nyaskivor.se

J. Shogren ”Bird Bones & Muscle” (Jaha/PLU)

Utan att ha någon större större grundkunskap i släktforskning kan man skönja att J. Shogren har sina rötter i gamla Svedala. Nya CD:n är i form av ett äldre svenskt mynt från 1918 innehållande texten hejsan, ojsan, jasan, nejsan. Polkagris, Helgagatan och Saltlakrits är låttitlar från denna och hans tidigare utmärkta plattor American Holly och Jahaamericana.

Jason Sjogren  som har ett förflutet som trapper, delar nu sitt musicerande med att inneha en universitetsprofessur i miljövetenskap i Umeå. I sin musik omfamnar han hela den amerikanska musiktraditionen och lite till i en bamsestor björnkram. Några  goda exempel på detta är gospel- och bluesgungande Salvation, rockabillystudsande Longtime eller banjodrivna Charlie Poole. Allt detta och lite till som barbershopsång, lite joddlande och en finstämd ballad som Big Blue Bird Of Happiness samsas på Bird Bones & Muscle utan att det verkar splittrat. Att det inte gör det är J. Shogrens  stora förtjänst som låtskrivare och musiker. För allt han gör och då tänker jag på alla de tre album jag nämnt här, är gjorda med en stor värme och en omtanke för att inte tala om en ren kärlek till musicerandet som konstform.

Så de fem femmorna här ovan är denna gång ovanligt välförtjänta. Hoppas det nu finns någon arrangör med god smak som kan plocka hit J. Shogren för en turné.

Bengt Berglind

Enforcer ”Diamonds” (Earache/Sound Pollution)

Svenska Enforcer från Arvika spelade tillsammans redan 2004 men det skulle dröja till 2008 innan man släppte sitt första album. Musiken var redan då klassisk metal med mycket fart och coolt sound. Nu är man aktuella med albumet Diamonds som följer upp på samma koncept.

Redan vid första spåret Midnight Vice faller jag platt för den häftiga basen och liknelser med band som Iron Maiden är svår att inte dra. Bandet själva hävdar att Heavy Metal är tidlöst och jag är nu helt övertygad om att så är fallet. Man matar på med högoktaniga spår och bra riff skivan igenom. Jag kan dock förstå om vissa har svårt för sången till en början som kan uppfattas som lite gnällig och skrikig, men man lär sig att gilla den, nej älska den. Temat är likaså riktigt bra och det är svårt att inte gilla instrumentala låten ”Diamonds”. Ska jag peka på en favorit som man bör lyssna på först, för att få en bra uppfattning om vad Enforcer bjuder på så väljer jag ”Katana”, som kan vara den låt som kommer till att spelas mest i både bilen och på datorn för min del denna sommaren.

Gillar man klassisk metal och vill ha 10 snabba hits så är Enforcer ett måste för varje hårdrockare. Det är absolut dags för världen att omfamna Enforcer och fick jag bestämma skulle varje festival ha en bokning med vad som för mig just nu är Sveriges hetaste band.
Har man dock inte något intresse av den gamla skolan av hårdrock eller blir helt avtänd av band som Iron Maiden eller Anvil, då kan man avstå. Enforcer borde dock bredda sin låtlista lite, skapa variation, då kommer man bli en fullpoängare även på min betygskala.

Ricky Löfqvist

Marisa Yeaman ”Roadmap heart” (Deep Pearl /Hemifrån)

Man väntar och väntar på att det skall hända något, att den skall beröra. Men det händer aldrig. Det känns som en lång roadtripp igenom Australiens landskap. Utan karta och kompass. En resa utan mål. Flera av låtarna är målande liksom landskapet men det räcker inte ända fram ändå. Det låter som en tråkig version av Sheryl Crow. Lite för alldaglig och intetsägande.

Hon har säkert en massa bra saker att säga med sina texter men det är hur man säger det och hur man framför det. Saknar engagemanget trots att det bara är hennes andra skiva. Kan förstå om det blir lite vardag om hon hade släpp ett pärlhalsband av skivor de senaste åren. Visst kan vardagen bli lite tråkig, just med alla bestyr, tvätta, göra matlåda, hänga tvätt, städa och allt det där som måste göras. Skivan känns som en trist tisdag.

Mattias Ransfeldt

The Avett Brothers ”I And Love And You” (American Recordings/Sony)

”Bröderna” är tre till antalet men bara två är bröder. Multiinstrumentalisterna Scott och Seth Avett plus bassisten Bob Crawford. De har stretat runt på diverse småbolag sedan skivdebuten för nio år sedan.

Nu kan de säkert se ljuset i tunneln i och med att Rick Rubin har knutit dem till sitt bolag och hjälpt till med produktionen.
I And I Love You kommer förmodligen att betecknas som deras stora genombrott med sitt rika flöde av modern americana , men med rötter hos Byrds, Everley Brothers och The Band.

När det är som bäst gungar brödernas röster fram limmade mot varandra i mediumtempo. Kolla in Heart Full Of Doubt och titelspåret. Det finns också en klart rockigare sida av brödratrion i snabba pianodrivna Kick Drum Heart, temposkiftande The Perfect Space eller popdängeartade Sling Flight Of Speech.

Det kanske kan verka som musiken spretar åt lite väl olika håll, men samtidigt så värnar den starkt om den amerikanska musiktraditionen av igår och idag.

Det som bidrar till att jag tycker så mycket om den här plattan är att det låter som ett band som spelar tillsammans på instrument trakterade av dom själva i en trång studio. Är det nu inte så, så var vänlig tala inte om det för mig. Jag vill fortsätta leva i den illusion jag byggt upp runt plattan i fråga. Jag tar mig också friheten att höja slutbetyget till 4,8(!) och det står jag för. Vänner av americana: köp !

Bengt Berglind

Anarbor ”Words You don’t swallow” (Hopeless Records/Sound Pollution)

Mixar man lika stora delar tidlös popmusik med rock (främst från 70-talet) och tar en stor skopa modern garage och punkrock får man ganska troligt ett resultat som kan jämföras med Anarbor. Vid första mötet med bandets musik kan det tyckas väldigt lik den typ av punkrock som jag har ganska svårt för, den punkrocken som är producerad för radio- och MTV- konsumenterna. Men tar man sig tid för att upptäcka Anarbor så märker man att det inte stämmer utan att det här bandet har mer att bjuda på.

Jag är positivt överraskad och detta mest tack vare den stora delen av tidlös popmusik man har använt sig av - den gör skivan riktigt bra. Fullängdsdebuten ”The Words You Don’t Swallow” bjuder på 11 jämnstarka låtar, vilket naturligtvis gör lyssningen till en ren njutning.

Lars Svantesson

Shout Out Out Out Out ”Reintegration Time” (Normals/Ada Nordic/Warner)

Kanadensiska Nik Kozub med band levererar dunkande electronica för danshaket. Många spår faller platt medans ett par sticker ut och man vill nästan börja röra på legsen till rytmen av det bloppande discobeatet. Men, det känns överlag väldigt sirapssegt. Det krävs mer för att jag ska haka på här. Jag överlåter detta till den som bara vill dansa no matter what. Musiken funkar inte fullt ut och jag får känslan av att tiden är mogen för att dra till nästa uteställe. Detta känns allt för ute och får iallafall inte in mig på rytmens dansbana.

Jenny Nilsson

Ozzy Osbourne ”Scream” (Sony Music)

Helt okej och bitvis bra. Det är inte vad man vill skriva om en ny skiva av och med en levande legend som Ozzy Osbourne, men det är bara att gilla läget.

Och på hans tionde studioskiva är Diggin’ Me Down, Soul Sucker och Time låtarna som sticker ut. Mycket tack vare att Ozzy fått sätta sin prägel med dom typiska sångmelodierna som han gör så bra.

Första singeln Let Me Hear You Scream är däremot en tjatig historia med alldeles för mycket skriksång i refrängen. Bort!
Det går inte att låta bli att jämföra med tidigare skivor, och låt- och ljudmässigt är det helt klart en (något bättre) syskonskiva till Black Rain. Lite synd då exempelvis förekomsten av effekter på sången inte känns rätt på en Ozzy-skiva.

Nye gitarristen Gus G har stora (gitarrist)skor att fylla och gör det bra. Och det ska bli intressant att höra nästa Ozzy-skiva, då han förhoppningsvis också deltar i låtskrivandet.

Producenten och låtskrivaren Kevin Churko kan dock med fördel bytas ut, för att åstadkomma en förändring och gärna något av återgång till No More Tears-soundet.

Det lär bli en större upplevelse att se och höra Ozzy med band i Stockholm i höst, än att lyssna på Scream.

Magnus Bergström

Band of Horses ”Infinite Arms” (Sony Music)

Jag vet inte hur det är med dig men när det gäller mina absoluta favoritskivor så vet jag oftast exakt vad jag gjorde och när det var jag lyssnade till dem första gången. Jag vet precis känslan jag fick när jag hörde ”Dogman” med King’s X. Vet precis var jag var när jag upptäckte Ron Sexsmith och vem jag uppgicks med när John Mayers ”Continuum” nådde mina öron första gången. Det är svårare med de äldre livskamraterna; Jimi, Aretha och Dylan för de verkar ju ha funnits där jämt.

Med denna bakgrund tycker jag det är konstigt att jag inte har en aning om när, var eller hur jag hittade Band of Horses. Deras två tidigare plattor; ”Everything All the Time” och ”Cease to Begin” är riktigt, riktigt bra. Såg dem dessutom på ”Way out West” förra året. När du hittat ett band du gillar och plattorna bara blir bättre och bättre händer två saker; dina förväntningar skruvas upp men insikten om att ”inget band i hela världen släpper bara toppenplattor” lurar nervöst i bakgrunden.

När nu deras senaste alster; ”Infinite Arms” inköptes på iTunes var det med skräckblandad förtjusning jag lyssnade på den de första gångerna. Det första som slog mig var att de både lät mer radiovänligt och mer ”arena-orienterat” än tidigare, MEN … Det är bara i positiv bemärkelse jag skriver det.

Den här plattan är sjukt bra. Den bästa de gjort om du frågar mig. Den är jämn men aldrig tråkig. Den är generellt lugn utan att tappa tempo. Den låter dig flyta med genom ett pärlband av mjukt glittrande ballader. De lite mer rockiga låtarna ger bredd och variation. Den ena bättre än den andra. Deras sätt att alltid lägga stämsången kriminellt högt utan att det skiter sig är ett välsignat mysterium.

Favoriter? Inte lätt, eller hur lätt som helst beroende hur man ser det. ”Blue Beard”, ”Infinite Arms” och ”Evening Kitchen” är sagolika. Men ”For Annabelle” är den bästa låt de skrivit. Att försöka använda ord för att beskriva något så vackert är dömt att misslyckas.

Köp skivan utan att blinka. Tycker du den är dålig köper jag den av dig.

Betyget? Solklar femma.

Hasse Carlsson

Orden Ogan ”Easton Hope” (AFM/Sound Pollution)

Ett relativt nytt gäng på metalscenen är Orden Ogan. De bildades i Tyskland 1996 men tog sitt nuvarande namn 97. Nu kanske tretton år inte känns så ungt för vissa men för en person som är van med metal ifrån NWOBHM-eran så känns tretton år som rena dagis åldern i jämförelse.

Hunnit byta medlemmar har de dock gjort ett antal gånger under sina tretton år, hela tio medlemmar har hunnit komma och gå i bandet fram till deras nuvarande form. En uppställning jag hoppas är den slutgiltiga för jag fullkomligt älskar Easton Hope från första minuten till den sista. En utav anledningarna till att jag är så förtjust i albumet är att den är mycket mer varierad än mycket jag hört tidigare. Ett band har oftast en speciell stil man bygger upp genom åren och den förändrar man sällan. Vilket känns ganska självklart, varför skall man ändra på någonting som fungerar. Men med Orden Ogan så känns verkar det som att de inte vill fastna i en speciell stil. De blandar och ger igenom hela albumet och det är inte bara mellan låtarna som de varierar musiken utan även i låtarna så känns det som att man hela tiden upplever någonting nytt.

Nu är det ju inte så att de byter helt vilt mellan olika musikstilar, det är inte så jag menar. Men det gör det tillräckligt för att man hela tiden ska märka att nu händer det nånting nytt. För mig är Radical Peace ett solklart köp, det funkar till fester, slöande i solen eller under bussresan till arbetet. I vilken situation du än befinner dig så passar denna skiva utmärkt. Rent musikalisk sett så gör de även bra ifrån sig, Nils gör ett fantastiskt jobb med både keyboarden och rent sångmässigt. Ofta bygger man upp en grymt tung stämning i låtarna genom honom innan Seeb kommer in och utstrålar energi som ingen annan.

Jag tror att texten talar för sig själv när det gäller betyget på det här albumet, för efter de lovord som jag delat ut nu så känns det inte som att betygen kan landa på någonting annat än en femma. Så därför lägger jag betyget precis där. Så följ nu ett gott råd och införskaffa detta album så har ni någonting att fördriva tiden med i sommar. Har funnit mina favoriter på albumet i låtarna ”Goodbye” och ”All These Dark Years”.

Tobias Blixt