En mästare i aktion

msg

Michael Schenker Group ”Immortal” (Nuclear Blast/Warner)

Den oefterlikneliga yxmannen Michael Schenker bördig från Sarstedt, Niedersachsen firar sitt 50-års jubileum som artist genom att återskapa sitt forna Michael Schenker Group. Även om musiken i de tidigare konstellationerna har samma inriktning så är det ett lika välkommet som naturligt inslag i gitarrhjältens brokiga karriär.

Schenkers började sin bana i Scorpions, men relativt tidigt blev han kallad till England av Phill Mogg för provspelning i UFO. Schenker förstod inte ett ord engelska, men det var heller inte nödvändigt eftersom gitarren talade sitt tydliga språk. Det blev ett turbulent, men framgångsrikt samarbete som kröntes med många gudabenådade album varvid Phenomenon med sitt ordinerade lyckopiller Doctor Doctor var bästa tänkbara medicinen för hårdrockare världen över.

Ända sedan 1979 har Schenker i stort sett stått ensam som härförare och vokalisterna i sina grupperingar har han bytt lika ofta som vi andra dödliga byter underkläder. Från den här epoken sätter jag Assault Attack och i synnerhet den genom timglaset rinnande Desert Song som min personliga favorit.

Det vimlar också av musiker på Immortal. Hela den samlade bekantskapskretsen, som till antalet betydligt överskrider ett normalt band, är inbjudna till minnesfestligheterna. Det för med sig att melodierna växlar inriktning fortlöpande och frambringar ett frimodigt och rikt ljudlandskap.

Knappast någon kan vara mer lämpad att ställa sig bakom stativet än Ralf Scheepers (Primal Fear) när det gäller kategorin fullt ös. Rivjärnsrösten har total kontroll i Drilled To Kill och Derek Sherinian (Sons Of Apollo) vid tangenterna duellerar med Schenker i ett virvlande tempo.

Självaste Joe Lynn Turner, vars stämma genom tiderna har hörts i mer än ett sammanhang, tar över mikrofonen i den skräddarsydda Don’t Die On Me Now. Här återfinns ett traditionsenligt sound med en storstilad melodisk gitarr som sprider sin värme. Från min synvinkel en av höjdpunkterna.

Schenkers långvariga samarbetspartner Michael Voss tar ton i den emotionella balladen After The Rain. Jag känner att det är lite för mycket spunnet socker i det trevande framförandet vilket gör att ögonlocken känns tunga. Devil’s Daughter å andra sidan är inte tillräckligt skräckinjagande för att få avsedd effekt. Den piggar inte upp nämnvärt i sin tålamodsprövande utformning.

Ronnie James Dios ande vilar över Sail The Darkness och Ronnie Romero (Rainbow) förvaltar arvet alldeles utmärkt. Tankarna faller för ett ögonblick igenom tidsbarriären och landar på det livsbejakande 80-talet.

The Queen Of Thorns And Roses ligger farligt nära schlagerdiket, men räddas i sista stund av Schenkers gnistrande gitarrslingor. Det är befriande att den betydligt tuffare Come On Over kallar på uppmärksamheten, men då krävs det också att Schenker sätter sin svartvita Flying V mellan benen, böjer strängarna och släpper loss det unika vibratot som bara han är mäktig till.

Den galopperande Sangria Morte med sitt vilda västern-tema höjer humöret till all time high. En låt av det rätta virket som framhäver allt som Schenker förespråkar. Ypperlig sånginsats, kraftfull support från rytmsektionen, riff av den högre skolan och förlösande solon.

Avslutningsvis blir nostalgitrippen till ett faktum med en värdig nyinspelning av In Search Of The Peace Of Mind från Scorpions debutalbum Lonesome Crow (1972). Det var den första sången som Schenker skrev någonsin. Redan då, när skivan släpptes, vid blott 17 års ålder en etablerad gitarrist och erkänd naturbegåvning. Nu som 66-åring en legend för många, en gitarrhjälte för andra, både och för de flesta. Odödlig enligt honom själv.

Thomas Claesson

18

02 2021

Ingenting mer att bevisa

accept

Accept ”To Mean To Die” (Nuclear Blast)

Under tonerna till sin sextonde studioskiva marscherar Accept in med pompa och ståt. Producerad av Judas Priest-gitarristen Andy Sneap och den femte skivan där den amerikanska sångaren Mark Tornillo håller ett stadigt tag om mikrofonen.

Den redan bepansrade gitarrsektionen är albumet till ära förstärkt med Philip Shouse. Vid sidan av Uwe Lulis och den ikoniska och enda återstående grundaren Wolf Hoffman blir det till en styrka med massiv eldkraft. Basgitarren hänger på den andra rakryggade nykomlingen Martin Motnik och på stolen bakom trumsetet sitter Christopher Williams stadigt.

På To Mean To Die ger Accept med härkomst från Solingen, Nordrhein-Westfalen både utlopp för sin aggression i form av den heavy metal som de med suveränitet burit med  sig i knappt ett halvt sekel, men även nydanande inslag av lekfullhet och experimentlusta finner fotfäste.

Naturligtvis ligger den inledande undergångsutflykten Zombie Apocalypse helt rätt i tiden. Lyriken ger en tydlig känga till alla de som var eviga stund är uppslukade av sina smartphones. Titellåten To Mean To Die är självförklarande. Ordet Accept är som inhugget i sten rakt över. Hela vägen från låtskrivandet via riffen till framförandet.

Overnight Sensation leder obönhörligen tankarna in på rockhistoriens vindlande uppkomst och utveckling varvid mästaren Frank Zappas storslagna verk Over-Nite Sensation från 1973 måste beaktas. Även om likheterna förutom namnet kan tyckas vara få, så har de gemensamt både humorn och upprymdheten. I Accepts fall accentuerad av karakteristisk kör, dunkande rytmerna, underfundig text och omisskännlig sång.

Den ödesmättade The Undertaker skapar helt oförberett en gränslös glädje. Metronomen är perfekt inställd och ju mer Tornillo sjunger om ond bråd död desto gladare blir jag. Ingen kommer undan. Alla skall den vägen vandra. En konstnärligt utsmyckad komposition med en befriande lättnad som gör att mitt leende aldrig falnar.

Att klassisk musik ligger Wolf Hoffman varmt om hjärtat är ingen hemlighet. I Symphony Of Pain svallar strofer ur Beethovens symfoni nr 9 i samklang med gitarrernas tuffa riff. En magnifikt epos som i ton och text beskriver den berömde kompositörens liv och lidande.

Det är försvarbart att säga att det inte har gått att förbise den ljuvliga Winter Dreams från Balls To The Wall fast det har gått nästan 38 år. Nu tas stafettpinnen över av The Best Is Yet To Come och mänskligheten som jagas av den osynliga fienden kan börja tro och hoppas på bättre tider. Den här balladen som är fylld av superlativ bidrar starkt till att göra livet lättare.

Accept har en klarsynt inställning till sig själva och övriga världen. Det är uppskattat och har stor inverkan på att jag under det avslutande instrumentala spåret Samson And Delilah tar tillfället i akt och rättar till mina garvade lederhosen, njuter av konceptet och lyfter på tyrolerhatten.

Thomas Claesson

05

02 2021

Mumma för öronen med klistriga refränger

wet

W.E.T. ”Retransmission” (Frontiers/Playground)

   Release: 22 januari

Julafton kommer rekordtidigt i år. Åtminstone för alla som tycker om melodiös hårdrock med klistriga refränger.

Föregångaren Earthrage (2018) imponerade stort och hamnade välförtjänt på undertecknads årsbästalista och glädjande nog är det nya alstret en naturlig fortsättning av samma höga klass.

Att W.E.T. är ihopsatt av bandnamnen Work of Art (Robert Säll) och Eclipse (Erik Mårtensson) och Talisman (Jeff Scott Soto) är en innehållsdeklaration som heter duga. Samtidigt skruvas förväntningarna upp rejält och musiken är precis så bra som förväntat.

En mycket stor del i det smaskiga slutresultatet har Jeff med sin karakteristiska och starka röst. Förutom att han har en av och på-solokarriär tjänstgör han i ”supergruppen” Sons Of Apollo och har tidigare sjungit med Yngwie Malmsteen och Talisman. För att bara nämna några av hans insatser i hårdrockens tjänst.

Bästa låten hittar vi på skivans andra halva och banne mig om inte You Better Believe It är den bästa låt W.E.T. har knåpat ihop hittills. Den har en skön rytm och en refräng som sitter direkt. Det är inte heller någon överraskning att den hade platsat på valfri Talismanskiva – vilket egentligen kan sägas om alla låtar.

Titeln ”bästa låt” är hur som helst inte lättvunnen när vi har att göra med välskrivet melodiöst hårdrocksgodis från första till sista sekunden. Ett bra exempel på det är Beautiful Game, som trots skivans bästa refräng ändå får se sig slagen på mållinjen.

Alla låtar är som sagt bra men utöver nyss nämnda duo är det fartfyllda och infallsrika The Call Of The Wild och rockiga powerballaden Got To Be About Love som förtjänar ett extra omnämnande.

Med en löjligt hög lägstanivå, som de flesta band i genren bara kan drömma om, är Retransmission mumma för öronen.

Magnus Bergström

20

01 2021

God jul och gott nytt musikår!

Då var det dags för en liten paus igen.

Vi återkommer som vanligt med nya recensioner efter trettonhelgen.

Magnus, Thomas och Bengt har sagt sitt om årets skivor:

http://www.nyaskivor.se/arets-hardaste-skivpaket-2020/

23

12 2020

En fin och hoppfull platta

telegram

Ulf Lundell ”Telegram” (Parlophone/Warner)

Lundells nya platta ”Telegram” består delvis av nyinspelningar i orkestrerade elektrifierade versioner, av från början akustiska låtar från bland annat dubbelalbumet ”Skisser” som kom 2018. Precis som på förra plattan ”Tranorna kommer” (2019). Men det finns även lite nytt här. Detta är dock ingen ”pandemiplatta” – inga kommentarer görs åt det hållet. Vilket man kunde förväntat sig. Jag hade i alla fall sett fram emot det. Men nu när jag lyssnar på plattan känns denna frånvaro mest befriande. Ämnet börjar bli tjatigt – eller ”börjar bli” är väl fel ordval. Det har länge varit tjatigt.

”Telegram” har rätt mycket gemensamt med Bruce Springsteens, Van Morrisons, Bob Dylans och Leonard Cohens senare skivor. Detta i positiv bemärkelse. Det handlar om betraktelser av män som blivit 70 år eller mer. Tempot är neddraget, rösten behöver inte höjas så mycket för att säga sitt, det är en lågmäldhet – och tyngd, i uttrycket. Kvällskänsla. Spontant känns Lundells nya skiva lite som balsam för själen, på något vis. Ja, det finns trots allt någon slags lite ny försonlig stämning såväl i musik som i texter. Lundell konstaterar sig inte passa in – varken i vår samtid eller den tiden som var förr. Men det kan ändå vara ok. Och sammantaget växer det här till en fin och hoppfull platta. Det känns bra.

Henric Ahlgren

21

12 2020

Välspelat, välarrangerat och välljudande

randall

Randall Bramblett ”Pine with fire”  (New West/Border)

Okänd för de flesta i mellanmjölklandet Sverige. Men en av några utvalda husgudar in mitt musikbibliotek. Randall Bramblett, sång, saxofon och keyboard som turnerar flitigt med sitt eget band i USA. Han var även medlem i sjuttiotalsbandet Sea Level och gästspelat med Allman Brothers Band och Stevie Winwood.

Randalls musik bottnar i soul, blues och funk och hör hemma i det som många kallar för blue eyed soul. Boz Scaggs är väl den mest kända i denna genre.

Pine with fire är ett ganska hårt sammanhållet album innanför musikens ramar. Det är välspelat, välarrangerat och välljudande.

Kanske är det därför musiken inte öppnar upp sig och bjuder in den som lyssnar på det sätt man önskar sig. Först i mitten på albumet med melodistarka I’ve have faith in you verkar det som musikerna vågar släppa loss. Det blir lite funkigare, lite lösare och definitivt bättre på alla håll.

Det passar blue eyed soul-veteranen Randall Bramblett och hans studiomusikerfyllda band så mycket bättre. Jag brukar inte efterlysa livealbum men det kanske kan lösa upp de studiolåsta knutarna nästa gång.

Ingen femma denna gång, men en hyfsad fyra får det bli. Han är ju i alla fall en husgud hos mig.

Bengt Berglind

17

12 2020

100% americana

dave alvin

Dave Alvin ”From an old guitar – Rare & unreleased recordings” (Yep roc/Border)

Americana är ett vitt begrepp inom musiken i dag. Kanske för luddigt ibland. Men Dave Alvins nya album är för mig 100% Americana. Här finns den ultimata mixen av rock, country, blues och folkmusik. Musik av Earl Hooker, Bob Dylan, Wille Dixon och Marty Robbins.

Dave Alvins djupa barritonröst klarar av det mesta. Både rivig rock och vackra ballader. Men huvudrollen innehavs av Dave Alvins gitarrspel. Det river, sliter, viner, glöder och kommenterar texten. Sen svänger det som katten albumet igenom.

Dylans Highway 61 Revisited är suverän, mör och tung. Earl Hookers instrumental Guitar Rhumba med småkul dragspel och låtar som Life of chain, Peace och balladen Amanda, plus några riviga rockrökare visar Dave Alvins breda spektra som artist.

Finns det mer av outgivet material i skåpet hos David Alvin så vill i alla fall jag ta del av det. Förmodligen är det också 100% Americana.

Bengt Berglind

15

12 2020

Operabombastisk och sockersöt power metal-musikal

majestica

Majestica ”A Christmas Carol” (Nuclear Blast/Warner)

Årets mest oväntade julskiva är en operabombastisk och sockersöt power metal-musikal. Tänk storslagen filmmusik till en episk sagoberättelse med obegränsade mängder av skumtomtar och glögg som tillbehör.
Med andra ord klockrent för de som sedan tidigare är förtjusta i hårdrockens okrönta kungar av julmusik: Trans-Siberian Orchestra. Det skadar heller inte att ha popikoner som Céline Dion och Michael Bolton och liknande artister som guilty pleasures.

Det är en lysande idé att göra julinspirerad power metal – en genre som av naturen nästan alltid är glad och uppåt.
Jag får vibbar av framför allt Rhapsody i deras bästa stunder men influenserna är många fler: Twilight Force, Sabaton och i viss mån Hammerfall. Hur som helst är summan av kardemumman att det låter Majestica.

Att hårdrockare ger sig på julmusik är ändå inget nytt; det finns både seriösa och plojiga partyvarianter. Majestica skiljer sig dock från de övriga tillfälliga julmusikerna med en högst egen tolkning, men också med en påtagligt stor kärlek till julen.
Som en jämförelse kan nämnas att Rob ”Metal God” Halford har släppt inte mindre än två julskivor, utan att vara i närheten av A Christmas Carol höga nivå.

De många olika sångarna ger en rejäl bredd och det låter kompetent och teatraliskt lekfullt när de framför texter som bygger på Charles Dickens klassiska julsaga A christmas carol om Ebenezer Scrooge.
De olika sångrollerna i berättelsen är ett lagarbete; alla i bandet är inblandade liksom några gästsångare vilket ger en skön teaterkänsla. Ibland låter det som att Andi Deris i Helloween har tagit över mikrofonen (A Christmas Story) för att i nästa stund passa bollen vidare till King Diamond (Ghost Of Marley).

Välkända tongångar poppar finurligt upp lite här och där.
Är det till exempel inte Jul, jul strålande jul som hörs i Ghost Of Christmas Past och en oblyg Abba-flört i The Joy Of Christmas?
We wish you a merry christmas gästspelar också i några få sekunder – i ett höghastighetstempo utan dess like.
Ett mer oväntat inslag är det urläckra symfoniska partiet som börjar ungefär två minuter in i Ghost Of Christmas To Come och som skulle passa in på valfri Dimmu Borgir-skiva.
Det vore heller inte en julskiva värd namnet om det inte förekommer rikliga mängder av klockspel och slädklockor.

Ljudbilden är fräsch med en bra balans mellan bandmedlemmarnas instrument och sång och de många orkestrala tillbehören, så hatten av för Jonas Kjellgren (Scar Symmetrym Raubtier) på Black Lounge Studios.
Omslaget signerat ”fyndet” Madeleine Andersson är färgstarkt och stilrent på samma gång. Sällan har längtan efter en vinylutgåva varit större, men där blir det tji för den släpps enbart i cd-format. Å andra sidan; önska går ju alltid…

Jag tror att Yngwie ”More is more” Malmsteen skulle digga tongångarna (om chefen/frun ger honom tillåtelse) och att det är julskivan som Tobias Sammet önskar att han själv skrivit tvivlar jag inte en sekund på.

A Christmas Carol är ett helt julbord av smaskig hårdrock så långt ifrån mörker som det går att komma och står stadigt på egna ben som ”vanlig lyssning” eller som soundtrack till julstöket.

Magnus Bergström

14

12 2020

Av kunglig börd

joe bon tea

Joe Bonamassa ”Royal Tea” (Provogue/Mascot/Warner)

En av vår tids mest framstående bluesrockartister sätter än en gång sin prägel på våran tillvaro. I det eviga sökandet efter nya infallsvinklar landar nu intresset på det sena 60-talet och grupper som Led Zeppelin, Fletwood Mac, John Mayall & The Bluesbreakers och Cream är utan tvekan ämnen för nya uppslag.

Vid sin sida har Bonamassa en hel del aktningsvärda personer som är väl värda att nämnas. Gitarristen, låtskrivaren och i största allmänhet den glada pricken Bernie Marsden som mer eller mindre har varit osynlig sedan Hobo With A Grin (2014). Nu är han lyckligt återfunnen. Britternas egen omslagspojke, känd från många TV-shower, boogie-woggie estradören Jols Holland får också ett finger med i spelet lika väl som Dave Stewart, Mr Eurythmics själv i egen hög person.

För att få lite extra klurighet i lyriken anlitades Pete Brown. Han är mest känd för att ha skrivit många av texterna till Creams låtar. I minnet finns alltid de legendariska White Room, Sunshine Of Your Love och Swalbr. Den sistnämnda med den underfundiga meningen: You’ve got that rainbow feelbut the rainbow has a beard. En lagom nöt att knäcka inför jul.

Tanken att spela in en bluesrock-skiva i staden där de forna hjältarna huserade blev verklighet när Bonamassa och hans vänner tågade in i Abbey Road-studion och sal nummer 1. En studio med historiska minnen. Tänk Beatles, tänk Pink Floyd. God nog för en orkester på 100 man och med en hyra som är mer än tillräcklig för att knäcka den bästa budgeten.

Den pampiga förväntansfulla orkestrala introduktion i When One Door Opens breder ut sig över London. Bonamassas Les Paul smälter mjukt och följsamt in och föga förebådande den episka urladdningen som stundar. Scenen förvandlas dramatiskt när alla gitarrpedaler är under bearbetning och ett tunggungande Bolero-stycke befinner sig i full aktion. Imponerande och den avslutande akustiska återhämtningen är befogad.

Bonamassa är fullt medveten om vad han gör bäst. Nya idéer ploppar upp hela tiden och det finns ingen risk får återupprepning. Han illustrerar fyndigt Harry och Megans separation från hovet i titellåten – Royal Tea. Gitarren växlar frenetiskt mellan forna brittiska gitarrhjältars signum medans den kvinnliga bakgrundssången sätter extra guldkant och lyriken gör någonting vettigt av det hela.

Bernie Marsdens fingeravtryck finns över hela Why Does It Take So Long To Say Goodbye. Blanda en skottkärra med Deep Purple och en lastbil med Whitesnake så blir toner och engagemang till en själfull ballad som ingen vill lämna. A Conversation With Alice är verklighetsbaserad. Bonamassa blev ordinerad terapi, men det blev en kortvarig sejour eftersom de excentriska anlagen inte gick att bota. Det får vi vara evigt tacksamma för.

Mot slutet faller garden ner något med följden att en rockabilly-låt och en vemodig visa från söderns prärie ser dagens ljus. Jols Holland får ta skulden för Lonely Boy och Bernie Marsden skulle ha satt Savannah på en egen soloplatta.

På det stora hela har Bonamassa fångat tidsandan och visst ruvar Beyond The Silence på mycket eftertänksamhet. Det hade varit min önskan att få återuppleva 1968, men eftersom det ter sig omöjligt är det bara att luta sig tillbaka och njuta av musiken, en kopp te och några scones.

Thomas Claesson

11

12 2020

Ständigt i rörelse

voivod-lost-machine

Voivod ”Lost machine – Live” (Century Media)

Om begreppet musikalisk progression skulle bildsättas i ett uppslagsverk skulle bilden föreställa Voivod. Att åstadkomma 15 studioskivor och aldrig upprepa sig är få band som kan skryta med, i synnerhet inom hårdrockens värld, och visst, ibland är det skönt med band som AC/DC, Running Wild och Iron Maiden i vars värld variation mest är ett skällsord, men när man vill ha lite mer finns alltid Voivod där. Ständigt i rörelse och förnyelse men ändå alltid omisskännligt voivodskt.

Denna ständiga förnyelse kan dock ställa till problem när 13 låtar ska väljas ut till en setlista eftersom den aldrig helt kan representera bandets bredd. Med detta sagt så känner jag ärligt talat en saknad efter vissa låtar, även om man ansträngt sig för att större delen av karriären ska vara representerad, men Lost Machine – Live är helt enkelt en ögonblicksbild av var Voivod är i dag, och som sådan är den solid.

Lost Machine – Live är inspelad 2019 på Quebec City Summer Fest, det vill säga bandets hemmaplan, under turnén för senaste studioskivan The Wake (2018) och för det ska bandet ha en eloge. En komplett konsert från ett enda tillfälle är alltid att föredra framför ihopklippta livedokument, och skivan lyckas fånga känslan av att vara på plats, men varför tona ned publikljudet mellan låtarna? Förutom att vara ruskigt tajta upplever jag Voivod i sin nuvarande sättning som mer harmoniskt än någonsin. Det är ett band som verkar ha genuint roligt tillsammans på scenen.

Låtmässigt tycker jag att The Prow från Angel Rat (1991) sticker ut och Pink Floyd-covern Astronomy Domine känns vitalare än någonsin. I övrigt står sig de sex låtarna från The Wake och ep:n Post Society (2016) starkt vid sidan av klassikerna och visar att Voivod är minst lika relevanta och vitala som någonsin tidigare, om nu någon tvivlat på det, och Always Moving växer i sammanhanget från att bara vara en låt till en definition. Vi är Voivod och vi vägrar stå stilla!

Jonas Andersson

01

12 2020