Pionjärer tar sitt ansvar

Senjutsu

Iron Maiden ”Senjutsu” (Parlophone/Warner)

Med förtecken av japansk stridskonst forcerar Iron Maiden in på arenan med sin sjuttonde utgåva. Ett album som fortsätter i den progressiva andan med utsträckta fabler i ett skuggrike utan nåd. Fjärran från de livliga första åren då glädjen stod högt i tak och institutionen började anta sin form.

I skepnad av en samuraj leder en groteskt grinande Eddie in oss på ett område en bit och många år ifrån de klassiska akterna The Number Of The Beast och Powerslave. De glada och tålmodiga fansen får ändå sitt lystmäte tillgodosett för de sex bandmedlemmarna frambesvärjer fortfarande ett förtrollande tillstånd anpassat för tidens strömningar.

Så när de förstämda trummorna tillkännager titelspåret Senjutsu är det ingen som blir modfälld för under hela stycket dånar de som kanoner och kavalleriet skrider framåt med ylande gitarrer när en tung doft av svett, blod och krut sprider sig över slagfältet. Den grandiosa epilogen är utformad med ett lömskt gitarrsolo och en om möjligt ännu ondare keyboardmatta som lägger in de sista stötarna från varsin flank.

I snabb ritt fortsätter Stratego mot sitt oförtrutna mål. Med den orientaliska touchen och bandets unika dynamik så blir låten till ett undantag eftersom den även har allt som krävs för att tillfredsställa de förtrogna av 80-talets glansdagar. Den förnöjelsen väger tungt i vågskålen.

Med en akustiskt underbyggd stämningsfull sånginsats inleds den formidabla Lost In A Lost World. Sceneriet förvandlas abrupt till en framåtsträvande knippe energi som visar sin styrka genom att anta en rad oförutsägbara former innan den slutligen återfår sin allsmäktiga skepnad och sjunker tillbaka in i sin djupa vila.

De asiatiska anletsdragen flimrar förbi innan Days Of Future Past briserar med sina fulländade riff. I den episka smedjan arbetar Bruce Dickinson för högtryck vilket bidrar till den stormande refrängen som har så vidsträckt tonhöjd att den kan ge en spricka i en rustning.

Mot slutet avtäcker Steve Harris i egenskap av bandledare en samling progressiva hörnstenar med ett så utsträckt omfång att både jag själv och luften dallrar. Det kunde lika gärna ha varit Franz Schubert som hade skrivit prologen till The Parchment för så klassiskt är det. Det som därefter nalkas är ren skär magi och stycket känns som en familjär vän som har funnits där hela tiden. Här åskådliggörs ett stjärnfall med tunga brottstycken, varierande takter och tonarter precis som det anstår en komplett kompositör.

Den avslutande Hell On Earth ger ingen vila för de ogudaktiga. Antändningsperioden sträcker sig i över två minuter, men sen öppnar sig helvetets gap och alla parametrar som kännetecknar Iron Maiden flätas samman i en enda lång tillbakablick som inte är över förrän efter elva ljuvliga minuter.

Senjutsu är en raffinerad produkt formad med fingertoppskänsla, erfarenhet och spetskompetens till att bli ett monument för heavy metal. En lyssning väcker intresset. Efter tio lyssningar är du frälst och har upptäckt det häpnadsväckande djupet och den outgrundliga skapandekraften. En välmående musikalisk skatt att bevara till eftervärlden.

Thomas Claesson

14

09 2021

Musiken är stor, lugn och mäktigt vacker

daniel

Daniel Herskedal ”Harbour” (Border)

Daniel Herskedal är en norsk kompositör och spelar tuba på ett sätt som ställer alla förväntningar på kant, hur en tuba ska eller får låta.

Med på detta hans sjätte album finns även hans medmusiker, pianisten Eyolf Dale och slagverkaren Andreas Helge Norbakken.

Denna trio skapar sitt eget universum på album efter album och fick Norges version av Grammy Awards, Speleman för albumet Call for Winter härom året. Albumen The Roc och Voyage är även de att rekommendera varmt.

Musiken på detta och tidigare album kan eller ska inte stoppas in i något fack, men om vi nu ska göra det så bär den med sig tydliga element av jazz, folkmusik från Norge och andra länder, kanske även ett stänk europeisk konstmusik.

Den som vistas på eller nära havet en stormig dag eller natt på höstkanten och kan se hur vädrets makter leker med färgskalas alla skiftningar; eller när stormen har ebbat ut och naturen och havet försöker hitta tillbaks till ett normal läge. Alla dessa element kan jag återfinna och uppleva i musiken på Harbour. Den filmmakare som vill hitta ett mäktigt och svårslaget vackert soundtrack till sin film kan nog hitta det här.

Musiken på Habour är stor, lugn och mäktigt vacker, men kan även med jazzens notoriska sväng svepa in som en minitromb.

Bengt Berglind

10

09 2021

Symfoniproggigt glädjepiller

nmb

NMB ”Innocence & Danger” (Inside Out/Sony)

Bravo! Excellente! Magnifico! Splendido! Den här skivan ska jag ha.

Ja för precis som ”talangscouterna” känner för tjuren Ferdinand i den tecknade sagan är det exakt så jag känner för Innocence & Danger.

Innocence & Danger bjuder på den ena högtidsstunden efter den andra och levererar allt och lite till.

The Neal Morse Band är från och med denna skiva förkortat till det enklare NMB men det betyder inte på något sätt att musiken har blivit enklare.

Neal Morse, Mike Portnoy, Randy George, Bill Hubauer och Eric Gillette är virtuoser. Inget snack om den saken. Och de är så skickliga att till och med när de brassar på med allt vad de har av tekniska finesser känns det välbalanserat. En konst om något.

Att dessutom fyra av bandmedlemmarna delar på sången ger en svårslagen bredd och variation.

Av de tolv låtarna på de båda skivorna (jadå det blev en dubbelskiva igen) har jag valt att tycka till lite extra om…

Do It All Again öppnar skivan starkt och när jag hörde den första gången var min tanke något i stil med ”hur ska de kunna toppa den?” och svaret lät inte vänta på sig (se nedan). Det en typisk NMB-låt med extra allt och med de skönaste av sångmelodier. Och att öppna med en låt med nästan nio minuters speltid är inte direkt vardagsmat – förutom i just genren progressiv hårdrock. Mäktigt värre.

Bird On A Wire. Ja vad ska jag säga? Det finns medryckande melodier och så finns keyboardtrudelutten i den här låten. Den knäcker nämligen om inte allt så i alla fall det mesta på den fronten. Och den som kan motstå känslan i det återkommande ”I have a fire”–sångpartiet av Eric är knappast född än. Missa heller inte hur Mike kör ett minimalistiskt men ändå framträdande trumsolo i bakgrunden i just det partiet. Mike är för övrigt på hugget låten igenom och utöver hans överraskande fina sånginsats (se nedan) är det hans största stund på skivan.

Videon till låten är förresten hur underhållande som helst; Neal Morse är på gränsen till överladdad och spexar och studsar och ser ut som att han där och då upplever sitt livs mest glädjefyllda minuter. Den känslan smittar av sig och jag är frestad att påstå att det här är en av de allra, allra bästa lättprogressiva låtar jag någonsin hört.

Your Place In The Sun visar att Mike Portnoy har en sångröst som det inte går att skoja bort (om nu någon har gjort det tidigare) och det är inte så lite kul att det emellanåt går att spåra lite reggaekänsla i denna lätt tillbakalutade pärla till låt som växer med upprepad lyssning.

Se där; det är inte bara NMB som sysslar med extra allt utan även undertecknad med den rekordlånga meningen ovan.

Another Story To Tell har ett skönt gung och bjuder på många aaaaaaaaaa-körer och som grädde på moset ett gitarrsolo som kittlar på det rätta stället. Näst efter Bird On A Wire – som alla har förstått är i en klass för sig – är det i skrivande stund min favoritlåt .

The Way It Had To Be är en stillsam ballad men den är långt ifrån ”såsig” eftersom den hela tiden är engagerande tack vare den inlevelsefulla sången av Eric (igen) och ett gitarrspel som är en kombination av rutin, skicklighet och en skön känsla för hantverket. Det resulterar i att den får lite av rollen som skivans andningshål med plats för eftertanke.

Bridge Over Troubled Water. Det är ingen enkel match att ta denna  Simon & Garfunkel-klassiker och göra den till sin egen utan att tappa känslan i orginalet. Det räcker så. Bara lyssna och njut.

Skiva nummer två utgörs av två mastodontepos som är förtjänta av varsin lång recension. Det är nog egentligen bara en ”musikprofessor” som skulle kunna beskriva vad som händer på ett korrekt sätt. Jag väljer att säga att låtarna spretar åt alla möjliga håll och hela tiden med syftet att rycka med lyssnaren i en musikvåg att sköljas med i. Helt enkelt att bara vara i nuet där och då. Magi. Och mest magiskt är de olika solouppvisningarna cirka två tredjedelar in i låten; jag golvas fullständigt och vill att det aldrig ska ta slut.

Jag tror inte att jag är ute och cyklar när jag här och nu påstår att Innocence & Danger kommer att utses till årets skiva av undertecknad när 2021 ska summeras. Rätt av mig? Spelar Mike Portnoy i många band? Svar ja alltså.

Musiken är en vän som alltid finns till hands och ger oss möjlighet till lugn och ro – eller motsatsen om så önskas – och en gyllene möjlghet att rensa och sortera tankarna. Eller varför inte bara ”stänga av” och finnas till.

Vi människor må vara olika men det är många av oss som känner så här starkt för musik.

En god vän till mig har sagt:

Den progressiva rocken är känd för att ge tillfredsställelse. NMB är inget undantag.

Magnus Bergström

27

08 2021

Som en varudeklaration för tysk heavy metal

dirkschneider

Dirkschneider & The Old Gang ”Arising” (AFM/Sound Pollution)

En god vän till mig har sagt:

U.D.O spelar i en egen division. Om lycka finns i en låda så har vi den paketerad  här.

Till ovanstående citat skulle jag vilja lägga till att underbart är eller åtminstone kan vara kort. För på en kvart säger Udo Dirkschneider (presentation överflödig) och ”det gamla gänget” allt som behöver sägas.

Face Of A Stranger, Every Heart Is Burning och Where The Angels Fly har en typisk ljudbild á la firma Kaufmann/Dirkschneider. Alltså med bett där det behövs och aningens softare när det är läge för det. Tänk framför allt U.D.O.-skivorna Faceless World och Mastercutor med tyngdpunkt på den förstnämnda.

Givetvis bjuds det på gott om så kallade hockeykörer att skråla med i; vi snackar ju tysk heavy metal och det är svårt att tänka sig bättre representanter för den genren än Udo & co.

Det ska dock sägas att jag hade föredragit mer tryck i bastongångarna; Peter Baltes (ex-Accept) är inte vem som helst och är värd att få ta mer plats. Nåja, han får ändå ”revansch” i och med hans sånginsatser.

Just sången imponerar rakt igenom på Arising och det är glädjande att höra hur väl Udo, Peter och Manuela Bibert (vilket ”fynd”) röster passar tillsammans. Ett mycket lyckat grepp

Vi får heller inte glömma de två andra ”gängmedlemmarna” tillika gitarristerna: Mathias Dieth (ex-U.D.O.) och Stefan Kaufmann (ex-Accept, ex-U.D.O.) vars respektive spelstilar kompletterar varandra finfint.

Mathias återkomst ger en extra clou eftersom han inte samarbetat med Udo på många år.

Every Heart Is Burning är det starkasta esset i den låttriss som ep:n bjuder på. På ett närmast övertydligt sätt (taktfast och hockeykörer) är den en varudeklaration för ovan nämnda tyska heavy metal.

Om vi inte hade fått ”besök” av en viss pandemi så är det högst tveksamt om detta överraskande samarbete hade blivit verklighet – om vi tänker på framför allt Udos fulltecknade kalender. Med andra ord; inget ont som inte har något gott med sig…

Det här projektet får gärna bli permanent och leverera en hel skiva framöver, den saken är klar.

Magnus Bergström

27

08 2021

Håller stilen och ställningarna

son volt

Son Volt ”Electro Melodier” (Transmit/Border)

Gruppen Son Volts tionde album Electro Melodier som är namnet på två äldre gitarrförstärkare liknar dess föregångare Union på några sätt. Det finns i texterna ett nyuppvaknat intresse för vår omvärld med sociala orättvisor, miljöpåverkan och politiska ställningstaganden, om än lite vaga in kanten.

Annars kan vi säga är det som vanligt med Jay Farrers lite monotona röst som oftast dominerar ljudbilden på gruppens album.

Gruppens gitarrbaserade ljudlandskap kan kännas lite platt och trist, även om man på de sista albumen försökt att smyga in både orgel, fiol och andra instrument samt andra röster för att lyfta och variera den musikaliska strukturen. Men när man nu gör det igen ligger ofta dessa instrument och röster lågt i mixen och kan inte matcha Jays monotona stämma.

Ändå är det alltid trevligt med ett band som Son Volt som håller stilen och ställningarna i den numera utvidgade americanafamiljen. Det känns tryggt på något sätt och visst har bandet här fått till att album som kommer att stå sig väl.

Bästa spår:  Living in USA och Diamonds and Cigarettes.

Bengt Berglind

26

08 2021

Utan tvekan ett av årets bästa

rodney

Rodney Crowell ”Triage” (RC1/Border)

Som varande en av mina musikaliska husgudar så gör sällan Rodney Crowell några riktigt dåliga album.

Texas som kom förra året var hyfsat med låtar av skiftande kvalité och en del kufiska samarbeten med till exempel Billy Gibbons från ZZ top samt Lyle Lovett. Men fortfarande ett album att plocka fram i vissa stunder.

Nu har Rodney lämnat Texas och höjt ribban rejält med nya utmärkta albumet Triage.

Pandemiåret, sitt eget åldrande (bara 72 år) och dess krämpor kanske inte låter så lockande att ha i sitt medvetande när ett nytt alster ska växa fram.

Rodney fyller detta nya album med eftertänksamma och skarpa texter, Det finns trots detta ofta en svart ironi och humor att ta till sig.

Men det är inte deppigt och mörkt. Hans musik är fortsatt spänstig, välproducerad och melodisk .

Handplockade rader från I’m about love:_” I am happy to say I even love Donald, Greta Thunberg and Jessica Beal, same goes for the devil if I thought it was real ”

Ett av årets album, utan tvekan.

Bengt Berglind

19

08 2021

En hyllning till metal

dee

Dee Snider ”Leave A Scar” (Napalm/Border)

Den före detta glamrockaren och frontfiguren i Twisted Sisters har växlat in hela sitt tågsätt på en räls där gnistorna sprutar och ångan hålls uppe. Här glöder det känsloladdade stålet förvånansvärt skarpt och tidsenligt med fokusering på lösningar i stället för problem.

Leave A Scar har som avsikt att ge ett bestående intryck, ett ärr som skall lämnas kvar till världen att begrunda. Ett meddelande till och för de tystlåtna som behöver någon att föra deras talan. En inspiration att inte bara nöja sig med att existera. En uppmuntran som inger mod, ger tröst och hopp även i svåra tider.

Mycket positiv energi strömmar ut från ett dussin världsliga spår som ruskar om när den pånyttfödda korsfararen med något vildsint i blicken fullgör sin renässans under de tre kvart som skivan varar. Med egenhändigt skriven lyrik och med den nya skolans metal som riktmärke blir utfallet både rättframt och kraftfullt.

I Gotta Rock (Again) är det närmaste som det går att komma det förflutna. Det uppdämda behovet av att rocka loss effektueras av en uppsjö med tempoväxlingar, blixtrande solon, träffsäkra riff och en krevad av basgångar och trumattacker. En helgjuten ansats för att lyfta oss alla i kragen.

All Or Nothing More rycker ut med hela insatsstyrkan i dess olika skepnader. Det mynnar ut i en unison lovsång till metalcore med en hovrande helikopter som kastar omkring thrash och änterhakar gjorda av power metal som i ivern slängs hejvilt över hela pådraget.

Den självutlämnande lyriken i Silent Battles ger skärpa samtidigt som de fluktuerande riffen lägger bottenplattan för de personliga strömningarna. In For The Kill är ett paradnummer titeln till trots. En mördande refräng som skoningslöst skär genom hjärnbarken aktiverar den lilla hjärnan med ett glädjeskutt.

Även om några spår är lite väl påflugna (för min smak) så vevar Snider runt i grytan med ett säkert handlag och kraftfull stämma. Precis som den avslutande låten Stand Up förmedlar så värnar han om metal inte bara på scenen utan också i rättssalen.

Det skarpsinniga försvarstalet i den amerikanska senaten mot censur och moralpanik från den inflytelserika föräldraorganisationen ledd av vicepresidenten Al Gores fru Tipper ger fortfarande ringar på vattnet. Det visar om inte annat att det är fullt tillåtet att vara hungrig och rocka fett i en blond postisch och dessutom ge ett ungdomligt intryck även om pensionsåldern numera har överskridits med råge.

Thomas Claesson

11

08 2021

Far och son i samklang

heavy water

Heavy Water ”Red Brick City” (Silver Lining/Warner)

Att förra årets soloskiva med Biff Byford var högst välkommen vet alla vid det här laget. Vad kan då vara mer naturligt än en uppföljning med sonen Seb? Varför inte ett projekt under täckmanteln Heavy Water där de tar med oss till Red Brick City med allt vad det innebär? Ett bra sätt att använda sin kreativitet på när ändå Saxon har gått på långsemester.

Ingen är gladare än Biff när han äntligen får damma av sin Rickenbacker elbas och dessutom får glädjen av att sjunga med sin gitarrspelande son. Tro för den delen inte att Seb följer sin pappas linje och hoppar på - 747 (Strangers In The Night) - flyget. Nej, här handlar det om en gnutta metal, stoner rock, blues, funk och ballader av det lågmälda släktet.

Med blixt och dunder om vartannat mullrar Solution igång föreställningen. En mixtur som drar åt sig lyssnarens intresse oavkortat och för första gången lägger sig stämsången följsamt tillrätta. Den äldre något ljusare raspiga rösten blandas med den skolade mjukare tonföljden. Ett modernt musikaliskt forum har hittat sin plats.

Frustrationen vidmakthålls i Turn To Black och titellåten Red Brick City vilket får turbinerna att snurra på högvarv med ett stabilt tryck. Den förra trippar helt ogenerat in i grunge-territorium medans den sistnämnda forcerar doom metal-väggen så att tegelstenarna rämnar.

När vinden sveper över Tree In The Wind infinner sig sinnesfriden på ett behagligt sätt. De välbyggda harmonierna och sammanflätningen av rösterna är ytterst tilltalande. Sannerligen en ballad levererad med sån passion och pondus att den har fullt förtroende på alla plan.

Personal Issue No. 1 frodas de bluesådror som är grunden till allt socialt välbefinnande. Follow This Moment har för mycket popinfluenser och dessutom en illa grinande saxofon som drar åt det jazziga hållet. Medicine Man ger inte den botgöring som är allmänt erforderlig. Därutav har den traggliga refrängen ett alltför negativt intryck. Tilliten mellan far och son accentueras i de avslutande Now I’m Home och Faith som båda lägger ut relationen som eftertraktas på ett gynnsamt sätt.

Ett överraskande och variationsrikt album med kontraster och musikalisk kemi med stort flöde. På det stora hela överbryggas klyftan mellan klassisk och modern rock på ett tillförlitligt sätt utan att för den delen övertyga fullständigt.

Thomas Claesson

30

07 2021

Inte Jayhawks men…

gary lo

Gary Louris ”Jump For Joy” (Sham/Border)

Inget nytt från gruppen Jayhawks men väl ett solo album från en av dess ledargestalter, Gary Louris. Det första, Vagabond kom 2008 och är inte något som spelats ofta sen dess. Lite stelt och opersonligt och låter även så idag vid en ny genomlyssning.

Nya Jump For Joy tillhör kategorin pandemialbum där Gary Louris i egen regi spelat in, producerat och mixat.

På samma sätt som Paul McCartneys sista skapelse. Det kan bli lite trist när ett enmannaband ska sköta allt i studion med dagens teknik. Samspelet mellan musiker försvinner i egot.

Gary Louris musikaliska hemmabygge står sig trots allt mycket bättre än Mackans. Det finns en mängd bra låtar där man känner igen det klassiska Jayhawkssoundet med ljuvliga stämmor och tydliga melodihookar.

Det är ofta ett stråk av vemod och bitterljuva Beatlesharmonier som dyker upp i Garys kompositioner. Kolla bara in New Normal, Mr Updike och somriga Follow.

Sen får vi hoppas att ett nytt Jayhawksalbum dyker upp i höst. Tills dess gäller Jump For Joy.

Bengt Berglind

29

07 2021

En mästerlig uppföljare

styx crash

Styx ”Crash Of The Crown” (UMC)

Mellan livets och dödens rike flyter den underjordiska floden Styx. Med samma förpliktande namn finns det amerikanska rockbandet från Chicago som sedan 1972 har skänkt musikälskare en glädje gränsande mellan eufori och eldorado. Det 17:e albumet som nu ligger på tallriken fyller på den livsbejakande ideologin ytterligare ett steg.

Styx är ett av de få band som har lyckats vidmakthålla 70-talets unika skapandekraft och fört det vidare ända in i modern tid. Ett fenomen som tog prägel redan med den förra skivan The Mission som damp ner som en profetia för fyra år sedan.

Det är tillfredsställande att epoken på intet sätt är över. Pompös, progressiv hårdrock med flerstämmiga harmonier är ett vinnande koncept och har alltid så varit. På Crash Of The Crown har Styx fångat in grundläggande teman och ögonblick som sträcker sig över hela deras musikaliska karriär och som i sin tur omvandlats till korta slagkraftiga sånger med slående vitalitet.

Introduktionen The Fight For Our Lives är ödesmättad i sin utformning och den lägger oförvanskat ut de primära uppfattningarna om meningen med livet. Hursomhelst en angelägen och eftertänksam inledning på en odyssé som leder in genom portalen till en högst njutningsfull upplevelse.

Det begrundande temat i Hold Back The Darkness initieras med smattret av regn, svaga pianotoner och en resolut akustisk gitarr. I sann Pink Ployd-anda fortskrider melodin som behandlar ungdomlig frigörelse och de utmaningar som uppstår.

Ett oväntat gästuppträdande av Winston Churchill sätter igång Save Us From Ourselves. Den store statsmannens ord vidareutvecklas under Styx omsorg till toner av ett underliggande piano, en gitarr som skänker de finaste av solon och mäktiga trummor som manar till eftertanke.

Titellåten Crash Of The Crown binder samman en rad historiska händelser utan att nämna dem vid namn. Min personlig bedömning är att det till en början rör sig om slaget vid Hastings år 1066 och därefter en vindlande resa fram till datum inte så långt fjärran. Den magnifika avslutningen är ett musikaliskt fenomen så lik Bohemian Rhapsody att det är svårt att skilja mellan dröm och verklighet.

Den glädjefulla Our Wonderful Lives är inspirerande i sin ansats att ta vara på de fina värdena i livet. En rakt igenom upplivande låt med en refräng uppackad av trumpetstötar som kan få den mest inbundne att lätta på smilbanden. Humöret hålls fortsatt uppe med Common Ground och urtypiska keyboardvindlingar med stämsång lägger sig som en drapering över nejden.

Jag har följt Styx ända sen begynnelsen och även om Dennis De Young som lämnade bandet 1999 var den som skrev de flesta hitsen på 70-och tidiga 80-talet så vidmakthåller Tommy Shaw gruppens integritet med stolthet. De nya idéerna med de kreativa arrangemangen härstammande från fornstora dagar är i högsta grad värda att beundras. Lyssna och njut.

Thomas Claesson

02

07 2021