En ljusglimt från mörkaste Småland

Ström ”Ström” (Black Lodge/Sound Pollution)

Sverige är i högsta grad ett blomstrande land på många områden, men i synnerhet när det kommer till hårdrock. Många auktoriserade band rider högt på vågen och ibland när man som minst anar så dyker det upp nytillskott som tillför ett berikande komplement till gemenskapen.

Ett sådant band är Ström från småländska Växjö som har valt att sjunga på svenska och i möjligaste mån skala av de för området söder om höglandet karakteristiska stumma r:en och mångfalden av vokaler. Inget nydanande i att sjunga på modersmålet i och för sig. Vi minns med högaktning Pugh Rogefeldts murbräcka ’Ja Dä Ä Dä’ eller mer signifikant November och deras ’En Ny Tid Är Här’.

Att Ström har fått sina influenser från ett annat strömförande band på södra halvklotet råder det inga tvivel. Både instrumentalt och vokalt är likheterna slående. Till er som vandrar omkring planlöst och letar efter riffbaserad hårdrock där sången ligger på en gäll nivå så är sökandet över. Det finns massor av den varan här.

Öppningslåten ’Tiden Sjunger’ stämplar in med bestämd takt och undanröjer alla eventuella tvivel. Här vankas det rock n’ roll och ingenting annat. Utan att lägga några fingrar i mellan och rakt på sak klargörs grunderna för gammaldags skolrock på ett lättillgängligt sätt.

Den solida rytmenheten banar väg när ’Ta Mig Tillbaks’ stampar igång. Låten byggs upp med alla beståndsdelar som krävs i sådana här sammanhang. Bryggan som består av ett nedstämt parti med ett formidabelt gitarrsolo uppviglar slutklämmen som sig bör.

Den stärkande hårdrocken tar nya tag i ’Ensam Är Stark’. Femmannabandet tar i ända långt nerifrån magtrakten och stämsången blir helt magnifik. Ett embryo till ett eget sound ser dagens ljus här och som genom ett trollslag är separationsångesten bortsopad och bandet kliver ut som en man. Stark och lycklig.

’Ungt Blod (Genom Ett Gammalt Hjärta)’ tolkar jag som att man aldrig blir för gammal för hårdrock. Vi föds, vi lever och vi dör som hårdrockare. Den här musikaliska förkunnelsen är ytterligare en injektion, så god som någon, som belyser att det är viktigt att dels rocka loss så att det står härliga till och dels att se livet från den ljusa sidan.

Den evigt brinnande (hårdrocks) lågan lyser än en gång upp mörkret. Energin finns här. Kunnandet och attityden också. Ström är ett genomarbetat album med ett överflöd av robusta låtar. En lyckad debut och att dessutom få se dem på SRF till sommaren blir allt mer lockande.

Thomas Claesson

04

12 2022

Här kommer solen

Clutch ”Sunrise On Slaughter Beach” (Weathermaker/Border)

Det breda sofistikerade låtskrivandet från Clutch har med den nya utgåvan eskalerat till oanade höjder. Lyriken i sin utformning är bara den i sig själv ett stilbildande konstnärskap. Lägg därtill musiken som är trogen sitt ursprung med tillägget att den kreativa ådran har blivit djupare och mer uttrycksfull.

Det finns en anmärkningsvärd känsla av samspel, öppet utrymme och ambitioner som är få andra band förunnat. Den tillskansade känslan av att skapa musik som ingen annan mynnar följaktligen ut i ett inspirerande album med noterbar skärpa och kvickhet.

Så när solen under stundom går upp och Slaughter Beach visar sig i hela sin sträckning, så vet alla och envar att de intensiva och energiska kriterierna blir uppfyllda. Bas och trummor rullar in och dånar som bränningar med kaskader av skum endast överröstade av Neil Fallons majestätiskt avgrundsdjupa monsterröst.

Var och en vet hur det känns när alla harmonier ligger på plats och den hypnotiska känslan kryper innanför skinnet. Har vi då en rytmsektionen som utför sitt suggestiva jobb utöver det vanliga, några utspridda gitarriff som ger avsedd effekt och en röst från en annan dimension så uppfylls alla kriterier. Lyssna på Mountain Of Bone.

Det omtumlande avstampet i Nosferatu Madre leder in på en dramatisk upplevelse. Ingen vill ju bli anklagad för trolldom och kastad överbord för då återstår bara en vandring på havets botten. Den mäktiga refrängen i gospelns tecken med Nosferatus mamma i blickfånget gör att armarna lyfts mot himlen i tillbedjan.

Den smäktande Mercy Brown tar över rodret. Lyriken åsyftar vampyrincidenten som utspelade sig på Rhode Island 1892. Den kvinnliga kören bidrar till den riktigt kusliga tilldragelsen. Melodin böljar fram och åter intill den svarta mässan med all sin kungörelse får fäste.

Ett par okonventionella instrument figurerar i sättningen. Den märkliga och svårspelade thereminen får Skeleton On Mars att låta än mer skräckinjagande. Det blir till en balansakt mellan space-, psychedelic- och acid rock. Vad mer kan man begära?

Vibrafonen å andra sidan får Three Golden Horns att glänsa i all sin prakt. Titeln är en hyllning till multiinstrumentalisten Ronald Kirk som lyckades med konststycket att spela tre blåsinstrument samtidigt. Det bidrar högst troligt till att det låter som om bandet bitvis duellerar med en be-bop kvartett som skjuter in kantiga jazz ackord och olika rytmer som spelas till varandra. Inte undra på att frasen jazz music corrupts our youth dyker upp i texten.

Vi känner bäst till Clutch när de rör sig ibland alt. metal, stoner – och bluesrock, men som framgår finns det ingen hejd på inspirationen och experimentlustan på det här albumet som hamnar under kategorin unikt. Melodierna och ordkonsten är långt över gängse praxis. Jag vill se solen gå upp på Slaughter Beach varje dag.

Thomas Claesson

25

11 2022

En karriärsammanfattning värd namnet

U.D.O. ”The Legacy 1987-2021” (AFM/Sound Pollution)

För alla heavy metal-diggare är förstås en karriärsammanfattning med hela 33 U.D.O.-låtar lilla julafton. Att fyra av låtarna inte bara är outgivna/svårhittade är inte bara extra lullull; de är riktigt bra.

Skivans upplägg är aningens annorlunda mot ”branschstandard” eftersom låtarna presenteras i omvänd kronologisk ordning, det vill säga det börjar med smakprov från senaste skivan för att sluta med några sköna metalsmockor från debuten.

Istället för att börja med ett gammalt säkert kort är det alltså istället en låt från senast skivan Game Over som visar vägen. Uppiggande!

Fear Detector är en smaskig inledningslåt och visar direkt att U.D.O. är lika relevanta idag som när sångaren Udo Dirkschneider lämnade Accept 1987 och släppte sin första soloskiva Animal House.

Vendetta må vara en ”basic” kött och potatis heavy metal-låt men alltså… Den har alltid kittlat mina hörselgångar på rätt sätt. I love it loud!

Blind Eyes kan med lite god vilja kallas en powerballad och jisses så bra Udos röst passar i den här typen av låtar. Han låter inlevelsefull och känslosam nästan utan spår av det vanliga ”rivet”.

Blitz Of Lightning och Break The Rules är en duo som ger uttrycket stark refräng två ansikten. Makalöst bra och på alla punkter formgjutna i enlighet med den tyska heavy metal-skolan.

Det är egentligen bara en enda låt som jag gärna hoppar över: Man And Machine. En del skulle påstå att det är en broderlåt till ovan nämnda Vendetta eftersom den är stöpt i ungefär samma stil. Personligen har jag aldrig hajat ”grejen” med Man And Machine som bara känns tjatig.

In alles; ett metalhjärta kan inte annat än älska The Legacy 1987-2021.

Magnus Bergström

23

11 2022

Jazz och vemod med nordiska förtecken

Daniel Herskedal feat Emilie Nicolas ”Out of the fog” (E2/Border)

Den norske tubaisten Daniel Herskedal är en stor favorit. Det är lika bra att sätta detta på pränt från början. Hans musik som är en hybrid av jazz med nordiska förtecken i form av vemod och lån från folkmusik. Det finns alltid en melodifras att hålla sig till i hans vida jazz- och ljudväv.

På nya albumet Out of the fog är den starkare än tidigare då han bjudit in Emilie Nicolas vars klara röst står i motsats till tubans mer dova tonspråk.

Herskedal har adderat mer än den mänskliga rösten på nya albumet. Trummor och slagverk hjälper till av bygga upp och skapa dramatik på ett mer påtagligt sätt än på tidigare album. Ibland kan det påminna om en rituell dans från ett urfolk.

Det har till och med smugit sig in en gitarr här och var.

Det känns som genom att bredda sitt tonspråk så har Daniel Herskedal tagit ett steg bort från jazzmusiken på hans tidigare album. Om det nu är så, är det fortfarande en nutida musik som är både vacker, dramatisk och bör och ska upptäckas av vänner av god musik. Bilda kö !

Bengt Berglind

22

11 2022

Total förvirring

Ugly Kid Joe ”Rad Wings Of Destiny” (Metalville/Sound Pollution)

Det är inte var dag ett album ploppar upp från Ugly Kid Joe. Ibland har jag faktiskt funderat på om de över huvud taget existerar. Nåväl, det är 30 år sedan de släppte Americas Least Wanted och den rörde ju som bekant om i grytan en hel del. De sporadiska släppen sen dess har passerat mig spårlöst förbi.

Hur ser då årets upplaga av Ugly Kid Joe ut? Är de ett metalband eller möjligen hårdrockare? Kanske spelas det bluegrass, country, covers eller pop? Svaret är allting av ovan nämnda och det märkliga är att de lyckas med att få till det på alla områden.

That Ain’t Livin’ bryter barriären på ett AC/DC-liknande sätt. Det måste ju vara lite dunder från där under när maskineriet startas upp igen för annars kan lyssnaren få andra tankar i huvudet. Tight interaktion och bra sång ökar uppmärksamheten och tillförsikten inför fortsättningen stegras.

I Not Like The Other sätts foten ner på landsmännen Cheap Tricks domäner i Kalifornien. Om du vandrar nerför avenyn utan något trubbel i sikte, så får du glamrock i tanken och en refräng som sätter sig i huvudet. Du blir också en i gänget om du gör några handklapp och utbrister glada tillrop.

Att jag tänker på Lou Reed när Everything’s Changing sveper ut över nejden är det kanske ingen som förstår, allra minst jag själv. Kalla det magkänsla. Kalla det intuition. Kalla det förvirring. Vad vet jag? Balladen rinner i alla fall ut i en jämn ström av intensitet och reflektion. Känn efter själva?

Kink’s öronsmycke Lola i all ära men Genesis’ Land Of Confusion hade varit lämpligare som cover eftersom den totala ljudbilden är så splittrad. Jag har svårt att tänka mig att Lola når upp till de höjder som Cat’s In The Craddle hade även om tolkningen är förtjänstfull.

Forna rocklegender hyllas med ett rejält avstamp i Dead Friends Play som utvecklas till en träffande rundpall. Vi hör bl.a. Eddie Van Halen, Lemmy Kilmister och Jimi Hendrix nämnas. När de influenserna strömmar ut ur högtalarna är det inte svårt att förstå att högerfoten börjar leva sitt eget liv.

Den akustiska countryballaden Drinkin’ And Drivin’ rullar in med gitarr och banjo i följe. En slokörad och beklämmande bagatell som i sin själviska dumhet är full av skamset beteende. Innebörden är trist, men sättet den framförs på gör att jag drar på smilbanden i alla fall.

Failure rockar loss på ett sätt som är det närmaste det går att komma den förra samarbetspartnern Rob Halford rent musikaliskt. Inte nog med det. Om du byter ut Rad i albumets titel mot Sad så får du namnet på Judas Priests andra album (1976) serverat på en bricka av rostfritt stål.

Det är en lång väg till målet och det visar med all tydlig betänklighet Long Road som leder oss ut på vischan i countrytakt. En resa som för hoppet vidare och här kanske du rentav får reda på vem du är eller åtminstone vad du står för och det kan vara antingen bildligt eller bokstavligt.

När röken väl har lagt sig och spjuvrarna från Kalifornien har fått visa all sin slapstick infinner sig en stunds betänketid. Hur ligger det till med den seriösa biten? Tar de sig själva på allvar eller gör de det här bara för att det är skoj? Förmodligen är allt av det ovan nämnda riktigt för det mynnar ut i ett album av stort underhållningsvärde.

Thomas Claesson

19

11 2022

Överraskande stadga

Joe Lynn Turner ”Belly Of The Beast” (Players club/Border)

Joe Lynn Turner har sannerligen ett brokigt förflutet. Hans stämma har hörts lite varstans genom åren. Vi minns honom i Rainbow, Deep Purple och Yngwie Malmsteens Rising Force. Hans elfte album blir en överraskning för många eftersom hans karriär främst har landat på det melodiska hårdrocksplanet. Här dras nitbältet åt ytterligare ett snäpp när porten till heavy metal öppnas.

Med det ursinne som titellåten drar igång så är det svårt att föreställa sig att Turner har haft ett betydligt mjukare förflutet. Den skarpa metamorfosen kan tillskrivas hans producent och låtskrivarpartner Peter Tägtgren som är en komplett musiker med många strängar på sin lyra och alla varianter av metal i sitt sinne.

När skivan väl är trycktestad följer Black Sun upp på ett fördelaktigt sätt med sitt aggressiva vredesmod. Den balanserade akten faller in med tunga riff och beslutsam kör. Undertonerna av symfonisk metal fortplantas i symbios med det pampiga framförandet.

Som budbärare av smärta och elände är Turner fullkomlig. Vi hamnar så långt ifrån den ideala världen som det går att komma i Tortured Soul. Den känsloladdade rösten och den dystra lyriken svävar ut i ett omfång som tar lång tid att bearbeta. Låt dig inte vaggas in i falsk trygghet för här finns mer urkraft än någon kan ana.

Polissirener i fjärran inleder ödesdigert det vidsträckta undergångstemat i Desire. Här levererar den 71-årige Turner godset på det mest naturliga och obevekliga sättet. De flesta sångarna som är hälften så unga har även om de använder alla möjliga tricks inga möjligheter att mäta sig med en legend som Turner.

Jag kan ana en strimma av hopp mitt i alla dystra textremsor i den fartfyllda Living The Dream och visst bjuder Turner på sitt gamla jag till slut när den bedövande vackra Requiem får fäste och det till alla gamla fans obestridliga glädje.

Om du tar dig tid att ta i tu med albumet omsorgsfullt kommer du att uppdaga att Belly Of The Beast är ett av de mest helgjutna albumen i Joe Lynn Turners historia. Inte nog med det för då vet du också dels vad som gömmer sig i odjurets mage och dels att Joe Lynn Turner utan peruk är skrämmande lik Nosferatu.

Thomas Claesson

08

11 2022

Som en bro över mörka vatten

Alter Bridge ”Pawns & Kings” (Napalm Records)

När gitarristen och grundaren Mark Tremonti kom i konflikt med sångaren Scott Stapp i början av seklet tog det dåvarande bandet Creed sitt sista andetag. Human Clay och Weathered var två alldeles utmärkta album som de lämnade efter sig och det finns väl ingen som med berått mod kan ha glömt One Last Breath. Hur som helst gick inte drömmen att hålla vid liv eftersom barndomsvännen Stapps drogberoende blev alltmer vida utbrett.

Tremonti växte upp i Grosse Pointe, Michigan och föräldrarna varnade honom på ett tidigt stadium att inte gå längre bort än sex kvarter för där fanns Alter Road som innebar droger, brottslighet, fördärv och fara. En gata som representerade det okända och som måste överbryggas. Därav reste sig det nya bandnamnet Alter Bridge ur spillrorna efter Creed.

Den nya sångaren Myles Kynnedy hämtades in från The Mayfield Four. En sympatisk kille som varken var arrogant eller beroende utan passade perfekt in som frontman. Han och Tremonti visade sig bli ett levande bevis på att man inte behöver vara ett råskinn för att sälja massor med skivor, fylla ut konserthallar eller vara en rockstjärna till dags datum.

På det stora hela är Alter Bridge bäst när de kompromissar styrkan i metal varvat med den själfulla känslan i post-grunge. Det går förvisso att räkna in otaliga andra element och influenser i konceptet vilket har lett till att vissa av deras låtar rent av har blivit radiovänliga. På Pawns & Kings har några spår även sträckts ut så att variationer av progressiv art har fått utrymme vilket är oerhört glädjande.

Från början till slut är skivan obeveklig och fullkomligt balanserad. Det har uppnåtts på ett imponerande sätt med några av de längsta låtarna i bandets historia. Epos har skapats i ordet rätta betydelse. Öppningsspåret This Is War sätter statuten med apokalyptiska körer, briserande trummor och gitarren som hugger som en kobra.

Även balladen Stay är välsignad med livliga hjärtslag som borgar för att inget momentum går förlorat. Det upplyftande spåret sjungs av Tremonti vilket visar prov på en färdighet som sågs debutera på albumet Fortress (2013). Till er som vill höra Tremonti spänna musklerna hårdare så finns hans soloskivor att tillgå.

Den känslomässigt svävande Fable Of The Silent Son är centrerat som ett nav som de andra sångerna har att finna sig till. Här får medlemmarna visa sina kvaliteter musikaliskt och emotionellt i en enda sång med en vidsträckt spännvidd. Den till en början lugna strukturen byggs upp till en majestätisk final som fullständigt får mig att tappa andan.

Pawns & Kings är inte något radikalt annorlunda för Alter Bridge. Snarare finslipar den alla delar av bandets ljud och säkerställer att allt är i toppklass. Skivan är extremt rik på variation och samtidigt finns det typiska varumärket som binder ihop allting till perfektion. Bandet fortsätter att utvecklas och det är inte bara för bönder och kungar utan för var och en att begrunda.

Thomas Claesson

02

11 2022

Plattan i botten

Monster Truck ”Warriors” (Warner)

Om du trånar efter känslosamma stunder och finstämda nyanser så sök på annat håll för gosande är inte Monster Trucks egenart vilket deras namn vittnar om och deras fjärde album bestyrker. Med råa riff av ursprunglig prägel, frejdiga allsånger och refränger skapade med öldrickande festivalpublik i åtanke frammanar Warriors en testosteronfylld hyllning till rock n’ roll när den är som mest smutsig, svettig och rakt på sak.

Med stridsropet – en för alla, alla för en – inleder titelspåret sin galopperande ritt med krutröken dallrande i bakhasorna och det frenetiskt ylande gitarrsolot som bidragande sporre. Det harmoniserade drivet andas intensiv attityd och lyssnaren blir skyndsamt medveten om att det är dags att rocka loss och plocka fram sin inre krigare och ta tag i alla framtida utmaningar.

Fuzz Mountain följer upp kämpaglöden med en vilja av stål. För den som vill klättra mot musikaliska höjder och kommer tillräckligt högt så går det att hitta spår av Black Sabbath, men det funkar lika bra att hålla sig på mattan, även om det kommer att bli svårt att sitta still. De gamla bluesiga skolackorden och den imponerande orgeln vill liksom dra med dig.

Med en rivstart drar Golden Woman igång och här gäller det att hänga med i svängarna när den attraktiva kvinnan beskrivs med en alldeles egen twist. En partysång som med sina svulstiga riff är placerad mitt i händelsernas centrum. En explosiv, högoktanig och fartfylld uppenbarelse som är över innan du ens hinner blinka.

Det är alltid tacksamt när ZZ Top-influenserna får fäste och Get My Things & Go är ett levande bevis på detta fenomen. Självfallet är inriktning av den tyngre arten med en intensitet som byggs upp vartefter sången fortskrider. Publikfriande i sin karaktär. Övertygande i sin utformning. Jordnära i sin uppbyggnad. Favorit i mitt tycke.

Det kanadensiska bandet Monster Truck från Hamilton, Ontario har än en gång satt ett djupt avtryck. Alla goda ting är tre och fåran som de plöjer med grunderna i blues, sydstats – och hårdrock går spikrakt i rätt riktning. Medan tiderna är tuffa erbjuder Warriors ögonblick av ren okomplicerad verklighetsflykt som vi alla kan ha nytta av just nu.

 Thomas Claesson

28

10 2022

Perfekt pop för bilåkande

Drugdealer ”Hiding In Plain Sight” (Mexican/Border)

Tänk om man hade varit en fluga på väggen när låtskrivaren och musikern Michael Collins satt och hade tankesmedja vad han skulle kalla sitt musikprojekt. Aha, sade han till sig själv Drugdealer måste vara det ultimata förslaget av alla mina förslag. Så fick det bli. Fast det går inte att låta bli att tänka på om det är på riktigt eller på skoj.

Nåväl , detta är i iallafall hans tredje album som är en skamlös hyllning till soldränkt sommarpop från LA. Tänk Michael Franks Floridapop eller John Mayers förra album som lutade åt samma håll.

Inledande Madison sätter sig snabbt med en knallskön melodi och som passar till att spela i bilen eller varför inte i sportradion.

Ballader blandas med låtar av det funkigare slaget och blåssektioner kommer och går men det musikaliska solskenet i låtarna består.

På några av låtarna lånar Michael Collins ut mikrofonen till kompisarna Weyes Blood, Jackson Macintosh och Tim Presley vilket är trevligt och en vänlig gest.

Det musikaliska anslaget är lätt men skickligt och domineras ofta av ett underliggande elpiano och lekfulla synthar, en själfull saxofon, en småfunkig bas och lagomt bastanta trummor.

Perfekt pop för bilåkande, fönstertvätt eller när du lagar fredagens lilla festmåltid och har ett glas rött vid sidan.

Senare delen av albumet är något svagare och då kom jag att tänka på både Leo Sayer och Gilber O´Sullivan. Det var ju inte meningen.

Bengt Berglind

25

10 2022

Gör sydstatsrocken stor igen

Whiskey Myers ”Tornillo” (Wiggy Thump/Border)

Många är kallade, men få är utvalda i sökandet efter det förlovade landet i söder som gav oss Lynyrd Skynyrd, Blackfoot, och Molly Hatchet. Medans det finns nutida band som verkar sitta fast i stigbyglarna och snarare rida baklänges, så finns det andra som greppar tag i halmstrået. Ett exempel på det förra är Blackberry Smoke som sjunker allt längre ner i en gyttjepöl omgiven av countrymusik. I det senare fallet känns det som The Georgia Thunderbolts kan slå rot om bara den ungdomliga ivern mognar.

I den lilla staden Palestine i nordöstra hörnet av Texas bildades Whiskey Myers som i 15 år har bevarat arvet och förkunnat sydstatsrockens evangelium. Med det här sjätte albumet har 6-mannabandet vuxit in i en passande klädsel med tyg från en svunnen tid. Sångerna framförs på ett övertygande sätt med tankar och reflektioner om det vanliga livet och händelser i största allmänhet.

Med mäktiga trumpetstötar som kunde vara hämtade från en spagettivästern inleder titellåten Tornillo ridturen ut på prärien där självaste John Wayne tar tag i tömmarna. I praktiken har det inte kommit ut något bättre än det här på ett halvt sekel, men även om Whiskey Myers är hårdhudade musiker, så kan jag inte anklaga dem får att vara bra skådespelare eftersom deras musikvideo hamnar i kalkonfacket. Det är inte svårt att dra paralleller till Sven-Ingvars filmflopp Under Ditt Parasoll.

Att det inte finns något att bestrida rent musikaliskt bevisar också Feet’s som kan jämföras med Call Me the Breeze från Skynard’s 2:a skiva Second Helping (1974). Ett gott riktmärke så länge båda fötterna hålls stadigt på marken och blicken är fäst vid horisonten för du vet inte vart du är på väg förrän du vet vart du har varit.

Med blås och kvinnlig kör växer Bad Medicine till ett dunderpiller. Ett högst imponerande och smittsamt spår som inte kan lämna någon opåverkad. The Wolf driver upp ett rockigare tempo som får allt i din omgivning att svaja inklusive dig själv. For The Kids får tillvaron att stabiliseras med många eftertankar i följe.

Det må vara hänt att de ovan nämnda tunga elefanterna från 70-talet har många kronjuveler på sina hjässor, men när det gäller att skriva nya låtar så är det ett blankt papper. Det är här som Whiskey Myers kommer in i bilden och tillför nytt blod. Sven-Ingvars överlevde filmfadäsen och blev stora. Whiskey Myers kommer att genomleva och skratta åt sin videomiss för de är på väg att bli störst av dem alla i modern tid.

Thomas Claesson

21

10 2022