Skuggan av ett tvivel

RPWL ”Crime Scene” (Gentle Art/Sound Pollution)

RPWL från Freising i södra Tyskland hade svårigheter att hitta på ett bandnamn när de bildades 1997, så de valde en kombination av första bokstaven i de fyra medlemmarnas efternamn. Ett skämt enligt vokalisten, keyboardisten och låtskrivaren Yogi Lang vilket visar nivån på tysk humor på ett talande sätt.

På Crime Scene sprider konstrockarna lärdom över kriminella händelser och den slumrande ondskan som ligger och lurar lite varstans. Manuskriptet är fördelat på sex låtar med svävande melodier och tankeväckande lyrik rörande avgrunderna i ett mänskligt beteendestpektra med all dess oförutsägbara mångfald.

Efter att ha haft ett ursprung som ett Pink Floyd-tributeband med Langs röst snarlik David Gilmours så har bandet successivt utvecklat sin egen distinkta stil. Den välpolerade progressiva rocken har rönt framgångar vid ett flertal tillfällen under åren med album såsom Beyond Men And Time (2012) som en bidragande orsak till deras storhet.

Den inledande Victim Of Desire fyller gott och väl ut åtta minuter och lägger sig till en början på en plats med mjukare passager och behagliga harmonier. Vartefter tiden fortskrider byggs de hotfulla instrumentalpartierna upp i ett försök att återskapa en seriemördares splittrade sinne. Staccato-variationerna som bidrar härtill utförs av den andra av de två kvarvarande originalmedlemmarna, gitarristen Kalle Wallner.

Låten med det bedrägligt söta namnet Red Rose vaggar fram med en akustisk gitarr som vägledare. Villfarelsen att något gott kommer ut grusas snabbt när den perversa besattheten av nekrofili grävs upp från djupet. På ett besynnerligt sätt pendlar balladen prosaiskt i mjuka toner när de inblandades röster ställs ansikte mot ansikte.

A Cold Spring Day In ’22 vankar av och an med ljusa och luftiga melodislingor. Det är utmanande att konfrontera lättheten i musikstilen i kontrast till det mörka temat. Här åskådliggjort av en händelsen som inträffade i Bayern 1922 där ett hemskt massmord som aldrig blev uppklarat utfördes. Det visar också att det i princip oförenliga ämnet ändå är hanterbart i en tonsättares sinne.

RPWL är visserligen inte de första artisterna att beröra mörka teman i sin musik. De har likaväl lyckat skapa ett kriminellt spännande verk med en konstnärlig reflektion över ett mycket svårt och utmanande ämne. Dessutom har de med Crime Scene förvandlat musik till konst, skapat ett gourmetalbum för musikentusiaster och skrivit en deckare av Stephen King-klass.

Thomas Claesson

22

03 2023

Vart än vinden blåser

The Cold Stares ”Voices” (Mascot/Border)

De två vännerna Chris Tapp (gitarr, sång, låtskrivare) och Brian Mullins (trummor) har hållit ihop som ler och långhalm i över tio år nu med många svettiga spelningar på klubbar vitt omkring. De två amerikanarna hemmahörande i Indiana har emellertid inte bara övertygat live. Deras fem studioalbum har även presenterat en bluesig rootsrock med avsevärd uppfinningsrikedom.

Med Voices slackar duon på kedjorna och välkomnar basisten Bryce Kluehs ankomst. Den konstnärliga befrielsen släpper loss blandningen av blues, sydstats – och hårdrock till nya höjder. Det nyanserade och smått äventyrliga tillvägagångsättet (för dem själva) bidrar till ett djärvt och rått opolerat ljud som känns både ärligt och spännande på en och samma gång.

Att det skulle ta så lång tid att nå den punkt där de insåg att de inte längre troget skulle kunna återskapa sina låtar live som en duo känns märkligt. Det är ju ändå en betydande skillnad att inta scenen och spela tillsammans med förinspelade bakgrundsspår eller att äga arenan och beträda den som ett kraftfullt tremannaband.

Allt elände som kan drabba en människa frigörs i den obestridliga Nothing But The Blues. En titel som är genuint äkta för närmare än så här går det inte att komma bluesens innebörd. Lyriken radar upp en mängd olycksaliga scenarier som kan drabba var och en oss, men till syvende och sist finns bluesen som en räddare i nöden. Ingenting kan vara sannare än det här. Tro mig.

Med gitarren kopplad till fuzzboxen fortsätter Come For Me på den inslagna vägen med backspegel inställd på slutet av 60-talet och Jimmi Hendrix i blickfånget. The Joy sätter kompassen mot söder med en suggestiv melodi och en frälsande refräng som skulle få Warren Haynes (Gov’t Mule) att skina ikapp med solen alla dagar i veckan.

Cream-influenserna finns här också bara man vet vart man ska leta. Sätt ner den lilla nålen på pickupen i höjd med Got No Right och en annan högt värderad genklang är tillgodosedd. Ställs okularet in på kikaren så kan till och med Led Zeppelin skymtas långt bort i fjärran. Sinnerman blir till en sådan illustration.

Två låtar med en helt annan karaktär är Sorry I Was Late och Throw That Stone. Båda helt avskalade. Båda kryper in under skinnet. Den förra endast ackompanjerad av keyboard (Chris Tapp). Den senare med akustisk gitarr och kvinnlig bakgrundstämma. Två exempel på vad musiker med fallenhet kan uppnå om de vill förändra sinnesstämningen.

Chris Tapp är en övergiven resenär förtärd av ånger, ensamhet och desperation som leder sina följeslagare på livets steniga väg. Trött, men ändå motståndskraftig. Hård, men ändå sårbar. Tillsammans har de funnit den svallande kraften som gör dem till iskalla killar fulla av mänsklig värme.

Thomas Claesson

17

03 2023

Ett mäktigt livedokument

Transatlantic ”The Final Flight: Live at L’Olympia” (InsideOut)

Hur skicklig går det egentligen att bli på ”sitt” instrument? Det är givetvis omöjligt att svara på den frågan, inte minst i fallet Transatlantic eftersom samtliga inblandade är skickliga som få andra. Jag kan bara inte låta bli att ställa mig själv den frågan gång på gång, när jag plockar upp min tappade haka…

Med tanke på Neal Morse, Mike Portnoy, Roine Stolt och Pete Trewavas nuvarande och/eller tidigare roller i band som Marillion, Dream Theater, Spock’s Beard och The Flower Kings är det förstås ingen skräll att det som ”kommer ut” inte liknar något annat.

Låtarna krumbuktar sig mer än gärna åt alla möjliga håll och kanter. Alltså precis vad progressivt musikskapande handlar om.

Konserterna på deras senaste turné varade i ungefär tre timmar (!) och de två versionerna av den senaste skivan The Absolute Universe, The Breath Of Life och Forevermore, bakades ihop till en helhet av bandet kallad The Ultimate Edition.

Det blev också väl utvalda godisbitar från tidigare alster och eftersom ingen hade eller har en aning om eller när de får tillfälle att turnera tillsammans igen valde de att spela in det sista stoppet i Paris. Ett klokt beslut.

Att låtar med speltid på sju-tio minuter känns normallånga är inte vardagsmat men så är fallet här när de ställs mot de störtsköna mastodonterna The Whirlwind Suite (34:56 minuter) och The Final Medley (28:19 minuter).

Vi kan alla behöva något upplyftande som ger hopp mot ondskan i vår värld. Då finns innerliga balladen We All Need Some Light till hjälp med några minuter av upplyftande melodier och ett vackert textbudskap.

Som framgår av ovanstående är ”den sista flygturen” inget för den otålige och tilltalar först och främst de redan frälsta. Vilket väl egentligen är precis som det ska vara när det handlar om Transatlantics allt annat än lättnavigerade ljudlandskap.

Den tålmodige belönas med tongångar som går rakt in i hjärtat och lär stanna där resten av livet.

The Final Flight: Live at L’Olympia är inget annat än ett mäktigt livedokument.

Magnus Bergström

Fotnot: Det här livedokumentet finns utöver på cd/vinyl även på Blu-ray/dvd och recensionen avhandlar cd-varianten.

16

03 2023

Saknad men aldrig glömd

Savoy Brown ”Blues All Around” (Quarto Valle/Border)

Med detta postuma album tar historien om ett av världens äldsta bluesband slut. Savoy Brown bildades 1965 och har färgat den brittiska blues med en meritlista som omfattar mer än 40 album. Mannen bakom bandet – Kim Simmonds – hann just slutföra inspelningen innan beskedet om hans bortgång kom i mitten av december förra året. Bara en vecka efter hans 75-årsdag.

Alla låtarna är skrivna av Simmonds som visste att slutet var nära, men ändå ansträngde sig till det yttersta med gitarr och sång precis som om han hade många år kvar att leva. På albumet återfinns också hans trogna bandmedlemmar basisten Pat DeSalvo och trummisen Garnet Grimm vilket gjorde att hela proceduren med färdigställandet löpte så friktionsfritt som möjligt.

Att det rör sig om ett avskedsalbum där lyriken återspeglar saknad och minnen råder ingen tvekan. Det 42 sekunder långa introt som öppnar albumet med långsam elektrisk blues och den enkla raden Falling Through som upprepas med intervaller kunde ha varit svår att begripliggöra om man inte kände till sammanhanget.

Black Heart däremot har alla de företräden som kännetecknar en bra blueslåt av det rockigare slaget. Den allvarliga rösten beskriver saknaden av sin kvinna som lurar och sviker honom. I Going Down South bär det av till Louisianas träskmarker med mycket smärta och djup i sinnet för det annalkande bittra slutet närmar sig.

Titellåten i sig själv ger en upphöjd stämning även om eländet i följe med textraderna ligger där i bakgrunden och grinar. Den lugnande orgeln och den inslängda koskällan piggar upp humöret högst betänkligt. De lössläppta rytmiska variationerna i samspel med det strålande gitarrspelet släpper in ljus från forna glansdagar.

Winning Hand leder vidare på det vinnande spåret med traditionell blues. Nu med en långsamt brinnande låga med strategiskt inlagda gitarrslingor hela vägen. Den drivande slidegitarren tar över i Hurting Spell och visar prov på en förmåga utöver det vanliga. En angenäm utflykt som i följe med Simmonds känsloladdade röst ger uttryck för inlevelse och passion.

En av vår tids största blueslegender har gått ur tiden, men han lämnar efter sig en stor låtskatt där Blues All Around är ett högt bidragande inslag. Han föddes med bluesen i ådrorna. Han levde med bluesen som sitt kall hela livet, men han tog inte med sig bluesen i graven för hur än det kommer sig har bluesen evigt liv.

Thomas Claesson

10

03 2023

Tecken i skyn

Godsmack ”Lighting Up The Sky” (BMG/Warner)

Sedan 1995 har Godsmack från nordöstra hörnet av USA varit sig själva trogna när det gäller all musikalisk utveckling och uppfinningsrikedom. I grund och botten kan de hänföras till hårdrock. Dessutom finns en lätt grunge samt alternativa och moderna metalfragment vilket gör amerikanarnas musikstil specifik.

Den breda repertoaren är inte nödvändigtvis anpassad för den traditionella rockaren. Snarare får de moderna och självutnämnda mer avancerade rockarna sitt lystmäte tillgodosett. Bandet med sin förbehållslösa närhet till folket har ju alltjämt mycket potential, vilket också bör kunna fascinera de som står utanför den allra snävaste cirkeln.

Oss emellan så är den utdragna reverseringen som inleder You And I en tilldragelse som kan ta vägen vart som helst. Dess bättre utvecklar det sig till ett massivt rocknummer med knastriga gitarriff och lössläppt sång som med eftertryck tillkännager att Godsmack definitivt kommer att gå ut på deras egna villkor.

Den andra singeln som släpptes var den tillrättalagda Surrender som erbjuder allt man kan förvänta sig av Godsmack. Med uppbyggande hårdrocksgitarrer som strävar mot en hängiven refräng så kan ju ingenting gå fel. Lägg därtill en lyrik som bearbetar känslostormar och publikhaven på världens arenor lär komma i gungning med allsången högt klingande i skyn.

Till de som vill tända ljuset på mobiltelefonen och pendla med armen en stund så framträder den avslöjande balladen Truth som det perfekta alternativet. Den ambienta vågen av orkesterstrofer och pianobroderier i följe med den dramatiska lyriken som beskriver ett förhållande i splittring blir till en övertygande gestaltning full av lidelse.

Om du i stället är ute efter ursinniga rockdräpare så står Hell’s Not Dead och Soul On Fire i skuggorna och lurar. Båda titlarna som synes självförklarande och dessutom i besittning av ilskna gitarrer med retrodoft som ger det typiska Godsmacksoundet. Rakryggat och förutsättningslöst levererat med temperament och slagkraft.

Avslutande titelspåret visar upp en fogligare sida vilket lämnar lyssnaren att inse hur moget bandet har blivit. Här är den aggressiva tonen åsidosatt till fördel för sublimitet och eftertänksamhet. Säkert och troget, men fyllt av återblickar och tillkortakommanden lotsas sången vidare mot det upphöjda slutet som med beslutsamhet bryter igenom livets vedermödor.

Elva låtar för att lysa upp himlen. Elva sidor i en självbiografisk dagbok där sångaren återger den resa som han har varit huvudpersonen i. Tillfredsställelse och nostalgi i en bitterljuv känslomässig virvelvind av det slag som krävs för att fullborda den metaforiska historien.

Thomas Claesson

06

03 2023

På stadig kurs

Delain ”Dark Waters” (Napalm/Border)

Ryktet om de nederländska symfoniska metalpionjärerna Delains död är betydligt överdrivet. Grundaren och eldsjälen Martijn Westerholt har nämligen ombesörjt att en ny line-up reser sig ur askan och inget fan lär bli besviken över den nya konstellationen. Två f.d. originalmedlemmar samt den nya basisten Ludovico Cioffi och sångerskan Diana Leah ombesörjer att vägen framåt är säkerställd med både förtrogenhet och stimulans.

Det var förstås inte att förvänta sig att Delain skulle låta fundamentalt annorlunda med den nya besättningen för Westerholts göromål är ju trots allt att förutom att vara keyboardist även att skriva låtarna. Så det vinnande konceptet fortskrider oförtrutet med hemtama orkesterarrangemang förstärkta med moderna nyanser som smälter samman perfekt med den nya vokalistens sköna stämma. Reinkarnationen är utan omsvep befäst sprudlande av nytänd energi.

Hideaway Paradise slår upp portarna på ett karakteristiskt sätt för Delain. Keyboardstrofer med medryckande refränger kombineras med metalfärgade strängar i en strävan att uppnå en accepterad balans. Den här gången blev det lite för spralligt med insyltade popinfluenser som går i bräschen.

När The Quest And The Curse släpps loss med stampande riff och lagom anpassade growls förstärks det bombastiska soundet. Diana svävar fram som den utvalda sångfågeln hon är högt över den kompakta ljudmassan. Stäm-och körsången förstärker helhetsintrycket som bärs fram av den dramatiska orkestreringens framfart.

Att Diana Leah bördig från Transsylvanien har bra bett i rösten framgår tydligt i Moth To A Flame. Balansen mellan komfortabel tyngd och en mjukare röst som inte skyr den ena eller andra högre tonen stäms av på ett fördelaktigt sätt. Bryggan som fälls ut över oroliga mörka vatten bär slutligen upp den storstilade slutklämmen.

Huvudnumret är personifierat av Invictus som i sig själv är en fullmatad rockopera. Det körledda dramat backas upp av dels Marko Hietala (f.d. Nightwish) som för många är ett kärt återseende samt Paolo Ribaldini (Seraphiel, Skiltron). Den framåtsträvande förseglingen där klassisk musik varvas med metal leder till ett klimax som inte lämnar någon besviken.

Som det mystiska spökskeppet ’den flygande holländaren’ seglar Stephen King-fiktiva Delain över mörka böljande vågor med medryckande melodier i sin last. Den musikaliska sofistikationen hålls samman med Dianas näktergalsliknande stämma som spänner från pop via film-och dataspelsmusik till explosiva inslag av blixtrande metal. Tydligen har jag accepterat inslagen med pop för det kan väl ändå inte vara så att jag har blivit drabbad av den fruktade mellofebern?

Thomas Claesson

22

02 2023

Sann musikalisk vänskap

Riverside ”ID.Entity” (Inside Out)

Sökandet efter den egna identiteten verkar vara en av drivkrafterna bakom det polska progrockcitadellets nya opus. På ID.Entity visar sig Riverside som angelägna observatörer och reserverade kritiker av aktuella frågor. Den tidigare så melankoliska framtoningen är satt i bakgrunden med förbehåll till en ljudbädd av lättsammare och mer detaljerade utsvävningar.

Frontmannen Mariusz Duda har med sin kvartett från Warszawa åstadkommit ett nytt uppsluppet sound främst färgat av inspiration från 80-talet. Skimrande syntar med moderna komponenter ger en unik aura som glimmar ikapp med distorderade gitarrer. I följe med mellotron – och orgelljud blir konsekvensen en helt igenom givande och obesudlad mixtur.

Friend or Foe? öppnar upp inramningen föredömligt. Ut strömmar orientaliskt progressiva mönster sammanvävda med synthmangling som kan få den mest tålmodiga att börja fäkta med benen. Det spelar ingen roll att Depeche Mode-vibbarna svärmar som bin, så länge metronomen är korrekt inställd och tangenterna faller ner på rätt plats. Det blir följaktligen väldigt elegant konstruerat och dessutom intellektuellt lekfullt.

Big Tech Brother fångar dagens tidsanda med den utstuderade lyriken där de moraliska aspekterna översköljs av cynism och kritik från den moderna digitala tidsåldern. Uppbackat av vågade unisona passager arbetar den sig metodiskt in i en signifikant malström bestående av påverkan som kräver mycket mod och styrka för att ta sig ur.

Albumets mittpunkt tillhör den omfångsrika The Place Where I Belong som inleds med en bedårande akustisk gitarr och Dudas änglalika röst i ren Pink Floyd-anda. Låten går igenom många skiftningar och omsider introducerar basen med sin höga puls hammondorgeln som skulle få självaste Don Airey att känna igen sig själv. Med den överväldigande atmosfären och den djupa textinnebörden ger sig stycket själv rättvisa genom att sträcka ut i över 13 minuter.

Den självmedvetna Self-Aware avslutar konceptalbumet på ett förtroendeingivande sätt. Alla Riversides styrkor och särskilt de melodiösa framhålls här på ett positivt sätt. Med glimten i ögat förmedlas en experimentlusta som ger införstått hopp om framtiden. Vad skall man annars tro när den kickar igång till rock n’ roll-toner för att övergå till en reggea-sektion och sedan klinga ut och lämna lyssnaren förtröstansfull bara så där helt apropå?

ID.Entity är ljus, hoppfull och obestridligt ett av de mest sammanhängande och mogna album som har presterats från bandet så här långt. Riverside är uppsluppna och virtuosa och det är beundransvärt att de nu är inne på sitt tredje decennium i den allra finaste progressiva salongen. Medlemmarna kan tyckas vara unga, men de är i högsta grad mogna som kompositörer och utövare vilket bidrar till att de med finess visar prov på musikens helande kraft.

Thomas Claesson

16

02 2023

Mörk progressiv magi

Katatonia ”Sky Void of Stars” (Napalm/Border)

Med mer än tre decenniers trogen tjänst är Stockholmsbördiga Katatonia en väl etablerat konstellation inom metalvärlden. Bandet har ända sen de dagar då många nuvarande metalfans lekte i sandlådan med hink och spade cirkulerat kring grundarna och de drivande krafterna: sångaren och multiinstrumentalisten Jonas Renkse och bakgrundssångaren och gitarristen Anders Nyström.

Renkse har i huvudsak skrivit låtmaterialet, men även Nyström bidrar emellanåt. Oavsett vem av dem som håller i pennan så trotsar de konsekvent gängse regler. Oöverskådliga riff flätas samman motsägelsefullt. Melodier bryter ut från stormiga rytmer och stigande tonstyrkor förvandlas till stunder av skörhet och sans.

Den ursprungliga blandningen av death – och doommetal har genom åren fått ge vika för en mer förbehållsam progressiv metal av autentisk och unik art med modfällda skildringar och ståtliga arrangemang. Som ett resultat är förväntningarna på ett nytt album alltid höga och glädjande nog vanligtvis uppfyllda.

Öppningsspåret Austerity sätter lyssnaren på prov när de komplexa riffen och det avancerade trumspelet med spännande taktförskjutningar tumlar runt med stuns. En ögonöppnare till de som har satt sig tillrätta för i takt med att låten spinner runt på repetition, desto fler hemligheter avslöjar den.

Det näst intill obemärkta hoppet till Collossal Shade kräver en kort stunds betänketid innan den får fäste. Därtill bidrar den föredömliga strukturen som är påtagligt målmedveten med sina talande stämningsförändringar. Den mäktigt framåtskridande sången med gotisk beröring kulminerar i en tilltagande utformad refräng där Renkses högtidliga röst står i rampljuset.

Opaline trippar iväg med en nästan näpen dragningskraft i sin besittning. Nedtonad i sitt ursprung, men efter hand allt mer obestridlig i sin uppfinningsrikedom. Den melankoliska Drab Moon flätar in flera lättsinnigt anspråkslösa grunddrag till en förtrollande symfoni av texturer och hoprafsade sångkrokar.

Mot slutet återfinns Atrium och No Beacon To Illuminate Our Fall vilka båda, oppositionellt albumtiteln, får anses ha stjärnglans. Den förra i grund och botten illavarslande, men föränderlig med lekfulla strängar och en hoppfull körsång som sjuder av värme. Den senare besitter en mångfald av sammanlänkade riff och flera nyanser av överdådig progressiv dynamik.

Katatonia har med Sky Void Of Stars förädlat sitt sound till nära nog perfektion. Det intuitiva låtskrivandet med den enorma mångfalden lyfter in musiken i en outforskad värld. En värld som långt bort i fjärran där mörkret tar slut andas optimism och de allra mest hårdhjärtade kommer att knäckas.

Thomas Claesson

09

02 2023

Tungt sväng och läckra melodier

In Flames ”Foregone” (Nuclear Blast/Warner) Release 10 februari

Världen och i synnerhet den digitala är full av ”poliser” som ryter till om inte nya skivsläpp faller i smaken och låter som de ”ska” göra.

In Flames kärnduo Anders Fridén (sång) och Björn Gelotte (gitarr) vet hur det kan vara och lär vid det här laget vara rejält härdade.

Att som IF ha populära låtar och framgångsrika skivor i bagaget är förstås hur bra som helst. Men det kan också vara en tung ryggsäck att bära. Tänk bara på till exempel Motörhead som efter dundersuccélåten Ace Of Spades fick leva med den som måttstock i resten av karriären.

Men nog om det, för nu är det Foregone och nuet som det ska handla om och hur undertecknads ”dom” lyder framgår av betygssiffran ovan och texten under.

Jag gillar kontrasten mellan den lugna ”gitarrplocksinledningen” The Beginning Of All Things That Will End följd av pungsparken tillika singellåten State Of Slow Decay som i refrängen är en av två låtar på skivan som ger mig starkast vibbar av min IF-favoritskiva A Sense Of Purpose.

Foregone Pt 1 och Foregone Pt 2 visar båda sidorna av IF-myntet; ettan hårdare och mer ”gamla” IF och tvåan mjukare och mer ”nya” IF. En go’ kombo och frågan är om inte tvåan är det melodiskönaste som bandet någonsin presterat när Anders klockrena sånginsats möter smakfulla gitarrslingor. Måste också puffa för trumspelet av Tanner Wayne, som även om det inte är placerat i förgrunden är av det innovativa slaget.

The Great Deceiver hade med lätthet platsat på A Sense Of Purpose och då förstår alla att den här rökaren är av bästa märke, inte minst med tanke på den go’a refrängen som fastnar på direkten. Mums vilken godbit!

A Dialogue In b Flat Minor är nu en av mina IF-favoritlåtar. Alltså inräknat hela diskografin. Jag skojar inte! Den kombinerar helt enkelt både melodi och aggression på just det sätt som jag vill ha mitt IF.

Cynosure är ovanligt basdriven för att vara IF och låter alltså Bryce Paul ställa lite skåp. Det kombinerat med en refräng ”att dö för” ger oss en riktigt smaskig liten låt.

Synd bara att musikpartyt efter den minst sagt starka slutdelen avslutas med parentesen End The Transmission. Det är en okej låt men kraven är höga…

Första och andra genomlyssningen gav mig vibbar av en betygstrea men efter att ha ökat på med minst tiotalet lyssningar konstaterar jag att Foregone är en växarskiva. Med det sagt landar jag istället på en stark betygsfyra, vilket är helt logiskt i mina öron, då inte mindre än tio av elva låtar (jag räkna inte introt) är bra till riktigt j-la bra.

Min känsla är att tillskottet av gitarristen Chris Broderick har fått Björn att tagga till lite extra både vad gäller låtskrivande och det egna gitarrspelet. Med andra ord en mänsklig vitamininjektion.

Anders texter bjuder som vanligt på en hel del åsikter om det nuvarande världsläget och det är glädjande uppenbart att mycket tankearbete ligger bakom orden.

Mitt In Flames-metalhjärta har klappat sedan jag för sisådär tjugo år sedan hörde de första sekunderna av Reroute To Remain i ett radioprogram (!) och bara hoppade till av kicken jag kände då. Foregone ser till att det fortsätter att slå.

45 minuter modern metal med en extra knorr och en egen omedelbart igenkänningsbar personlighet, med ett tungt sväng och läckra melodier i massor. Jo, jag tackar!

Chansen är stor att bandet nu har fått till min favorit i diskografin, men tiden och upprepad lyssning får visa om någon i topptrion* får ge vika.

In. Flames. I. Trust.

Magnus Bergström

* Come Clarity (2006), A Sense Of Purpose (2008), Sounds Of A Playground Fading (2011)

08

02 2023

Trollkonstnärer av rang

Uriah Heep ”Chaos & Colour” (Silver Lining/Warner)

Medans många 75-åringar sitter stilla framför en sprakande brasa och funderar på vart tiden har tagit vägen, så har gitarristen och grundaren av Uriah Heep just färdigställt sitt 25:e album. Bandet som bildades redan 1969 känns för oss som lyssnar lika unga nu som då eftersom tid och rum är okända begrepp för en hårdrockare.

Alla som var nöjda med förra skivan Living The Dream (2018) har ingenting att frukta här heller. Chaos & Colour är en palett av kraftfulla lovsånger som balanserar mellan 70-talets stordåd och en innestående spelglädje som med eftertryck stadfäster den egna musikaliska identiteten.

Otaliga är de namnkunniga musiker som har fallit ifrån under årens lopp, men alltjämt är den bestående stommen stark och centrerad kring gitarristen Mick Box, sångaren Bernie Shaw och sångaren/keyboardisten Phil Lanzon. I följe med rytmsektionen som utgörs av Davey Rimmer på bas och Russell Gilbrook på trummor säkerställer de att hårdrocksenergin och särprägeln vidmakthålls.

De progressiva blommorna och överdådiga arrangemangen som definierade tidiga klassiker som Look At Yourself och The Magician’s Birthday är närvarande och korrekta ur olika perspektiv och när allt kommer omkring är detta ett album med kraftfulla hymner undertecknade av Boxs riff, Shaws sentimentala stämma och den tidlösa orgeln som svävar som en helig ande över hela anrättningen.

Precis som albumnamnet återspeglar så förmedlar öppningsspåret Save Me Tonight dels den frustration och hjälplöshet som har genomlidits under de senaste åren, men även förtröstan inför framtiden. Budskapet är utfört påträngande kraftfullt och ger en stabil grund att stå på inför framtida utmaningar.

Den glädjefyllda Hail The Sunrise framskrider som en religiös ceremoni och lyser upp tillvaron med sin poetiska pompa och ståt. De sublima sångharmonierna i följe med hammondorgeln är som tecken i skyn från en högre makt. Kyrkorgeln banar även väg för Age Of Changes innan det positiva tempot blommar ut i full frihet. Musikaliskt flyt och charm i perfekt symbios.

Hurricane reser sig som ett monster och alla vädrets makter släpps loss. Den rasande melodin är kallhamrad och handlingskraftig med tunga riff, solid takt och häpnadsväckande solon som avlöser varandra. Pianot porlar som en fjällbäck när den melankoliska One Nation, One Sun exponeras. Shaws känslosamma röst frigör på ett naturligt sätt emotionella känslor.

Det symfoniska melodramat som utspelar sig under den knappt 8 minuter långa You’ll Never Be Alone framstår som en modern gudagåva av episk rock. Den egendomliga känslan av att känna sig både lugn och upprymd på en och samma gång har inte upplevts sedan kultklassikern July Morning såg dagens ljus.

Till er som vill ha ytterligare progressiv glädje tar Freedom To Be Free emot med öppna armar. Det är det längsta spåret på skivan och det behövs så att Davey Rimmer ska hinna lägga ut sitt grooviga bassolo och Phil Lanzon har tillräcklig med tid till för att förtjusa oss med sitt sprudlande piano. Lägg därtill sångharmonierna, gitarren med Wah-Wah-pedalen påkopplad samt den majestätiska hammondorgeln och alla rutorna är avbockade.

Chaos & Colour besitter en aldrig sinande störtflod av stora melodier och listigt utarbetade arrangemang. En samling av äkta klassisk hårdrock där bandet vid många tillfällen tar steget genom progressivitet och över metal-linjen innan de återvänder till sin egen unika karaktär. Den kreativa erfarenheten har triumferat med ett storstilat album som bevisar att det inte på långt när är över än.

Thomas Claesson

03

02 2023