Gör storverk inom sitt område

herskedal

Daniel Herskedal ”The Roc” (Edition/Border)

När djävulen blir gammal blir han religiös. Och när man lyssnat väldigt mycket på rock och pop börjar man komma in på jazz. Ibland kan det stämma, i alla fall. Har man nyss blivit lite nyfiken på jazz kan norska Daniel Herskedal vara en bra ingång för att forska vidare.

Tuba-spelaren Herskedal har släppt flera plattor med nordisk jazz av yppersta klass som när det kommer till melankolisk stämning, folkmusikinslag och tonal stil har en del beröringspunkter med t.ex. svenska föregångare som Jan Johansson och Esbjörn Svensson Trio. Nya skivan ”The Roc” är utsökt arrangerad och producerad, lysande inspelad tillsammans med Herskedals medkompanjoner Eyolf Dale på piano och Helge Andreas Norbakken på percussion samt svenske Svante Henrysson på cello och Bergmund Waal Skaslien på viola. Kvintetten gör helt en enkelt storverk inom sitt område här.

Sammantaget har plattan en pastoral och tillbakalutad känsla med inslag av såväl toner från Mellanöstern som från Norden. Det är lättillgängligt att lyssna på och skönt att koppla av till. Vill man ha ny stillsam instrumental musik att få sig till livs i de stundande sommarskymningarna kommer ”The Roc” väl till pass. Det här är överhuvudtaget bland det absolut bästa man kan få tag på av dagens samtida internationella jazz.

Lyssna på: ”Seeds of Language”, ”The Roc”.

Henric Ahlgren

22

03 2017

Melodiös death metal med imponerande bredd

mors

Mors Principium Est ”Embers Of A Dying World” (AFM Records)

2003 albumdebuterade finländarna, som i dagsläget spelar melodiös death metal kryddad med en rejäl stor dos av thrash metal och dessutom – smått överraskande – smakfulla vibbar av power metal.
Rikligt förekommande är den typ av melodiösa gitarr- och keyboardslingor som vi kunde höra från In Flames några skivor tillbaka. Ett annat band som tydligt influerat låtskrivandet är At The Gates. Nämnda slingor samspelar här så läckert att de, som på det självklaraste sätt i världen, placerar landsmännen i Children Of Bodom i baksätet.
Ett ganska nytt grepp är symfoniska inslag av den typ som vanligtvis oftast förknippas med black metal (inga likheter i övrigt) vilket kombinerat med att det inte är full fart hela tiden ger en imponerande bredd.
Det growlas föredömligt och ovanligt välartikulerat. Ja jag skulle vilja påstå att inte ett enda ord försvinner i gurglandet. Inte illa pinkat.
Produktionen är modernt ren och köttig och alltså som klippt och skuren för tongångarna.
Bästa låt är Into The Dark men den har skarp konkurrens av Reclaim The Sun och halvballaden (!) Death Is The Beginning. Sistnämnda må vara något av en styggelse i många traditionalisters öron, men rent krasst är det ännu en en ingrediens som bidrar till intressant variation.
I mina öron har Mors Principium Est sedan 2012 års …And Death Said Live haft en stigande formkurva och med Embers Of A Dying World presenterar
de sin hittills bästa skiva.
När jag vill lyssna på ”hård” musik är det så här den ska låta.

Magnus Bergström

20

03 2017

Amerikansk progg

steve mednick2

Steve Mednick ”Root Of The Sun” / ”Ceremony Of Innocence” (Cottage Sound/Hemifrån)

Första gången jag hörde Steve Mednick var 2011 när jag här på sidan recenserade hans åttonde album Immigrants…And Other Americans. En mycket bra skiva. Han har nu fortsatt på den inslagna vägen och släppt sin elfte och tolfte cd. Med sig har han Eddie Seville – vän, multimusiker och producent (han medverkar på alla de fem cd-skivorna jag har). Jag tyckte då att han var en icke-sångare men numera har jag ändrat uppfattning och tar honom till mej med hull och hår. Ungefär som med Dylan. Jag tyckte att även han var lite väl nasal till och från, men man vänjer sig.

Steve har lite svårt att hålla tonläget ibland vilket påminner mig om John Cipollina, sångare och gitarrist i Quicksilver Messenger Service. Han höll heller inte tonerna alla gånger – inte ens på gitarren, det förlät jag honom också. Men känslan fanns kvar och det samma gäller Steve Mednick. Det är en ganska ovanlig fågel som är svår att sätta etikett på och jag kommer att tänka på Neil Youngs skiva Living With War. Samtidigt tycker jag att han låter en del som Nationalteatern med Ulf Dageby och skulle isåfall motsvara amerikansk progg. Steve skriver allt material själv och det är täta texter som berör och hans musiker i studion förgyller det hela. Det är med dessa skivor som med dom andra att dom vinner på att lyssnas. Finns på YouTube och på Spotify men där hittar man bara hans tidigare skivor.

Beträffande Root Of The Sun kan man börja med A Wanted Man och på Ceremony Of Innocence så inled gärna lyssningen med A Secret Chord.

Börje Holmén

16

03 2017

Progressiv metal i dess galnaste och vackraste form

persefone

Persefone ”Aathma” (ViciSolum/Sound Pollution)

Tycker du att Dream Theater är för ”svåra”? Då är det bara att sluta läsa.
Splittrat. Det var mitt första intryck av Aathma. Inte kärlek vid första lyssningen alltså. Inte vid andra heller. Men skam den som ger sig; vid tredje-fjärde lyssningen trillade poletten ner. Wow.
Dream Theater, Opeth, Symphony X är tre av de många band som besvisligen influerar Persefone. Det finns också spår av så skilda band som Dark Tranquillity, Morbid Angel och Rush. Bland andra.
Det låter kanske som en alldeles uppåt väggarna för galen mix för att det fungera. Men fungerar gör det. Verkligen.
Persefone bevisar med eftertryck att de inte har några som helst problem med att tänka utanför boxen och få ”galenskaperna” att landa i något eget och vettigt. Progressiv metal i dess vackraste form.
Aathma har allt och lite till och är till och med aningens starkare än hyllade föregångaren Spiritual Migration (2013).
Kort om låthöjdpunkterna:
Spirals Within Thy Being blandar inte mindre än tre sångstilar (ren-, growl- och skriksång) och visar upp ett härligt gitarrspel á la John Petrucci (Dream Theater) samt en förförisk keyboardslinga. 7 minuter och 17 sekunders njutning och ett bevis så gott som något på att ”galenskaperna” fungerar.
No Faced Mindless blandar en ljuvt smekande refräng med aggressiv sång och vi hör även här ett finfint samspel mellan gitarr och keyboard.
Stillness Is Timeless är det starkaste låtesset och samtidigt svår att beskriva, men tänk Dream Theater på steroider. Wow!
Avslutande episka titellåten i fyra delar är också minst sagt mäktig och är en stark utmanare till titeln bästa låt. Extra allt liksom.
Det är nära att betygsfemman delas ut, men jag vill så gärna tro att Persefone har lite till att ge så… Betygsfyra med stort plus i kanten!
Jag kan heller inte låta bli att störa mig lite på att growlsången dominerar som den gör. Visst varvas det mellan ren-, growl- och skriksång, men dessvärre är det growlvarianten som får ta mest plats. Den är varken bättre eller sämre än vad som är brukligt. Men och det här är ett stort men; musik av den här klassen kvävs av för mycket av den varan.
På pluskontot måste tillföras den förstklassiga produktionen och konstverket till skivomslag signerat välmeriterade Travis Smith.
Skicklighet och perfektionism i ljuv symbios med läckra melodier; Persefone sätter i metalkretsar exotiska Andorra på kartan.

Magnus Bergström

14

03 2017

Välgjort hantverk utan bett

unruly child

Unruly Child ”Can’t go home” (Frontiers)

Amerikanska och melodiska hårdrockbandet Unruly Child bildades i början av 90-talet. Deras självbetitlade debutalbum från 1992 räknas idag som en AOR-klassiker och bandet åtnjuter nuförtiden kultstatus. Unruly Child består av rutinerade rävar som på lite olika sätt också har eller har haft fötterna i andra mer eller mindre kända konstellationer. Sångerskan Marcie Free är den mest omskrivna medlemmen, då hon tidigare var manlig sångare i King Kobra och då hette Mark Free.

Nya plattan ”Can’t Go Home” kan räknas in i kategorin ”välgjort hantverk” och låtarna växer efter fler lyssningar. Marcies röst är också behaglig och lätt att tycka om (hon sjunger som en man). Samtidigt drar det här lite för mycket åt tillrättalagd västkustrock utan bett. Ja, jag kan tycka att det är för lite edge och för mycket midtempolåtar (i princip alla).

Lyssna på: The Only One”, ”She Can’t Go Home”

Henric Ahlgren

13

03 2017

Avantgardistisk och mörk doom metal

earthen

Oceanwake ”Earthen” (Vicisolum/Sound Pollution)

Så kallad svår musik. För de tålmodiga. Raka motsatsen till topplistemusik. Ingen ”quick fix” här inte.
Ovanstående är en förenklad beskrivning av innehållet på Earthen; sista delen i en ambitiös och äventyrlig albumtrilogi signerad finländska Oceanwake.
Musiken är oftast så tung att erkänt doomiga storheter som Black Sabbath och Candlemass framstår som ganska lättviktiga.
Den som med öppet sinne (och gott om tid) tar chansen att uppleva mörkret och tyngden har en liten guldgruva att gräva i.
I mörkret finns nämligen också ljus i form av spröda gitarrmelodier och ren stämsång. När dessa ingredienser får vara med och leka lyfter hela paketet till en hög musiklyssnarnivå.
Sade jag att skivan består av två låtar? A Storm Sermon och In Amidst The Silent Thrones har 21 respektive 24 minuters speltid. Inte vardagsmat precis.
Skivans vackraste stund är ett långt och meditativt stillsamt parti i sistnämnda, som är hur ljuvligt som helst och gåshuden är ett faktum.
Jag kan sakna en renare ljudbild och det i kombination med en growlsång som med nöd och näppe får godkänt (mer rensång nästa gång tack) gör ändå att full betygspott uteblir.
Men det är ingen tvekan om att Earthen består av unik musik av unika artister, som lånat lite här och där och skapat en egen och mycket smal nisch.
Respekt.

Magnus Bergström

07

03 2017

En udda fågel

my dynamite

My Dynamite ”Otherside” (Listenable/Border)

Australien har ibland blixtrat till med ett och annat rockband värt att notera. I vissa fall t.o.m. mer än så. Från långt där nere i Melbourne börjar nu stubinen brinna på ett rätt så förvillande sätt. Det glödgade ljuset strålar mot en förgången tid, men det är ingen risk att historien hinner ikapp eller att man rent av skulle bli bländad.

Och tänt var det här, men inga överdrivna knallar hörs bort över stäppen. Den första låten ’Round The Bend’ försvinner som en bumerang upp bland trädkronorna och fastnar där med ett brak. Det finns influenser från Chris Robinson Brotherhood och North Mississippi Allstars, men om det gör någon människa klokare låter jag vara osagt.

Det blir en trevande tillställning med tvära kast. Med ’Witch Hat’ så öppnas hux flux garderoben där alla popsnören förvaras. Döljer det sig ett tidigare outgivet alster av Rod Stewart här och hur roligt kan det vara på en skala 1-10? ’So Familiar’ följer den sirapsdränkta rutten, men nu med gospelanslag på en countrystämplad slidegitarr.

I ’Can’t Tell Lies’ är kyrkporten öppnad på vid gavel och scenförvandlingen i sakristian ger andlig spis för den som så önskar alldeles framme vid koret. Inte tu tal om det så river titellåten ’Otherside’ upp en del damm förtjänstfullt och jag får tro att det är det närmaste man kan komma låt oss säga The Marshall Tucker Band.

Under den avslutande, akustiska ’Don’t Steal The Light’ har jag kommit till insikt i att jag är mer förvirrad nu än när jag började lyssna på skivan. Kanske ett glatt tillrop från en kookaburra hade väckt mig ur det tillståndet, men faktum kvarstår att My Dynamite saknar identitet och tillför ingenting nytt under solen. Det finns andra band som kommer att sörja för att det blir en ovanligt varm sommar.

Thomas Claesson

06

03 2017

Veteranträff i skivhyllan

skivhyllan februari

Delbert McClinton ”Prick Of The Litter” (Hot Shot/Border) 

John Mayall ”Talk About That” (Forty Below/Border) 
Mark Eitzel ”Hey Mr Ferryman” (Decor/Border) 

Välkommen till denna månads veteranträff i skivhyllan. Som du ser skriver jag skivor fortfarande, så då får jag väl räkna in mig i mysikveteranlyssnarfacket, om det nu finns ett sådant.
Först ut är Delbert McClinton som under alla år varit en trogen leverantör av vit rhythm’n'blues och soul. Men det måste medges att det var många album sedan jag gav upp hoppet om den gode Delbert. Med åren blev det lite för samma och lika i det musikaliska uttrycket. Men som många gånger förr så händer det att artisten i fråga tar sig samman och levererar på nytt. Det är det som är fallet på nya albumet Prick of the litter. Visst finns det rester kvar av den musik Delbert givit oss under många år, men det som sticker ut denna gång är när han tittar bakåt i musikhistorien och agerar crooner.
Nu har han dragit ner på tempot och sjunger fortfarande med en elegans och sneglar åt Tony Bennett och andra giganter i branchen. Det finns fortfarande spår kvar av den gamle mr. rhythm’n'bluestolkaren och förespråkaren, men det som är nytt och mycket bra är de låtar som har en lätt jazz- och underhållningskaraktär. Detta kunde jag aldrig tro, men det är välkommet och klart underhållande.
Om jag lyssnar hemma på blues i dag, blir det gärna John Mayall. Han är över de åttio men har fortfarande ett eget uttryck i sin bluesorienterade musik som tilltalar. För övrigt anser jag att blues är bäst och ska upplevas live, helst på ett litet mörkt ställe. Men sådana är det ont om i vår upplysta omvärld.
Nya Mayallalbumet följer ungefär samma koncept som hans tidigare, Find a way to care och A special way. Det är en bra blandning av egna och andras låtar. Det finns inslag av både funk, soul och gumbo vilket gör att det blir en skön avslappnad lyssningstund. Men det är klart, när karln sjunger så övertygande och uttryckfullt går det inte att låta bli att tycka om detta, för man har ju lite bluesfeeling kvar i någon tå.
Yngst bland dessa veteraner är Mark Eitzel, mångårig ledargestalt i American Club, men har också med en lång rad soloalbum bakom sig. Under många år har denne man varit hyllad i kritikerkretsar, och eftersom jag vill tycka som dom, har jag försökt att lyssna in mig på storheten hos Mark,men inte lyckats. Han tillhör för mig rockmusikens avdelning för Tjalle Tvärviggar. Den goda Tjalle Tvärvigg var en seriefigur för länge sedan som för det mesta var mot alla och alla.
Mark Eitzel har denna gång lierat sig med Johnny Marr. Han sjunger föredömligt, arrangemangen är tillbakalutade och genomarbetade. Men hur jag än försöker att hitta storheten eller skönheten så hittar jag den inte. Det hela blir lätt tröttsamt och rent ut sagt tråkigt. Det värsta är att jag brukar falla för röster och för musik som presenteras på detta sätt. Men tyvärr det går inte denna gången heller.

Bengt Berglind

28

02 2017

Gediget och genuint gjort med kärlek

dan baird

DAN BAIRD ”SoLow” (Jerkin’ Croc/Border)

Dan Baird är mest känd som sångare och gitarrist i The Georgia Satellites som hade framgångar på 1980-talet med sin variant av sydstatsrock. Baird har efter detta släppt flera bra soloplattor och verkar också som producent. Han har ett uppbackningsband som heter Homemade Sin som han spelar in och turnerar med. Bandet består bland annat av före detta medlemmar från The Georgia Satellites och på turnéer framför man en blandning av låtar från Bairds solomaterial och Satellites egna gamla godingar.

”SoLow” är Bairds första inspelade soloskiva utan Homemade Sin och sålunda hans första riktiga ”soloskiva”, om man vill vara petig. Dan Baird i soloform ligger inte särskilt långt från hans gamla hemband (eller t.ex. Tom Petty and the Heartbreakers) och den här genren gör överhuvudtaget inga särskilda revolutionära utflykter. Men det här är gediget och genuint gjort med kärlek och fötterna i boogie, rock’n'roll och lite country. Bra sång, stilsäkert twangiga rockgitarrer och mycket sväng med en hel del partykänsla. Kan passa bra att ha till den kommande sommarens grillningar, inte minst.

Lyssna på: ”Cemetary Train”, ” Naughty Marie”

Henric Ahlgren

27

02 2017

Melodiös hårdrock med sologitarr och sångröst i centrum

lucy

Lucy ”Pre-apocalyptic State” (self released)

  

Kristinehamnsbandet Lucy är återuppståndet och liksom tidigare tillhör showen huvudlåtskrivaren och sologitarristen Johan Jansson (Värmlands svar på Yngwie Malmsteen). Med ett undantag; sångerskan Katarina Frostfall konkurrerar rejält om uppmärksamheten med förmågan att låta både som en ljuv siren och en ilsken tiger.
De som kan sin Lucy kommer att förvånas en aning över att det inte riktigt låter som tidigare. Visst har Jansson kvar sin solostil (tur det för han kan det där med att lira gitarr) men annars är det lite modernare och tuffare melodiös hårdrock än tidigare, varav mycket kan tillskrivas tigerrösten.
Av de fyra låtarna är Nacht und Nebel (Frostfalls bästa insats) och 1986 (intrumental som skrevs just 1986) de starkaste korten. Förstnämnda har vinnarkombinationen stark vers och stark refräng och sistnämnda störtsköna gitarrkonster.
Det är ändå svårt att bedöma helheten hos ett band utifrån endast fyra låtar, varav en instrumental, så jag nöjer mig med att konstatera att Pre-apocalyptic State låter bra. Men jag har svårt att känna av en röd tråd, vilket jag gissar kan förändras till det bättre när det blir dags för en fullängdare.
Stilpoäng delas ut till omslaget som är ett skolexempel på att det enkla ofta är det bästa. En dödskalle, en bandbild och en lite modernare variant av den klassiska Lucy-logotypen. Allt med en sjysst jordnära färg som genomgående tema.

Magnus Bergström

24

02 2017