Helt rätt livekänsla och kanonlåtar i massor

schenker

Michael Schenker’s Temple Of Rock ”Live In Madrid” (Inakustik/Border)

Den här livedubbelmackan från en av hårdrocksvärldens förnämsta sologitarrister, Michael Schenker, känns sådär lagom putsad i efterhand i studion. Livekänslan är helt rätt och alla musiker hörs lagom mycket. Men givetvis lyfts sologitarristen ofta fram lite extra i mixen.
När jag skulle lista skivans bästa låtar så slutade det med inte mindre än femton stycken. Ja, så starkt är det här livedokumentet.
Efter en rejäl överläggning med mig själv kom jag istället fram till följande topp fem: Natural Thing, Victim Of Illusion, Coast To Coast, Rock My Nights Away och Saviour Machine.
Klassiska hårdrocksörhängen som Only You Can Rock Me och Rock You Like A Hurricane får nöja sig med att agera stekheta outsiders.
Överlag är det överraskande nog Scorpions-låtarna som övertygar mest. De får liksom en helt annan attityd i dessa tolkningar, framför allt gitarrsolomässigt.
Bakom mikrofonen gör Doogie White (ex-Rainbow) som vanligt; det vill säga en mycket stabil insats även om han har en tendens att live låta lite väl ansträngd från och till.
På kompgitarr gör Wayne Findlay (ex-MSG) ett imponerande jobb. Hans precisa riffandet utgör en perfekt grund för Michaels soloutflykter. De båda passar tillsammans som hand i handske
Bakom trummorna återfinns den tidigare alltför ofta småtröga Herman Rarebell (ex-Scorpions). Vem kunde tro att han kunde få till ett sådant sväng!
Fyrsträngaren hanteras av Francis Buchholz (ex-Scorpions) som är en viktig del i livepusslet, även om han hörs allra minst denna gång.
Det enda negativa jag kan komma på är avsaknaden av låtar från åren med McAuley-Schenker och att den gode Michaels spel tyvärr är lite väl avslappnat (läs hafsigt) i ett par av UFO-låtarna.
Live In Madrid är ett obligatoriskt inköp för hårdrockare med försmak för medryckande melodisk hårdrock och läckra gitarrsolon.

Magnus Bergström

30

05 2016

Vacker produktion med skickliga musiker

milpond

Millpond Moon ”Time To Turn The Tide” (Tikopia/Hemifrån)

Den Norska duon Millpond Moon har spelat in denna sin andra skiva i Nashville USA, Spanien och i Parachute Studios i Oslo.

Duon består av Rune Hauge och Kjersti Misje. Ett antal inbjudna gästartister från respektive länder finns också med. Rune har skrivit alla låtar utom Bob Dylans Forever Young, Robbie Robertsons All La Glory och Wayfaring Stranger. Det låter mycket som Buddy & Julie Miller även på denna skiva.

Det är en vacker produktion med skickliga musiker men materialet sviktar och kommer inte upp till samma höga nivå som deras debutskiva Broke In Brooklyn. Det finns ändå några riktigt bra låtar som No Mans Land och Time To Turn The Tide. Dylan-covern var däremot inte så lyckad.

Börje Holmén

19

05 2016

Thrashveteraner som fortfarande levererar

flotsam

Flotsam And Jetsam ”Flotsam And Jetsam” (AFM)

   Release: 20 maj

Jason Newsted. Lika bra att få det överstökat direkt; ja han var mycket viktig för Arizona-thrashveteranerna. De första åren. Som det tjatas om honom i (nästan) varenda artikel och skivrecension skulle man kunna tro att han fortfarande är med i bandet.
Men här och nu kastar vi oss givetvis till nutid. Och därmed är det dags att syna det självbetitlade opuset i sömmarna. Trettio år efter debuten med klassikern Doomsday For The Deceiver.
För egen del minns jag – med ett leende från öra till öra – kanonkonserten i den kylslagna natten i Blekinge på Sweden Rock Festival 2014. Öronmumma!
Har de då något att komma med idag? Ja för bövelen!
Någon eller några har dessutom tänkt till ett extra varv när det gäller låtordningen. Godbitarna är nämligen utspridda på ett sätt som gör att de lättglömda ursäkterna till låtar (jag tänker framför allt på Creeper och Smoking Gun) inte skadar lyssningsupplevelsen nämnvärt.
Öppningen är urstark med Seventh Seal; sångaren Erik A Knutson visar vart skåpet ska stå och Life Is A Mess; ett prima exempel på den aggressivitet och teknik som de gjort till sitt signum.
Allra bäst är låtduon Iron Maiden; en ösig sak med smarriga heavy metal-vibbar och en refräng som inte släppter taget och Forbidden Territories; smått episk och progressiv med imponerande känsla och störtsköna taktbyten.
En sak tycker jag dock saknas överlag och det är ett fetare basljud. I just thrash är det extra passande med en framträdande fyrsträngare, för att få till den där extra kicken. Dessutom hade det inte varit fel om lite överflödigt gubbfläsk hade skurits bort. Nio-tio låtar hade absolut suttit bättre än tolv.</font>
Men visst håller Flotsam And Jetsam thrashfanan fortsatt högt och är välkomna tillbaka när de så önskar – både till den svenska konsertscenen och med nästa skiva.

Magnus Bergström

18

05 2016

Aggressiv uppföljare med vasst gitarrspel

inferior

Inferior ”The Red Beast” (Big Balls/Sound Pollution)

Vi skriver år 2016 och värmländska Inferior är tillbaka med mer fullt ös och rakt på sak, jämfört med fullängsdebuten Unsoiled (2013). Sistnämda pärla innehöll ett mer progressivt stuk och det är något som åtminstone undertecknad önskar att bandet fortsatt med. Saknaden efter låtar i stil med The Maker’s Waste och Perish är stor.
Något som sticker ut rakt igenom på The Red Beast är alla underbara gitarrsolon. Duon Christian Fredriksson och Jonas Thorsén verkar trigga varandra till att prestera sitt allra yttersta. Och frågan är om vi inte redan i inledningslåten Own Your Honor får lyssna till det allra vassaste gitarrsolot. Dessutom är refrängen inte så lite klistrig och voilà; en stark kandidat till bäst-på-skivan.
Den gutturala sången av Kristian Karlsson (även bas) är inte dum alls och även om aningens mer variation hade varit önskvärt är det synd att klaga.
Är trummor något som föredras rekommenderas framför allt Above the Surface, i vilken Thomas Rom är all over the place. Karln övertygar skivan igenom och verkar ha fler armar än gemene man.
Fartmonster som Expressed In Murder och Divine Spectres är gedigna hantverk men lämnar ändå inga bestående intryck. Jo förresten; en känsla av att öronen har körts över dröjer sig kvar.
Den fem minuter och fyrtioåtta sekunder långa titellåten är det närmaste vi kommer Unsoiled. Jag behöver alltså egentligen knappast skriva att det är en thrashdeath-smocka av mycket hög klass.
Och plötsligt händer det! Mitt i Momumental Cessation hörs de där små Opeth-vibbarna som Inferior gör så bra. Här i form av ett medryckande riff i stil med slutdelen av nämnda bands Deliverance. Ack en sådan djuvlig minut.
Som slutkläm kan sägas att hundra procents aggressivitet gick vinnande ur låtskrivarstriden denna gång. Dynamiken har till större delen fått stryka på foten. Jaja, vi får väl se hur det blir nästa gång… Inferior är nämligen här för att stanna!

Magnus Bergström

05

05 2016

Splittrat men skönt och avslappnat

pete wolf

Peter Wolf ”A cure for loneliness” (Concord/Border)

J. Geils Band  var en skitigare version av Paul Butterfield Blues Band  på sina första plattor i det tidiga sjuttiotalet. När pop- och rockmusiken fortfarande var färgad av flower powereran kom läder och svartklädda J. Geils in på banan. En av bandets frontfigurer var Magic Dick som lirade munspel. Den andra var Peter Wolf.

Men som i de flesta band så splittrades J. Geils efter listettan Centerfold. Då var också bluesen ett minne blott. Sedan dess har Peter Wolf jobbat med radio, DJ-at och släppt åtta soloalbum som troligen inte nått våra utmarker. Hans Midnight Souvenirs från 2010 var i alla fall ett gott tecken på att han fortfarande har rösten i behåll.

På nya albumet A Cure… låter det fortfarande bra. Han ger oss en mix av ballader, småruffig rock, lite countrystänk och kabarémusik. Det verkar splittrat men på ett skönt och avslappnat sätt.  Men det skulle vara trevligt och intressant om mr Wolf tog sig i kragen och letade upp en producent som Joe Henry eller T Bone Burnett. Om han sen tog bussen ner till Muscle Shoes i Alabama och ett knippe soulcountrylåtar  skulle i all fall jag sitta nöjd.

Tills dess får vi hålla till godo med  hans soloalbum som är helt ok. Men jag vill ha ut mer av den rösten som Peter Wolf fortfarande har inom sig.

Bengt Berglind

03

05 2016

Rena rama öronorgasmen

Vivaldi_Web

Lion Music Presents: Antonio Vivaldi ”A New Season” (Lion Music)

Lion Music står bakom en kulturgärning att applådera och imponeras av. Efter Johann Sebastian Bach – Interpretations och W.A. Mozart – Reincarnated” är det nu dags för Antonio Vivaldi – A New Season.
Den som inte ryggar för drygt 40 minuters instrumentala uppvisningar – och fenomenala kompositioner – har all anledning att läsa vidare.
På en jämnstark skiva känns det både svårt och inte helt rätt rättvist att lyfta fram enstaka prestationer. Men följande fyrling är onekligen extra vass: Concerto No. 4 in F minor, Op. 8, RV 297, ”L’inverno”, Allegro Non Molto (Charly Sahona).
Concerto in G Minor for Flute, Oboe, and Bassoon (F.XII, n.4) RV103 (Ashent).
Concerto No. 1 in E major, Op. 8, RV 269, ”La primavera” Allegro (Grönholm).
Concerto for Two Mandolins in G major, RV 532, Andante (Condition Red).
För den som tycker om gitarrspel av yppersta klass och favoriserar herrar som John Petrucci, Yngwie J. Malmsteen och Vinnie Moore är A New Season rena rama öronorgasmen.
Antonio Vivaldi ler säkert i sin himmel.

Magnus Bergström

p.s. Fempoängaren är nära men jag behåller den; förhoppningsvis till nästa del i denna skivserie att njuta av.

29

04 2016

Tillbaks till rötterna

santana

Santana ”IV” (Border)

Så var då ännu en orginaluppsättning på banan. Sedan 2013 har detta projekt pågått med att samla alla orginalmedlemmarna från 1971 i studion för en återförening. De följande två åren spelades de här sexton spåren in. Gitarristerna Carlos Santana och Neil Schon, Mark Rolie sång orgel och keys, Michel Carabdettello slagverk och Michel Shivre plus Ronald Isley på sång ja och några medlemmar ur nuvarande Santanacombon.

Allt känns igen från inledande chantliknande Yambo, vilket kanske är meningen. Hela albumet känns som en lång provkarta av Carlos Santanas tidigaste plattor, innan musiken blev mer inåtvänd eller melodiös i överkant.

Visst är Carlos gitarrton skön, även om man hört det förut. Eftersom jag är svag för orgelutflykter så gillar jag Greg Rolies insatser, plus hans vokala inpass. Detta gäller också i högsta grad Ronald Isley i Love Makes The World… och Freedom In Your Mind.

Vidare svänger det som attan, som det bara ska göra om denna upplaga av Santana. Detta är deras bästa varumärke plus Carlos gitarrton. För Santanavänner är detta album som att träffa på en gammal god vän du inte sett på några år, och som du inte har något emot att spendera lite tid med på nytt.

Bengt Berglind

28

04 2016

Still going strong

crimson toronto

King Crimson ”Live in Toronto 2015” (DGM/Border)

Engelsk grupp bildad i London 1969 av Robert Fripp, Michel Giles, Greg Lake och Ian Mc Donald. Deras debutalbum In the court of the Crimson King fick översvallande recensioner och räknas som en av rockens klassiker. Samma år på hösten hade jag förmånen ha uppleva detta band live på Marquee i London. Efter gigget stapplade vi ut i Londonnatten fullkomligt överkörda av ett band som lirade friformrock där vackra harmonier konstraterade mot det dissonanta och exprimentella.

Detta gäller även King Crimson av idag. Efter ett större antal omstruktureringar av gruppen, är den nu tillbaks som en septett med bland annat tre trummisar, saxofonisten Mel Collins, Tony Levin på bas/stick och i förarsätet Robert Fripp. Hans gitarrspel är högst eget och alltid lika kul att ta del av. Hans insatser på många av David Bowies Berlinalbum är klassiker.

På detta livealbum räddar naturligtvis KC upp en lång rad klassiker från många album, alltid lika skickliga och välrepeterade in i minsta sextondel. Man får följa med på en hissnade berg- o dalbaneresa genom King Crimson land från musikaliska viskningar till antonalaexplosioner. Allt är precis som det ska vara.

Ska man lyssna igenom över två timmar med King Crimson på en liveplatta kräver det att man delar upp det hela eller går in i KC nirvana. Det absolut bästa är att uppleva det hela på plats och jag lyckönskar alla som har en biljett när bandet snart spelar i Stockholm.

Bengt Berglind

25

04 2016

Välljudande med rötterna i sjuttiotalet

atomic love reactor

Atomic Love Reactor ”The Arrival” (Tall Whites Records)

Än en gång visar Värmland, närmare bestämt Karlstad, att konsten att spela hårdrock är djupt rotad och att återväxten är god.
The Arrival är en skiva att spela för de som normalt inte tycker om hårdrock, eftersom den bjuder på många smaker/stilar i en välljudande blandning. Eller vad sägs om hårdrock, rock, funk och en gnutta pop.
Deep Purple med Glenn Hughes känns som den huvudsakliga liknelsen; lyssna framför allt på titelspåret och Everything is dead. Tidiga Magnum och Uriah Heep är också närvarande. För att bara nämna några. Trots influenser från alla håll och kanter har bandet skapar något lite eget, med en lätt progressiv touch och rötterna fast förankrade i sjuttiotalet men ändå i en smakfullt modern stil.
Lägg till texter som i huvudsak är livsbejakande och inte det minsta destruktiva (som ganska ofta är fallet i hårdrocksvärlden) och undertecknad får en skön känsla i hela kroppen. Ska jag lyssna på melodiös hårdrock som inte uppfinner hjulet är det så här den ska låta.

Korta omdömen om merparten av låtarna:
Kiss of life är en bra öppningslåt med fart och skönt klös i sången.
Atomic love reactor är halvfunkig med ett skönt gung och en dito hammondmatta. Refrängsången är kanon men inte lika övertygande i verserna, då den känns lite väl ”hurtig”.
Mr. Hyde börjar med ytterst smakfullt gitarrspel och är som låt betraktad aningens mer laid back än merparten av låtkompisarna, vilket bidrar till välbehövlig variation.
Keep me alive bjuder på skivans bästa gitarrsolo och av bara farten får vi också ett läckert hammondsolo.
Connection failed är en lite ösigare sak (i stil med öppningslåten) med en refräng som klibbar sig fast.
Mystery of souls är en halvballad med innerlig sång och en skön stämning rakt igenom. Håll öronen öppna efter fina smådetalljer, som till exempel ett flöjtsolo.
Gone at last har den bästa refrängen och en tonartshöjning av sångaren Fredrik Eriksson som inte går av för hackor. Wow!
A poison tree (som släpptes redan förra året) är tempostark och drivs på av rytmiska trummor. Ett nästan lika vasst gitarrsolo som i Keep me alive och Ian Gillan-stuk på sångskriken resulterar i ännu en kanonlåt.
Release me är rena rama guldet för hammondsoloälskare. Gåshudsvarning! Jon Lord (R.I.P.) bör nicka gillande från parkettplats i himlen.
Tall whites visar att sången är ett av skivans starkaste kort. Det låter som att Fredrik vänder ut och in på sig själv för att träffa alla toner – och som han gör det. Wow! Och inte för att vara tjatig men än en gång är gitarrspelet stekhett.

The Arrival låter produktionsmässigt så bra att det lika gärna skulle kunna handla om en amerikansk storproduktion. Men utan extra allt; det låter rent utan att vara sterilt. Egentligen inte det minsta konstigt med ett superproffs som Bengt Nilsson (som bland annat ligger bakom Johan Falk-soundtracket) bakom spakarna.
Samtliga inblandade hanterar instrumenten enligt konstens alla regler och likaså har mikrofon-Fredrik redan nämnts i positiva ordalag. Det går ändå inte att låta bli att lyfta fram gitarristen Thomas ”Bellen” Bergman lite extra. Han är inte bara en fena på de sex strängarna, utan har också pennan med i samtliga låtar. Hatten av!
Det finns väl knappast någon rättvisa i musikvärlden men Atomic Love Reactor har onekligen förutsättningar för att om inte klättra längst upp i trädet, så åtminstone klamra sig fast en rejäl bit upp på stammen. Sweden Rock Festival-publiken är stor och känns som en given målgrupp.
Lyssnarintresset hålls uppe hela vägen – tretton låtar på strax under en timme – och utfyllnadslåt(ar) lyser glädjande nog med sin frånvaro.
Ytterligare argument på pluskontot behövs knappast, men att min elvamånaders son tar plats framför stereon och bankar på sina plastbrukar säger väl allt.

Magnus Bergström

20

04 2016

Intressant musik som gjord för njutning

port noir

Port Noir ”Any Way The Wind Carries” (Razzia/Sony)

Till en början är jag inte lika imponerad av Port Noir som i oktober 2014, då jag efter viss betänketid delade ut en betygsfyra till Puls (http://www.nyaskivor.se/?s=port+noir+puls).
Nya given känns först lite väl popaktig och något hårdrocksliknande får man leta efter med ljus och lykta – oftast utan att lyckas. Any Way The Wind Carries bjuder på melankolisk (hård) rock med popkänsla, kryddad med ”klagande” sång. Tänk ganska mycket Katatonia, lite Deftones och A Perfect Circle och en hel del Manic Street Preachers (jo det är sant).
Efter drygt en handfull lyssningar händer något; de skönt melankoliska melodierna och dito sångrösten förför sakta men säkert mina öron.
Ljudet är värt ett kapitel för sig. Modernt men utan att vara komprimerat, med en känsla av luftighet och en lagom dos retro. En produktion som bara kan rattas till av ett superproffs som Daniel Bergstrand – med meriter som ”ljudmakare” till exempel In Flames, Meshuggah, Soilwork, Dimmu Borgir och Behemoth.
Som bästa låtar utkristalliserar sig titelspåret, Diamond och framför allt utomordentligt smaskiga Earth som är i en klass för sig.
Skivans minus är att två-tre låtar är alldeles för lika varandra för att det ska vara hälsosamt och att de bästa låtarna gärna hade fått vara aningens längre. Underbart är inte alltid kort.
I likhet med föregångaren är också det här en ”smygare”, det vill säga en skiva som växer. Med andra ord inget för den stressade musiklyssnaren. Det här är musik som känns intressant, väcker nyfikenhet och kräver sin tid. Jag rekommenderar att nyfikenheten stillas i fåtöljen/soffan med eller utan något att läsa och gärna med favoritdrycken nära till hands. Då snackar vi om ett koncept som gjort för njutning.

Magnus Bergström

18

04 2016