Metal med rock’n'rollsväng

image

Primal Instinct ”Terrified” (Egen utgivning)

Värmländsk metal frodas i allra högsta grad nuförtiden med flertalet band som med jämna mellanrum kommer med kvalitativa plattor och gör bra ifrån sig på livescenerna. Ja, det är lite som att det här börjar bli en hel genre i sig, skulle man kunna påstå. (Vore kanske på tiden med en renodlad större värmländsk metal-festival med enbart blandade akter från vårt eget vackra landskap?)

Ytterligare en grupp att räkna med i det här sammanhanget är värmländska Primal Instinct som efter singelsläpp och EP nu kommit med albumet Terrified, bestående av sju spår. Stilmässigt drar det musikaliskt en del åt Motörhead-hållet, i sin blandning av metal, rock’n'roll och punk. ”Metal rock’n'roll” definierar bandet själv det hela som. Ja, tänk ungefär Motörhead med doser av trash metal.

Det svänger alldeles utmärkt, är intrycket efter första genomlyssningarna. Välproducerat och med vasst låtmaterial som är refrängstarkt rakt igenom. Inte minst sångaren Simon Jansson är ett ess (i spader) i denna kortlek. Plattan avslutas med en supercool version av Creedence Clearwater Revivals ”Fortunate Son” – något som på pappret ter sig trist, men funkar alldeles ypperligt i praktiken. Helt klart lovande!

Lyssna på: ”Welcome Genocide”, ”All In”.

Henric Ahlgren

05

02 2018

Tidlös förstklassighet

firstaid

First Aid Kit ”Ruins” (Columbia/Sony)

First Aid Kits nya album Ruins har ett snyggt klassiskt omslag som pryds av systrarna Söderbergs ansikten mot svart bakgrund och andas tidlöshet och skulle, till sin stil, också lika gärna kunna ha varit ett omslag för en 70-talsplatta av Fleetwood Mac. Det är också någonstans i de domänerna som First Aid Kit faktiskt rör sig positionsmässigt vid det här laget. Den konstnärliga och hantverksmässiga kvalitén på musiken och det närmast ikoniska slickt producerade soundet – är skyhög. Även tematiskt kan man dra paralleller med Fleetwood Mac och deras ”skilsmässoplatta” Rumours (titlarna Rumours - Ruins är ju också på visst sätt snarlika). Låtarna på Ruins har delvis hämtat stoff från erfarenheter av havererade parrelationer och hjärtesorg.

Musikaliskt har First Aid Kit under tidigare skivor förvaltat Americana och Country i en slags svenskifierad folktappning, och där systrarnas unika ljudklang när det kommer till stämsång och harmonier fört dem ut på en internationall parnass och till en respekterad plats som många andra svenska akter ju bara kan drömma om. Även nu fortsätter First Aid Kit på denna utstakade väg, men har även på Ruins inkorporerat lite mera rocktoner här och var. En utveckling som bara känns helt naturlig.

Ja, tidlös förstklassighet – är orden.

Lyssna på: ”Rebel Heart”, ”Fireworks”.

Henric Ahlgren

02

02 2018

Högintressant mörkermetal för musikälskare

tribulation

Tribulation ”Down Below” (Century Media/Sony)

    Release 26 januari

Standardutgåvan av det mycket, mycket efterlängtade alstret Down Below innehåller nio låtar med en speltid på knappt 47 minuter.
Jag väljer att förutsätta – rätt eller fel, ja det må så vara – att de som läser denna recension har koll på Tribulations musikvärld sedan tidigare och därmed går jag rakt på sak. Låtarna. Fyra till antalet utgör fundamentet:

The Lament har en föföriskt melodiös inledning och det är inget att tveka på; den här vandringen vill man följa med på.
Lady Death har ett gitarrspel/gitarrsolo som glöder och varvar det spröda och melodiösa med det spretiga och adrenalinstinna.
Lacrimosa manglar på i ett par minuter och känns där och då som det ”argaste” skivan har att erbjuda. Då tar den en ny vändning; det blir pompöst, skivans finaste gitarrsolo avlossas, det ”arga” återvänder och avslutningsvis trollbinds lyssnarna av en melankolisk (och samtidigt upplyftande) pianoslinga som ingen vettig människa vill värja sig ifrån.
Here Be Dragons är mäktigt stråkförgylld och det starkast lysande exemplet på vad Tribulation anno 2018 är kapabla till. Dessutom är det för en gammal Kiss-fantast som undertecknad en högtidsstund när den efter ett par minuter verkar gå över i klassikern Black Diamond. Det visar sig dock bara vara ett kort sidospår och av snygg passning till en eller flera av bandmedlemmarnas barndomsidoler, gissar jag
Utmanar denna fyrling gör Subterranea och det gör den riktigt bra, med en lite spöklik känsla och en intressant uppbyggnad. Alltså placeras den omedelbart i outsiderkategorin växer-för-varje-lyssning.

Produktionen är både spartanskt avskalad och nyansrik på en och samma gång. Läckert och välsmakande välbalanserat med extra plus för att basspelet från och till lyfts fram rejält i ljudbilden.

Sången signerad just basisten Johannes Andersson är som vanligt mullrig och oborstat growlig – och varenda ord går att uppfatta. Det är sannerligen inte alla sångare som klarar av den biffen. Mina tankar går ibland till Tom G. Warrior (Celtic Frost) även om det inte är en helt rättvis liknelse för den mannen har dessutom ett speciell sätt att ”spy” ut orden, vilket är oefterhärmligt.

Annars är det rent individuellt så att alla bandmedlemmar får ta plats. Sett rakt över är det gitarristerna Adam Zaars och Jonathan Hultén som imponerar mest. Vi får heller inte glömma den störtsköna trumrytmen i The World, signerad nytillskottet Oscar Leander (ex Deathstars), som gör att det känns som att det pågår ett diskret trumsolo mitt i alltihop..
Oh, ja just det; Anna von Hausswolff låter sina känslospröt (läs fingrar) förgylla anrättningen. Ett mycket smakfullt gästspel och inte det minsta överraskande från de värmländska esteterna.

De stigar som Tribulation tar är fortsatt högintressanta att följa och får inte missas av seriösa musikälskare. Mörkermetal eller inte.

Magnus Bergström

25

01 2018

Modern tidlös hårdrock

ghost

Ghost ”Ceremony And Devotion” (Reactor Recordings/Universal)

För en liveskiva är det förstås a och o med den rätta livekänslan. Och visst känns den men är inte hundraprocentig; det hade inte varit fel med lite mer klös i gitarrljudet och en bas som fick pumpa på lite rejälare. På något sätt känns det ändå som att man är på plats i publikhavet och det är förstås den allra viktigaste funktionen som en liveskiva ska fylla. Med andra ord bra jobbat av producenten Tom Dalgety

Låtlistan är minst sagt klockren; snacka om rena rama hitssamlingen. Men… Det finns ett STORT men… If You Have Ghosts (Roky Erikson) gör sig fenomenalt bra Ghostifierad, så saknaden (upphovsrättsfråga?) efter densamma är stor.

Att räkna upp de bästa låtarna låter sig inte göras för det handlar rakt över om 17 fina exempel på moderna tolkningar av tidlös hårdrock, med ständiga blinkningar till giganterna inom denna breda musikstil.

Papa Emeritus Zero har en tillgjort teatralisk engelsk brytning, ofta med extra rullande r, och det fungerar överraskande bra även på skiva. Men så är hans mellansnack också minst sagt underhållande, med en lagom mix av fräckhet och ironi. Det rullande r:et förekommer också här och där i låtarna, när Papa tar ton och det bidrar till att hans sångstil fortsätter att vara unik i hårdrocksvärlden. Tycka om eller inte tycka om, det är frågan, för att vara likgiltig är det få om ens någon som är.

Ceremony And Devotion är ett minst sagt vettigt livedokument, som kommer i helt rätt skede av karriären. Ja faktiskt lite i stil med Kiss Alive! (1975) men kommer rimligtvis inte att komma i närheten av de sminkade veteranernas klassiker. Oavsett hur eftervärlden kommer att se på denna nykomling till livedubbel, så gör den sig ypperligt i samlingen men är alltså inget direkt måste.

Magnus Bergström

24

01 2018

Konsekvens och kalkon

anvil

Anvil ”Pounding the Pavement” (Steamhammer/Border)

Jag gillar konsekvens och om något band kan sägas vara konsekventa så är det Anvil. Tre ord i titeln på skivan ska det vara. Även musikaliskt har de alltid varit konsekventa, vilket kanske inte alltid varit till deras fördel. Missförstå mig rätt. Jag gillar Anvil och har den största respekt för deras konsekvens, men det finns en orsak till att de aldrig slagit igenom stort: låtarna är, med vissa undantag, helt enkelt inte tillräckligt starka. Hjärtat finns där och hantverket är stabilt, men ofta saknas det där lilla extra.

Det börjar bra med ett tungt midtemporiff i Bitch in the Box följd av ösiga Ego, en knappa tre minuter lång käftsmäll, men sedan går det tyvärr utför. Doing what I want är en högst ordinär låt som dessutom irriterar mig oerhört med datorrösten som dyker upp i refrängen och Smash your Face är trots sin tyngd inte mer än okej. Den instrumentala titellåten tillhör skivans höjdpunkter och får skutan på rätt köl igen innan den kapsejsar fullkomligt. Rock that Shit är en synnerligen tråkig och tafflig rock’n’rollåt som skulle sänka vilken skiva som helst, så efterföljande Let it Go är i sammanhanget som oxfilé efter en bajskorv.

Även om jag som filmnörd applåderar såväl valet att skriva en låt baserad på Robert Flahertys legendariska dokumentär Nanook of the North (1922) som Anvils sociala patos att som europeiska kanadensare lyfta fram de kanadensiska inuiterna så faller låten platt. Den närmsta jämförelsen är Spinal Tap’s vulgärt svulstiga mästerverk Stonhenge. Kalkonvarning, helt enkelt.

Tack och lov följer en rökare i form av Black Smoke, tätt följd av lite släpiga World of Tomorrow. Även den en rätt okej låt. Avslutande Warming up duger, men inte så mycket mer. Inte heller rätt tråkiga bonuslåten Don’t Tell me är något att hänga i julgranen.

Summa summarum finns det några bra låtar på Pounding the Pavement, några okej låtar men också ett par riktiga bottennapp. För vilja, jävlar anamma och kärlek till metal förtjänar Anvil 5 av 5, men den här skivan är inte en av deras bästa, så tyvärr blir betyget betydligt lägre än så, men skit i det och köp skivan ändå. Anvil förtjänar allt stöd oavsett vilket betyg deras skivor får av griniga recensenter.

Jonas Andersson

19

01 2018

Känslosamt singelsläpp

Calle Karlsson

Calle Karlsson ”Pappa” / ”Ett Stilla Regn” (Paraply Records/hemifrån)

betyg 3

Calle Karlsson har har släppt fem cd tidigare och har nu givit ut en singel. Calle kommer från Träslövsläge i Halland. Föräldrarna var kyrkliga och musicerande vilket påverkade Calle och hans bröder i unga år. I vuxen ålder har han intresserat sig för folkmål och då för Läjemål hans hemtrakter.

Pappa är en låt som påminner mig om Olle Ljungströms Jag Och Min Far – en låt som Magnus Uggla fick stora framgångar med efter att de båda medverkat i Så mycket bättre 2012. När man kommit upp i åren finns inte föräldrarna kvar, bara som minnen. Det är det som denna låt handlar om och det kan bli ganska så känslosamt.

Börje Holmén

17

01 2018

En ilsken urkraft att räkna med

Watain_TridentWolfEclipse

Watain ”Trident Wolf Eclipse” (Century Media)

Allt brinner och jag står framför den mörkaste av avgrunder. Det enda som återstår är att sväljas av lågorna eller att omfamna mörkret. Jomenvisst, så är faktiskt känslan som Trident Wolf Eclipse förmedlar (om man är lagd åt det teatraliska hållet).
Eller låt oss säga så här; ett furiöst ursinne från en black metal-best med eld som bränner och skövlar allt i sin väg likt vikingar på plundringståg.
Förenklat handlar det om en stark upplevelse som har två lägen – att älska eller hata.

Vi pratar om en ilsken urkraft. Alltså, allvarligt talat: Nuclear Alchemy öppnar i ett furiöst tempo och golvar omedelbart lyssnaren. Sacred Damnation fortsätter i samma stil, förvisso med en temposänkning halvvägs, och det är glasklart att Watain anno 2018 inte böjer sig för någon.
Till och med Teufelsreich som – till viss del – utgör ett ”andningshål”, med en antydan till flört med den episka känsla som präglat de två föregående skivorna, manglar på riktigt duktigt.
Personligen anser jag att Furor Diabolicus är det centrala spåret på Trident Wolf Eclipse. Den är på samma gång både snabbt aggressiv och tungt malande. Lägg till en kanonrefräng och alla förstår att vi snackar om prima låtsnickrande.

Det ska erkännas att först kändes all denna plattan i mattan-vansinneskörning i hundra knyck smått förvirrande, jämfört med de två föregående mer episka skivorna. Men så såg jag ljuset i mörkret… Det är givetvis helt naturligt med en rejäl urladdning efter just dessa. Och viktigast av allt; musiken skapas fortfarande med finess. Oavsett hur mycket kaos det än är så hålls det inom rimlighetens gräns.

Watain visar än en gång att de är bandet för alla andra i genren att se upp till. Horns high!

Magnus Bergström

16

01 2018

Inte vilse eller på väg in i Evigheten

magnum-

Magnum ”Lost on the Road to Eternity” (Steamhammer/Border)

Att gammal är äldst är en klyscha och kanske att ta i lite vad gäller Magnum, men nog har de på ålderns höst kommit in i en andra andning. Efter en lång radda ganska ojämna skivor var 2016 års Sacred Blood ”Divine” Lies ett friskhetstecken. Nya Lost on the Road to Eternity är ytterligare ett par rejäla kliv framåt. Utan att slaviskt ha följt deras karriär tycker jag att det är den bästa och jämnaste skivan de åstadkommit sedan mästerverket How far Jerusalem (1985). Till den nivån är det dock en bit kvar rent kvalitetsmässigt.

Inledande Peaches and Cream må ha en titel som tagen från någon 60-talsdänga men redan efter en lyssning på öppningslåten går jag skamlöst och nynnar på den utan att bry mig det minsta om hur det påverkar min image som tuff (Nåja!)hårdrockare. Pompöst, melodiskt och catchy har alltid varit Magnums signum och här faller alla bitar på plats samtidigt.

Variationen inom Magnumramarna är relativt stor och enformigheten som en del av deras skivor dragits med är som bortblåst. Från pianodominerade Show me your Hands till rockriffiga Storm Baby, från hittiga singeln Without Love, via ödesmättade Glory to Ashes till lätt bluesiga King of the World är det en liten skattkista man fått ihop. Tell me what you’ve got to Say och Ya Wanna be someone känns dock lite lättviktiga i sammanhanget och glider förbi utan att göra något större avtryck.

Det storslagna omslaget är som brukligt signerat Rodney Matthews och går inte att förbise i en recension. Det är som gjort för närstudier i klassiskt LP-format och kryllar av referenser till sökande efter något i tillvaron och livet på vägen till Evigheten. Dorothy och hennes vänner från Trollkarlen från OZ samsas med Alice, Cheshirekatten och resten av gänget från Underlandet. Sherlock Holmes söker något under överinseende av Robin Hood, Liemannen, de tre häxorna från Macbeth och något slags ärkeängelliknande korsriddare.

Kort och gott är Lost on the Road to Eternity ett styrkebesked med många starka låtar och betyget blir en tveklös fyra trots ett par lite svagare låtar. Jag hoppas innerligt att titeln inte är profetisk och att Tony Clarkin och hans manskap inte kommer att vandra mot evigheten än på ett tag nu när Magnum återigen känns som ett relevant band.

Jonas Andersson

15

01 2018

God jul och gott nytt musikår

Nu tar vi vintersemester igen och återkommer vid mitten av januari.

dp infinitemyrkurtrout

Thomas och Magnus har sagt sitt om årets bästa skivor: http://nyaskivor.se/listor/2017-ars-basta-skivor/

 

23

12 2017

Blues med själ

sonic blues

Supersonic Blues Machine ”Californiasoul” (Provogue/Warner)

Med Lance Lopez gitarr/sång, Fabrizio Grossi bas/låtskrivare och Kenny Aronoff trummor är alla tre önskningarna uppfyllda. Var och en framstående musiker, tillsammans en fulländad bluesmaskin med den rätta tändföljden.

Eftersom Californiasoul står stadigt på sina sex ben fanns det egentligen ingen anledning att kasta lasso och fånga in storfräsare som Steve Lukather, Walter Trout och Billy Gibbons m.fl. men å andra sidan är en familjeträff aldrig fel när den än inträffar.

Lyssnaren bjuds på en hissnande färd längs Kaliforniens soliga kust med en muskelbil där V8:an spinner som en katt och visst driver det på som allra bäst när bandet får lägga i sina växlar alldeles själva. ”L.O.V.E”. och ”Bad Boys” är sådana tillfällen. Den förra med en magkänsla att man har hört den förr, men det finns ingen punkt att sätta fingret på. Den senare personifierar allt man ville bli och allt man någonsin önskat sig.

På ”Broken Heart” borstar Gibbons med kvasten så att sanden yr och prärievargen ylar. Toto’s Lukather lägger hela sin själ i ”Hard Times” och Trout välsignar ”What’s Wrong”. Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.

Till dom som brukar slå huvudet i lyktstolpar efter att ha vänts sig om efter en mullrande V8 finns det mer att hämta på debutalbumet West Of Flushing, South Of Frisco. Det släpptes för ett år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess, Faktiskt ingenting.

Åkturen avslutas med ’This Is Love’ i reggae-struttande tempo och det när man trodde att Sheriffen redan var skjuten. Så kan det gå när man rotar långt ner i verktygslådan och hittar insexnycklar uppstuckna i tum. De glappar lite, men de får ändå jobbet gjort.

Thomas Claesson

22

12 2017