En vinnande hand
Deep Purple ”Splat” (Ear/Playground)
Deep Purple är själva sinnebilden av hårdrock. Efter nästan 60 år i branschen så turnerar de fortfarande outtröttligt och att ytterligare ett studioalbum får se dagens ljus känns nästan overkligt. De presenterar sig som förvånansvärt hungriga, experimentella och samtidigt mer fokuserade än någonsin. Albumet undviker i stort sett utbredda progressiva rockutflykter och koncentrerar sig istället på starka riff, medryckande melodier och förvånansvärt fängslande texter som blandar brittisk humor, social satir, filosofiska funderingar och udda berättelser.
Ingen skulle kunnat klandra dem om de hade låtit sin karriär ta slut som en väloljad nostalgi-jukebox för länge sedan. Efter mer än fem decennier kliver de istället utanför sin komfortzon och då är det hög tid att lyssna noga för tidens gång måste oundvikligen respekteras. Med den nya utgåvan bevisar de återigen sin roll som ett kreativt kollektiv med känsla för rock ’n’ roll, hårdrock, klassisk rock eller vad man nu vill kalla det.
Liksom sina föregångare frodas ”Splat!” på Ian Gillans mogna röst, som inte längre har det höga frekvensomfång som fanns i början av sjuttiotalet då varenda ögonlins på de främre bänkraderna riskerade att krossas. Nu kompenseras de högre registren med en anmärkningsvärd närvaro och karaktär. Tekniskt sett är de oklanderliga. Den enda återstående grundaren Ian Paice trummar fortfarande igenom setet med häpnadsväckande lätthet och Roger Glovers bas definierar spelplanen när de tre solisterna utbyter musikaliska utsvävningar.
Arrogant Boy tar oss inledningsvis med på en resa in i bandets förflutna. Don Airey får sin Hammond-orgel att flamma upp från allra första tonen. De explosiva riffen väcker minnen från sjuttiotalets storhetstid. På ytan berättar låten historien om Billy, en pojke som varken kan läsa eller skriva, men som ändå går genom livet med demonstrativt självförtroende. Diablo bjuder på ursinniga orgel- och sologitarrdueller, vilket ger coverbanden där ute några fler utmaningar att bemästra. Lyriskt beskriver låten en grotesk resa genom en helvetisk parallellvärld full av absurda otiginal och mörk humor.
The Only Horse In Town introduceras med en överraskande melankolisk ton. Bakom den till synes enkla berättelsen om ett övergivet motell och en gammal häst döljer sig en poetisk reflektion över tillfredsställelse, ensamhet och inre frid. Sacred Land å andra sidan, hämtar inspiration från skotsk historia och berättar om tidigare fiender som lägger ner sina svärd. Blandningen av mystisk atmosfär och marschliknande intensitet bidrar till en enorm kraft och passar perfekt in i albumets övergripande koncept.
Guilt Trippin’ kombinerar mörkt humoristiska självanklagelser med överraskande musikaliska vändningar. Det inledningsvis lugna pianot utvecklas till dramatisk hårdrock och är en av albumets mest varierade kompositioner. Självaste Charles Darwin bjuds in på en drink för att filosofera om mänsklighetens tillstånd. Scriblin’ Gib’rish tar sedan upp den ökande upplösningen av begriplig kommunikation och det i ett format som är snubblande nära metal. De avsiktligt meningslösa påhittade orden i finalen understryker på ett imponerande sätt det moderna språkets absurditet.
Med Jessica’s Bra ger sig bandet in på en underbart egenartad utflykt i en grotesk barvärld full av excentriska karaktärer. Med mer än en blinkning och en nick handlar det om Jessica , som egentligen bara agerar ersättare för en vågad utekväll på en bar. Airey befäster tillställningen med ett elegant pianosolo och sådana subtilt suggestiva teman har förekommit tidigare. Mary Long i all ära.
Med gitarristen Simon McBride har Deep Purple definitivt skapat en ny identitet. Hans signum är mycket mer inriktat på den bluesiga riff-stilen från bandets tidiga år än de invecklade fusionsinfluenserna från hans föregångare. Så även på den avslutande titellåten fortsätter han att lägga till en modern virtuos prägel på sitt välsignat koncisa gitarrspel. Om inte annat för att lära gamla hundar några nya trick.
Musikaliskt kombinerar ”Splat!” klassiska hårdrockrötter med ett fräscht, energiskt tillvägagångssätt. Albumet låter varken nostalgiskt eller artificiellt modernt, utan förvånansvärt tidlöst. Det är just denna balans som gör det till ett av de mest fängslande studioalbumen i den nuvarande Mark IX Purple-inkarnation. En kraftfull påminnelse om att band som Deep Purple inte skapas nuförtiden.
Thomas Claesson
