Q5 slår tillbaka

q5

Q5 ”New World Order” (Frontiers)

För att bättre förstå ’New World Order’ måste man vrida klockan tillbaks till 1984. Då hände något som skakade om rockvärlden. Den närmast kultförklarade ’Steel The Light’ såg dagens ljus och rumlade runt med en upprymd lyssnarskara. Den borde ha fått betydligt större genomslag än den fick, för sedan dess har ingenting hänt. Inte förrän nu. Band splittras som bekant och musiker går ut på stadens gator som vanliga män. De skaffar sig ett reguljärt arbete, bildar familj och utför sysslor av vardaglig karaktär. Ända tills längtan efter musiken på nytt blir för stark.

Det råder ingen brist på självförtroende, men det har det heller aldrig gjort hos amerikanare. Albumets titel tyder på uppstudsighet av det grövre slaget och visst har Q5 fortfarande något att erbjuda, även om inledningsspåret ’We Came Here To Rock’ är en schablonmässigt avgiven dänga med enerverande sång. På ’The Long Way’ däremot leder rytmsektionen obönhörligt in lyssnaren på rätt spår. Ekvationen med sambandet mellan tryck och flöde är uppfyllt.

Även den självbetitlade låten ’New World Order’ släpper ut en hel del ånga. Hur det än kommer sig är ett galopperande tema med ylande gitarrer alltid ett vinnande koncept. Tryckluftkompressorerna arbetar nu på högtryck och den välbesökta ’Halfway To Hell’ är också en av favoriterna som får gåshuden att etablera sig. Då skall man även ha klart för sig att ’Just One Kiss’ är förförisk på riktigt. Undersköna gitarriff med en refräng som inte blir lätt att skaka av sig.

Med ett smutsigt och rått album som ligger i gränslandet där Krokus / AC/DC möter Accept / Dirkschneider uppfyller Q5 väl de krav som är ställda. Till saken hör också att jag av hävd är barnsligt förtjust i Hard rock / Power metal och ’New World Order’ cementerar ytterligare den inställningen. Det går helt enkelt inte att förbise ett album av den här digniteten, men vänligen observera gott folk: Det här är en hård skiva, endast avsedd för de hårda.

Thomas Claesson

30

08 2016

Det här skulle man vilja höra live med en öl i handen

dead daisies

The Dead Daisies ”Make some noise” (Spitfire/Border)

The Dead Daisies är ett australiensiskt-amerikanskt rockband och musikaliskt kollektiv som bildades 2012 och består av ex-medlemmar från flera mer kända band som t.ex. Guns ‘n’ Roses, Whitesnake, Mötley Crüe bland andra. Till formen är upplägget mer som ett projekt än stadigt band, men medlemsuppsättningen är för närvarande: John Corabi (sång), Doug Aldrich (gitarr), David Lowy (gitarr), Marco Mendoza (bas) och Brian Tichy (trummor).

Musiken är inget nytt och revolutionerande utan hårdrock med stänk av medlemmarnas tidigare band samt med starka inslag av klassiska akter som AC/DC och Aerosmith. John Corabi låter överhuvudtaget som en till rösten lite mörkare Steven Tyler på den här plattan, vilket lyfter det hela ett snäpp i min mening.

Sammantaget, när det kommer till spelandet och låtskrivandet (en del covers ingår också) låter det här piggare och roligare än mycket som deras tidigare ex-band levererat på äldre dagar, som jag ser det. Det är drag rakt igenom med ett bra sound. En typ av skiva där man omgående börjar tänka att ”det här skulle jag vilja höra live med en öl i handen”. Har lyssnat på albumet mycket när jag kört bil och till sådant är det strålande.

Lyssna på: ”Long Way To Go”, ”Song And A Prayer”.

Henric Ahlgren

29

08 2016

När man som minst anade

withem

Withem ”The Unforgiving Road” (Frontiers)

I samma elljusbelysta spår som de etablerade norska progressiva metal-banden Pagan’s Mind, Seventh Wonder och Circus Maximus härbärgerar stakar sig nu Withem fram med sitt andra album på tre år. Första albumet – ’The Point Of You’ – som kom ut 2013 var ett betydelsefullt avstamp rakt in i den framåtsträvande musikvärlden.

Nu snurrar ’The Unforgiving Road’ på tallriken och inte mycket har förändrats. Inga nya korttricks, inga kaniner i hatten eller duvor som kommer fram från ingenstans. Det behövs heller inte. Den inslagna vägen räcker gott för en stunds underhållning. Närmare bestämt 45 minuter. Ge eller ta 5 sekunder för den som så önskar.

De norske guttene kan sin metal-bibel. Här finns både intro och outro som bidrar till att definitivt försegla innehållet i den heliga sakrofagen. Sångaren Ole Wagenius förevisar i ’In The Hands Of A God’ att tron på det övernaturliga (Gud) skall skydda oss från det skrämmande okända (Satan). Detta ackompanjerat så till den grad av vinande gitarrer och virvlande keyboards att jag måste söka min tillflykt till en mjukt stoppad schäslong för ett ögonblick.

’The Pain I Collected’ manar på i samma anda och det känns som om den gode Ole tar sig lite för mycket vatten över huvudet. De höga tonerna är alldeles för ansträngda för att vara njutbara. Att komma upp i sångaren James LaBrie’s (Dream Theater) kaliber kräver sin man och dit har Ole en bit att vandra även om intentionen är god.

Däremot ligger ’Raven’ och ’Cest La Vie’ på en behaglig nivå och det mycket tack vare gitarristen och tillika producenten Öyvind Larsen. Han har tagit tung och melodisk hårdrock i sin arm och fört den ända in i det allra finaste balrummet där progressiv metal regerar. Jag kryper till korset och måste till tjyven och sist säga lite försynt och så att bara några få utvalda hör det – Heia Norge!

Thomas Claesson

25

08 2016

Pirathårdrockare som har ryckt upp sig

running wild

Running Wild ”Rapid foray” (Stemhammer/Border)

De tyska heavy metal-veteranerna har ryckt upp sig efter mer än lovligt tama Shadowmaker (2012) respektive klart godkända Resilient (2013). Att den längre tiden mellan skivsläppen höjt låtkvaliteten känns som en rimlig teori.
Och det går förstås fortfarande att lita på att Rock ‘n’ Rolf (Rolf Kasparek) vid 55 års fortfarande kan konsten att författa små piratäventyr i låtform. Det är inte så lite imponerande. Jag menar; att ha barnasinnet och inspirationen kvar för att få till så många varianter på samma tema är en prestation värd att applådera.
Uppenbarligen har höjdarskivorna Death or glory (1989) och Blazon Stone (1991) använts som mall. Utan att nå ända fram; de snabba låtarna med stor allsångspotential är oftast i klass med låtarna från förr, men de sega mellantempolåtarna visar inte bandet från dess bästa sida.
Låtskrivarkrutet är alltså (oftast) torrt och ger ett hyfsat drag under piratstövlarna. För ingen hårdrockare kan väl klaga på episka avslutningslåten Last of the Mohicans, som är något av ”best of” i en och samma låt.

Magnus Bergström

24

08 2016

En annan tid, en annan plats

trower

Robin Trower ”Where You Are Going To” (Manhatton/Border)

För nästan 5 decennier sedan gjöt Robin Trower bottenplattan i vad som skulle bli en enastående karriär. Då som medlem i Procol Harum fick han – lika mycket som oss andra dödliga – försöka förstå den obegripliga texten i den legendomspunna ’A Whiter Shade Of Pale’. Sedermera, i de glada tremanna-bandens tidevarv på 70-talet, frälste han åtminstone mig själv med albumen ’Bridge Of Sighs’ och ’Long Misty Days’ varifrån det handplockade spåret ’Caledonia’ är oåterkalleligt.

Förutom gitarr är även bas och sång krediterat Trower. Så har inte alltid varit fallet, men med tanke på den personliga karaktär som sångerna utstrålar är det ett naturligt val. På stolen bakom trummorna sitter studiomusikern Chris Taggart. Ett väl beprövat kort.

I förhållande till Trower’s tidiga utgåvor som framhävde kraftfulla ögonblick med svåra gitarrslingor blandat med djupare psykedeliska utbrott, så är nutiden präglad av eftertanke och en gitarr som fångar lyssnarens på ett odefinierat sätt med ett eget språk och en unik själ.

Att effektpedalen fortfarande är en oskattbar följeslagare visas om inte annat i ’Back Were You Belong’ som rullar in så fint och väcker minnen och lidelse från en svunnen tid. Hur kan man få det att låta så enkelt och obesvärat? Bara en mästare agerar så.

’We Will Be Together Soon’ och ’I’m Holding On To You’ framkallar ensamhet och längtan när de sparsmakade ackorden driver känslorna sorgset och andlöst vackert mot framtiden. Båda sångerna är tillägnade Trower’s hustru som gick bort 2014.

Jimi Hendrix’s heliga ande svävar vördnadsfullt över titellåten ’Where You Are Going To’. Den avger ett djupt intryck med en vackert skulpterad Stratocaster i arbete matchat av en känsloladdad, tillbakalutad sång. Ett spår som mycket väl kan användas i utbildningssyfte världen över för studier i fingertoppskänsla och teknik.

Trower har ingenting att bevisa. Han vaktar förtjänstfullt över den brittiska bluesen och det med stor omsorg. När han vid 71 års ålder pluggar in förstärkaren och slår an mot gitarren strömmar toner ut som inte bara är ljuv musik utan också ren och skär magi. Han blir ett med gitarren och får den att sjunga ton för ton Frågan är bara om vi är värdiga nog att kunna lyssna?

Thomas Claesson

23

08 2016

Glädjefylld och mäktig power metal

sabaton last

Sabaton ”The last stand” (Nuclear Blast/Sony)

Mycket vatten har runnit under broarna sedan Sabaton bildades i Falun 1999. 17 år i power metals tjänst och den musikaliska inriktningen har hela tiden varit bergfast. Framgångsreceptet är en blandning av Helloweens fart och glada tongångar, Rammsteins miltiära taktfasthet och Twisted Sisters hitkänsla kryddat med texter som uteslutande handlar om krig med allt vad det innebär.
2016 är ett stort år i Sabatons värld. Huvudakt på festivalgiganten Sweden Rock och på självregisserade Sabaton Open Air och som grädde på moset släpper de en skarpladdad skiva.
Ta plats i skolbänken; magister Joakim Brodén och hans mannar (med ”bandpappan” Pär Sundström i spetsen) bjuder på tio krigshistoriekapitel.
För den som önskar mer än det rent musikaliska finns som vanligt möjlighet till nya kunskaper. Givetvis sett med sabatonska ögon. Personligen tycker jag att det är extra roligt att texterna inte uteslutande handlar om kända strider, utan även sådana som för gemene man fallit i glömska.
Det är lätt att måla in sig i ett hörn med en köptrogen publik i ryggen, som förväntar sig att musiken ska låta på ett visst sätt. Inte Sabaton. De gör inga stora avsteg från mallen, nej då. De har inte målat med den stora penseln utan har tagit till den lilla penseln och gjort små och naggande goda småjusteringar. Ett klokt drag.
Inledande Sparta sparkar in alla dörrar och är hur mäktig som helst. Att refrängen högst oväntat ger Vikingarna-vibbar (lyssna bara på deras Djingis Khan) känns på något konstigt sätt helt rätt.
Blood of Bannockburn med oväntade inslag som säckpipa och hammondsolo är en annan höjdare. Refrängkörerna är dessutom fantastiska; något som går igen i nästan varenda låt.
Av alla nya allsångsmonster är närmast schlagerdoftande Shiroyama den starkast lysande stjärnan (besegrar The last battle på målfoto). Snacka om gåshudsframkallande.
Två låtar känns mindre inspirerade; Last dying breath och Winged hussars som båda är lite mer av standardlåtar och får i knivskarp konkurrens inte plats på favoritspellistan. Men det kan ändra sig efter fler genomlyssningar.
Individuellt måste jag framhålla gitarrspelet som glöder och det slår gnistor om det ena solot efter det andra. Ofta i mer av en klassisk heavy metal-stil än tidigare, vilket är klädsamt.
Men allt är inte perfekt. De storslagna körerna är som sagt hur läckra som helst, men extra allt mättar och det blir för mycket av det goda emellanåt. Och så har vi Joakim Brodén och hans välartikulerade bokstäver (speciellt det rullande r:et); det är inte fel att vara tydlig men det kan bli jobbigt att höra femtioelva gången.
Snålt tilltagen speltid ropar kanske någon. Nej då. 37 minuter och 24 sekunder fördelade på tio låter och ett intro är alldeles perfekt i det här sammanhanget.
Många eller i alla fall högljudda är de som ifrågasätter Sabaton och menar att de inte spelar ”true” hårdrock. Ännu fler tycker att det är precis det de gör. Eller också går det att göra som undertecknad och helt sonika strunta i genrebeteckningar och regler och lyssna för glädjens skull – och för lusten att dansa!

Magnus Bergström

18

08 2016

More is more men långt ifrån guldkantat

malmsteen

Yngwie Malmsteen ”World on fire” (Rising Force)

Det är alltid lika intressant att lyssna igenom en skiva som sågats av allt och alla. Ja faktiskt mycket intressantare än att lyssna igenom en skiva som hyllats av allt och alla.
Instrumentalt handlar det förstås om fokus på ”vår egen” världsgitarrist Yngwie Malmsteen; av många ansedd som världens främste. Och givetvis är gitarrspelet hur bra som helst. Rakt igenom. För mycket? Emellanåt. Men det vore inte Yngwie om det inte vore plattan i mattan – more is more, som han själv brukar säga.
Låtskrivandet är det däremot si och så med. Ärligt talat har Yngwie aldrig varit någon mästare i det ämnet – åtminstone inte när det handlar om låtar med sång – utan har presterat bäst med en partner.
Yngwies ”sångröst” är passande nog mycket lågt mixad i en produktion som skriker demoinspelning. Vilket givetvis är långt ifrån acceptabelt för en artist av den här kalibern.
World on fire kan delas upp i tre låtkategorier; inte okej, okej och kanonbra. Du läste rätt; ingen låt är bra eller mycket bra.</div>
Titellåten är bästa exemplet på okej (stundtals är den rentav kanonbra) medan nästan samtliga övriga låtar med sång inte är okej.
Glädjande nog är de tre instrumentala låtarna Largo – EBM, No rest for the wicked och Nacht musik kanonbra. Gnällspikar pekar på att många gamla låtidéer återanvänts i dessa (och i övriga låtar) och det går inte att blunda för det, men säg den som inte återupprepar ett vinnande koncept. Lyssna och njut!
Även om det lär svida i den Malmsteenska penningpungen är det till nästa skiva läge att slå en signal till en sångare värd namnet och en producent som kan få skutan på rätt köl. Det vore synd om världen ska minnas en lång rad svaga Malmsteen-produktioner, istället för ett tack och hej med dunder och brak.
Vid det här laget är det alltså glasklart att World on fire är långt ifrån guldkantad. Men låt inte det avskräcka dig, för då missar du ju tidigare nämnda trippel guldkorn.

Magnus Bergström

17

08 2016

Lidelsefullt

my girl the river

My Girl The River ”This ain´t no Fairytale” (Super Tiny/Hemifrån)

Kris Wilkingson Hughes från Covington, Louisiana har skapat ett album av egna sånger med hjälp av musiker från Danmark, England, Nashville och North Carolina. Kris berättar på sin hemsida att det var ett arv från en moster som möjliggjorde att ge ut denna hennes debutskiva.
Kris sjunger lidelsefullt till ett mycket snyggt musikarrangemang. Jag har lyssnat ett antal gånger och skivan blir bara bättre och bättre. Kris påminner om Judy Collins men har en lite mörkare röst. Det är en utmärkt skiva och vi får hoppas att det blir flera alster från henne. Låtar som är riktigt bra: Come Back To Nashville, Covington och This Ain’t No Fairytale.

Börje Holmén

10

08 2016

Tillbakalutat groove

Royal Southern Brotherhood

Royal Southern Brotherhood ”The Royal Gospel” (Ruf/Border)

Fortfarande när musiken strömmar, inte streamar, in i mina öron söker jag något slags sväng, ett groove som känns i hela kroppen. Men det blir mer och mer sällsynt. Vissa förståsigpåare hävdar att EDM är den ultimata musiken som tilltalar människan mest, just nu kanske man ska påminna om.
Eftersom jag tillhör den äldre musiklyssnarskaran som fortfarande har öronen öppna lutar jag mig tillbaka och kollar in amerikanska RSB som övertygat på sina tidigare album med sin variant av sydstatsrock och kopplingar till Allman Brothers och Neville Brothers. I detta fallet är det inte så konstigt då RSB har en broder Neville vid sångmicken. Det är då det funkar bäst för bandet, hans uttrycksfulla röst verkar lyfta musiken, speciellt när de lägger till en slagverksmatta, höjer tempot. Då framträder det tillbakalutade groovet på ett tillfredställande sätt. Det som drar ner helhetsintrycket en smula är att delar av låtmaterialet är svagt. Även om svänget finns gör det inget med en cool skön melodislinga ibland. Det skulle vara trevligt att kolla in det här bandet live…kan nog bli en svängfest om det låter som det gör på albumets sista spår, Stand up !

Bengt Berglind

09

08 2016

Drömskt

catseyes

Cat’s Eyes ”Treasure House” (Raf/Cosmos)

Brittisk rock- och popmusik verkar som den sett sina glansdagar för tillfället (Adele med sin moderna popsoul och ikoniska röst är ju undantaget som bekräftar regeln) och har blivit tämligen trist och daterad. Det är liksom inte där det händer längre. Jag blev glad i några minuter när jag lyssnade på The Struts debutalbum Everybody Wants (2014) och tänkte att här kommer kanske räddarna. Men sedan kröp känslan – att jag hört allting tidigare – snabbt på. Blev till sist smått vemodig, trots The Struts storvulna glamanslag. När man på brittiska öriket generellt fortfarande tycks omhulda Oasis har världen utanför förändrats. Brexit är helt i linje med musikklimatet i UK just nu.

Det tycks som det i stort är i crossover-grejerna, ett par snäpp vid sidan av huvudfåran, som brittisk musik är mest intressant nuförtiden. Engelska The Cat’s Eyes låter lite som danska duon The Raveonettes i italiensk skräckfilmsversion eller som gotisk ”kammarpop” influerad av Scott Walker och orkestrerad av Ennio Morricone (eller möjligtvis tvärtom) kombinerat med The Ronettes, om man så vill. Kate Bush och Julee Cruise ekar här också. Med andra ord, man gillar det. Rätt mycket.

Efter ett tidigare album samt filmmusik har duon – som består av Faris Badwan från indierockbandet The Horrors och italiensk-kanadensiska sopranen, kompositören och multiintrumentalisten Rachel Zeffira – gjort sin starkaste platta hittills. ”Drömskt” är nyckelordet.

Lyssna på: ”Treasure House”, ”Girl in the Room”.

Henric Ahlgren

08

08 2016