Bästa Dylantolkarnas tolkningar

medkropposjäl

Mikael Wiehe & Ebba Forsberg ”Med kropp och själ” (Gamlestans/Border)

Mikael Wiehe är utan tvekan den bästa att tolka Bob Dylans texter. Ebba Forsberg är den bästa att sjunga dessa tolkningar med både inlevelse och elegans.

Mikael Wiehe har tolkat, inte översatt, Dylans texter i många år och sammanhang. På egna soloalbum och tillsammans med Totta Näslund.

Ebba Forsberg har tidigare tolkat både Leonard Cohen och Tom Waits med ett eget uttryck, då också med Mikael Wiehes texter.

Med kropp och själ glänser Ebba Forsberg i versionerna  av Hårt regn, Sara, Kropp och själ  och Det mesta av allt. Hon bär fram dessa texter och melodier med både integritet och värme.

Mikael Wiehe har sina bästa stunder i Välsignad av Gud och Frihetens klockor. Här har hans texter en skarp udd och en politisk klarsynthet som jag tycker fattas hos den unga låtskrivargenerationen i dag.

En liten sur kommentar bara från en inskränkt Dylanman. Nog borde ordsmeden Wiehe kommit på något bättre än Tamburinmannen.

På en scen nära mig i början på november – vi ses där!

Bengt Berglind

08

11 2019

Rockikon med en imponerande röst

leeaaron

Lee Aaron ”Power Soul Rock’n'Roll – Live In Germany” (Metalville/Sound Pollution)

Wow, vilken röst! Att åldras med värdighet är ett slitet uttryck men det måste användas för att beskriva Lee Aaron, vars röst fortfarande låter toppen. Oavsett om det gäller lugna eller riviga partier imponerar hon.

Den kanadensiska rockikonen har tagit tid på sig men nu är tiden kommen för den första liveskivan. Inspelad 2017 på en turné i Tyskland; närmare bestämt i Balingen och Nürnberg.

Givetvis blir låtupplägget som en samlingsskiva, vilket betyder att det är tätt mellan guldkornen som till exempel Rock candy, Metal queen och Powerline.
Undertecknads på förhand största invändning – att börja med en cover på Mistreated – blir efter några genomlyssningar om inte ett utropstecken så näst intill. Lee gör nämligen en smaskig tolkning av Deep Purple-covern, framför allt röstmässigt.

Men det blir lite sämre kring mitten med sömnpillret I’m A Woman och tjatiga Sex with love. Men det handlar ändå inte om några totala bottenlåtar och de får hjälp på traven av Lees rösttoppform.

”No fixes and no tricks”-produktionen/mixen av välmeriterade producenten/keyboardisten John Webster är smaskens. Men ska jag vara petig så kunde publiken ha fått vara med lite mer.

Power Soul Rock’n'Roll känns genuin och framförandet går det inte att klaga på. Musikvärlden mår helt enkelt bra av att Lee Aaron finns i den, inget snack om den saken.

Magnus Bergström

06

11 2019

Melodiska danskar rockar vidare

prettymaids

Pretty Maids ”Undress your madness” (Frontiers/Playground)

   Release 8 november

Nästan tre år efter deras kommersiella succeplatta ”Kingmaker” kommer nu ”Undress your madness” som är en fortsättning på den inslagna vägen med deras klassiska album ”Pandemonium” och ”Motherland”.

Gillar man tunga gitarriff blandat med melodiska sångslingor så faller det i smaken. Varje spår på denna skönhet är värd uppmärksamhet och det är många låtar som faller mig i smaken.

Det börjar med ”Serpentine” som innehåller en fantastisk sångslinga och ett grymt gitarriff. Sedan fortsätter plattan på samma vis och Ronnies sång låter svinbra. Skivan innehåller också två powerballader som är i en klass för sig: Shadowlands och Strenght of a rose.

Mina två favoritspår är : Undress your madness och Will you still kiss me (If I see you in  heaven). Denna skiva har i princip allt som kan önska sig, får ni chansen att se dom live så måste ni ta den.

Rickard Fernström

04

11 2019

Melodistark heavy metal med sång och gitarr i fokus

lucy

Lucy ”Eye for Eye” (egen utgivning)

Att Värmland har bördig mylla när det handlar om musik i allmänhet och inte minst hårdrock är ingen nyhet. Kristinehamn är inget undantag och ett av många exempel är det återuppståndna heavy metal-bandet Lucy.

2016 släpptes comeback-ep:n Pre-Apocalyptic State och nu är tiden kommen för bandets andra fullängdare. Fullängdsdebuten Fruits From A Poisoned Tree släpptes 1999 och går inte riktigt att jämföra med dagens upplaga. Medlemmar har bytts ut genom åren och musiken har fått en mer fokuserad inriktning. Lucy av idag står för melodistark heavy metal med sång och gitarr i fokus.

Eye for Eye är rena rama innehållsdeklarationen. Ett ettrigt gitarriff driver på och kryddas med ett rejält ”rytande” från nya (nåja) sångerskan Katarina Frostfall. En rakt-på-sak-inledning som lovar gott.

Det fortsätter starkt med till en början ganska snarlika Hellfire, som inledningsvis förstärks med en siren – en effekt som alltid fungerar bra. Att tempot sänks i refrängen är också ett grepp som funkar bra. Variation är nyckelordet. Jag måste också nämna det störtsköna gitarrsolot av Johan Jansson.

Dreamcatcher är lite lugnare och är vid en jämförelse mer lättuggad. Den har ett slut som jag bara älskar, där bandet låter lekfullt och så liksom bara slutar de att spela. Snyggt att få en sådan grej att låta spontan – för nog är väl slutet skrivet exakt så?

Katarina visar i Via Dolorosa än en gång prov på mycket starka röstresurser. Sången i vers/brygga, speciellt tonartshöjningarna, tillhör skivans absoluta toppar. Trist bara att refrängen är lite mindre övertygande.

Hanlon’s Razor blandar mellantempo och lite snabbare tongångar på ett förtjänstfullt sätt och refrängen är ruggigt starkt.

Sången är åter i fokus i balladen The Girl in the Mirror: Osmium, Pt. 1 och det inlevelsefulla och dynamiska uttrycket är utan tvekan Katarinas enskilt starkaste insats.

Free My Soul: Osmium, Pt. 2 är en tyngre sak. Fortfarande ligger fokus på sången men det går heller inte att missa den tätt sammansvetsade rytmsektionen. Än en gång får vi också ett smakfullt gitarrsolo.

Det börjar balladaktigt lugnt i Ahead of Time men snart tar en ganska traditionell heavy metal-dänga vid. Gitarrsolot är ”out there” på ett bra sätt när Johan får en hyfsat lång stund på sig att leva ut sin inre gitarrhjälte – och ror iland det.

Ett minus är att låttiteln upprepas några gånger för mycket. Otippat förresten att för en kort stund får ett gitarriff i den lugna inledningen mina tankar att sväva iväg till W.A.S.P.-låten The Flame…

Eye for Eye innehåller alltså åtta låtar – något som jag personligen är tveksam till, eftersom tio till tolv brukar kännas bäst. Normalt sett. Här har vi nämligen en del låtar med ganska lång speltid och då blir den sammanlagda speltiden ändå helt normal, ja svenskt lagom helt enkelt.

Men ändå… De två Spotify-bonuslåtarna hade gott kunnat vara med på de fysiska varianterna. Både intensiva Kings and Queens och gitarrpartajet Ratrace är lite för bra heavy metal-låtar för att ”gömmas undan”.

Faktum är att det är bonuslåtarna som gör att den starka betygstrean hoppar upp till en fyra.

Att Lucy är ett band som bör punktmarkeras framöver känns hur givet som helst. För nog vore det en förlust för heavy metal-diggare om inte fortsättning följer, gärna kryddat med ett och annat liveframträdande.

Magnus Bergström

01

11 2019

Kräver sin lyssnare

cave

Nick Cave ”Ghosteen” (Ghosteen/Border)

Nick Caves mörka och för det mesta ödesmättade barytonröst vilar på en bädd av mättade elektronik- och körinslag. En flygel eller en lågmäld fiolstämma kan komma och försvinna.

Det musikaliska temat för Ghosteen påminner om hans senaste album som var en sorgmässa över hans bortgångna son.

Caves röst dominerar ljudbilden på ett vackert och stillsamt sätt. Waiting for you är den del av albumet som är något ljusare i sin framtoning med en lättfångad melodislinga som bärs fram av Caves ljusare röstregister.

Albumet Ghosteen kräver en del men då får man också en del tillbaks. Då framträder de små skiftningar som ger musiken tydligare ramar och innebörd.

Däremot anser jag att det skulle ha räckt med bara ett album och nu hoppas vi att Nick Cave återvänder till den musik som skapades runt albumet Push the sky away. Konstnärssjälen Cave vandrar nog vidare mot nya ljud- och musikupplevelser.

Det ser vi också fram emot.

Bengt Berglind

31

10 2019

Varken vitlök eller spetsad påle hjälper

69 eyes

The 69 Eyes ”West End” (Nuclear Blast)

Hur många gånger jag än trycker på Gothic Rock-knappen så kommer det inte fram något bättre alternativ än vampyrerna från Helsingfors – The 69 Eyes. Så har det varit sedan Angels från 2007 lade världens rockscener för sina fötter med bitande stycken som Never Say Die och Perfect Skin och så lär det förbli med West End.

Glöm återupplivade föreningar av rockband. The 69 Eyes med 30 år i branschen är motivationen att driva dig framåt mot en tillfredställande framtid. Det här är rock som fanns då, är nu och kommer att bestå. Rock som skakar om din kropp, smeker dina sinnen och räddar din själ.

Tystnaden bryts av Two Horns Up och det bör uppmuntra vilken person som helst med nitförsedd läderjacka oavsett ålder och kön. Således en kickstart och en skamlös förnedring av djävulen själv som får lida spott och spe till intonationen av Jyrki 69’s majestätiska basröst och Dani Filth’s nesliga tunga (Cradle Of Filth).

27 & Done borde spelas på varenda radiostation överallt om vi bara hade levt i en sund och rättvis värld. Ett hedrande erkännande till alla musiklegender som föll ifrån vid 27 års ålder. Varningens finger höjs till de som vill uppfylla sina drömmar för mörka krafter kan omintetgöra livets mål.

De obevekliga riffen i The Last House On The Left får dig att permanenta håret och ha din finaste luftgitarr i högsta hugg. Det passar också att vara på sin vakt när den heta spökryttaren Cheyenna gör sin framfart på E 69:an. Hon är en uppenbarelse som är kuslig, men ändå älskvärd med sin karisma. De två gitarrerna eldar upp stämningen till en kärlekskrank romans med något åtråvärt men ändå förbjudet.

The 69 Eyes är inte redo för att stoppas ner i kistan ännu, långt därifrån. Om du vill besöka obskyra honkytonk-barer i källarvalv du inte trodde fanns eller har tillräckligt med mod för att gå på spökvandring, så passar musiken från West End alldeles förträffligt. Bär gärna ett kors runt halsen. Det kan komma bra till pass.

Thomas Claesson

30

10 2019

Går från klarhet till klarhet

opeth

Opeth ”In Cauda Venenum” (Nuclear Blast/Sony)

Svenska Opeth har med tiden gått från sin ursprungsbas inom death metal till att alltmer spela renodlad progg metal och samtidigt blivit ett av de mest respekterade metalbanden överhuvudtaget idag internationellt. Inte minst bandledaren och sångaren/gitarristen/låtskrivaren Mikael Åkerfeldt figurerar titt som tätt i olika ledande musikmagasin för att dela med sig av sina tankar – och har blivit en nutida metalikon.

Namnet Opeth kommer från månstaden Opet i Wilbur Smiths bok ”Solfågeln” (1972) – om en arkeologisk utgrävning i Sydafrika, där man hittar en dittills okänd antik kultur vilket omkullkastar tidigare historiska teorier. Nya plattans titel ”In Cauda Venenum” är latin för det gamla romerska uttrycket ”Giftet finns i svansen” som syftade på skorpionens sting från gifttaggen längst bak, men också på till synes vänliga uttalanden som i själva verket har lömska och dräpande avsikter i slutmeningen.

Utifrån proggaspekten var det bara en tidsfråga innan Opeth skulle ta beslutet att spela in en skiva helt med svenska texter och sång. Vilket nu är fallet med nya efterlängtade ”In Cauda Venenum”. Detta känns också naturligt och funkar som helhet alldeles utsökt bra. Ja, det ter sig till och med självklart. Jag associerar spontant vid de första lyssningarna en del till svenska bandet Dungen – men i en slags metaltappning.

Soundmässigt låter ”In Cauda Venenum” – vilket är det trettonde albumet i ordningen – som en perfekt blandning av klassisk hårdrock och progg med mycket pampiga magnifika orkestreringar och arrangemang. Det finns även en albumversion på engelska. Och båda plattorna är alltså inte mindre än lysande. Men den svenskspråkiga kanske berör lite mera direkt i hjärtat. (Det finns på skivorna även samplingar från tv-serien ”Skrotnisse” och tal av Olof Palme). Man kan hur som haver konstatera att Opeth fortsätter att gå från klarhet till klarhet.

Lyssna på: ”Svekets prins”, ”Banemannen”

Henric Ahlgren

28

10 2019

Känslosam triumf

bert h

Beth Hart ”War In My Mind” (Mascot/Warner)

Beth Harts bekymmer och eviga kamp mot onda andar är väl belysta. Förmodligen är det de verkliga händelserna i livet som föder den exceptionella känslan att kunna skapa förtrollande melodier med känslofulla texter. War In My Mind erbjuder en samling sånger som avslöjar den nakna sanningen på ett öppenhjärtigt sätt.

Med tanke på allt hon har gått igenom är det gripande att se henne sitta vid pianot osminkad och sårbar. Helt annorlunda var samarbetet med bluesrockgiganten Joe Bonamassa som blev inkörsporten till min första kontakt med Hart. I synnerhet uppskattade jag Live In Amsterdam som fördelade gracerna dem emellan på ett strålande manér.

Det tas inga fångar i Bad Woman Blues. Här visas prov på den tuffa och rentav elaka sidan på en kvinna som inte har någon som helst avsikt i att vara god. Ett avsteg mot vad som komma skall, men det ogudaktiga framförandet lär förföra alla vänner av bluesrock till det yttersta.

I titellåten glänser Harts unika röst när balansen mellan kontrollerat lugn, närgående passager och pampiga urladdningar effektivt exponeras. Ett bländande arrangemang som får en att tappa andan när Harts känslosamma och ärliga utstrålning lyfts fram.

Hart började spela piano redan som 4-åring och nu 43 år senare breder hon ut hela sin talang i full skala. Den obeslöjade och otroligt sorgsna Sister Dear rymmer bara pianot, Beth Hart och saknaden efter hennes bortgångna syster i salig hågkomst. Det är svårt att hålla tårarna tillbaka.

Sugar Shack är ett energiknippe som gör att man för en stund väcks upp ur sitt drömliknande tillstånd. Tempohöjningen är i hög grad välkommen och för en stund dras man ut på ett elektromagnetiskt kraftfält som ger välbehövliga tonstötar.

Den sensuella Spanish Lullabies avspeglar ett stadie av fullständig fridfullhet. Flamencogitarrens sätter sin unika prägel på en sång som ger harmoni och hoppfullhet. Rub Me For Luck är storartad och kan mycket väl vara den starkaste sången på albumet, men det är upp till var och en att bedöma.

Det verkar ändå som om Beth Hart har kommit en bra bit på väg med att återfå tryggheten i sitt liv och inte vara försjunken i grubblerier och allt hon skäms för. Det lär finnas ett ljus långt där borta i den mörka tunneln och jag tror hon har fångat det. War In my Mind är en öppen betraktelse i att komma igenom svårigheter i livet och tillägnad alla andra som har sinnesnärvaro nog att gå igenom den svallande känslostorm som skivan framkallar.

Thomas Claesson

25

10 2019

Vuxenpop som både strömmar och stannar kvar

kacy&clayton

Kacy & Clayton ”Carrying On”  (New West/Border)

Vänner av bra vuxenpop kan nu kolla lite extra. Denna kanadensiska duo som nu är inne på sitt fjärde album började sin resa inom den moderna folkmusiken.

På detta album har de lierat sig med Wilcos ledare Jeff Tweedy som låtit sitt trollspö förvandla duon till ett rosa fluffigt popband i Fleetwood Macs anda. De har även en snygg melodikänsla som påminner mig om Crowded House bästa stunder.

Carry On är en varm och väl mönstrad ljudtapet. Som grädde på det välkända moset är både Kacy och Clayton utmärkta sångare och varför då inte som duettpartners.

För några år sedan skulle Carry On betraktas som solid bilradiomusik á la USA men musiken klarar sig utmärkt utanför bilen i dag. Så bra är detta album.
Skön vuxenpop som både strömmar och stannar kvar.

Bengt Berglind

24

10 2019

Modern och fräsch popmetal

art nation

Art Nation ”Transition” (Gain/Border)

   Release 25 oktober

Heja Sverige. När Art Nation är tillbaka med skiva nummer tre ger de oss ett typexempel på det svenska musikundret. Det vill säga den höga kvalitet som vi i det avlånga landet nästan helt utan undantag kan stoltsera med när det handlar om hårdrock.

Vibbarna av Amaranthe är starka; de inledande 27 sekunderna tror jag faktiskt att jag lyssnar på något outgivet material från just dessa popmetal-storheter. Men så tar Alexander Strandell ton och då är det inget tvivel om att det är Art Nation som är tillbaka. Inte bara den personliga och starka sången är sig lik; musikaliskt har det inte tagits några sjumilakliv men det har ändå småskruvats lite här och där.

Transition är jämn låtmässigt men måste jag lyfta fram några låtar så blir det följande trio:
Fallen Worlds är en passande innehållsdeklaration till inledningslåt i och med att den kort och gott låter Art Nation, med en refräng av högsta klass.
Infected har ändå refrängen som tar priset som allra starkast på skivan. Den har dessutom ytterligare ett starkt kort i form av ett fullständigt glödande och inlevelsefullt gitarrsolo.
The Cure är en smäktande ballad och smörtermometern går i botten/toppen (välj själv). Alexanders duettpartner Rebecca Hakso lyfter denna välkomponerade pärla högt över trädtopparna och det bör finnas stora möjligheter till en radiohit. Och hör jag inte helt otippat ekon av Fighting the darkness (Primal Fear)?

Modernt och fräscht. Låter det intressant? Då ska du absolut lyssna in dig på Transition, för de som går igång på popmetal lär köpa det med hull och hår.

Personligen uppskattar jag att det överlag är mer klös i både låtar och sound än vad som tidigare var fallet. En annan positiv grej är att det låter så glatt och peppande från start till mål.
Men ribban är högt satt av storfräsarna i genren och till just de topparna är det ändå en bit kvar.

Magnus Bergström

22

10 2019