En milstolpe i modern tid

greta

Greta Van Fleet ”The Battle at Garden’s Gate” (Universal)

Till följd av all uppståndelse som har kretsat runt Greta Van Fleet de senaste åren är det förvånande att bandet bara har släppt två album sedan 2017. Eventuellt beror det på att de tycks leva i ett parallellt universum. Förmodligen beror det på att deras episka bluesdrivna hårdrock är genrens räddare i nöden.

Med The Battle At Garden’s Gate fortsätter Greta Van Fleet sin välkända tillbakablickande framställning med avsikt att inte likställas med andra band i samma tidsspann. Dessutom visar konceptet på ett stort bemödande att särskilja sig från ikoniska band som Led Zeppelin och Rush till förmån för sitt eget sound, men med förbehåll att inte tona ner inslag av gammal god kvalitet.

Albumets utsträckning känns ljudmässigt mäktigt, gitarren är tyngre och sångrösten ligger en tonart högre. Låtarna är också mer sofistikerade och bandets mognad strålar ut åt alla håll och kanter. Den förväntade energin ligger fast, men behovet av att bevisa sina talanger ligger inte längre under press. Sångerna och inspirationen flyter på lugnt och variationsrikt med bra balans.

Med en andaktsfull orgel inleder Heat Above föreställningen och tonerna som strömmar ut är fulla av inlevelse. Den akustiska gitarren ger en dekorativ inramning och i följe med den graciösa rösten blir det till en tilldragande fingervisning i vad som komma skall.

Med en rebellisk attityd och en längtan efter friheten som rockmusik framkallar stramas tyglarna åt med My Way, Soon. Briljanta ackord och samhällsorienterad lyrik i djup harmoni. Den episkt eskalerande Broken Bells med sina historiska vingslag är magnifik. Gitarrsolot med de lätta trycken på wah-wah pedalen svänger följsammare än en vindflöjel.

Age Of Machine drar åt sig en del uppmärksamhet, men vem kunde tro något annat? Psykedelisk rock har alltid legat som nystat likt ett knyte bomull runt hjärtat. Varmt, mjukt och till belåtenhet. The Barbarians fortsätter fältslaget och river ner en del vapenskrammel i god anda. Kluriga passager med progressiva takter ger oinskränkt stöd.

Avslutande The Weight Of Dreams sätter kronan på verket. Den amerikanska drömmen går i uppfyllelse. De tre bröderna Kiszka och deras kompis Danny Wagner, alla hemmahörande i Michigan, har funnit både den själsliga rikedomen och sin egen identitet. Det här är vägen att vandra och Greta Van Fleet är på god väg.

Thomas Claesson

06

05 2021

Trygg country som fungerar som en kompis

pink stones

Pink Stones ”Introducing Pink Stones” (Normaltown/Border)

betyg 3

Så här kan det ha gått till: Vad ska vi heta, någon som har förslag på bandnamn? Det var det tydligen inte.

Så det fick bli Pink från Floyd och Stones från, ja ni vet. Brist på fantasi kan det tyckas för ett countryrockgäng från staterna.

Pink Stones lirar utpräglad countryrock med steel guitar och ett stundtals rullande pianolir. Då och då sitter även sångstämmorna som dom ska.

Låtmaterialet är enligt standardformatet och det doftar mer Flying Burrito Brothers än Poco och Byrds.

Som du förstått har jag en stor förkärlek eller utpräglat nörderi för den numera mossiga och bortglömda genren inom populärmusiken.

Så därför är det trevligt när det dyker upp ett för mig nytt band, det händer inte ofta ska tilläggas. Country rock av detta slaget är trygg musik som fungerar som en kompis man inte kan träffa i dessa dagar, veckor och till och med nu, år.

Pink Stones är inget himlastormande eller skickligt musikkapell. Det haltar lite här och där, låtarna lunkar på och steelgitarren gråter föredömligt bakom den allvarsamme vokalistens småtrötta röst.

Nära fyra kaktusar av fem, om det inte vore för det fantasilösa bandnamnet.

Bengt Berglind

05

05 2021

Genomträngande träffsäkerhet

thunder

Thunder ”All the right noises” (BMG/Warner)

Lika betagande som statyn på höjden utanför Burnley med alla sina ljudpipor, lika imponerande är Thunders senaste utgåva, den trettonde i ordningen. Då i tidens begynnelse 1990 ett band med långt hår och framåtanda, nu ett band med obetydligt hår, men desto mer eftertanke.

Det i de här sammanhangen relativt unga bandet har levt lite i skymundan av de stora elefanterna. Det har också knakat i fogarna internt några gånger, men de har hittat tillbaka till gemenskapen och vidareutvecklat sitt unika sound på ett storartat sätt.

Ett tecken på den förträffliga renässansen sågs redan för sex år sedan med prestationen Wonder Days. Ett föredöme i storskalig glans som nu följs upp av All The Right Noises som i sin tur lägger ut en palett av mångfasetterad art. Här finns alla de rätta ljuden smyckade med överraskande finesser.

Det engagemang som Last One Out Turn Off The Lights visar är berättigande. Imperiets försök att hålla sig fast i sin storhetstid är hopplöst förlorad och Thunder sågar brexit på ett raffinerat och framfusigt sätt. Refrängen är medryckande, den kvinnliga kören ger stöd och Union Jack fladdrar eftertänksamt för vinden.

Den tunga präglingen ligger kvar i Destruction som med smärtsam styrka leder in på den mörka vägen mot mental ohälsa. Uttrycksfull på ett sätt som få är mäktiga till. Besinningen återfås inte heller när vågorna sköljer in över stranden med den akustiska The Smoking Gun som glöder med rättfärdigt raseri. Lugnt och stilla i sin personliga karaktär.

Den grubblande Don’t Forget To Live Before You Die utvecklas föredömligt under utsvävningens förlopp. Den mäktiga känslan är ypperligt balanserad, men också mer konventionella låtar som Going To Sin City eller You’re Gonna Be My Girl ingår i det fullfjädrade kartoteket.

Att Luke Morley är en alldeles utmärkt låtskrivare och gitarrist och att likaledes Danny Bowes silkeslena röst är något alldeles extraordinärt är höljt bortom allt rimligt tvivel. Ibland blir resultatet oerhört vackert. I’ll Be The One lämnar inget öga torrt.

I en period när ingenting kan tas för givet har Thunder levererat ett album som täcker hela spektrumet av välbefinnande. Visserligen tillspetsat med socialt berättigad kritik och livets alla umbäranden, men just därför makalöst utförd, varierad till fullkomlighet och i grund och botten utformad för en värld i perfekt harmoni. Jag ger mina komplimanger.

Thomas Claesson

29

03 2021

Skapar lågmält euforiska vibbar

lets_do_thing

Hothouse Flowers ”Let’s do this thing” (Egen utgivning)

Irländska Hothouse flowers bildades redan 1985 och debutalbumet ”People” kom framgångsrikt att hamna etta på Irlandslistan respektive på andra platsen på Englandslistan.

Bandet har precis som flera av de andra storheterna från Irland – som t.ex. Van Morrison, U2 och även Thin Lizzy – rötter i en blandning av rock, soul, gospel, blues och keltiska tongångar. Vilket skapar extra själfulla och organiska stämningar, och ter sig lite som ett speciellt signum för den bästa musiken från ”den gröna ön”. Ja, det finns nästan en andlig känsla i det hela.

Hothouse flowers kanske inte är ett av banden som skymtats tydligast på radarn de senaste åren. Albumsläppen har inte låtit tala om sig på bred front och det har dröjt mellan utgivningarna. Det senaste albumet ”Let’s do this thing” har inte ens nått skivdiskarna mer än i Japan och det var först nyligen det släpptes på streamingtjänsterna. Materialet spelades in under en vecka i Dublin redan 2015 och bandet har sedan dess spridit det digitalt via sin hemsida.

Nu äntligen tillgängligt för den breda publiken alltså och helt klart värt att kolla upp för alla som är intresserade av musik av bästa snitt i ovan nämnda stil och klass.

”Let’s do this thing” är en mycket fin skiva med stark produktion, bra texter, innerlig sång – och som når fram till hjärtat på lyssnaren och skapar lågmält euforiska vibbar, helt enkelt.

Henric Ahlgren

26

03 2021

Helgjutet album med sonens musik

stevee

Steve Earle and the Dukes ”J.T.” (New West/Border)

Ett nytt utmärkt album med Steve Earle and the Dukes men som han och bandet helst av allt skulle vilja ha ogjort.
JT albumet har kommit till som en hyllning till hans bortgångne son Justin Townes Earle.
Albumets inkomster ska också gå till en fond för Justin Townes barn.
Sonen JT var en bra låtskrivare som berättade historier om samhällets avigsidor och olycksbarn, helt i den amerikanska folkmusikens historiska anda.

Pappa Steve gör ett helgjutet album med sonens musik och texter.
Att han sjunger bättre än på länge lyfter det hela ytterligare ett snäpp. Någon sångpedagog lär inte vara kontaktad, fortfarande rosslar det lite här och var på skönt Steve Earle manér.

De som ska hyllas lite speciellt här, liksom på Steves förra album är hans supereminenta musikergrupp The Dukes. De intar en tydlig huvudroll med sin spänstiga mix av bluegrass och country.

Det glittrar av gitarrer, mandoliner, banjos , steel guitar och slagverk vilket bidrar till skönt sväng albumet igenom.

Bengt Berglind

22

03 2021

Beroendeframkallande

jonathan

Jonathan Hultén ”Chants from another place” (Kscope/Border)

Jonathan Hultén, gitarrist, låtskrivare och extraordinär kreativ motor från hyllade svenska/värmländska metalbandet Tribulation har alltid visat dragning till andra utrycksformer och stilmässiga tongångar än de brukliga och vanligaste inom metal. Detta har förstås också varit ett ytterst viktigt tillskott till Tribulations musikaliska formel och bidragit till att lyfta dem ovanför de mest klichémässiga fällorna. ”Smakfullhet” kan det beskrivas som.

Till slut har Hulténs konstnärsjäl och intressen lett till att han valt att lämna Tribulation samtidigt som en ny platta ligger i pipeline för bandet. En platta som Hultén i allra högsta grad har del i, då majoriteten av låtarna är hans skapelser. En platta som också är en uppföljare till bandets utsökta internationellt hyllade och prisade ”Down below” från 2018.

Med sig i bagaget efter Tribulation har dock Hultén en egen soloplatta där dragningen till folkmusik, progg, visor och akustiska stämningar nu får fritt spelrum. Och kanske gör det Hultén lyckligare, att få ge sig hän fullt ut i dessa territorier.

För slutresultatet är hursomhaver mycket lyckat och i lika fin klass och kvalitet som det som gjorts i Tribulations namn. ”Chants from another place” levererar stämningsfyllda drömska låtar, suggestiva, lågmält producerade, snygga och med en förmåga att växa och skapa ett beroendeframkallande. Det hela låter som om Nick Drake vore en värmlänning från Arvika som tidigare spelat metal, men nu valt att öppna upp helt för folkmusikrötterna och singer-songwriter-formen. Strålande (och samtidigt ledsamt att Hultén lämnat Tribulation)! Ja, lovande och ska bli spännande att följa!

Henric Ahlgren

18

03 2021

En ovanligt relevant liveskiva

udolive

U.D.O. ”Live in Bulgaria 2020 – Pandemic Survival Show” (AFM/Sound Pollution)

 Release 19 mars

Mannen med den helt unika sångrösten är numera i det närmaste unik även när det gäller att släppa liveskivor. Live in Bulgaria 2020 – Pandemic Survival Show är den sjunde i ordningen och oddsen är låga på att det inte är den sista.

Men vem är jag att klaga på det när det handlar om en så stark giv som den här som dessutom får extra relevans i och med att den är ett dokument från en av ytterst få, eller kanske till och med den enda, hårdrockskonserten som genomfördes inför publik pandemihösten 2020.

Givetvis är inte Udo Dirkschneiders röst vad den en gång varit men den fungerar precis som den ska för ändamålet; det vill säga resan fram till de mäktiga körrefrängerna i klassisk tysk metalstil.

Livemaskinen U.D.O. är lika väloljad som alltid och ljudet är finemang; när stereons volymreglage dras upp mot max får jag känslan av ett vettigt substitut för ”the real deal”.

Men alltså… Jag förstår att det här kändes som en unik konsert för bandet och publiken och att skälen för att lufta några Accept-låtar var tunga. Jag säger inte emot. Med det sagt; varför inte bjuda på några sällan eller aldrig spelade istället för de gamla vanliga?

Desto mer glädjande på låtfronten att det grävts rejält i U.D.O.-diskografin och fiskats fram inte bara en utan två låtar från underskattade Mastercutor (ja det är en av undertecknads ”tyska favoriter”).

Prost, Herr Dirkschneider!

Magnus Bergström

17

03 2021

Högtflygande ambitioner

evergrey

Evergrey ”Escape Of The Phoenix” (AFM/Sound Pollution)

När det kommer till progressive metal har strålkastaren alltid svept över Evergrey och det mycket tack vare att de föredrar att utöva sin mytomspunna konstart i skuggornas rike. Den ständigt växande diskografin har haft en känsla av ändlös äkthet och förtroliga texter i en aldrig sinande metamorfos. Nu har tiden kommit för Escape Of The Phoenix och det förflutna fortsätter att omsättas i ljuv melankoli.

Sedan bildandet 1995 har bandet genomgått en rad stilistiska förändringar inom ramen för genren. Den naturliga strävan mot mörkare bilder som särdrag har dock varit omisskännlig. Få är de sammanslutningar som besitter ett sådant kall med uthållighet och känslomässig uppriktighet som ledstjärna.

Escape Of The Phoenix är ännu ett bevis på Evergreys anmärkningsvärda ihärdighet och att den kreativa brunnen långt ifrån har sinat. Det Göteborgsbaserade bandet erbjuder en imponerande lyssningsupplevelse. Från lockande stilla partier till genomträngande refränger och allt där i mellan.

Forever Outsider inleder fälttåget med resolut verkningseld, men Tom S. Englund håller sin vakande hand över bastionen och med sin besinningsfulla röst sprider han den innerliga lyriken med omsorg. Den modfällda stämman fortsätter sin framgångssaga i Where August Mourn med en gradvis upptrappning av intensiteten som kulminerar i Henrik Danhages sylvassa gitarrsolo.

Stories faller ner i en lucka fylld av monotoni vars seghet inte går att få bukt med. James Labries’ (Alias Jimmy The Cheese – Dream Theater) medverkan på The Beholder går vilse och ger inte det genomslag som den var ämnad för. Det är synd för det finns betydlig substans att hämta från den riktningen som den här kom ifrån.

Konsten att lära sig leva med mörkret som sin vän och fånga den atmosfäriska tonen tar sig uttryck i den insiktsfulla In The Absence Of Sun. En signifikant återkomst till den kristallklara källan och dess melodiska utflöde. Den smakfulla pianoslingan lagd av Rikard Zander inleder passionerat stycket som verkställs som albumets höjdpunkt.

Eternal Nocturnal är en maktfaktor som slår igenom på alla plan. Brutala riff, dånande trummor, bombarderande basgång, exceptionell körsång och ett förlösande gitarrsolo. Avslutande Run bygger vidare på traditionen, men ljusa toner från tangentbordet skär genom mörkret och den melodiskt varma rösten med den igenkännande texten ger åtminstone ett visst hopp om framtiden.

Evergrey lyckas med förtjänad auktoritet blanda känslig dysterhet och avgrundsdjupt mörker på ett okonventionellt sätt. Progressivt och omdanande, eftertryckligt och besinningsfullt, presenterat på en gråskala som är långt ifrån vare sig vit eller svart.

Thomas Claesson

12

03 2021

Framkallar positiva musikkänslor

weatherstationign

Weather Station ”Ignorance” (Fat Possum/Border)

Ibland vill man testa något nytt att lyssna på inom musiken. Tyvärr händer det mer sällan numera, man väljer det bekanta och trygga.

Weather Stations förra album som kom för några år sedan var egentligen en lyckad chansning och inköp.

Weather Station är Tamara Lindemans projekt, och detta är hennes fjärde fullängdare. Den Tamara Lindeman som jag föll för på förra plattan hade straka melodier som förpackades med mer akustiska tongångar. Men man kunde ana vad som skulle hända på ett kommande album.

På detta album har Tamara vävt sin musik med fler instrument och med fler väl sammansatta arrangemang. Fortfarande kan man känna släktskapet med Joni Mitchells senare album, på ett skönt sätt.

Att lyssna på texterna är en utmaning och kan tolkas lite som var och en vill.

Ignorance är ett album som inte fastnar med en gång. Musiken kräver vakna öron och ett öppet sinne och visar upp nya sidor vid varje lyssning. Precis på samma sätt som Joni Mitchells musik fortfarande gör efter många år.

Tamara Lindeman som även hon kommer från Kanada framkallar liknade positiva musikkänslor.

Bengt Berglind

08

03 2021

Skakar om i grundvalarna

deaddaisies

The Dead Daisies ”Holy Ground” (Steamhammer)

Bandet som ideligen byter medlemmar är nu inne på sin femte och starkaste utgåva. Glenn Hughes (Deep Purple) har tagit över både basgitarren från Marco Mendoza och mikrofonen från John Corabi vilket innebär att de fyra kvarvarande i bandet har blivit till en väldigt seriös rockformation med en riktigt kompakt ljudmassa som följd.

Holy Ground överträffar allt tidigare arbete med lätthet. Den 69-årige Hughes’ varumärke väger tungt i vågskålen. Här även som låtskrivare tillsammans med sologitarristen Dough ’The Golden Boy’ Aldrich. Enda ursprungsmedlemmen David Lowy (kompgitarr) och Deen Castronovo (trummor) understöder det nya soundet effektivt och över hela tillställningen vilar Hughes mäktiga rockröst.

Det första spadtaget sätts i titellåten med tillägget (Shake The Memory) och marken skakar av de uppdämda rockvågorna som släpps loss. Gitarrer fulla av energi pådrivna av basgitarren som gång på gång forcerar in nya växlar. Like No Other (Bassline) manar på i samma goda anda med mörbultande solon av både gitarren och den distade basen.

En viss andhämtning fås i My Fate även om de överväldigande riffen och det distinkta kompet till slut inte går att tygla. Come Alive blinkar på gult ljus och passeras obemärkt. Chosen And Justified hoppar igång med urskuldande självförtroende. Sanningens ögonblick har kommit och du behöver inte rättfärdiga dig själv för den här låten ger dig en utmärkt ursäkt, om det är vad som krävs.

The Dead Daisies har aldrig skyggat för en cover och det tidigare handhavandet av Fortunate Son och Midnight Moses sköttes med bravur. Nu har turen kommit till Humble Pie’s 30 Days In The Hole (1972) och det råder inget tvivel om att upphovsmannen Steve Marriott lär vända sig i graven som ett resultat av den här ultimata versionen. Castronovo går in som alternerande sångare och den förtätade spänningen i isoleringscellen känns väl avvägd.

Unspoken är underförstått så cool att den skulle ha levererats med ett par Ray-Ban. Tillräckligt mörka för att jag inte ska bli igenkänd eftersom jag rätt så högljutt sjunger med i refrängen. Till slut svävar den dryga 7 minuter långa Far Away in som en osalig ande. Emotionell, eskalerande och explicit. Som hämtad från hårdrockens bibel.

The Dead Daisies är ett helt annat band än tidigare. Ute är partykänslan. Inne är erfarenhet och visdom. Hela albumet andas Glenn Hughes, men eftersom omslaget pryds av tusenskönor, en vakande dödskalle och kraxande korpar så känns det ändå rätt att stoppa ner skivan under bokstaven ’D’ i skivbacken.

Thomas Claesson

04

03 2021