Rejält försenad skivdebut utan svagheter

ice age

Ice Age ”Breaking the ice” (GMR Music Group/Border)

    Release: 20 oktober

Den som väntar på något gott…
Ice Age bildades redan 1985 men skivdebuterar först nu. Kan då en debutskiva som, om musikvärlden vore rättvis, borde ha sett dagens ljus för sisådär 30 år sedan vara relevant idag? Jajamensan!
Undertecknad må vara partisk i och med att jag var med ”när det begav sig” i slutet av 80-talet, men alltså… Det. Här. Är. Så. Bra.
Två originalmedlemmar och två nykomlingar är receptet för (thrash) metalbandet Ice Age vars återkomst är efterlängtad av många. Som sig bör när det handlar om ett band med ingredienser lite utöver det vanliga.
Breaking the ice har skapats av Sabrina ”Sabbe” Kihlstrand (gitarr, sång), Linnea Landstedt (gitarr), Viktoria Larsson (bas) och André Holmqvist (trummor). Metalfans med smak för fart, tyngd, melodi, finess och attityd har all anledning att tacka de fyra.
Om vi gräver lite i låtinnehållet går det att konstatera att en femling såg dagens ljus redan 1986-1989, på demokassetterna Rock solid (som då var bandets namn), General alert och Instant justice. Resterande femling har senare födelsedatum.

Blandningen av gammalt och nytt låtmaterial känns helt naturlig; det märks (nästan) ingen skillnad alls mellan äldst och yngst. Just nu är mina favoritlåtar faktiskt nytillskotten Clever och titellåten.
Faktum är att när jag först hörde just dessa två så tyckte jag inte att de kunde mäta sig med demokassettklassikerna. Men efter ett antal lyssningar så har två monster till låtar växt fram som nu är några av mina absoluta Ice Age-favoriter. Någonsin.
Jag var även till en början tveksam till det delvis nya bridge/refräng-arrangemanget i Mental disorder, men efter ett tag fattade jag galoppen. Välarrangerat.

Oavsett när låtarna har snickrats ihop så handlar det rakt igenom om välskrivna alster med både teknik och känsla. Det finns drag av Megadeth (låtuppbyggnader och delar av sångstilen) och i viss mån Annihilator (gitarrspelet). Thrash metal utgör grunden men när hela paketet summeras handlar det kort och gott om metal.

Musiken blir aldrig svår och meckig för sakens skull. En balansgång som inte alla skickliga musiker klarar att vandra, men här går det galant.
Bästa exemplet på en liten kul detalj är kanske koskällan (!) i slutdelen av Fleet street.
Bland de många övriga minnesvärda inslagen kan nämnas:
Linneas pigga gitarrsolo i titellåten; hennes flinka fingrar är en stor tillgång!
Clever är variationsrik som få. Håll till exempel koll kring 2:50-strecket och du får höra ett riffande i Slayer-stil som mynnar ut i ett av skivans många smakfulla gitarrsolon.
No need to bleed lyfts från bra till en höjdare från 2:45 och framåt, då ett lekfullt instrumentalparti tar vid. Läckert!

Sabrina står för en varierad sånginsats (helt befriad från growl och ljusare än genomsnittet i genren) med en lätt kaxig attityd och visar att just sången är ett av bandets största tillgångar. Den ger en extra personlighet till musiken som därmed sticker ut lite extra i det stora musikbrus som vi lever i. Ett extra plus är att den typen av röst liksom inte sliter lika mycket på öronen och är lättare att ta till sig.
Likheter med Dave Mustaine (Megadeth) finns i sättet att betona enskilda ord. Lyssna bara på låtar som till exempel Clever och Total collapse.

Apropå nyss nämnda Dave kan de som tycker att Megadeths musik är bra, men inte klarar av sången (jo det finns sådana personer) med fördel låna ut ett öra eller två till Breaking the ice. Just saying.

Låttexterna är överlag väl värda att sätta sig in i, med ämnen om såväl krig som relationer och mycket mer. Sistnämnda avhandlas på ett fyndigt sätt i Clever (en låt om sviken vänskap) med dessa ord:
Calling me all kind of names. Stop calling me at all.
Sylvass lyrik om du frågar mig.

Efter granskning med ljus och lykta hittar jag helt enkelt inga svagheter. Jo det skulle i så fall vara att ännu mer tryck á la ishockeykörer hade varit önskvärt på några ställen. Och så lyxfelet att min personligen favorit från förr, Making my mark, tyvärr inte har fått vara med och leka. Jag håller tummarna för att den tas till nåder på uppföljaren (för visst är de tillbaka för att stanna?). En bättre öppningslåt finns knappast.

Ett styrkebevis att den låt jag tycker minst om (Hell or nothing) ändå är en mycket stark betygsfyra. Svårslagen låtkvalitet med andra ord.

Känslan just nu är att det skulle kunna gå att lyssna på Breaking the ice varje dag utan att tröttna och ett bättre betyg är svårt att tänka sig. Om nostalgi spelar in? Hmmm, jo kanske, till viss del… Men i grund och botten handlar det om välskrivna låtar som fastnar och det är ju så vi musikdiggare vill ha det.

Platsen överst på årsbästalistan känns given och rättvisa har alltså skipats i metalvärlden. Faktum är att spontant känns det som att den även har en plats på topplistan över allt jag någonsin hört.
Eller som Ice Age själva skulle säga: Thrash it up! Fy!

Magnus Bergström

p.s. Läs en exklusiv intervju med Sabrina här: http://hårdrock.com/2017/10/ice-age-ar-tillbaka-och-sabrina-ar-inte-svarslos/

19

10 2017

Genuint och ärligt

shaman

Shaman’s Harvest ”Red Hands Black Deeds” (Mascot/Warner)

Shaman’s Harvest har strukturen och substansen att förmedla och bevara sin post-grunge ideologi bakom en kuliss av hårdrock från mellanvästern. Red Hands Black Deeds befäster det inmutade området till någonting ofrånkomligt och skarpt avgränsat.

Sångaren Nathan Hunt är fokuserad och övriga i bandet följer strikt den inslagna vägen när det sjätte albumet på den drygt 20-åriga karriären förevisas. Den lössläppta och råbarkade stämningen skiktar sig på ett moget och självkontrollerat sätt.

”Red Hands Black Deeds” (Prelude) inleder dansen kring lägerelden i sakta suggestivt mak innan ”Broken Ones” abrupt piskar upp sanden och de lättflygande buskarna far iväg åt alla håll på stäppen. ”The Come Up” följer upp effektivt och med den betvingande refrängen kan den rent av leta sig in på radion. Bäva månde de ofrälsta.

Det finns ögonblick när lugnet infinner sig också. Den akustiskt drivna ”Tusk And Bone” är ett sådant tillfälle. ”Scavengers” ligger i samma härad och förseglar albumet med tillfredställelse även om den överraskande avslutas med en kort countrydänga. Något som var tvunget att komma ut antar jag.

Eftertankens kranka blekhet ger vid handen att den analoga inspelningstekniken som utnyttjas på Red Hands Black Deeds med välbehag ger musiken ett varmt och ärligt ljud från det förgångna, något som man tyvärr hör allt mer sällan nuförtiden.

Thomas Claesson

18

10 2017

Inte långtråkigt

billprice13

Bill Price ”I Can’t Stop Looking At The Sky” (hemifrån)

Bill Price säger sig vara en kreativ person med konstnärliga visioner. I Can’t Stop Looking At The Sky är den 6:e i raden av album och EPs och singer-songwritern Bill samarbetar med bluesmannen Gordon Bonham som liksom Bill Price är inspirerad av Bob Dylan. Bill brukar hålla isär sin grafiska ådra från musiken och vice versa men här är det inte så.

När jag hör Bill Price kommer jag osökt att tänka på Paul Simon och förstås David Byrne och hans Talking Heads med deras sprudlande infall av olika slags musik när dom tar ut svängarna. Detta gör att det inte blir långtråkigt men ganska rörigt och kräver några lyssningar. En skiva fylld med överraskningar. Blir svårt att peka ut några låtar denna gång.

Börje Holmén

17

10 2017

Samling vid pumpen

walter

Walter Trout ”We’re All In This Together” (Provogue/Warner)

Walter Trout rullar ut de stora kanonerna och avlossar en bredsida med 14 rungande salvor bluesrock tillsammans med de allra bästa i branschen. Var och en av de inviterade kombattanterna har fått en skräddarsydd sång sig tillskriven och John Mayall, Joe Bonamassa, Kenny Wayne Shepherd m.fl. står bredbenta och skjuter direkt från höften.

Mr. Shepherd – på sistone synlig tillsammans med Stephen Stills och Barry Goldberg i supergruppen The Rides – vilar inte på hanen utan rivstartar med ”Gonna Hurt Like Hell” till folkets stora jubel. Och visst lägger sig Charlie Musselwhites munspel på ”The Other Side Of The Pillow” som balsam för kropp och själ. Inte tu tal om det.

Allman Brothers ande vilar över ”She Listens To The Blackbird Sing” och Mike Zito förvaltar sitt pund väl. Så enkelt var det. Att astrakanäpplet inte faller långt från trädet visar sig i ”Do You Still See Me At All” där sonen Jon Trout alternerar med fadern på både gitarr och sång. Känsloladdat och välplockat.

Ända sen barnsben har jag i olika versioner lyssnat på ”The Sky Is Crying”. Ursprungligen uppförd av Elmor James 1959 och inte minst Stevie Ray Vaughan lyfte den högt. Här och nu med Warren Haynes så blir det riktigt tung blues. Stången på 197,5 kg känns plötsligt som ett ton. Tre godkända vita lampor lyser vid domarborden. Enda covern på albumet, men det var det värt.

Den här bluespåsen är fylld med godis upp till brädden och det finns inget mer att önska sig. Till och med Edgar Winter kikar in med sin saxofon på ”She Steals My Heart Away”. Den latinodoftande takten gör att man förflyttas till en kubansk drinkbar.

Titellåten avslutas i samspråk med Joe Bonamassa. Vem annars? Under åtta minuter förvandlas drömmar till verklighet och allting blir sagt och gjort. Inspelad under en tagning och värd hela albumet i sig själv. Så fylld av inlevelse, passion och känslor att ord inte längre räcker till.

Thomas Claesson

16

10 2017

Ett rejält tilltaget musiksmörgåsbord

subt

Subterranean Masquerade ”Vagabond” (ViciSolum)

En varning är på sin plats; det här är inte musik för de som vill att allt ska låta som det alltid har gjort. Vagabond fungerar helt enkelt inte i alla öron.

Nu när vi har klargjort det är det dags att träda in i ett drömlikt musiklandskap där nya lager dyker upp om vartannat. För de åtta (!) israelerna som utgör Subterranean Masquerade kan verkligen det här med att skruva till musiken. Inte bara ett utan flera varv och så lite till.

Progressiv, stämningsfull, nyskapande, vacker och mångfacetterad musik som gjord för att luta sig tillbaka, slappna av och bara njuta av.

Det hörs influenser från Pink Floyd, Arena, Genesis, Jethro Tull, Dream Theater och Opeth. För att bara nämna några. Hemlandsarvet är också närvarande via instrument men också av kvinnosång i böneutropsstil.

Rock, pop, folkmusik, hårdrock och metal är huvudingredienserna, som blandas i en jättegryta av influenser och efter tillagning blir det färdiga resultatet – enkelt uttryckt – progressiv (hård)rock. Vi pratar om något så ovanligt som en helt egen stil.

Vagabond är alltså ett rejält tilltaget musiksmörgåsbord som bjuder på alla möjliga instrument och sångstilar. Flöjt. Rensång. Elgitarr. Growlsång. Trumpet. Ja om inte allt som tänkas kan, så förekommer i alla fall hur många olika ingredienser som helst. Oftast i en och samma låt.

Och så har vi det här med saxofon i hårdrock. Vafalls? utbrister säkert du som läser detta. Jodå, det funkar och förvånansvärt bra dessutom.

Det som är extra roligt är att det inte på något ställe låter överdubbat till förbannelse (ett vanligt fenomen i vår tid) utan de instrument som används delar snällt på utrymmet och ingen har till exempel fått dubblera sitt gitarrspel i efterhand. Ja så låter det i alla fall i mina icke musiker-öron.

Mjuka tongångar går före hårdare dito, men det används ändå growlsång i en del partier. Tyvärr. Normalt tycker jag att olika röststilar bidrar till variation och därmed lyfter helheten. Här fungerar det istället mer som en styggelse i och med att jag tycker att det ”smutsar ner”. Ibland är det helt enkelt mer metal att välja bort det hårda och satsa allt på det mjuka alternativet.

Av skivans nio låtar är det en duo som sticker ut lite extra:

Place for fairytales. Ett härligt klingande personligt uttal av ordet fairytale gör att jag blir på gott humör varje gång jag hör just den detaljen och i den här låten fungerar mixen av vanlig rensång och arabiskt mässande i böneutropsstil allra bäst.

Hymn of the Vagabond. Nynnandet mellan en man och en kvinna i slutdelen resulterar i en närapå himmelsk upplevelse. När rösterna flätas samman är glädejtårarna nära. Synd bara att growlsång tillåts förstöra pyttelite av låtens storhet.

För att vara musik som utmanar så är speltiden (knappt 46 minuter) överraskande snålt tilltagen. Kanske är det ändå ett smart drag i och med att mer förmodligen är i mastigaste laget för de flesta.

Om jag ska rekommendera en enda ny lyssningsupplevelse till någon i år så ligger Vagabond riktigt bra till.

Magnus Bergström

13

10 2017

Let it all out!

waterboys

Waterboys ”Out of all this blue” (BMG/Warner)

betyg 3

Jag sticker inte under stolen med att jag har svårt att värja mig mot Mike Scott och alla hans röstmanér. Det är väl därför jag orkar med detta nya dubbelalbum som inte tillhör hans bästa. Det är svårt att förstå varför mr Waterboy ska ge ut allt som är inspelat på en gång. Men detta har hänt många gånger förr med andra artister som lider av diagnosen, Let it all out !
Summan av kardemumman är att det skulle nog ha blivit ett habilt enkelalbum med 10 – 12 låtar, istället för 23. Dessutom verkar det som inte alla låtar är genomarbetade eller färdigarrangerade utan när man har en hyfsad produkt så går man vidare till nästa.
Men nog med klagosånger för denna gång. För visst får Mike Scott till det inbland. Han flirtar vilt med blue-eyed soul, country, och lite funkiga element. När dessa influenser gifter sig med hans engelska musikgrund uppstår det lysande Waterboysmusik, som Waterboys musik ska vara. Bra låtar denna gång är Morning come to soon, Love walks in, New York I love you och The girl in the window. I dessa låtar finns den där Waterboyskänslan jag så gärna eftersträvar. Men russinen i Waterboyskakan är för få denna gång.

Bengt Berglind

12

10 2017

Halvblek och tandlös ex-skräckrockare

marilyn manson

Marilyn Manson ”Heaven upside down” (Loma Vista Recordings/Universal Music GmbH)

   Release: 6 oktober

2017 är det svårt att förstå att underhållare Manson en gång i tiden satte skräck i moralister (och andra). Dagens verklighet med till exempel naturkatastrofer och terrordåd är mycket mer skrämmande.
Idag är han dessutom en halvblek skugga av sitt forna jag. Men han står i alla fall fortfarande upp…
På tionde studioskivan bjuds det på tio låtar (hård)rock med inslag av garage- och industrirock. Hela rasket är habilt komponerat och dito framfört men produktionen är väl ruffig och oinbjudande.
Överraskande nog är det bluesaktiga (!) låten Threats of romance som är skivans piggaste inslag. Den visar att det finns hopp och att det är skivans sista låt kanske visar upp en eventuell framtida inriktning.
Överlag är det ändå tandlöst; huggtänderna är utbytta mot välsittande tandimplantat som inte skaver det minsta.
Medverkan i Skavlan och Bingolotto härnäst?

Magnus Bergström

05

10 2017

Bäst går det för de lite äldre Fairportlåtarna

thompson

Richard Thompson ”Acoustic Classics II” (Beeswing/Border)

betyg 3

Richard Thompson en av mina husgudar sedan många år ser tillbaks på sina år. Från Fairport Convention till en lång rad av soloalbum, med volym två av akustiska tolkningar av sin alster. Som vanligt är gitarrspelet en gudagåva att lyssna på, så eget och uttrycksfullt i alla sina former.

Och visst har den gode Richard en guldgruva av låtar att välja på efter alla verksamma år. Kanske har han tänkt till på dessa akustiska album att nu ska jag spela det jag gillar att spela akustiskt. Problemet för mig är att flera av låtarnas magi har försvunnit.

Det är inte många låtar som träder fram i sina akustiska kläder. Men bäst går det för de lite äldre Fairport låtarna som Crazy Man Michel och Genesis Hall samt Keep Your Distance och Gethsemane från soloåren.

I dessa låtar finns det klara melodier som lutar sig på sina engelska folkmusikrötter och därför fungerar mycket bra. De sista albumen med Richard Thompson har varit en aning ojämna, det verkar som de engelska rötterna och de snygga melodihookarna försvann med flytten till USA för ett antal år sedan. Det som är kvar att förlita sig på är gitarrspelet. Vi väntar på en välkommen nytändning på alla plan.

Bengt Berglind

03

10 2017

Ett måste för att få lite variation i musiklyssnandet

kick

Sonny Axell ”KickBack” (Hemifrån)

Sonny Axell är en pianist och sångare från St.Etienne i Frankrike. Han började ta pianolektioner redan vid 5 års ålder. Senare gick han National Conservatioire Primary School där skoldirektören rådde honom att delta i jazzlektioner i den intilliggande musikskolan. Han tog några sånglektioner också men gick sedan vidare på egen hand. Snart blev han professionell och spelade med andra jazzmusiker. En sådan var Sugar Blue som kom att betyda mycket för Sonnys utveckling. Dom turnerade runt om i världen under sex år och Sugars musik hade stort inflytande på Sonnys musikstil.

Genren Jazz/Funk är det som gäller. Det är i den fållan som bla Nils Landgren håller till men framför allt Maceo Parker och ett antal flera. Denna stil är, skulle jag vilja påstå, ett måste emellanåt för att få lite energi och variation i musiklyssnandet. Som jazzmusiker håller han sig förstås med riktigt bra musiker i studion.

Låtar att börja in-lyssningen med: Nighttime Lady, I Don’t Get It och Down In The Bottom.

Börje Holmén

02

10 2017

Högoktanig kvalitativ melodiös hårdrock

heat

H.E.A.T. ”Into the great unknown” (Gain/Sony)

Här snackar vi högoktanig kvalitativ melodiös hårdrock. Med ett rejält stänk AOR; det är nämligen inget snack om att det förflutna gör sig påmint – på ett positivt sätt. Det är ändå gitarrtrudelutterna och inte keyboardslingorna som klokt nog får tar mest plats i ljudbilden.
Att inte jämföra med Treats allra bästa stunder, speciellt vad gäller refrängerna, vore ett tjänstefel. Det hörs också spår av både Gotthard (hög lägstanivå på låtskrivandet) och Europe (det proffsiga helhetsintrycket).
Med andra ord bjuds det inte direkt på något nytt under solen, men låt skivan snurra några varv och… Simsalabim! Små pikanta detaljer i låtarrangemangen framträder:
Shit City är kanske lite väl smörig (jag säger bara ”nanananana”) men ologiskt nog är det ändå just det som lyfter den.
Best of the broken är bästa exemplet på en Treat-refräng av bästa märke. Helt enkelt en klockren melodiös hårdrocksdänga.
Blind leads the blind med sköna riff i drivor är skivans bästa låt; fartfylld, välskriven och med ett gitarrspel som har få övermän i klassen.
We rule visar upp Erik Grönwalls (ja just han: 2009 års Idolvinnare) stämband i toppform i form av en mångfacetterad sånginsats. Det doftar Queen-pampighet lång väg i denna ”extra allt”-låtkaramell.
Into the great unknown avslutar och är den perfekta innehållsdeklarationen för H.E.A.T. anno 2017. Hela paketet knyts ihop på bästa sätt; lyssna bara på det lekfulla instrumentalpartiet drygt halvvägs.
Låt oss också här och nu slå fast att Erik är bästa sångaren för H.E.A.T. Därmed inte sagt att han sjunger tonsäkert rakt igenom, men när det skaver så är det på rätt ställen. Det vill säga att det ger ett lite kaxigare intryck.
Trots berömmet är det ändå en sångrelaterad detalj som irriterar; det har aldrig varit tufft att svära…
H.E.A.T. har aldrig varit bättre och spelar de nära dig på höst/vinter-turnén är det bara att säga grattis.

Magnus Bergström

30

09 2017