mot Sad så får du namnet på Judas Priests andra album (1976) serverat på en bricka av rostfritt stål.

Det är en lång väg till målet och det visar med all tydlig betänklighet Long Road som leder oss ut på vischan i countrytakt. En resa som för hoppet vidare och här kanske du rentav får reda på vem du är eller åtminstone vad du står för och det kan vara antingen bildligt eller bokstavligt.

När röken väl har lagt sig och spjuvrarna från Kalifornien har fått visa all sin slapstick infinner sig en stunds betänketid. Hur ligger det till med den seriösa biten? Tar de sig själva på allvar eller gör de det här bara för att det är skoj? Förmodligen är allt av det ovan nämnda riktigt för det mynnar ut i ett album av stort underhållningsvärde.

Thomas Claesson

Joe Lynn Turner ”Belly Of The Beast” (Players club/Border)

Joe Lynn Turner har sannerligen ett brokigt förflutet. Hans stämma har hörts lite varstans genom åren. Vi minns honom i Rainbow, Deep Purple och Yngwie Malmsteens Rising Force. Hans elfte album blir en överraskning för många eftersom hans karriär främst har landat på det melodiska hårdrocksplanet. Här dras nitbältet åt ytterligare ett snäpp när porten till heavy metal öppnas.

Med det ursinne som titellåten drar igång så är det svårt att föreställa sig att Turner har haft ett betydligt mjukare förflutet. Den skarpa metamorfosen kan tillskrivas hans producent och låtskrivarpartner Peter Tägtgren som är en komplett musiker med många strängar på sin lyra och alla varianter av metal i sitt sinne.

När skivan väl är trycktestad följer Black Sun upp på ett fördelaktigt sätt med sitt aggressiva vredesmod. Den balanserade akten faller in med tunga riff och beslutsam kör. Undertonerna av symfonisk metal fortplantas i symbios med det pampiga framförandet.

Som budbärare av smärta och elände är Turner fullkomlig. Vi hamnar så långt ifrån den ideala världen som det går att komma i Tortured Soul. Den känsloladdade rösten och den dystra lyriken svävar ut i ett omfång som tar lång tid att bearbeta. Låt dig inte vaggas in i falsk trygghet för här finns mer urkraft än någon kan ana.

Polissirener i fjärran inleder ödesdigert det vidsträckta undergångstemat i Desire. Här levererar den 71-årige Turner godset på det mest naturliga och obevekliga sättet. De flesta sångarna som är hälften så unga har även om de använder alla möjliga tricks inga möjligheter att mäta sig med en legend som Turner.

Jag kan ana en strimma av hopp mitt i alla dystra textremsor i den fartfyllda Living The Dream och visst bjuder Turner på sitt gamla jag till slut när den bedövande vackra Requiem får fäste och det till alla gamla fans obestridliga glädje.

Om du tar dig tid att ta i tu med albumet omsorgsfullt kommer du att uppdaga att Belly Of The Beast är ett av de mest helgjutna albumen i Joe Lynn Turners historia. Inte nog med det för då vet du också dels vad som gömmer sig i odjurets mage och dels att Joe Lynn Turner utan peruk är skrämmande lik Nosferatu.

Thomas Claesson

Alter Bridge ”Pawns & Kings” (Napalm Records)

När gitarristen och grundaren Mark Tremonti kom i konflikt med sångaren Scott Stapp i början av seklet tog det dåvarande bandet Creed sitt sista andetag. Human Clay och Weathered var två alldeles utmärkta album som de lämnade efter sig och det finns väl ingen som med berått mod kan ha glömt One Last Breath. Hur som helst gick inte drömmen att hålla vid liv eftersom barndomsvännen Stapps drogberoende blev alltmer vida utbrett.

Tremonti växte upp i Grosse Pointe, Michigan och föräldrarna varnade honom på ett tidigt stadium att inte gå längre bort än sex kvarter för där fanns Alter Road som innebar droger, brottslighet, fördärv och fara. En gata som representerade det okända och som måste överbryggas. Därav reste sig det nya bandnamnet Alter Bridge ur spillrorna efter Creed.

Den nya sångaren Myles Kynnedy hämtades in från The Mayfield Four. En sympatisk kille som varken var arrogant eller beroende utan passade perfekt in som frontman. Han och Tremonti visade sig bli ett levande bevis på att man inte behöver vara ett råskinn för att sälja massor med skivor, fylla ut konserthallar eller vara en rockstjärna till dags datum.

På det stora hela är Alter Bridge bäst när de kompromissar styrkan i metal varvat med den själfulla känslan i post-grunge. Det går förvisso att räkna in otaliga andra element och influenser i konceptet vilket har lett till att vissa av deras låtar rent av har blivit radiovänliga. På Pawns & Kings har några spår även sträckts ut så att variationer av progressiv art har fått utrymme vilket är oerhört glädjande.

Från början till slut är skivan obeveklig och fullkomligt balanserad. Det har uppnåtts på ett imponerande sätt med några av de längsta låtarna i bandets historia. Epos har skapats i ordet rätta betydelse. Öppningsspåret This Is War sätter statuten med apokalyptiska körer, briserande trummor och gitarren som hugger som en kobra.

Även balladen Stay är välsignad med livliga hjärtslag som borgar för att inget momentum går förlorat. Det upplyftande spåret sjungs av Tremonti vilket visar prov på en färdighet som sågs debutera på albumet Fortress (2013). Till er som vill höra Tremonti spänna musklerna hårdare så finns hans soloskivor att tillgå.

Den känslomässigt svävande Fable Of The Silent Son är centrerat som ett nav som de andra sångerna har att finna sig till. Här får medlemmarna visa sina kvaliteter musikaliskt och emotionellt i en enda sång med en vidsträckt spännvidd. Den till en början lugna strukturen byggs upp till en majestätisk final som fullständigt får mig att tappa andan.

Pawns & Kings är inte något radikalt annorlunda för Alter Bridge. Snarare finslipar den alla delar av bandets ljud och säkerställer att allt är i toppklass. Skivan är extremt rik på variation och samtidigt finns det typiska varumärket som binder ihop allting till perfektion. Bandet fortsätter att utvecklas och det är inte bara för bönder och kungar utan för var och en att begrunda.

Thomas Claesson