En mäktig konsertupplevelse

in flames

In Flames ”Sounds from the heart of Gothenburg” (Nuclear Blast/Sony)

Kompetensutveckling. För en vanlig knegare anses det vara rätt och riktigt. För artister är läget oftast ett helt annat. En stor del av fanskaran förväntar sig och kräver ett oförändrat sound. In Flames är ett band som gör det jobbigt för de icke förändringsbenägna.
Den här liveskivan spelades in i Scandinavium i Göteborg 2014 och den väloljade livemaskinen bjöd i sedvanlig stil på en mäktig konsertupplevelse.
20 låtar stod på programmet varav drygt hälften från de två senaste skivorna. Den tidiga death metal-stänkaren Resin får göra senare rock- och popinspirerade låtar som till exempel Paralyzed och Through oblivion sällskap. Ett intressant grepp.
Absolut bäst är magiska The chosen pessimist. Efter en mycket lugn inledning ökar den tempo allt eftersom och antar formen av en livebest som hugger tag i lyssnaren och inte släpper taget.
Det är högst troligt extra njutbart att ta del av Sounds from the heart of Gothenburg för de som, liksom undertecknad, var på plats denna magiska kväll i de goa In Flames-gubbarnas hemstad.

Magnus Bergström

Fotnot: Sounds from the heart of Gothenburg finns förutom på cd och vinyl också på blu-ray och dvd.

29

09 2016

Avslappnad sydstatsrock

devon

Devon Allman ”Ride or Die” (Ruf/Border)

Heter man Allman så förpliktar det i rockhistorien. Devon Allman, gitarrist och sångare är son till Gregg Allman, en av grundpelarna i numera avsomnade Allman Brothers band.

Efter att ha lämnat sydstatsrockarna Royal Southern Brotherhood så har Devon gått solo och detta är hans tredje album. Forfarande är grunderna de samma som i RSB, det vill säga rock, blues och en skopa soul. När Devon och bandet ska rocka till det på den småhårda vägen händer ingenting. Då blir det istället stabbigt och genuint tråkigt. Kanske på grund av att låtarna mest består av ett groove och inte så mycket mer.

Betydligt bättre och svängigare blir det på albumets senare del när melodier gör entre´ och när bandet sänker tempot. Då infinner sig ett skönt gung på flera positiva sätt.

Ljudbilden är med Devons egna korta gitarrinpass. Inga tråkiga solon här; det tackar vi för. Devon släpper också fram sina medmusikanter och orgel, piano och saxofon ges plats och medverkar till variation och att musiken faller på plats. Dessutom sjunger Devon bättre när han får en bra melodihake att hålla sig i.

Så vänner av avslappnad sydstatsrock, kolla in Devon Allman om ni inte redan har gjort det.

Bengt Berglind

27

09 2016

Accept-låtklassiker à la U.D.O.

udo

Dirkschneider ”LIVE – Back to the Roots” (AFM/Sound Pollution)

Köp, lyssna och njuuuuut.

Jag menar; kolla bara in den här låtlistan:

Starlight
Living For Tonite
Flash Rockin’ Man
London Leatherboys
Midnight Mover
Breaker
Head Over Heels
Neon Nights
Princess Of The Dawn
Winterdreams
Restless And Wild
Son Of A Bitch
Up To The Limit
Wrong Is Right
Midnight Highway
Screaming For A Love Bite
Monsterman
TV War
Losers And Winners
Metal Heart
I’m A Rebel
Fast As A Shark
Balls To The Wall
Burning

Kolla in låtlistan en gång till.

Köp, lyssna och njuuuuut.

Magnus Bergström

Fotnot: Ett halvt poängavdrag utdelas på grund av att herr Dirkschneiders röst inte är lika ”bra” som i fornstora dagar (vilket i och för sig är fullt förståeligt).

26

09 2016

Läckert gitarrspel och skön konsertkänsla

tesla

Tesla ”Mechanical Resonance – Live!” (Frontiers)

En skön konsertkänsla. Det är ju liksom prio ett på listan över vad man kan begära av en liveplatta. Det känns verkligen som att Jeff Keith sjunger direkt till mig och alla andra i den fiktiva publiken.
Som vanligt är Jeffs röst hes och ansträngd; med ålderns rätt bara lite värre än vanligt. De som redan är Tesla-fans tycker förstås att allt är som det ska på den fronten, medan de som tidigare inte fastnat för bandet inte lär göra det nu heller. Hur som helst är det passande att sången får ta ungefär samma plats som instrumenten i ljudbilden, och inte är ”längst fram” som ofta är fallet på både på konsert- och studioskivor.
Annars är det gitarrspelet som är det klart bästa. Snacka om läckert! Veteranerna låter unga och hungriga när fingrarna får tala och det utmärkta samspelet höjer i stort sett alla låtar ett snäpp.
Bästa låtarna är nu liksom 1986: Cumin’ Atcha Live, Ez Come Ez Go och Gettin’ Better.
Nya studiolåten Save That Goodness (skriven av Phil Collen i Def Leppard) som avslutar plattan då? Jovars, den är ganska vettig och förväntningarna på en kommande studioskiva kan därmed skruvas upp en aning.
Halvklassikern Mechanical Resonance (1986) har härmed fått lite småpisk av sitt yngre livesyskon.

Magnus Bergström

19

09 2016

I väntan på bättre tider

jorn heavy

Jorn ”Heavy Rock Radio” (Frontiers)

I stället för att leverera ett sprudlande album med nya sånger som skulle ha utmanat rösten på ett varierat sätt väljer Jorn att släppa sin tredje coverskiva på mindre än tio år. En sångare med en så potent röst borde få tillgång till mera framåtsträvande tongångar komponerade av nutida låtskrivare.
Innan den dagen kommer så får tolv spretande tolkningar av pop – och rockklassiker utgöra drivfjädern till framtida erövringar. En del av dem borde ha lämnats därhän medan andra ger en välbehövlig hårdrockskänsla avsedd för de riktigt inbitna entusiasterna. Intrycket är dock att de olika framställningarna är tämligen lika i utformningen med ett frimodigt och lite överdrivet drama inlagt i sångerna.
Att Jorn har förkärlek till ikonen Ronnie James Dio är ingen hemlighet och han kan inte heller hålla fingrarna borta från ’Rainbow In The Dark’. Det var inte nödvändigt och den tillför ingenting förutom möjligen tillfredställelse för honom själv.
Fastän Jorn tar i för hela kungariket Norge i Journey’s supernova ’Don’t Stop Believin’’ så har han långt kvar till de höga tonerna från originalet, men ett oväntat hårdrocksvrål strax före 3:e versen får i alla fall mig att reagera med en hastig huvudrörelse mot ljudkällan.

Jorn borde också ha vetat att hur än mycket man sparkar på John Farnham’s ’You’re The Voice’ så går det inte att få liv i den. Mänskligheten är heller inte i behov av ytterligare en variant av Eagles ’Hotel California’. Däremot kan Anni-Frid Lyngstad ha varit någonting spåret med ’I know There’s Something Going On’ (1982) efter att hon lagt dansskorna på hyllan och allt var sagt och gjort med ABBA. I alla fall om man får tro på Jorn.
Såsom säkra kort hämtade direkt från ett poker run återfinns Deep Purple’s ’Stormbringer’ och Black Sabbath’s ’Die Young’ på den nedre halvan av spelfältet. Det får också anses som glädjande att dels Iron Maiden’s ’The Final Frontier’ är bättre än förlagan och dels att inte de norska landsmännen A-ha’s ’Take On Me’ (1985) trillar ut ur skjortärmen som Svarte Petter mot slutet.
Det kan inte bli mer än godkänt för den här utgåvan med en halvpoäng i bonus för rösten som ingen kan ta ifrån honom, även om jag själv gärna skulle vilja det.

Thomas Claesson

16

09 2016

Besitter fortfarande magin

håkan

Håkan Hellström ”Du gamla du fria” (Warner)

Håkan Hellström är ju vid det här laget ett fenomen och en av de vitalaste, säregnaste, mest kritikerrosade och populäraste artisterna bland våra största inhemska stjärnor inom den svenska populärmusiken. Han har en röst, ett musikaliskt sound och en låtkatalog som spelar i en egen slags liga och som går en del stick i stäv med de gängse parametrarna. Lite som Bob Dylan, Leonard Cohen och Tom Waits. Han har den där egenartade auran kring sin musik och sin person. Han har också de hängivna beundrarskarorna. Ja, många har tagit honom till sina hjärtan. Kanske handlar det om en utstrålning av okonstlad äkthet som förmedlas. Kanske handlar det om den genuina livskänsla och kvaliteten i melodierna och texterna.

Jag minns fortfarande när jag hörde debutsingeln ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” på radion för första gången, i början av sommaren 2000, och hajade till. Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan dess och det har hänt mycket i världen, men faktum är att Håkan Hellström fortfarande besitter magin som fick mig att gripas första gången. Kraften är ännu där och det finns överhuvudtaget en slags Peter Pan-känsla och tidlöshet över Hellströms värv som fascinerar mig.

Titeln på nya albumet, ”Du gamla du fria”, är förstås ett statement i dessa tider och som fanatisk läsare av Jan Lööfs tecknade serier när jag var liten blir jag upplivad av att det är Lööf som också levererat det stiltypiska budskapsmättade omslaget. Ett omedelbart klassiskt skivomslag. Den musikaliska helheten drar inte åt ett lika omedelbart håll. Mer experimentella låtar med fötterna sparkande i tidsandan varvas med orkestrerade pärlor med episka stråkarrangemang och ett melankoliskt närmast höstlikt vemod.

Lyssna på: ”I sprickorna kommer ljuset in”, ”Öppen genom hela natten”

Henric Ahlgren

12

09 2016

Himlen kan vänta

first signal

First Signal ”One Step Over The Line” (Frontiers)

Från ett förflutet i Harem Scarem och otaliga soloprojekt återvänder den kanadensiska producenten, sångaren och instrumentalisten Harry Hess till First Signal. Hans stämma med den silkeslena framtoningen kryddad med några stänk av strävhet är som klippt och skuren i dessa sammanhang. Albumet består av elva välproducerade melodier som var och kunde ha varit en sommarplåga på radion om du bara hade hört dom.

Med samma koncept som i schlagervärlden så har ett flertal låtskrivare från när och fjärran bidragit till albumets totala upplevelse. Med svensken Daniel Flores vid mixerbordet tillgodoses så långt som det är möjligt, att drömmar uppfylls och att lyssnaren i lugn och ro kan sväva på små lätta moln i AOR-himlen utan att bli störd.

Titlar som ’Love Run Free’, ’Love Gets Through’ och ’Still Pretending’ avlöser varandra med en sämskskinntorkad och välpolerad yta. Lägg därtill allmänt uppbyggda textverser som endast har till uppgift att ge folket det dom vill ha. Hursomhelst finns det alltid utrymme för talangfulla musiker även om en del av sångerna tycks sakna karaktär.

Om man går lite på djupet och kan unna sig en stund över så ligger ’Minute Of Your Time’ bäst i vågskålen när det melodiösa samfundet nu har avgett sitt löfte. Emellertid är det bara att konstatera en sak: Gränserna mellan melodisk rock och schlager verkar ha suddats ut fullständigt. Det hörs inte minst här och hur skall man annars förklara att den enda konsert som jag var på i somras var Diggiloo med bland andra Lasse Holm?

Thomas Claesson

09

09 2016

En av årets bästa

piasa bird

J Hardin ”The Piasa Bird” (Hemifrån)

John Everett Hardin släpper ett nytt album vart femte år och däremellan turnerar han runt i staterna. Inför inspelningen av detta sitt tredje album och lite för att bibehålla den musikaliska äktheten i musiken så bad han vännen och Mid-westerntrubaduren Hayward Williams om hjälp och de har samlat ytterligare några musiker i studion.

John är en singer-songwriter som påminner en del om Neil Young och A.A. Bondy men har sin egen stil. Jag blev glad från första stund när jag lyssnade och den glädjen sitter i fortfarande efter ett antal spelningar. Glädjen består i första hand av att hitta en för mig helt okänd artist. För det här är verkligen en artist som så finstämt och vackert framför sina poetiska stycken. Sammanfattningsvis en av de bästa skivorna jag hört i år.

Låtar att börja med är: Drifter, Calypso, Woman Like You men fortsätt och lyssna på de andra.

Börje Holmén

08

09 2016

Ondska behöver också godis

trick or treat

Trick Or Treat ”Rabbits Hill Pt.2” (Frontiers)

Den italienska virvelvinden sveper än en gång in över tundran. Starka vindstötar kantat med lugnare partier mitt i stormens öga är att vänta. Med en kraftfullt strukturerad metal och med glimten i ögat manar kvintetten till kamp mot det växande beståndet av kaniner. Det öppnande ’Inle’ (The Black Rabbit Of Death)’ förklarar med oväntade döds-metal growl varför så är fallet.

Det påföljande spåret ’Together Again’ skapar en överraskande stillhet. Fågelkvittret får mig att tro att jag hamnat vid en lägereld omgiven av ett gäng medeltida gycklare. Ingen skugga över utförandet, men den borde ha placerats sist i turordningen, där man så väl behöver komma ner på jorden igen.

Vid mikrofonstativet klamrar sig Alessandro Conti fast. Om det namnet känns bekant låter jag vara osagt. Då borde Sara Squadrani (Ayeron, Ancient Bards) få klockorna att klämta betydligt intensivare. Hon framhäver sin röst i den svällande duetten ’Never Say Goodbye’ med stort attribut. Som om inte det vore nog så lurar den gamle räven Tony Kakko (Sonata Arctica) bakom skogskrönet och tar handfast tag i kampsången ’United’ med bravur.

Det är inte slut ännu för Tim ’Ripper’ Owens (Judas Priest 1996-2003) dyker upp som anden i flaskan på ’They Must Die’ och som en frustrerad tjur river han av sången så att gruset sprätter all världen väg. Nu glöder stålet med ett rödaktigt skimmer och inte blir det sämre när den utsträckta ’Showdown’ gläntar på dörren till den progressiva helgedomen.

Det här albumet är tillägnat vänner av Helloween, Gamma Ray och Edguy. Trivs man i den omgivningen så finns det mer att hämta här. Visst smattrar dubbeltrampen mestadels som kulspruteeld, men vad gör väl det när Conti’s beskyddande röst prickskjuter ton efter ton och de båda gitarrerna garanterar ett gediget skyddsvärn. Det är egentligen inte mycket mera man kan begära av ett band som är förföljda av en kanin utsänd från helvetet.

Thomas Claesson

Kultfakta:

En del fans tyckte att det tog lång tid mellan Rabbits’ Hill Pt.1 (2012) och Pt.2. Det är ingenting i jämförelse med de som väntar på Grateful Dead’s Terrapin Station Pt.2. Pt.1 kom ut 1977 så det kan vara förenat med vissa svårigheter. I synnerhet eftersom att bandet upplöstes 1995.

31

08 2016

Q5 slår tillbaka

q5

Q5 ”New World Order” (Frontiers)

För att bättre förstå ’New World Order’ måste man vrida klockan tillbaks till 1984. Då hände något som skakade om rockvärlden. Den närmast kultförklarade ’Steel The Light’ såg dagens ljus och rumlade runt med en upprymd lyssnarskara. Den borde ha fått betydligt större genomslag än den fick, för sedan dess har ingenting hänt. Inte förrän nu. Band splittras som bekant och musiker går ut på stadens gator som vanliga män. De skaffar sig ett reguljärt arbete, bildar familj och utför sysslor av vardaglig karaktär. Ända tills längtan efter musiken på nytt blir för stark.

Det råder ingen brist på självförtroende, men det har det heller aldrig gjort hos amerikanare. Albumets titel tyder på uppstudsighet av det grövre slaget och visst har Q5 fortfarande något att erbjuda, även om inledningsspåret ’We Came Here To Rock’ är en schablonmässigt avgiven dänga med enerverande sång. På ’The Long Way’ däremot leder rytmsektionen obönhörligt in lyssnaren på rätt spår. Ekvationen med sambandet mellan tryck och flöde är uppfyllt.

Även den självbetitlade låten ’New World Order’ släpper ut en hel del ånga. Hur det än kommer sig är ett galopperande tema med ylande gitarrer alltid ett vinnande koncept. Tryckluftkompressorerna arbetar nu på högtryck och den välbesökta ’Halfway To Hell’ är också en av favoriterna som får gåshuden att etablera sig. Då skall man även ha klart för sig att ’Just One Kiss’ är förförisk på riktigt. Undersköna gitarriff med en refräng som inte blir lätt att skaka av sig.

Med ett smutsigt och rått album som ligger i gränslandet där Krokus / AC/DC möter Accept / Dirkschneider uppfyller Q5 väl de krav som är ställda. Till saken hör också att jag av hävd är barnsligt förtjust i Hard rock / Power metal och ’New World Order’ cementerar ytterligare den inställningen. Det går helt enkelt inte att förbise ett album av den här digniteten, men vänligen observera gott folk: Det här är en hård skiva, endast avsedd för de hårda.

Thomas Claesson

30

08 2016