Klockan ringer för 2:a akten

magnum serpent

Magnum ”The Serpent Rings” (Steamhammer/Border)

Om det bara hade gällt att bedöma tecknade omslag, så hade det varit enkelt. Då hade full pott delats ut lekande lätt. Illustrationen ger garanterat en timmes underhållning i sig själv och då är det ändå ovisst om alla detaljerna är observerade och korrekt uppfattade.

Lägg t.ex. märke till de två mössen Gus och Jack från Askungen nere i det högra hörnet. De beundrar med inlevelse sin kreation – den blå manteln som elegant pryder den historieberättande krigaren.

För att komma tillrätta med de slingrande rörelserna i musiken krävs däremot ett fast grepp. Till en början väger konceptet ganska lätt i den krönta vågen, men ju mer de hypnotiska ögonen får fäste desto mer växer föreställningen.

Att det historiska arvet bärs vidare av Magnum kan inte åsidosättas. De är fortfarande britternas stolthet så väl som nöje och med det i bakhuvudet får de behandlas med respekt. The Serpent Rings är en distinkt inkörsport till en mer rockorienterad terräng till skillnad från vissa av de föregående albumen som har en mer radioanpassade karaktär.

Belägg för det finns redan i den inledande Where Are You Eden? som i sitt sökande efter evigt liv även är förkovrad med orkestrala arrangemang. You Can’t Run Faster Than Bullets fyller på i samma anda. Gitarristen/låtskrivaren Tony Clarkins visioner auktoriseras av Bob Catleys forcerande stämma på ett föredömligt sätt.

Ett tecken i skyn som visar på ett stort sinne för vett och etikett är att Supertramps bevingade pianoackord från The Logical Song får inleda Madman Or Messiah. Sången beskriver självutnämnda profeter och faran med att följarna utövar ohyggliga gärningar.

Det finns några låtar som glimrar lite extra när de blir belysta av UV-lampan. The Great Unknown och The Last One On Earth faller in under den kategorin. Båda ger anledning till att fundera över livet och att uppskatta det du har innan det är för sent.

The Archway Of Tears handlar om ett fattighus som var beläget utanför Birmingham under den viktorianska tiden (1837-1901). De svepande episka tonerna förädlas med trollkarlen Rick Bentons keyboard och som kronan på verket framförs ett gitarrsolo av högsta dignitet.

Magnum har lyckats fånga momentet när de surfar på sin 2:a våg av framgång. Deras formel med utsvävningar som väcker lyssnarens intresse utan att för den delen ta för stora risker är beundransvärd. Om det finns någonting som kan få Imperiet enat, så måste det  vara den storstilade melodiska rocken som med pompa och ståt presenteras här.

”Rule, Britannia! rule the waves:
”Britons never will be slaves.”

Thomas Claesson

11

02 2020

En progressiv metal-guldgruva för öronen

sons of apollo

Sons Of Apollo ”MMXX” (Inside Out/Sony)

Uppföljare som är starkare än studiodebuten – vars låtar oftast snickrats till under en längre tid – växer inte direkt på träd, men MMXX är utan tvekan snäppet vassare än Psychotic Symphony (2017). Men så är inte bandmedlemmarna vilka som helst: Billy Sheehan, Mike Portnoy, Derek Sherinian, Jeff Scott Soto och Ron ”Bumblefoot” Thal. Behövs en närmare presentation läser du nog fel recension…

Sons Of Apollo har mycket gemensamt med Dream Theater, vilket förstås är föga förvånande med tanke på att två bandmedlemmar har varit med där. Likheterna dessa band emellan är betydligt fler än olikheterna. Jag tänker då i första hand på individuell skicklighet och musikaliska krumbukter.

Vid en detaljgranskning är Dream Theater överlag aningens skickligare på att skriva refränger som fastnar mer eller mindre direkt. Men handen på hjärtat; när det handlar om progressiv metal är inte medryckande ”raka” refränger det viktigaste.

Av skivans åtta låtar väljer jag att nämna två med det lilla extra:

Goodbye Divinity som i sammanhanget är lättillgänglig och därför har alla chanser att bli en livefavorit för publiken att sjunga med.

New World Today som är en episk historia med en rejält tilltagen speltid. Frågan är om de någonsin kommer att kunna överträffa detta mästerverk.

Synd bara att Billy Sheehan och hans baskonster oftast har sin plats lite väl långt bak i ljudbilden, men han ligger ständigt och lurar i vassen för att hugga och ta för sig rejält de gånger tillfälle ges. Det kallas erfarenhet och han gör det mycket skickligt.

Roligt förresten att sångaren Jeff Scott Soto har ”hittat hem”, för nog handlar det om det bästa han har varit inblandad i sedan Talisman även om W.E.T. också är mycket bra.

MMXX är värd din tid och om du ger den just det så kommer du att upptäcka en guldgruva för öronen, som uppmuntrar till rejält grävande och framför allt njutning en lång tid framöver.

Magnus Bergström

21

01 2020

Klockan klämtar för dig

admiral

Admiral Sir Cloudesley Shovell ”Very Uncertain Times” (Rise Above/Sound Pollution)

Slaget vid Hastings fortskrider med de tappra tre anglosaxarna ledda av amiralen själv – den hårdföra gitarristen/sångaren Johnny Gorilla. I sin iver att framföra sitt budskap och nu inne på 4:e utgåvan är de fast beslutna att upprätthålla den oborstade retro-rocken till varje pris. Kosta vad det kosta vill.

Bandet såg dagens ljus för första gången från en grotta 140 miles öster om Stonehenge för elva år sedan. Tilldragelsen blev i fel tidsålder, men det är inget som har någon som helst betydelse. Överlevnadsinstinkten och människans urkraft tar inte hänsyn till sådant oväsentligt.

Den opolerade burdusa ambitionen avlossar effektivt salva efter salva mot det pladdrande etablissemanget. När de historiska vingslagen framhäver sin oförtrutna orättvisa så svingas den välbalanserade slägghammaren galant i cirkelformade rörelser. Det är så stoner metal uppfyller sitt syfte.

Vad än amiralen pysslar med i dessa obeständiga skeden, så är det inte att spilla bort någon tid. Förutsättningarna finns där redan på titelspåret med den nedstämda nutidsorienterade yttersta domens förkunnelse. En del samhällsomvälvande åtgärder skulle säkert bli utförda om konceptet följdes i sin utformning, men en kandidatur till folkvalda parlamentariker är föga troligt.

Sju år efter debutalbumet Don’t Hear It… Fear It klingar Ten Years Later på med oförtruten energi. I bakvattnet efter Sabbath Bloody Sabbath finns många underströmmar. Här är en av dem inkarnerad i all sin vitalitet. Till de som är ute och söker med ljus och lykta efter Lemmy Kilmisters ande så behöver inte blicken fästas högre än till Mr. Freedom. Ett skrämmande förkroppsligande tillägnad den inbitne nostalgikern.

Saker och ting blir bara bättre ju längre skivan fortplantar sig. I Iceberg får sludge metal fäste och det råa, elaka och smutsiga byket banar vägen till ett fullständigt segertåg. Biscuits For Victor för tankarna bakåt i tiden till mästaren Frank Zappas och hans lärjunge Captain Beefhearts glansdagar. Då fanns humorn inbakad i musiken och Blackworth Quarry cementerar den känslan med sin avslutande toalettspolning. Ett fullständigt genidrag.

Så här kan det gå om man stänger in tre långhåriga polare i ett sjaskigt mörklagt rum utan vädringsmöjligheter och skruvar upp volymen till max. Hur än osäkra tiderna är så är en sak dock höjt över alla tvivel. Amiralen kommer aldrig att svika dig. Vad du än hittar på.

Thomas Claesson

14

01 2020

God jul och gott nytt musikår!

Då var det dags för musikpaus igen.

Recensionerna återkommer som vanligt efter trettonhelgen.

Det är planen.

Magnus, Thomas och Bengt har sagt sitt om årets bästa skivor:

http://www.nyaskivor.se/2019-ars-basta-skivor/

 

20

12 2019

Tredje gången gillt

flyingcolors3

Flying Colors ”Third Degree” (Mascot/Music Theories/Warner)

Flying Colors är ett band som egentligen inte skulle finnas, men när medlemmarna väl sammanstrålar så blir det ett resolut om än splittrat resultat. De kallar sig själva för ett progressivt rockband och det lär ingen betvivla, för det finns sannerligen ingen brist på influenser.

Merparten av låtarna skrevs redan 2016 och den gemensamma skrivarprocessen är den enkla biten. Problemet är att organisera upp en sammankomst och komma in i studion för det är inte lätt då alla har så många järn i elden på annat håll.

Såsom ciceron har Casey McPerson all anledning att vara stolt. Dels har han en röst som är få förunnat och dels är han omgiven av professionella musiker som kan få den mest hårdhudade att mjukna. Tre av dem är från det allra förnämsta progressiva rummet och den fjärde normalt gitarrist i ett världsledande rockband.

Det sägs ibland att mindre är mer men det gäller inte More som faller in under rubriken utsträckt hårdrock med sina utstuderade 7 minuter. Mike Portnoy och Dave LaRue vevar igång rytmen och lokföraren McPerson sätter igång tågsättet med stegrande fart. Utan att vara släkt med varandra växlar Neal Morse och Steve Morse följsamt in vagnarna på sidospår med assistans av keyboard och gitarr så att det klingar ut i en uppsluppen nöjestur.

Om det är en släng av högmod eller en nyck av en stark drift är osagt, men Love Letter känns malplacerad. Surfpop från sandstränder med badbollar i luften hör inte hemma i sådana här sammanhang. Det kvittar hur mycktet ödmjukhet eller sinne för humor man än kan ha.

Third Degree kommer inte upp i samma klass som förra skivan Second Nature även om det yvas friskt på Geronimo. Det kanske passar bra att gå till attack på det viset så här i juletid. Den maniska basgitarren gör dock att man känner sig fångad i en jazzfusion-fälla med ett bombardemang av enerverande funk.

En del kan tycka att You Are Not Alone är bedårande vacker och har ett budskap att förmedla, andra att vi har hört för mycket av den varan och att den är så smörig att en hel långpanna lätt blir fylld till bredden. Jag tillhör den senare kategorin.

Ett betydligt bättre alternativ om sinnesstämningen skall få sin beskärda del är Cadence. Med understöd av en liten stråksektion böljar de överdådiga harmonierna fram och åter på ett själfullt och upplyftande sätt. Lägg därtill njutningen av att höra Steve Morse’s gitarrslingor glida förbi och upplevelsen blir total.

De anpassade progressiva låtarna Last Train Home och Crawl ger det behövliga lyft som är så tillfredsställande. Bandet, även om det i verkligheten är ett sidoprojekt verkar ha roligt när de träffas och för de som uppskattar en progressiv version av Journey så är ni välkomna. Ni har kommit rätt.

Thomas Claesson

13

12 2019

Småsvängigt sydstatsgung

oneeleven

One  Eleven Heavy ”Desire Path” (Beyond/Border)

betyg 3

Lite smågungig rock med sydstatsfeeling är aldrig fel. En kvintett ärrade musiker från England och USA med gemensam känsla för den musik som skapades av till exempel Little Feat, Grateful Dead och jam gänget Pish  har nu tagit saken i egna händer så att säga.

Det som fungerar främst är det instrumentala handhavandet med tvillinggitarrer och lite skönt pianolir. Där hittar de ibland det gemensamma svänget som våra tidigare nämnda band hade som sitt signum.

OEH håller låtarna föredömligt korta på sitt debutalbum, men de kommer säkert att flyta ut och växa under deras stundande Europaturné senare i höst och vinter.

Det som i mina öron fallerar är bristen på en eller flera bra sångare. Här sköter de den saken själva, men ska sången leva upp och kunna matcha det instrumentala svänget bör nog införskaffas en vokalist av rang.

Det verkar alltid finnas plats för denna småsvängiga sydstatsinfluerade rockmusik. Så varför inte One Eleven Heavy.

Bengt Berglind

03

12 2019

Underhållande med Tysklands svar på Dream Theater

vandenplas

Vanden Plas ”The Ghost Experiment” (Frontiers/Playground)

Beyond Daylight (2001) och Christ O (2006). Två Vanden Plas-klassiker som allt bandet gett och ger ut efteråt har att ”tävla” emot. Om det inte är mission impossible så är det i alla fall svårt att tro att de ska gå att överträffa. När dessutom en stark outsider som Far Off Grace (1999) läggs till i ekvationen är det lätt att förstå att betyget ovan betyder att färska The Ghost Experiment står sig väl i banddiskografin.

Vanden Plas är ett typexempel på lite ”snällare” progressiv hårdrock/metal; något som ofta men inte alltid kan tillskrivas Andy Kuntz sammetslena röst. Det går också att säga att de är Tysklands svar på Dream Theater.

Det är underhållande men inte trollbindande och helt överraskningsfritt. Tysk kvalitet, om jag säger så.

The Ghost Experiment består av sex låtar som utgör del ett av två i en berättelse som får sin upplösning någon gång 2020.

Av skivans sex låtar är det följande trio som sticker ut:
The Phantoms Of Prends-Toi-Gardes har skivans absolut bästa gitarrsolo som är en våt dröm för alla sexsträngarfantaster. Bra jobbat Stephan Lill!
Fall From The Skies ger en smaskig känsla av musikal i hårdrocksformat. Tänk väl valda delar Ayron, Avantasia, Dream Theater och Jon Oliva’s Pain.
The Ghost Experiment lever upp till titelspårsansvaret med en mäktig refräng som inte går av för hackor.

Magnus Bergström

29

11 2019

Stabilt hantverk

vanm

Van Morrison ”Three chords & the truth” (Caroline/Universal)

Irländske Van Morrisons andra platta ”Astral Weeks” från 1968 räknas som ett av de viktigaste albumen i musikhistorien. Trots att det alltså är mer än femtio år sedan denna skiva kom är Morrison fortfarande still going strong med sin säregna blandning av jazz, soul, blues, rock, swing – med en närmast mystisk keltisk underton.

Morrison har under loppet av de senaste fyra åren kommit ut med sex album, där några av skivorna varit med helt eget material och en del med inspelningar av standards eller nytolkningar av egna låtar. Alla plattorna har hållit sig på en ”Betyg 4-nivå”, enligt undertecknads tycke. En anmärkningsvärt stark och hög nivå och Morrison är verkligen en av de största inom populärmusiken från de senaste hundra åren.

Förra plattan med helt eget material var utsökta ”Keep Me Singing” från 2016 och nya albumet ”Three Chords & The Truth” har också helt nya låtar och kan ses som en ”companion piece” till förstnämnda. Skivorna håller ungefär samma starka ton och stil, även om albumet från 2016 kanske visade på lite nyare musikaliska sidor här och var.

Ni som fortfarande inte riktigt upptäckt Van Morrison men är potentiella lyssnare och framtida beundrare har en av populärmusikens mäktigaste och finaste guldgruvor att utforska. Ja, många magiska musikupplevelser väntar. Bara så ni vet.

Lyssna på: ”Dark Night of The Soul”, ”You Don’t Understand”

Henric Ahlgren

22

11 2019

Gott hantverk

work of art

Work Of Art ”Exhibits” (Frontiers/Playground)

Äntligen släpper Work of Art sin 4:e platta och som jag har väntat. Att den tog 1,5 år att göra märks för det är ett mästerverk i mina öron.

Många jämför WoA med band som Journey och Toto men här coh nu tycker jag dom hittat en egen stil och ett eget sound. Det är tuffare, mognare och tryggare än tidigare och låtarna är mycket jämnare. På plattan har dom fått hjälp av svenska och utländska musiker. Nalle Påhlsson på bas och Vince Decola på keyboard för att nämna några.

Det hela inleds med Misguided love som med sin enkla gitarrslinga och sitt trumspel får en att fastna på en gång. Att Lars sjunger som en gud gör ju det hela inte sämre. Han har en röst som passar till snabba, rockiga ja även lugna låtar och allt är i absolut världsklass.

Den här skivan är ett mästerverk som man kan plocka fram om 10 år och den lär vara lika bra då som nu.

Eftersom tidigare nämnda Toto bestämt sig för att sluta spela tillsammans så kan Work of Art ta vid den stafettpinnen nu och många år framöver.

Om jag måste några några låtar som sticker ut så får det bli: Another night, Gotta get out, If i could fly och This isn’t love.

Rickard Fernström

21

11 2019

En bländande förevisning av svensk tonkonst

flower kings

The Flower Kings ”Waiting For Miracles” (Inside Out/Sony)

Det är en ren fröjd att plocka av papperet på en så omfångsrik och mångsidig bukett av progressiv rock som The Flower Kings erbjuder. Såsom svenska pionjärer och förgrundsfigurer sedan mitten av 90-talet är varje utgåva en högtidsstund för musikälskare av rang. Chansen att få sina önskningar uppfyllda är stora.

Waiting For Miracles är ett dubbelalbum som spänner över nästan en och en halv timme. Inget konstigt med det, men det märkliga är att låtarna är begränsade i tidsomfång. Endast ett fåtal når knappa tio minuter och det är högst anmärkningsvärt i sådana här sammanhang.

De kortare sångerna som exempelvis Wicked Old Symphony med sin lekfulla och gladlynta garnityr bör ha förmågan att locka till sig nya lyssnare. Det är inte nödvändigt att ha gått omkring och burit på en ryggsäck med Emerson, Lake & Palmer i hela sitt liv, även om det gör det lättare att förstå och njuta av musikformen.

Det oemotståndliga pianostycket House Of Cards banar väg för Black Flag som var den sången som först släpptes som singel. Med flaggan på hel stång signalerar grundaren och frontmannen Roine Stolt att den unika definitionen för välmående är intakt.

Miracles For America och Vertigo bringar båda en sann glädje till de som är i besittning av LP-skivorna Fragile och Close To The Edge placerade under bokstaven Y i skivbacken. Smakfulla harmonier, välmående keyboard, knivskarp gitarr och bedårande skönsång är sammantaget ett vinnande koncept i konsten att återuppliva det tidiga 70-talet.

The Bridge är en mycket vacker komposition. Den mystiska atmosfären byggs upp med enkla pianoslingor, akustik gitarr och hänförande sång för att avslutas med ett mäktigt gitarrsolo. För mig är väntan på ett mirakel över. Det finns redan här.

Hela albumet genomsyras av pampiga och omväxlande klassiska strofer från en outtömlig källa av innovativa sångstrukturer. Vare sig man vill åtnjuta musiken i en konserthall med full orkestral sättning eller omsluta sig med ett par hörlurar och sväva bort som mannen från Mars, så uppfyller den sitt syfte. Den grå vardagen förblir ett minne blott. Någonting som fanns, men inte längre existerar.

Thomas Claesson

20

11 2019