nyaskivor.se

The Halo Effect ”March Of The Unheard” (Nuclear Blast)

När de minst sagt rutinerade hårdrockarna i The Halo Effect släppte sitt första skivsamarbete Days Of The Lost (2022) närmast tokhyllades den av ”alla”.

Därför känns det skönt att bara några få minuter in på uppföljaren konstatera att det inte finns minsta spår av prestationsångest. Faktum är att March Of The Unheard formligen osar av glädjefyllt musikskapande.

Inledande smockan Conspire To Decieve sätter ribban högt men får redan i andra låten Detonate pisk för här snackar vi tidsresa till ”de bästa göteborgsåren”.

Apropå att få pisk briserar en bomb vid namn Our Channel To The Darkness och då är det minsann game over för låtkamraterna. Fullt ös och ståpälsvaring utfärdas!

Den mer malande och tyngre What We Become är inte långt efter, men får se sig snuvad på målfoto i titelmatchen och detsamma gäller maffiga March Of The Unheard som verkligen lever upp till ”jobbet” som skivtitellåt.

Vi har även Between Directions som är värd en extra guldstjärna, inte minst på grund av det smakfulla stråkarrangemanget. I sammanhanget kan den ses som en ballad med Mikael Stannes patenterade rensång som får ta välförtjänst stor plats i refrängen.

Jag vill även lyfta avslutande Coda; en finstämd instrumental avslutning som ger lyssnaren möjlighet att smälta alla intryck och landa mjukt.

Minus? Den petige kan anmärka på att The Burning Point inte tillför något extra, men eftersom de flesta band i genren skulle ge vad som helst för en låt av den kalibern (gitarrsolot!) är det ändå lätt att bara tacka och ta emot.

Mikaels röst är som vanligt ett föredöme inom melodiös death metal och frågan är inte om han låter bäst i klassen – hans stämband låter helt enkelt bäst, punkt. Kanske att de har mognat ikapp med alla ”finöl” som runnit ner i strupen…

Minst lika utmärkande är de båda gitarristerna Jesper Strömblad och Niclas Engelin, vars karakteristiska melodislingor krokar sig fast och inte släpper greppet om hörselgångarna.

Låt oss heller inte glömma rytmsektionen firma Peter Iwers (bas) och Daniel Svensson (trummor) som är så tajta att de känns som en enda pulserande enhet.

Nu kan det kanske låta av det jag skriver ovan att March Of The Unheard handlar om återbruk av soundet vi alla känner till från Göteborg. Fel! The Halo Effect har helt enkelt förfinat ett vinnande recept genom att skruva upp låtskrivarreglagen till elva och klätt hela härligheten i en livfull och lagom modern ljudskrud.

Utan att överdriva är det motiverat att fråga sig om årets bästa skiva redan är här.

Magnus Bergström

Storace ”Crossfire” (Frontiers/Playground)

Det lär inte finnas någon hårdrockare som har låtit den schweiziska rocklegenden och mångårige Krokus-sångaren Marc Storace passera obemärkt. Otaliga är de låtar som 73-åringen har skänkt oss genom tiderna och varför inte rent av blicka tillbaks till 1980-års Metal Rendez-vous. Bara för att friska upp minnet en smula.

Nej, pensionering är inget som nämns i sådana här sammanhang. I synnerhet inte när den andra soloskivan Crossfire kablas ut på marknaden. Om då vän av ordning frågar sig om det är ett genreskifte i sikte så är svaret nekande. Så varför låter det precis som Krokus? Tja, varför ändra på ett vinnande koncept? Är det ens möjligt att rucka på tidens gång?

Storace har förvånansvärt upprätthållit samma utbud i mer än fem decennier nu och den som hjälper honom med produktionen och låtskrivandet här är ingen mindre än gitarristen Tommy Henriksen (Alice Cooper). Han spelar för övrigt både bas och keyboard på skivan. På stolen bakom trummorna sitter Patrick Aeby (f.d. Krokus). Det är dukat för långbord och på menyn står gammaldags hårdkokt skolrock.

Med Rock This City får vi direkt de välkända riffen – som aldrig går ur tiden – upplagda på silverfat. De nostalgiska känslorna gör sig påminda och den lättillgängliga texten gör det enkelt att sjunga med. Ett mera suggestivt tema uppstår i Adrenaline som låter de passionerade känslorna vid nära möten med kärleken blomma ut.

Vi ligger kvar på de koordinaterna när Love Thing Stealer stjäl uppmärksamheten och ger ett okonstlat ögonblick av djup. Den fiffiga ”Ahahahaha” – kören från Thunderstruck väger in den stora förebilden ändamålsenligt. Positivt och galet rockar Let’s Get Nuts vidare med ett smittande och sorglöst uppror skräddarsytt för en fullsatt arena dränkt av svett och elektrisk energi.

Den medvetet klassiskt, oförfalskade hårdrocken ger sig tillkänna i den nervkittlande Thrill And A Kiss. Rytande toner är alltid välkomna. I synnerhet när de är både luftiga och muskulösa på samma gång. Obestridligt öppnar sig We All Need The Money med drag åt Status Quo-hållet. Kanske just därför ligger min sång i refrängen någonstans där andrastämman borde ligga.

Ytterligare ett kapitel i hårdrockens bibel är adderat. Även om euforin avtar något under de sista låtarna så räcker det till och blir över. Faktum kvarstår att Storaces röst lyser med en rikedom som bara kommer från mångårig erfarenhet. Crossfire är ett album som slår en bro mellan det förflutna och nutid på ett spektakulärt sätt. De 12 spåren är lika tillfredsställande som tidlösa. Inte undra på att jag blir glad när jag står där mitt i korselden.

Thomas Claesson

DeWolff ”Muscle Shoals” (Mascot/Border) 

Den nederländska trion DeWolff beger sig till helig musikalisk mark på det nya albumet som är inspelat på Muscle Shoals – studion på 3614 Jackson Highway i Alabama. Man kan nog säga att det är här som bandets musik hör hemma. Deras bluesrock med rötterna i sydstaterna och som bygger på ett sammanhållet groove, kanske på grund av de bara är en trio utan bas, med hammondorgel, gitarr och trummor. Det ska vara och är tight utan några långa solon för här är det bandet i centrum.

Musikaliskt trampar de väl inte upp några nya stigar. De håller sig till den asfalterade storstadsgatan och dess ljudliga kuliss av rockmusik från 70- och 80-talet.

Lets Stay Together och Winner är soulballader som andas mycket Stax.

Truce med en inlånad sax svänger tungt och skönt. Likaså Ophelia och Out of Town.

På Book of life har orgeln byts ut mot ett pärlande barpiano vilket är kul på alla sätt.

De Wolff har många album bakom sig och är trygga med sitt sammansvetsade sound. Sedan är de väl inte de allra främsta vokalisterna men grundsvänget och sammanhållningen i bandet står i fokus.

Vi tackar och bugar för att det finns band som De Wolff som fortsätter att vifta med rockmusikens numera blekta och fransiga banér .

Bengt Berglind

Voodoo Circle ”Hail To The King” (AFM/Sound Pollution)

Om du lägger örat mot marken och lyssnar så kommer robusta rytmer galopperande mot dig. Det tysk/brittiska hårdrocksbandet Voodoo Circle fortsätter nämligen att rida på sina influenser även på sitt sjunde studioalbum ”Hail to the King”. Relevansen till de stora banden på 70 och 80-talet är markant till skillnad från den egna identiteten som är begränsad.

Det spelar emellertid inte så stor roll för det som är viktigt på det nya albumet är musiken och här ligger fokus tack och lov fortfarande på hårdrock. Det finns trots allt mycket värre saker än att bli inspirerad av kultband. Ett album som ”Hail To The King” kanske inte återuppfinner hjulet rent musikaliskt, men att sticka ner handen i skivbacken och fånga upp albumet kan vara värt mödan.

Eldsjälen och gitarristen Alex Beyrodt försöker med sin nya laguppställning att lägga till en mer modern touch här och där utan att skada eller förlora rötterna till klassisk rock. Och visst finns det musikalisk kreativitet, individualitet och laganda vilket gör att låtarna inte försvinner ut i en omloppsbana. Traditioner måste vidmakthållas och förkroppsligas med alla tillgängliga medel.

Lay Down Your Lovin’ med sina korta elektriska passager ger en karakteristisk introduktion till albumet. Utöver den storvulna gitarren ligger fokus såklart på den exceptionella sångaren David Readman. Efterföljande Let It Rock är självförklarande och lämnar ingenting åt slumpen. Den något dystrare On The Edge med sina fina pianoinstick och kvinnokörer byggs å andra sidan upp till ett episkt monster under de dryga sex minuterna den varar. Andas in andas ut Whitesnake.

Lite förvrängda gitarrskurar blir det när lager på lager med tunga rytmiska riff läggs på Sweet Little Sister. Det bluesiga åttiotalsstuket får sin prägel när sången varierar mellan musikaliskt berättande och innerlighet. Led Zeppelin lyfte en gång i tiden från ståldistriktet i Storbritannien när den brittiska bluesinvasionen hittade sitt ursprung. Inte så konstigt då att Castles Made Of Glass och Black Country fortsätter att sväva mot bergspassen i västra Himalaya bara för att plocka upp de orientaliska intrycken.

Skivknaster och orgeltoner välkomnar Stand Your Ground som vartefter den fortskrider utvecklar Deep Purple-vibbar. En barnkör hakar på Readmans uttrycksfulla röst i refrängen. Alla som har väntat på Rainbows inflytande blir serverade med Billy’s Song, Strangers In The Night och All For One. Den första och tredje låten i den skaran bär Rainbow-keyboardisten Tony Careys signatur. Båda skrevs för 25 år sedan och då var det inga problem att bygga upp en belevad atmosfärisk stadga som många band strävar efter, men få uppnår.

”Hail To The King” är ett hyllningsalbum med passion, intensitet och virtuositet anpassad till andemeningen vilket ger nyckeln till resultatet. Visst kan man vara kluven i om man skulle utelämna två eller tre av de ofta episka styckena till förmån för kortare, krispiga låtar som skulle göra albumet lite mer varierat. Det råder emellertid inget tvivel om kvaliteten på de tolv spåren med över en timmes speltid. Musikerna behöver inte gömma sig bakom de stora förebildernas frontfigurer.

Thomas Claesson

Iris DeMent ”My life – 30th Anniversary” (YepRoc/Border)

Det är inte alltid man förstår hur skivbolagen tänker – men Ibland blir det riktigt bra. Som när man 30 år efter releasen återutger detta album med Iris DeMent.

Hon har en röst som andas andlighet och äkthet och hon har sina musikaliska rötter djupt i den amerikanska söderns frikyrkliga tradition.

Man skulle kunna tänka sig att albumet är inspelat i hennes hemmakyrka med några vänner och medmusikanter vid hennes sida.

Iris karaktäristiska röst står i fokus där hon sitter vid pianot. Fiol, dragspel, gitarrer och körsång hjälper till att smycka musiken på ett försiktigt sätt.

”No time to cry” är som ett dagboksutdrag skrivet på pappas begravning när hon själv är på väg till nästa spelning.

”The shores of Jordan” tillhör en av albumets få upptempolåtar men som svänger lite småskönt.

Iris DeMents musik här och på övriga album är hennes egen. Det finns element av psalmer, country och en gnutta gospel. Men det är hennes genuina röst som skapar denna högst personliga folkmusik.

Lyssna gärna på tidigare albumet ”Workin´ on a world” från 2023 där Iris har en betydligt mer politisk ton, främst i hennes texter. Slutligen kan vi konstatera att det är lite av en kulturgärning att återutge ”My life ” Tack skivbolaget !

Bengt Berglind

Dwight Yoakam ”Brighter Days” (Thirty Tigers/Border)         

Dwight Yoakam var vad jag minns den första mer moderna countryartisten jag lånade ut mina rockskadade öron till. Året var 1986 och albumet ”Guitars, Cadillacs etc”. Hans nasala röst var något nytt och en glasklar produktion av Pete Anderson med en skön mix av traditionella countryinstrument och en rejäl rockgitarr. Det så kallade Bakersfieldsoundet i en nytappning som egentligen hade sitt ursprung i Buck Owens countrymusik.

Sedan dess har Dwight släppt ifrån sig en lång radda album med skiftande kvalité. Bland annat ett kul album med tolkningar, ”Under the Covers” 1997 och bluegrassalbumet ”Swimming Pools, Movie Stars” från 2016.

Nio år senare kommer Brighter Days ett album med både egna och andras låtar. Hans sköna röst är intakt, det är fortfarande ”twang” i den och gitarrspelet. Rapparen Post Malone verkar släppt in sig själv i en lång rad inspelningsstudios dessa dagar och gör duetter med flera countryartister. Här gästar han i ”I dont know how to say goodbye, utan att tillföra något. Bra låtar här är I´ll pay the price, Hand me down heart och Brighter Days.

Albumets coverspår är denna gång Byrds ”Time Between, ”Bound Away” och Cake och Carter familys ”Keep on the sunny side ”. 

Allt som allt ett bra Dwight Yoakamalbum, speciellt när hans röst håller sin sköna countryattityd. Lyssna på ”California Sky” så kommer du förstå.

Bengt Berglind

Jon Anderson & The Band Geeks ”True” (Frontiers/Playground)

När en legend kommer runt hörnet med ett nytt album och ett nyfunnet band i följe stiger spänningen avsevärt. Att det dessutom rör sig om galjonsfiguren Jon Anderson som var grundare och sångare i det progressiva rockbandet Yes gör att man sträcker på sig lite extra. Efter år av uppehåll är detta albumet som alla fans ivrigt har väntat på. Nu har tiden kommit för att träda in i ett vidsträckt musiklandskap fullt av visioner och klangfärger.

Jon Andersons klara, höga och inte minst unika sång har inte förlorat något av sin karisma. De nio låtarna med en total speltid på 58 minuter kännetecknas dessutom av sofistikerad och komplex instrumentering vilket ger ett voluminöst och livligt sound. Det känns befriande att svepas med till Yes storhetstid för över 50 år sedan.

Det anförtrodda The Band Geeks leds och samproduceras av ingen mindre än Richie Castellano från Blue Öyster Cult. Den omtumlande dynamiska upprinnelsen med de första spåren True Messenger och Shine On blir ett tydligt tecken på att bandet förstår uppdraget till fullo. De kramar med besked ut de intrikata arrangemangen med precis rätt ackuratess kontra känsloyttring och föränderlighet.

I Counties And Countries kan man särskilt lägga märke till hur mycket uppmärksamhet på detaljer den unga ensemblen har lagt ner på sitt arbete. Mängden av överflöd och spelglädje är verkligen häpnadsväckande. Hör bara hur det episka och triumferande instrumentala introt lika enkelt som galant fångar in de klagande vokalmelodierna från Yes tidigaste psykedeliska inkarnation.

Den uttrycksfulla balladen Build Me An Ocean tar en vändning in på territoriet för pianoledd balans. Det återhållna skimret lyser särskilt intensivt med den nyss fyllda åttiåringens spröda röst som självsäkert rör sig till toner som sångare av halva hans ålder bara kan drömma om. Ett bedårande stycke som förhöjs av fantastiska körharmonier och kontrapunkter.

Still A Friend följer upp med uppfriskande keyboards och gitarrer. Basgången faller in helt naturligt och refrängen känns tidlös och bekant. En försäkran på Jon Andersons förmåga att förnya sig samtidigt som han förblir trogen sina rötter. Den långsamma uppbyggnaden av Make It Right tilldrar sig med en underbar akustisk gitarr. Ett bländande gitarrsolo av Andy Graziano skickar sedan iväg piruetter av spänstiga toner innan orkesterstrofer och körsång sömlöst lämnar över den melankoliska stämningen till Realization Part Two.

Allt som du kan önska innesluts av det omfattande spåret Once Upon A Dream som har många av egenskaperna från tidiga Yes. Den skiftande musikaliska terrängen inklusive en underbart lugn mittsektion banar väg för den magnifika avslutningen. När Anderson sjunger de mantraliknande melodislingorna är jag smått benägen att tro att jag också kan uppnå bestående lycka.

Jon Anderson bevisar med albumet True att det inte finns någon åldersgräns för kreativitet och positiv energi. Alla proggfans som har lutat sig långt ut genom fönstret för att få en skymt av det förlorade albumet har äntligen fått sin önskan uppfylld. True är ett historiskt landmärke för inte bara Yes-fans eller progressiva rockfans i största allmänhet utan för alla oss som uppskattar välspelad rockmusik. Det här är ingenting annat än en bekräftelse på ren livsglädje.

Thomas Claesson

Grand Magus ”Sunraven” (Nuclear Blast/Warner)

Ibland är allt du någonsin behöver i livet ett rent riff, en drivande rytmsektion och en gudalik sångröst. Om du i samma andetag dessutom gillar raka hymner av bredbent stonerrock sammanflätad med undergångs-metal som dryper av dramatik och uppsåt. Ja, då har du kommit rätt nu. Grand Magus ger dig nyckeln till frihet.

Tre killar med säte i Stockholm frambringar heroisk metal med det oslagbara argumentet att rusa rakt in i nästa strid med draget svärd. Här är det inte frågan om att lyssna på fågelkvitter och plocka blommor på ängen. Nej, här handlar det om hjältar och monster, ära och tapperhet, seger och nederlag.

35 minuters musik räcker för att powertrion ska kunna designa vad som är ett slags konceptalbum inspirerat av den berömda anglosaxiska dikten Beowulf. En störtflod bestående av nio låtar utgör den episka berättelsen som strömmar mot dig med sådan kraft att det är omöjligt att värja sig. Putsa rustningen och gör dig redo för nu är det upp till kamp.

Så redan från den inledande låten Skybound kan du känna att den organiska kemin mellan JB Christoffersson (gitarr, sång), Ludwig Witt (trummor) och Fox Skinner (bas, bakgrundssång) svävar över en punkt som har ett enda syfte. Närmare bestämt att utstråla klassisk metal-estetik som oförvanskat leder dig till en fristad av genuin njutning.

Winter Storms är en mäktig mid-temposaga om snöstormar och inre styrka som träffar precis rätt både för sångaren och lyssnaren. Fina melodilinjer dekorerade med explosiva solon bidrar i högsta grad till detta. Den övergripande fascinationen av vargar biter sig fast i Hour Of The Wolf vars olycksbådande öppning övergår till en ogenomtränglig vägg av ljud. Precis som vi vill ha det.

Det blodtörstiga monstret Grendels ögon reflekteras plötsligt i skuggorna och frekvensen på både puls och fotsteg höjs avsevärt. Det förebådar ett spännande äventyr som med kraft arbetar sig in i ditt huvud. Finalen är magnifik och passande när den repetitiva The End Belongs To You breder ut sig. Halvvägs in i akten får Ludwig Witt nog. Såsom hjälte utnyttjar han sina sista krafter och trampar plattan i botten och attackerar hela trumsetet med glödande frenesi.

På tröskeln till 25 år av karriären och med tio fullängdsalbum under bältet träffar Grand Magus återigen målet och bekräftar sig själva som en av de viktigaste verkligheterna i den mest autentiska, uppriktiga och episka formen av heavy metal. Sunraven representerar ännu ett framgångsrikt kapitel i bandets storartade färd på en väg som fortfarande inte känner av några misstag eller motgångar.

Thomas Claesson

Shemekia Copeland ”Blame It On Eve” (Alligator/Border)

Bluesmannen Johnny Copeland från Texas var i framkant när det gällde att hålla bluesen levande och fräsch på 80 och 90-talen. Nu vandrar hans dotter Shemekia i samma fotspår och hon får ses som en av de ledande bluesvokalisterna i modern tid. Älskad och hedrad över hela världen för sin glada, trotsiga musik och hennes rörande själfulla framträdanden.

Den i mångt och mycket oföränderliga bluesen med låtar om förlorad kärlek, otrohet och svåra tider har genom åren förvisso burit mycket frukt. Copeland gäckar i viss mån det generella upplägget genom att vidareutveckla sociala teman med lättsamma ämnen såsom dråpliga historier, kärlek vid första ögonkastet, festligheter och en god portion med humor.

Öppningsspåret Blame It On Eve är ett ihärdigt bemötande av kvinnors rättigheter. Hon refererar oaktat till den bibliska arvsynden som predikar att om något går fel så kan man alltid skylla på kvinnan. Insvept i en stark rockmiljö påminns vi om de dagar då ödesdigra orkaner och tropiska stormar alltid var uppkallade efter kvinnonamn.

Det växlar till Mississippi-blues när Tough Mother med den elaka gitarren som matchar Copelands resoluta sång basuneras ut. Skydd inte aggression är motivationen som genljuder ända ut i träskmarkerna. En reträtt till den krattade manegen följer upp på Only Miss You All The Time. Ett sparsamt arrangemang som är ändamålsenligt i sin enkelhet.

Temperaturen stiger igen när Broken High Heels trampar in med en svärm av bluesrock i följe. Ett muntert grundtema surrar i luften även om ämnen som kongress, kyrka, samhälle och politik avhandlas. Den medryckande och kvicka Wine O’clock gör att de dagliga bekymren än mer försvinner i tomma intet. Inte undra på det när happy hour drar igång redan tidigt på eftermiddagen.

Plikttroget fullbordas den storstilade begivenheten med en cover av hennes fars låt Down On Bended Knee. En traditionell blueslåt som i Shemekias ägo förvandlas till en uppvisning i konsten att få grundvalarna att rämna tack vare den fräsande rösten och de övriga musikerna som går i bräschen med fria tyglar.

Blame It On Eve är Shemekia Copelands budskap om verkligheten. Ibland dämpad med humor, men hennes gripande stämma ger alltid upphov till en smittsam mängd muskulös rock, bultande blues, sumpig soul och hjärtskärande ballader. Under hela sin karriär har hon gång efter annan visat varför hon ses som en levande legend i sin egen värld och detta album är inget undantag.

Thomas Claesson