Mer Dire Straits än på länge

knopfler

Mark Knopfler ”Down The Road Wherever” (Virgin/Universal)

Efter att Mark Knopfler peakade med sitt band Dire Straits och plattan ”Brothers in Arms” 1985 (försäljningsframgångar i megaklass över hela världen och tillika det 8:e bäst säljande albumet i England någonsin) har han därefter släppt ett antal gedigna soloplattor, haft många samarbeten med andra prominenta musikaliska storheter, producerat plattor samt verkat som skicklig filmmusikkompositör. Som egenartad och unik stilistisk gitarrist, låtskrivare och mångsidig maestro är Knopfler en av de absolut största inom populärmusiken sedan slutet av 70-talet. (När kommer Polarpriset?)

Nya plattan ”Down The Road Wherever” för tankarna en del till en av de tidigare höjdpunkterna i katalogen med soloplattor – ”Sailing to Philadelphia” från 2000. Här låter också Knopfler mer som gamla Dire Straits än på länge, i framtoningen. Det finns även en mogenhet och retrospektivitet i anslaget. Tillbakablickar på svunna tider, en lite ny personlighet i texterna samt det alltid utsökta mästerliga hantverket i gitarrspelet cementerar Knopfler som en av de nu äldre och smakfullaste av internationella statsmän inom sin bransch. Det går knappast att besitta mer erfarenhet och pondus än så här. En julklapp att rekommendera – för gamla och nya fans!

Lyssna på: ”Trapper Man”, ”Back On The Dance Floor”.

Henric Ahlgren

07

12 2018

Sången förblir den samma

greta2

Greta Van Fleet ”Anthem of the peaceful army” (Universal)

Att ett band med det kufiska namnet Greta Van Fleet härstammar från den osannolika staden med det tyskklingande namnet Frankenmuth i Michigan får väl anses som helt naturligt. För då faller ju debutalbumet med den obegripliga titeln Anthem Of The Peaceful Army in alldeles utmärkt.

De tre bröderna Kiszka med Josh bakom mikrofonen, Jake på gitarr, Sam på bas och keyboard samt kompisen Danny Wagner på trummor har sannerligen haft en upptrissad tillvaro på senare tid med ett mediedrev utav Guds nåde i bakhasorna.

Alla fyra i den låga 20–årsåldern har ett renodlat intresse av hårdhudad klassisk rock som tilldrog sig över 20 år innan de själva föddes. Det är förvisso många som genom tiderna har varit kallade i det ärendet, men få är utvalda. Det här bandet gör anspråk på att låta som de stora grabbarna i allmänhet och Led Zeppelin i synnerhet och faktum är att de lyckas bra.

Vilda ekon, gälla skrik och abrupta avbrott på en inslagen musikalisk linje är stiltrogna avvikelser som återfinns lite här och var på skivan. Förra årets dubbel-EP följs upp alldeles utmärkt och den ungdomliga upprymdheten utmanar de stora utan att för den delen göra sig till åtlöje.

Redan på första spåret trollas en stämning fram som är inbjudande för fortsättningen. Många hade nog väntat sig en mer dramatisk inledning, men Age Of A Man är en besinningsfull, melankolisk vandring genom naturens element som visar att bandet har mognat på ett föredömligt sätt.

When The Curtain Falls är full av musikalisk vitalitet även om krönikan om en artists uppgång och fall i sig är tragisk. Den reflekterande bryggan är värd att begrunda innan tenorrösten får fäste igen.

Det trillar ut många ess ur rockärmen under skivans gång och Watching Over är inget undantag. Tillbaka i det episka rummet och unik i sitt slag med en övergripande framåtsträvande intensitet.

En stunds återhämtning återfinns i You Are The One. Den akustiska gitarren i samkväm med slingor från hammondorgeln lägger sig stilfullt bakom sångrösten som här är betydligt nedtonad. Ett särdrag som kunde ha utnyttjas vid andra tillfällen också.

De begåvade musikerna i Greta Van Fleet med sin positiva inställning är en frisk fläkt i rockvärldens labyrinter. Här delar de på ett frikostigt sätt ut både kärlek och glädje som man aldrig kan få för mycket av.

Anthem Of The Peaceful Army är förmodligen årets bästa debutalbum och skulle den ha kommit ut för 45 år sedan så hade den varit årets bästa då också.

Thomas Claesson

30

11 2018

Låtar som många andra inte kommer i närheten av under hela sin karriär

jason isbell

Jason Isbell and the 400 Unit ”Live At The Ryman” (Thirty Tigers/Border)

Efter tre utomordentliga album Southeasterm, Something More Than Free och Nashville Sounds har Jason Isbell seglat upp som Americanamusikens förgrundsfigur och flaggbärare.

Jason Isbell med förflutet i Drive By Truckers är ingen nykomling i branschen precis. Varför han slutade i detta band finns det skilda meningar om. Några påstår han fick sparken, några att han och bandets kvinnliga medlem inte kom överens privat eller musikaliskt.

Jason övergick till ett nyktert liv och hans låtproduktion började att blomma ut.

För det är här som Jason Isbell har sin styrka. Han har på de ovan nämnda albumen radat upp en lång rad låtar som många andra inte kommer i närheten av under hela sin karriär.

Detta livealbum från Ryman Auditorium i Nashville visar med eftertryck på både melodikänsla och texter utöver det vanliga. Han fungerar lika bra som ensam man med gitarr som med sitt samtrimmade band 400 Unit, där förövrigt hans fru Amanda Shiers ingår med läckert fiolspel.

Cover me up och If we were vampires har vinnit pris I USA som Song of the year 2014 och 2016. Living in the white mans world och 24 frames är även de några låtar Jason Isbell skrivit som tål att lyssnas på om och om igen.

Egentligen är jag lite allergisk till livealbum men Jason Isbell får en fet femma för detta och hans tre tidigare skivor som nämns ovan.

Bengt Berglind

23

11 2018

Levererar godset i rättan tid

uriah heep-

Uriah Heep ”Living the dream” (Frontiers/Playground)

Gitarristen Mick Box leder sina mannar i rätt riktning och det med samma frenesi som han gjorde med 1970 års debutalbum Very ’Eavy… Very ’Umble. Det unika soundet porlar fortfarande i bakvattnet och bitvis forsar det lika frejdigt som förr.

Många års turnerande har gjort bandet tajt och sångerna sprudlar av energi. Här finns hårdrock, ballader och progressiv rock återgivna med passion, kraftfullhet och harmoni. Det hela ackompanjerat av den välrenommerade hammondorgeln och sologitarren med en lagom dos från wah-wah pedalen.

Det starka engagemanget visar sig också direkt i titellåten som tjänstgör som en vägledare och inspiration för hela albumet. Ett passionerat stycke av ett band som har lyckats behålla dragningskraften där så många andra har fallerat.

Vidare ner i låtlistan återfinns två av mina absoluta favoriter. Den grundmurade retrokänslan i Knocking At My Door och den episka bredden hos Rocks In The Road är ingenting som passerar obemärkt förbi. Båda väcker minnen till liv från bandets fornstora dagar.

En annan nostalgihöjande faktor är Falling Under Your Spell som helt klart har samma postnummer som den odödliga Easy Livin’. 46 år skiljer låtarna åt, men med Phil Lanzons virila fingrar över hela tangentbordet och Bernie Shaws överväldigande röst känns det som om tiden har stått still.

Living The Dream visar på Uriah Heeps osvikliga förmåga att sträva vidare, att försvarar sin heder med blanka vapen och att hysa tillförsikt vad som än kommer i vägen. För de som vågar satsa vinner ofta framgång och endast då hålls drömmen vid liv.

Thomas Claesson

19

11 2018

Ett tecken i tiden

nazareth tattoed

Nazareth ”Tattooed on my brain” (Frontiers/Playground)

Det finns säkert en hel del gamla fans som inte ens ger den här skivan ett minsta litet ögonkast. Första utgåvan utan den karismatiska sångrösten från Dan McCafferty är också rätt allmänt hållen och kunde i praktiken ha kommit från vilken grupp som helst. Det förstår alla som inte hade rullgardinen nere när albumen Razamanaz och Loud ’N’ Proud hade herraväldet över hårdrockens territorium.

Nu gör den nya frontmannen Carl Sentance (ex. Krokus) allt som står i hans makt för att hålla den skotska fanan högt och det utan att vända sig om. Till sitt understöd har han bl. a. den enda kvarvarande medlemmen från det ursprungliga bandet, nämligen basisten Pete Agnew.

Det är mot mitten av skivan man får rikta in sin radar och där inger The Secret Is Out och What Goes Around ett visst förtroende. Dessutom och min vana trogen så dras jag mot de låtarna som slår an på en bluesig ton. Don’t Throw Your Love Away och Change ligger i den bagen.

De två öppnande spåren däremot gör att man tar ett par steg tillbaka med en ångestladdad suck. Jag slås av tanken om det ändå inte finns ett bättre sätt att fira sitt 50-års jubileum som band på än med en tatuerad dödskalle.

Hur man än vänder och vrider på den här skivan så tänds aldrig någon strålkastare med full effekt. Det gjorde det när det begav sig. Väcker inte Alcatraz och Bad Bad Boy minnen till liv så säg? 2018 års version av Nazareth känns mer som en flimrande lampa styrd av en dimmer.

Nazareth har inte återuppväckt sig själva, men har tillräckligt med energi för att ge en stunds förströelse. Ungefär som en halv special med en flaska kall pucko. Det mättar för stunden, men den varaktiga känslan uteblir.

Thomas Claesson

13

11 2018

En egen häxbrygd av angenäm styrka och smak

theheard

The Heard ”The Island” (Despotz Records/Border)

Behövs det ännu en skiva med ett band vars sound riktar in sig på 70-talet? Jo faktiskt, även om jag inte trodde det.

The Island är helt klart en positiv överraskning – och det på en skivdebut dessutom! Å andra sidan är det inga nybörjare som döljer sig bakom The Heard, som bildades 2016, nej tvärtom. För visst har Ida, Klara och Nicki från nedlagda Crucified Barbara stått på en och annan scen, vilket också kan sägas om Skinny från Deathstars och Pepper från Stockholms burlesquescen.

The Island är ett konceptalbum om en ö mellan dröm och verklighet och i texterna finns det utrymme för både ljus och mörker.

Musiken är som sagt 70-talsinspirerad kryddad med ett och annat doominslag, men det finns också spår av 60-talsflum vilket är mycket positivt.

The Heard är dock allt annat än ”standardretro”. Framför allt låter de som sig själva och det är något som måste ses som en rejäl prestation. Influenser från olika håll och kanter har blandats till en egen häxbrygd av angenäm styrka och smak.

Mer än en av låttitlarna ger en lite mardrömslik ockult känsla. Eller vad sägs om A Death Supreme, Sirens, It och Revenge Song?

Och jag bara älskar att Crystal Lake tar mig till Jason Voorhees mardrömsvärld i Fredagen den 13:e-filmerna (oavsett vad själva låttexten handlar om).

Det går heller inte att tänka sig någon annan bakom mikrofonen än överraskningen Pepper. Hennes sång är som en ljuv siren som tar oss med på äventyr i en drömsk trollskog.

Möjligtvis skulle en framtida duett med till exempel Nicke Andersson, eller någon med den rösttypen, ge ytterligare en dimension i variationens namn.

Utöver sånginsatsen är det följsamma trumspelet av Nicki skivans stora individuella behållning. För ”bevis” är det bara att lyssna på Queen Scarlet.

Men alltså, egentligen gör hela bandet ett bra jobb som ger mig rysningar av välbehag av de drömska tongångarna.

En bonus med The Heard är att de har skapat ett vettigt bandkoncept, som gjort för att utforska vidare med olika teman.

Det vore onekligen spännande att i framtiden läsa texter på under ytan-teman som The Underworld eller The Underwater. Möjligheterna är om inte oändliga så i alla fall många.

Gatefoldvinylomslaget måste också nämnas; det fångar en känsla av mystik med väl valda färger och är som gjort för just vinyl.

För egen del sörjer jag inte att Crucified Barbara har gått i graven; resan i The Heards ljudlandskap känns bara så rätt.

Går det att hoppas på en konsert med The Heard och Lucifer och kanske med Lykantropi som ”uppvärmare”? Ja det gör det, för vilken konsert det skulle bli!

Magnus Bergström

09

11 2018

Som en ung Lucinda Williams

kendel carson

Kendel Carson ”Lost Tapes of Suzanna Hamilton / Calgary Sessions” (Trainwreck/Border)

Kandel Carson är kanadensiska och har en bakgrund som klassisk violinist. Hon har turnerat med legendariska Chip Taylor och gjort plattor med honom.

Att hon nu har släppt två album samtidigt är lite av en gåta. Det skulle kunna var ett album som utgår från soundet och inspelningen.

Både Calgary Sessions och Lost Tapes har ett mycket avskalat ljud och den lilla skara musiker och sångare som medverkar har ett avslappnat musikaliskt språk. I förgrunden står dock Kendel Carsons röst och fiol.

Röstmässigt påminner hon om en ung Lucinda Williams vilket tilltalar mig.

I den finns både smärta och skönhet, folkmusik, country och en dos blues.

Fiolspelet bär en ton av moll och vemod och har en mörkare klangvärld som används för att stryka under och kommentera musiken och sången på båda albumen.

Vem som är hennes manlige duett/harmonikompanjon på albumen står skrivet i stjärnorna. Smakfullt är det förvisso. De övriga musikanterna trakterar lite olika gitarrer, bas och munspel.

I denna americanadivisionen brukar bara Emmylou Harris och Lucinda Williams befinna sig. Kendel Carson utökar denna eminenta duo till en trio.

Musik som för in ljuset i den kommande mörka tiden på ett smakfullt och välkommet sätt.

Bengt Berglind

05

11 2018

En melankolisk thrashsmocka till avsked

warrel dane

Warrel Dane ”Shadow Work” (Century Media)

Vila i frid, Warrel Dane, och stort TACK för musiken och texterna.

Drogberoende, sjukdom och tankespöken av värstingmodell tog till slut ut sin rätt. En kropp och en själ klarar helt enkelt inte hur mycket som helst.

Det är förstås helt omöjligt att som utomstående sätta sig in i hela eller egentligen ens små delar av Warrels problembild. Men en sak kan vi med säkerhet slå fast; han hade alldeles för många dagar då livet var allt annat än muntert.

Enligt de inblandade var tanken att Shadow Work skulle bli upp emot 80 minuter lång. Nu blev det inte så eftersom tragedin slog till. Istället klockar den in på 40 minuter fördelat på åtta låtar, varav ett intro och en cover:

Ethereal Blessing är ett kort stämningsfullt intro med en känsla av meditation och mässande, vilket passar denna svanesång till skiva alldeles utmärkt. Vi välkomnas en sista gång av Warrel…

Madame Satan är den elaka titeln till trots en förförisk småmeckig thrashsmocka med hypnotiserande gitarriff som inte släpper taget. Med andra ord en perfekt lekplats för en unik röst som talar direkt till lyssnaren; den ”klagande” refrängsången som ger ståpäls är så typisk för Warrel att den borde vara patentskyddad.

Disconnection System är i verserna rejält Meshuggah-doftande för att i refrängen blomma ut i klassisk Nevermore-stil.

As Fast As The Others börjar överraskande melodiöst med en lockande gitarrslinga och – tro det eller inte – ett ooooohhhhh-allsångsparti. Tyngden tar över allt eftersom för att slutligen landa i en modern typ av metallåt. Men jag vet inte; det är något med den som skaver lite obehagligt i hörselgångarna…

Shadow Work är kraftfull och melankolisk och lever verkligen upp till statusen som titellåt. En extra applåd till det lekfulla trumspelet som i flera partier följer gitarren istället för att bara kompa. En riktig läckerbit till låt!

The Hanging Garden är en The Cure-cover (!) som stöpts om en del, för att få en mer passande metalkostym. Svänger skönt men landar ändå inte i något vettigt.

Rain är en kraftfull (halv)ballad med ett minnesvärt huvudriff och ett utslagsgivande trumfkort i form av ett passionerat gitarrsolospel som kittlar hörselgångarna på bästa sätt.

Mother Is The Word For God avslutar och som den gör det! Episk och mångbottnad ligger den helt perfekt placerad i låtordningen, inte minst på grund av sin melankoliska avskedskänsla. Som grädde på moset är Warrel i sin absolut bästa röstform; ståpäls, som sagt.

Omslaget är utan minsta tvekan också värt några rader för det fångar den rätta känslan på ett träffsäkert sätt och den dominerande färgen är lila, som var Warrels favorit.

Shadow Work är en bra skiva, inget snack om det, och flera låtar är lika bra som det Nevermore och/eller Sanctuary snickrade till. Men som helhet är ”avskedsskivan” kanske ändå inte ett måste i samlingen, beroende på lyssnarens egen smak. Saken är den att personligen önskar jag fler melodikrokar som hugger tag och inte släpper taget. De finns men är för få.

Hmmm… Om det inte är så att… Jo…

Jag får en stark känsla av att det handlar om en skiva som kommer att växa – och antagligen rejält – i takt med antalet lyssningar.

En sak är helt klar:

Du fattas oss, Warrel Dane.

Magnus Bergström

01

11 2018

Har fått en nytändning

hiatt

John Hiatt ”The Eclipse Sessions” (New West/Border)

Mitt förhållande till John Hiatt och hans musik har under många år varit mycket gott. Hans tidiga album från sent åttiotal som Slow Turning var fyllda av smarta poplåtar och hans lätt igenkännliga röst.

Sen följde några album, det skulle rockas lite hårdare och all charm John hade försvann. Det gjorde också hans eminenta melodihookar.

Open Road och Dirty Jeans-albumen från 2010 och 2011 var ok men inte mer. Sen tröttnade jag på John Hiatt. Jag gör det i bland även på gamla hjältar utom Dylan och Miles Davis. Men det är förmodligen en annan historia.

Så mina förväntningar var väl inte skyhöga inför Johns nya album The Eclipse Sessions

Men hej vad jag bedrog mig. Vilket i detta fallet var positivt.

John Hiatt har fått en nytändning i mina öron. Melodierna är tillbaks i full skala. Han sjunger bättre och mer avslappnat, som vi vet att kan och har gjort i sina bästa stunder. Musikanterna som är hans ordinarie kompband tar inte i mer än nödvändigt.

Musik och sång flyter behagligt och igenkännande på albumet igenom. Både i ballader och i de låtar med ett något högre tempo.

Min pausering från John Hiatt var tydligen nödvändig, för nu hör jag honom med nygamla öron. Det låter alldeles utmärkt.

Bengt Berglind

31

10 2018

Progressiv rock med ett budskap

fathom-

Fathom Life ”Sovereign” (egen utgivning)

Incurvatus är historia men plåster på såren erbjuds av sångaren Marcus Jagdell nya projekt Fathom Life, som går att likna vid en kärlekshistoria. Progressiv rock (musiken) möter life metal (budskapet) och tycke uppstår. Resultatet blir… Ett inlägg i klimatdebatten!

Musikinfluenserna kommer från skilda håll som Arjen Lucassen/Ayreon, Dream Theater, Magnum, Opeth, Rush och Yes.

Låttexterna är ambitiösa och som gjorda för eftertanke. Marcus har ett tydligt budskap om hur vi förstör miljön och vilka följder det får, samt hur vi ägnar för mycket av vår tid åt ytliga sociala medier.

Sovereign är 30 minuters högaktuell och angelägen melodiös progressiv rock med hårdrockiga inslag och mycket känsla och värme.

Efter ett kort intro (Revival) är det förstasingeln The Age Of Man som med eftertryck visar inriktningen; melodiös prog metal med hårdrockiga inslag. Det är också den låt som lämpar sig bäst för lyssnaren att sjunga med i. Med andra ord ett bra val av öppningslåt.

The Blackened Tongue är med sin känsla av viktlöshet (tänk meditation) bäst på skivan. Höjdpunkten är när tempot accelerar en aning lite drygt halvvägs och mynnar ut i ett alldeles delikat gitarrsolo av Viktor Holmgren. Därefter tar Marcus låten i mål med skivans enskilt starkaste sånginsats. Jag är mycket förtjust i att låten mynnar ut i en kort akustisk avslutning – bra jobbat i låtsnickarverkstaden.

Avslutande Insight är lugn och drömsk med både bra sång och gitarrsolospel (det känns igen va?) och stänger knappt 30 minuters ”låtgodisbutik” på bästa sätt.

Sovereign och Our Final Days är sannerligen inte heller dumma och passar utmärkt in i helheten.

Personligen hade jag önskat lite mer tryck i produktionen, det vill säga lite mer framträdande bas och trummor. Å andra sidan är det säkert meningen att Marcus igenkänningsbara röst ska ligga i förgrunden för att budskapet ska nå fram.

Omslagskonsten av Lucas Svedberg måste berömmas; precis så här ska progressiv hårdrock paketeras! Och nog är det ett bra betyg att tankarna går till klassiska omslag med Magnum och Yes.

Fathom Life betyder att Marcus Jagdell har rott ännu en betygsfyra (se tidigare Incurvatus-recensioner här: Serpent Path och Furnace of Dreams) i hamn och det är inte illa pinkat!

Magnus Bergström

p.s. Intervju med Marcus Jagdell finns här: ‘En handfull frågor’

29

10 2018