Fyllt till bredden med bra melodier

hiatt

John Hiatt ”Leftover Feelings” (New West/Border)

Hoppet var ute efter några mediokra album då han försökte agera rocksångare. Men han har återhämtat sig bra och blivit i högsta grad aktuell att lyssna på igen.

John Hiatts tre album Crossing Muddy Waters, Dirty Jeans And Mudslide Hymns och The Open Road  är ljudliga bevis på detta faktum.

Nu är det dags igen. Han har hitta sin perfekte lekkamrat och polare i Jerry Douglas och hans eminenta musiker med rötterna i bluegrassmusiken.

Dessutom verkar det som att John Hiatt har skärpt till det mesta för att komma upp i samma nivå som hans medmusikanter.

Johns röst har en helt annan skärpa och en annan renhet. Detta album är fyllt till bredden med bra melodier och texterna innehåller en mängd små vardagsbetraktelser som eldrivna Cadillacs eller musikaliska minnen från den legendariska Studio B i Nashville där detta album är inspelat.

Sen är det så att det svänger föredömligt om Jerry Douglas trumlösa band, hans dobrospel ligger hela tiden bakom eller vid sidan om John Hiatts röst för att kommentera och förstärker det musikaliska helhetsintrycket. På samma sätt fungerar Christian Sedelmyers sköna och ljuva fiolspel.

Basisten är den som sköter grundsvänget och så att säga är basen för hela kalaset.

Det vore fel att lyfta upp några speciella låtar från detta mycket starka och genomarbetade album så då gör vi inte det.

Vi bara njuter och ler åt svänget och den sköna känslan i musiken på Leftover Feelings med John Hiatt och Jerry Douglas band.

Bengt Berglind

14

06 2021

Vart än sanden yr

billy gibbons

Billy F. Gibbons ”Hardware” (Concord/Universal)

ZZ Tops ökenvandring verkar inte ha något slut. Det är snart 40 år sedan Eliminator (1983) släpptes och efter det har sanden bara virvlat runt på måfå utan att ett enda guldkorn har vaskats fram. Dessutom framstår deras liveframträdanden som minst sagt mediokra med den stelbenta föreställningen på SRF 2019 i färskt minne.

Desto trevligare att Billy F. Gibbons nu släpper sin tredje riktigt smutsiga soloskiva och samtidigt startar upp sin nya Ford 34 Roadster och drar iväg till platser där vederbörlig musik frodas till det bästa. Han låter V8:an göra grovjobbet, bränner lite gummi och står upp för sin status som Texasbo.

När Gibbons spelar ut sina kort på fri hand dallrar luften. Kaktusar står blick stilla, skallerormar väser i skymundan och under de tre inledande spåren: My Lucky Card, She’s On Fire och More-More-More flockas kvinnor runt omkring honom med intuitioner och beaktanden av allehanda önskemål.

Den raspiga rösten i Vagabond Man drar åt sig blickfånget. En tillbakasyn på livets vedermödor, bekännelser, lögner och avslöjanden. Gibbons är inte främmande för intriger och här finns intensiva upplevelser som omisskännligt bär en musikers signatur.

Gibbons förkärlek till snabba och högljudda Hotroads tar sig uttryck i Spanish Fly som är synonymt med en 1946 års 2-dörrars Ford Sedan. Namnet återfinns även på ett uppiggande medikament som med fördel kan hämtas från Mexiko och kanske just därför låter det som om någon bitvis spelar på en såg hämtad från en närliggande hip-hop klubb.

Systrarna Rebecca och Megan Lovell från Larkin Poe sätter extra piff på tillvaron i Stackin’ Bones. De två är skräddarsydda för Gibbons musikaliska skapelse på ett både naturligt och nöjaktigt sätt. Det mynnar ut i ett av albumets högtidsstunder med tända kandelabrar, bordet dukat för fest och starka sydstatsharmonier som ackompanjemang.

Billy F. Gibbons bär visserligen billiga solglasögon, en mössa med inspiration från en ryamatta och ett gråsprängt tre decimeter långt bärnstensskägg, men hans begåvning som musiker råder det inget tvivel om. Med I Was A Highway och S-G-L-M-B-B-R visar han dels att han återvänder till den ursprungliga gyttjan i Rio Grande och dels att han lämnar en strimma av hopp för att väcka liv i ZZ Top.

Thomas Claesson

10

06 2021

Allt för Norge

motorpsycho

Motorpsycho ”Kingdom Of Oblivion” (Rune/Border)

Tre decennier in i karriären är mystiken runt Motorpsycho fortfarande kompakt. Deras värld är formad med stadiga händer och fötter som aldrig slår sig till ro. Beroende på hur man räknar finns i det närmaste ett album per år att tillgå. En utbredning som få är mäktiga till.

Från bandets hemvist Trondheim strömmar för närvarande i grund och botten hårdrock. Den är emellertid tillspetsad med psykedeliska inslag i en konstnärlig atmosfär som dryftar komplex lyrik med ömsom förvirrande och fängslande element.

Kingdom Of Oblivion är en koloss på lerfötter som sträcker på sig i 70 minuters effektiv speltid. Konceptet följs i möjligaste mån, men perspektivet intar förändrade former vartefter. Den fiktiva karaktären stöps om i personliga pronomen allt eftersom resan fortgår. Det förflutna och det som försöks att efterliknas är ändå lätt att urskilja oberoende av varandra.

Mänsklighetens exploatering avhandlas i The Warning Pt. 1 & 2. Det attackerande, riffbaserade  hårdrocksoundet får sin typiska prägel när de förhållandevis knepigt tajmade ackordskiftena härjar fritt. Titelspåret med sin psykedeliska anstrykning matar på med ytterligare disharmonisk klangfärg intrigerat av kontrastfulla toner från ett orkestralt keyboard.

Mycket het ånga släpps ut på The United Debased som går varm i över nio minuter. Balanshanteringen skiftar form oavbrutet med progressiva förtecken i fokus. Influenser från 70-talet lyser klart igenom utan att endera form av släktforskning måste tillgripas.

Det akustiska numret Lady May leder in på en lugnande och mild fas fastän den bryska basen lever sitt eget liv. At Empire’s End svävar i sin egen sinnevärld. Vi befinner oss på en plats med skonsamma passager som frammanar obeveklig lekfullhet så till den grad att både överraskningar och unika stunder är tillstädes.

Norges förste regent Harald Hårfager vrider sig i graven vartefter musiken tar form, men frid över hans minne. Det överväldigande resultatet är ändå att en samlingspunkt för de nyfikna har inrättats. En plats där många trogna fans redan finns etablerade.

Thomas Claesson

07

06 2021

Vilken tid som helst

robin mcauley

Robin McAuley ”Standing on the Edge” (Frontiers/Playground)

Den irländska flaggan sveper över forna hjältar. Phil Lynott, Rory Gallagher och Gary Moores minne lever för evigt och kommer alltid att vara förknippat med ärlig, äkta och framför allt genomträngande ’rakt på sak’ Rock N’ Roll. Få är de rockmusiker som fortfarande bär fanan stolt. Robin McAuley är en av de tappra återstående från den gröna ön.

Till er som fortfarande vrider huvudet mot 80-tals rockens gyllene tidevarv: sluta att rotera runt den egna axeln, se inte längre än hit. McAuley har trots sina 68 år fortfarande glöd i rösten och det med en hetta som glädjer både gammal och ung.

Tiden med Michael Schenker är över och förra årets sånginsats med den bejublade supergruppen Black Swan är inte längre i strålkastarljuset. Framför oss står Standing On The Edge och balanserar på knivseggen. Överrumplande modig och med en självbevarelsedrift som räcker långt.

Nu frigörs en kompott av titlar och den finstämda balladen Late December singlar iväg som en såpbubbla som alla vill följa, men ingen kan fånga. McAuleys smäktande stämma har förnimmelsen av en gåva från en högre makt och låten lyfts så högt som bara en hårdrockare är mäktig till.

Tre nyanserade rockepos följer i oberoende ordning: Do You Remember, Say Goodbye och Supposed To Do Now visar att McAuley fortfarande är en av de bästa i branschen. Om någon fortfarande tycker att tiden rinner iväg och beslutsamhet är ett aber. Stanna upp en stund, lyssna på titellåten Standing On The Edge och bli tillfreds.

Thomas Claesson

28

05 2021

Musikkulturgärning gjord med känsla och finess

tony joe

Tony Joe White ”Smoke from the chimney” (Easy Eye/Border)

Tony Joe White lämnade jordelivet för några år sedan och lämnade efter sig outgivet låtmaterial inspelat i hemmet.
Nu har dessa band och taper hittats av hans son, Jody White som lämnade över dom till Dan Aruerbach, producent och medlem i Black Keys.

Dan har restaurerat detta knippe låtar som kommer från TJWs tidiga år som låtskivare. Sedan har Dan Auerbach med mycket varsam hand och med en stor portion känsla adderat musiker för att ge känslan av att det skulle ha varit inspelat så här.

Gräddan av äldre studiomusiker i Nashville har inkallats i tjänst för att få till en så autentisk ljudbild som möjligt. Resultatet är rent utsagt glimrande.

Här får vi prov på det som senare skulle bli TJWs adelsmärke med en gungande swamp funkrock och med inte så lite mumlande sång och ett eget gitarrsound.
Det som också är extra kul och trevligt här är att vi får höra när TJW sjunger på riktigt, det gör han med den äran.

TJW var en stor låtskivare med soulklassiker som Midnight Train in Georgia, Polk Sallad Annie (som Elvis snodde) och Tina Turners Steamy Windows.

Smoke from the Chimney är en musikkulturgärning som är gjord med känsla och finess.

Bengt Berglind

27

05 2021

Heltaggad balansgång

cactus

Cactus ”Tightrope” (Purple Pyramid/Border)

   Release 4 juni

Skivomslaget avbildar solen som går ner över prärien och det röda ljuset skimrar över kaktusen som står där så ensam under den bara himlen. Året var 1970 och den kultförklarade och tillika självbetitlade skivan Cactus satte ett rejält avtryck i de innersta kretsarna av blues och rock. Titlar som Parchman Farm och You Can’t Judge A Book By The Cover blev stilbildande bokmärken för den månghövdade skaran av efterföljare.

Den karismatiska grundaren, enda kvarvarande originalmedlemmen och gudabenådade trumslagaren Carmine Appice som är född i New York 1947 spänner nu upp TIghtrope till sträckt lina tillsammans med ett gäng distinkta gentlemän. Visst är det märkligt. När man å ena sidan kan se var och varannan 74-åring stappla omkring med rollator på stan, så verkar det som om ålder inte har någon betydelse inom rockvärlden

Den innerliga vitalitet som Cactus uppvisar är respektingivande. Redan på det inledande titelspåret uppvisas en förnäm känsla för takt och ton. Alla igenkännande fingeravtrycken finns placerade där de ska vara när inspirerande riff och lång erfarenhet faller ut i ett modernt rockstycke.

Pånyttfödelsen av The Temptations Papa Was A Rolling Stone är förlösande. Kraftfullt och utan fruktan förvandlas den gamla slagdängan om tvivelaktig livsföring till en rakt igenom armerat klippblock. Magnifikt uthuggen med flammande flinkhet och totalt väsensskild från originalet.

Lika väl som bluesen i Poison In Paradise når de djupaste skrymslena i den mänskliga själen. Lika väl når den framåtskridande Preaching Woman Man Blues det innersta förnuftet. De upplyftande rytmerna eskalerar i Third Time Gone när trumstockarna far omkring som projektiler överallt där det går att komma åt. Så bekräftar en legend sin status. Munspel, bas, gitarr och sång hakar på i det virvlande tempot.

Suite 1 & 2: Everlong, All The Madman sticker ut från konceptet med stor framgång. Täcket faller för den progressiva rocken med psykedeliska effekter. De orkestrala tonerna smälter ihop med den triumferande gitarren och den ödesmättade stämman som på ömse håll har tillträde till alla de rätta områdena. Den inbitne entusiasten kan även höra influenser från The Beatles, Uriah Heep och Led Zeppelin.

Kaktusen lagrar vattnet i sina blad. Den kan bli över 200 år gammal och på försommaren blommar den. Cactus däremot har konserverat sin bluesrock i över ett halvt sekel och med Tightrope visas den finaste paletten av vassa låtar. Jag lyfter på stråhatten och ger min eloge.

Thomas Claesson

Kultfakta: Byggnaderna till höger på omslaget har stora likheter med kraftverket Battersea Power Station i London som finns avbildad på Pink Floyds album Animals från 1977. Då svävade en gris över anläggningen. Nu är en balanslina fäst vid en av skorstenarna.

26

05 2021

Utmärkt tribut till en stor låtskrivare

lucinda

Lucinda Williams ”Runnin’ down a dream – A tribute to Tom Petty” (Highway 20/Border)

Hennes tributalbum till turnekompisen och nära vännen Tom Petty är inspelat i Nashville och i stort sett live i studion.

Med sig har hon sitt turnéband och tillsammans har de plockat en lång rad kända Pettypärlor som Rebels, I Won´t Back Down, Wild Flowers och Southern Accents.

Lucinda Williams sjunger med mer skärpa och en ny klarhet i rösten, kanske för att ge Tom Pettys låtar den hyllning de förtjänar.

Men det är också en mer rak gitarrbaserad version av låtarna, som skiljer sig från Pettys Heartbreakers som har en fylligare ljudbild. Nu är det mindre producerat i mina öron men det passar Lucinda Williams bättre.

Här finns även Pettylåtar från album som Lousiana Rain, Face in The Crowd och Room At The Top.

Som avslutning på albumet ligger hennes egen hyllning till Tom, Stolen moments. Här faller den lite utanför ramen.

Men som helhet är det en utmärkt tribut till en stor låtskrivare.

Bengt Berglind

18

05 2021

En historia utan slut

cheap trick 2021

Cheap Trick ”In Another World” (BMG/Warner)

Cheap Trick surfar på en våg av framgång som i ett svep sköljer över lyssnaren med oemotståndlig kraft. De uppsluppna grabbarna från Illinois hade inte planerat att det skulle bli så här, men plötsligt befinner de sig på femte decenniet av sin karriär och knappast någon vet hur det gick till.

I den smala nischen power pop är de överlevare. The Cars, Badfinger och The Kinks m.fl. har alla fallit ifrån. 60-talets brittiska popmusik förstärkta med rappa, välljudande melodier och distinkta gitarriff har trots det en framtid som fortfarande ligger många varmt om hjärtat och här finns argument som väger tungt.

Gitarristen med kepsen Rick Nielsens hårdslående riff i följe med den blonde sångaren Robin Zanders skarpa röst skapar en ljudklang som är både tidlös och ny. Ett sound som på slutet av 70-talet fick John Lennons öron att spetsas, så till den grad att de fick medverka på inspelningen av albumet Double Fantasy.

In Another World är Cheap Tricks 20:e studioalbum och det känns som de sedan 1977 antingen har lyssnat på alla skivor som har gjorts eller ingen alls. Fastän de för fem år sedan blev inröstade i Rock And Roll Hall Of Fame, vilket normalt är ett tecken på att karriären vänder neråt, så fortsätter de rocka loss som om ingenting har hänt.

Med en glättigt tilldragande anda sveper The Summer Looks Good On You in som en varm sommarfläkt med harmonier och stämsång i överflöd. Sällan har en så positiv stämning varit så efterlängtad och än mer sällan har den tagits emot så frikostigt.

Riff löser av riff och när festen börjar i The Party har tonerna kommit så nära metal som det i de här sammanhangen är möjligt att komma. Häpnadsväckande, gränsöverskridande och ett styrkebesked. Den självförklarande Boys & Girls & Rock ’n’ Roll tar tillbaka disciplinen till ett jordnära tillstånd.

I skiktet mellan blues – och glam rock återfinns Final Days. Skräddarsydd för en arena som till folkets jubel fylls med rock. Avslutande John Lennon covern Gimme Some Truth är fortfarande tänkvärd  och spetsas till ytterligare när Steve Jones från Sex Pistols får fatt i en gitarr med bra bett.

Gör en musikcocktail med The Beatles, The Who, The Yardbirds, Jimi Hendrix och Beach Boys och du får Cheap Trick. Ett Band som i praktiken inte har gjort några framsteg sedan de bildades. Tur då att de startade på en osedvanligt hög nivå.

Thomas Claesson

17

05 2021

Trevligt och läckert

weezer

Weezer ”Van Weezer” (Atlantic/Warner)

Nu släpps officiellt amerikanska bandet Weezers femtonde studioplatta ”Van Weezer”. Skivan skulle ha släppts redan för ett år sedan, men skivsläpp och turné ställdes då in pga pandemin.

Plattan är, som titeln antyder, en hyllning till hårdrockbandet Van Halen i synnerhet och classic rock-band i allmänhet. När plattan förhandsrecenserades för ett år sedan fick den över lag ett ganska bra mottagande.

Visst finns det lite mer hårdrocksriffiga tongångar och påtagliga pastischer på Van Halen-gitarrer än vanligt. Vilket gör det hela trevligt och läckert att lyssna på. Men i stort är det här albumet annars ytterligare ett finfint exempel på den välproducerade powerpop-rock som Weezer alltmer gjort som sitt signum och blivit så skickliga på att leverera.

Henric Ahlgren

14

05 2021

En milstolpe i modern tid

greta

Greta Van Fleet ”The Battle at Garden’s Gate” (Universal)

Till följd av all uppståndelse som har kretsat runt Greta Van Fleet de senaste åren är det förvånande att bandet bara har släppt två album sedan 2017. Eventuellt beror det på att de tycks leva i ett parallellt universum. Förmodligen beror det på att deras episka bluesdrivna hårdrock är genrens räddare i nöden.

Med The Battle At Garden’s Gate fortsätter Greta Van Fleet sin välkända tillbakablickande framställning med avsikt att inte likställas med andra band i samma tidsspann. Dessutom visar konceptet på ett stort bemödande att särskilja sig från ikoniska band som Led Zeppelin och Rush till förmån för sitt eget sound, men med förbehåll att inte tona ner inslag av gammal god kvalitet.

Albumets utsträckning känns ljudmässigt mäktigt, gitarren är tyngre och sångrösten ligger en tonart högre. Låtarna är också mer sofistikerade och bandets mognad strålar ut åt alla håll och kanter. Den förväntade energin ligger fast, men behovet av att bevisa sina talanger ligger inte längre under press. Sångerna och inspirationen flyter på lugnt och variationsrikt med bra balans.

Med en andaktsfull orgel inleder Heat Above föreställningen och tonerna som strömmar ut är fulla av inlevelse. Den akustiska gitarren ger en dekorativ inramning och i följe med den graciösa rösten blir det till en tilldragande fingervisning i vad som komma skall.

Med en rebellisk attityd och en längtan efter friheten som rockmusik framkallar stramas tyglarna åt med My Way, Soon. Briljanta ackord och samhällsorienterad lyrik i djup harmoni. Den episkt eskalerande Broken Bells med sina historiska vingslag är magnifik. Gitarrsolot med de lätta trycken på wah-wah pedalen svänger följsammare än en vindflöjel.

Age Of Machine drar åt sig en del uppmärksamhet, men vem kunde tro något annat? Psykedelisk rock har alltid legat som nystat likt ett knyte bomull runt hjärtat. Varmt, mjukt och till belåtenhet. The Barbarians fortsätter fältslaget och river ner en del vapenskrammel i god anda. Kluriga passager med progressiva takter ger oinskränkt stöd.

Avslutande The Weight Of Dreams sätter kronan på verket. Den amerikanska drömmen går i uppfyllelse. De tre bröderna Kiszka och deras kompis Danny Wagner, alla hemmahörande i Michigan, har funnit både den själsliga rikedomen och sin egen identitet. Det här är vägen att vandra och Greta Van Fleet är på god väg.

Thomas Claesson

06

05 2021