Ett rejält firande av en prog metal-klassiker

dream t

 Dream Theater ”Distant Memories – Live In London”  (InsideOutMusic)

   Release 27 nov

Femton miljoner sålda skivor. Framgångsrika turnéer världen över. Två gånger Grammy-nominerade. Inspiration för ett oräkneligt antal musiker på jordklotet.

Det är imponerande.

 

Utgivningstakten av liveskivor är också imponerande: Distant Memories – Live In London är bandets nionde.

Denna konsertupptagning från två kvällar på ett utsålt Apollo Theatre i London i februari 2020 fokuserade på att fira tjugoåringen Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory. Skivklassikern framfördes i sin helhet från start till mål. Snacka om ett rejält firande!

De spelade också väl utvalda äldre låtar, av vilka A Nightmare To Remember är extra intressantast då James LaBrie helt logiskt valde en annan sångmelodi i Mike Portnoys ”lightgrowling”-parti.

Det blev givetvis också flera smakprov från senaste studioskivan Distance Over Time och sammantaget en minst sagt imponerande låtlista.

Låtpallplatserna delas utan tvekan ut till en ”Metropolis”-låttrio som ställde skåp och med eftertryck visade varför Dream Theater är genrens kungar:

Infallsrika Fatal Tragedy, snyftaren The Spirit Carries On och vackra Finally Free.

 

Bandet är föga överraskande i absolut toppklass. Visst kan delar av James insats ifrågasättas, men han tar ändå många av tonerna mer eller mindre som de ska eller på ett alternativt sätt som passar honom bättre i dagsläget. Men okej då; några enstaka toner funkar inte alls. Det är ändå härligt uppfriskande att han sjunger live och inte använder sig av förinspelad sång.

Apropå förinspelad är det däremot smått löjeväckande när John Petrucci ”sjunger” med i refrängerna. Han låter oftast som inte en utan en handfull eller ännu fler personer. Se där, den enda gången jag saknar Mike Portnoy – hans sångröst må inte vara världens bästa men den har personlighet och han sjöng alltid live (såvitt jag vet).

Mike Mangini är en fröjd bakom trummorna; lekfull och oerhört skicklig leder han bandet med ett leende från öra till öra.

John Myung, John Petrucci, Jordan Rudess är übervassa och lämnar större delen av världens musiker i baksätet. Det är få som kan konsten att få något så svårt se så enkelt ut. Har förresten någon samma förmåga som John att få gitarren att ”gråta”? Tillåt mig att tvivla.

 

Visuellt är det ingen sprakande fest men ära den som äras bör; ljuset är snyggt och sätter rakt igenom rätt nyans av rätt ljus på rätt plats. Den stora bildskärmen är också ett plus när framförs, eftersom den förstärker berättelsen på Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory på ett bra sätt.

Det är ändå Dream Theater vi snackar om. De har aldrig varit kända för något annat än att slå på trumman för musiken. Gott så.

När det gäller vad som händer på scengolvet är det mestadels James som jag kommer att tänka på; han svingar mickstativet lite David Coverdale light-aktigt, snurrar runt och gör en och annan antydan till headbanging.

Allra mest jubel blir det förstås ändå som vanligt när Jordan kliver fram till scenkanten med en keytar i högsta hugg. Succé varje gång.

 

Ljudet är hur klockrent som helst. Kanske lite för rent, eftersom det inte hade varite fel med lite mer publikljud (läs livekänsla).

 

Undertecknads spontana känsla är att Distant Memories – Live In London kommer att avnjutas lite oftare än bandets övriga liveskivor, vilket egentligen säger allt om dess styrka.

 

Magnus Bergström

 

Fakta om Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory

Utgivningsår: 1999.

Bandets femte studioskiva och samtidigt deras första med ett genomgående koncept, som är en uppföljning till låten Metropolis – Part I: The Miracle And The Sleeper (Images And Words, 1992).

Berättelsen om Victoria, Nicholas, Julian och Edward är ett teatraliskt drama och pusseldeckare på en och samma gång och en psykoterapeut spelar en stor roll. Vem är han egentligen…? Den välskrivna lyriken är lätt att leva sig in i och lämpar sig för en långfilm.

Musikaliskt handlar det liksom tidigare om prog metal med inspiration från traditionell progressiv rock som: Tommy (The Who), The Lamb Lies Down on Broadway (Genesis), Amused To Death (Roger Waters), OK Computer (Radiohead), Operation: Mindcrime (Queensrÿche), Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (The Beatles), Misplaced Childhood (Marillion), The Wall (Pink Floyd) och The Final Cut (Pink Floyd). Samtliga dessa skivor syns tydligt på ett bord under rubriken ”Inspirationshörn”, i en dokumentär om skivinspelningen.

Det är också värt att notera att det är första skivan med snabbfingrade keyboardisten Jordan.

27

11 2020

2000-talets classic rock med äkta soul!

bsc

Black Stone Cherry ”The human condition” (Provogue/Mascot/Warner)

Sedan starten runt början av millenniet har pojkvaskrarna från Kentucky vuxit upp till ärrade män, levererat en radda tämligen välgjorda album och blivit de kanske främsta representanterna för 2000-talets sydstatsrock – i alla fall den som mer lutar sig på hårdrock/metal.

Nya albumet är sjunde i ordningen och det är bra drag och bett i låtarna. En omfångsrikhet finns också. Fartiga stänkare, grunge- och stoner-aktiga saker. Schyssta midtemp-ballader. Samt även bitar som drar åt blues och boogie i lite ZZ top-anda

Texterna har ett annat existentiellt allvar än tidigare. En ny mognad kan skönjas. Personligen har jag sedan bandets första platta sett gruppen som riktigt lovande. Och faktum är att jag fortfarande gör det. Men frågan är om de kanske inte börjar närma sig sitt fulla potential nu. Alltså total superklass.

Jag blir hursomhaver mycket upplivad av ”The human condition” och tycker att Chris Robertson sjunger bättre än någonsin. Albumet är överhuvudtaget kanske bandets mest helgjutna hittills. Det här är 2000-talets classic rock med äkta soul!

Lyssna på: ”When angels learn to fly”, ”In love with the pain”.

Henric Ahlgren

17

11 2020

Lång väg hem

orianthi

Orianthi ”O” (Frontiers/Playground)

Två år efter samarbetet med Richie Sambora och fiaskot som mynnade ut i Radio Free America seglar det australiska fenomenet Orianthi in med en riktigt gedigen utgåva. Orianthi har haft en omtumlande tid och fötterna har satts ner lite här och var, men nu står båda benen stadigt på jorden och harmonin är återfunnen.

Att Orianthis gitarr glöder som varmvalsat stål är sedan tidigare ett känt fenomen. Nu exponeras även hennes känsloladdade röst till fullo och de egenkomponerade låtarna utgjuter utstrålning och pondus. Se, lyssna och begrunda en långtgående stilstudie i konsten att utvecklas.

Ur syndens näste strömmar Sinners Hymn och inga böner blir hörda. Ingen förlåtelse. Ingen tillflykt. Förlorade själar på mörklagda gator. En gitarr som gläfser som en hund utsänd från skuggornas rike.

I den bluesbefruktade Rescue Me förvandlas Orianthis skepnad till en svart kvinna i en blondins kropp. Sällan har en röst förmedlat sina innersta känslor så uttrycksfullt. Beth Hart har den gåvan och nu känns det som Shemekia Copeland har färgat håret och blivit förvandlad till en gudinna sänd från en annan världsdel.

Crawling Out Of The Dark är ännu ett betagande ögonblick. En lågmäld ballad som visar styrka med sitt tydliga budskap. Finstämda akustiska anslag i bakgrunden och hjärtskärande lyrik som framhäver det ömtåliga och mänskliga. En hymn som inte lämnar någon oberörd.

Tempot skruvas upp i Blow som frälser den rockorienterade lyssnarskaran. Pulserande, hårda och utmanande takter fortplantar sig till ett crescendo som förevisar talang i sina finaste former. Ett sprudlande wah-wah solo sätter kronan på verket.

Även om inledningen av Streams Of Consciousness ger uttryck åt en vaggvisa så förbyts den snabbt i ihållande rockrytmer som briserar när Orianthi öppnar alla helvetets portar med sitt ursinniga gitarrsolo. Fjärran från de steriotypa solon hon presenterade vid sidan av Alice Cooper när det begav sig.

Det här är hårdrock, men inte som vi är vana vid. Soul och Rhythm ‘n’ Blues har också en avgörande inblandning. Ett inträde i det äkta ståndet som både kittlar och fascinerar,  vilket visar att “O” inte på något vis är synonymt med origo, utan istället tillfaller sin rättmätiga ägare på ett beundransvärt sätt.

Thomas Claesson

16

11 2020

Modern metal med det rätta gunget

godsnake

Godsnake ”Poison Thorn” (Massacre/Sound Pollution)

2014 släppte Godsnake ep-skivan Hellbound Ride. Efter det hände… Ingenting.

Nu är debutfullängdaren Poison Thorn här för att ändra på det.

Den tidigare mer rockbetonade ljudbilden har övergått till skönt tunggungande modern metal med stänk av thrash metal. Sångstilen är övervägande aggressiv men gruffandet bryts ganska ofta av med något mer melodiskt, vilket är extra välkommet eftersom det breddar låtmaterialet.

Önskas referenser till andra artister så nämner jag framför allt Machine Head, Hellyeah och Damageplan. Men även Shadows Fall och Pantera samt en gnutta Annihilator är närvarande.

Influenserna hämtas alltså i huvudsak från andra sidan pölen, men klassisk europeisk heavy metal är också med i matchen.

Det har sagts att Godsnake är en del av en sorts New Wave Of German Heavy Metal och det kan jag inte säga emot.

Urge To Kill är en smaskig inledningslåt som svänger så att det står härliga till och gitarrmelodislingan hugger tag och släpper inte taget. Refrängen är kronan på verket för den går att sjunga med i redan vid första lyssningen och lär bli en publikfavorit.

Poison Thorn är en ganska generisk groove metal-låt men det går ändå inte att låta bli att stampa takten med foten i framför allt versen.

Sound Of The Broken är mer i stil med Urge To Kill – ja kanske är den till och med ännu mer medryckande. Refrängen lyfter däremot inte på samma sätt, men å andra sidan är gitarrsolospelet skivans bästa.

We Disagree är enkel och slagkraftig med en melodiös refräng som starkaste vapen i denna förhållandevis fartfyllda rackare till låt.

Stone The Crow konkurrerar med Sound Of The Broken om skivans bästa gitarrsolospel. Här får vi den första av två låtar med de allra tydligaste Machine Head-vibbarna. Stort plus för det tungt tuggande partiet före den sista refrängen.

Darkness börjar som en ballad som trappas upp till en ”vanlig” metallåt, för att sedan växla fram och tillbaka mellan mjukt och hårt. Helt klart en välkommen typ av låt som ger skivan mer bredd och variation. Och ja, som synes av beskrivningen är det här den andra låten med de allra tydligaste Machine Head-vibbarna. Tillsammans med Urge To Kill är den undertecknads personliga låtfavorit.

You Gotta Pay är tyngst på skivan och har ett oblygt bastardiserat Enter Sandman-riff som piffigt inslag. Slutintrycket blir ändå att den bara landar i ett ”helt okej”. Det händer helt enkelt för lite utöver nämnda riff.

Blood Brotherhood fortsätter i samma stil som föregångaren men med mer fart insprängt här och där och – inte minst – en klart bättre refräng. Jag gillar också när låten liksom stannar upp och enbart gitarriffandet fortsätter; ett kul och oväntat grepp.

Hellbound Ride kommer och går och är lite av en dussinlåt utan att för den skull vara dålig, men den har inget som sticker ut. Uppenbarligen ses låten som ett starkt kort i, och med att den namngav bandets första ep-skiva, men det har jag svårt att förstå.

This Is The End har inte bara en passaande titel; den är också en uppryckning och är kvalitetsmässigt inte långt efter de bästa låtarna på Poison Thorn. Jag är barnsligt förtjust i växlingen mellan mjuk och hård sång, när det görs så bra som här.

Godsnake har förutsättningar för att slå igenom på en hyfsat bred front, inte minst med tanke på att de bör fungera alldeles ypperligt på valfri hårdrocksfestival. Men det räcker som bekant inte bara med talang. Det är ju den där ”lilla” detaljen att slå sig fram och igenom den till synes aldrig sinande strömmen av ny musik.

Allt jag kan göra är att stampa takten, nicka gillande, tacka för musiken och önska bandet lycka till.

Magnus Bergström

11

11 2020

Nya vindar över stäppen

georgiathunderbolts

The Georgia Thunderbolts ”The Georgia Thunderbolts EP” (Mascot)

Det är alltid intressant när en ny gruppering bildas i någon av sydstaterna. Raden av välkända band härifrån är lång och de bomärken som The Allman Brothers Band (Georgia), Blackfoot (Florida). Lynyrd Skynyrd (Florida), Molly Hatchet (Florida) och ZZ Top (Texas) har satt är för evigt bevarade åt eftervärlden.

Många är kallade, men få är utvalda. Whiskey Meyers, Bishop Gun, The Marcus King Band och Tyler Bryant & The Shakedown är några av de nya genombrotten som visar att alla vägar bär sydvart. Nu faller också The Georgia Thunderbolts in i leden och kanske är de precis vad världen behöver just nu.

Med hjälp av en självbetitlad EP är tärningen kastad och den första insatsen gjord. De fem unga talangerna ger uttryck åt sin passion för sydstatsrock på ett beaktansvärt sätt. Med Appalacherna i ryggen och hela södern som breder ut sig som en välkomnande famn ljuder toner av förhoppning och samförstånd.

De fem låtarna är väl förpackade och Looking For An Old Friend öppnar i ett inte alltför skyndsamt tempo. Den avslöjar sig snabbt som varm och älskvärd med sina familjära inslag. Lagom melankolisk för att vara trovärdig. Lagom taktfull för att vara njutbar. En emotionell röst, en mjuk sologitarr och en ensam längtan efter någon som inte går att nå.

Vidare i förhandlingarna sveper förändringarnas vindar på ett eftertryckligt sätt i So You Wanna Change The World. Optimistiska och uppmuntrande tongångar alterneras med lugna verser och engagerande refräng. I den handfasta Lend A Hand är det betydligt mer bruk i baljan och den stora sleven går som ett mudderverk. Monstertruck-riffen är som gjorda för att ge sig ut på landsbygden för att få en riktigt angenäm eftermiddag i pickupen.

Att svett i pannan och valkar i händerna är det som gäller för dagen cementeras i Spirit Of A Workin’ Man. Precis så tidlös att de flesta känner sig träffade. En vägledande hymn i allas och envars strävan att göra sitt bästa och ta sig genom tuffa tider. Den ambitiösa Set Me Free fäller slutligen ut sina vingar och svävar i dryga sju minuter likt en vithövdad örn högt i det blå på jakt efter nya mål.

The Georgia Thunderbolts har lyckats med att sätta Rome, Floyd County, GA på kartan. En bit territorium har också erövrats. Även om det finns ingraverade kvaliteter och välbeprövade ämnen saknas djupet och mognaden. Det fodras mer för att hävda sin identitet och skilja sig från mängden. Första spadtaget är likväl satt i jorden. Endast framtiden kan utvisa hur långt det bär.

Thomas Claesson

05

11 2020

Betydligt mer än bara en symbol

blue öyster cult 2020

Blue Öyster Cult ”The Symbol Remains” (Frontiers/Playground)

Även om inte musikåret är riktigt till ända får The Symbol Remains anses som den största positiva överraskningen under 2020. Nästan två decennier, med en fruktlös väntan på ett nytt studioalbum, är äntligen över. Alla eventuella tvivel försvann som ett rökmoln redan efter första lyssningen.

I det här fallet introducerade redan omslaget att stora saker var på gång. Ett tecken i skyn, så gott som något, är att den stilbildande astronomiska symbolen av planeten Saturnus kommer farande som en rivningskula rakt ner i ett alternativt tempel. Vad skulle möjligen kunna gå fel?

De som bara drar sig till minnes (Don’t fear) The Reaper har betydligt mer att utforska. Fäst blicken vid Cultosaurus Erectus (1980) och Fire Of Unknown Origin (1981) och upptäck de två bästa albumen. Inte minst tack vare att den i somras bortgångne demonproducenten Martin Birch var den som skötte spakarna.

Grundarna Eric Bloom och Donald ”Buck Dharma” Roeser har spridit mycket glädje ända sedan bandet bildades på Long Island i New York 1967. Deras hetblodiga passion och entusiastiska sångidéer blir än en gång ett ämne till en färgstark blandning av inspiration som tillgodoser de 14 spåren med en svindlande stilmässig bredd.

Erik Bloom lättar på förklädnaden med den grovt tillhuggna That Was Me. Tuffa riff och pulveriserande takter som endast utmanas av ett överraskande kortare elektrifierat reggaeparti. Därefter tar ”Buck Dharma” över mikrofonen och hans karakteristiska röst lägger Box In My Head tillrätta.

Den inledande trefaldigheten avslutas med den tillspetsade Tainted Blood som sjungs av den tredje gitarristen och tillika låtskrivaren Richie Castellano. Han har också satt samman det episka spåret The Alchemist vilket oavkortat leder in på skräckvisioner om mänsklighetens vansinne. Ett beprövat motiv som i samklang med monsterriff, brådstörtade taktskiften och ödesmättad sång lutar så långt förbi metal att det förvandlas till guld.

Med de hårt pumpande rytmerna vidrör The Return Of St. Cecilia på ett frestande sätt den ljuva g-punkten mitt emellan hårdrock och metal. Stand And Fight fullföljer intentionen utan omsvep och går effektivt in med muskulös eldkraft i den euforiska heavy metal-himlen.

Det finns titlar då det bara är att luta sig tillbaka och njuta till fullo. Låta sig omslutas av den magiska utstrålningen i en fulländad atmosfär. Edge Of The Word och Secret Road tillhör den kategorin. Båda eller var för sig en perfekt inkörsport för den nyinvigde och dessutom en säker hamn för ett inbitet fan.

Bandet har riktigt roligt och det finns mycket humor inbakat här och var. Är du mentalt förberedd att ta ett pendeltåg till New Jersey med rockabilly-inslag så kliv på Train Tune (Lennie’s Song). Kanske du gillar att prata i telefonen. Svara då när The Machine ringer och livet blir bra mycket lättare.

Har du en önskan att brottas med en alligator så ta kontakt med Florida Man, men se upp så att ni inte oavsiktligt spränger något uthus i bitar. Det kan gå hett till i solskensstaten. Kanske känner du lite för att avreagera dig i ett råkurr. Glöm det. Fight slutar aldrig som man har tänkt sig.

Alltigenom så är The Symbols Remains en resumé av hela bandets karriär. Här finns element från hela tidslinjen kryddade med spännande ingredienser som ger omväxling och fräschör. Inte bara den omisskännliga symbolen är unik. Det här albumet gör anspråk på att vara det bästa du någonsin kommer att få höra i år.

Thomas Claesson

14

10 2020

Magiska musikströmmar

espen

Espen Eriksen Trio ”End Of Summer” (Rune/Border)

För vissa av oss är fortfarande jazz ett musikaliskt begrepp man inte vill ta i eller känna av. Eller som när en till mig närstånde uttryckte det: ” varför måste dom spela 4 låtar samtidigt, kan dom inte komma överens ?”

Några som kommer bra överens inom jazzmusikens vida ramar är norska pianotrion med Espen Eriksen vid tangenterna, Andreas Bye trummor och Lars Tormod Jenset kontrabas.

På deras förra album fanns även saxofonisten Andy Shepard med. På End Of Summer återvänder de till det ursprungliga trioformatet och gör det på ett sätt som borde få den mest motsträviga antijazzlyssnare att kapitulera.

Espen och medmusikanter fortsätter att leverera en musik som sjuder och smeker av det nordiska vemodet, ett tydligt melodispråk och stänk av nordisk folkmusik. Visserligen är det improvisationsmusik men ändå innanför trions melodiska ramar. Något som borde få den som tycker att jazz är ett fult four-letter-word att kapitulera och bara låta sig åka med in i Espen Eriksens magiska musikströmmar.

Det finns en konsert inbokad i Örebro 21 april 2021, med Andy Shepard som gäst. Är det vår snart, eller ?

Bengt Berglind

08

10 2020

Beskriver den stora bilden

waltert

Walter Trout ”Ordinary Madness” (Provogue/Mascot/Warner)

Det krävs många års erfarenhet för att bli en bluesman. Walter Trout har passerat pärleporten med livet som insats och kommit undan med nöd och näppe. Han träffade B.B. King vid 10 års ålder bara för att få en autograf, men det tog en timme innan de hade pratat klart. Han är god vän med gudfadern John Mayall. Han har blivit en auktoritet i sitt område. Med 50 år i hetluften är han kort och gott en äkta bluesman.

Att kastas mellan hopp och förtvivlan inför ett skivsläpp är obefogat. Varje utgåva är lika trygg som ett kassaskåp. Utan att sänka ner lodet alltför djupt och göra en komplett analys är magkänslan att Trout har släppt c:a 30 skivor. Det är en ansenlig mängd och alla har syftet att tillvarata den äkta varan.

Efter en lättare distorsion rullar titellåten in lugn och fin. På ett avslappnat och balanserat sätt läggs ett intimt doftspår ut som ingen kan motstå. Dramatiskt gripande med en röst som tycks försvinna ner i sin egen avgrund och ett gitarrsolo som sveper fram som i en dimslöja av overklighet.

Wanna Dance etablerade sig tidigt i minnet eftersom den först släpptes som singel. När rödljuset slår om till grönt växlas det upp till bluesrock. Livet som har levts på sin spets genomskådas med fart och fläkt när desperat sång och vinande gitarr gör sitt jobb.

Stämningen ändras påfallande under My Foolish Pride när den allra lenaste rösten plockas fram. En grannlaga ballad som får det att susa i säven då Trout i det närmaste viskar fram sången. Hos en artist av den här digniteten är det bara en förändring av inramningen som är lika naturligt som att andas.

Förutom de ovan nämnda låtarna finns flera potentiella vinnare. Den munspelsorienterade Final Curtain Call eller den sydstatsinfluerande The Sun Is Going Down är två sådana aspiranter, som med Trouts sträva röst båda griper tag i dilemmat med att åldras och att tiden bara flyger iväg.

Erfarenhet och hans obestridda kompetens som musiker finns i varje ton. Emotionell sång, bra kompositioner och kanonader av gitarrsolon i perfekt harmoni. Det musikaliska och lyriska spektrumet blottlägger ett överflöd av obehindrad kreativitet. En stilistisk mångfald presenteras till lyssnarens välbefinnande.

All galenskap omkring oss, all galenskap inom oss relateras på Ordinary Madness. Ingenting är utelämnat, ingenting är uppdiktat. Det här är livet som vi lever. Livet som får oss må dåligt eller bra. Livet som gör oss svaga eller ger oss kraft. Det här är blues.

Thomas Claesson

06

10 2020

Bekväm och trygg rock utan äventyrlighet

bonjovi2020

Bon Jovi ”2020” (Island/Universal)

Det är mycket möjligt att du som läser dessa rader undrar varför Bon Jovi placeras i kategorin rock och inte hårdrock. Svaret är mycket enkelt: 2020 är inte det minsta äventyrlig och steget till hårdrock är långt.

Istället handlar det om något som kan liknas vid en radioanpassad variant av Bruce Springsteen, med små countryvibbar här och där.

Men det är inte överraskande. Stiländringen inleddes till viss del redan på Crush (2000).

Nyss nämnde Bruce är känd för att säga vad han känner och sångaren Jon Bon Jovi följer i de fotspåren. Det är bra gjort; att tala direkt från hjärtat inger respekt. Han har redan avverkat partytexterna under bandets storhetstid.

Men med tanke på det uppenbara engagemanget i låttexterna, som bland annat avhandlar covid-19 och polisvåld, så undrar jag vart glöden i sången är. Det låter för bekvämt och tryggt.

Limitless öppnar i ett helt okej tempo men det är ingen risk för hastighetsöverträdelse; det är mer familjekombi än sportbil.

Do What You Can är ett högaktuellt inlägg om pandemin och hur den påverkar oss människor på olika sätt.

American Reckoning är den mest uppenbara passningen till herr Springsteen, med munspel som en viktig ingrediens.

Beautiful Drug är en lättsmält radiodänga som det det är lätt att svepas med i. Så här ska en hitlåt snickras ihop.

Story Of Love är bara för gullegullig. Med ”lajdajdididaj”-sång fullkomligen skriker den after ski-underhållning. Som om det inte vore nog är den nästan sex minuter lång… Tur då att vi i slutfasen får skivans klart vackraste gitarrsolo – det låter som att de sex strängarna gråter – som träffar rakt in i hjärteroten.

Blood In The Water börjar fint med stillsamt gitarrplock, fortsätter med pratsång av Jon för att stegras en smula i en smakfull refräng. Med lite ansträngning och med risk för att vara ute på hal is går det att säga att den har spår av de lugnaste stunderna på klassikern New Jersey (1988).

Det är egentligen inte fel på någonting, men dagens Bon Jovi känns bara så tandlösa vilket är trist när vi alla vet vad de är kapabla till. Att ge ut 2020 som en Jon-soloskiva hade varit ett bättre drag, för i och med namnet Bon Jovi signaleras det att det åtminstone ska förekomma någon gnutta hårdrock.

Gillar du bandets pudelhårdrockstid (och vem gör inte det) är det nog bara att hoppa över den här nya given. Men är du däremot förtjust i skivorna som släppts de senaste 20 åren finns ett och annat guldkorn att hämta.

Magnus Bergström

05

10 2020

Karantänkul med 80-talsfilmmusik

at the movies

At The Movies ”The Soundtrack Of Your Life Vol. 1” (egen utgivning)

Önskas musikgodis som får mungiporna att peka uppåt?

Ge då At The Movies-projektet chansen.

De här elva kärleksfulla tolkningarna av 80-talsfilmmusik, inspelade av hårdrockare med smak för söta melodier, är ett lyckat försök att ”göra något kul ” nu när förutsättningarna i branschen inte är som de brukar.

Deras Youtube-musikvideos blev snabbt en snackis runt om i världen och det är bara att tacka Chris Laney (Pretty Maids) som agerade idékläckare till det hela.

Rakt igenom handlar det om störtskönt arrangerade och välspelade melodier samt starka sånginsatser, inklusive en och annan kittlande tonartshöjning som ger schlagervibbar.

Filmvalen eller rättare sagt låtvalen är som en våt dröm och då kanske i synnerhet för de som var mer eller mindre unga på 80-talet.

Personligen förflyttas jag till drag utan drog-discokvällarna i källaren (!) på den lokala polisstationen.

Ordet kulturgärning är ganska uttjatat men det är ändå passande. Ett annat minst lika passande ord är mersmakande. Tänka sig att det här är skivan jag gått och väntat på utan att veta om det!

Tre låtar får mig på fall som aldrig förr och de är No Easy Way Out (Rocky IV), A View To A Kill (James Bond 007 – A View To A Kill) och The Power Of Love (Back To The Future). Förutom att de är höjdarlåtar kommer Björn ”Speed” Strids (Soilwork, The Night Flight Orchestra) uttrycksfulla sångröst till sin rätt; även om han inte når de högsta av toner träffar han ändå rätt.

Apropå sång är det väl förspänt på den fronten. Linnéa Vikström Egg (QFT) går inte heller av för hackor och briljerar även hon, som till exempel i The Neverending Story (The Neverending Story).

Maniac (Flashdance), (I’ve Had) The Time Of My Life (Dirty Dancing) och The Heat Is On (Beverly Hills Cop) tycker jag normalt är lite uttjatade och inte lika omedelbara som det övriga sällskapet. Men det här är inte en normal skiva… Det händer någonting… De växer och det rejält! Mycket bra låtar, punkt slut.

St. Elmo’s Fire (Man In Motion) (St. Elmo’s Fire)är ett ”refrängmonster” som jag varken kan eller vill stå emot. Hur bra som helst.

Ett flertal läckra gitarrsolon förgyller skivan igenom men lika kul att höra är keyboardsolot i Wouldn’t It Be Good (Pretty In Pink), som är en stark utmanare till min favoritlåttrio.

Sången var det ja. Ronnie Atkins (Pretty Maids) visar sin höga klass i We Don’t Need Another Hero (Mad Max Beyond Thunderdome) och banne mig om inte låten hade platsat på något av danskarnas alster. Ett piggt sologitarrinhopp av Bruce Kulick (ex-Kiss) får vi också.

Far From Over (Staying Alive) andas AOR och duetten mellan de båda ”sångfåglarna” är en av skivans enskilda höjdpunkter. Och då har jag inte ens nämnt gitarrsoloslingorna…

Finns det någon enda människa som kan stå stilla till dessa tongångar? Tillåt mig att tvivla.

Så slappna av, lyssna och ge dig hän i ett dans- och sångäventyr; med eller utan sällskap. Det kallar jag friskvård.

At The Movies är inte bara något så ovanligt som en urstark coverskiva; den är också stekhet kandidat till förstaplatsen på årsbästalistan. En given fullpoängare!

Förutom att lyssna på skivan om och om igen är det hög tid att se om dessa filmklassiker. Laney & co har som sagt gjort en kulturgärning.

Magnus Bergström

Fotnot: För mer information om At The Movies-projektet och köp av cd-skivan, se https://www.facebook.com/atthemoviesofficial/

01

10 2020