nyaskivor.se

Stryper ”The Greatest Gift of All” (Frontiers/Playground)

Undertecknad är fullkomligt övertygad om att ”bandpappan” Michael Sweet (sång, gitarr) och hela Stryper tar det kristna budskapet på allra största allvar.
Bandet är som klippt och skuret för att hårdrocka julen och ger oss fem julklassiker och fem egenkomponerade jullåtar.

Tro inte att det handlar om en gravallvarlig ”predikan” om Maria och Jesus och alla de andra. Nej då, det visas inte bara ett utan flera prov på glimten i ögat, som till exempel en mer fartfylld variant av Winter Wonderland som kryddas med ett lekfullt gitarrsolo signerat Oz Fox.

Trumspelet av Robert Sweet är som vanligt stabilt och han bjuder på många sköna trumfills när han leker lite med de traditionella arrangemangen.

Maffiga körer får ta stor plats i några av låtarna och där utmärker sig On This Holy Night som låtmässigt hade passat in på In God We Trust och då är det inte så konstigt att jag har den låten som min favorit på skivan eftersom jag verkligen diggar nyss nämnda skivsläpp från 1988.
Apropå sång gillar jag att Michaels röst är lite mer återhållsam (en åldersfråga skulle jag tro) och att de allra högsta tonerna undviks. Det gör inte bara lyssningen snällare mot öronen; det blir också lättare att ta till sig julens budskap.

The Greatest Gift of All, Silent Night, On This Holy Night och Winter Wonderland är fyra riktigt bra låtar med Go Tell It on the Mountain som bubblare.
Av de övriga är två-tre och resten något mindre lyssningsvärda.

Emellanåt lyser det tyvärr igenom att det inte är den mest påkostade av studioproduktioner som vi har att göra med. Jag har absolut inget emot att livekänslan är större än på flertalet skivor som släpps numera – tvärtom applåderar jag det – men det låter väl ofta som att någon har klippt och klistrat i en hemmastudio. Å andra sidan ska kanske Perry Richardson vara glad för det eftersom hans basspel verkligen hörs och inte dränks i en klinisk perfekt slutprodukt.

Onödigt skivsläpp? En del säger det. Jag tycker inte det.
För även om jag tvivlar så smått på sanningshalten i Michaels påstående om att många fans har längtat efter en julskiva, så kvarstår faktum att de har varit aktiva sedan 1983 och då har de banne mig rätt att spela in vad de vill utan förklaringar.
Domen kommer ju ändå när skivan är ute, det vill säga hur den säljer.

Personligen blir jag glad av att lyssna på The Greatest Gift of All och det är sannerligen inte det sämsta. Faktum är att ibland (ofta?) räcker det bra med att bara lyssna utan något som helst granskande under lupp, speciellt i den tid vi lever i med krig på flera platser och mycket annat elände.
Strypers bidrag till den stora julmusikindustrin är ett småroligt tillskott som även om den inte kommer att vara i närheten av att bli en klassiker tillför en gnutta nytänk.

Magnus Bergström

Rodney Crowell ”Christmas everywhere” (New West/Border)  

The Mavericks ”Hey! Merry Christmas!” (Mono Mundo/Border) 

Fler och fler musiker gör sin egen version av julmusik och släpper ett julalbum. En del är traditionella, andra försöker hitta en ny nisch i julmyset. Varje år spelar jag gärna julplattor med Chris Isaak och givetvis Bob Dylan. I alla fall kanske det räcker någon enstaka spelning. På radio i morse uttalade sig en forskare i just julmusik och påstod att den julmusik som inte hade den obligatoriska bjällran med inte hade en chans.

Rodney Crowells första julalbum är väl mer av det kommenterande slaget. Dessutom har han lagt ner sig och skrivit en rad nya jullåtar. I dessa kommenterar han olika företeelser och känslostämningar med en storportion ironi och humor med svärtade kanter. Det märks att den gode Rodney är en ordsmed av rang för texterna är genomgående välgjorda och värda att lyssna in. Trevligt för stunden. Sen får jag se om den även kommer spelas nästa jul.

Mavericks julalbum är däremot som en storblinkande superamerikansk julgran klädd i  arrangemang från Phil Spectors klassiska julalbum och Springsteens E. Streets svulstigheter. Det ultimata julalbumet för en julbugg eller annan dans i stugan.

Mavericks har visserligen en bra sångare i Raul Malo och musiken är lite rock, latino och en och annan ballad. Men det blir lite Bror Duktigt över det hela, lite polerat och förmedlar inte någon varm julkänsla, om det nu var meningen. Troligen inga fler spelningar kommande jular.

Bengt Berglind

Bröderna Johansson ”Stilla Jul” (Heptagon/Playground)

De svenska hårdrocklegendarerna och brödraparet Jens Johansson (klaviatur i band som Yngwie Malmsteen’s Rising Force, Stratovarius, Dio och Rainbow m.m.) och Anders Johansson (trummor i band som Yngwie Malmsteen’s Rising Force och Hammerfall m.m.) – tillika sönerna till den på slutet av 1960-talet för tidigt bortgångne stilbildande jazzpianisten Jan Johansson – har nu släppt en julskiva som går en hel del i deras fars anda. Egensinniga stillsamma tolkningar och versioner som väcker nytt liv i julsånger som till exempel ”Staffan var en stalledräng”, ”Stilla natt” och ”Sankta Lucia” med flera.

Upplägget är det samma som på faderns klassiska och mest älskade skiva ”Jazz på svenska” (den mest sålda svenska jazzplattan genom tiderna). Avskalade och finstämda tolkningar, på ståbas och piano, av traditionella sånger och visor – i det här fallet alltså låtar med jultema.

Bröderna lyckas alldeles utmärkt med den här idén. De förvaltar faderns arv, men gör ändå något som känns genuint och personligt. Det här är en helt utsökt instrumental julskiva. Befriad från sockersött julkladd och för istället tankarna till såväl något sakralt som stämningsfyllda stärkande vinterpromenader i en snöbeklädd skog där snön knarrar under kängorna och man får den intensiva doften av av granar i näsborrarna. Det är friskt och fräscht.

Det är på tiden att Jens Johansson rättmätigt lyfts fram som en av de absolut främsta klaviaturspelarna inom den internationella rockparnassen överhuvudtaget. Inte minst den här plattan understryker hans musikaliska lyhördhet och enorma kvaliteter. Magi!

Henric Ahlgren

Uno Svenningsson och Irma Schultz Keller ”December – En Svensk Jul” (Universal)

Denna duo bjuder oss på en skönt avslappnat julskiva med klassiker och en hel del bra nyskrivet material.

Här hittar vi Stilla Natt i en avskalad snabbare akustisk version än vad vi hört tidigare. En annan klassiker När Det Lider Emot Jul framförs i en varm nedtonad version. Anslaget är enkelt akustiskt och Irmas och Unos röster väver snyggt tillsammans fram en fullt godkänd julkänsla. Här finns också en handfull nyskrivet material som håller bra i sammanhanget.Viska En Bön, När Julen Rullar Över Världen och julbossanovan En Vinterpromenad. Stunder Av Lycka är en Leonard Cohen-komposition som jag  inte kommer på vad den heter i original just nu, men tolkas känslosamt av Irma.

Summan av julkardemumman blir att detta är ett utmärkt julmusikalternativ att testa i år.

Bengt Berglind

Kimmie Rhodes ”Miracles On Christmas Day” (Sunbird/Border)

Kimmie Rhodes är väl ingen kändis i musikkretsar. Man kan nog säga att hon är okänd för en större publik. Men då och då dyker hon upp med bra låtar i americanafacket.

Denna gång  har hon lagt ihop en lång rad egenkomponerade jullåtar och en tät och välspelad musikergrupp. Här slipper du  garanterat alla kända  jullåtar som Rudolf med röda mular, stilla nätter, bjällerklang och en massa tipp-tapp. Istället rullar julmusiken
fram med country, tex-mex och folkmusikfeeling. Resultatet på Kimmies julalbum är så genomlyckat, för musiken är som en balsam för trötta och stressade julsjälar. Sedan om du väljer Kimmie Rhodes Miracles On Christmas Day eller Shelby Lynnes julalbum Merry Christmas är hugget som stucket. Eftersom jag inte kan välja tar jag bägge.

Bengt Berglind

Shelby Lynne ”Merry Christmas” (Everso/Playground)

Om du nu ska ska fixa nya julskivor till den kommande helgen så är det det här ett par lysande alternativ. Shelby Lynns Merry Christmas och Kimmie Rodhes Miracles On Christmas Day. Om den senare kan du läsa i en egen recension på Nya Skivor. Shelbys julalbum är kemiskt fritt från en massa jul-lull-lull, körer av allehanda slag och storslagna arrangemang av klåfingriga-nu-ska-vi-ha-jul-igen-producenten.

Här finner du istället hela raden av kända jullåtar som Winter Wonderland, Holy night, Rudolf och Silent Night i avskalade americanaversioner, både stämningsfulla och svängiga så granen barrar av bara farten.

Att höra till exempel Holy Night (Helga Natt) i Shelbys version är gnistrande vackert i vintermörkret. Hinner du inte köpa eller ladda ner denna platta i år, så sätt upp den på nästa års önskelista så har du den ultimata julmusiken fixad redan nu. Detta är ett råd från tomten som vet.

Bengt Berglind

Winterbloom ”Traditions rearranged” (Winterbloom/Hemifrån)

Så här i juletider matas man med de traditionella obligatoriska julsångerna som man har hört till leda. Då blir man desto gladare när man får höra ”något nytt” eller gammalt på ett annorlunda sätt.

Winterbloom är ett kollektiv bestående av: Antje Duvekot, Anne Heaton, Meg Hutchinson och Natalia Zukerman som var för sig är framgångsrika singer-songwriters. Damerna har alla fyra mycket intressanta och välklingande röster som varieras på skivan i och med att dom är leadsinger varsin gång.

Detta är en julskiva jag rekommenderar varmt. Den kommer definitivt att spelas hemma alla fall.

Börje Holmén

Måns Zelmerlöw ”Christmas with friends” (Warner)

Det blir tidlösa jultolkningar när Måns bjuder in till julstök. Jullåtar stöpta i Sinatras storbandsmusik. Skivan innehåller ett knippe julklassiker och ett gäng bra musiker som Pernilla Andersson och Björn Skifs. Omslaget på skivan påminner om Robbie Willimas skiva “Swing When you’re winning” (2001). Ett fantastiskt tillskott till all julmusik som släpps. En julingrediens som luktar och smakar som en jul ska göra.

Mattias Ransfeldt

The Playtones ”Rock’n’roll Christmas party” (Lionheart/Universal)

Deras debut Rock ‘n’ roll dance party var det mest sålda i år. Nu kommer julalbumet “Rock ‘n’ roll Christmas party” som redan har passerat gränsen för guld. Jag vet inte men det blir lite pajasrock över det. Vet egentligen inte om det är på allvar eller om det är ett nytt Lars-Kristerz. Känns som modernisering av Toy Dolls. Leksakspunk var det då. Här blir det sandlåderockabilly med buggvänliga hits och för mycket tjo och tjim över det hela. Men om folk köper det så får man väl rätta in sig i ledet. Men jag förstår det inte.

Mattias Ransfeldt

Sanna/Shirley/Sonja ”Vår jul” (Lionheart/Universal)

Här är uppföljaren till 2008 års mest sålda svenska album Our Christmas. Då var det på engelska, nu på svenska. Girlpower med tre löjligt folkkära starka röster.

De blandar julklassiker med ett knippe nyskrivna julsånger. Den har sålt som smör i solsken och det är bara att acceptera att det är det här folk vill ha.

Mattias Ransfeldt