Arman är på riktigt

Riddy Arman ”Riddy Arman” (La Honda/Border)

Countrymusik är i dag ett mycket vitt begrepp. Det kan kallas americana, heartland music, contemporary, alternativ, countryrock och en hel del annat.

På sitt första album har Riddy Arman plockat bort många av countrymusikens typiska beståndsdelar och återvänt till det ursprungliga, nämligen att berätta en historia från sin egen vardag, tankar och drömmar.

Med sin lite allvarliga men säregna röst står hon stadigt förankrad i sin egen verklighet. Sångerna kan vara egna dagboksanteckningar efter en lång dag på ranchen. För det är den verklighet hon har och delger oss här.

Riddy Armans röst griper tag i mig. Den är kärv, inte speciellt vacker eller inställsam. Det saknas starka melodier och tjusiga refränger.

Ändå påverkas man av ärligheten och engagemanget i rösten.

Sånt som hände då man hörde Bruce Springsteen första gången i en skivaffär i London, eller The Band eller Dylan och Van the Man.

Musikerna tassar försiktigt i hennes bakgrund. Lågmält, bara som ett familjärt stöd för hennes röst.

Debutalbumet med Riddy Arman är kort. Åtta egna ärliga små vykort från ett dammigt grått nutida USA. Samt en lysande version av Kris Kristoffersons Help me make it through the night.

Riddy Armans röst, musik och texter är på riktigt och det räcker långt för mig.

Bengt Berglind

05

12 2021

Tillbaka där det började

Deep Purple ”Turning to crime” (Ear/Playground)

Det kan tyckas märkligt att ett band med så många meriter på sitt samvete väljer att lägga tid och kraft på en coverskiva. Då är det på sin plats att dra sig till minnes att Deep Purples fyra första singlar i slutet av 60-talet även de var covers varav Joe Souths Hush gick i bräschen.

Det fyndiga namnet Turning To Crime förebrår med ett enda slag alla luttrade rockkritiker som har till vana att ha förutfattade meningar om allt vad covers heter. På randen av sin karriär, men tack vare ett bibehållet sinne för humor och en spelglädje utöver det vanliga så visar det sig att alla betänkligheter är obefogade.

Bara 1 ½ år efter Whoosh! vilket är den kortaste cykeln mellan två album sedan karriärens begynnelse, så har tillfället kommit att ge fansen en bonus som får de grå dagarna att övergå i färg. Ett dussin låtar av mer eller mindre kända band presenteras. Nu är det upp till bevis.

Ett mer originellt val än Fletwood Macs Oh Well kan tyckas vara på sin plats, men med den utökade instrumentala passagen så var den värd ett varv till. Som alltid när det gäller Bob Dylans låtar så blir de bättre när andra artister framför dem vilket avspeglas i  Watching The River Flow som här forsar fram frejdigt.

På det oväntade planet ligger istället min favorit Dixie Chicken (Little Feat) som känns omvälvande i DP:s händer. Här får den fulländade klaviaturkonstnären Don Aireys sina färdigheter dokumenterade på ett uppsluppet sätt.

Den amerikanska kampsången The Battle Of New Orleans (Jimmy Driftwood) får även i Deep Purples version en lättsam och komisk prägel till skillnad mot vad som verkligen hände under slaget. En uppmuntrande låt som tidigare har spelats live och kanske just därför så känns de squaredanssteg jag utför på golvet riktigt befriande.

En publikfriare som är svår att undanhålla är White Room (Cream). Ett tacksamt ämne för Steve Morse vars gitarr befäster det beryktade rummet. Även Bob Seger får ett finger med i spelet när hans Lucifer avhandlas. I goda händer med Ian Gillans övermäktiga stämma.

Deep Purple har gått igenom många skepnader under åren lopp. Från lågvattenmärket Slaves And Masters (1990) som inte lämnade något annat efter sig än jämna plågor till den odödliga klassikern Machine Head (1972). Det mest betydelsefulla och inflytelserika albumet i rockhistorien.

Det verkar inte finnas något slut i sikte på Deep Purples långa farväl. Då kan det lika gärna fortsätta för evigt och låt mottot vara som i tolkningen av Ray Charles & Quincy Jones’ gamla slagdänga, nämligen Let The Good Times Roll.

Thomas Claesson

02

12 2021

Ett tecken i skyn

Heaven & Earth ”V” (Frontiers)

När det kommer till melodisk rock i allmänhet kan skillnaden mellan succé och fiasko vara hårfin. Antingen så klättrar man upp på silverberget eller också ramlar man huvudstupa ner i smördiket eller alternativt än värre i schlagerträsket. Många band i den här genren verkar inte ha det varningssystem installerat som visar rött blinkande ljus när det är fara å färde, men det finns undantag.

LA-baserade Heaven & Earth med den brittiska gitarristen Stuart Smith som bandledare har alla knivarna i lådan slipade. Han är omgiven av en brokig skara bestående av italienaren Gianluca Petralia (sång), ungraren George Barabas (keyboard), Lynn Sorenson (bas) samt Simon Wright (trummor). Alla musikerna är högt meriterade med långa CV:n i branschen.

Heaven & Earth är sannerligen ett av de mest förbisedda, men samtidigt mest talangfulla band som har skådats i modern tid. Det råder ingen tvekan om att inspirationskällan är hämtad från det brittiska samväldet. Inflytandet från Deep Purple, Rainbow och Whitesnake rinner över i alla bägare, men dessutom har de det lilla extra som skapar ett unikt sound som skiljer dem från mängden.

Så när växeln läggs i på Drive strömmar ljuv rockmusik ut från alla håll och kanter. Lägg därtill att mottot I don’t care where you’re going. I don’t care where you’ve been. Just get in this car and let’s drive banar väg för en totalupplevelse med de rätta attributen.

Den goda andan fortskrider i Beautiful som i ett förföriskt mellantempo går hela vägen. De knappt förnimbara orgeltonerna ligger som en chimär i bakgrunden. Sången med den besinningsfulla lyriken arbetar sig metodiskt innanför de sköraste känselkropparna i huden.

De beslutsamma trummorna förvandlar Poverty till ett energiknippe som letar sig fram till varierande nivåer av medvetenhet. Den drivande kraften i sångrösten lyfter melodin till oanade höjder. Det känns som om man är ute på en resa som grundlades för länge sedan och som fortsätter för evigt.

Hammondorgeln i Flim Flam Man knäcker den bästa, så även mig. Hårdrock som den skall vara. Hårdrock som den framförs här. Taktskiften, riff, rytm, solon, sång, karaktär, nostalgi och allt mellan himmel och jord presenterat i en enda förpackning.

Den rika förnimmelsen av blues och rock som ligger till grund för Big Money Little Man är tacknämlig. 70-tals känslan finns här, livekänslan också. Välbefinnandet fortskrider tack vare musiker som har förverkligat sina idéer och gjort musiken till en konstart.

De omvälvande kompositionerna, den generösa sången och den energiska instrumentationen gör det här albumet till en imponerande överraskning. Det är sällan man får en sådan garanti och status på ett dussin låtar. Det är sällan planeter och stjärnor står i perfekt position. Det är sällan man behöver ställa sig frågan om man är i himlen eller kvar på jorden.

Thomas Claesson

Fotnot:

Jag får villigt erkänna att jag visste ingenting om Heaven & Earth innan en god musikvän, som dyrkar Deep Purple över allt annat på jorden, tipsade mig. Och resten är historia.

27

11 2021

En rockhyllning till Georgia

Jason Isbell and The 400 Unit ”Georgia Blue” (Southeastern/Border)

Detta album är inte ett Jason Isbell-album i dess vanliga mening. Georgia Blue är ett resultat av ett vad. Om staten Georgia efter valet förblev i demokraternas händer skulle Jason Isbell spela in ett album med gästartister från staten Georgia som en hyllning.

Så blev det och nu är Jason och hans eminenta band 400 Unit husband till gäster som Brandi Carlile, Adia Victoria, Brittney Spencer, John Paul White och många fler.

Musiken är en blandning av nya och lite äldre coverlåtar. Som James Brownes It’s a man’s world eller Otis Reddings I’ve be loving you too long och mästerverket Midnight Train to Georgia. Dessa soulklassiker är de som fungerar minst bra på albumet. De nya versionerna når inte upp till originalen på långa vägar.

Mycket bättre fungerar det i REM-spåren Nightswimming och Drive 8 liksom i Adia Victorias version av The Truth och Amanda Shires fioldrivna Cross Bones Style och I’m Through med Jason vid micken.

Att sedan ge sig på Allman Brothers klassiska instrumental verk In Memory of Elizabeth Reed är både modigt och dumdristigt, men det funkar alla 12 minuterna, och gungar forfarande skönt.

Summan av den så kallade kardemumman är att det blev ett ’så där’ album och vi kan konstatera att bandet The 400 Unit är en samling utmärkta musiker som glänser på Georgia Blue.

Bengt Berglind

26

11 2021

Lekfull tillbakablickande hårdrock

Atomic Love Reactor ”Creation of a Masterpeace” (Tall Whites Records)

Fem års väntan mellan skiva ett och två är inte idealiskt. Men uppenbarligen har Atomic Love Reactor använt tiden väl, så låt gå för den här gången. Debutskivan The Arrival fick en betygsfyra och eftersom Creation of a Masterpeace håller samma klass är en betygsrepris given.

Holy Water kombinerar Deep Purple med Tommy Bolin på gitarr och Whitesnakes första år. Referenser som heter duga och kommer väl till pass för att ringa in soundet. När låttempot höjs, som i Seven, är det istället The Night Flight Orchestra som pockar på uppmärksamheten.

Inspiration till härligt maffiga balladen Defeated har hämtats från Deep Purple-klassikern Mistreated (refrängen) och därefter ”atomicfierats” med egna idéer.

Värmlänningarna är samspelta och leker musik i en organisk ljudbild, även om aningens mer ”tryck” inte hade skadat. Glädjande nog lämnas gott om plats för en smaskig ingrediens; Anders Olssons hammondkeyboard tar välförtjänt stor plats och bäddar in många av låtarna i sköna tongångar.

Jag får en känsla av nostalgiskt tillbakablickande toppat med en egen knorr eftersom bandet ”målat” brett med penseln.

Den petige skulle kunna anmärka på att sångaren Fredrik Nordh vid några tillfällen låter en smula ansträngd. Men vad då? Det vägs upp av att han ger allt och vågar ta i för kung och fosterland – och lyckas för det mesta.

Till sist måste en guldstjärna delas ut för den fyndiga skivtiteln.

Magnus Bergström

25

11 2021

Total knockout

Thåström ”Dom som skiner” (Razzia)

Jag blir hypnotiserad redan av första låten – ”Södra korset” – på Thåströms nya platta ”Dom skiner”. (Den tionde soloskivan i ordningen.) Och sedan håller denna hypnotiseringen i sig genom lyssningen av hela albumet. Jag blir helt enkelt totalknockad. Något som egentligen aldrig händer längre. Jag sugs omedelbart in, hinner knappt ens reagera innan jag omslutits av ”Dom som skiner” och dess egna universum.

Den utveckling åt det elektroniska sound som Thåström haft på sina senare skivor (tänk exempelvis ”Körkarlen” från ”Centralmassivet, 2017) når här sin fulländning. Och detta är helt magnifikt, kan man säga. Låtarna växer samman och blir som en slags mäktig mässa. Allt som varit bra med det som Thåström gjort tidigare blir här konsoliderat och kommer till en slutlig perfekt balans. Det här är Thåströms främsta soloskiva. Thåström är nu Mästaren.

Samtidigt som Thåström strävat åt en påtagligt maskinellt pulserande ljudbild som bitvis är avskalad och lite monoton och repeterande är det också så starkt själfullt och suggestivt. Det här är någon slags blue eyed soul (ja, det låter lite konstigt i kontexten). Förvriden – i en helt egen kategori. Jag tror man kan säga så. Som sagt – hypnotiskt – mäktigt. Det är väldigt vackert och känsligt också.

Sammantaget – när det gäller sound, kryptiska texter, fraseringar, intensitet så finns det ingen annan som låter som Thåström i Sverige (eller någon annanstans heller, för den delen. Närmast kanske Tom Waits ligger i särart inom populärmusiken, de senaste fem årtiondena?)

Inte minst språket och den egna expressionistiskt stiliserade poesin blir hos Thåström ett häpnadsväckande äventyr att lyssna på – vilket knappast är något man annars brukar tycka när det gäller majoriteten av artister av idag. Så finkalibrerade – och samtidigt märkligt brutalt primalt laddade – är Thåströms uttryck att små textvändningar skapar ett enormt sug i magen, liksom när man åker en rejäl berg och dalbana.

Joakim Thåström har en helt annan tyngd, egenartad europeisk bildnings- och referensvärld än de flesta andra svenska artisterna i vår samtid. (Det är nog bara Ulf Lundell som bottnar i något liknande såtillvida.) Imponerande. Fascinerande. Ekon av spoken word-poesi och influenser från Bruno K. Öijer – som även funnits tidigare hos Thåström – når här ytterligare en ny höjd. William S. Burroughs – och senare även Bowies – cut up-teknik tycks också ofta finnas närvarande på någon kant. Ingenting är helt tillrättalagt. Ingenting är helt förutsägbart.

Det är verkligen prominenta back up-sångerskor på flera av låtarna. First Aid Kit-systrarna Johanna och Klara sjunger på några sånger – samt även Titiyo. Johanna och Klaras kör- och stämsång är närmast magiskt underbar på första låten ”Södra korset”. Man måste bara lyssna.

Det är svårt att riktigt förklara varför – men den här skivan gör något med mig på det där sättet som man vill att nya skivor ska göra, men alltså i princip aldrig gör nuförtiden. Efter ”Södra korset” radas det upp låt efter låt som fångar – och trollbinder mig. Det tar inte slut. Och det tycks på något vis som om jag förändras som människa när jag lyssnar. Thåström berättar något som jag borde veta. Och som jag vet. Men som jag glömt bort att jag visste. Och detta handlar mer om känslor – än det som riktigt går att förklara med ordens begränsningar.

Trots att ”Dom som skiner” är en ny skiva känns det här som musik som jag hört i mina drömmar i hela mitt liv. Tidlöst men samtidigt nytt. Ackordföljden på ”Isbergen” får mig att bli helt rusigt euforisk – trots enkelheten. Thåström är en magiker. En musikalisk mystiker. En urban asfalts-shaman i Sverige för vår tid. Även om han väl själv nog aldrig skulle gå med på det. Det är tur att vi har Joakim. Verkligen. Det hade blivit alltför substanslöst annars. Alltför.

Lyssna på : ”Södra korset”, ”Papperstunna väggar”, ”Isbergen”

Henric Ahlgren

22

11 2021

Starka melodier

Strand Of Oaks ”In heaven” (Galacticana/Border)

Timothy Showalter är mannen och skaparen bakom musikprojektet Strand Of Oaks. Man kan säga att han tillhör familjen med bröder som Israel Nash och War On Drugs. Man kan även ana att han har kollat in en del av Bruce Springsteens ibland storvulna musikdrömmar.

När musiken på detta album fungerar som minst bra går tankarna till U2 eller My Morning Jacket när dom inte riktigt har träffat rätt och tar i så det som skulle bli det storslagna anslaget dränks i ett studiodån.

Men så länge Timothy håller sig till Americanamusiken funkar det mycket bra. Melodierna är genomgående starka och sången är fylld av passion och hjärta med smärta.

Lätt överstyrda gitarrer, klockspel och en matta av synthar och röster i lager fyller i och nästan täpper igen ljudbilden. Den blir för massiv, inga sprickor eller andningshål, inget om livet utanför studion.

Några gånger, som på spåret Carbon och Hurry, taggar Timothy ner sången och produktionshysterin och låter musiken andas. Vid dessa tillfällen fungerar Strand Of Oaks som bäst. Ändå blir det en svag fyra.

Bengt Berglind

19

11 2021

Tour De Blues

Gov’t Mule ”Heavy Load Blues” (Concord/Universal)

Genom årens lopp har Gov’t Mule haft bluesen som sitt kall och nu har tiden kommit för att hedra sina förebilder, men också ge egna bidrag till genren. Det vankas en omhuldande rundvandring bland mer eller mindre kända skapelser. Albumet är inspelat live i studio, precis som det anstår ett band som har jammat sig fram från skymning till gryning sedan tidigt 90-tal.

För att fånga tidsandan är inspelningen gjord på analoga ljudband och med gitarrer, förstärkare och annan utrustning av gammal god kvalitet. Det ger ett översvallande djup som är skräddarsytt för att återgivas på vinylskivor. Retrokänslan väcks till liv vilket ger ett välbehagligt, tillbakalutat tillstånd av förnöjelse.

Den allsmäktige Warren Haynes – gitarrist, sångare, låtskrivare, producent och den enda mannen som kan vara på två ställen samtidigt – styr sin mula på ett avslappnat och tryggt sätt. En strävan som ger en tillförlitlighet och en försäkran att om man är ute efter blues så är det här rätt plats att vara på.

Den 87:åriga Blues Before Sunrise av Leroy Carr drar igång maskineriet med en förvrängd slidegitarr i spetsen. Gov’t Mule lyckas fånga upp den knapphändiga spontanitet som karakteriserar sedan länge förbisedda melodier från 30-talet. Det hela blir till en god portion av det gamla gardet som framhäver enkelheten i stället för komplikationer.

Betydligt mjukare tongångar hörs i Hole In My Soul som sakta vaggar fram med sin smärtfyllda hjärtesorg. Det insmickrande blåsarrangemanget sätter en tilltalande prägel på verket och Haynes återhållsamma stämma och gitarr lägger de sista uttrycksfulla bitarna på plats för att tillgodose en angenäm upplevelse.

Tempot ökar upp med den symptomatiska och tillika självförklarande Wake Up Dead. Den lättsamma takten virvlar runt på ett sätt som gör att man aldrig vill gå till sängs. Orgeln lägger ut ett fridfullt lugn och i följe med gitarrens smekande rörelser skapas den inre balans som för evigt får sista ordet.

Bobby ’Blue’ Blands Ain’t No Love In The Heart Of The City har vi hört många gånger förut, inte minst i Whitesnakes ägo. Även om det är en fin låt så tillför den inget nytt här. Under den akustiska avdelningen faller titellåten och Haynes med gitarr i en gungstol på verandan är inte fy skam det heller.

Howling Wolf får sista ordet med sin sång I Asked For Water (She Gave Me Gasoline). En tolkning milsvid från originalet som låter Haynes sträcka ut med en gitarrutflykt i det okända gränslandet. Sightseeingturen i bluesens alla hörn är avslutad och Gov’t Mule utförde uppdraget exemplariskt. Något annat var heller inte att vänta sig.

Thomas Claesson

18

11 2021

Framtiden är här

Corro ”Stay tuned to have you heart broken” (Icons Creating Evil Art)

Stockholmsbaserade svenska alt-grunge-pop-solisten CORRO, f.d. medlem i de alternativa rockbanden Kerbera och Deadlocked State kommer nu i detta novembermörker med sitt debutalbum ”Stay tuned to have your heart broken”. Efter att tidigare släppt flera hypnotiskt starka singlar med påtaglig zeitgeist-känsla och videos som börjat nå ut till en växande och engagerad fanbase.

Albumet är inte mindre än en magnifik och högintressant debut – i fråga om texter, melodier och helhetsintryck. Corro visar på en stor begåvning och en klass som verkligen är värd internationell publik och genomslag. Angelägna existentiella teman och smakfull produktion matchas med hookiga refränger som invaderar dig på ett djupare plan, ju mer du lyssnar. ”Mona Liza Overdrive”, ”Tell Tale heart” och ”Hi hello” är riktiga ess till låtar. Men det finns många flera.

Musiken är, tillsammans med en skicklig popkänsla, tungt elektroniskt orienterad med mörka underströmmar – närmast åt dark wave-hållet. Men det finns också gitarrer här och var. (Hade det lagts på fullskaliga metal-gitarrer rakt över – hade Corro i en handvändning kanske också blivit landets nu intressantaste metal-akt.)

Kan i sammanhanget inte låta bli att dra mig till minnes Billy Idols lätt flippade konceptalbum ”Cyberpunk” från 1993 med referenser till William Gibsons dystopiska romaner och en då alltmer framväxande ny internetvärld.

Undertecknad tycker, på något vis, att det är som Corros ”Stay tuned to have your heart broken” Billy Idols ”Cyberpunk” egentligen borde ha låtit. Om Idol hade fått till den suggestiva dystopiska framtidskänslan på riktigt – och haft Corros starkare pop-sensibilitet och vassare texter.

Framtiden är med andra ord här – och den stavas CORRO.

Henric Ahlgren

14

11 2021

Den slutgiltiga nedräkningen

ABBA ”Voyage” (Polar/Universal)

Aldrig har ett album varit så överraskande. Aldrig har ett album varit så efterlängtat. Varenda en minns Brighton 1974 och de efterföljande glansåren då världen erövrades. Ett segertåg som gick från Sydney via Manila till Vancouver och alla platser där i mellan. Sedan efter några år var det över, trodde alla, ända tills nu.

Efter en väntan som kan tyckas som en evighet har den långa resan äntligen nått sitt slutmål. Nu är de här igen och med en lätt axelryktning, precis som om ingenting märkvärdigt har hänt, så fortsätter de att måla upp sitt poplandskap. De har ingenting att bevisa för vad som än kommer ut efter ett 40-årigt uppehåll, så kommer ändå de gamla favoriterna att vara för evigt.

Så oavsett om förväntningarna är orimligt höga eller löjligt låga så har det ingen betydelse i det stora perspektivet. Desto trevligare då att skivan landar med en tillbakablickande åtrå kontrat med en samtida besinning. Här samsas mångfasetterade discodängor med glammiga popmontage och för de som finner julen fröjdefull även en liten näpen julsång.

ABBA understryker sin tidlöshet med inledande I Still Have Faith In You som framstår som det modigaste och mest emotionella ögonblicket på skivan. Anni-Frid går till verket och deklarerar sin bestående tro på livet efter alla dessa år. Melodin försäkrar och firar på ett ömsesidigt sätt att alla fyra är förenade och att de bibehåller sin övertygelse och delar de gemensamma minnena.

Agnetha introducerar Don’t Shut Me Down med ackuratess. Bara den inledande lyriken med de lekande barnen i parken är i sig själv ett vinnande koncept som har använts förr (Chicago 1970 Make Me Smile). Lägg därtill musiken som både bekräftar ABBA:s status som legendarer och att dansgolvet är enda realistiska tillflyktsorten.

En annan låt som skapar ryckningar i extremiteterna är Keep An Eye On Dan. Bidragande orsak är att Benny och Björn är två av de mest talangfulla låtskrivarna i pophistorien. Accentuerat här med den vagt oförutsedda anspelningen som ändå glimmar så tydligt när den väl blir hörd. Perfekt arrangerad med vindlingar på en bädd av ovanliga musikaliska val. En avslutande touch av SOS kröner verket.

Den andaktsfulla finalen Ode To Freedom är mäktig med sina klassiska strofer. Anni-Frid och Agnetha sjunger fullt ut med den unika klangfärgen som bara deras röster kan skapa tillsammans. Som drottningar med en aktningsvärd ålder lämnar de över arvet till den nya generationen att beträda balrummet med musik som är ständigt ung.

Även om medaljskörden på Voyage inte är lika stor som på sjuttiotalets skivor, så är det ett värdigt sista kapitel på en osannolik popsaga. Få grupper om ens någon har gett mänskligheten en sådan lycka som ABBA med sina musikaliska kreationer. Det här sista farvälet var precis vad vi behövde. Tack för musiken.

Thomas Claesson

12

11 2021