Har utmejslat en egen stil

born53-300

Born 53 ”A Talent Unrecognized” (Hemifrån)

Stockholmsbandet Born 53 är numera Jörgen Larsson – trummor, Hans Birkholz – en mängd olika stränginstrument, Åsa Källen Lind – sjunger och spelar gitarr och mandolin, Anders Lind – sjunger och spelar gitarr och bas. A Talent Unrecognized är deras femte album inspelat i Real Music Studio i Bromma.

Redan på öppningsspåret Looking For Marie Jones slogs jag av likheten mellan Anders röst, uttryck och sångstil och Steve Gibbons. Ni vet han med Down In The Bunker. Den likheten består på alla låtarna som han sjunger. Vad gäller Åsas röst kanske man kan dra en liten jämförelse med Joan Baez. Ja hur låter skivan då? Riktigt bra vill jag påstå mycket tack vare Hans Birkholzs instrumentala mellanspel som bryter av men som ändå passar såväl in. Musikaliskt är det i mitt tycke på en hög nivå där bandet har utmejslat en egen stil.

Låtar att börja med: Looking For Marie Jones, Morning Song och förstås Man In A Stetson Hat.

Börje Holmén

26

06 2017

Popmusik för finsmakare

Saint Etienne Home Countries

Saint Etienne ”Home Countries” (Heavenly/Border)

Sarah Cracknell. Denna engelska ros och vokalissa i brittiska indie-popgruppen Saint Etienne som skördade framgångar framförallt på1990-talet och var en del av den 60-talsinspirerade ”Cool Britannia-vågen” tillsammans med större akter som t.ex. Oasis, Blur, Suede och Pulp. Sarah Cracknell är mycket det förtjusande navet för gruppen och musiken – som ger den där extra glansen och kraften åt Saint Etienne, där de övriga medlemmarna i trion är tämligen anonyma i sin framtoning. Debutalbumet ”Foxbase Alpha” från 1991 är en popklassisker idag och känns fortfarande fräscht så här mer än 25 år senare.

”Home Counties” är det nionde studioalbumet från Saint Etienne. Plattan kretsar tematiskt kring områden runt London med omnejd och väver in skeenden, karaktärer och vardagliga betraktelser med en musikalisk variation. Sammantaget blir det hela ett utsökt väldigt brittiskt pophantverk som för tankarna till föregångare inom det här området som t.ex. The Kinks och inte minst deras album ”The Village Green Preservation Society” (1968). Ja, detta är popmusik för finsmakare.

Henric Ahlgren

23

06 2017

Glödande messengerjazz från sjuttiotalet

innerpeace

Blandade artister ”Inner Peace - Rare Spiritual Funk and Jazz Gems” (Border)

Shelly Manne, Harold Land, La Mont Johnson och Sonny Red är väl inte några namn som jag i vanliga fall skulle gå i spinn för. Men Inner Peace är ett utmärkt samlingsalbum fylld med glödande messenger jazz från sjuttiotalet.
Då var Art Blakey, Cannonball Adderley och Horance Silver några av förgrundsfigurerna. Messengerjazzens byggstenar var stänk av soul, funk och jazz. På samlingsalbumet Innerpeace flödar det av dessa ingredienser.
Tunga sköna funkiga trummor och slagverk mixas med elpiano, hammondorgel och diverse soulfyllda insatser av allehanda blåsinstrument. Så även om du inte är något jazzfreak så skulle jag nog rekommendera detta album som ett av sommarens skönaste soundtrack. Det kommer det i alla fall att bli i mina öron.

Bengt Berglind

21

06 2017

Styrkan och närvaron höjer helheten

kenny w3

Kenny White ”Long List of Priors” (MVP/hemifrån)

Kenny White från New Jersey har sedan 1970-talet varit medmusikant till andra stora artister såsom Judy Collins, Gladys Knight, Linda Ronstadt, Mavis Staples och Aron Neville, där han var en populär pianist. På senare tid också ett samarbete med Tom Jones. Han har skrivit allt material på nya skivan där han har utöver sitt band också har gästartister såsom David Crosby.

Det första som slår mej när jag hör Kenny är likheten med Elvis Costello men där han sjunger utan Elvis nästäppa. Jag har aldrig varit någon större vän av Elvis C:s rika produktion men han har gjort en del riktigt bra låtar. Det samma gäller på Kenny Whites nya skiva. Vad som stör mig är hans utflykter till pianobaren som jag upplever som utfyllnad men när han återkommer är det med en styrka och närvaro som är förlåtande och höjer helheten.

Låtar jag fastnat för är: A Road Less Traveled, Charlston, 4ooo Reasons to Run.

Börje Holmén

06

06 2017

Brittiska folkrockarna firar 50

fairport

Fairport Convention ”50/50” (Matty Groove/Border)

Som titeln är utformad kan vi förstå att detta engelska veteranfolkrockband uppmärksammar sina 50 år i branchen som liveband. Det går inte att låta bli att imponeras när man ser deras spelplan över en säsong.

50/50 betyder i det här sammanhanget att den ena hälften är nytt material och några äldre favoriter. Den andra hälften är inspelat live vid olika tillfällen. Vid två av dessa tillfällen gästas Fairport Convention av Robert Plant i utmärkta Jesus On The Mainline och Pentangels frontfigur Jacqui Mc Shee. Detta är helt klart två höjdpunkter på albumet.

Sedan radar bandet upp en lång rad av bra egna låtar samt några traditionella engelska folklåtar som har bearbetats. Det kan vara jigs and reels som Ye Marineres, eller ballader som Step By Step eller Our Bus Roll On, en liten historia från alla mil på engelska vägar. De sätter hela tiden sin särprägel på musiken med sina röster och musikaliska uttryck. De är Fairport Convention och det går inte att låta bli och tycka om dem, dvs om man som jag har korn av engelsk folkrock i mitt DNA.

Bengt Berglind

02

06 2017

Betraktelser från den kulturella högborgen

steve hacket

Steve Hacket ”The Night Siren” (InsideOut)

Den legendariska gitarristen/låtskrivaren Steve Hacket förvaltar än en gång arvet med anor från en tidsepok då musiken framfördes med trovärdig fullkomlighet. The Night Siren erbjuder elva utflykter som har skapats med ett aldrig sinande behov att ge efter för teman och ljud i kompositioner som vida överstiger gängse normer.

Hacket’s storstilade karriär tog fart 1970 i och med att han satte in sin ikoniska jobbannons i Melody Maker med lydelsen: ”Gitarrist/låtskrivare söker likasinnade fast beslutna att sträva bortom existerande stagnerade musikaliska former”. Det dröjde inte länge förrän ärkeängel Peter Gabriel ringde upp och frågade om han ville ansluta till Genesis och resten är ingenting annat än en historia som kan berättas vid mer än ett tillfälle.

Till de precis som jag själv som hade förmånen att uppleva Genesis storhetstid när det begav sig mellan 1971 till 1977 finns det givetvis en del att bevisa för den noble Hacket. Den dåtida repertoaren som fylldes av titlar som Nursery Cryme, Selling England By The Pound och min absoluta favorit, den exceptionella The Lamb Lies Down On Broadway är sannerligen inte lätta att överglänsa. Den sistnämnda dessutom med lyrik som efter alla dessa år ännu inte gör någon människa klokare.

Nåväl, 25 soloalbum och 40 år efter separationen från Genesis ger den distingerade virtuosen Hacket fortfarande ett exemplariskt intryck. The Night Siren är besjälad med en hög nivå av kreativitet och experimentlusta. Exotiska instrument invävda med naturkrafter formade efter de fyra elementen i en aldrig sinande progression.

Melodierna utvecklas allt efter som i oväntade kast och riktningar. Det bjuds på hissnande resor som i ’Fifty Miles From The North Pole’ inspirerad av vildsint natur i ett massivt drama eller rent av i den röda outgrundliga ’Martian Sea’ med psykedeliska visioner en bit bortom logisk konsekvens.

I ’Anything But Love’ lämnar den spanska flamencogitarren över till en pulserande hårt driven bas i dialog med det karakteristiska soundet från den elektriska gitarren som bär Hacket’s stilbildande prägel. Som om inte det vore nog så kompletterar en barnkör helhetsbilden till perfektion. Till slut återupplevs barndomens mardrömmar i ’In The Skeleton Gallery’ och allt som har funnits dolt under ytan blir uppenbart. En gastkramande upplevelse som tar lång tid på sig för att sjunka in.

Det finns album man kan lyssna på om och om igen med bibehållen entusiasm och förundran. Endast framtiden får utvisa om The Night Siren hamnar i den kategorin. Med så många eftertänksamma reflektioner finns det ingenting som talar emot hittills.

Thomas Claesson

29

05 2017

Skotsk piratmetal – extra allt!

alestorm

Alestorm ”No Grave but the Sea” (Napalm/Border)

På något sätt är det symptomatiskt att första ordet i titellåten som öppnar No Grave but the Sea är quest; ett ord som är lika frekvent hos Alestorm som steel hos Manowar. (6 av 10 låtar på No Grave… innehåller ordet quest.) Här väntar absolut inga överraskningar utan låtar och texter håller sig väl inom bandets piratramar, precis som bandets fans vill ha det. Med andra ord kommer deras belackare att avsky dem lika mycket nu som i samband med tidigare skivsläpp. Nä förresten, de kommer att avsky dem ännu mer efter att ha hört blivande allsångsfavoriten Fucked with an Anchor.

Även om titelspåret har en relativt seriös text, med Alestormmått mätt, är ordningen återställd i efterföljande Mexico, som inleds med ostig TV-spelsmusik och har en text om tequila och åsneshower. Textmässigt spänner det från Pirates of the Carribean-äventyr i To the End of the World, via romstinkande barer i Bar und Imbiss till det rent puerila i Fucked with an Anchor och nära nog rent nonsens i Pegleg Potion. Den vanliga blandningen med andra ord, även om det känns som lite extra allt den här gången. Den musikaliska sammansättningen är även den av känt snitt. Hysteriska piratdängor blandas med mer dramatiska och mollstämda låtar, så inget nytt under solen här heller.

Trots nya gitarristen Máté Bodor, som för övrigt gör ett lysande jobb, är det med andra ord ingen större skillnad mot förra skivan, Sunset of the Golden Age, i vare sig sound eller i låtmaterial även om jag tycker att No Grave but the Sea känns lite starkare. Det finns fler låtar som är potentiella livefavoriter. Ett givet köp för alla Alestormfans och en skiva som verkar växa med varje genomlyssning, vilket gör att jag drar till med en fyra även om det spontana betyget vid första genomlyssningen snarare låg runt en trea.

No Grave but the Sea är ett styrkebesked från Alestorm och till er som inte gillar vare sig bandet eller skivan har Christopher Bowes och jag en hälsning:

Fuck! You! You’re a fucking wanker!
We’re gonna punch you right in the balls!
Fuck! You! With a fucking anchor.
You’re all cunts so fuck you all!

Jonas Andersson

26

05 2017

Modern thrash metal med fingertoppskänsla

reignsaw

Reignsaw ”Reignsaw” (GMR Music Group)

Det är uppenbart att Reignsaws debutalster har tillkommit med en fingertoppskänsla för hur thrash lät på ”den gamla goda tiden” samtidigt som det låter modernt. Ja enligt vissa låter det säkert för modernt. Alltså rör det sig inte om ännu ett av alla de band som – oavsett genre – strävar efter att låta retro till hundra procent.
Av dessa 45 minuter modern thrash metal är följande värt extra uppmärksamhet:
Efter ett kort intro slår videlåten Rise till med full kraft; både hårt och medryckande på samma gång. Det är tydligt att allt förhandssnack om bandet verkligen är relevant.
En för genren ovanligt melodisk sångslinga återfinns i The Murderer och liksom Like brothers in blood (för övrigt ett typexempel på modern thrash metal när den är som bäst) har den ett skönt tunggung och klockren skråla-med-i-refräng.
Titel- och tillika bandlåten Reignsaw bjussar inte bara på skivans bästa gitarrsolo utan även dito refräng. En höjdarthrashsmocka!
Pluspoäng måste också delas ut till det smakfulla akustiska outrot i avslutande United states of hysteria.
Skivans mittparti är lite svagare och känslan av vattentrampande är påtaglig. Lyckligtvis hör de tre sista låtarna till skivans bättre och då glöms svagheterna lätt bort.
Sångaren Reginald J. Sawyer – enligt slashertextkonceptet en före detta sergeant i den amerikanska marinkåren – funkar men det är ändå något som skaver. Den aggressiva sångattacken skulle göra sig bättre i hardcore än thrash. Det ska dock sägas att emellanåt varieras sången, åt både det mjukare och det tyngre hållet, och de gångerna finns absolut inget att invända.
Jag kan för övrigt inte låta bli att drömma om att skivan i grund och botten låter som den naturliga fortsättningen på The formation of damnation (Testament) och tänka sig dessa låtar sjungna av Chuck Billy, mmm… Med det sagt; det är inget snack om att jag ser fram emot fortsättningen på sagan om Reignsaw. Det är långt ifrån alla band som kan skryta med ett såpass starkt debutalster.

Magnus Bergström

Fotnot: Reignsaw finns också i bokform för den som vill grotta ner sig ordentligt i Reginald J. Sawyers framfart.

25

05 2017

Tillbaka till rötterna med blicken mot framtiden

skyclad

Skyclad ”Forward into the Past” (Listenable Records/Border)

“Welcome back my friends. Yes. It’s been too long I fear. In these sad and stormy days you’ll find a place of refuge here.”  Skyclad säger det bäst själva i inledningsraderna på inledande Under a Storyteller’s Moon; det var alldeles för längesedan och Forward into the Past är som en skyddad plats efter 2009 års In the…all together, Skyclads egen St Anger, och gör verkligen skäl för titeln. Här trampar vi åter välbekant Skycladmark och skivan känns som en naturlig uppföljare till A Semblance of Normality (2004) eller rent av Martin Walkyiers svanesång som frontman, Folkémon (2000).

I motsats till många andra band har Skyclad alltid varit mästare på att berätta historier, väcka känslor och kritisera allt som är fel här i världen. Samhällsengagemanget är oförändrat och i inledande State of the Union now är lägesrapporten inte positiv och även om påföljande Change is Coming kan ge sken av att det blir kommer att bli bättre så kan inget vara mer fel. Allt prat om förändring är bara tomma ord som vi kläcker ur oss när vi solar och njuter av den stigande temperaturen, eller ”it’s not all bad, some of it is worse” som de sjunger i Words Fail me. Å andra sidan får vi i samma låt en enkel lösning på många av världens problem: ”Invest in your daughters, educate your sons. Give them real weapons and not just guns”.

Även om Forward into the Past inte riktigt når upp till standarden på deras mest klassiska skivor är den kort och gott en styrkedemonstration och en skiva som inte gör Skycladfansen besvikna. Det är deras unika folk metal med en anstrykning av den punkighet och uppkäftighet som fanns på A Semblance of Normality och In the…all together.

Skyclad är ett band som behövs både musikaliskt och ideologiskt i dessa sorgliga och stormiga tider, så det är glädjande att bandet verkar ha hittat tillbaka till sig själva och funnit spelglädjen igen och liksom de själva fick inleda min recension får de avsluta den med skivans slutord; ett löfte om ett snart återseende. ”Now with courage all renewed, so full of heart and hope, that soon another time, another place, we’ll meet again under a storyteller’s moon.”

Jonas Andersson

23

05 2017

Två skivbekanta från förr

Namnlöst-1 kopiera

Robert Cray ”Hi & Rhythm” 
Garland Jeffreys ”14 steps to Harlem” betyg 3

I en gammal sketch av Lars Ekborg använde han uttrycket, ”Bunta ihop dom, och.., mer ska vi inte avslöja här för då kommer denna sida att stängas ner för en lång tid. Något vi inte tänker medverka till.
Två skivbekanta från förr alltså. Soul- och bluesmannen Robert Cray och Garland Jeffreys som när han var som bäst stod på barrikaderna mot rasism och förtryck.

Robert Cray har med åren blivit mer och mer soulinspirerad, lite mer tillbakalutad och svalare i sin musikaliska framtoning. Men detta har bara varit till hans fördel. Hans gitarrspel är fortfarande finsnickeri på en hög nivå och hans röst har numera en patina av soulsammet. Utöver detta omger han sig med en ett storband med sköna blåsarrangemang som bildar en stabil soul- och bluesfond. Skön eftermidnattssoul med bluesiga förtecken.

Garland Jeffreys var som bäst när han mixade ihop rock, soul och reggae på 70- och 80-talet. Hans gatusmarta texter om utanförskap och rasism kombinerad med allsköns rytmmattor var ett starkt varumärke när det begav sig.
Nu 2017 verkar det som Garland slagit sig till till ro på på sitt favoritfik i Bronx, lägger ner sin tidning och betraktar sin omvärld. Platsen på barrikaderna har överlämnats till den yngre generationen. Nu är livet, budskapet och musikpulsen en annan, så här en bra bit över sjuttio. Rösten finns kvar men låtarna tenderar att bli helt ok vuxenrock. Risken är dock stor att detta album kommer att förfölja mig i sommar tillsammans med Robert Cray.

Bengt Berglind

22

05 2017