Baronessan synas i sömmarna

baroness300

Baroness ”Gold And Grey” (Abraxan Hymn/Warner)

Baroness snurrar på tombolan och ett färgsprakande mönster flimrar för ögonen. Från ömsinta pianon, orkesterarrangemang, lågmäld stämsång och akustisk gitarr till vildsint psykedelisk sludge metal av det allra skitigaste slaget.

De fyra bandmedlemmarna från Savannah, Georgia har som vana att dekorera sina album i olika färger. Här på deras femte album har turen kommit till alla nyanser av grått med stänk av guld. Den purpurfärgade föregångarens fraseringar och tonlägen ligger kvar oförtrutet.

Den nya gitarristen Gina Gleasons harmonier synkroniseras väl med originalmedlemmen John Baizleys glödande grubblerier om andra och sig själv. Ett belysande exempel är Borderlines där Fender American Professional Telecastern strängad med D’addario 10-46 i samspel med effektpedalen Philly Fuzz lägger sin förbarmande välsignelse och det tack vare förstärkaren Fender Princeton Reverb Silverfaces kraftfulla engagemang.

Under rubriken aggressiva riff faller Front Toward Enemy in alldeles utmärkt. Jämmer och elände kopplar greppet och släpper inte taget förrän katastrofen är ett faktum. Det mentala hälsotillståndet ligger på dagordningen i I’d Do Anything och rädslan att bli ensam är övergripande. Jag gör allt för att känna mig levande igen vrålas det ut med förtvivlan i rösten.

I en annan del av världen sveper, namnet till trots, Cold-Blooded Angels in som en stilla sommarbris. Stämsången sinsemellan Gleason och Baizley är förtrollande och det stora vemodet sprids som ringar på vattnet. Likaså har Emmet-Radiating Light gåvan att locka fram den trolska stämningen som är välkomnande för alla.

Den oantastliga förmågan att skriva melodier överskuggas ibland av den brådstörtande ivern att utföra sitt jobb. Det hade varit på sin plats med ytterligare några drag av progressiv polering i likhet med Pale Sun som dessutom har begåvats med en psykedelisk sicksacksöm.

Bästa spåret är den suggestiva I’m Already Gone, men det blir hela 17 klädombyten på denna dubbel-lp och även om intresset hålls vid liv, så borde några galgar ha hängts tillbaka in i garderoben omgående.

Thomas Claesson

14

08 2019

Det ljusnar över Disneyland

dad

D-A-D ”A Prayer For The Loud” (Sony)

De gamla rockrävarna som har överlevt sig själva träder plötsligt fram igen. Med en historik som mestadels har gett goda vibrationer är det alltid spännande att skärskåda ett nytt album. Den här gången har otaliga övervintringar till slut burit frukt.

För vrids huvudet upp mot himlen är det fullt möjligt att se Burning Star och då behöver man inte ens vara insmord med solskyddsfaktor. Det är bara att vika upp kragen, lyssna och njuta. En perfekt introduktion för de som har glömt bort hur rock n’ roll skall låta och dessutom en lektion i konsten att se ljust på tillvaron.

Titellåten A Prayer For The Loud för tankarna tillbaks till början av 90-talet och bandets glansdagar. Verserna lullar på med just de där förlösande bluesiga gitarrharmonierna som sjuder av vällust. Vid sidan av och i samma härad instämmer The Sky Is Made Of Blues med sitt trånande överflöd av entusiasm.

Jesper Binzers raspiga röst och uttrycksfulla lyrik ligger rätt såväl i Musical Chairs som med sin råa energi beskriver en planlös tillvaro utan någonstans att slå sig ner eller i den massiva If The World Just där reflektioner hur vi lever och konsten att få ordning på livet återspeglas.

Time Is A Train och Happy Days In Hell river ner ytterligare applåder innan den eftertänksamma balladen A Drug For The Heart effektivt varvar ner tillställningen. Komfortabelt knyter den oss samman på ett sätt som kanske bara D-A-D med sitt danska gemyt är mäktiga att göra.

Det går helt enkelt inte att förringa bandets glammiga tuggummirock. Det fina sinnet för elegant kvickhet gör kort och gott att man blir glad – No Doubt About It. D-A-D får inspiration till sina låtar genom att lyssna på punkrock och dricka öl. Svårare än så är det inte.

Thomas Claesson

05

08 2019

Tyngd som känns ända in i benmärgen

mammoth storm

Mammoth Storm ”Alruna” (Argonauta)

Säfflebandet kan konsten att få till mastig och melankolisk doom metal förpackad i en fuzzig stonerljudbild. Det vilar något primalt över det hela och det känns ända in i benmärgen.

Jag vill plussa lite extra för att basljudet är något utöver det vanliga. Att trummorna får ta mindre plats är lite synd, men det framgår ändå att de är ett bärande kugghjul. Som referens väljer jag att nämna Kongh men med fler lockande melodier.

Låt mig slå fast att Alruna rimligen är så långt från insmickrande radiohårdrock som det går att komma. Eller låt mig säga så här:

Sedan 1991 har James Hetfield (Metallica) haft ”Do you want heavy? Metallica gives you heavy” som standardreplik när Sad But True ska spelas. Snacka om att han är helt fel ute… Den låten är rena rama popdängan jämfört med valfri Mammoth Storm-skapelse.

Låtarna fjäskar inte för lyssnaren (somliga skulle nog kalla det hela ogästvänligt) vilket blir extra uppenbart när den råbarkade sången tar vid. Men de tålmodiga lyssnare som pallar trycket blir rikligt belönade, när lager på lager av tyngd uppenbarar sig.

Och ser man på; det finns minsann finurliga gitarrmelodier utplacerade lite här och var och tittar fram bland tyngden som för låtarna lååååångsamt framåt.

Att låtlängderna inte går av för hackor behöver knappast tilläggas. Som sig bör i genren alltså.

För den som vill ha musik med omedelbara krokar som fastnar och inte tycker om tyngd är det bara en sak som gäller; att hålla sig så långt borta som möjligt för att inte krossas…

Omslagskonsten signerad trummisen Emil är en fullträff. Ord kan inte beskriva de läckra färgerna och de snillrika detaljerna i hantverket. Hur läckert som helst.

Som avslutning vill jag skicka med ett ord att tänka på; tålamod. Nyckelordet för Alruna som vid upprepad lyssning näst intill helt garanterat kommer att blomma ut och ge full utdelning.

Magnus Bergström

02

08 2019

Ingen rök utan eld

rammstein

Rammstein ”Rammstein” (Universal)

25 år in i karriären bjuder Rammsteins sjunde utgåva på få överraskningar. De tunga återkommande riffen ligger där inbäddade i elektroniska pulsvågor. Den uttrycksfulla gutturala rösten med de tydligt formade orden. Texter om rotlöshet, känslor och förtvivlan. Mekaniskt, bombastiskt och i största allmänhet påträngande.

Cirkeln är sluten i och med att faderlandet sig självt blir rannsakat i den inledande Deutschland som med en ogenerad orubblighet vrider och vänder på konflikter, skamkänslor och omstörtande maktbegär. Komplett med hätska gitarriff och en illmarig refräng som envisas med att bita sig fast.

Den betydligt glättigare Radio visar prov på bandets dansvänliga industrimetal. Även om andemeningen brottas med censur och kontroll är frekvensen inställd på trallvänliga popliknande verser med blytunga repetitiva riff. Ausländer drar åt samma håll, men här reflekterar discokulan allt för många ljusstrålar som framkallar en obekväm åksjuka.

Skivans emotionella centrum kretsar kring Puppe som är en långsamt brinnande kraftansamling. Berättelsen om en prostituerad som arbetar hemma medan hennes yngre bror sitter livrädd i rummet bredvid och kramar en docka han fått av systern. Jag har det inte så bra skriker pojken förtvivlat i refrängen med skrällande oväsen, stampande taktslag och skräckinjagande synthesizer i bakgrunden.

Vidare bjuds det på skamliga förslag i Sex, en läbbig figur i Hallomann och i Seig Dich lättas det på skynket till kyrkans mörka avkrokar. Traditionella teman djupt förankrade i Rammsteins historia. Mekaniska riff, militanta takter och knivskarpa keyboard i en sådan intensitet att lyssnaren försätts i trans.

Men det finns stunder av återhämtning. Den skinande Diamant briljerar i sin skönhet. En röst, en gitarr i all enkelhet och det blir som tysken skulle ha sagt sehr schön och då menar han inte att man ser sjön.

Vid vägs ände Weit Weg fann jag min favorit. Storslagen och med influenser från alla de bästa av världar. Kontrollerad dramatik och en bekräftelse från ett band som är löjligt högt över toppen i sin egen genre.

Visst finns det någon oljefläck på verkstadsgolvet som borde ha torkats upp, men i det stora hela är den obetitlade skivan ett uttryck för tysk ingenjörskonst av bästa märke.

Thomas Claesson

01

08 2019

Soft, drömskt och svävande somrigt

springsteen

Bruce Springsteen ”Western Stars” (Columbia/Sony)

Precis som flera andra av de åldrande digniteterna inom poulärmusiken som t.ex. Bob Dylan, Rod Stewart m.fl. har nu Bruce Springsteen på nya egna plattan ”Western Stars” också gjort en påtaglig resa tillbaka till den musiken han hörde på radion i barndomen/ungdomen och sådant som spelades hemma av modern.

Och det han framförallt lyfter fram är poporienterad country och elegant Californiapop i stil med Glen Campbells älskansvärda låtskatt och Jimmy Webbs utsökta låtskriveri. Med andra ord inte den 50-talsrock eller episka soul som man annars vanligtvis kanske tenderar att förknippa Springsteen med. Och allt materialet är egenskrivet

Det här är soft, drömskt och svävande somrigt, till en del en slags nattmusik, med en melankolisk bitterljuva känsla av svunna tider – lite som ett gammalt patinerat vykort från en fin minnesvärd resa för länge sedan. Eleganta stråkarrangemang parat med akustiska gitarrer. Genomgående strålande sånginsatser.

Det blir inga direkta hitbetonade låtar som sticker ut, men sammantaget bjuder Springsteen med ”Western Stars” ändå faktiskt på en av sina främsta lyssningar sedan storhetstiden på 1980-talet. Albumet har en magnifik förtjusande karaktär och passar alltså inte minst perfekt att spela nu under denna säsongen.

Henric Ahlgren

28

06 2019

Två debutanter av bästa märke

ian-molly

Ian Noe ”Between The Country” (National Treasury/Border) 

Molly Tuttle ”When You’re Ready” (Compass/Border) 

Vilken bra americanasommar som väntar med två debutanter av bästa märke.

Inom den kvinnliga americanamusiken fullkomligt dräller det av talangfulla artister. En av dessa är Molly Tuttle. På sitt debutalbum visar hon upp ett stort antal bra låtar. Både sången och gitarrspelet sitter som ett smäck i sommarhettan. Hennes musik är i grunden modern folkmusik, med en touch av bluegrass.

Arrangemangen är luftiga , jordnära och hennes glimrande gitarrspel ligger hela tiden i förgrunden tillsammans med hennes röst. En röst som får mig att tänka på en ung Dolly P. En röst som föll på plats redan från första spåret.

Det kan man inte säga om Ian Noe och albumet Between The Country. Första genomlyssningarna gav inte mycket; det lät för vanligt och nedtonat för att gripa tag. Ian Noes små mörka småstadsbetraktelser växer dock sakta men säkert när han sjunger,”Its country jungle out there”. Rösten påminner om en ung John Prine. Arrangemanget av David Cobb är övervägande akustiskt med ett flödande pianospel och lite sirlig orgel här och där. Det är avslappnat men samtidigt sobert fokuserat och helt ljuvligt.

Molly Tuttle och Ian Noe är kommande storheter på amercanahimlen.

Bengt Berglind

24

06 2019

Har sina rötter djupt i den värmländska myllan

möra per hopp

Môra-Per ”Hopp om liv” (Egen release)

På sitt sjunde album Hopp Om Liv fortsätter det Arvikabaserade bandet att mixa visa, folk och rockmusik med en varm värmländsk touch.

Det som bandet själv kallar ”Môra-Perdängor” och som är mer lyckade under livespelningar, blandas utmärkt med det lite mer lugna och eftertänksamma låtmaterialet där för mig texterna står i fokus.

Kärleken bad oss stanna, En bön för en far, Tystnaden och Stillheten och Tihola är några av albumets höjdpunkter där text och melodi är i en ren harmoni.

Vägen ut, Fin tid, Ett jävla år och Hopp om liv är låtar som i sommar  kommer att ha både allsångs- och sommarplågapotential på Möra-Pergiggen.

Hopp Om Liv är mer välproducerat än tidigare med hjälp av Johan Johansson. Gitarrer och trummor ligger längre fram i mixen. Stråkarna får nu spela andra fiolen. Om detta kan man tycka olika.

Fortfarande är vi tacksamma att bröderna Eriksson och bandet har sina rötter djupt i den lokalt färgade värmländska myllan och storskogen där vemod, melankoli och en lätt svartkantad humor får fritt spelrum. Så här kan de hålla på ett bra tag till. Kanske inte till man ”bär dom ut med fötter först ” men ett bra tag till.

Som ett sidoprojekt undrar man stilla hur det skulle låta om Möra-Per skulle ge sig på att tolka andra värmländska låtskrivare och poeter. Det finns en del att välja på. Som det är nu ger oss Möra-Per Hopp Om Liv – det är inte så dåligt !

Bengt Berglind

20

06 2019

bruce hornsby

Bruce Hornsby ”Absolute Zero” (Thirty Tiger/Border)

Bruce Hornby slog igenom med en jättehiten Thats the way it is på åttiotalet. En låt med bländande pianospel och en melodi som klistrade sig fast och fortfarande kan dyka upp på till exempel den eminenta sportradion.

Bruce vandrade vidare med ytterligare några melodiösa radiohits tills han värvades till Greatful Dead där han spelade under ett stort antal år. Sedan dess har han utforskat både jazz och den amerikanska folkmusiken.

Absolute Zero är ett album där Hornsby tar ytterligare steg ut i ett musikaliskt outforskat landskap. Visserligen finns hans klassiska och jazziga pianobakgrund där som en garant, sången likaså.

Han använder Jack de Johnettes trumrytmer, skriver musik med Bon Iver och samverkar med kammarsextetten yMusics intrikata stråkarrangemang.

Absolute Zero är ett album som kräver att du lyssnar koncentrerat. Gör du det kommer du att finna en musiker som prövar och testar sina gränser. Gör du detta som lyssnare kommer det att ge dig ett rikare musikliv, Thats the way it is !

Bengt Berglind

14

06 2019

Musiker som skapar och musicerar tillsammans

daniel nordgren

Daniel Norgren ”Wooh Dang” (Superpuma/Border)

En särling i svenskt musikliv som hela tiden går sin egen väg, med eget skiv- och bokningsbolag som sköts av hans nära vänner. Daniel Norlings nya album Wang Do är inspelat i stort sett live i en äldre fastighet utanför Borås.

Daniel Norgren och hans samspelta kusiner  från landet gräver djupt i den svenska americanamyllan. Vi kommer väl ihåg hans känsliga ballader där hans unika röst tenderar att snudda vid Neil Young. Det svenska vemodet finns också närvarande i musiken.

Man det är helt ok att låna och bli inspirerad från andra musikaliska håll. På Dylans album Modern Times får en gammal schlager, Red sails in the sunset, en ny dräkt av den gamle barden, eller bluesklassiker som får en ny dylansk språkdräkt.

Daniel Norgrens musik på Wooh Dang är trots allt hans egen i varje stavelse och uttryck. Speciellt trevligt och kul är det när Daniel och hans band släpper loss en aning och bjuder på ett enkelt men organiskt sväng. Det är inte perfektionismen som styr här. Det är musiker som skapar och musicerar tillsammans.

WOOH Dang – va gött !

Bengt Berglind

10

06 2019

duff mc

Duff McKagan ”Tenderness” (Universal)

Duff McKagan, ikonartad basist i Guns N’ Roses, har kommit med ett nytt soloalbum. Detta är den andra utgivna soloplattan i fullängdsformat (det finns även ett outgivet album från 1999). Debuten ”Believe in me” släpptes redan på 90-talet (1993) och var en tämligen ospännande och medioker historia.
Jag såg Guns på den omtalade spelningen i Stockholm 1991 när de blev flera timmar försenade. McKagan var alldeles uppsvälld i ansiktet av sitt då kopiösa alkohol- och drogmissbruk. Ja, han såg rent förskräcklig ut och jag fattade faktiskt först inte att det var han – fastän vi stod precis längst fram och nästan kunde hoppa fram och ta på honom.

Jag blev så pass illa berörd av McKagans tillstånd att det dämpade konsertkänslan för mig rätt mycket. Sedan gick det också käpprätt åt helvete för den bandkonstellationen ganska snabbt efteråt.

Den som läst McKagans egenskrivna biografi ”It’s so Easy” (2012) vet att han knall och fall höll på att dö av sitt supande och drogande, men lyckades överleva och tog sig ur missbruket i grevens minut. I biografin får man även en fingervisning om ett rätt skarpt intellekt och en, som det verkar, riktigt sympatisk jordnära attityd.

Jordnära är också nyckelordet för nya soloplattan. Det handlar lite smått otippat om americana/country inspelad i Nashville och avsides från McKagans rötter inom punken och hårdrocken. Shooter Jennings (legenden Waylon Jennings son) har producerat och på plattan spelar dennes eget back up-band kompet. Det hela har en autentisk countrykänsla och McKagans tillbakalutad röst funkar bra i det här sammanhanget.

Ämnesmässigt kretsar låtarna till stora delar om det aktuella samhälleliga och politiska läget i USA. Det är McKagans synpunkter och betraktelser som rullas upp. Men trots mannens rötter i bland annat upprorisk brittisk och amerikansk punk är det ingen nihilistisk fuck off-attityd som gäller Nej, McKagan sjunger om hoppfull positivitet och att det inte är för sent att ändra saker till det bättre. (Dock kan man ju hoppas på att i alla fall Guns N’ Roses i albumväg framöver kommer med en uppiggande rasande och sylvass mörkare attack på Trump-administrationen och det dårarnas paradis som staterna utvecklats till.)

Glädjande nog är ”Tenderness” riktigt bra! Det här är ett typ av skrivprojekt som man genuint vill supporta. Hatten av och bugningar!

Henric Ahlgren

06

06 2019