Medicin mot höstdepression

freedom call metal

Freedom Call ”M.E.T.A.L.” (Steamhammer/Border)

1998 bildades tyska Freedom Call och året efter släpptes skivdebuten Stairway To Fairyland. Sångaren, gitarristen och keyboardisten Chris Bay har varit med sedan starten och han har all anledning att vara belåten över vad power metal-veteranbandet fått till på den tionde studioskivan M.E.T.A.L.

För lagom i tid till den ”traditionella” höstdepressionen, som många människor lider av, så skriver Chris & co ut ett recept som lär få det att spritta av glädje i kroppen på lyssnarna.

111 har en text där referenser till tidigare Freedom Call-skivsläpp duggar tätt. Ett grepp som lyfter denna standardlåt. Lökigt? Nej för tusan; vi snackar ju om Freedom Call!

M.E.T.A.L. doftar inte bara Manowar textmässigt (med den stora skillnaden att här är glimten i ögat närvarande) utan även musiken har starka vibbar av de muskulösa amerikanerna. Inga fel!

Sail Away har en sångdetalj som dyker upp sisådär en handfull gånger; Chris höjer tonläget rejält men ändå återhållsamt och bara för några sekunder. Effektfullt och det låter verkligen bra.

One Step Into Wonderland är så nära schlagerpop som det går att komma i hårdrocksvärlden och passar bandet som hand i handske.

Days Of Glory låter Dragonforce i kubik och allt är alltså precis som det ska på en power metal-skiva av bra klass.

En intressant detalj är att den på skivor så vanligt förekommande mittendippen uteblir. Alltså att låtkvaliteten blir svajig efter de inledande låtarna. Istället är M.E.T.A.L. minst lika låtstark där.

Det handlar inte om den bästa skivan i diskografin men nog tycker jag att den placerar sig strax nedanför topparna.

Det som gör Freedom Call lite speciella (eller jobbiga beroende på vem du frågar) är att glädjen i musiken inte känns det minsta tillgjord. Bandets musik- och textskapande är vad som till synes faller sig helt naturligt. Det känns fint.

Världen behöver mer kärlek så låt oss sprida M.E.T.A.L.-evangeliet över jordklotet.

Magnus Bergström

14

10 2019

Hög klass

degreed

Degreed ”Lost generation” (Gain)

  Släpps 15 november

Det här är ett av Sverige mest underskattade band inom genren. Lost generation är deras 5:e album och innehåller allt som en bra platta ska innehålla: låtar med bra melodier och högenergisk form och det är lite av deras signum att leverera musik som sitter som en smäck.

Det börjar i ett rasande tempo med titelspåret ”Lost Generation” och ”You all know my name” som får en att hoppas att resten av innehållet håller samma stil och klass. Även om tempot saktas ned blir man inte besviken på de andra låtarna för mitt upp i allt kommer låten ”Blue virgin isles”. Det är en cover på Ted Gärdestads låt ”Himlen är oskyldigt blå” och som bandet gör sin egen tolkning av till belåtenhet.

Resten av låtarna håller samma höga nivå och det är kul för dom funkar att spela live med dessa utmärkta musiker. Robin är en av Sveriges bästa sångare och utan dess like. Han kan hantera både dom snabba och lugna partierna med bravur.

Tycker att det är synd att Degreed inte fått det där genombrottet som dom förtjänar. Dom är värda mer framgång och hoppas dom kommer få spela på dom större arenorna snart.

Bästa låtarna på plattan är: Summer of love, Lost generation och Born under a bad sign.

Rickard Fernström

11

10 2019

Röksignaler som når ända fram

blackoata

Black Oak Arkansas ”Underdog Heroes” (Cleopatra/Border)

2019 har varit ett år av överraskningar och det bekräftas inte minst av att Black Oak Arkansas återvänder efter att ha varit osynliga för blotta ögat med nytt komplett material i 30 år. Då var det skillnad på det glada 70-talet när LP-skivorna stod som spön i backen och de spelade i samma division som The Allman Brothers och Lynyrd Skynyrd.

BOA har sedan gammalt en förkärlek för covers och det är inget undantag nu heller när de trots så många års frånvara inleder skivan med en version av Allan Parsons Don’t Let It Show. Det må ändå vara förlåtet för grundaren Jim “Dandy” Mangrum med sin fulla auktoritet ger sången en ny dimension till knappt igenkännbar och att David Flexer sätter ett gitarrsolo som hämtat från en annan galax.

Titelspåret personifierar bandet till fullo med sin oborstade sydstatsrock i ohelig allians med sedeslös blues. I Channeling Spirits droppar namnen in på legender i salig åminnelse. Alltifrån Elvis Presley och Chuck Berry till Randy Rhoads och Dimebag Darrel. Mangrum talsjunger och väser på ett sätt som om det var första gången människan hörde det talade ordet.

Samantha B. Seauphine fyller på med sin sånginsats i The Devil’s Daughter som mycket väl kan vara en självbiografi. Texten är barnförbjuden för personer under 15 år enligt sedlighetsrotelns regler och förordningar. Vi andra kan bara luta oss tillbaka, ta ett stadigt tag i armstöden och hoppas på att vi inte blir inblandad i sagda förehavanden. Johnnie Won’t Be Good är en känga åt nutidens Rock ’n’ Roll som har en del att lära. Jag instämmer till fullo.

Märkliga saker händer. I Arkansas Medicine Man väcks indianhövdingarna Geronimo och Crazy Horse åter till liv. Det viftas med hartassar, hästskor och onda ögat-amuletter i lägereldens sken. Det är inte så lätt att värja sig för mystiken och eldkraften. Som ett spöke i 3D format uppenbarar sig också gitarristen Shawn Lane (1963-2003) med ett förinspelat gitarrsolo i Do Unto Other. En mirakelman på sin tid som kunde spela snabbast av dem alla.

Captain Beefheart’s ande vilar över det särpräglade skapandet och det ger alltid en halvpoäng extra. Lyriken kan mycket väl vara en mästares profetia, men också en galnings dagbok. Strunt samma. Skillnaden är ändå hårfin. Musiken är av äkta vara med influenser från den gamla goda tiden och Mangrums framträdande, allt ifrån karaktärsskådespelare och lodis till rockstjärna är magnifik. Jag är nöjd med reinkarnationen. Idag hissar jag sydstatsflaggan och hoppas att jag inte är ensam i det åtagandet.

Thomas Claesson

07

10 2019

Ockulta temat är intakt

year of the

Year of the Goat ”Novis Orbis Terrarum Ordinis” (Napalm/Border)

Svenska rock-/doom metal-bandet Year of the Goat har släppt sitt tredje album ”Novis Orbis Terrarum Ordinis”. Gruppen bildades 2006, har rönt internationella hyllningar och fick 2014 skivkontrakt med legendariska Napalm Records.

Det är fyra år sedan bandet kom med nytt material. Nya plattan visar att bandet fortsatt att utvecklas samtidigt som det ockulta temat är intakt. Det här är högkvalitativt när det kommer till produktion, sång, instrumenthantering och låtskriveri.

Man kan också höra fina ekon av band som Black Sabbath, Blue Öyster Cult och Ghost. Det är helt klart värt att göra en djupdykning i Year of the Goats musikaliska universum och låta sig trollbindas.

Lyssna på.: ”Avaritia”, ” Luxuria”

Henric Ahlgren

24

09 2019

Garagerockhyllning till motorstaden

alicec

Alice Cooper ”Breadcrumbs” (Ear Music/Playground)

betyg 3

Ol’ black eyes is back är namnet på europaturnén som Alice Cooper nyligen sparkat igång. En turné med hårdrock i fokus och som blandar och ger från diskografin och som (nästan) inte har någonting gemensamt med hans nya ep.

Breadcrumbs sex låtar blickar nostalgiskt tillbaka till den tid då garagerocken blomstrade och har ett genomgående musik- och texttema med artister från och låtar om motorstaden Detroit, USA.

Alice har aldrig varit någon stor sångare, däremot en stor historieberättare. Texterna är som små välskrivna noveller, allt som oftast med glimten i ögat, och covervalen är i samma stil.

En enda låt är ny (Go man go som är bra men saknar det lilla extra) och i övrigt handlar det om covers. Till och med en egen låt har spelats in på nytt och hade det inte varit för skivtemat hade Detroit City från 2003 års The Eyes of Alice Cooper, nu med tillägget 2020, varit helt onödig.

Av övriga låtar är Your mama won’t like me (Suzi Quatro) klart vassast med sin svängiga mix av rock och blås.

Personligen föredrar jag när Alice ägnar sig åt melodiös hårdrock (Constrictor och Raise your fist and yell) och inte smutsig garagerock (The Eyes of Alice Cooper och Dirty diamonds) men visst är Breadcrumbs bra. Och smaken är som bekant som baken…

Magnus Bergström

20

09 2019

Tidlöst mästerverk

lana

Lana Del Rey ”Norman fucking Rockwell” (Polydor/Universal)

Lana Del Rey (Elizabeth Woolridge Grant) – drottningen av california noir-pop verkar totalt besatt av amerikansk bitterljuv nostalgi och har sålunda ej helt överraskande döpt sitt nya album till ”Norman fucking Rockwell” efter den amerikanske illustratören som verkade under 1900-talet och var en slags amerikansk motsvarighet till vår Carl Larsson. Ja, Rockwell var en grafisk skildrare av den amerikanska idyllen och drömmen. Lana Del Rey kontrasterar dock förstås i förhållande till idylliseringen – då hon istället visar på sprickorna i fasaden och det mörker som sipprar fram ur våra rädslor, mardrömmar och samhällets frånsida. (Och trots popkontexten gör hon stundtals detta också på ett så genomgripande sätt att inte ens de bästa och tuffaste black metal-banden kommer i närheten av denna kraftfullhet.)

Efter att Lana Del Rey kom med genombrottsalbumet ”Born To Die” (2012) har det kanske inte riktigt lyft i skivväg, dock. Men på nya plattan känns det som allt sitter helt som det ska. Inte minst sjunger Lana Del Rey bättre och finare än någonsin. Ja, sången är närmast magiskt. Nu är det här inte någon partyös-platta utan en mycket lågmäld skiva genomsyrad av melankoliska stämningstillstånd (vilket inte alla kommer gilla) – det som Lana Del Rey är så skicklig på. Albumet kan räknas som ett mästerverk, tänker jag. Själv ser jag, alltsedan genombrottet, Lana Del Rey som en slags räddare av den sentida popen. Trots att det hon ger oss är allt annat än nytt. Men det är kanske just därför. Det handlar om tidlös klassisk fucking kvalitet, helt enkelt.

Lyssna på: ”Norman fucking Rockwell”, ”Fuck it I love you”

Henric Ahlgren

18

09 2019

Muskelblues för landets bluesfestivaler

els

ELS Band ”Dark Blues Sky” (Soundstation Records/Hemifrån)

betyg 3

Bluesen lever i den gamla bruksorten Degerfors, och varför skulle den inte göra det?

Det första som slår mig när jag skjuter in CD:n i bilens CD-spelare är att sångaren/gitarristen Stig Pettersson har (kanske inte begåvats med utan snarare lagt sig till med) den perfekta, kroniskt hesa, whiskyindränkta bluesrösten. Jag tror att 90 procent av landets hobbybluessångare skulle vilja låta så här. För att det i deras öron låter ”äkta”. Äkta låter däremot låter sångarens amerikanska uttal. Inte så vanligt bland svenska bluessångare. Stort plus för det.

Ensam i bilen spelar jag min vana trogen ELS Bands album på inte högsta, men hög, volym. Brukar göra det med musik som ligger mig varmt om hjärtat. Efter 13 låtar är jag helt mörbultad i hörselgångarna. Manglad typ. Har sällan lyssnat igenom ett album där allting ligger så häpnadsväckande högt i ljudbilden. Sång, elgitarr, klaviatur (mest orgelmattor), bas och trummor – allt är precis lika högt. Eller jämntjockt. Som om hela bandet varit med och mixat och att varje medlem nogsamt tillvaratagit sina egna intressen. Jag kan ju ha fullständigt fel, men det är den känslan jag får.

Det mesta av materialet är covers, låtarna förmodligen handplockade för att passa den rossliga sandpappers-stämma som Stig Pettersson sannerligen är i besittning av. Här snackar vi tung bluesrock – med inslag av soul och sydstatsrock. Jag associerar till Freddie King och Joe Cocker vad det gäller det vokala, till Steppenwolf vad det gäller gruppsoundet. Basisten Lasse Lövgren och trummisen Erik Lindstedt gör vad de ska. Ibland lite mer.

En del låtar är på gränsen till sönderspelade kan jag tycka. Ta till exempel Stevie Wonders bredbent råfunk-gungande ”Superstition” och Etta James gamla slagdänga ”I’d Rather Go Blind” – som på omslaget märkligt nog tillskrivs Paul Butterfield. Ovanligt att en man, en karl, ger sig i kast med den, men varför inte? Det är ett fritt land. ”Need Your Love So Bad”, populariserad av Fleetwood Mac som det brukar heta, har de flesta av oss hört som cover på den lokala pizzerian någon gång för mycket.

Till saken hör emellertid att ELS Band gör de här lite nötta låtarna anmärkningsvärt kompetent, men jag förstår inte riktigt vitsen med att spela in en version av Hendrix ”Crosstown Traffic” eller Clapton/Cray-kompositionen ”Old Love” som är nästan, eller så gott som, eller inte långt ifrån, i paritet med originalen.

Desto roligare då att kunna konstatera att Stig Petterssons två egna låtbidrag, ”Bad Boy, inte jätteoriginell på något sätt, men framförallt avslutande ”Take Mine” i mitt tycke är de klart bästa spåren. Inga klassiska original att behöva jämföra med där, bara att lyssna och ta in. ”Take Mine” kunde vara ett verk av Lynyrd Skynyrd (dagens upplaga) som fortfarande – om inte annat – är ett enastående tajt band. Precis som ELS Band. Det här gänget skulle definitivt inte göra bort sig på någon av landets bluesfestivaler. Muskelblues brukar gå hem i de s k stugorna. Tung-gunget har fortfarande sina företrädare.

När jag framåt nattkröken spelar CD:n extremt lågt på en bergsprängare för att inte störa min omgivning låter allt smått fantastiskt. Vad är detta för ett amerikanskt arenabluesband jag har missat liksom? Har dock aldrig sett en sticker som säger ”OBS spelas på låg volym”. Vore annars på sin plats här.

Måste få gnälla av mig lite på bandnamnet. ELS? Efter en snabb FB-check med keyboardspelaren Peter Dahl, som har lämnat gruppen för att koncentrera sig på egna Americana-projektet Meadow Creek, visar det sig att ELS-förkortningen står för något precis så banalt som jag trodde, nämligen initialerna för Erik, Lasse & Stig, Peter på keyboards anslöt sig sist och fick därför inte med sitt P (som i Peter). Fantasilöst är bara förnamnet. (!) Det finns annars hur många spännande amerikanska låttitlar som helst att döpa sitt band efter.

OBS att ”Dark Blues Sky” gavs ut redan 2016. Den har hamnat mellan stolarna. Inte hemma hos mig utan hos Hemifrån. Där fick jag till det, Peter Holmstedt!

Mats Zetterberg

17

09 2019

Försoningens timme är slagen

Killswitch Engage

Killswitch Engage ”Atonement” (Metal Blade/Sony)

Chansen att någonting skulle komma upp ur underjorden var en på miljonen. Inte undra på att invånarna i Westfield, Massachusetts blev överrumplade när Killswitch Engage reste sig i tomma intet för tjugo år sedan. Få anade då att den tunga musiken som vi i dag upplever som självklar har massor att tacka för den här händelsen.

Som budbärare av NWOAHM (New Wave Of American Heavy Metal) har Killswitch Engage en ledande roll. Bandet kombinerar Melodic Death Metal/Hardcore Punk med Classic Thrash Metal till en härdad legering som i folkmun kallas för Metalcore. Den är tillängnad den nya generationen av lyssnare som kräver handling i stället för tomma ord. Aggressivitet, attityd och förtydligande av livets alla beståndsdelar.

Albumet är laddat med kaxiga gitarrdueller, en hårdbarkad sång av det råa slaget och en rytmsektion som inte går att stoppa. De extrema metal-influenserna vävs samman med variation och finess. 11 låtar faller på plats en efter en när de sällsynt begåvande musikerna sammanfattar sina visioner på ett djärvt och eftertänksamt sätt.

Om det finns några som händelsevis har slumrat till i de bakre bänkraderna så lär de resa sig i givakt när odjuret släpps loss i inledande Unleached och nyopererade Jesse Leach med sin återfunna stämma vrålar ut let’s go. De ack så välbekanta gitarriffen får full frihet och de välkomnas med ett snett leende och en vördsam bugning.

En av albumets höjdpunkter är när Testament’s sångare Chuck Billy med järnhand greppar tag i mikrofonen i The Crownless King och sveper med sin mantel fylld av thrashmetal likt en 5-gradig tropisk cyklon. Att just han befinner sig här kan tyckas vara ett överraskande moment för en del, men inte för oss som vet att alla musiker är en enda stor familj.

Det ligger en trippel mot slutet av skivan som inte är att leka med. Fas 1 uppbyggnad: Take Control är stark både musikaliskt och lyriskt. Konsten att ha självbevarelsedriften i behåll när allting verkar ha gått överstyr illustreras på ett övertygande sätt. Fas 2 verkställning: Ravenous är brutal i sin utformning, men nödvändig för att få saker och ting gjorda. Fas 3 återhämtning: I I Can’t Be The Only One blir verkligheten ljusare när strävan efter att förenas och bli sams leder till en bättre värld  att leva i.

Killswitch Engage liksom ej att förglömma dess bundsförvanter All That Remains och As I Lay Dying är maktfaktorer att räkna med. Atonement är en studie i att komma till rätta med livets vedermödor och konflikter. Musiken är intensiv men det är nödvändigt för att väcka medvetandet till liv en gång för alla.

Thomas Claesson

P.S. Killswitch Engage är på turne. De kan mycket väl dyka upp på en ort inte långt ifrån där du bor.

13

09 2019

Som porlande vårbäckar

esther-leslie

Esther Rose ”You made it this far” (Father/daugh/Border) 
Leslie Stevens ”Sinner” (Thirty Tiger/Border) betyg 3

Två för mig nya kvinnliga countryartister, Esther Rose och Leslie Stevens, som båda två övertygar på sitt eget sätt. Det som binder dom samman är deras röster som är kristallklara som porlande vårbäckar.
En ung Dolly Parton passerar förbi om vi ska se i backspegeln för ett ögonblick.

Esther Rose är den som övertygar mest för tillfället på grund av att hennes album genomsyras av en enkelhet som är charmig och svår att komma ifrån. Det verkar som om bandet plockat upp sina instrument i replokalen, tryckt på play och spelat in. Det är avskalat, enkelt och utan trams. Bara Esther och hennes lilla band. Ljudbilden är lika kristallklar som hennes röst, varje instrument och små solon framträder i all sin tydlighet. Så ska det låta.

Leslie Stevens röst fungerar på samma sätt som Esther Rose, den bär och övertygar i sin tydlighet. Hennes låtar har en lika hög standard som Esthers, men hon har fler ballader och hennes medmusiker låter något mer laidback och producerade, vilket inte betyder på något sätt det är sämre.

På det hela taget är detta två sköna countryalbum, men Esther Rose vinner på sin musikaliska charm.

Bengt Berglind

10

09 2019

Lustfylld flower power-popfolkrock

children of the sun

Children of the Sün ”Flowers” (The Sign Records/Sound Pollution)

Sången är det som gör starkast intryck på värmlänningarnas debutskiva. Sällan eller aldrig har mina hörselgångar förförts av ljuvare sångmelodier och att enstaka ord vid väl valda tillfällen betonas lite extra är läckert gjort. Lyssna bara på Her Game och Emmy.

Children of the Sün gör lustfylld popfolkrock på ett sätt som gör att det känns som att den alltid har funnits och alltid kommer att finnas.

Låtarna är på en och samma gång retro och tidlösa. Produktionen lånar friskt från 60- och 70-talet samtidigt som den är modernt knivskarp och välljudande.

Igenkänningskänslan är stor. Ofta kommer jag på mig själv med att tänka att jag har hört den eller den detaljen tidigare. Det finns ekon av tidiga Fleetwood Mac och Heart, liksom Janis Joplin och i viss mån Jimi Henrix men framför allt The Doors. För att bara nämna några.

Ändå känns inte en ton på hela skivan karbonkopierad. Inspirationskällorna har sammanfogats på ett originellt och snillrikt sätt till en i det närmaste egen stil med – förmodar jag – målet att trampa upp en egen stig.

Bandets gemensamma uttryck känns lustfyllt och Flowers genomsyras av något svårförklarat glädjefullt i stil med ”glöm alla problem och bli ett med naturen”. Flummigt? Tja kanske, men heller inte det minsta konstigt med tanke på att reklambilderna på de åtta bandmedlemmarna formligen skriker flower power.

Just detta med flower power må av många (de flesta?) förknippas med USA, men värmlänningarna kidnappar konceptet och förser det med ett ljudspår som för tankarna till en blomstrande sommaräng.

Att välja ut en låtfavorit är inte det lättaste men om jag måste så är Sunchild mitt val. Den har en oemotståndlig refräng och jag gillar att trummorna spelar en stor roll med flitigt förekommande ”cymbalmarkeringar” (under de lugnare partierna).

Givna låtfavoritutmanare utöver tidigare nämnda Her Game och Emmy är den magiskt trollbindande titellåten och den lekfulla avslutningen Beyond The Sun.

Magnus Bergström

09

09 2019