duff mc

Duff McKagan ”Tenderness” (Universal)

Duff McKagan, ikonartad basist i Guns N’ Roses, har kommit med ett nytt soloalbum. Detta är den andra utgivna soloplattan i fullängdsformat (det finns även ett outgivet album från 1999). Debuten ”Believe in me” släpptes redan på 90-talet (1993) och var en tämligen ospännande och medioker historia.
Jag såg Guns på den omtalade spelningen i Stockholm 1991 när de blev flera timmar försenade. McKagan var alldeles uppsvälld i ansiktet av sitt då kopiösa alkohol- och drogmissbruk. Ja, han såg rent förskräcklig ut och jag fattade faktiskt först inte att det var han – fastän vi stod precis längst fram och nästan kunde hoppa fram och ta på honom.

Jag blev så pass illa berörd av McKagans tillstånd att det dämpade konsertkänslan för mig rätt mycket. Sedan gick det också käpprätt åt helvete för den bandkonstellationen ganska snabbt efteråt.

Den som läst McKagans egenskrivna biografi ”It’s so Easy” (2012) vet att han knall och fall höll på att dö av sitt supande och drogande, men lyckades överleva och tog sig ur missbruket i grevens minut. I biografin får man även en fingervisning om ett rätt skarpt intellekt och en, som det verkar, riktigt sympatisk jordnära attityd.

Jordnära är också nyckelordet för nya soloplattan. Det handlar lite smått otippat om americana/country inspelad i Nashville och avsides från McKagans rötter inom punken och hårdrocken. Shooter Jennings (legenden Waylon Jennings son) har producerat och på plattan spelar dennes eget back up-band kompet. Det hela har en autentisk countrykänsla och McKagans tillbakalutad röst funkar bra i det här sammanhanget.

Ämnesmässigt kretsar låtarna till stora delar om det aktuella samhälleliga och politiska läget i USA. Det är McKagans synpunkter och betraktelser som rullas upp. Men trots mannens rötter i bland annat upprorisk brittisk och amerikansk punk är det ingen nihilistisk fuck off-attityd som gäller Nej, McKagan sjunger om hoppfull positivitet och att det inte är för sent att ändra saker till det bättre. (Dock kan man ju hoppas på att i alla fall Guns N’ Roses i albumväg framöver kommer med en uppiggande rasande och sylvass mörkare attack på Trump-administrationen och det dårarnas paradis som staterna utvecklats till.)

Glädjande nog är ”Tenderness” riktigt bra! Det här är ett typ av skrivprojekt som man genuint vill supporta. Hatten av och bugningar!

Henric Ahlgren

06

06 2019

Lekfull och sagoberättande rock

lykantropi

Lykantropi ”Spirituosa” (Lightning Records/Sound Pollution)

Debutskivan hyllades och uppföljaren Spirituosa visar att värmlänningarnas musikskapande är fortsatt formtoppat.

Bandet har en kärlek till mörkret och däri ligger nyckeln till deras intressanta och smått originella tongångar med starka drag av folkmusik.

Mötet mellan mörker i form av en allmänt vemodig stämning och pigga tvärflöjtslingor samt texter med poetiska drag blommar ut i ett lekfullt sagoberättande. Som lyssnare känner jag mig välkommen in i Lykantropivärlden.

Synd bara att ljudbilden är lite för snäll istället för att som på debuten dra lite mer åt det ruffiga hållet.

De välarrangerade sångslingorna har rötterna i 1960- och 70-talet och är bandets största tillgång. Men när de sjunger på svenska blir jag mest förvirrad och undrar om Fleetwood Mac, Jethro Tull och Kent rökt på tillsammans i trollskogen.

Låtpärlan heter Seven Blue. Snygga melodislingor, snillrika tempoväxlingar och en klistrig refräng som fastnar direkt är en svårslagen kombination. Instrumentala Spirituosa är ett annat starkt kort och här går mina tankar – på ett svårförklarligt sätt – till Kiss och deras ”bortglömda” Love Theme From Kiss. Den finfina balladen Songbird är inte bara vacker; namnet är extra passande eftersom Spirituosa som helhet har vibbar av ovan nämnda Fleetwood Mac som bekant har en låt med samma namn.

Till en början var jag inte överdrivet imponerad av Spirituosa, det ska erkännas. Men efter upprepad lyssning har jag insett att det berodde på att jag är och var väldigt förtjust i den självbetitlade debuten.

Spirituosa är ett skickligt hantverk som nästan garanterat växer med antalet lyssningar och spisa den gärna i lugn och ro.

Magnus Bergström

30

05 2019

Ljummen folkvisa

vargen

Vargen ”Tänk inte efter – Bob Dylan på svenska” (Vargen/Border)

De borde ha gjort just det, tänkt efter. Men det är nog så att det är varje Dylantolkares våta dröm att översätta, penetrera och tolka Dylans texter till svenska.

Många har försökt, få har lyckats. Mikael Wiehe är väl den som har gått i land med det på ett godkänt sätt.

Musikkollektivet Vargen med bland andra Raine Johansson, Mia  Rosengren och Anna Vild har plockat några av de mer välkända låtarna och försett dem med svenska texter.

Den musikaliska inramningen är helt ok. Men det vokala är förpackad i svensk lagomhet. Det smakar ljummen svensk folkvisa och är alldeles för präktigt och respektfullt i mina öron.

Dylantolkningar för lågstadiet har ingenting vi behöver. Inte blev det någon biljett till Dylan i Karlstad i sommar heller.

Bengt Berglind

28

05 2019

Heavy metal med fart och melodi

mystik

Mystik ”Mystik” (I Hate Records/Sound Pollution)

Det börjar minst sagt rakt på sak med ösiga Into Oblivion och de som tycker om hur det låter kan lugnt fortsätta att lyssna.
Mystik har gjort sin heavy metal-läxa; debutskivan andas proffsighet (jisses så bra de spelar) och är samtidigt en uppvisning i hur vettigt slutresultatet blir när det finns en kärlek till hanterket.

Inslagen av europeisk heavy metal är flitigt förekommande men helhetsmässigt lånar Mystik mer från amerikansk heavy/speed metal.
Åtta låtar och ett kort outro med en speltid på knappt 37 minuter är i det här fallet en garanti för brist på utfyllnad. Lagom må vara ett utslitet ord i Sverige men den här skivlängden är helt enkelt lagom.

I knivskarp konkurrens är Nightmares och Ancient Majesty bäst. De representerar den fartfyllda sidan av Mystik och har även den goda smaken att låta melodislingor ta plats.
Jag måste också nämna det smarta i att inleda Lake Of Necrosis med orgel och i slutdelen infoga ett balladaktigt parti. Låten får då en helt egen karaktär och ger lite andrum i öset. Det måste också sägas att de smått galopperande verserna påminner en hel del om tidiga Running Wild.
Mystik har inte bara en cool titel – den är bra! Farten finns där förstås men drygt halvvägs kommer ett störtskönt tungt parti för att till sist komma tillbaka till farten. Låten igenom är det snillrika gitarrspelet framträdande.

Den finfina sånginsatsen av Julia von Krusenstjerna (också bas) är lite lågt mixad och dessutom hade aningens mer framträdande basspel inte varit fel. Å andra sidan bidrar det till en genrepassande ”ruffighet”. Allt handlar alltså om lyssnarens egen smak.

Det värmer ett gammalt hårdrockshjärta att lyssna på Mystik, för heavy metal i tillbakablickande stil ska göras exakt så här. Grunden är lagom många influenser från genreklassikerna som piffats till med de egna styrkorna.

Toppbetyget är snubblande nära och jag känner mig mer eller mindre säker på att det kommer att delas ut nästa gång. För vart ska det här sluta? Starten lovar mycket gott!

Magnus Bergström

24

05 2019

Rent bedårande att det fortfarande produceras musik av detta slaget

luther dickinson

Luther Dickinson and the Sisters of the Strawberry Moon ”Solstice” (New West/Border)

North Mississippi Allstars är Luther Dickinsons egentliga musikaliska hemvist. På detta eminenta album som du ser får full pott har han lierat sig med ett antal lika eminenta kvinnliga vokalister och musiker, som till exempel Amy Helm, Amy LeVerne, Sharde Thomas och The Cocco Mamas.

Luther spelar alla möjliga gitarrer, banjo och låter det kvinnliga sällskapet glänsa i ett helt batteri av utmärkta låtar. Det här är Americana i ett nötskal. Gospelinfluenserna är betydande albumet igenom och blandas väl med folkmusik, blues och en smula country. Naturligtvis sitter sångstämmorna som limmade, men även gospelmusikens call and respond används med framgång.

När man är helt knäckt av de vokala insatserna, smyger det in en sammetsmjuk klarinett eller en slirig orgelslinga som grädde på moset.

Det är rent bedårande att det fortfarande produceras musik av detta slaget, med små medel som omfamnar lyssnare i en stor varm musikalisk bamsekram.

Bengt Berglind

21

05 2019

Har en egen röst och ett eget berättande

lundell tranorna

Ulf Lundell ”Tranorna kommer” (Parlophone/Warner)

betyg 3

Ulf Lundell (f.1949) är aktuell med romanen ”Vardagar 2″ (fortsättningen på förra årets kritikerhyllade ”Vardagar”), konstutställning, kommande sommarturné samt nysläppta plattan ”Tranorna kommer”. Lundell har dock även tyvärr figurerat i tidningarna senaste tiden på grund av att han nu även har en framtida rättegång hängande över sig, efter det rattfylleri han trist nog begick i april. ”No rest for the wicked”, skulle kanske en engelsman torrt konstatera angående allt detta.

Men hur står det då till med nya albumet? Efter förra akustiska och minimalistiska plattan ”Skisser” (2018) kör nu Lundell delvis på i den Springsteenrockiga stilen igen. Ja, det låter stundtals väldigt mycket Springsteen i rocktagen. Jag tänker musikaliskt även en del på Lundells platta ”Club Zebra” (2002). Textmässigt kretsar det lite kring samma teman som på akustiska plattan och i senaste romanerna; vardagsbetraktelser, naturlyrik, reflektioner kring politik och utvecklingen i Sverige och världen samt existentiella kontemplationer i allmänhet. Den forne romantikern Lundell som satte kvinnan och kärleken som tydligt huvudtema i musiken är inte lika påtaglig längre. Vilket känns befriande och logiskt.

Är det bra det här då? Lundell är aldrig dålig och gör sin grej. Han har en egen röst och ett eget berättande. Influenserna musikaliskt och författarmässigt har hämtats mycket ifrån staterna, men tillsammans med de nordiska rötterna har Ulf Lundell i detta blivit just – Ulf Lundell. Personligen har jag haft en längre period där jag varit borta från Lundell, men har nu de senaste åren gjort nya upptäcker i dennes musik och skrivande samt åter börjat ta till mig det nyproducerade. Det finns med andra ord liv och kraft i Ulf Gerhard Lundells produktiva skapande. Mannen tillhör i grunden de mest betydande inom den svenska populärmusiken. Och som så framgångsrik kombinerad författare och musikartist, under hela sin verksamma karriär, är han verkligen ett världsunikum.

Henric Ahlgren

20

05 2019

Modern metal med melodislingor i massor

eyeswide

Eyes Wide Open ”The Upside Down” (Headbang Entertainment)

Konsekvens och målmedvetenhet. Två ord som beskriver karlstadgängets Eyes Wide Opens inställning till sitt musikskapande. Det är inte ofta artister är så helt på det klara med sin stil redan från första skivan.

Pressmaterialet säger att EWO sysslar med metalcore, men jag vet inte… Melodic death metalcore är väl egentligen mer korrekt. Eller… Låt oss säga modern metal.

Helt säkert kan jag i alla fall säga att det inte är någon överdrift att påstå att EWO liksom tidigare är ett bra substitut för de som tycker att In Flames har gått vilse. The Upside Down låter nämligen oftare än sällan som en korsning mellan göteborgarnas Come Clarity och A Sense Of Purpose. Alltså modern metal med melodislingor i massor och med en liten, liten egen knorr på det hela.

Jag tycker fortfarande att Wings Of Redemption från debuten är bandets enskilt starkaste låt men skivmässigt har de bara blivit bättre och bättre. The Upside Down är med andra ord bäst. Hittills är bäst att tillägga, för det är ingen tvekan om att det fortfarande finns en utvecklingshunger.

The Disheartened Song sätter tonen på ett bra sätt och kan ses som en innehållsdeklaration. Typisk EWO-låt men kanske ändå utan det lilla extra.

Istället är det Black Clover som med sin störtsköna refräng förför lyssnaren och den stillsamma avslutningen lyfter låten och är ett bra exempel på en liten dos variation.

Solitude fortsätter lite i samma stil som de föregående och en liten varningsflagga börjar hissas. Men efter drygt halva låten händer något; ett blippbloppande ljud följs av att musiken nästan helt stannar upp och sångaren Erik Engstrand får briljera ordentligt innan musiken åter drar igång med full kraft och tar låten i hamn. Välkomponerad låt.

Både början och fortsättningen på Til The Day We Die låter så mycket In Flames kring A Sense Of Purpose att jag ler från öra till öra. Det låter rent ut sagt skitbra! Synd bara att refrängen är lite väl arenaaktigt smörig för att låten ska bli enfavorit.

Die Another Day inleds lugnt med pratsång innan låten till slut landar i något som i genren kan kallas halvballad. Den stora styrkan är kombinationen av varierad och bra sång och det raffinerade gitarrspelet av Kristofer Strandberg. Den här melodiska godbiten lär generera en hel del radiospelningar, sanna mina ord.

Tempot ökar en aning igen i Enigma men rör sig ändå aldrig utanför mellantempo. Refrängen är en av skivans absolut starkaste, med sångslingor som många artister aldrig kommer i närheten av, och det är inget annat än mäkta imponerande.

Uncharted är en riktig stänkare! Efter två lugnare låtar är det ett smart drag att sparka stjärt igen. Det visar på god känsla för hur en skiva ska sättas ihop för bästa slutresultat. Som låt betraktat är det inte mycket att orda om; det går snabbt och röjfaktorn är hög.

Det blir lite lugnare igen i The Upside Down som bär ett ganska starkt släktskap med Enigma. Välskriven med refrängen som det starkaste kortet (det känns igen va?).

Final Resistance tuggar på och är ganska intetsägande. Skivans svagaste spår men kanske växer den med fler lyssningar.

Tunggung och fullt ställ blandas framgångsrikt i Silence Is Gold. Refrängen är allsångsvänlig och kanske har vi att göra med en framtida livefavorit? Hur som helst är det en mersmakande låt.

Edge Of Tomorrow är med 5:13 i speltid längre än samtliga låtkamrater på skivan. Logiskt eftersom den har fler beståndsdelar än det mesta i övrigt på skivan. Det bästa ögonblicket är vid 3:15 när ett stillsamt gitarrparti får breda ut sig på egen hand och sedan kombineras med så läckra trumrytmer att jag nästan ramlar ur stolen. Kort sagt; bra låt!

Verserna i Fire Is The Solution är halvsnabb modern metal av bästa sort och sedan… Refrängen! Melodisk utan att bli för inställsam och jag knäböjer av respekt.

Helheten är så stark att det bär emot att lyfta fram någon enskild prestation, men det är lätt att konstatera att Erik Engstrand har utvecklats som rensångare, growlare och allt däremellan (lyssna bara på Fire Is The Solution). Han rör sig bevämt mellan olika sångstilar och är en stor tillgång för bandet. Och de tidigare tendenserna till hardcoreinspirerad sång har minskats drastiskt; en förändring till det bättre.

Originellt nog är det två av de bästa låtarna som avslutar skivan. Smart tänkt egentligen för det gör att lyssnaren tar med sig en positiv känsla.

Magnus Bergström

p.s. EWO:s tidigare fullängdare har också recenserats på nyaskivor.se: ”And so it begins”  och  ”Aftermath”

17

05 2019

40-årsjubilerande orm ömsar skinn

whitesnake

Whitesnake ”Flesh & Blood” (Frontiers/Playground)

När David Coverdale tar ton på ett nytt studioalbum, som givetvis är tillgängligt i allehanda olika format på både cd och vinyl, är tyvärr omslaget rena rama parentesen. Fantasilöst nog handlar det nämligen än en gång bara om en ny färgnyans i och omkring Whitesnake-logotypen och ett ormskinn i bakgrunden.

Tur då att det är insidan (läs musiken) och inte utsidan som räknas, för det är ingen tvekan om att dagens upplaga av hårdrocksgiganterna är relevanta. Det är samtidigt välförtjänt att dagens Whitesnake äntligen har fått spela in en studioskiva med nyskrivet material. Om vi bortser från The Purple Album (2015) med nytolkningar av Deep Purple-klassiker är det nämligen inte mindre än åtta år sedan Forevermore, som hyllades ganska rejält av fans och kritiker.

2019 års upplaga av hårdrocksgiganterna, som i år firar 40-årsjubileum, har fått till en blandning av Restless Heart (David Coverdale & Whitesnake, 1997) och Good To Be Bad (Whitesnake, 2008) kryddat med Coverdale-Page (David Coverdale och Jimmy Page, 1993). Givetvis återfinns även inte bara en utan flera passningar till de båda ”hair metal”-storsäljarna från slutet av 80-talet.

Men en rejält tilltagen speltid på 60 minuter fungerar inte så bra. Sisådär 45 minuters svängig hårdrock inklusive ett par ballader är en bättre kostym. Om inte annat för att undvika upprepning.

Jag ställer mig tveksam till Good To See You Again som öppningslåt; den är inte den Whitesnake-rivstart som vi vant oss vid. Hyfsad men inte mer blir det första omdömet. Sedan växer den i takt med antalet lyssningar – framför allt gäller det refrängen – och landar till slut i klart godkänd.

Tur då att det omgående blir bättre. Gonna Be Alright är en intressant låt i mellantempo med rejäla vibbar av projektet Coverdale-Page. Det stilfullt sparsmakade gitarrspelet håller hög klass och Coverdales röst gör sig numera klart bäst i den här typen av låtar (och i paradgrenen ballader förstås).

Shut Up & Kiss Me är så mycket hair metal att den gränsar till parodi, men håller sig hela tiden på rätt spår och blir istället en välsmakande nostalgisk hyllning till svunna tider. Låtraden ”I can feel your body heat” är inget annat än en oblyg passning till megahiten Still Of The NIght.

Hey You (You Make Me Rock) är lite mer tunggungande och kan med lite god vilja kallas hårdrocksblues och minsann om inte Coverdale får till några för honom så där typiskt kvidande sångslingor. Refrängen är inget annat än en typisk hårdrockdänga med allsångspotential. Låten visar också upp några av skivans vassaste gitarrinsatser.

Några fina minuter melodisk hårdrock. Ja det är vad Always & Forever bjuder på. Varken mer eller mindre.

Likt Gonna Be Alright är högklassiskt gitarrspel (lyssna bara på solobravaderna) i fokus i When I Think Of You (Color Me Blue). Men även sångslingorna och den småvitsiga Coverdale-lyriken är värda att puffa för.

Trouble Is Your Middle Name blandar mellantempo (verserna) med ett lite högre tempo (den lättsjungna refrängen) men gör inte något särskilt avtryck. Lite synd på en fyndig låttitel.

Flesh & Blood må vara titellåt men är också den tyvärr ganska intetsägande och lever inte upp till ansvaret som titellåt.

Uppryckning blir det i form av Well I Never som har ett gitarrsolo med rejäl sprutt i. Refrängen har något soulaktigt över sig med körsång modell maffig. Synd bara att låttiteln upprepas lite väl mycket för sitt eget bästa.

Att det finns prima liv kvar i ormen är Heart Of Stone ett tydligt exempel på. Vi snackar hair metal av prima kvalitet! 6:43 minuters speltid verkar kanske mycket på papperet, men lyssna bara på det långa och känslofyllda gitarrsolot och kapitulera.

Get Up skulle ha kunnat platsa på 1987 eller Slip Of The Tongue och är helt klart över medel, men den är ingen kioskvältare.

After All är skivans enskilt vackraste stund; oftast har den Coverdales röst i fokus och hela tiden i fint samspel med det akustiskta gitarrspelandet. Gillas skarpt!

Rejält tilltagen speltid (6:10) gäller även Sands Of  Time och även här är det motiverat. Den gungar på skönt i mellantempo och refrängen är välarrangerad och sitter som ett smäck i öronen.

Som synes av låtbeskrivningarna är Coverdale i centrum, men de båda gitarristerna Reb Beach och Joel Hoekstra måste också lyftas fram. Utan deras insatser hade skivan knappast hållit så pass bra klass som den gör.

Betygsfyran är nära, men som jag skrev ovan är 13 låtar inte bara en utan några för mycket. Lägg även till att det förstås inte är en lätt match att konkurrera med låt- och skivklassikerna.

Flesh & Blood är ändå inget omotiverat skivsläpp. Långt ifrån. Inte minst för att det är så tydligt att bandet är rejält sammansvetsat och är proffsiga ut i fingerspetsarna.

Undertecknad är hårdrockare sedan 1984 och då är det extra glädjande med favoriter från förr som inte förvandlas till en ren nostalgiakt.

Faktum är att Flesh & Blood ger så mycket mersmak att det går att drömma så smått om ett (sista?) framtida besök på Sweden Rock. Vem hade trott det efter det senaste minst sagt röstsvaga framträdandet där? Inte jag i alla fall.

Magnus Bergström

16

05 2019

Inga revolutionerande överraskningar

sammyhagar

Sammy Hagar & The Circle ”Space between” (BMG/Warner)

betyg 3

Sammy ”The Red Rocker” Hagar är 72 år (!) nu – och till skillnad från flera andra av de gamla veteranerna inom rock/hårdrock kan han faktiskt fortfarande sjunga bra på en livescen. Yngre David Coverdale från Whitesnake är t.ex. väldigt kraxig på konserter nuförtiden (och har varit i något årtionde) – och låter hemskt syntetiskt fixad på de senaste skivinspelningarna. Men så är alltså inte fallet med Sammy Hagar. (Dock ska sägas att Udo Dirkschneider överraskad mig och lät exakt som förr, när jag såg honom spela nu i mars. Men det kan där tilläggas att Udo redan i unga storhetsdagar röstmässigt lät som en skrovlig butter äldre farbror. He, he.)

Bandet Sammy Hagar & The Circle är en supergrupp som vid sidan av Hagar består av Michael Anthony (fd Van Halen, Chickenfoot) på bas, Jason Bonham ( fd Bonham, Black Country Communion, med i Led Zeppelin på återföreningen 2007) på trummor och Vic Johnson ( The BusBoys, The Waboritas) på gitarr. Gruppen har existerat sedan 2014 och tidigare gett ut ett livealbum 2015. Sammy Hagar själv har i sin tur, vid det här laget, släppt bortåt ett 25-tal studioalbum i olika konstellationer – i såväl egen solokarriär som även med band som Montrose, Van Halen och Chickenfoot.

Det får lov att sägas att Sammy Hagar nog kan räknas som en av de mest klassiska ”all American Dude-killarna” inom rocken/hårdrocken från staterna och är som sådan förstås folkkär i hemlandet. Han har vid sidan av musiken även varit kreativ med en del annat. Och tjänat rejält med stålar på detta. Hagars egna spritmärke Cabo Wabo Tequila vad det näst mest sålda premium tequilamärket i USA 2007. Märket såldes sedan samma år till italienska Camparigruppen – ett av de största spritbolagen i världen – för ett stort antal miljoner i dollar.

Karln behöver alltså inte pengarna, så att säga. Men han gör det här av kärleken till musiken. Och det märks och kanske är det som är mest påtagligt med Hagars musikaliska bana – så som den utvecklat sig. Han har ett stort och sympatiskt hjärta för musiken. Det skiner igenom i skivsläpp, i olika musikaliska samarbeten, i intervjuer och på spelningar. Sedan har Hagar kanske aldrig stått bakom något enormt banbrytande eller har haft någon riktigt megastor klassisk signaturhitlåt (”Bad Motor Scooter” och ”I Can’t Drive 55″ är dock kanske i närheten – i alla fall utifrån amerikanskt perspektiv). Men det har hela tiden ändå funnits en röd tråd av gedigen good old rock and roll, om man säger så. Sedan kan diskuteras vilken version av Van Halen som är bäst. Den med David eller den med Sammy? Men man kanske får gilla båda också?

”Space Between” är första albumet med originallåtar från Sammy Hagar & The Circle. Sammantaget låter materialet som en blandning av de band och den typ av musik som Hagar varit delaktig i tidigare under åren. Inga revolutionerande överraskningar alltså. Heller inga riktiga topprökare. Hagars förra band Chickenfoot var lite bättre. Men albumet ”Space Between” är ändå stabilt och ganska tungt och svängigt emellanåt. Produktionen är modern ljudmässigt, men i grunden handlar det här alltså om Classic Rock. Och inom detta området är Sammy Hagar en helt godkänd och rutinerad leverantör – och värd all vår respekt. Det här kan med andra ord spelas på sommarens grillfester, utan att skämmas. Gärna med någon kyld öl bakom västen också!

Henric Ahlgren

15

05 2019

Välkommen tillbaka

sindogs

Zal Cleminson’s Sin’Dogs ”Zal Cleminson’s Sin’Dogs Vol. 1” (Sin Dogs Music)

Zal Cleminson var den tappraste av alla de som marscherade söderut från det skotska höglandet i början på 70-talet. Han hade bara sin Gibson SG som vapen i kampen mot övriga världen och världen hade inte en chans.

När väl röken hade lagt sig efter premiären med det hårt bankande bandet Tear Gas så anslöt sig Zal till den sanna estradören Alex Harvey och hans sensationella band. Det beslutet var inte svårt att ta. En lyckad sejour infann sig och Zal fann sin karaktär som en sminkad gycklare under de teatrala scenframträdandena. Vid sidan av Dan McCafferty i Nazareth fortsatte framgångssagan sedan under ytterligare några år.

Jag fick äran att bevittna Zal på Sweden Rock Festival 2006 i samband med att SAHB återförenades med Max Maxwell på sång. En omtumlande upplevelse som inte blev sämre av att jag smuttade på en kopp kaffe ur en insmugglad termos framme vid stängslet. Så kan man inte göra nu för tiden.

Under senare år har Zal Cleminson levt ett undanskymt liv på Cypern för att hitta meningen med livet. Ända tills nu vill säga då han vänder ett nytt blad i boken om hårdrock och kommer tillbaka med frid i sinnet och ett nytt band men med gamla trotjänare fulla av inspiration och spelglädje.

Det är tungt och vildsint med dubbla gitarrer när Armageddon Day ser dagens ljus som första spår. De dräpande riffen förstärks med starka solon och sång med inslag av varulvsylanden. Nackhåren reser sig och när Guns Of God  briserar far jag upp ur länsfåtöljen som skjuten ur en kanon. Inte ens en bredsida från ett tungt bestyckat galärfartyg hade kunnat ge den effekten.

De genuint äkta tonerna, harmonierna och den enkla volymkontrollen banar väg för gitarrsolon som  ger lyssnaren samma emotionella inlevelse som för sången. I.O.U är tillägnad den trogna skaran av fans som jag själv tillhör. Tackar ödmjukast.

Avslutande Still Breathing visar med bestämdhet att det skulle till en 70-åring vid god vigör för att cementera hårdrocken en gång för alla. Han har gjort den skivan han alltid önskat att göra. Vi har fått den skivan vi alltid velat ha. Zal har kommit tillbaka. Vad mer kan man rimligtvis begära?

Zal Cleminson kommer till SRF i sommar. Han har lovat att spela Alex Harveys Faith Healer och bara det är en anledning att åka ner. Varför inte rentav uttrycka sig som pojken från Dalarna gjorde när systrarna Kallur kom på besök: En sån här chans får man bara en gång i livet.

Thomas Claesson

10

05 2019