Framtiden hör Sven och soulen till

svenz

Sven Zetterberg ”Something for everybody” (Gamlestans/Border)

Sven Zätas röst blir bara bättre och bättre när den hamnar i det rätta musikelementet. I det här fallet är det i soulmusiken som röstens patina och erfarenhet funkar som allra bäst.
På detta nya album blommar hans kärlek för den mer soulinspirerade musiken ut på ett underbart sätt. Det är här han ska stanna kvar. Jag förstår att det finns några trotjänare till Sven kvar som gillar de äldre utslitna bluestolvornamen för mig ger de just ingenting. Visserligen kanske dessa funkar bättre live för Sven är en god liveartist av den skara som är på utdöende.
Då kan vi vara överens om att framtiden hör sven och soulen till. Men varför inte ta ett ytterligare steg och göra ett album på svenska. Då menar jag inte med rakt översatta bluestexter om han som går upp på morgonen och har blues med sin bäbis. Utan den typen av texter som salige Freddie Wadling omger sig med på sin tyvärr sista platta, Efter regnet.
Sen är det ju kul att Sven sätter tänderna i gamla Roy Headdängan Treat her right, en partyhöjare av rang när det fanns något som hette diskotek strax efter Hedenhös i tidräkningen.

Bengt Berglind

29

06 2016

Pop med inslag av americana

Love On Drugs 300

Love On Drugs ”I Think I’m Alone Now” (Paraply/Hemifrån)

Love on drugs är ett band bestående av frontfiguren Thomas Pontén som beskriver sig som sångare, låtskrivare och gitarrist. Han var med i bandet Little Green vars skiva Innocent Again kom ut2011. Little Greens sångare Andreas Johannesson dog i en olycka 2015 och detta album är tillägnat Andreas. På skivan medverkar: Krister Sander bas, Johan Håkansson trummor och Jessika Bah Rösman sång. Alla övriga instrument Thomas Pontén

Det är en skiva som växlar mellan sorgliga ballader och gladpop med lite americana. Det påminner om sydstatsbandet Sons Of Bill. På det hela taget en bra skiva som verkligen förstärks av Jessika Bah Rösmans sång vilket är något man vill höra mer av.

Låtar att börja med: I think I’m alone now, I wanna stay young with you och Queen size bed

Börje Holmén

28

06 2016

Ur led är tiden

tony joe

Tony Joe White ”Rain Crow” (Yeproc/Border)

Till de som hade väntat sig förnyelse eller rentav överraskning ger jag rådet att vända blicken någon annanstans. Tony Joe White låter precis lika dant nu som 1968 eller vilket slumpvalt årtal som helst där i mellan för i Louisianas träskmarker står tiden still. Det har den alltid gjort.

Den mörka, gåtfulla rösten har fortfarande dragningskraften i behåll. Texterna genomsyras av ruggiga historier om ödsliga platser där ljusskygga personer med onda avsikter har sin hemvist. Olycksaliga öden med osäkra utsikter binds samman av suggestiva rytmer och emellanåt en hammondorgel som skänker en stunds välbehövlig frid.

Med ockulta förtecken inleder ’Hoochie Woman’ den hotfulla färden i det vidsträckta deltat. Den lätt elektrifierade gitarren ligger och puttrar i ytan och ger det stöd som så innerligt eftertraktas. Skådespelaren Billy Bob Thornton tycks ha ett finger med i spelet lite varstans nuförtiden. Så även i ’The Middle Of Nowhere’ som han skrivit tillsammans med White.

Från där jag står och lyssnar, i skuggan av ett mangroveträd, så är ’Right There In The Fire’ det bästa spåret av de totalt nio sångerna. Det är en gripande historia om den hopplösa kampen att återfå sin förlorade kärlek.

Det är sannerligen inte uppdukat för något party med cajun-kryddade kräftor, moonshine och ett knippe Bud under den här sittningen, men på något märkligt sätt får Tony Joe White jobbet ändå gjort, även om den avslutande ‘Tell Me A Swamp Story’ är ungefär lika rafflande som att se på när grovbetong stelnar i en murarhink.

Thomas Claesson

27

06 2016

Nytändning

jayhawks

Jayhawks ”Paging Mr Proust” (Sham/Border)

Det har varit lite upp och ner för ett av mina favoritband på sista tiden. På förra albumet Mockingbird Time flaxade bandet hit och dit. Samarbetet mellan Gary Louris och Mark Olsen kärvade och låtskrivandet blev mer än lidande. Sedan dess har Mark Olsen hoppat av och spelar in helt annan musik med sin norska fru. Helt ok, men långt ifrån Jayhawks melodimarker.

Nu har i alla fall bandet fått ny musikluft under vingarna och många av de karaktäristiska melodihookarna sitter som ett smäck. I en luftig produktion tar man ut svängarna på ett nytt sätt och gör små experimentella utflykter i ljudlandskapet. Men naturligtvis förlitar de sig på sin melodikänsla och stämsång. Utöver de fyra grundmedlemmarna finns även Mike Mills från REM och Tucker Marine, My Morning Jacket med som en hjälpande hand i studion.

Detta album verkar vara en nytändning för detta klassiska americanaband, vars debutalbum Hollywood Town Hall från 1992 fortfarande sänder musikaliska välvilliga rysningar längs den melodiska ryggraden.

Bengt Berglind

03

06 2016

Helt rätt livekänsla och kanonlåtar i massor

schenker

Michael Schenker’s Temple Of Rock ”Live In Madrid” (Inakustik/Border)

Den här livedubbelmackan från en av hårdrocksvärldens förnämsta sologitarrister, Michael Schenker, känns sådär lagom putsad i efterhand i studion. Livekänslan är helt rätt och alla musiker hörs lagom mycket. Men givetvis lyfts sologitarristen ofta fram lite extra i mixen.
När jag skulle lista skivans bästa låtar så slutade det med inte mindre än femton stycken. Ja, så starkt är det här livedokumentet.
Efter en rejäl överläggning med mig själv kom jag istället fram till följande topp fem: Natural Thing, Victim Of Illusion, Coast To Coast, Rock My Nights Away och Saviour Machine.
Klassiska hårdrocksörhängen som Only You Can Rock Me och Rock You Like A Hurricane får nöja sig med att agera stekheta outsiders.
Överlag är det överraskande nog Scorpions-låtarna som övertygar mest. De får liksom en helt annan attityd i dessa tolkningar, framför allt gitarrsolomässigt.
Bakom mikrofonen gör Doogie White (ex-Rainbow) som vanligt; det vill säga en mycket stabil insats även om han har en tendens att live låta lite väl ansträngd från och till.
På kompgitarr gör Wayne Findlay (ex-MSG) ett imponerande jobb. Hans precisa riffandet utgör en perfekt grund för Michaels soloutflykter. De båda passar tillsammans som hand i handske
Bakom trummorna återfinns den tidigare alltför ofta småtröga Herman Rarebell (ex-Scorpions). Vem kunde tro att han kunde få till ett sådant sväng!
Fyrsträngaren hanteras av Francis Buchholz (ex-Scorpions) som är en viktig del i livepusslet, även om han hörs allra minst denna gång.
Det enda negativa jag kan komma på är avsaknaden av låtar från åren med McAuley-Schenker och att den gode Michaels spel tyvärr är lite väl avslappnat (läs hafsigt) i ett par av UFO-låtarna.
Live In Madrid är ett obligatoriskt inköp för hårdrockare med försmak för medryckande melodisk hårdrock och läckra gitarrsolon.

Magnus Bergström

30

05 2016

Vacker produktion med skickliga musiker

milpond

Millpond Moon ”Time To Turn The Tide” (Tikopia/Hemifrån)

Den Norska duon Millpond Moon har spelat in denna sin andra skiva i Nashville USA, Spanien och i Parachute Studios i Oslo.

Duon består av Rune Hauge och Kjersti Misje. Ett antal inbjudna gästartister från respektive länder finns också med. Rune har skrivit alla låtar utom Bob Dylans Forever Young, Robbie Robertsons All La Glory och Wayfaring Stranger. Det låter mycket som Buddy & Julie Miller även på denna skiva.

Det är en vacker produktion med skickliga musiker men materialet sviktar och kommer inte upp till samma höga nivå som deras debutskiva Broke In Brooklyn. Det finns ändå några riktigt bra låtar som No Mans Land och Time To Turn The Tide. Dylan-covern var däremot inte så lyckad.

Börje Holmén

19

05 2016

Thrashveteraner som fortfarande levererar

flotsam

Flotsam And Jetsam ”Flotsam And Jetsam” (AFM)

   Release: 20 maj

Jason Newsted. Lika bra att få det överstökat direkt; ja han var mycket viktig för Arizona-thrashveteranerna. De första åren. Som det tjatas om honom i (nästan) varenda artikel och skivrecension skulle man kunna tro att han fortfarande är med i bandet.
Men här och nu kastar vi oss givetvis till nutid. Och därmed är det dags att syna det självbetitlade opuset i sömmarna. Trettio år efter debuten med klassikern Doomsday For The Deceiver.
För egen del minns jag – med ett leende från öra till öra – kanonkonserten i den kylslagna natten i Blekinge på Sweden Rock Festival 2014. Öronmumma!
Har de då något att komma med idag? Ja för bövelen!
Någon eller några har dessutom tänkt till ett extra varv när det gäller låtordningen. Godbitarna är nämligen utspridda på ett sätt som gör att de lättglömda ursäkterna till låtar (jag tänker framför allt på Creeper och Smoking Gun) inte skadar lyssningsupplevelsen nämnvärt.
Öppningen är urstark med Seventh Seal; sångaren Erik A Knutson visar vart skåpet ska stå och Life Is A Mess; ett prima exempel på den aggressivitet och teknik som de gjort till sitt signum.
Allra bäst är låtduon Iron Maiden; en ösig sak med smarriga heavy metal-vibbar och en refräng som inte släppter taget och Forbidden Territories; smått episk och progressiv med imponerande känsla och störtsköna taktbyten.
En sak tycker jag dock saknas överlag och det är ett fetare basljud. I just thrash är det extra passande med en framträdande fyrsträngare, för att få till den där extra kicken. Dessutom hade det inte varit fel om lite överflödigt gubbfläsk hade skurits bort. Nio-tio låtar hade absolut suttit bättre än tolv.</font>
Men visst håller Flotsam And Jetsam thrashfanan fortsatt högt och är välkomna tillbaka när de så önskar – både till den svenska konsertscenen och med nästa skiva.

Magnus Bergström

18

05 2016

Aggressiv uppföljare med vasst gitarrspel

inferior

Inferior ”The Red Beast” (Big Balls/Sound Pollution)

Vi skriver år 2016 och värmländska Inferior är tillbaka med mer fullt ös och rakt på sak, jämfört med fullängsdebuten Unsoiled (2013). Sistnämda pärla innehöll ett mer progressivt stuk och det är något som åtminstone undertecknad önskar att bandet fortsatt med. Saknaden efter låtar i stil med The Maker’s Waste och Perish är stor.
Något som sticker ut rakt igenom på The Red Beast är alla underbara gitarrsolon. Duon Christian Fredriksson och Jonas Thorsén verkar trigga varandra till att prestera sitt allra yttersta. Och frågan är om vi inte redan i inledningslåten Own Your Honor får lyssna till det allra vassaste gitarrsolot. Dessutom är refrängen inte så lite klistrig och voilà; en stark kandidat till bäst-på-skivan.
Den gutturala sången av Kristian Karlsson (även bas) är inte dum alls och även om aningens mer variation hade varit önskvärt är det synd att klaga.
Är trummor något som föredras rekommenderas framför allt Above the Surface, i vilken Thomas Rom är all over the place. Karln övertygar skivan igenom och verkar ha fler armar än gemene man.
Fartmonster som Expressed In Murder och Divine Spectres är gedigna hantverk men lämnar ändå inga bestående intryck. Jo förresten; en känsla av att öronen har körts över dröjer sig kvar.
Den fem minuter och fyrtioåtta sekunder långa titellåten är det närmaste vi kommer Unsoiled. Jag behöver alltså egentligen knappast skriva att det är en thrashdeath-smocka av mycket hög klass.
Och plötsligt händer det! Mitt i Momumental Cessation hörs de där små Opeth-vibbarna som Inferior gör så bra. Här i form av ett medryckande riff i stil med slutdelen av nämnda bands Deliverance. Ack en sådan djuvlig minut.
Som slutkläm kan sägas att hundra procents aggressivitet gick vinnande ur låtskrivarstriden denna gång. Dynamiken har till större delen fått stryka på foten. Jaja, vi får väl se hur det blir nästa gång… Inferior är nämligen här för att stanna!

Magnus Bergström

05

05 2016

Splittrat men skönt och avslappnat

pete wolf

Peter Wolf ”A cure for loneliness” (Concord/Border)

J. Geils Band  var en skitigare version av Paul Butterfield Blues Band  på sina första plattor i det tidiga sjuttiotalet. När pop- och rockmusiken fortfarande var färgad av flower powereran kom läder och svartklädda J. Geils in på banan. En av bandets frontfigurer var Magic Dick som lirade munspel. Den andra var Peter Wolf.

Men som i de flesta band så splittrades J. Geils efter listettan Centerfold. Då var också bluesen ett minne blott. Sedan dess har Peter Wolf jobbat med radio, DJ-at och släppt åtta soloalbum som troligen inte nått våra utmarker. Hans Midnight Souvenirs från 2010 var i alla fall ett gott tecken på att han fortfarande har rösten i behåll.

På nya albumet A Cure… låter det fortfarande bra. Han ger oss en mix av ballader, småruffig rock, lite countrystänk och kabarémusik. Det verkar splittrat men på ett skönt och avslappnat sätt.  Men det skulle vara trevligt och intressant om mr Wolf tog sig i kragen och letade upp en producent som Joe Henry eller T Bone Burnett. Om han sen tog bussen ner till Muscle Shoes i Alabama och ett knippe soulcountrylåtar  skulle i all fall jag sitta nöjd.

Tills dess får vi hålla till godo med  hans soloalbum som är helt ok. Men jag vill ha ut mer av den rösten som Peter Wolf fortfarande har inom sig.

Bengt Berglind

03

05 2016

Rena rama öronorgasmen

Vivaldi_Web

Lion Music Presents: Antonio Vivaldi ”A New Season” (Lion Music)

Lion Music står bakom en kulturgärning att applådera och imponeras av. Efter Johann Sebastian Bach – Interpretations och W.A. Mozart – Reincarnated” är det nu dags för Antonio Vivaldi – A New Season.
Den som inte ryggar för drygt 40 minuters instrumentala uppvisningar – och fenomenala kompositioner – har all anledning att läsa vidare.
På en jämnstark skiva känns det både svårt och inte helt rätt rättvist att lyfta fram enstaka prestationer. Men följande fyrling är onekligen extra vass: Concerto No. 4 in F minor, Op. 8, RV 297, ”L’inverno”, Allegro Non Molto (Charly Sahona).
Concerto in G Minor for Flute, Oboe, and Bassoon (F.XII, n.4) RV103 (Ashent).
Concerto No. 1 in E major, Op. 8, RV 269, ”La primavera” Allegro (Grönholm).
Concerto for Two Mandolins in G major, RV 532, Andante (Condition Red).
För den som tycker om gitarrspel av yppersta klass och favoriserar herrar som John Petrucci, Yngwie J. Malmsteen och Vinnie Moore är A New Season rena rama öronorgasmen.
Antonio Vivaldi ler säkert i sin himmel.

Magnus Bergström

p.s. Fempoängaren är nära men jag behåller den; förhoppningsvis till nästa del i denna skivserie att njuta av.

29

04 2016