Imponerande

delines

The Delines ”The Imperial” (Decor/Border)

Ett elpiano klinkar stillsamt igång, bandet hänger på och Amy Boones mjuka och varma stämma fångar vår uppmärksamhet. Den Staxinfluerade blåssektionen smyger in och fulländar soundet på detta album som är gruppens andra. Colfax var debuten för några år sedan.

Kärnan i denna konstellation är förutom Amy Boone låtskrivaren och gitarristen Willy Vlautin. Han var under flera år sångare och låtskrivare i gruppen Richard Fontaine, ett band som stundtals var hur bra som helst men också hade riktiga vågdalar. Willy har också skrivit romaner och noveller där ofta handlingen visar upp den amerikanska vardagen för den lilla människan utanför den stora staden.

På Delines The Imperial fortsätter Willy Vlautin att skriva om människoöden som berör. Russinet i kakan på albumet är Holly The Hustle, som beskriver en kvinnas möten med män hon inte skulle träffa men ändå dras till. Många av de andra texterna på detta album bär även de en underdogstämpel .

Ljudbilden domineras av Amy Boones underbara uttrycksfulla röst och bärs fram av piano, elpiano, en steelguitar, luftig blås och hela albumet andas blue eyed soul lång väg. Det är imponerande att det i dag produceras ett album som genom sitt stilla lunkande tempo förmedlar så mycket känsla och värme.

Bengt Berglind

18

02 2019

Avskalat och storslaget när hits och klassiker får ny skrud

bolton symphony

Michael Bolton ”A Symphony Of Hits” (Eone)

Skämskudden åker fram när… Äh, stryk det! Det bara är så att när Michael Bolton tar ton gillar jag det jag hör och det står jag för.

Den här gången är låtarna på en och samma gång både avskalade (arrangemangen) och storslagna (West Australian Full Harmonic Orchestra) när tolv hits/klassiker har fått en ny symfonisk skrud.

När musiken får nöja sig med att spela andrafiolen är A Symphony Of Hits allra starkast. Nessun Dorma är minst lika pampig som vanligt med Michael i högform och The Prayer är en i det närmaste perfekt smäktande duett med Lara Fabian.
Styrkan i de lite mer rockiga How can we be lovers och Steel Bars (skriven tillsammans med Bob Dylan) går givetvis inte att undgå.

Däremot tycker jag att superhiten When A Man Loves A Woman kunde ha fått vila denna gång, för den gjorde Michael rätt redan första gången, vilket även gäller (Sittin’ On) The Dock Of The Bay.

Men alltså… Jag bara undrar när eller om Michael ska spela in en version av Forever? Alltså powerballaden som han skrev tillsammans med Paul Stanley (Kiss) vars band spelade in den 1989. Tänk att få höra den med kärleksballadernas nummer ett bakom mikrofonen…

Magnus Bergström

15

02 2019

Tioårsjubileum med säkra kort

rival sons

Rival Sons Feral Roots” (Atlantic/Warner)

Det är tioårsjubileum för ständigt hårt turnerande Rival Sons och de satsar fullt förståeligt på säkra kort.

På menyn står som vanligt starka ekon från 70-talets bördigaste rockmylla, tänk framför allt Led Zeppelin men även tidiga Whitesnake.

Något nyskapande går inte att finna men nog piggar det upp med inslag som handklapp och gospelkörsång.

Kort om tre låtfavoriter:

Do Your Worst. Refrängen har handklapp och allsång med gospelkänsla och det är en låt som inte går att motstå.

Look Away. En allmän ”uppåtkänsla” och ett sparsmakat men ändå framträdande melodiskt gitarrspel kryddat med en oemotståndlig refräng innebär en stark kandidat till skivans bästa låt

Feral Roots. Bitvis mjuk och öm för att emellanåt sparka rejält med stjärt. Även här har vi att göra med en höjdarrefräng. Lever upp till ”ansvaret” som titellåt och är skivans nummer ett.

Kort om en mindre bra låt:

Stood By Me. En standardrocklåt utan det rätta drivet och känns i grund och botten känns ganska tjatig.

Det är fullkomligt logiskt att uttrycksfulla sångaren Jay Buchanan tar plats; i titelspåret låter det som om texten är det viktigaste han någonsin har haft att säga. Mer överraskande är att trumslagaren Mike Mileys inspirerade och följsamma arbete med stockarna är minst lika långt fram i ljudbilden som övriga i sällskapet.

Betygsfyran är ganska nära men ett par mellantempolåtar för mycket lägger hinder i vägen.

Magnus Bergström

11

02 2019

Ren och skär kvalitet och power

vanmorrison

Van Morrison ”The prophet speaks” (Caroline/Universal)

Van Morrison har i en anmärkningsvärd takt från och med 2016 släppt fem studioalbum, varav två under 2017 och två under 2018. Det har varit en blandning av eget material och standards inom jazz och soul. Lägstanivån har hela tiden varit skyhög.

Den nordirländske Morrison är vid det här laget 74 år, still going strong och den främste nu levande mästaren av så kallad ”blue eyed soul”. Senaste plattan ”The Prophet Speaks” är det 40:e studioalbumet i ordningen. Många stora internationella artister kan bara drömma om att göra ens ett album i klass med Morrisons sämre alster.

Den andliga mystiken har genomgående funnits som en tematisk tråd genom Morrisons musikaliska värv. Och vare sig man är intresserad av detta eller ej – går det inte riktigt komma ifrån att man ibland, om man vill säga har förmånen att gripas av innerligheten i Morrisons sång, faktiskt kan få för sig att mannen är direkt uppkopplad mot någon form av högre makt. Klassiska J.S. Bach har i kraften av sin musikaliska hyllning till andligheten ibland kallats ”Den femte evangelisten”. Är Morrison måhända den sjätte?

”The Prophet Speaks” är inget undantag när det gäller ren och skär kvalitet och power. Vi får här en önskvärd leverans som är snäppet vassare än de två föregående skivorna – utan att de för den delen på något vis saknade styrka och högklassighet. Thank God for music!
Eller i alla fall så vill min skivsamling tacka för Van Morrison…

Henric Ahlgren

25

01 2019

God jul och gott nytt musikår

Nu tar vi musikpaus igen och återkommer efter trettonhelgen.

Thomas och Magnus har sagt sitt om årets bästa skivor: http://www.nyaskivor.se/2018-ars-basta-skivor/

 

22

12 2018

Julens musik

coll1

Rodney Crowell ”Christmas everywhere” (New West/Border)  betyg 3

The Mavericks ”Hey! Merry Christmas!” (Mono Mundo/Border

Fler och fler musiker gör sin egen version av julmusik och släpper ett julalbum. En del är traditionella, andra försöker hitta en ny nisch i julmyset. Varje år spelar jag gärna julplattor med Chris Isaak och givetvis Bob Dylan. I alla fall kanske det räcker någon enstaka spelning. På radio i morse uttalade sig en forskare i just julmusik och påstod att den julmusik som inte hade den obligatoriska bjällran med inte hade en chans.

Rodney Crowells första julalbum är väl mer av det kommenterande slaget. Dessutom har han lagt ner sig och skrivit en rad nya jullåtar. I dessa kommenterar han olika företeelser och känslostämningar med en storportion ironi och humor med svärtade kanter. Det märks att den gode Rodney är en ordsmed av rang för texterna är genomgående välgjorda och värda att lyssna in. Trevligt för stunden. Sen får jag se om den även kommer spelas nästa jul.

Mavericks julalbum är däremot som en storblinkande superamerikansk julgran klädd i  arrangemang från Phil Spectors klassiska julalbum och Springsteens E. Streets svulstigheter. Det ultimata julalbumet för en julbugg eller annan dans i stugan.

Mavericks har visserligen en bra sångare i Raul Malo och musiken är lite rock, latino och en och annan ballad. Men det blir lite Bror Duktigt över det hela, lite polerat och förmedlar inte någon varm julkänsla, om det nu var meningen. Troligen inga fler spelningar kommande jular.

Bengt Berglind

21

12 2018

Tar det svenska AOR-arvet vidare

palace

Palace ”Binary Music” (Frontiers/Playground)

Palace är svenske Michael Palace hjärtebarn. Michael Palace verkar också som låtskrivare in house för italienska bolaget Frontiers Records samt är även medlem i projektet Kryptonite med Jakob Samuel från The Poodles. Debutplattan från Palace, ”Master of the Universe”, kom 2016 och är väl värd att kollas upp. Nya plattan är betitlad ”Binary Music”.

Vi håller oss här inom svensk nutida AOR-hårdrock, dvs den 80-talsfärgade – som börjat bli lite av en egen älskad genre i vissa kretsar utomlands, och där väl bandet Houston kan framhållas som ett grundriktmärke.

Ja, Sverige har ju en fin tradition med melodiös hårdrock/AOR sedan 80-talet och numera klassiska och inflytelserika band som förstås Europe, Treat och Alien exempelvis. Palace är ytterligare ett band värt att hålla öron och ögon öppna för. Gruppen tar på ett skickligt sätt det svenska AOR-arvet vidare och kan varmt rekommenderas.

Lyssna på: ”Binary Music”, ”Dangerous Ground”.

Henric Ahlgren

18

12 2018

Svängig och psykedelisk musikresa med popmelodikrokar

electric boys

Electric Boys ”The Ghost Ward Diaries” (Mighty Music/Sound Pollution)

Låt oss titta närmare på hur de elektriska grabbarna låter jämfört med titeln på debut- och genombrottsskivan Funk-o-Metal Carpet Ride (1989).

Funk? Ja, lite. Metal? Nix! Carpet ride? Ja, absolut. En psykedelisk musikresa i en småputtrig flower power-värld. Ungefär så. För att tala klarspråk: en hybrid av Groovus Maximus (1992) och Freewheelin’ (1994) med en gnutta funk från skivdebuten. Det hörs tydliga spår av Hanoi Rocks och Atomic Swing.

Under den hårdrockiga ytan finns finfina melodikrokar från popvärlden, som gör att Conny Bloom framstår som hårdrockens Per Gessle – på ett positivt sätt.

Oavsett om det bjuds på en rockrökare, en halvballad eller något mitt emellan är svänget ständigt närvarande. De har det helt enkelt i sitt dna och får det att låta så avslappnat och lekfullt.

Hangover in Hannover – ösig och partyglad och ett utmärkt val av öppningslåt; som den ultimata korsbefruktningen mellan Electric Boys och Hanoi Rocks.

There She Goes Again – en något lugnare historia (framför allt i refrängen) och fylld med stämsång av bästa märke och en skön rytm.

You Spark My Heart – fyndig titel och dito text men sliter sig aldrig loss från standardrockträsket.

Love Is a Funny Feeling – en groovig sak som kryddas med ett inlevelsefullt gitarrsolo och bättre än så här blir det inte på The Ghost Ward Diaries.

Gone Gone Gone – en starkare ”syskonlåt” till There She Goes Again; jag tänker framför allt på att vers och refräng gifter sig på bästa sätt. Även här slår det gnistor om gitarrsolospelet.

Swampmotofrog – drygt tre minuter instrumentalgodis att lyssna på om och om igen. Kunde ha varit dubbelt så lång utan att jag klagat det minsta.

First The Money, Then The Honey – ännu en låttext med glimten i ögat och här får vi åter igen prov på nyss nämnda, sköna korsbefruktningen mellan Electric Boys och Hanoi Rocks. Stark kandidat i titelmatchen om att vara bäst på skivan.

Rich Man, Poor Man – bluesig känsla och ett bra exempel på bredden i låtkomponerandet. Funkar bra i mina öron!

Knocked Out By Tyson – fyndig låttitel till trots så blir den ingen favorit, för jag hittar inte det där lilla extra som ger det extra stinget. Men körsången i refrängen är en läcker detalj.

One Of The Fallen Angels – med en speltid på drygt sex minuter är en finfin avslutning, med sin blandning av sväng och melodikrokar.

På minussidan hamnar det faktum att det uppenbarligen funnits en vilja att klämma in alla möjligt i låtväg, vilket gör att det liksom spretar en del här och där. Men det beror förstås på lyssnarens egen smak om det är något negativt eller positivt.

Min solklara slutsats är att det inte handlar om ett nio till fem-jobb för bandmedlemmarna, som de tvingas att gå till i brist på annat.

Nej, absolut inte. De spelar den musik de själva tycker om och vill spela, på sina egna villkor och helt fria från rådande trender. Uppfriskande!

Det måste också sättas plus för produktionen, som är lagom organiskt retro (åh dessa två populära ord) och samtidigt luftig och modernt välljudande utan att bli klinisk.

The Ghost Ward Diaries är rena rama inbjudan till att rocka hela natten och partaja hela dagen.

Magnus Bergström

14

12 2018

Mer Dire Straits än på länge

knopfler

Mark Knopfler ”Down The Road Wherever” (Virgin/Universal)

Efter att Mark Knopfler peakade med sitt band Dire Straits och plattan ”Brothers in Arms” 1985 (försäljningsframgångar i megaklass över hela världen och tillika det 8:e bäst säljande albumet i England någonsin) har han därefter släppt ett antal gedigna soloplattor, haft många samarbeten med andra prominenta musikaliska storheter, producerat plattor samt verkat som skicklig filmmusikkompositör. Som egenartad och unik stilistisk gitarrist, låtskrivare och mångsidig maestro är Knopfler en av de absolut största inom populärmusiken sedan slutet av 70-talet. (När kommer Polarpriset?)

Nya plattan ”Down The Road Wherever” för tankarna en del till en av de tidigare höjdpunkterna i katalogen med soloplattor – ”Sailing to Philadelphia” från 2000. Här låter också Knopfler mer som gamla Dire Straits än på länge, i framtoningen. Det finns även en mogenhet och retrospektivitet i anslaget. Tillbakablickar på svunna tider, en lite ny personlighet i texterna samt det alltid utsökta mästerliga hantverket i gitarrspelet cementerar Knopfler som en av de nu äldre och smakfullaste av internationella statsmän inom sin bransch. Det går knappast att besitta mer erfarenhet och pondus än så här. En julklapp att rekommendera – för gamla och nya fans!

Lyssna på: ”Trapper Man”, ”Back On The Dance Floor”.

Henric Ahlgren

07

12 2018

Sången förblir den samma

greta2

Greta Van Fleet ”Anthem of the peaceful army” (Universal)

Att ett band med det kufiska namnet Greta Van Fleet härstammar från den osannolika staden med det tyskklingande namnet Frankenmuth i Michigan får väl anses som helt naturligt. För då faller ju debutalbumet med den obegripliga titeln Anthem Of The Peaceful Army in alldeles utmärkt.

De tre bröderna Kiszka med Josh bakom mikrofonen, Jake på gitarr, Sam på bas och keyboard samt kompisen Danny Wagner på trummor har sannerligen haft en upptrissad tillvaro på senare tid med ett mediedrev utav Guds nåde i bakhasorna.

Alla fyra i den låga 20–årsåldern har ett renodlat intresse av hårdhudad klassisk rock som tilldrog sig över 20 år innan de själva föddes. Det är förvisso många som genom tiderna har varit kallade i det ärendet, men få är utvalda. Det här bandet gör anspråk på att låta som de stora grabbarna i allmänhet och Led Zeppelin i synnerhet och faktum är att de lyckas bra.

Vilda ekon, gälla skrik och abrupta avbrott på en inslagen musikalisk linje är stiltrogna avvikelser som återfinns lite här och var på skivan. Förra årets dubbel-EP följs upp alldeles utmärkt och den ungdomliga upprymdheten utmanar de stora utan att för den delen göra sig till åtlöje.

Redan på första spåret trollas en stämning fram som är inbjudande för fortsättningen. Många hade nog väntat sig en mer dramatisk inledning, men Age Of A Man är en besinningsfull, melankolisk vandring genom naturens element som visar att bandet har mognat på ett föredömligt sätt.

When The Curtain Falls är full av musikalisk vitalitet även om krönikan om en artists uppgång och fall i sig är tragisk. Den reflekterande bryggan är värd att begrunda innan tenorrösten får fäste igen.

Det trillar ut många ess ur rockärmen under skivans gång och Watching Over är inget undantag. Tillbaka i det episka rummet och unik i sitt slag med en övergripande framåtsträvande intensitet.

En stunds återhämtning återfinns i You Are The One. Den akustiska gitarren i samkväm med slingor från hammondorgeln lägger sig stilfullt bakom sångrösten som här är betydligt nedtonad. Ett särdrag som kunde ha utnyttjas vid andra tillfällen också.

De begåvade musikerna i Greta Van Fleet med sin positiva inställning är en frisk fläkt i rockvärldens labyrinter. Här delar de på ett frikostigt sätt ut både kärlek och glädje som man aldrig kan få för mycket av.

Anthem Of The Peaceful Army är förmodligen årets bästa debutalbum och skulle den ha kommit ut för 45 år sedan så hade den varit årets bästa då också.

Thomas Claesson

30

11 2018