Kommer överleva många jular framöver

christmas

Blandade artister ”Won’t Be Home For Christmas” (Paraply Records/hemifrån)

Won’t Be Home For Christmas är producerad av den svenske skivbolagsveteranen Peter Holmstedt och hans skivbolag Paraply Records. Peter hörde av sig till ett antal singer-songwriters runt om i världen med önskemål om att skriva och spela in en låt som på något sätt handlar som julen. Han fick respons från 18 artister bla Elliot Murphy, Bob Cheevers, Mikael Persson, The Refugees och Citizen K.

Som en ganska erfaren lyssnare av (hemifrån) artister känner man igen ett antal av de arton som förekommer på skivan, varav några har jag recenserat på denna hemsida. Peter har fått ihop en fin samling artister med bra sånger som håller över jul och även långt efter skulle jag tro. Det brukar förekomma ett antal gamla julsånger varje jul med etablerade artister men det här är något annat. Det håller en hög nivå och är som sagt nyskrivet vilket gör det spännande. Det finns ett antal guldkorn på skivan som kommer att överleva många jular framöver.

Börje Holmén

08

12 2017

2 x americana

belalaura

Bela Fleck & Abigail Washburn ”Echo In The Valley” (BMD/Border) betyg 3
Laura Cortese & The Dance Cards ”California Calling” (Compass/Border) betyg 3

Två album som på något sätt är representativa för den amerikanska rootsmusiken men ändå så olika.

Om du på något sätt är allergisk mot ljudet av en banjo eller två så ska du inte lyssna i stora doser. Bela Fleck är världsledande på detta instrument. Han lirar lika gärna bluegrass som jazz, till exempel med Chick Corea. Hans äkta hälft Abigail Washburn trakterar även hon banjo, men sjunger också med en röst som påminner om en glimrande vårbäck. De starkaste numren på albumet är just när hon låter sin röst glida fram över ett banjokomp som i sina bästa stunder är helt makalöst. I de instrumentala låtarna blir det lite för mycket banjo, även för mig. Kolla in Take Me To Harlan tex.

Laura Cortese musik är i kärnan americana, men med hjälp av sina medmusikanter blandas americanan upp med indiepop och en liten dos elektronica. En mängd olika stränginstrument, snygga körer och diverse synthar lägger basen för musiken. Ovanpå svävar röster i en eller flertal i lager på ett vackert och lyriskt sätt. Eller varför inte den lite snabbare Stockholm.

Två album som man kanske inte stöter på varje dag. Men varför inte ta och kolla in något av dom eller båda, som alternativ till dina vanliga husgudar.

Bengt Berglind

07

12 2017

Fullmatad tidlös NWOBHM-samlingsdubbel

saxon

Saxon ”Decade of the Eagle” (BMG/Warner)

34 låtar från nio skivor utgivna under Saxons första decennium som ett av de största banden inom New wave of British heavy metal (NWOBHM). Det är egentligen allt som behöver sägas för att motivera ett inköp av denna minst sagt fullmatade samlingsdubbel.
Låturvalet är alldeles utmärkt även om skiva två är svagare än skiva ett vilket är helt naturligt, för det är stor skillnad på antalet höjdarlåtar på de båda skivorna. Vilket märks när jag ska välja ut tre favoriter på respektive skiva; det är nämligen näst intill omöjligt respektive hur lätt som helst. Efter moget övervägande ”vinner” 747 (Strangers in the night), And the bands played on och Princess of the night på den första skivan och efter bara några sekunders granskning ”vinner” The eagle has landed, Crusader och Battle cry (undertecknads absoluta Saxon-favoritlåt) på den andra skivan.
Decade of the eagle har dock mer än låtklassiker i överflöd att bjuda på; Biff Byford, sångaren som gav trånga spandexbyxor ett ansikte, bidrar med ny och utförlig text om bandets historia på sitt typiskt underhållande sätt. Kryddat med bilder varav ett flertal är tidigare opublicerade.
Att betyget – trots mängden höjdarlåtar – stannar vid en fyra beror helt och hållet på ovan nämnda stora skillnad i låtmaterialets styrka skivorna emellan.
Hur som helst handlar det om ett tidlöst låtarkiv som bör ha en given plats i alla hårdrockares skivhylla.

Magnus Bergström

06

12 2017

‘En av årets bästa låtar’

tony where is jack

Tony McLoughlin/Marion Klein ”Where Is Jack” (Hemifrån)

betyg 3

Tony McLoughlin från Irland och Marion Kleine från Tyskland släpper här sin första skiva tillsammans. Inspelningen är gjord i Berlin och i Belfast och McLoughlin har gjort 6 album tidigare.

När jag första gången lyssnade tyckte jag att det lät bullrigt med väl så hårda och klichéartade rytmer i blues-rock genren. Sen kom lyssningen till nionde spåret Sacred Nights och då blev jag väldigt överraskad. En av årets bästa låtar i mina öron! Den och elfte låten Red Light Love skiljer sig totalt från övriga spåren och det påminner faktiskt om Springsteen från tiden då Bossen kunde leverera.

Börje Holmén

07

11 2017

Har en röst som både river och smeker som ljummen honung

whitney rose

Whitney Rose ”Rute 62” (Six Shooter/Border)

Fjolårets Ep South Texas Suite var ett utropstecken i countrysvängen. Whitney Rose nya fulllängdsalbum Rule 62 är en utmärkt fortsättning som kommer att etablera henne på countrytoppen inom kort. Då menar jag inte CMA country som snart inte har många traditionella countryelement kvar i musiken.

Rule 62 är en snygg hyllning till den traditionella countryn, men med en samtida ljudbild. Musiken blickar bakåt med kärvänliga musikinpass från ett bortflyende femtio- och sextiotal. Gitarrinpass som ekar Duane Eddy, blåsfigurer från tidig rhytm and blues och skönt glimrande pianolir på flertalet ställen.

Det luktar Mavericks lång väg om kompet. Det är inte så underligt när bandets sångare Raul Malo producerar och flera av musikerna i bandmedlemmarna sitter med i studion. Dessutom turnerar Whitney just nu Europa runt som förband till Mavericks.

Whitney sjunger med en lätthet och säkerhet och har en röst som både river och smeker som ljummen honung. Hennes vokala bakgrund bär glimtar från stora kvinnliga vokalister inom den traditionella countrymusiken men samtidigt är hon sin egen.

Det gångna året turnerade Whitney Rose i landet vi bor i. Hoppas hon återvänder och att någon arrangör kan plocka henne till Värmland. För tillfället finns det ingen scen för rootsmusik här vad jag vet. Helst vill man slippa att åka till Örebro, eller hur?

Bengt Berglind

06

11 2017

De skoningslösa

galactic cowboys

Galactic Cowboys ”Long Way Back To The Moon” (Mascot/Warner)

betyg 3    Release 17 november

Bakom en ridå med thrash metal, heavy metal och märkligt nog Beatles-liknade harmonier uppenbarar sig än en gång 90-talsfenomet Galactic Cowboys. Sist det fladdrade i byxbenet var för sjutton år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess. Livet i Houston, Texas fortgår i sin makliga takt även om tiden tycks ha accelererat.

Bandets gåtfullhet är fortfarande höljt i dunkel och inte många blir klokare av den här utgåvan. Av en del säkert välkommen som en efterlängtad återkomst, av andra en nära döden upplevelse som kom just när man trodde att mardrömmen var över.

Det är klart att en titel som ”Amisarewas” skapar en rynka i pannan och lämnar en del att fundera på. Konstigt vore annars. Som introduktion till ett väckelsemöte fungerar den i alla fall utmärkt. För övrigt genomsyras sångerna av tyngd med oredigt spirituella texter i en jargong som knappast finns någon annanstans.

”Zombies” har thrash element som får självaste Anthrax att gömma sig bakom gardinen. Detta varvat med heavy metall riff ger en sprängverkan som inte passerar obemärkt. Finns det någon som kan bistå med ett glas vatten med alka seltzer?

Kan det vara ”Lucy In The Sky With Diamonds” som ekar där i refrängen på ”Blood In My Eyes” eller är det bara ett hjärnspöke som spelar ett spratt. Det fina ledmotivet i titellåten ”Long Way Back To The Moon” sveper i alla fall definitivt tillbaks till sextiotalets glada popkalas.

”Next Joke” är skämt åsido en levnadsbeskrivelse om drömmar som inte går i uppfyllelse och inte minst den efterföljande bittra verkligheten. Den pådrivande taktfastheten uppbackad av den löst hängande basgitarren uppmanar ändå till kamp.

Long Way Back To The Moon har förmodligen raketbränsle för att nå till månen, men knappast tillbaka hem. Det intensiva omslaget är komponerat av medlemmarna själva och det ger onekligen en fingervisning om på vilken nivå vi befinner oss. Ändå kan man inte annat än att fascineras av den unika stilarten. Det är svårt att tro att det är ett kristet band men å andra sidan var det länge sedan jag förvånade mig över något över huvud taget.

Thomas Claesson

03

11 2017

Välmeriterade bröder låter trummorna tala

appice.

Appice ”Sinister” (Steamhammer/Border)

Har trummor, spelar med allt och alla, öppen för jobbförslag, alltid. Så skulle texten i en platsannons för bröderna Carmine och Vinny Appice kunna formuleras.
De två välmeriterade bröderna slår efter långa och framgångsrika karriärer för första gången sina trumstockar ihop på skiva. Bland deras tidigare nedslag kan nämnas Vanilla Fudge, Rod Stewart (Do ya think I’m sexy) och King Kobra för Carmines del och Black Sabbath och Dio för Vinnys del.
Trummorna är givetvis i förarsätet och tillåts ta ovanligt stor plats i ljudbilden, utan att dränka övriga instrument/sången.

Av de många gästinsatserna på Sinister är framför allt Robin McAuley (ex-MSG) och Paul Shortino (ex-Quiet Riot) värda en guldstjärna. Deras lättidentifierade röster fungerar finfint till den här typen av hårdrock.
Andra som medverkar är till exempel gitarristerna Craig Goldy (ex-Dio) och Bumblefoot (ex-Guns n’ Roses) samt basisterna Phil Soussan (ex-Ozzy Osbourne) och (King Kobra. ex-W.A.S.P.).

Fem av de tretton låtarna (två-tre för många!) har det där lilla extra:
Monsters and heroes är en hårt rockande hyllning till Ronnie James Dio med en välskriven text och inte ett öga är torrt. Ett mycket fint initiativ som jag känner mig säker på att RJD skulle ha uppskattat (kanske gör han det också men från ”den andra sidan”).
Killing floor är trots avsaknad av en ”riktig” refräng den vassaste kniven i lådan. Mångbottnad och ödesmättad; lite som en snällare kusin till mycket av det som Black Sabbath gjort. Detsamma kan sägas om Future past med skillnaden att den har en refräng som det går att sjunga med i och som grädde på moset skivans bästa sånginsats.
Riot är en höjdarlåt med rejäl livekänsla och som är minst lika bra här som på originalet med Blue Murder (1989). Men okej, det ska erkännas att John Sykes glödande gitarrspel saknas – hans skor är inte lätta att fylla.
In the night är en ballad med påhittigt trumspel som får ta stor plats, i stil med Eric Carrs Kiss-karriärhöjdpunkt I still love you (Creatures of the night 1982).

Däremot är Bros in drums, med en självbiografisk text som balanserar på en tunn lina på gränsen till kalkon, inte så mycket att skriva hem om. Säkert hur kul som helst för bröderna att spela in men inte lika kul för oss andra.

Till sist en mycket viktig uppmaning; hörlurar på! Bröderna är nämligen smakfullt mixade till höger respektive vänster.

Magnus Bergström

02

11 2017

Två amerikanska ikoner

lucinda+1

Lucinda Williams ”This Sweet Old World” (Highway 20/Borderbetyg 3
Leon Russell ”On The Distant Shore” (Palmetto/Border

Två ikoner och veteraner i den amerikanska rockhistorien här med sina senaste album. I Lucindas fall har hon återinspelat hela Sweet Old World från 1993. Leon Russells skiva som blev hans sista är inte så bra jag hade hoppats.

Lucinda Williams som tillhör en av husgudinnorna i sin branch har många utmärkta albumsläpp bakom sig i sin långa karriär. Sweet Old World är ett av dem men difinitivt inte det bästa. Car Wheels On A Gravel Road och Essence går före på den interna Lucindalistan men det går inte att komma ifrån att det är kul att höra skillnaden på hennes röst på tjugofem år. Då var den nästan flickaktig om man jämför med dagens patinerade lätt skrovliga röst, så full av livserfarenhet. Visst är det bra, men heller inte en uppföljare på det utmärkta Ghost on Highway 20 som kom för två år sedan om jag kommer ihåg rätt.

Leon Russell är en av många rockmusiker som lämnat jordelivet under året. Albumet ger inte en rättvis bild av denna säregna rockartist som huspianist och arrangör åt Joe Cocker, Gerorge Harrison och många fler.
Visserligen är hans egna knarriga röst intakt men för det mesta är den inbäddad i Mantovaniliknande stråkarrangemang. Det hade varit på sin plats att para ihop Leon Russel med ett hungrigt yngre rockcombo och till exempel Joe Henry eller Jeff Tweedy i producentrollen. Förutom nya låtar finner du några av hans mest kända spår som till exempel A Song For You. Vill du lyssna på den riktige Leon Russel så kolla in hans sjuttiotalsskivor The Shelter people och Carney.

Bengt Berglind

31

10 2017

En kul rockfest för öronen

walk the earth

Europe ”Walk the earth” (Silver Lining Music/Warner)

Abbey Road-studion i London. Jag behöver knappast påpeka vilka klassiska album som spelats in där. Nu är det ingen klassiker Europe fått till med Walk the earth, som spelats in där, men den slår med lätthet allt de gjort efter nystarten 2004.

Influenserna från 70-talsidoler som Deep Purple och Rainbow är påtagliga men det låter ändå Europe om hela paketet, som gynnas av det klädsamma ljudlandskapet i regi av välmeriterade Dave Cobb.

Gitarristen John Norum gnistrar som aldrig förr, vilket vi får prov på redan i inledande titelllåten, med bland annat ett mikrolånat riff från Kashmir (Led Zeppelin) och är en stark kandidat till platsen som skivans bästa låt.

Joey Tempest har en unik röst och det hörs nästan på inandningen att det är Europe som är i farten. Numera gör sig hans röstkonster allra bäst i lugnare låtar som drömlika Pictures och småepiska Turn to dust.

Just dessa låtar visar också upp en Mic Michaeli (keyboards) i storform. Han tar rejält med plats – liksom i Election day och Wolves – och bjuder på finfina Jon Lord-vibbar.

Det kommer en dipp i början av andra skivhalvleken då en känsla av vattentrampande smyger sig på. GTO doftar förvisso angenämt av tidiga Whitesnake men den rätta refränghooken saknas. Joey gör i alla fall sitt för att lyfta låten när han vågar sig på högre toner som rör sig mot Ian Gillan och Glenn Hughes trakter. Haze däremot har inte direkt något som talar till sin fördel; den är helt enkelt för baktung för sitt eget bästa.

Att två av tio låtar faller utanför ramen förtar dock inte det fina helhetsintrycket och den stora stunden låter vänta på sig till avslutande Turn to dust. En småepisk halvballad med keyboard- och sologitarrspel som berör så starkt att jag är beredd att påstå att det här är Europes bästa låtminuter sedan… Yesterday’s news! Höjdarlåten som förvånande nog inte fick vara med på Prisoners in paradise (1991) utan förpassades till rollen som outgivet bonusspår på en senare samlingsskiva.

Walk the earth är en kul fest för öronen och det är bara att njuta av godsakerna som veteranerna har kokat ihop. Det svänger!

Magnus Bergström

26

10 2017

Ovan där

kenny wayne

Kenny Wayne Shepherd ”Lay It On Down” (Provogue/Warner)

betyg 3

Det är svårt att tänka sig att det har passerat över 20 år sedan gitarrsvingaren Shepherd klev in på banan. Ledbetter Heights och Trouble Is… satte djupa avtryck i bluesvärlden. Den då blott 20-åriga bluesfantomen hade en gåva som bådade gott inför framtiden. Jag kan inte undgå att dra paralleller med den unga förmågan Aaron Keylock som inte hade det minsta att skämmas för när han presenterade Cut Against The Grain tidigare i år.

Shepherd är en innovativ kraft inom bluesrocken och nu som medelålders man provar han en del nya infallsvinklar. Lay It On Down har ingredienser från soul, country, blues, funk, rock, Rhythm & Blues och allt däremellan så det räcker och blir över. Lindrigt sagt.

Nu finns det ingen anledning att hänga läpp för att åtkomsten till blues är begränsad. Det finns andra kvaliteter som fyller sin funktion. Noah Hunt lånar till exempel ut sin röst på “Nothing But The Night” och det är ett säkert tecken i skyn när det väl är dags för kvällspromenaden.

Blåsensemblen puffar på ”Diamonds & Gold” i ett struttande funktempo med rikt flödande hejarramsor från Wah-Wah gitarren och den trallvänliga ”She’s $$$” gör att det onekligen drar i mungiporna och då menar jag uppåt.

Visserligen far Stratocastern fram på ett obesudlat sätt rakt igenom albumet förutom under ett par bitterljuva singer-songwriter varianter som man gott kunde ha varit utan. Jag har förståelse för att Shepherd vill prova sina vingar, men jag hoppas att han hittar tillbaka till rötterna nästa gång det beger sig.

Thomas Claesson

25

10 2017