Lika stabila som vanligt – men långt ifrån tråkiga

Magnum ”The Monster Roars” (Steamhammer/Border)

Det finns artister som ständigt ömsar skinn och överraskar och så finns det de som likt 50-årsjubilerande (!) Magnum fortsätter på det inslagna spåret och förvaltar sitt koncept. Eller, vänta lite…

Vi kan förstås bocka av den ”snälla” småpampiga hårdrocken med totalt fokus på melodier, en gnutta klös i Tony Clarkins gitarrspel och så Bob Catleys karakteristiska historieberättande röst.

Britternas förkärlek att krydda merparten av låtarna med en mollkänsla kvarstår; det ger ett djup som ofta saknas i melodiös hårdrock och gör samtidigt att musiken mer ofta än sällan växer på sikt och har längre hållbarhet.

Ja så långt är alltså läget mer eller mindre som det varit sedan 1972 när Magnum grundades.

Men se de lutar sig inte tillbaka i gungstolen och låter det gamla rulla på likt ett självspelande piano. Nej faktum är att de på The Monster Roars kryddat med rejäla doser av blås och stråkar (mest av det sistnämnda) vilket funkar hur fint som helst.

Tittelåten inleder och trots namnet är det en lugn sak, ja rentav drömlik, med Bobs röst i centrum. Låttempot stegras så smått allt eftersom men snabbare än mellantempo blir det aldrig.

Redan i andra låten Remember är det hur tydligt som helst att bandet har haft kul under låtskrivandet och i studion; lyssna bara på den avslutande lekfulla pianotrudelutten signerad Rick Benton.

Ett annat välljudande grepp är den läckert uppbyggda körsången i refrängen i All You Believe In. Jisses så det svänger om Bob och kören!

Apropå sväng är No Steppin’ Stones antagligen det bästa exemplet på nytänkande. Blås tar nämligen stor plats och det hedrar bandet att det inte bara får vara med lite i bakgrunden utan får leka på samma villkor som övriga instrument. Att den valdes som andrasingel från skivan kan enligt mig ses som både bra och dåligt. Bra för att det är en lättillgänglig låt. Dåligt för att de som väntar sig ren hårdrock kan bli avskräckta. Men efter 50 år i branschen bryr sig Magnum förmodligen inte det minsta om vad andra tycker.

Produktionen är riktigt bra med rätt naturlig känsla av levande instrument och sång och viktigast av allt; det finns en glöd och nerv i framförandet i stort sett rakt igenom hela skivan. Och är det bara jag eller känns inte gitarristen och låtskrivaren Tony Clarkin lite extra spelsugen den här gången?

Jag hittar helt enkelt inte mycket att anmärka på, eftersom veteranerna är lika stabila som vanligt samtidigt som de bjuder på ett och annat utanför sin vanliga låda.

Men det måste sägas att jag tappar lite av intresset under slutfasen (Walk The Silent Hours och Come Holy Men är lite intetsägande) så det handlar inte om ett perfekt alster.

Avslutningsvis utbringar jag en skål för Magnum och alla år som de glatt oss och låt oss hoppas att de har mer musik i sig.

Magnus ”också född 1972” Bergström

18

01 2022

En glädjefylld flykt från vardagen

At The Movies ”The Soundtrack Of Your Life – Vol. 2 (Atomic Fire Records)

Vad passar bättre som årets första skivrecension än en skiva som sprider glädje?
Bara att kolla in videolåtarna ger ett lyckorus som hänger i länge och förhoppningsvis sätter ribban för att 2022 blir ett glädjens år.

Men… Det är lite knepigt det här med uppföljare. Första volymen var en stor positiv överraskning och ett välbehörvligt uppåttjack efter att covid-19 förstört partyt.
Med det sagt är det alltså inte konstigt att denna andra volym inte riktigt når samma höjder.
Personligen saknar jag kioskvältare som A View To A Kill och Far From Over för att bara nämna två av låtarna som fick mig att (nästan) bli sugen på att dansa loss.

Den här gången är det Waiting For A Star To Fall som drar igång partyt och det känns bra; stämningen är fin och förväntningarna på att vi inte har hör det bästa än hänger i luften. Döm om min förvåning när den följs av King Of Wishful Thinking, som jag inte har minsta minne av, och ett litet frågetecken pockar på uppmärksamhet. Tur ändå
att det visar sig vara en bra låt och att Björn ”Speed” Strid är som klippt och skuren bakom mikrofonen.
Ja det är alltså den inledande låtduon, men efter dessa väljer jag att istället för att gå igenom skivan låt för låt sammanfatta med tre ”kvalitetsblock”:

Suveräna och klart bäst på skivan:
(I Just) Died In Your Arms
(You Drive Me) Crazy
…hmmm, det måste vara något med mig och parenteser.

Mycket bra:
I’ve Been Thinking About You
Heaven Is A Place On Earth
Venus
…poplåtar av bästa märke och bevis för att riktigt bra musik är genreöverskridande.

Bra men inte i samma klass som ovan nämnda:
The One And Only
When You Say Nothing At All
Crush
I Want It That Way
…den här fyrlingen berör mig helt enkelt inte lika mycket som övriga låtar. Men jag måste puffa för att Linnéa Vikström Egg i The One And Only tar upp striden med Björn om skivans bästa sånginsats.

At The Movies levererar åter igen en flykt från vardagen och sparkar depressionsstjärt så att det smäller om det.
Snacka om verklighetsflykt!
Jag ber en bön till ”någon ” om att At The Movies ska fortsätt att sprida glädje om och om igen och om och om igen och…
Något mer givet inslag på en festivalscen har jag svårt att tänka mig.

Magnus Bergström

07

01 2022

God jul och gott nytt musikår

Då var det dags för oss att ta lite julledigt men vi återkommer efter nyårshelgen.

Några av våra skribenter har sagt sitt om årets bästa skivor: http://www.nyaskivor.se/arets-skivor-2021/

17

12 2021

Den välsignade resan

Black Label Society ”Doom Crew Inc.” (Caroline/Universal)

Zakk Wylde och hans mannar bjuder oss än en gång på en allsmäktig resa med massiva riff och subtila nyanser som riktmärken. Detta elfte album in i historien tillägnas den trogna staben av medarbetare och därför tas livegitarristen Dario Lorina in i studion och skillnaden blir slående.

Den pågående reinkarnationen av den legendariska gitarristen och genuint garvade sångaren Wylde sammanbinds med ett dussin genomträngande låtar med både rå styrka och moment av besinning. Mognadsprocessen som i den här tappningen har fortgått i knappt 35 år höjer ribban för sofistikerade arrangemang och musikalisk dynamik ytterligare en nivå.

Här finns grunderna i gammaldags riffbaserad klassisk rock och metal prydligt uppspaltade. Om någon undrar hur Zakk Wylde har klarat den senaste tidens nedstängning så ger Doom Crew Inc. en fullständig och översvallande förklaring. Vad annat kan man vänta sig från en man som är större än livet självt?

Ta handen och gå med Zakk och du får uppleva frälsningen i Set You Free. Den väl avvägda akustiska inledningen smälter förträffligt in med de elektrifierade riffen som följer. Halvvägs in exponeras duellerande gitarrer som toppas med en välbalanserad wah-wah pedal, harmoniska vibraton och gnistrande arpeggios innan det abrupt är till ända.

You Made Me Want To Live smyger in varsamt om än olycksbringande med en dunkelt framåtskridande ackordprocess i moll. Den hoppfullt dekorerade texten med hyllningar i mängder till de som har skänkt ljus i mörkret utgör ett bra komplement till de strukturerade gitarrutsvävningarna.

Det är hög tid att ta betäckning när Shelter Me laddar artilleriet. Det mörka riffet tar sats ända från fotknölarna och sprider sig med överväldigande styrka. De två gitarrerna avger en korseld som är djupt eftertraktad, samtidigt som de nästan gripbara psykedeliska vibbarna bidrar till ett lika beroendeframkallande som excentriskt tillstånd.

I orubbat bo och jämt fördelade över albumet ligger tre ballader. Forever And A DayLove Reign Down och Farewell Ballad visar alla prov på Wyldes mognad som låtskrivare och sångare. Det dämpade röstläget i kombination med hans balanserade förmåga att hantera pianot trollbinder det känslomässiga planet.

Zakk Wylde verkar vara i harmoni med sig själv och omvärlden. Den tillbakalutade stämningen tyder på stort självförtroende och med en talang som överskrider mänskligt förstånd är det inte förvånande. När Black Label Society är som bäst är de en av de finaste akterna inom metal. Det här är ett sådant tillfälle.

Thomas Claesson

12

12 2021

Arman är på riktigt

Riddy Arman ”Riddy Arman” (La Honda/Border)

Countrymusik är i dag ett mycket vitt begrepp. Det kan kallas americana, heartland music, contemporary, alternativ, countryrock och en hel del annat.

På sitt första album har Riddy Arman plockat bort många av countrymusikens typiska beståndsdelar och återvänt till det ursprungliga, nämligen att berätta en historia från sin egen vardag, tankar och drömmar.

Med sin lite allvarliga men säregna röst står hon stadigt förankrad i sin egen verklighet. Sångerna kan vara egna dagboksanteckningar efter en lång dag på ranchen. För det är den verklighet hon har och delger oss här.

Riddy Armans röst griper tag i mig. Den är kärv, inte speciellt vacker eller inställsam. Det saknas starka melodier och tjusiga refränger.

Ändå påverkas man av ärligheten och engagemanget i rösten.

Sånt som hände då man hörde Bruce Springsteen första gången i en skivaffär i London, eller The Band eller Dylan och Van the Man.

Musikerna tassar försiktigt i hennes bakgrund. Lågmält, bara som ett familjärt stöd för hennes röst.

Debutalbumet med Riddy Arman är kort. Åtta egna ärliga små vykort från ett dammigt grått nutida USA. Samt en lysande version av Kris Kristoffersons Help me make it through the night.

Riddy Armans röst, musik och texter är på riktigt och det räcker långt för mig.

Bengt Berglind

05

12 2021

Tillbaka där det började

Deep Purple ”Turning to crime” (Ear/Playground)

Det kan tyckas märkligt att ett band med så många meriter på sitt samvete väljer att lägga tid och kraft på en coverskiva. Då är det på sin plats att dra sig till minnes att Deep Purples fyra första singlar i slutet av 60-talet även de var covers varav Joe Souths Hush gick i bräschen.

Det fyndiga namnet Turning To Crime förebrår med ett enda slag alla luttrade rockkritiker som har till vana att ha förutfattade meningar om allt vad covers heter. På randen av sin karriär, men tack vare ett bibehållet sinne för humor och en spelglädje utöver det vanliga så visar det sig att alla betänkligheter är obefogade.

Bara 1 ½ år efter Whoosh! vilket är den kortaste cykeln mellan två album sedan karriärens begynnelse, så har tillfället kommit att ge fansen en bonus som får de grå dagarna att övergå i färg. Ett dussin låtar av mer eller mindre kända band presenteras. Nu är det upp till bevis.

Ett mer originellt val än Fletwood Macs Oh Well kan tyckas vara på sin plats, men med den utökade instrumentala passagen så var den värd ett varv till. Som alltid när det gäller Bob Dylans låtar så blir de bättre när andra artister framför dem vilket avspeglas i  Watching The River Flow som här forsar fram frejdigt.

På det oväntade planet ligger istället min favorit Dixie Chicken (Little Feat) som känns omvälvande i DP:s händer. Här får den fulländade klaviaturkonstnären Don Aireys sina färdigheter dokumenterade på ett uppsluppet sätt.

Den amerikanska kampsången The Battle Of New Orleans (Jimmy Driftwood) får även i Deep Purples version en lättsam och komisk prägel till skillnad mot vad som verkligen hände under slaget. En uppmuntrande låt som tidigare har spelats live och kanske just därför så känns de squaredanssteg jag utför på golvet riktigt befriande.

En publikfriare som är svår att undanhålla är White Room (Cream). Ett tacksamt ämne för Steve Morse vars gitarr befäster det beryktade rummet. Även Bob Seger får ett finger med i spelet när hans Lucifer avhandlas. I goda händer med Ian Gillans övermäktiga stämma.

Deep Purple har gått igenom många skepnader under åren lopp. Från lågvattenmärket Slaves And Masters (1990) som inte lämnade något annat efter sig än jämna plågor till den odödliga klassikern Machine Head (1972). Det mest betydelsefulla och inflytelserika albumet i rockhistorien.

Det verkar inte finnas något slut i sikte på Deep Purples långa farväl. Då kan det lika gärna fortsätta för evigt och låt mottot vara som i tolkningen av Ray Charles & Quincy Jones’ gamla slagdänga, nämligen Let The Good Times Roll.

Thomas Claesson

02

12 2021

Ett tecken i skyn

Heaven & Earth ”V” (Frontiers)

När det kommer till melodisk rock i allmänhet kan skillnaden mellan succé och fiasko vara hårfin. Antingen så klättrar man upp på silverberget eller också ramlar man huvudstupa ner i smördiket eller alternativt än värre i schlagerträsket. Många band i den här genren verkar inte ha det varningssystem installerat som visar rött blinkande ljus när det är fara å färde, men det finns undantag.

LA-baserade Heaven & Earth med den brittiska gitarristen Stuart Smith som bandledare har alla knivarna i lådan slipade. Han är omgiven av en brokig skara bestående av italienaren Gianluca Petralia (sång), ungraren George Barabas (keyboard), Lynn Sorenson (bas) samt Simon Wright (trummor). Alla musikerna är högt meriterade med långa CV:n i branschen.

Heaven & Earth är sannerligen ett av de mest förbisedda, men samtidigt mest talangfulla band som har skådats i modern tid. Det råder ingen tvekan om att inspirationskällan är hämtad från det brittiska samväldet. Inflytandet från Deep Purple, Rainbow och Whitesnake rinner över i alla bägare, men dessutom har de det lilla extra som skapar ett unikt sound som skiljer dem från mängden.

Så när växeln läggs i på Drive strömmar ljuv rockmusik ut från alla håll och kanter. Lägg därtill att mottot I don’t care where you’re going. I don’t care where you’ve been. Just get in this car and let’s drive banar väg för en totalupplevelse med de rätta attributen.

Den goda andan fortskrider i Beautiful som i ett förföriskt mellantempo går hela vägen. De knappt förnimbara orgeltonerna ligger som en chimär i bakgrunden. Sången med den besinningsfulla lyriken arbetar sig metodiskt innanför de sköraste känselkropparna i huden.

De beslutsamma trummorna förvandlar Poverty till ett energiknippe som letar sig fram till varierande nivåer av medvetenhet. Den drivande kraften i sångrösten lyfter melodin till oanade höjder. Det känns som om man är ute på en resa som grundlades för länge sedan och som fortsätter för evigt.

Hammondorgeln i Flim Flam Man knäcker den bästa, så även mig. Hårdrock som den skall vara. Hårdrock som den framförs här. Taktskiften, riff, rytm, solon, sång, karaktär, nostalgi och allt mellan himmel och jord presenterat i en enda förpackning.

Den rika förnimmelsen av blues och rock som ligger till grund för Big Money Little Man är tacknämlig. 70-tals känslan finns här, livekänslan också. Välbefinnandet fortskrider tack vare musiker som har förverkligat sina idéer och gjort musiken till en konstart.

De omvälvande kompositionerna, den generösa sången och den energiska instrumentationen gör det här albumet till en imponerande överraskning. Det är sällan man får en sådan garanti och status på ett dussin låtar. Det är sällan planeter och stjärnor står i perfekt position. Det är sällan man behöver ställa sig frågan om man är i himlen eller kvar på jorden.

Thomas Claesson

Fotnot:

Jag får villigt erkänna att jag visste ingenting om Heaven & Earth innan en god musikvän, som dyrkar Deep Purple över allt annat på jorden, tipsade mig. Och resten är historia.

27

11 2021

En rockhyllning till Georgia

Jason Isbell and The 400 Unit ”Georgia Blue” (Southeastern/Border)

Detta album är inte ett Jason Isbell-album i dess vanliga mening. Georgia Blue är ett resultat av ett vad. Om staten Georgia efter valet förblev i demokraternas händer skulle Jason Isbell spela in ett album med gästartister från staten Georgia som en hyllning.

Så blev det och nu är Jason och hans eminenta band 400 Unit husband till gäster som Brandi Carlile, Adia Victoria, Brittney Spencer, John Paul White och många fler.

Musiken är en blandning av nya och lite äldre coverlåtar. Som James Brownes It’s a man’s world eller Otis Reddings I’ve be loving you too long och mästerverket Midnight Train to Georgia. Dessa soulklassiker är de som fungerar minst bra på albumet. De nya versionerna når inte upp till originalen på långa vägar.

Mycket bättre fungerar det i REM-spåren Nightswimming och Drive 8 liksom i Adia Victorias version av The Truth och Amanda Shires fioldrivna Cross Bones Style och I’m Through med Jason vid micken.

Att sedan ge sig på Allman Brothers klassiska instrumental verk In Memory of Elizabeth Reed är både modigt och dumdristigt, men det funkar alla 12 minuterna, och gungar forfarande skönt.

Summan av den så kallade kardemumman är att det blev ett ’så där’ album och vi kan konstatera att bandet The 400 Unit är en samling utmärkta musiker som glänser på Georgia Blue.

Bengt Berglind

26

11 2021

Lekfull tillbakablickande hårdrock

Atomic Love Reactor ”Creation of a Masterpeace” (Tall Whites Records)

Fem års väntan mellan skiva ett och två är inte idealiskt. Men uppenbarligen har Atomic Love Reactor använt tiden väl, så låt gå för den här gången. Debutskivan The Arrival fick en betygsfyra och eftersom Creation of a Masterpeace håller samma klass är en betygsrepris given.

Holy Water kombinerar Deep Purple med Tommy Bolin på gitarr och Whitesnakes första år. Referenser som heter duga och kommer väl till pass för att ringa in soundet. När låttempot höjs, som i Seven, är det istället The Night Flight Orchestra som pockar på uppmärksamheten.

Inspiration till härligt maffiga balladen Defeated har hämtats från Deep Purple-klassikern Mistreated (refrängen) och därefter ”atomicfierats” med egna idéer.

Värmlänningarna är samspelta och leker musik i en organisk ljudbild, även om aningens mer ”tryck” inte hade skadat. Glädjande nog lämnas gott om plats för en smaskig ingrediens; Anders Olssons hammondkeyboard tar välförtjänt stor plats och bäddar in många av låtarna i sköna tongångar.

Jag får en känsla av nostalgiskt tillbakablickande toppat med en egen knorr eftersom bandet ”målat” brett med penseln.

Den petige skulle kunna anmärka på att sångaren Fredrik Nordh vid några tillfällen låter en smula ansträngd. Men vad då? Det vägs upp av att han ger allt och vågar ta i för kung och fosterland – och lyckas för det mesta.

Till sist måste en guldstjärna delas ut för den fyndiga skivtiteln.

Magnus Bergström

25

11 2021

Total knockout

Thåström ”Dom som skiner” (Razzia)

Jag blir hypnotiserad redan av första låten – ”Södra korset” – på Thåströms nya platta ”Dom skiner”. (Den tionde soloskivan i ordningen.) Och sedan håller denna hypnotiseringen i sig genom lyssningen av hela albumet. Jag blir helt enkelt totalknockad. Något som egentligen aldrig händer längre. Jag sugs omedelbart in, hinner knappt ens reagera innan jag omslutits av ”Dom som skiner” och dess egna universum.

Den utveckling åt det elektroniska sound som Thåström haft på sina senare skivor (tänk exempelvis ”Körkarlen” från ”Centralmassivet, 2017) når här sin fulländning. Och detta är helt magnifikt, kan man säga. Låtarna växer samman och blir som en slags mäktig mässa. Allt som varit bra med det som Thåström gjort tidigare blir här konsoliderat och kommer till en slutlig perfekt balans. Det här är Thåströms främsta soloskiva. Thåström är nu Mästaren.

Samtidigt som Thåström strävat åt en påtagligt maskinellt pulserande ljudbild som bitvis är avskalad och lite monoton och repeterande är det också så starkt själfullt och suggestivt. Det här är någon slags blue eyed soul (ja, det låter lite konstigt i kontexten). Förvriden – i en helt egen kategori. Jag tror man kan säga så. Som sagt – hypnotiskt – mäktigt. Det är väldigt vackert och känsligt också.

Sammantaget – när det gäller sound, kryptiska texter, fraseringar, intensitet så finns det ingen annan som låter som Thåström i Sverige (eller någon annanstans heller, för den delen. Närmast kanske Tom Waits ligger i särart inom populärmusiken, de senaste fem årtiondena?)

Inte minst språket och den egna expressionistiskt stiliserade poesin blir hos Thåström ett häpnadsväckande äventyr att lyssna på – vilket knappast är något man annars brukar tycka när det gäller majoriteten av artister av idag. Så finkalibrerade – och samtidigt märkligt brutalt primalt laddade – är Thåströms uttryck att små textvändningar skapar ett enormt sug i magen, liksom när man åker en rejäl berg och dalbana.

Joakim Thåström har en helt annan tyngd, egenartad europeisk bildnings- och referensvärld än de flesta andra svenska artisterna i vår samtid. (Det är nog bara Ulf Lundell som bottnar i något liknande såtillvida.) Imponerande. Fascinerande. Ekon av spoken word-poesi och influenser från Bruno K. Öijer – som även funnits tidigare hos Thåström – når här ytterligare en ny höjd. William S. Burroughs – och senare även Bowies – cut up-teknik tycks också ofta finnas närvarande på någon kant. Ingenting är helt tillrättalagt. Ingenting är helt förutsägbart.

Det är verkligen prominenta back up-sångerskor på flera av låtarna. First Aid Kit-systrarna Johanna och Klara sjunger på några sånger – samt även Titiyo. Johanna och Klaras kör- och stämsång är närmast magiskt underbar på första låten ”Södra korset”. Man måste bara lyssna.

Det är svårt att riktigt förklara varför – men den här skivan gör något med mig på det där sättet som man vill att nya skivor ska göra, men alltså i princip aldrig gör nuförtiden. Efter ”Södra korset” radas det upp låt efter låt som fångar – och trollbinder mig. Det tar inte slut. Och det tycks på något vis som om jag förändras som människa när jag lyssnar. Thåström berättar något som jag borde veta. Och som jag vet. Men som jag glömt bort att jag visste. Och detta handlar mer om känslor – än det som riktigt går att förklara med ordens begränsningar.

Trots att ”Dom som skiner” är en ny skiva känns det här som musik som jag hört i mina drömmar i hela mitt liv. Tidlöst men samtidigt nytt. Ackordföljden på ”Isbergen” får mig att bli helt rusigt euforisk – trots enkelheten. Thåström är en magiker. En musikalisk mystiker. En urban asfalts-shaman i Sverige för vår tid. Även om han väl själv nog aldrig skulle gå med på det. Det är tur att vi har Joakim. Verkligen. Det hade blivit alltför substanslöst annars. Alltför.

Lyssna på : ”Södra korset”, ”Papperstunna väggar”, ”Isbergen”

Henric Ahlgren

22

11 2021