nyaskivor.se

Anthony Crawford “Five is Red” (Admiral Bean/Hemifrån)

De två första singlarna från ”Five is Red” doftar Beatles och slutet av 1960-talet. Det finns en viss retrokänsla över hela skivan. En fräsch sådan. Det är ”Self to the dark” och ”Window down” jag pratar om. Visst osar det Neil Young också över dessa två låtar.

Resten av skivan smakar en stor portion av just Neil Young men även My Morning Jacket. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att Anthony spelar med i Neils band till vardags och skivan är inspelad tillsammans med Everest och även Bo Koster från just MMJ. Jag blir väldigt nyfiken på bandet Everest och deras egna musik.

Det är i slutet av skivan som de malande gitarrerna kommer igång på riktigt och når själva kulmen i ”That ole highway” och What a way to begin”. Där hittar man referenser till Jesse Malin och mästaren själv Ryan Adams.

Jag hävdar bestämt att Anthony Crawford är mer intressant än både Neil Young och My Morning Jacket av idag. MMJ känns som de är på väg att somna in och Neil Young är ju inte den mest aktuella killen i stan heller. Men han var och det skall han ha respekt för - även om det nu är Crawford som regerar!

Mattias Ransfeldt

Boister “Some moths drink the tears of elephants” (Indys/Hemifrån)

En fantastisk blandning av Tom Waits skrammel, circus-liknande musik och Cat Powers lunga finstämda toner. Men det finns även spår av Eels (om någon minns dem). Vissa låtar blir så där härligt dansanta som bjuder upp till spontan dans kring lägerelden, när cirkusen har stängt och alla har gjort sina sysslor. De mer lugna låtarna är nästan så vackra att man vaggas till sömns. De blir som godnattsagor.

Anne Watts ha ren skön röst som gör sig bra till de zigenarliknande tonerna på ”Some moths drink the tears of elephants” vilket för övrigt är en grym titel på en skiva. Och vem kan motstå en skiva med en elefant på omslaget som innehåller dragspel, banjo och trombon. Bara en sådan sak.

Skivan har ett vemod och en gnutta hopp, en sprallighet som tilltalar mig. Den har en viss råhet och blandar blues, jazz och Vauduvill.

Mattias Ransfeldt

Terrible Lizard “Terrible Lizard” (Indys/Hemifrån)

Hur många punkrockband finns det som låter så här? Det här blir avdankad pubrock, likt Psychopunchs skiva “We Are Just As Welcome As Water In Satans Drink” där titel och omslag är bättre än skivan. Så är det i det här fallet. Jättetråkig punkrock som hör hemma på ett sunkigt hak någonstans. Det blir nästan att Chicago trio blir någon variant på bandet The Presidents of United States of Amerika. Fast sämre. Mycket sämre. Inte lika roliga. Pubrock som egentligen inte bör upplevas eller inte heller på något sätt spridas vidare. Jag vill utfärda en musikvarning här: Akta er för ödlorna!

Mattias Ransfeldt

Celilo “Bending Mirrors” (Homesweet/Hemifrån)

Om man har tröttnat på My Morning Jacket och Wilco, tycker att Neil Young var bättre förr. Då har ni vaskat fram guld om ni inte redan har upptäckt Celilo.

Sångaren Sloan Martin hävdar att deras influenser är Neil Young, Sun Kill Moon och Pink Floyd mfl. Det kan inte stämma bättre än så. Hur beskriver man Neil Youngs musik rättvist? Retro-rock? Den här skivan håller sig inom ramen Neil Youngs 70-tals skivor och My Morning Jackets skiva ” It stills moves”. Likt svenska Claes Cleeve & Sasquatch klarar Celilo av att förvalta musikarvet från Neil.

Om man lyssnar på Anthony Crawfords röst  på ”Five is red” så låter han liksom Sloan Martin väldigt likt Neil Young på sången. Musiken ligger också väldigt nära, därav är det svårt att inte dra referenser just till denna herre.  Ibland är Celilo mer Neil Young än Neil Young själv. En skiva som borde finnas i var mans skivhylla. Jag vill därför passa på att hylla denna grupp och hoppas att fler får upp ögonen för dem.

Mattias Ransfeldt

Rhett Miller “Rhett Miller” (Shout Factory/Hemifrån)

Old 97´s sångare Rhet Miller testar då och då sina vingar med diverse soloalbum. Det blir en karbonkopia av Whiskeytowns Ryan Adams men som inte riktigt kommer fram. Inte för att det han gör är dåligt men det är inte unikt och inte heller hejdundrandes bra. Det är inte så att jag hoppar jämfota av lycka och berusning. Det finns en uppsjö av artister och grupper som låter alt-country och det är svårt att sticka ut ur den massan. Bandet Old 97´s bildades i början av 1990-talet och har inte nått de stora framgångarna utan ligger och skvalpar på en lite lägre nivå än Ryan Adams och hans Whiskeytown.

Låten ”Happy birthday don’t die” handlar om hur han tror att världen ser ut när hans dotter Soleil fyller 100 år. Det är väl den trevligaste och sticker ut mest på albumet.  För övrigt är det inte mycket att hänga i julgranen. Påminner om ett av Ryan Adams lågvattenmärken.

Mattias Ransfeldt

Toby Keith “American Ride” (MCA/Universal)

När den årliga countrygalan rullar förbi i TV-rutan återfinns alltid Toby Keith på parkett eller på scenen. Han tillhör den stora skara hattbärande artister som brukar dominera denna tillställning fullständigt. Men varför bär dom hatt? Är det för att flinten växer, eller är det för att de vill visa att de huvudsakligen fortfarande är countrymusiker? Gränserna håller nämligen på att suddas ut mellan rock, pop och country. Detta märks med all tydlighet på Toby Keiths senaste album American Ride.

Titellåten är bredbent rockig med en bra melodislinga som äter sig in medvetandet. Precis som en hitlåt ska göra. Kollade du på Toby hos Skavlan eller på Nobels fredprisgala i Oslo så förstår du varför. Det som jag tror kan bidra är att Toby Keith och många andra crossover countryartister omger sig med skickliga musiker som spelar live på scen och TV-sändningar. Deras band på scenen är ett mindre storband på åtta till tolv musiker och körsångare. Själv föredrar jag när Toby drar ner tempot och reflekterar över olika teman som i Cryin’ for me och Are you feelin’ me.

Denna platta dräller av fullt godkända låtar enligt formulär A i Toby Keiths låtskivarskola. Ibland med lite bluesfeeling i If you tryin’ you ain’t eller den irlänskt färgade Gipsy driftin’. Annars är det fullt spjäll som gäller för mr Keith rakt in i den superamerikanska solnedgången. Då räcker det för mig och jag söker mig istället inåt den moderna alternativa countrymusik som det finns massor goda exempel på. Son Volt, Wilco och Jayhawks är tre sådana exempel.

Bengt Berglind

Nostradameus “Illusion’s parade” (AFM/Sound Pollution)

Nostradameus får inte till det ordentligt. Illusion´s parade är göteborgarnas sjätte fullängdsalbum och än en gång finns här en handfull kanonspår. Resterande är utfyllnad.
Musikaliskt och produktionsmässigt finns som vanligt inget att klaga på. Det är gott hantverk inom powermetalgenren och man undviker glädjande nog att fila för mycket på soundet.

The Mariner är en mäktig melodisk uppvisning, Nothing snabb och skön som en tonårsförälskelse och har en formidabel refräng. Eclipse of the sun-cult är ett imponerande låtbygge och känns episk trots dess korthet. I motsats till Broken soul (virgin Mary), som följer genast efter och som har sina stunder av briljans men bara känns alltför utdragen.
Resten är som sagt habilt framfört men lättförgängligt.

Sjunde gången gillt, kanske? Möjligheterna (läs: kunnandet) finns där.

Mats Johansson

Val And The Bitches “Val And The Bitches” (National/Bonnier Amigo)

Vid en första anblick känns stockholmsbandet Val & the Bitches kaxigt spännande med ett sound som blandar bullrig 70-talsdoftande punk och progressiva elektroniska inslag. Dock blir det aldrig bättre än just spännande.  På den självbetitlade debutplattan saknas det lite på alla delar, melodierna är överlag tråkiga och upprepande. Brasilianska sångerskan Vals insats är aggresiv och engagerad, men blir i längden mest jobbig och gynnas inte heller av de intetsägande låttexterna.  Det blixtrar till några få gånger, en välmixad Steve Jones-gitarr eller det psykadeliska introt till Voodoo Doll, men inget som frambringar några större känslovågor.

Jag kan möjligtvis tänka mig att bandet kan mana fram något sorts driv vid en liveshow, men på skivan lyser även det med sin frånvaro. 

Nej, tyvärr. Val & the Bitches lever inte upp till sitt häftiga bandnamn. Jag drar igång Sahara Hotnights fantastiska Jennie Bomb istället.

Martin Persson

Evile “Infected Nations” (Earache/Sound Pollution)

Eviles andra fullängdare heter Infected Nations och består av 60 min riffmanglande fördelat på 9 spår. Det hela börjar väldigt bra med låten Infected Nation. Där drar det igång med ett akustiskt intro som fint övergår i det följande hårdare partiet. Direkt far tankarna till band som bl.a. Slayer och Megadeth, två verkliga thrashgudar. Andra låtar som utmärker sig är framför allt Nosophoros, Plague To End All Plagues och Metamorphosis.

Bandet visar flitigt upp färdigheterna på respektive instrument, det går fort, det byter tempo och det mesta känns ganska väl komponerat. Dock så är det bara en låt som hamnar under 5-minutersgränsen. Det gör att Evile i längden känns lite väl matande, de maler på med ganska lika riff stundtals. Tänk er att man försökt klämma in så mycket riff på en och samma låt som möjligt, vilket gör det hela till långa och bitvis sega låtar.

En annan sak att klaga lite på är sången, det är inte alls samma sorts attack som går att hitta hos t.ex. Tom Araya i Slayer, det finns inte heller den röstkapaciteten som Dave Mustaine(Megadeth) besitter. Sången blir alltså ganska monoton att lyssna på i 60 min, dock så vägs det upp av körsång i några låtar, bl.a. ovan nämnda Nosophoros.

Det här är ändå en helt okej skiva. Dödande gitarriff finns i några låtar, bandet besitter kapaciteten att åstadkomma något ännu bättre, jag tror bara att de inte riktigt hittat rätt än. De kanske bör göra något drastiskt som att ta in en ny sångare? Vem vet, det kanske höjer dem till nästa nivå så jag verkligen vill börja lyssna på dem med mer intresse. Det är för övrigt en ganska intressant sak att fundera över, många thrashband har inte en person som endast är sångare, utan oftast en gitarrist eller basist som sjunger. Varför det är så ska jag inte spekulera mer i här, jag nöjer mig med att säga att det inte är till Eviles fördel, tyvärr.

Men ändå så är Evile ett band som har något intressant men som bör få några år till på sig att verkligen blåsa mig av stolen. Några thrashgudar är de inte, men vi får lov att ge dem tid så kanske de hamnar där uppe bland molnen. Skivan får 2½/5 djävulshorn av mig.

Martin Engström