Levererar godset i rättan tid

uriah heep-

Uriah Heep ”Living the dream” (Frontiers/Playground)

Gitarristen Mick Box leder sina mannar i rätt riktning och det med samma frenesi som han gjorde med 1970 års debutalbum Very ’Eavy… Very ’Umble. Det unika soundet porlar fortfarande i bakvattnet och bitvis forsar det lika frejdigt som förr.

Många års turnerande har gjort bandet tajt och sångerna sprudlar av energi. Här finns hårdrock, ballader och progressiv rock återgivna med passion, kraftfullhet och harmoni. Det hela ackompanjerat av den välrenommerade hammondorgeln och sologitarren med en lagom dos från wah-wah pedalen.

Det starka engagemanget visar sig också direkt i titellåten som tjänstgör som en vägledare och inspiration för hela albumet. Ett passionerat stycke av ett band som har lyckats behålla dragningskraften där så många andra har fallerat.

Vidare ner i låtlistan återfinns två av mina absoluta favoriter. Den grundmurade retrokänslan i Knocking At My Door och den episka bredden hos Rocks In The Road är ingenting som passerar obemärkt förbi. Båda väcker minnen till liv från bandets fornstora dagar.

En annan nostalgihöjande faktor är Falling Under Your Spell som helt klart har samma postnummer som den odödliga Easy Livin’. 46 år skiljer låtarna åt, men med Phil Lanzons virila fingrar över hela tangentbordet och Bernie Shaws överväldigande röst känns det som om tiden har stått still.

Living The Dream visar på Uriah Heeps osvikliga förmåga att sträva vidare, att försvarar sin heder med blanka vapen och att hysa tillförsikt vad som än kommer i vägen. För de som vågar satsa vinner ofta framgång och endast då hålls drömmen vid liv.

Thomas Claesson

19

11 2018

Ett tecken i tiden

nazareth tattoed

Nazareth ”Tattooed on my brain” (Frontiers/Playground)

Det finns säkert en hel del gamla fans som inte ens ger den här skivan ett minsta litet ögonkast. Första utgåvan utan den karismatiska sångrösten från Dan McCafferty är också rätt allmänt hållen och kunde i praktiken ha kommit från vilken grupp som helst. Det förstår alla som inte hade rullgardinen nere när albumen Razamanaz och Loud ’N’ Proud hade herraväldet över hårdrockens territorium.

Nu gör den nya frontmannen Carl Sentance (ex. Krokus) allt som står i hans makt för att hålla den skotska fanan högt och det utan att vända sig om. Till sitt understöd har han bl. a. den enda kvarvarande medlemmen från det ursprungliga bandet, nämligen basisten Pete Agnew.

Det är mot mitten av skivan man får rikta in sin radar och där inger The Secret Is Out och What Goes Around ett visst förtroende. Dessutom och min vana trogen så dras jag mot de låtarna som slår an på en bluesig ton. Don’t Throw Your Love Away och Change ligger i den bagen.

De två öppnande spåren däremot gör att man tar ett par steg tillbaka med en ångestladdad suck. Jag slås av tanken om det ändå inte finns ett bättre sätt att fira sitt 50-års jubileum som band på än med en tatuerad dödskalle.

Hur man än vänder och vrider på den här skivan så tänds aldrig någon strålkastare med full effekt. Det gjorde det när det begav sig. Väcker inte Alcatraz och Bad Bad Boy minnen till liv så säg? 2018 års version av Nazareth känns mer som en flimrande lampa styrd av en dimmer.

Nazareth har inte återuppväckt sig själva, men har tillräckligt med energi för att ge en stunds förströelse. Ungefär som en halv special med en flaska kall pucko. Det mättar för stunden, men den varaktiga känslan uteblir.

Thomas Claesson

13

11 2018

En egen häxbrygd av angenäm styrka och smak

theheard

The Heard ”The Island” (Despotz Records/Border)

Behövs det ännu en skiva med ett band vars sound riktar in sig på 70-talet? Jo faktiskt, även om jag inte trodde det.

The Island är helt klart en positiv överraskning – och det på en skivdebut dessutom! Å andra sidan är det inga nybörjare som döljer sig bakom The Heard, som bildades 2016, nej tvärtom. För visst har Ida, Klara och Nicki från nedlagda Crucified Barbara stått på en och annan scen, vilket också kan sägas om Skinny från Deathstars och Pepper från Stockholms burlesquescen.

The Island är ett konceptalbum om en ö mellan dröm och verklighet och i texterna finns det utrymme för både ljus och mörker.

Musiken är som sagt 70-talsinspirerad kryddad med ett och annat doominslag, men det finns också spår av 60-talsflum vilket är mycket positivt.

The Heard är dock allt annat än ”standardretro”. Framför allt låter de som sig själva och det är något som måste ses som en rejäl prestation. Influenser från olika håll och kanter har blandats till en egen häxbrygd av angenäm styrka och smak.

Mer än en av låttitlarna ger en lite mardrömslik ockult känsla. Eller vad sägs om A Death Supreme, Sirens, It och Revenge Song?

Och jag bara älskar att Crystal Lake tar mig till Jason Voorhees mardrömsvärld i Fredagen den 13:e-filmerna (oavsett vad själva låttexten handlar om).

Det går heller inte att tänka sig någon annan bakom mikrofonen än överraskningen Pepper. Hennes sång är som en ljuv siren som tar oss med på äventyr i en drömsk trollskog.

Möjligtvis skulle en framtida duett med till exempel Nicke Andersson, eller någon med den rösttypen, ge ytterligare en dimension i variationens namn.

Utöver sånginsatsen är det följsamma trumspelet av Nicki skivans stora individuella behållning. För ”bevis” är det bara att lyssna på Queen Scarlet.

Men alltså, egentligen gör hela bandet ett bra jobb som ger mig rysningar av välbehag av de drömska tongångarna.

En bonus med The Heard är att de har skapat ett vettigt bandkoncept, som gjort för att utforska vidare med olika teman.

Det vore onekligen spännande att i framtiden läsa texter på under ytan-teman som The Underworld eller The Underwater. Möjligheterna är om inte oändliga så i alla fall många.

Gatefoldvinylomslaget måste också nämnas; det fångar en känsla av mystik med väl valda färger och är som gjort för just vinyl.

För egen del sörjer jag inte att Crucified Barbara har gått i graven; resan i The Heards ljudlandskap känns bara så rätt.

Går det att hoppas på en konsert med The Heard och Lucifer och kanske med Lykantropi som ”uppvärmare”? Ja det gör det, för vilken konsert det skulle bli!

Magnus Bergström

09

11 2018

Som en ung Lucinda Williams

kendel carson

Kendel Carson ”Lost Tapes of Suzanna Hamilton / Calgary Sessions” (Trainwreck/Border)

Kandel Carson är kanadensiska och har en bakgrund som klassisk violinist. Hon har turnerat med legendariska Chip Taylor och gjort plattor med honom.

Att hon nu har släppt två album samtidigt är lite av en gåta. Det skulle kunna var ett album som utgår från soundet och inspelningen.

Både Calgary Sessions och Lost Tapes har ett mycket avskalat ljud och den lilla skara musiker och sångare som medverkar har ett avslappnat musikaliskt språk. I förgrunden står dock Kendel Carsons röst och fiol.

Röstmässigt påminner hon om en ung Lucinda Williams vilket tilltalar mig.

I den finns både smärta och skönhet, folkmusik, country och en dos blues.

Fiolspelet bär en ton av moll och vemod och har en mörkare klangvärld som används för att stryka under och kommentera musiken och sången på båda albumen.

Vem som är hennes manlige duett/harmonikompanjon på albumen står skrivet i stjärnorna. Smakfullt är det förvisso. De övriga musikanterna trakterar lite olika gitarrer, bas och munspel.

I denna americanadivisionen brukar bara Emmylou Harris och Lucinda Williams befinna sig. Kendel Carson utökar denna eminenta duo till en trio.

Musik som för in ljuset i den kommande mörka tiden på ett smakfullt och välkommet sätt.

Bengt Berglind

05

11 2018

En melankolisk thrashsmocka till avsked

warrel dane

Warrel Dane ”Shadow Work” (Century Media)

Vila i frid, Warrel Dane, och stort TACK för musiken och texterna.

Drogberoende, sjukdom och tankespöken av värstingmodell tog till slut ut sin rätt. En kropp och en själ klarar helt enkelt inte hur mycket som helst.

Det är förstås helt omöjligt att som utomstående sätta sig in i hela eller egentligen ens små delar av Warrels problembild. Men en sak kan vi med säkerhet slå fast; han hade alldeles för många dagar då livet var allt annat än muntert.

Enligt de inblandade var tanken att Shadow Work skulle bli upp emot 80 minuter lång. Nu blev det inte så eftersom tragedin slog till. Istället klockar den in på 40 minuter fördelat på åtta låtar, varav ett intro och en cover:

Ethereal Blessing är ett kort stämningsfullt intro med en känsla av meditation och mässande, vilket passar denna svanesång till skiva alldeles utmärkt. Vi välkomnas en sista gång av Warrel…

Madame Satan är den elaka titeln till trots en förförisk småmeckig thrashsmocka med hypnotiserande gitarriff som inte släpper taget. Med andra ord en perfekt lekplats för en unik röst som talar direkt till lyssnaren; den ”klagande” refrängsången som ger ståpäls är så typisk för Warrel att den borde vara patentskyddad.

Disconnection System är i verserna rejält Meshuggah-doftande för att i refrängen blomma ut i klassisk Nevermore-stil.

As Fast As The Others börjar överraskande melodiöst med en lockande gitarrslinga och – tro det eller inte – ett ooooohhhhh-allsångsparti. Tyngden tar över allt eftersom för att slutligen landa i en modern typ av metallåt. Men jag vet inte; det är något med den som skaver lite obehagligt i hörselgångarna…

Shadow Work är kraftfull och melankolisk och lever verkligen upp till statusen som titellåt. En extra applåd till det lekfulla trumspelet som i flera partier följer gitarren istället för att bara kompa. En riktig läckerbit till låt!

The Hanging Garden är en The Cure-cover (!) som stöpts om en del, för att få en mer passande metalkostym. Svänger skönt men landar ändå inte i något vettigt.

Rain är en kraftfull (halv)ballad med ett minnesvärt huvudriff och ett utslagsgivande trumfkort i form av ett passionerat gitarrsolospel som kittlar hörselgångarna på bästa sätt.

Mother Is The Word For God avslutar och som den gör det! Episk och mångbottnad ligger den helt perfekt placerad i låtordningen, inte minst på grund av sin melankoliska avskedskänsla. Som grädde på moset är Warrel i sin absolut bästa röstform; ståpäls, som sagt.

Omslaget är utan minsta tvekan också värt några rader för det fångar den rätta känslan på ett träffsäkert sätt och den dominerande färgen är lila, som var Warrels favorit.

Shadow Work är en bra skiva, inget snack om det, och flera låtar är lika bra som det Nevermore och/eller Sanctuary snickrade till. Men som helhet är ”avskedsskivan” kanske ändå inte ett måste i samlingen, beroende på lyssnarens egen smak. Saken är den att personligen önskar jag fler melodikrokar som hugger tag och inte släpper taget. De finns men är för få.

Hmmm… Om det inte är så att… Jo…

Jag får en stark känsla av att det handlar om en skiva som kommer att växa – och antagligen rejält – i takt med antalet lyssningar.

En sak är helt klar:

Du fattas oss, Warrel Dane.

Magnus Bergström

01

11 2018

Har fått en nytändning

hiatt

John Hiatt ”The Eclipse Sessions” (New West/Border)

Mitt förhållande till John Hiatt och hans musik har under många år varit mycket gott. Hans tidiga album från sent åttiotal som Slow Turning var fyllda av smarta poplåtar och hans lätt igenkännliga röst.

Sen följde några album, det skulle rockas lite hårdare och all charm John hade försvann. Det gjorde också hans eminenta melodihookar.

Open Road och Dirty Jeans-albumen från 2010 och 2011 var ok men inte mer. Sen tröttnade jag på John Hiatt. Jag gör det i bland även på gamla hjältar utom Dylan och Miles Davis. Men det är förmodligen en annan historia.

Så mina förväntningar var väl inte skyhöga inför Johns nya album The Eclipse Sessions

Men hej vad jag bedrog mig. Vilket i detta fallet var positivt.

John Hiatt har fått en nytändning i mina öron. Melodierna är tillbaks i full skala. Han sjunger bättre och mer avslappnat, som vi vet att kan och har gjort i sina bästa stunder. Musikanterna som är hans ordinarie kompband tar inte i mer än nödvändigt.

Musik och sång flyter behagligt och igenkännande på albumet igenom. Både i ballader och i de låtar med ett något högre tempo.

Min pausering från John Hiatt var tydligen nödvändig, för nu hör jag honom med nygamla öron. Det låter alldeles utmärkt.

Bengt Berglind

31

10 2018

Progressiv rock med ett budskap

fathom-

Fathom Life ”Sovereign” (egen utgivning)

Incurvatus är historia men plåster på såren erbjuds av sångaren Marcus Jagdell nya projekt Fathom Life, som går att likna vid en kärlekshistoria. Progressiv rock (musiken) möter life metal (budskapet) och tycke uppstår. Resultatet blir… Ett inlägg i klimatdebatten!

Musikinfluenserna kommer från skilda håll som Arjen Lucassen/Ayreon, Dream Theater, Magnum, Opeth, Rush och Yes.

Låttexterna är ambitiösa och som gjorda för eftertanke. Marcus har ett tydligt budskap om hur vi förstör miljön och vilka följder det får, samt hur vi ägnar för mycket av vår tid åt ytliga sociala medier.

Sovereign är 30 minuters högaktuell och angelägen melodiös progressiv rock med hårdrockiga inslag och mycket känsla och värme.

Efter ett kort intro (Revival) är det förstasingeln The Age Of Man som med eftertryck visar inriktningen; melodiös prog metal med hårdrockiga inslag. Det är också den låt som lämpar sig bäst för lyssnaren att sjunga med i. Med andra ord ett bra val av öppningslåt.

The Blackened Tongue är med sin känsla av viktlöshet (tänk meditation) bäst på skivan. Höjdpunkten är när tempot accelerar en aning lite drygt halvvägs och mynnar ut i ett alldeles delikat gitarrsolo av Viktor Holmgren. Därefter tar Marcus låten i mål med skivans enskilt starkaste sånginsats. Jag är mycket förtjust i att låten mynnar ut i en kort akustisk avslutning – bra jobbat i låtsnickarverkstaden.

Avslutande Insight är lugn och drömsk med både bra sång och gitarrsolospel (det känns igen va?) och stänger knappt 30 minuters ”låtgodisbutik” på bästa sätt.

Sovereign och Our Final Days är sannerligen inte heller dumma och passar utmärkt in i helheten.

Personligen hade jag önskat lite mer tryck i produktionen, det vill säga lite mer framträdande bas och trummor. Å andra sidan är det säkert meningen att Marcus igenkänningsbara röst ska ligga i förgrunden för att budskapet ska nå fram.

Omslagskonsten av Lucas Svedberg måste berömmas; precis så här ska progressiv hårdrock paketeras! Och nog är det ett bra betyg att tankarna går till klassiska omslag med Magnum och Yes.

Fathom Life betyder att Marcus Jagdell har rott ännu en betygsfyra (se tidigare Incurvatus-recensioner här: Serpent Path och Furnace of Dreams) i hamn och det är inte illa pinkat!

Magnus Bergström

p.s. Intervju med Marcus Jagdell finns här: ‘En handfull frågor’

29

10 2018

Genomtänkt och underhållande

dreamchild

Dream Child ”Until Death Do We Meet Again” (Frontiers/Playground)

Plötsligt händer det! Ett mirakel! Ronnie James Dio lever!

Eller njaenej… Rättare sagt; Ronnies ikoniska röst lever på sätt och vis vidare i form av suveräne Diego Valdez (Helker).

Känns namnet igen? Gissningsvis svarar många nej, men Dream Child kan se till att det blir ändring på den saken.

Manskapet som samlats kring den huvudsaklige låtskrivaren Craig Goldy (gitarr), som i projektet inspirerats av sin mentor och vän RJD, är ett synnerligen välmeriterat ”all star band”: Simon Wright (trummor), Rudy Sarzo (bas) och Wayne Findlay (gitarr och keyboards).

För den som har tillbringat många år under en sten kan jag berätta att denna fyrling har spelat med kända namn som AC/DC, Dio, Giuffria, MSG, Operation: Mindcrime, Ozzy Osbourne, Quiet Riot och Whitesnake. För att bara nämna några.

Halvvägs in i öppningslåten Under The Wire slår det mig att det här är så nära Ronnie James Dio det går att komma, men ändå ha en gnutta egen pesonlighet. Bra melodiös hårdrockslåt dessutom!

You Can’t Take Me Down fortsätter på den inslagna vägen och tar lyssnaren med på äventyr i ett ljudlandskap som bär spår av Heaven And Hell, Dehumanizer (båda Black Sabbath), The Last In Line och Magica (båda Dio). Framför allt den sistnämnda har ett starkt släktskap med Until Death Do We Meet Again och det är bara att tacka och ta emot, för vi fick ju aldrig någon Dio-uppföljare till den finfina temaskivan.

Det finns också spår av Rainbow och i viss mån Deep Purple i det Ritchie Blackmore-färgade gitarrspelet som Craig Goldy visar prov på lite här och där.

Mångbottnat och ödesmättat blir det i Game Of Shadows och det går faktiskt till och med att känna små vibbar av Led Zeppelin. Gitarrsolot är bäst på skivan!

Until Death Do We Meet Again är en ganska mörk och stämningsfull skapelse och det är lätt att tänka sig Ronnie i sitt esse på scenen med ”hornen” i högsta hugg.

Annorlunda uppbyggda Weird World både flyter smidigt och krumbuktar sig fram och har ett sväng som bryter av mot allt annat på skivan. Och vilken oemotståndlig refräng! Det ”mjuka” sångpartiet ungefär halvvägs som följs av inspirerat gitarrsolospel är snillrikt konstruerat och det är bara att applådera uppfinningsrikedomen och njuta.

One Step Beyond The Grave är småepisk och lätt att tycka om och passar därför givetvis utmärkt som avslutning.

Låtskrivandet är välbalanserat; en del är direkta och går mer eller mindre rakt på sak och andra är mer djupgående och historieberättande. Gemensamt för alla är att låtlängderna är väl eller mycket väl tilltagna.

Skivan känns genomtänkt och är underhållande från början till slut. Spelglädjen är påtaglig och det känns inte som en skivbolagsprodukt – något som annars är lätt hänt, inte minst när skivbolaget Frontiers står bakom.

Jag tror helt enkelt att Craig & co har haft roligt när de har spelat in musik som de bevisligen tycker om och är som gjorda för att skapa. Samtidigt som de utan tvekan hyllar Ronnie James Dio (vila i frid) och hans livsverk.

Dream Child har fått till en mersmakande betygsfyra som garanterat kommer att vara med på min årsbästalista. Hur högt upp återstår att se…

Anledningen till att min – efter första lyssningen – spontana fullpoängare dras in är att det hade räckt med nio eller tio låtar istället för tolv. Några är helt enkelt för likartade (läs mellantempo) för sitt eget bästa.

Men när det handlar om så pass hög kvalitet och lägstanivå är det ändå lätt att blunda för det lilla klavertrampet.

Gör dig själv en stor tjänst; lyssna och njut av underhållningen.

Magnus Bergström

Fotnot: Albumtiteln är hämtad från en text skriven av RJD.

22

10 2018

Pop för genuina finsmakare

costello

Elvis Costello ”Look Now” (Concord/Universal)

Elvis Costello (f.1954 som Declan Patrick MacManus) är sedan andra halvan av 1970-talet en av de mer pregnanta profilerna inom brittisk rock och pop. Med fötterna rotade både i punk och new wave har han sedan gått vidare och utforskat en rad musikgenrer med en genuin musikälskarlust.

Costello har gjort en makalös samling med formidabla plattor under karriären, där t.ex. en milstolpe är samarbetet med amerikanska superlegendaren Burt Bacharach på plattan ”Painted from memory” (1998) – som blivit en modern klassiker vid det här laget och nu också firar 20-årsjubileum! (Det är faktiskt en av de skivor som undertecknat lyssnat absolut mest på – trots att jag i grunden är en osofistikerad hårdrockare! Det är typ Van Halen I och Costello som jag av någon anledning blivit mest trollbunden av – av alla skivor i musikhistorien…Något för Sigmund Freud att utreda?)

Nya plattan ”Look Now” är en slags utsökt blandning av både ”Painted from memory” och Costellos bästa popskivor från fornstora dar. Ja, Costello känns fortfarande supervital samtidigt som det finns en utsökt mognad. Fantastiskt bra producerat också. Ett hett tips alltså – om ni vill ha pop för genuina finsmakare. Det är bara att njuta! (Jag recenserade Paul Weller från The Jam för några veckor sedan och gav även då femma i betyg. De gamla brittiska rävarna inom pop och rock sopar fortfarande banan med allt annat när de är på det humöret! Nice!)

Henric Ahlgren

18

10 2018

Gitarresset från rymden blandar och ger

ace

Ace Frehley ”Spaceman” (eOne/Border)

betyg 3  Release: 19 oktober

Ace är tillbaka. Igen!

För den som är sugen på stekt falukorv och stuvade makaroner är Spaceman att rekommendera. De ganska enkla rakt på sak-riffen (stekt falukorv är enkelt att laga) och det för Ace typiskt avslappnade gitarrsolospelet (stuvade makaroner kan vara kniviga att få till) mättar tillsammans enligt dagens lunch-mallen. Men någon Michelinguide-stjärna delas inte ut.

Kommer du ihåg Into the Void? Ja alltså Ace-låten som enligt uppgift behövde första hjälpen av bland andra Paul Stanley (Kiss) för att slutföras, allt för att ”rymdmannen” skulle få med en låt på Kiss-återföreningsskivan Psycho Circus (1998).

Att just Into the Void, som är så långt ifrån en publikfavorit som det går att komma, är lika bra eller bättre än i stort sett allt på Spaceman säger en hel del. Men inte allt…

De 37 minuterna Spaceman börjar ärligt talat ganska illa med Without You I’m Nothing, som har en mer än lovligt ”såsig” vers. Refrängen är glädjande nog desto starkare och banne mig om inte gitarrsolot glöder en smula. Men snacka om konstigt val av öppningslåt i och med att den aldrig riktigt lyfter.

Det är heller inte så lite ironiskt att Ace sång här är sävligare än någonsin tidigare när han småsluddrar som det lokala kvartersfyllot. Trots att rymdmannen har varit nykter i tolv år…

Hur som helst; med facit i hand (?) efter tiotalet lyssningar måste jag ändå säga att det är en klart godkänd låt.

Rockin’ With The Boys är en av två låtar som släppts som digital singel innan skivsläppet och även om låttiteln känns sisådär för en 67-åring rockar den på riktigt bra. Refrängen är dock rejält tjatig och drar ner helhetsintrycket en smula.

Kiss-fans lär inte undgå att texten bär ett mycket starkt släktskap med Kiss stora hitlåt Beth. Båda beskriver hur det är att ha musiken som sitt jobb och att ofta vara bortrest för att ”rocka med pojkarna” och den hemlängtan det för med sig. Se där; det går alltså att skriva en rockig kärlekslåt istället för en traditionell balladdito.

Och visst är det väl någon mer än undertecknad som musikmässigt får vibbar av de två första Frehley’s Comet-skivorna?

Apropå ”gamla goda tider” så har Mission To Mars glädjande nog starka vibbar av hur det skulle ha kunnat låta om Richie ”The Emperor Of Rock And Roll” Scarlet varit inblandad. Tänk något i stil med Shot Full Of Rock på Truble Walkin’ (1989) med en gitarrsoloduell som alternerar mellan högtalarna.

Att parhästen Richie inte medverkar på Spaceman framstår för undertecknad som det största av frågetecken. Den petningen är en rejäl tabbe eftersom det alltid slagit gnistor om deras samarbeten.

Med enbart enstaka glöd här och där är Spaceman istället en ganska ljummen historia. Helt i onödan, kan tyckas

Ace tycker om att göra covers och denna gång har han tacklat I Wanna Go Back (Eddie Money) som görs i stort sett som originalet. Förvisso passar den ganska bra ihop med övriga låtar men är i mina öron både tråkig och överflödig.

Quantum Flux heter den traditionsenligt instrumentala avslutningen. Den har klart längst speltid med sina sex och en halv minuter vilket är helt logiskt; det är nämligen skivans juvel med ett påhittigt gitarrspel.

I producentstolen i Ace In The Hole Studios har Ace själv suttit med resultatet att allt låter precis som det ska med en lagom dos av gammalt möter nytt.

Ingen kan beskylla Ace för att ge ut skivor ofta även om nuvarande utgivningstakt är en rejäl och välkommen uppryckning. Stress är alltså inte orsaken till den bristande kvaliteten i låtskrivandet. Det handlar helt enkelt om att jobbet inte utförts på bästa sätt. Eller också har det funnits bättre låtar som av en eller annan anledning gallrats bort. Vad vet jag…

Att de låtar som Gene Simmons (Kiss) varit med och skrivit inte höjer sig över mängden utan snarare tillhör de sämre är kanske ett bevis på att Ace ska lita mer på sin egen förmåga, istället för att ta den enkla utvägen och dela på arbetsbördan och samtidigt få ett välkänt namn att använda sig av i marknadsföringen.

Betyget är satt med nostalgiska öron men inte utan verklighetsförankring. Att lyssna på hela skivan om och om igen är inte att rekommendera. Välj istället ut de personliga favoriterna till en spellista och resultatet blir ett helt annat. Det handlar dock ändå om årets hittills klenaste betygstrea.

Jag vill att ”min” Ace Frehley ska ha åtminstone ett uns av farlighet, som den före detta gatuligist han är. 2018 känns gitarresset alldeles för tillrättalagd och välputsad.

Magnus Bergström

17

10 2018