Skickligt framförd välpolerad helyllerock

blackstone

Black Stone Cherry ”Family tree” (Mascot/Warner)

   Release: 20 april

När fan blir gammal… Nja snarare tvärtom; helyllegrabbarna i Black Stone Cherry har spelat in Family tree på – med deras mått mätt – klassisk mark. Nämligen i Glasgow, Kentucky där den framgångsrika skivdebuten blev till och denna gång med bandmedlemmarna själv vid mixerbordet. Med andra ord något av en återgång till rötterna, eller åtminstone ett försök till det.

Enligt egen utsago har alla i bandet många olika influenser och det som framför allt förenar dem är är kärleken till sydstatsrock. Och visst hörs det att låtarna har spår av ikoniska artister som Led Zeppelin och Muddy Waters, men det blandas ihop med så många andra influenser (gammalt och nytt) samt något litet eget att ingen kan komma och säga att det handlar om plagiat. Verkligen inte.

Något som jag själv anser är att det inte går att komma ifrån att det inte riktigt känns som samma band som den 22 november 2008 stod på scenen på ett till bristningsgränsen publikfyllt Sticky Fingers i Göteborg. När de då drog igång med Rain wizard var det starten på en av de svettigaste konserter (i dubbel bemärkelse) som jag upplevt.

Men något har hänt på vägen och en stor del av det charmigt ”ruffiga” är borta för att ersättas av en välpolerad stil à la Nickelback.

Därför påstår jag att det bästa för dagens Black Stone Cherry vore att släppa en hel konsert på skiva och dvd/Blu-ray. Det är liksom helt rätt läge för det och då skulle vi få höra hur de upplevs på bästa sätt; i en konsertlokal.

Men nu är det Family tree som gäller och det börjar mycket lovande med hårt rockande Bad habit och Burnin’, som kvalitetsmässigt är nära besläktade med tidigare ”hits” som White trash millionaire, Blame it on the boom boom och Me and Mary Jane.

Efter det gör New kinda feelin’ och Carry me on down the road ett bra jobb med att hålla flåset uppe, men utan att riktigt nå upp till de nyss nämnda.

My last breath kan närmast beskrivas som gospel (!) i hårt rockande kostym i och med den påtagliga ”religiösa känslan”, framför allt textmässigt – och det fungerar överraskande bra!

Southern fried friday night är ett försök till en svängig och dansvänlig rackare, med en ”busig” text om att röka och dricka och titta på kvinnor i kjolar och stövlar.

Trovärdigheten får sig måhända en törn av dessa tvära textvändningar. Men det finns ändå ett övergripande texttema på skivan och det är tankar på och i synnerhet längtan efter närkontankt med det motsatta könet. Jodå de utåt sett skötsamma pojkarna från södern är alltså rejält kärlekskranka.

James Brown är med och nosar på titeln som skivans tyngsta och svängigaste låt. Vem hade trott det med den låttiteln?

You got the blues är också åt det tyngre hållet, inte minst textmässigt med ”motherfucking” hit och ”motherfucking” dit. Tufft? Nej, inte direkt…

Family tree avslutar det hela på ett föredömligt sätt i bästa Black Stone Cherry-stil, men kan inte dölja det faktum att upp emot en handfull låtar känns direkt överflödiga. Gallra mera nästa gång, tack.

Chris Robertson (gitarr, sång) och John Fred Young (trummor) är de som sticker ut individuellt och bådas insatser känns inspirerade och får ta välförtjänt stor plats i ljudbilden.

En sak till måste också sägas; det fina fantasydrömlika omslaget är mycket passande för lp-formatet.

Magnus Bergström

13

04 2018

49 år i heavy metals tjänst och fortfarande vitala

judaspriestfirepower

Judas Priest ”Firepower” (Columbia/Sony)

Ett gitarriff. Ett minimalt falsettskrik. Det är allt som behövs för att höra att Judas Priest är i farten på sedvanligt vis.

Bäst smakar fartfyllda Lightning strike, tunggungande Rising from ruins och gitarr- och sång finessfyllda Spectre. Tre låtar som sopar banan med nästan allt motstånd i genren.

Låt oss heller inte glömma Sea of red. En fem minuter och 52 sekunder småepisk ballad med sångaren Rob ”Metal God” Halford i högform. En värdig avslutning på ett kraftpaket till skiva.

En pigg uppstickare som utmanar de nyss nämnda är No Surrender. Kort och rakt på sak med en refräng som sitter omedelbums. Kanske kan dess inte direkt Judas Priest-typiska uppbyggnad sticka i öronen på traditionalister, men små spår av Rob-projektet Fight har väl aldrig skadat…

Utöver ett starkt låtmaterial kan en stor del av skivans styrka kan tillskrivas den i det närmaste perfekta ljudbilden, signerad den nykomponerade duon Tom Allom och Andy Sneap. Att para ihop de två var uppenbarligen något av ett genidrag.

Det är sannerligen inte många artister/band som på sitt 49:e karriärår kan leverera på denna höga nivå. Häpnadsväckande och imponerande vitalt.

Firepower står sig ändå (givetvis) slätt mot kolosserna i NWOBHM-veteranernas diskografi, men är bättre än sisådär en handfull av dessa.

Hade 14 låtar skalats ner till ett tiotal så är det inget snack om att betyget hade blivit ännu högre. Exempelvis är Flame thrower bara seg och ointressant. Uppenbarligen är det där med att gallra bort onödigt fett väldigt svårt, oavsett antal år i branschen.

Det är inte varje dag som levande legender släpper en ny skiva vars låtar fansen vill höra live – på bekostnad av en och annan klassiker – men plötsligt händer det…

Magnus Bergström

10

04 2018

En stund i andakt

mayall

John Mayall ”Three for the road” (Forty Below/Border)

Att kalla John Mayall för en levande legend känns som en underdrift. Det lär knappast finnas någon levande som har så mycket på sitt samvete. När han framåt hösten klockar in på 85 år känns det fullständigt otroligt. Och det precis när man just har hämtat sig från hans 75-års kalas.

Nu på turné med ett avskalat band och ackompanjerad av musiker som bara råkade finnas där på rätt ställe vid rätt tillfälle. Så tajta att ingenting får plats däremellan, så rika på klangfärg att ingenting lämnas till övers.

Med keyboard, munspel och en sägenomspunnen röst kommer man långt. Det visar Mayall om inte annat i den känsloladdade ”Tears Came Fallin’ Down” eller i det ejderdunsmjuka introt till ”Lonely Feelings”. Såsom kläckande nattsländor svävar melodierna förbi i ett förföriskt mak. Det är lätt att hamna i ett drömlikt tillstånd.

Hur kan någon motstå ”Ridin’ on the L & N” med sitt ursprung från sent 40-tal och historien om järnvägen mellan Louisville och Nashville som betvingade både inbördeskrig och depression?

I alla fall inte den lyckligt lottade publiken som ger sitt mangranna bifall.

Den avslutande 11-minuters versionen av ”Congo Square” med sitt suggestiva, rytmiska men även beroendeframkallande budskap sätter helt sonika stopp på föreställningen. Kvar finns bara ett tomrum och ett begär.

När skivan väl har snurrat igång med sina nio låtar och en introduktion tar det 60 minuter innan man kan lämna den. Det vore oförsvarligt att bara lyssna på något enstaka spår. Lika illa som att ta en glass ifrån ett barn som bara har tagit ett bett.

Thomas Claesson

09

04 2018

Americana från Holmenkollen

darling

Darling West ”While I Was Asleep” (Jansen/Border)

Mari och Tor Egil Kreken samt Kjetil Steensneas utgör den norska trion Darling West. Visste jag inte detta skulle det kunna vara en ren Nashvilleprodukt av hög kvalité på alla plan.
Sångstämmorna sitter som limmade och instrumenteringen är både skönt avslappnad och tight på en och samma gång.

Dessutom har trion skrivit en samling bra låtar som har melodier att både gilla och komma ihåg. Det hör inte till vanligheterna på många av dagens albumutgåvor.

Men det går inte att komma ifrån att det är Mari Krekens röst som bär detta album. Den är klar som norsk fjällälv, men också uttrycksfull på flera plan. Den dominerar men har ofta en trygg understämma att vila sig mot. Banjo, munspel, gitarrer och exakta trummor backar upp det vokala. Lägger vi till stråkar och en och annan synth så har vi Darling Wests nya album While I Was Asleep. Fjordamericana av hög kvalité.

Bengt Berglind

05

04 2018

Gitarrsolospel och sång som övertygar

axel

Axel Rudi Pell ”Knights Call” (Steamhammer/Border)

betyg 3

Rainbow, Dio och i viss mån Yngwie Malmsteen är tre namn som ger en vink om hur Axel Rudi Pell låter och har låtit sedan solodebuten 1989. Å andra sidan har de redan frälsta förstås redan koll på det och några nya fans är kanske inte att vänta så här långt in i karriären.

Som vanligt tar en ny skiva med gitarrhjälten sin början med ett intro för att följas av något mer eller mindre fartfyllt (The wild and the young), något stillsammare (finfina balladen Beyond the light) och något småepiskt i lätt progressiv stil (Crusaders of doom och Tower of Babylon). Överraskningsmoment är inget för ARP.
Synd bara att det finns mellantempolåtar som Slaves on the run och Follow the sun. Utan uppiggande inslag faller dessa platt till marken och gör ingen glad och det här är Pell när han är som tråkigast.
När vi ändå pratar om mindre positiva inslag går det inte att blunda för att fler än en av refrängerna är i tjatigaste laget.
För den gitarrintresserade rekommenderas The crusaders of doom, Truth and lies och Beyond the light lite extra eftersom de bjuder på skivans bästa gitarrsolospel. Ska jag plussa för en enda av dessa rent gitarrspelsmässigt är det instrumentala Truth and lies som är vassast; Pells sexsträngsbändande låter verkligen inspirerat.

Givetvis måste också sångaren Johnny Gioeli (Hardline) nämnas. Hans känslofyllda sång är en stor anledning till Pells/bandets popularitet. Lyssna bara på hans känslofyllda sång i till exempel Beyond the light.

Betyget hamnar vissa dagar på en trea och vissa dagar på en fyra (beroende på ”lyssnardagsformen”) men ARP-fans skulle garanterat dela ut en mycket stark fyra utan att blinka.

Magnus Bergström

30

03 2018

En värdig platta att avsluta med

parfitt

Rick Parfitt ”Over and out” (Ear/Playground)

Over And Out är – som titeln delvis antyder – Status Quo-ikonen och den boogierockande Fender Telecaster-mannen Rick Parfitts första – och sista soloalbum. Den sista plattan alltså – eftersom Parfitt gick bort på julafton 2016 i Marbella innan alla låtarna till soloalbumet var helt färdiginspelade. Det är ”Klart slut” på riktigt nu. För att albumet sedan skulle bli helt färdigställt har bland annat kompisen Brian May från Queen ryckt in.

Over And Out låter lite som Status Quo kombinerat med sologrejerna från Jeff Lynne i ELO. Plattan för även tankarna till Nick Lowes magnifika högkvalitativa soloplattor från senare år. Det här är helt enkelt välskriven och välproducerad mogen modern melodiös classic rock. Och som trots att musiken inte är originell och utstickande på något sätt – ändå känns fräsch. För man hör faktiskt annars inte så mycket ny sådan här typ av rock’n'roll nuförtiden. En värdig platta att avsluta med.

Albumet har överhuvudtaget en mycket fin krispig ren ljudbild som jag snabbt blir förtjust i. Ja, plattan är överraskande bra i all sin enkelhet och helgjuten rakt igenom. Alla tio låtarna känns relevanta. Själv föredrar jag helt klart det här framför de sista tröttare årgångarna av Status Quo. Parfitt borde ju ha gjort fler soloplattor – och tidigare! För det här var väl för tusan lite väl i grevens tid?

Lyssna på: ”Twinkletoes”, ”When I Was Fall’in in love”.

Henric Ahlgren

26

03 2018

Sjunger med avslappnad skönhet och skärpa

baez

Joan Baez  ”Whistle Down The Wind” (Proper/Border)

Folkmusikens första dam gör sitt bokslut som artist med ett nytt album och en turné. Joan Baz gör det med flaggan i topp och med den utmärkte producenten Joe Henry vid sin sida i studion. Åldern har påverkat hennes röst i vad jag tycker positiv riktning. Hennes klockrena sopran var i mesta laget många gånger. Här på nya albumet sjunger hon med avslappnad skönhet, men också med en skärpa då texterna betyder mycket för henne. Det var som protestsångerska nummer ett hon blev känd, ofta i samband med kontakterna med Bob Dylan.

Denna gång tolkar Joan Baez sånger av bland andra  Steve Earle, Tom Waits, Zoe Mulford och Anthony and the Johnsons.  Sångtitlar som Civil war, The president sang Amazing Grace och I wish the wars were all over visar att hennes samhällsengagemang är obrutet .

Joe Henrys nedtonade men stilsäkra produktion visar på känsla och hur en artist som Joan Beaez ska lyftas fram. Hög kvalité på alla håll alltså!

Bengt Berglind

23

03 2018

Avslappnat och småtrevligt

johnoates

John Oates ”Arkansas” (Thirty Tiger/Border)

betyg 3

John Oates är, eller kanske var ena halvan av mina blueeyedsoul-favoriter i duon Hall and Oates. Om det är totalt finito för detta eminenta band är väl skrivet i stjärnorna. Under tiden har i alla fall John Oates hängt på sig flanellskjortan och tagit fler stora steg i bootsen tillbaks till den amerikanska rootsmusiken.

Med sig i studion har han en samling studiomusiker i division ett, bland annat Sam Bush en mandolinlirare av rang. Kompet är traditionellt, luftigt och suveränt.

Låtmaterialet är även det traditionellt med titlar som My Creole Belle, Miss the Mississippi and you och Stack O`Lee. Det är mix av blues, country och folkmusik som tidigare sjungits av Mississippi John Hurt, Bill Monroe och Jimmie Rodgers.

Det som förvånar mig en smula är John Oates vokala insatser. Måste han sjunga med en skrovlighet som John Mellencamp, eller tar han på sig sin rootsröst för att tolka denna musik? Sen är det är klart att när det gällde Hall and Oates var det Daryl Halls silkeslena phillysoulröst som dominerade ljudbilden.

Detta är en fundering i marginalen. Som helhet är det en avslappnad och småtrevligt rootsmusikalbum som inte sticker ut i mängden av album med ett liknande upplägg och sound.

Bengt Berglind

28

02 2018

Actionrock med glödande gitarrsolon

vojd

VOJD ”The Outer Ocean” (High Roller Records/Sound Pollution)

betyg 3

Skruva upp volymen till max och ta fram luftgitarren. The Outer Ocean bjuder på gitarrslingor i rakt nedstigande led från Thin Lizzy, låtskrivande i Nicke Anderssons (Imperial State Electric, The Hellacopters) anda och så… Koskälla! Actionrock i ordets rätta bemärkelse, kryddat med en gnutta punkkänsla.

Inledande Break Out är så omedelbar att jag sällan har varit med om något liknande och den sitter redan vid första lyssningen. Lägg till mycket snitsigt trumspel, som vid flera tillfällen ”följer” gitarren, och en genial refräng i all sin enkelhet och skivans bästa låt är korad.

Titellåten är inte heller dum och liknar mycket som hörts tidigare (framför allt den återkommande gitarrmelodislingan) men ändå inte. Intressant…

För de som går igång på sexsträngat är Secular Wire och On The Run att rekommendera – snacka om glödande gitarrsolon.

Skivan har dessutom en stark koppling till Värmland; ”vår egen” Joseph Tholl (Enforcer) står för bas och sång. Sistnämnda gör han med den äran med en röst som är långt ifrån ”studioperfekt” men istället är personlig och alldeles lagom opolerad.

Magnus Bergström

Fotnot: VOJD hette tidigare Black Trip.

22

02 2018

Lovande med vemodig klangbotten

klang

Sarah Klang ”Love in the milky way” (Pangur/Birds will sing for you)

Artister som kombinerar kvalitet och talang med ett påtagligt melankoliskt tilltal brukar ofta nå lite längre in i lyssnarnas hjärtan än andra och omhuldas extra mycket av den växande publiken. Det finns en autenticitet i det melankoliska – vi kan känna igen oss i det och det finns ju också smått paradoxalt något trösterikt i den sortens musik. För det blir ett sätt att dela allas vår i grunden existentiella ensamhet. På det sättet inser vi att vi trots allt inte är helt ensamma, utan att vi egentligen sitter i samma rangliga båt. Sarah Klang är en sådan musikartist.

Sarah Klangs debutalbum Love In The Milky Way är en mix av soul, pop, country och americana som för tankar till ett retrospektivt 60- eller 70-tal, men samtidigt i allra högsta grad känns här och nu. Ja, det besitter en tidlöshet som också har likheter med den typen av svensk egensinnig förvaltning av ett musikarv med vemodig klangbotten och folkliga rötter som till exempel systrarna Söderberg i First Aid Kit lyckats så väl med de senaste åren. Man kan också associera till Lana Del Reys liknande artisteri med suggestiv Los Angeles noir-pop med sorgsna undertoner från USA. Borträknat de klassiskt cinematiska Hollywood glam-anstrykningarna, vill säga.

Sarah Klang har det som krävs. Rösten och låtarna och redan nu ett varsamt utmejslat igenkännbart sound. Med andra ord är Love In The Milky Way en mycket lovande debutplatta, som känns som man lyssnat på tidigare – fast man inte gjort det. På ett bra sätt, alltså. Trollbindande berörande musikmagi av bästa snitt.

Lyssna på: ”Left Me On Fire”, ”Lover”.

Henric Ahlgren

19

02 2018