Trevlig lyssnarstund

Old Crow Medicine Show ”Paint this town” (Ato UK/Border)

OCMS är inget nytt band. De bildades i Nashville redan 1998 och var då en ny upplaga av den tradition som fanns i USA med old string band som lirade folkmusik på just oliksträngade instrument.

OCMS har under många år utvecklat och förnyat denna stil till vad vi skulle kalla American string band. En bättre och lite vildare av upplaga av Mumford & Sons, var nu dom tog vägen.

För några år sedan upptäckte jag bandet då de gjorde en helt ny version av Dylans episka album Blond on Blonde. Resultatet var inte alls dumt.

Nya albumet Paint This Town ger en bra bild av bandet idag där deras äldre bluegrass-musikrötter mixas med country och rock.

Inledande titelspåret är som hämtat från någon av John Mellencamps låtar och sjungs av bandets ledare och utmärkte sångare Ketch Secor.

Efter alla dessa år är bandets medlemmar utmärkta instrumentalister och sångstämmorna sitter limmade, vilket bidrar till att göra detta album till en trevlig lyssnarstund.

Det som blir lite tråkigt är när de faller tillbaka i bluegrassmusiken och ska spela så fort de kan och bryta mot musikens hastighetsgränser. Det kanske funkar och imponerar när man ser och hör bandet live men inte i lyssnarfåtöljen.

I slutändan bjuder ändå OCMS på en varierad mix av det som vi i många fall lite slarvigt slarvigt Americana. Det är svårt att komma på ett bättre epitet.

Bengt Berglind

19

05 2022

Tid för Rammstein

Rammstein ”Zeit” (Universal)

Det väloljade maskineriet Rammstein träder än en gång in på spelplanen med auktoritet helt i tidens anda. Spetsfundighet och vämjelse för skyddade verkstäder har under lång tid varit hemligheten bakom framgångskonceptet. Här finns ingen plats för klichéartade uttryck för ord i dess rätta betydelse vägleder med utsträckt hand ända in i tvivlarnas land.

I princip behöver Rammstein bara andas för att hela den industrialiserande världen ställer sig i givakt. Ingen borde egentligen vara rädd för Rammstein även om de kan tyckas vara större än livet självt med sin eldsprutande andedräkt. På Zeit uppvisas ofta en mer tankfull sinnesstämning som ger sig uttryck i en skarpsinnig medvetenhet om det sköra livet och den egna dödligheten.

Så ha det i åtanke när du förbereder dig för lyssningen och plockar fram alla metal-accessoarer som finns tillhanda. Visserligen går det alltid att på ett och annat ställe slå ett hål i luften med höjd arm och sjunga i refrängen med en hjärtskärande röst för taktfastheten finns där och sinnet för humor också.

När de tristas armé tågar in (Armee Der Tristen) i ett nedslående tempo finns inget annat än vemod. Negativt som det förslår och precis så deprimerande som titeln antyder, men vad är annars att begära när vi lever i en värld som denna. Ett intrikat ämne att välja som albumöppnare, men det tunga riffet och den massiva refrängen kunde knappast ha kommit från nån annan än Rammstein.

Med en blåsorkester, av den sorten som bara går att höra i små portioner, drar Dicke Titten igång. Till Lindeman beskriver sin syn på det kvinnliga idealet, som får se ut och vara hur som helst bara det inte saknas stora tuttar. Ett utslag av yttrandefrihet i dess fria former. Det musikaliska ackompanjemanget är dock övertygande med så pass lite ompa ompa att inte smärtgränsen nås.

Kändisarnas och många andras besatthet av att vara evigt unga kan inte nog beskrivas bättre än i Zick Zack. Så träffsäkert i en värld av inte bara silikon och botox utan också tatueringar och piercingar. Ett ämne som visar Rammstein från den subtilt kritiska sidan och samtidigt klargör att det är lika svårt att dra isär de magdeburgska halvkloten som att rubba Rammstein från tronen.

Under den harmlösa titeln OK döljer sig en refräng av det frejdiga slaget. De tio som sjunger Ohne Kondom högst kan förvänta sig att belönas med preventivmedel under sommarens Rammsteinkonserter på Ullevi. Det är väl något att kämpa för. Den grovkorniga vinklingen har vi sett och hört förr. Jag säger bara Pussy och rodnar samtidigt.

Om du vill fräscha upp minnet med vilka prepositioner som styr ackusativ och dativ i samma veva som du applicerar motorolja över kroppen och skär i all läderutrustning som går att uppbringa så är Zeit ett lämpligt album att luta sig mot. Det ger trygghet i utövandet av det tyska språket och trygghet i att veta att du är ett riktigt fan av metal.

Thomas Claesson

18

05 2022

Tillbakalutad hårdrock som inte skäms för sig

James LaBrie ”Beautiful Shade Of Grey” (InsideOut)

Efter den inledande besvikelsen är jag med i matchen.

Vad då besvikelse?

Jo jag är barnsligt förtjust i James två föregående soloskivor – Static Impulse och Impermanent Resonance – på vilka Peter Wildoer (Darkane) spelar en stor roll med både intensivt trumspel och growlsång.

Det nya upplägget med en mer tillbakalutad stil var inte vad jag räknat medBeautiful Shade Of Grey bjuder utöver en skivitel att älska på en tillbakalutad typ av hårdrock med fokus på akustiska stränginstrument istället för elektriska.

Det sätter James röst mer eller mindre i totalt fokus med hörbara in- och utandningar som ger en känsla av närhet.

Devil In Drag inleder och avslutar skivan. Det som skiljer versionerna åt är att den andra varianten har fått elektrisk skjuts. Båda är bra, med stort fokus på melodin och sången, och delar förstaplatsen som bäst på skivan.

Det drar rejält mot pophållet med Supernova Girl och låtens smakfulla arrangemang gör den till rena rama örongodiset.

Hit Me Like A Rock är en aning åt det bluesiga hållet vilket bidrar till lite mer bredd och inte minst aningens mer drag under galoscherna.

Ett intressant val av coverlåt är Ramble On (Led Zeppelin). De brittiska legendarernas That’s The Way var det ursprungliga och på papperet mer givna valet, men med facit i hand är det bara att konstatera att James & co ror låten i hamn utan minsta ansträngning.

Paul Logue (Eden’s Curse) utgör tillsammans med James projektets kärnduo. Efter att ha pratat om att göra något tillsammans sedan 2010 har de gjort slag i saken. Rent krasst var det pandemin, det vill säga oväntad ledig tid, som gjorde att de äntligen fick till det.

Bakom trummorna hör vi James son Chance LaBrie och det finns inte ett dugg att anmärka på hand insats, vilket inte är det minsta förvånande eftersom han redan är något så när etablerad med Falset.

Det känns fint att far och son fått chansen att samarbeta och det är ingen vågad gissning är det blir mer av den varan i framtiden.

För de som liksom undertecknad älskar James röst är det ingen tvekan om att Beautiful Shade Of Grey fyller sin plats i skivsamlingen. Och det utan att skämmas för sig det minsta sida vid sida med ”den gyllene röstens” tidigare solo- och Dream Theater-skivor.

Magnus Bergström

16

05 2022

Överraskande vital old school heavy metal

Anvil ”Impact Is Imminent” (AFM/Sound Pollution)

Det var en gång – närmare bestämt 1978 – två tonåringar vid namn Steve ”Lips” Kudlow och Robb Reiner i Toronto, Kanada som bestämde sig för att göra det roligaste de visste. De bestämde sig för att heavy metal skulle bli deras ”allt” och att de aldrig skulle titta tillbaka.

44 år senare gör de bästa vännerna fortfarande det roligaste de vet tillsammans och är nu framme vid skiva nummer 19.

Vägen fram till 2022 har dock inte varit spikrak. Långt ifrån. Det räcker att se den utmärkta dokumentären Anvil: The Story Of Anvil* (2008) för att förstå att karriären aldrig har handlat om någon räkmacka för Lips och Rob.

Efter dokumentären har Anvil haft ordet kultband hängande över sig, men de förtjänar mer än så. Impact Is Imminent är ett bra bevis på det.

I mina öron är det inget snack om att singellåten Ghost Shadow står sig väl mot allt annat Anvil spelat in genom åren. Den är allt som kanadensarna står för; ganska fartfylld heavy metal som är rakt på sak utan krusiduller.

Teabag är en instrumentallåt som det är en ren fröjd att hugga in på. Med en speltid på två minuter och 39 sekunder finns det igen tid för onödiga utsvävningar utan det är pang på rödbetan som gäller. Kul att ”Lips” (gitarr och sång), Robb (trummor) och Chris Robertson (bas, körsång) får visa upp sina färdigheter; de kan mer än att spela kött och potatis-heavy metal.

Kompriffandet i Wizard’s Wand lånar friskt från Coast To Coast (Scorpions) och det är aldrig fel med rätt sväng, men den blommar liksom ändå aldrig riktigt ut.

Explosive Energy är ironiskt nog trots titeln en ganska intetsägande låt. Men det finns hopp; än en gång är det refrängen i kombination med piggt gitarrsolospel, som lyfter låten en bit över godkänt. Ett exempel på att helheten är viktig och att det är detaljerna som gör det, liksom att det gäller att lyssna uppmärksamt både på enskilda låtar som hela skivor innan betygssummeringen.

Apropå influenser bär Shockwave spår av typiskt Black Sabbath-tunggung, men utan att nå ända fram. Boven i dramat är den smått parodiskt tjatiga refrängen som sänker vad som annars hade kunnat bli lite av en personlig favoritlåt. Synd.

Gomez (bonuslåt) är Teabag i ny kostym; blåsinstrument förstärker denna version. Nu snackar vi monumental överraskning, för ingen har väl i sin vildaste fantasi kunnat tro att Anvil och blåsinstrument någonsin skulle nämnas i samma mening. Ett kul grepp som visar sig fungera riktigt bra, även om originalversionen vinner i längden.

Produktionen står den pålitliga duon Martin ”Mattes” Pfeiffer och Jörg Uken på Uken’s Soundlodge studios för och de har än en gång rattat fram en luftig ljudbild med livekänsla, som visar att det är människor av kött och blod bakom instrumenten/mikrofonen.

Visst är det så att ”Lips” i vanlig ordning mer som regel än undantag sjunger hellre än bra, men det hörs att han brinner för det och då funkar det klart bra ändå.

Apropå sång måste jag lyfta fram Chris körsång i refrängerna. Han kan utan tvekan hantera basgitarren felfritt men det är rösten som är hans största bidrag till Anvil. Lyssna till exempel på Bad Side Of Town.

Individuellt är det Robb som imponerar mest på mig, med sitt uppfinningsrika trumspel som blandar finesser och tunga slag kors och tvärs.

Jag kan inte säga annat än att jag är positivt överraskad över att att Impact Is Imminent både känns relevant och innehåller en handfull minnesvärda låtar. Old school möter en gnutta new school liksom.

Kommer jag att lyssna på skivan igen? Absolut!

Det hade jag verkligen inte räknat med från Anvil 2022.

Magnus Bergström

*Finns i skrivande stund att se på Netflix.

13

05 2022

Lånar in vokalister med bakgrund i soulmusiken

North Mississippi All Stars ”Set Sail” (New West/Border)

NMAS är en brödraduo i grunden som består av Cody och Luther Dickinson. När det är dags för nytt album utökas duon med utvalda sångare och musiker som har sina rötter i soul, rock och funk från södra USA.

Förra albumet Up And Rollin’ från 2019 var även det ett exempel på hur duon arbetar. I grunden är det en stadig grundrytm på trummor och bas, som kan kännas något tungfotad. Men skenet bedrar. För det skapar ett grundsväng som nästan håller hela vägen.

Brödraduon lånar gärna in vokalister med bakgrund i soulmusiken som William Bell på albumets bästa låt Never want to be kissed.

Larry Williams jr. är flitigt förkommande sångare på albumet, ibland  i sällskap av Sharisse Norman. Arrangemangen för rösterna är klart gospelinfluerade.

Sedan kryddas detta ytterligare av små sköna instick av blåssektion eller stråkar samt gitarrer som lirar lite okonventionellt, men strålande.

NMAS har verkligen en egen väg in i ett skönt soul-, rock- och funkträsk.

I början påpekade jag att det inte håller hela vägen. I låtarna på slutet av albumet har NMAS kramat ur det mesta av sin låtkatalog och det hade räckt med sju låtar. Men å andra sidan hur många album har det idag. NMAS för tankarna till Neville Brothers och ibland Little Feat. Bra så. Snudd på femma.

Bengt Berglind

27

04 2022

Rakt på sak

Axel Rudi Pell ”Lost XXIII” (Steamhammer/Border)

Den blonde gitarristen från Westfalen stämplar än en gång in och tillgodoser den idoga skaran av fans med ett rykande hårdrockalbum. Vid sin sida har han sångaren och trogna följeslagaren Johnny Gioeli som här får bekänna färg med tuffare takter än han är van vid i sitt moderband Hardline.

Den beryktade cocktailen av melodisk hårdrock med stänk av metal biter lika bra nu som förr. Kvintetten förfar som på sedvanligt manér när de med självtillit skakar fram sina trumfkort ur rockärmen. Inga överraskningar i form av innovationer så långt ögat kan nå, men vad gör väl det så länge folket får det de vill ha.

De svarta riddarnas mässande förebrår olycksbådande den inledande Survive på ett klentroget sätt. När frågan om vi överlever är ställd ett antal gånger utan att svar erhålles är jag tacksam för att No Compromise tar över rodret. Den starka stämman finns där igen, men titeln passar Pell som handen i handsken och riff och solo ligger bekvämt tillrätta.

Axel Rudi Pell är känd för att göra smäktande ballader av yttersta kvalitet och Gone With The Wind är inget undantag. Historien baseras på hunden som satt vid tågstationen dag efter dag och förgäves väntade på sin husse som hade gått bort i en hjärtattack. Det går åt många näsdukar för inget öga är torrt under de nära 9 minuter som sången varar.

Förmodligen tycker en nyfrälst hårdrockare annorlunda än vad jag gör, men med mina 50 års lyssnande på genren i fråga så framstår titellåten Lost XXIII som min favorit. De romerska siffrorna syftar på den 23:e bokstaven i alfabetet W vilket gör andemeningen till Lost World. Långsökt kan tyckas men lyriken begränsar grubblerierna till ett minimum. Lägg därtill tyngden som är brutal, sången som är kraftfull på gränsen till smärtsam och det frammanande temat som ihärdigt ifrågasätter vart vi är på väg.

Med en sådan illuster gitarrist vid strängarna vore det en besvikelse om inte en instrumentallåt fick plats. The Rise of Anchoor fyller den kvoten galant och när raketen tänds blir det till en högtidsstund. Den tekniska urladdningen blir inte sämre av att keyboardet blandar sig in i leken som en värdig motståndare.

Sin vana trogen levererar Axel Rudi Pell precis vad som förväntas av honom. Varken mer eller mindre. Vi får det vi behöver för att bli glada och nöjda och allt därförutom är överflödigt. Hårdrock och speciellt tysk sådan är en konstant källa till förnöjelse. Lost XXIII är ytterligare ett exempel på detta.

Thomas Claesson

25

04 2022

Välfylld coverskiva som spretar rejält

Udo Dirkschneider ”My Way” (Atomic Fire/Warner)

Behöver verkligen världen My Way; en coverskiva med inte mindre än 17 låtar? Tveksamt.

Behöver Udo Dirkschneider låta världen ta del av hans influenser genom åren? Tydligen.

Det har varit tydligt – inte minst de senaste åren – att Udo har en bred musiksmak och inte bara tuggar taggtrådsmetal. Därför unnar jag honom att fira sina 70 år på ett lattjolajbans sätt som detta, oavsett vad jag personligen tycker om slutresultatet.

My Way lider nämligen dessvärre av den typiska ”coverskivsjukan”, det vill säga att låtmaterialet spretar. Rejält. Ibland låter det bra och ibland låter det som ett hyfsat coverband och ibland mitt emellan. Dåligt blir det som tur är aldrig men det fungerar inte fullt ut.

Att många av låtarna förknippade med en viss sångare gör det inte lättare, i och med att det då är svårt att köpa en ”ny” röst fullt ut.

Att höjdarlåten Faith Healer (Alex Harvey) lyfts fram i strålkastarljuset är roligt och den förvaltar med bravur platsen som inledningslåt.

Likaså är det alltid lika härligt att höra gitarrmelodierna i Sympathy (Uriah Heep) även om originalets charm saknas.

Rock And Roll (Led Zeppelin) fungerar överraskande bra. På förhand var det faktiskt en av de låtar jag var mest orolig över… Både sång- och trummässigt görs mer av ”egna grejer” istället för att försöka sig på att härma Robert Plant respektive John Bonham.

Jealousy (Frankie Miller) är en för mig helt ny bekantskap och i mina öron framstår den som en av skivans allra bästa låtar. Samtidigt är den ett alldeles utmärkt exempel på att Udos personliga röst ofta passar alldeles ypperligt för ballader.

På balladkontot noteras också att den originaltrogna tolkningen av My Way (Frank Sinatra) får klart godkänt men inte kommer att välta några kiosker.

På förhand har det snackats upp att Udo för första gången någonsin sjunger en låt på tyska. Men jag vet inte… Kein Zurück (Wolfsheim) är en okej låt och visst fungerar rivjärnsrösten bra och låter föga överraskande hur naturlig som helst på moderspråket.

En rejält omarbetad We Will Rock You (Queen) är mer småskoj än bra, men musikvideon med Udo i olika roller mot sig själv är å andra sidan klart underhållande.

Tolkningarna av Man On The Silver Mountain (Rainbow) och Hell Raiser (The Sweet) hade däremot gärna fått stanna i replokalen.

Till sist en för mig given fråga; finns det någon annan hårdrockare som är lika produktiv som Udo? Knappast och det är inte något annat än mycket imponerande.

Magnus Bergström

21

04 2022

Lugnt berättande med röst och gitarr

Ian Noe ”River Fools & Mountain Saints” (Lock13/Border)

2019 hittade jag Ian Noe genom hans album Between the Country. Ett album som var lågmält men genomarbetad på många sätt.

Nu följer han upp detta med nya River Fools & Mountain Saints som är en aning yvigare men håller sig innanför ramarna för americanamusiken.

Röstmässigt finns det stunder av en ung John Prine hos Ian Noe, vilket är en lämplig förebild. Sedan kanske inte texterna når upp till mäster Prines nivå.

Men Ian Noe försöker så gott han kan att ge oss små bildlika noveller och historier på det sätt som tillhör countrymusikens arv.

När sedan en cover av Bonnie Tylers It’s a Heartache smyger sig in på slutet, passar den väl in i americanabootsen.

River Fools & Mountain Saints är ett omväxlande album där ett lugnt berättande med röst och gitarr samsas med skönt countrysväng. 

Bengt Berglind

08

04 2022

Högt ovan där

Legacy ”A Tribute To Leslie West” (Provogue)

När det kommer till covers finns det en uppsjö av varierande insatser på gott och ont. En del är så nära originalet att det knappt går att höra någon skillnad. Andra är så långt ifrån att det gränsar till oigenkännlighet. En del blir höjda till en nivå över det jordiska. Andra är så penibla att de måste ta betäckning bakom skämskuddar.

Uppe på läktaren finns många exempel på covers som besitter det lilla extra och överglänser originalet med råge. Här är ett litet axplock: Jimi Hendrix All Along The Watchtower (Bob Dylan). Judas Priest Let The Good Times Roll (Shirley Goodman & Leonard Lee). Manfred Mann’s Earth Band Blinded By The Light och Spirit In The Night (Bruce Springsteen). Whitesnake Ain’t No Love In The Heart Of The City (Michael Price and Dan Walsh).

Covers som i praktiken direkt kan hänföras till överlagt mord är t.ex. Celine Dions And Anastacias You Shook Me All Night Long (AC/DC) samt Pat Bones Smoke On The Water (Deep Purple), men det finns även hårdföra band som har trampat ordentligt i klaveret. Motley Crues version av Anarchy In The UK (Sex Pistols)blir till en rökpuff som helt saknar punkkänsla. Johnny Rotten har all anledning att vara förtvivlad. Musik och humor kan funka bra ihop, men Children Of Bodoms Oops!…I Did It Again (Britney Spears) gick käpprätt åt pipan. En värre misständning är svår att hitta.

Alla rockmusiker är till en början rockfans själva och det finns ingen bättre väg att visa att man är ett fan än att göra en cover av sin favoritartist. Led Zeppelin blickade tidigt på sina föregångare och lånade ett riff här Dazed and Confused och några till där Since I’ve Been Loving You. Det slutade med att det plockades lite väl friskt och pengarna strömmade in lite väl fort. Whole Lotta Love och Baby I’m Gone Leave You blev bara för mycket vilket innebar att alla från Willie Dixon till Howlin’ Wolf knackade på dörren för royalties.

Leslie West gick bort dagen före julafton 2020 och nu är delar av musikfamiljen samlade för att ge honom en sista hyllning. Det blir de sällan misstänkta som står för framförandet och det innebär att flera överraskningar träder fram. Leslie West var visserligen produktiv även i modern tid vilket visade sig med Still Climbing 2013 som är ett alldeles utmärkt album, men visst är det naturligt att leta efter guldkorn från tiden med Mountain och West, Bruce & Laing när man ändå är ute med spaden.

Zakk Wylde tar effektivt hand om Blood Of The Sun och ger den en rejäl omgång med sin grizzlybjörnsröst. De huvudsakliga riffen med sina retro och bluesiga övertoner är inte så långt ifrån den traditionella hårdrockstilen där mycket energi finns lagrad. En värdig öppning som inte håller tillbaka fullblodshästarna utan snarare ger dem fria tyglar.

Det blir den gamla trotjänaren Joe Lynn Turner som får lotsa det blues-progressiva skeppet Nantucket Sleighride (To Owen Griffin) in i säker hamn. När Felix Pappalardi första gången sjöng den på det självbetitlade albumet från 1971 tändes en fackla som trots den befängda inspirationen fortfarande brinner.

En annan klenod som tas om hand med silkeshandskar av Dee Snider och Mike Portnoy är Theme For An Imaginary Western. Det vidsträckta temat får en förtjänstfull presentation av musiker som briljerar i sin utövning. Eddie Ojeda (Twisted Sisters) lägger solot med sin röd/svarta ”bullseye”-gitarr.

En högst oväntad gäst som sätter sin prägel på The Doctor är f.d. The Doors-gitarristen Robby Krieger som spelar med betydligt bättre glöd än vi är vana att höra honom. Det är sedan tidigare känt att Krieger kan hantera slidegitarren med precision och här bjuds det på massor av tricks. Den betydligt yngre Ronnie Romero (Rainbow) sjunger ut ordinationen i den hårt ansatta mikrofonen.

Hela vägen fram till Mississippi Queen är skattkistan öppen och inspirerande tolkningar avlöser varandra. När koskällan slutligen klämtar och Slash och Marc Labelle (Dirty Honey) sätter sina signaturer på kronjuvelen så kan det inte uttryckas till större belåtenhet.

En välbehövlig hyllning till en av vår tids största musikaliska förebilder har genomförts med omsorg. Leslie Wests bidrag till musikhistorien är enastående och en viktig inspiration för nya generationer av musiker. För trogna fans en bekräftelse på ett arv som är djupt förankrat. För nytillkomna lyssnare en möjlighet att upptäcka rockmusik av bästa kvalitet.

Thomas Claesson

06

04 2022

Black metal med hitkänsla

Dark Funeral ”We Are The Apocalypse” (Century Media)

Med risk för att svära i kyrkan… Förlåt, underjorden menade jag, så är We Are The Apocalypse fylld till bredden med dödssköna melodislingor.
Black metal med hitkänsla är måhända inte true i vissa kretssar, men det ger jag blanka f-n i.

Jag är inte rätt person att grotta ner mig i någon djupgående analys av Dark Funerals senaste alster. Det erkänner jag.
På min meny dominerar melodiös hårdrock, heavy metal, thrash metal och framför allt progressiva tongångar med Dream Theater som husgudar.
Men hallå? Det går ju inte att undgå att höra att We Are The Apocalypse är en urstark giv av veteranerna, som släppte sin första ep redan 1994.

Nightfall, Nosferatu och Leviathan är black metal av yppersta klass men i kampen om att vara bäst på skivan besegras trion av When I´m Gone. Här snackar vi extra allt! Progressiv death metal blir inte vackrare än så här.

En läcker detalj individuellt sett är att sångaren Heljarmadr hanterar den svårbemästrade konsten att låta demonisk samtidigt som det hörs vad han sjunger med bravur.

Kanske är ett par av låtarna mer av standarddito men eftersom lägstanivån överlag är hög slinker de ändå igenom med klart godkänt i betygskolumnen.

När själen behöver lite mörker – utan att det blir helt kolsvart – är We Are The Apocalypse ett givet val.
Det är bara att tacka Lord Ahriman och hans lekkamrater för en uppvisning i hur musik med upp och nedvänt kors som ledstjärna låter när det är som bäst.

Magnus Bergström

04

04 2022