Samling vid pumpen

walter

Walter Trout ”We’re All In This Together” (Provogue/Warner)

Walter Trout rullar ut de stora kanonerna och avlossar en bredsida med 14 rungande salvor bluesrock tillsammans med de allra bästa i branschen. Var och en av de inviterade kombattanterna har fått en skräddarsydd sång sig tillskriven och John Mayall, Joe Bonamassa, Kenny Wayne Shepherd m.fl. står bredbenta och skjuter direkt från höften.

Mr. Shepherd – på sistone synlig tillsammans med Stephen Stills och Barry Goldberg i supergruppen The Rides – vilar inte på hanen utan rivstartar med ”Gonna Hurt Like Hell” till folkets stora jubel. Och visst lägger sig Charlie Musselwhites munspel på ”The Other Side Of The Pillow” som balsam för kropp och själ. Inte tu tal om det.

Allman Brothers ande vilar över ”She Listens To The Blackbird Sing” och Mike Zito förvaltar sitt pund väl. Så enkelt var det. Att astrakanäpplet inte faller långt från trädet visar sig i ”Do You Still See Me At All” där sonen Jon Trout alternerar med fadern på både gitarr och sång. Känsloladdat och välplockat.

Ända sen barnsben har jag i olika versioner lyssnat på ”The Sky Is Crying”. Ursprungligen uppförd av Elmor James 1959 och inte minst Stevie Ray Vaughan lyfte den högt. Här och nu med Warren Haynes så blir det riktigt tung blues. Stången på 197,5 kg känns plötsligt som ett ton. Tre godkända vita lampor lyser vid domarborden. Enda covern på albumet, men det var det värt.

Den här bluespåsen är fylld med godis upp till brädden och det finns inget mer att önska sig. Till och med Edgar Winter kikar in med sin saxofon på ”She Steals My Heart Away”. Den latinodoftande takten gör att man förflyttas till en kubansk drinkbar.

Titellåten avslutas i samspråk med Joe Bonamassa. Vem annars? Under åtta minuter förvandlas drömmar till verklighet och allting blir sagt och gjort. Inspelad under en tagning och värd hela albumet i sig själv. Så fylld av inlevelse, passion och känslor att ord inte längre räcker till.

Thomas Claesson

16

10 2017

Ett rejält tilltaget musiksmörgåsbord

subt

Subterranean Masquerade ”Vagabond” (ViciSolum)

En varning är på sin plats; det här är inte musik för de som vill att allt ska låta som det alltid har gjort. Vagabond fungerar helt enkelt inte i alla öron.

Nu när vi har klargjort det är det dags att träda in i ett drömlikt musiklandskap där nya lager dyker upp om vartannat. För de åtta (!) israelerna som utgör Subterranean Masquerade kan verkligen det här med att skruva till musiken. Inte bara ett utan flera varv och så lite till.

Progressiv, stämningsfull, nyskapande, vacker och mångfacetterad musik som gjord för att luta sig tillbaka, slappna av och bara njuta av.

Det hörs influenser från Pink Floyd, Arena, Genesis, Jethro Tull, Dream Theater och Opeth. För att bara nämna några. Hemlandsarvet är också närvarande via instrument men också av kvinnosång i böneutropsstil.

Rock, pop, folkmusik, hårdrock och metal är huvudingredienserna, som blandas i en jättegryta av influenser och efter tillagning blir det färdiga resultatet – enkelt uttryckt – progressiv (hård)rock. Vi pratar om något så ovanligt som en helt egen stil.

Vagabond är alltså ett rejält tilltaget musiksmörgåsbord som bjuder på alla möjliga instrument och sångstilar. Flöjt. Rensång. Elgitarr. Growlsång. Trumpet. Ja om inte allt som tänkas kan, så förekommer i alla fall hur många olika ingredienser som helst. Oftast i en och samma låt.

Och så har vi det här med saxofon i hårdrock. Vafalls? utbrister säkert du som läser detta. Jodå, det funkar och förvånansvärt bra dessutom.

Det som är extra roligt är att det inte på något ställe låter överdubbat till förbannelse (ett vanligt fenomen i vår tid) utan de instrument som används delar snällt på utrymmet och ingen har till exempel fått dubblera sitt gitarrspel i efterhand. Ja så låter det i alla fall i mina icke musiker-öron.

Mjuka tongångar går före hårdare dito, men det används ändå growlsång i en del partier. Tyvärr. Normalt tycker jag att olika röststilar bidrar till variation och därmed lyfter helheten. Här fungerar det istället mer som en styggelse i och med att jag tycker att det ”smutsar ner”. Ibland är det helt enkelt mer metal att välja bort det hårda och satsa allt på det mjuka alternativet.

Av skivans nio låtar är det en duo som sticker ut lite extra:

Place for fairytales. Ett härligt klingande personligt uttal av ordet fairytale gör att jag blir på gott humör varje gång jag hör just den detaljen och i den här låten fungerar mixen av vanlig rensång och arabiskt mässande i böneutropsstil allra bäst.

Hymn of the Vagabond. Nynnandet mellan en man och en kvinna i slutdelen resulterar i en närapå himmelsk upplevelse. När rösterna flätas samman är glädejtårarna nära. Synd bara att growlsång tillåts förstöra pyttelite av låtens storhet.

För att vara musik som utmanar så är speltiden (knappt 46 minuter) överraskande snålt tilltagen. Kanske är det ändå ett smart drag i och med att mer förmodligen är i mastigaste laget för de flesta.

Om jag ska rekommendera en enda ny lyssningsupplevelse till någon i år så ligger Vagabond riktigt bra till.

Magnus Bergström

13

10 2017

Let it all out!

waterboys

Waterboys ”Out of all this blue” (BMG/Warner)

betyg 3

Jag sticker inte under stolen med att jag har svårt att värja mig mot Mike Scott och alla hans röstmanér. Det är väl därför jag orkar med detta nya dubbelalbum som inte tillhör hans bästa. Det är svårt att förstå varför mr Waterboy ska ge ut allt som är inspelat på en gång. Men detta har hänt många gånger förr med andra artister som lider av diagnosen, Let it all out !
Summan av kardemumman är att det skulle nog ha blivit ett habilt enkelalbum med 10 – 12 låtar, istället för 23. Dessutom verkar det som inte alla låtar är genomarbetade eller färdigarrangerade utan när man har en hyfsad produkt så går man vidare till nästa.
Men nog med klagosånger för denna gång. För visst får Mike Scott till det inbland. Han flirtar vilt med blue-eyed soul, country, och lite funkiga element. När dessa influenser gifter sig med hans engelska musikgrund uppstår det lysande Waterboysmusik, som Waterboys musik ska vara. Bra låtar denna gång är Morning come to soon, Love walks in, New York I love you och The girl in the window. I dessa låtar finns den där Waterboyskänslan jag så gärna eftersträvar. Men russinen i Waterboyskakan är för få denna gång.

Bengt Berglind

12

10 2017

Halvblek och tandlös ex-skräckrockare

marilyn manson

Marilyn Manson ”Heaven upside down” (Loma Vista Recordings/Universal Music GmbH)

   Release: 6 oktober

2017 är det svårt att förstå att underhållare Manson en gång i tiden satte skräck i moralister (och andra). Dagens verklighet med till exempel naturkatastrofer och terrordåd är mycket mer skrämmande.
Idag är han dessutom en halvblek skugga av sitt forna jag. Men han står i alla fall fortfarande upp…
På tionde studioskivan bjuds det på tio låtar (hård)rock med inslag av garage- och industrirock. Hela rasket är habilt komponerat och dito framfört men produktionen är väl ruffig och oinbjudande.
Överraskande nog är det bluesaktiga (!) låten Threats of romance som är skivans piggaste inslag. Den visar att det finns hopp och att det är skivans sista låt kanske visar upp en eventuell framtida inriktning.
Överlag är det ändå tandlöst; huggtänderna är utbytta mot välsittande tandimplantat som inte skaver det minsta.
Medverkan i Skavlan och Bingolotto härnäst?

Magnus Bergström

05

10 2017

thompson

Richard Thompson ”Acoustic Classics II” (Beeswing/Border)

betyg 3

Richard Thompson en av mina husgudar sedan många år ser tillbaks på sina år. Från Fairport Convention till en lång rad av soloalbum, med volym två av akustiska tolkningar av sin alster. Som vanligt är gitarrspelet en gudagåva att lyssna på, så eget och uttrycksfullt i alla sina former.

Och visst har den gode Richard en guldgruva av låtar att välja på efter alla verksamma år. Kanske har han tänkt till på dessa akustiska album att nu ska jag spela det jag gillar att spela akustiskt. Problemet för mig är att flera av låtarnas magi har försvunnit.

Det är inte många låtar som träder fram i sina akustiska kläder. Men bäst går det för de lite äldre Fairport låtarna som Crazy Man Michel och Genesis Hall samt Keep Your Distance och Gethsemane från soloåren.

I dessa låtar finns det klara melodier som lutar sig på sina engelska folkmusikrötter och därför fungerar mycket bra. De sista albumen med Richard Thompson har varit en aning ojämna, det verkar som de engelska rötterna och de snygga melodihookarna försvann med flytten till USA för ett antal år sedan. Det som är kvar att förlita sig på är gitarrspelet. Vi väntar på en välkommen nytändning på alla plan.

Bengt Berglind

03

10 2017

Ett måste för att få lite variation i musiklyssnandet

kick

Sonny Axell ”KickBack” (Hemifrån)

Sonny Axell är en pianist och sångare från St.Etienne i Frankrike. Han började ta pianolektioner redan vid 5 års ålder. Senare gick han National Conservatioire Primary School där skoldirektören rådde honom att delta i jazzlektioner i den intilliggande musikskolan. Han tog några sånglektioner också men gick sedan vidare på egen hand. Snart blev han professionell och spelade med andra jazzmusiker. En sådan var Sugar Blue som kom att betyda mycket för Sonnys utveckling. Dom turnerade runt om i världen under sex år och Sugars musik hade stort inflytande på Sonnys musikstil.

Genren Jazz/Funk är det som gäller. Det är i den fållan som bla Nils Landgren håller till men framför allt Maceo Parker och ett antal flera. Denna stil är, skulle jag vilja påstå, ett måste emellanåt för att få lite energi och variation i musiklyssnandet. Som jazzmusiker håller han sig förstås med riktigt bra musiker i studion.

Låtar att börja in-lyssningen med: Nighttime Lady, I Don’t Get It och Down In The Bottom.

Börje Holmén

02

10 2017

Högoktanig kvalitativ melodiös hårdrock

heat

H.E.A.T. ”Into the great unknown” (Gain/Sony)

Här snackar vi högoktanig kvalitativ melodiös hårdrock. Med ett rejält stänk AOR; det är nämligen inget snack om att det förflutna gör sig påmint – på ett positivt sätt. Det är ändå gitarrtrudelutterna och inte keyboardslingorna som klokt nog får tar mest plats i ljudbilden.
Att inte jämföra med Treats allra bästa stunder, speciellt vad gäller refrängerna, vore ett tjänstefel. Det hörs också spår av både Gotthard (hög lägstanivå på låtskrivandet) och Europe (det proffsiga helhetsintrycket).
Med andra ord bjuds det inte direkt på något nytt under solen, men låt skivan snurra några varv och… Simsalabim! Små pikanta detaljer i låtarrangemangen framträder:
Shit City är kanske lite väl smörig (jag säger bara ”nanananana”) men ologiskt nog är det ändå just det som lyfter den.
Best of the broken är bästa exemplet på en Treat-refräng av bästa märke. Helt enkelt en klockren melodiös hårdrocksdänga.
Blind leads the blind med sköna riff i drivor är skivans bästa låt; fartfylld, välskriven och med ett gitarrspel som har få övermän i klassen.
We rule visar upp Erik Grönwalls (ja just han: 2009 års Idolvinnare) stämband i toppform i form av en mångfacetterad sånginsats. Det doftar Queen-pampighet lång väg i denna ”extra allt”-låtkaramell.
Into the great unknown avslutar och är den perfekta innehållsdeklarationen för H.E.A.T. anno 2017. Hela paketet knyts ihop på bästa sätt; lyssna bara på det lekfulla instrumentalpartiet drygt halvvägs.
Låt oss också här och nu slå fast att Erik är bästa sångaren för H.E.A.T. Därmed inte sagt att han sjunger tonsäkert rakt igenom, men när det skaver så är det på rätt ställen. Det vill säga att det ger ett lite kaxigare intryck.
Trots berömmet är det ändå en sångrelaterad detalj som irriterar; det har aldrig varit tufft att svära…
H.E.A.T. har aldrig varit bättre och spelar de nära dig på höst/vinter-turnén är det bara att säga grattis.

Magnus Bergström

30

09 2017

Uppdraget slutfört

styx

Styx ”The Mission” (Universal)

Bakom en dimridå av villospår, hemlighetsmakeri och vita lögner släpper plötsligt Styx sitt femtonde album utan den minsta tillstymmelse till förvarning. Efter fjorton år av evigt turnerande med dryga hundratalet föreställningar per år och ett oförtrutet nötande av den gamla låtlistan händer det som knappast någon vågat hoppas på – en ny skiva och dessutom en förbaskat bra sådan.

Likt de gnistrande ädelstenarna från slutet av 70-talet varav ’The Grand Illusion’ hade den högsta karaten bidrar ’The Mission’ till att en gång för alla försegla konvolutet. Drömmen om en bemannad resa till Mars står på spel. År 2033 går raketen till väders och nedräkningen har startat. De fjorton grundläggande stegen för en lyckad tripp finns noggrant dokumenterade i Styx’s reseplanering.

Sångaren/gitarristen Tommy Shaw – som själv verkar ha befunnit sig i en tidskapsel utan att åldrats – är upphovsman till den bärande idén om en resa ut i det stora okända och det till de övriga fem bandmedlemmarnas stora förtjusning. Chicagos söner öppnar också givetvis med ”Overture”. Något annat är inte tänkbart när raketen står på startplattan och de heta ångorna fyllda av förväntningar väller ut efter sidorna.

Inte ens den forne ledargestalten Dennis De Young saknas nämnvärt. Keybordet och sången axlas galant av Lawrence Gowan och ”Trouble At The Big Show” är ett tecken som verifierar det så gott som något. James JY Youngs gitarrunderstöd kopplat till en intergalaktisk Wah-Wah pedal ger den totala tillfredställelsen.

”Radio Silence” frambringar den ofattbara tomheten som bara finns i rymden. Ett S.O.S. som inte når fram. En känsla av hopplöshet. Förödande men ändå så vackert. ”Gone,Gone,Gone” rumlar om i hårdrockens tecken bland närgångna meteoriter. ”Red Storm” förverkligar den ultimata progressiva upplevelsen.

Styx har med The Mission skapat ett scenario där lyssnaren kan resa till den stora röda planeten. I fantasin eller för den utvalde i verkligheten mot oändligheten för evigt. Att sätta ner fötterna på Mars är ett stort steg för mänskligheten. Bara Matt Damon vet hur det känns.

Thomas Claesson

27

09 2017

Avantgarde black metal som har något att säga

myrkur

Myrkur ”Mareridt” (Relapse)

Ilsken rasande urkraft och nordiskt svalt vemod. I ljuv förening.
Hur galet låter inte det? Ändå är det exakt det som är Myrkur; black metal i gammal norsk stil, sakral körsång och nordisk folkmusik vävs på andra fullängdsskivan Mareridt (mardröm på danska) ihop till en helhet.
Likheterna med band som Ulver, Alcest och Deafheaven är påtagliga, men märk väl att det handlar om likheter och inte en kopia. Långt ifrån.
Annorlunda. Egensinnigt.
Atmosfäriskt. Mardrömslikt.
Mystiskt. Spiritualistiskt.
Spöklikt. Vackert.
Varierat. Tålamodskrävande.
Eller med ett enda ord; avantgarde.
Det är sannerligen ingen överdrift att säga att Amalie Bruun, trots eller kanske tack vare lån från de mest skilda håll, har skapat sig en egen liten nisch i metalvärlden.
Hennes röst är i ena stunden ljus och varsamt smekande för att plötsligt förvandlas till ett mörkt maniskt avgrundsvrål som om hon vore besatt.
Ljudbilden är avskalat primitiv men ändå med en lite köttigare grund än den första vågen av norsk black metal. Producentproffset Randall Dunn (Earth, Sunn O))), Wolves In The Throne Room) har gjort ett mycket bra jobb med att lyfta fram de olika instrumenten och sångvarianterna.
Apropå proffs gästspelar Chelsea Wolfe i den tunga ångvälten kallad Funeral i vilken de två rösterna sammanflätas som det mest naturliga i världen.
Som avslutning återfinns stämningsfulla Børnehjem med en förställd barnliknande paranoid röst som extra krydda. Alltså något av en modern släkting till Alice Cooper-klassikern Steven.
Att välja ut en favoritlåt är svårt och för undertecknad i det närmaste omöjligt. Mareridt utgörs av elva tätt sammansvetsade kompositioner.
Vissa kan se speltiden (42 minuter) som för kort, men den slimmade kostymen gör sig alldeles utmärkt för maximal upplevelse när det handlar om musik som det inte går att tugga i sig okoncentrerat. Tålamod krävs och de som har det blir rikligt belönade och det är fullt möjligt att hamna i ett transliknande tillstånd.
Mindre lyckat är däremot att de aggressiva partierna inte låter tillräckligt ilskna. Jag efterlyser mer kontrast mellan hårt och mjukt. Tänk varannan låt med fullt ställ och varannan låt med Amalie och ett piano (lyssna på hennes fantastiska tolkning av King Diamonds Welcome home).
Amalie är ute på en fascinerande musikalisk resa och förmedlar en stark känsla av att hon har något mycket viktigt att säga oss.

Magnus Bergström

21

09 2017

Svenskare än det här kan det inte bli

ulfsturesson

Ulf Sturesson ”Alfta förr och nu” (Adrian Recordings/Border)

Det var längesedan att svenskt album knockade mig. Men nu är jag nästan nere för räkning. Tidigare har jag inte hört ett spår med Ulf Sturesson, det var ju ett stort antal år sedan hans sista album kom.

Ulf Sturesson har en röst som är hans egen men som ekar av influenser av John Holm och Olle Ljungström. Rösten är försiktig men framträdande och fylld av värme, vemod och livserfarenhet. Svenskare än det här kan det inte bli.

Hans medmusikanter stöttar och fyller ut med ett tidlöst komp, som lika gärna skulle vara från både sjuttio- och åttiotalet, det är pop, folkrock och visa i en perfekt mix.

Gräs och Syra måste bli en radiohit hela hösten, det gäller också Ditt Mörka Hår, Mitt Nya Liv och Fast Jag Vet att Det Är Fel.

Längtar du efter ett utmärkt svenskt album så har det kommit nu. Alfta Förr Och Nu. Ulf Sturesson. Skaffa !

Bengt Berglind

07

09 2017