God Jul och Gott Nytt musikår

Nu tar vi vintersemester igen och återkommer vid mitten av januari.

111dt111opeth111metallica

Magnus och Thomas har sagt sitt om årets bästa skivor: http://nyaskivor.se/2016-ars-basta-skivor/

23

12 2016

Protestkrönikor i tiden

neil young

Neil Young ”Peace Trail” (Reprise/Warner)

Neil Young – lo fi-musikens okrönte gudfader och i sina råaste oslipade stunder mer grunge än någonsin grunge-genrens mest betydande namn. Samtidigt besitter Young en exceptionellt lyhörd närmast pastoralt känslig ådra vid sidan av de till och från rejält brötigt skeva gitarrerna och det experimentartade larmandet under senare eror. Den, i mitt tycke, underskattade låten ”Philadelphia” från soundtracket till den Oscarsvinnande filmen med samma namn är t.ex. en av de andäktigt skiraste och mest hypnotiskt bedövande melankoliskt stillsamma sånger jag vet.

Ja, få har ett sådant dynamiskt spänningsfält inom sitt skapande som Neil Young. Från i början rotrockande bokstavligt talande jordnära americana via elektriska gitarrutsvävningar som det vore värsta avantgarde-altrocken till utforskande elektroniska synth-excesser – allt detta i egen regi eller med lite olika mer eller mindre kända banduppbackande konstellationer. Neil Young är en föregångsfigur på ett sätt som jag tycker kanske faktiskt inte alltid riktigt lyfts fram till fullo, ändå. Själv har jag överhuvudtaget alltid älskat den där speciella melankoliska kvalitén och spruckna nerven som finns i Youngs röst på många av hans bästa inspelningar. Neil Young är, på något sätt, unik i hela sitt musikaliska och skapande uttryck. Det är bara att fastslå. Han har förmågan att utmejsla totalt tidlösa, genuint bra, och av väldigt många älskade och mångfacetterade låtar av klassisk dignitet – och, även ge sig ut på – ibland ganska galet – orädda revolutionära konstnärliga utflykter i en motkulturell anda som nästan inga andra artister av hans högsta rang gör.

Samtidigt som Neil Young stundtals har haft en förkärlek att hänge sig åt stundens ingivelse, spela in saker snabbt, spontant och med ruffig attityd när det kommer till låtarnas uppbyggnad och presentation har han också – i enlighet med polariteteten i hans skapande – intressant nog fört ett eget korståg mot ljudkvalitén på dagens datakomprimerade ljudåtergivningar på cd-format och streamingtjänster. Han har ambitiöst drivit ett eget avancerat teknologiskt projekt och utvecklat musiksystemet PONO med målet att tillhandahålla en ljudkvalitet som står i motpol till dagens datakomprimering. Han tog också under en period bort all sin musik från streamingstjänster som t.ex. Spotify, i enlighet med sin kamp mot det digitaliserade ljudförfallet. (Young är dock tillbaka på Spotify nu igen sedan november i år – mycket glädjande nog, får man väl ändå krasst konstatera.)

Nya plattan Peace Trail har en del gemensamt med plattan Living With War från 2006, vilken var ett angrepp på George W. Bush och dennes politik. Ämnena för texterna på Peace Trail rör sig kring protester i tiden mot aktuella händelser i USA och andra företeelser – det hela mycket kopplat till miljön, politiken och kapitalismens fula ansikten och liknande. Skivan är inspelad på fyra dagar, låtarna satta på en eller två tagningar. Låtarna ter sig också i flera fall som hastigt ihopsatta under känslornas och reaktionernas inverkan. Det drar åt dagskrönikornas håll, lite som vår Karl Gerhard häcklade samtiden med kupletter i sina revyer förr. Men hos Neil Young i rockformatets ramar och förutsättningar, förstås. Det blir här och var lite väl skissartad ögonblicksdiktning i musikalisk form, vilket påverkar albumets helhetsintryck. Angelägenheten och behovet att uttrycka sig kommer före själva låtkonstruktionernas arkitektur. Men Neil Young kan fortfarande också knåpa ihop starka låtar i gammal god anda. Titellåten ”Peace Trail” låter t.ex. riktigt bra i fråga om melodi och sång och är i klass med Youngs bättre alster (men hade dock blivit ännu vassare om den inte vore lite spretig i arrangemanget) och platsar på en uppdaterad best of-samling.

Lyssna på: ”Peace Trail”, ”John Oakes”.

Henric Ahlgren

19

12 2016

‘Det är de små detaljerna som gör det’

billy momo

Billy Momo ”Seven Rivers Wide” (Mo better music/Sound Pollution)

Det är alltid kul med överraskningar. Inte minst inom musiken. Ibland dyker det upp något man faller för och gillar skarpt direkt. Av någon outgrundlig anledning snubblade jag på det svenska musikkollektivet Billy Momos länk på YouTube och den kvällen var räddad, liksom många andra lyssningsstunder sedan dess. Seven Rivers Wide är ett album med stort A. De tolv låtarna hänger ihop via genomarbetade och variationsrika arrangemang. De tolv låtarna är också fulla av melodihookar, habila sånginsatser både solo och i kör.
Det är som en av Povel Ramels visor, -”det är de små detaljerna som gör det.”- Detta visar sig också med eftertryck i väl avvägda instrumentala solon och inpass. Billy Momo plockar också upp småkorn från pop- och rockhistorien och omformar dessa till eget nutida musikaliskt uttryck.
Dessutom svänger det ordentligt, något som många andra samtida band har glömt bort. Bra exempel på detta är Drive och Choosing The Chosen ones. Det är mollartat och svenskt vemodigt i Don’t Mind The Tears och Jesus Dean, eller nästan sakralt i We Are The Truth.
Av de foton som finns med i bandets booklet kunde de lika gärna vara tagna från den släktbild som finns på The Bands debutalbum Music From Big Pink. Men Billy Momo står på egna ben, först och främst musikaliskt genom att väva in musikhistorien och få den att låta samtida och modernt, som det kollektiv de är.

Bengt Berglind

13

12 2016

Det livfullaste och mest lyssningsvärda sedan ”The Black Album”

Metallica-recension 2:

metallica

Metallica ”Hardwired…To Self-Destruct” (Blackened/Universal)

Chugga, chugga! Trash, trash! Metallica! Jag började lyssna på hårdrock på allvar i samma veva som albumet ”Kill ‘em all” (1983) kom ut och har haft nöjet att växa upp nästan från början med ett band som med tiden väl blivit lika genredefinierande och inflytelserikt inom rockmusiken som äldre giganter som t.ex. Black Sabbath eller Led Zeppelin. Jag tror att en av storheterna med Metallica är att de är ett både amerikanskt och europeiskt band – såväl när det gäller influenser som medlemsmässigt. Vad hade Metallica varit utan danska Lars Ulrichs blandade perspektiv? Inte lika dynamiskt, tänker jag. Det är delvis därför Metallica är THE BIG (och de mest universella) bland de s.k. ”The Big Four” – trashmetallens fyra största och mest betydande amerikanska band.

Efter mainstream-genombrottet med det obetitlade s.k. ”The Black Album” (1991) har inte Metallica levererat någon mer skiva som gjort avtryck med samma tyngd och stilbildande popularitet som plattorna fram till nämnda kommersiellt framgångsrika klimax. De har senare framförallt hållit ställningarna på konsertscenerna samt bl.a. också släppt en, av kulturetablissemanget hajpad och lite överskattad, dokumentärfilm om bandets uppgörelser och medlemskonfrontationer under ett slags psykoterapigruppsessioner – ”Some Kind Of Monster” (2004). Nu i somras pratade Lars Ulrich i P1:s radioprogram ”Sommar” och nämnde faktiskt smått distanslöst U2 som en av sina största musikaliska inspirationskällor och förebilder – allt framhållande av The New Wave of British Heavy Metal till trots – vilket kändes rätt avslöjande. För ska vi vara ärliga var det efter att Metallica fullt ut började efterapa U2:s (och Depeche Modes) Anton Corbijn-styling som Metallica på 1990-talet tappade något vitalt och började bli ganska trista på skiva.

Och alla fansen och puristerna har sedan dess gått och väntat på att Metallica skall komma med något nytt i dignitet med de älskade och omhuldade klassiska albumen från den gamla goda tiden. Så frågan är – har de gjort det nu då? Har de!? Här krävs det kanske något slags närmast kvasi-zenbuddistisk yoda-aktigt svar: Njapp. Eh? Det låter på nya plattan som de tagit avstamp i ”Death Magnetic” (2008) men adderat vissa stil- och känsloelement från förslagsvis ”… And Justice for All” (1988) och ”Master of Puppets” (1986), vilket lyfter det hela några snäpp. Och som gör att det här i alla fall blir det livfullaste och mest lyssningsvärda Metallica gjort sedan ”The Black Album” eller tidigare. ”Hardwired…To Self-Destruct” är det tionde studioalbumet. En ny lätt omstajlad logga pryder omslaget, refererad till som ”The Glitch Logo”. Skivan är släppt som ett dubbelalbum med 12 nya originallåtar, 6 på vardera skiva. Spellängden är mastiga 77 minuter. Överhuvudtaget låter det hela både gammalt och nytt, till största delen på ett positivt sätt. Det finns också ambitiöst nog musikvideos inspelade till ett tiotal av låtarna, bl.a. en regisserad av Jonas Åkerlund. Heavy Christmas!

Lyssna på: ”Moth Into Flame”, ”Now That We’re Dead”.

Henric Ahlgren

08

12 2016

Sitter stadigt på tronen

Metallica-recension 1:

metallica

Metallica ”Hardwired…To Self-Destruct” (Blackened/Universal)

Förväntningarna på ett nytt Metallica album är alltid skyhöga och resultatet är i högsta grad oförutsägbart. Med ett band som arbetar efter sitt eget sinne och inte bryr sig om influenser utifrån kan vad som helst hända. De senaste 25 åren har också kantats av besvikelser. Efter att ha hållit ett djupt andetag under de 77 minuterna som dubbel-CD:n varar känns det därför befriande att släppa ut den heta ångan och känna en tillfredställelse som vida överstiger alla förutfattade meningar.

Och såsom en elak maskin startar följdriktigt ’Hardwired’ upp den optimala stenkrossen och den som aldrig har upplevt thrash metal får i detta ögonblick ett starkt minne för livet. Så fullmatad med riff och oanständigheter som det bara anstår ett band av den här digniteten. Refrängen kan sägas vara en sanning med modifikation eller vad sägs om ’we’re so fucked, shit out of luck, hardwired to self destruct’.

Förutom ett par sofistikerade undantag genomsyras albumet av tyngd till fördel från farten som är nerväxlad så långt som det över huvud taget är möjligt i sådana här sammanhang. Således pulserar den gamla heavy metal ådran häftigt i takt med ’Now That We’re Dead’. En ren och skär njutning där alla positiva kvaliteter hos Metallica förenas till fulländning. Häng upp den låten på väggen och rama in den.

Här finns underhållning för alla och envar. Vill man höra hur sångaren Hetfield förvandlas till en varulv under fullmånens sken är ’Am I Savage?’ rätt alternativ. Vill man höra åskan mullra får man följa Trujillos basgångar i ’ManUNkind’ tills blixt och dunder tar överhanden i ett inferno av metal. Jag tror bestämt att underarmshåren reser sig av upphetsning.

Med ålderns rätt har Metallica fått en större mognad och disciplin. Albumet är snävare, mindre frenetiskt och mer lättillgängligt än dess omedelbara föregångare. Att låtarna klockar in på 7 minuter i snitt är bara positivt då variationerna är närmast oändliga. Dessutom far gitarristen Hammet runt som en tempelriddare på samtliga spår och skyddar de heliga statuterna med stöd av niosvansade riff och tvehövdade solon. Det känns tryggt.

Metallica har en förmåga att även tilltala lyssnare som normalt uppfattar den här typen av musik som öronbedövande oväsen. Det är ett tydligt tecken på bandets storhet. ’Halo On Fire’ kan mycket väl vara ett sådant spår som med sin episka inlindning alternerarande mellan rakryggad rock och intensiv metal gör att allmänheten får en hel del att fundera på.

Till sist får Ulrich bekänna färg bakom trumsetet och i ’Spit Out The Bone’ en gång för alla bevisa att han är gjord av dansk dynamit ifall ingen händelsevis hade noterat det tidigare. Sällan eller aldrig har en sådan salva avlossas. Var det någon som hade väntat på en avslutande ballad? Hoppas inte det, för den finns inte ens på kartan.

Varför hymla med en halvpoäng hit och dit, en observation här och där när det efter 35 års nötande inte går att komma högre upp på stegen. Den här skivan forcerar allt ovidkommande i dess väg. Det här är Metallica. De gör som de vill och de gör det förbaskat bra.

Thomas Claesson

08

12 2016

Kärleksfull hyllning till bluesen

rolling stones

Rolling Stones ”Blue & lonesome” (Polydor/Universal)

Rolling Stones har alltid varit ett litet kompakt och schysst bluesband som sedan gett sig på annat, och lyckats ”ganska bra” med det. Men bluesen var grunden och själen. (Och det var ju förstås också en låt av blueslegendaren Muddy Waters, ”The Father of Modern Chicago Blues”, som gav bandet sitt namn.) Stones tillhörde den era med brittiska band och musiker som på andra sidan Atlanten influerades av den amerikanska svarta bluesen, snodde från den, och gav sedan tillbaka den till jänkarna igen i form av låtar, album och turnéer. Använde den som en av grunderna för ”The British Invasion” – med engelsk pop och rock – på 1960-talet. Signifikativt är också att även amerikanska bluesrockikonen och elgitarrmagikern Jimi Hendrix vid den här tiden hade England som sin bas när han sedan började erövra universum innan sin för tidiga död.

Nu är Rolling Stones äntligen till slut tillbaka helt på brottsplatsen genom att de levererar ett komplett bluescovers-album – Blue & Lonesome – till större delen med artister inom undergenren ”Chicago blues” som till exempel Willie Dixon, Howlin’ Wolf och Memphis Slim med flera. Det är Stones 23:e album och det första med enbart coverlåtar. Låter intressant på pappret – och är nästan ännu mer spännande i praktiken! Rolling Stones spelar här med en slags smakfull flärdfri naturlig klarhet och, vilket som verkar vara, genuin spelglädje och lust. Låtarna står i centrum och det är bra val av alster rakt igenom.

Mick Jagger låter här piggare än på mycket länge, skiner mestadels hela tiden, och Keith Richards och Ron Wood är koncentrerat tillbakahållna och svängigt supertajta. En annan ”hyfsad” engelsk bluesadept – Eric Clapton – hjälper också till på några av låtarna. Plattan spelades in på tre dagar i något slags kreativt och inspirerat flöde. Det här är till formatet och ljudbilden modern blues från 2000-talet med låtar av legendomspunna låtskrivare från de gamla tiderna och inspelat av ett av tidernas mest stilbildande och klassiska rockband. I slutändan framstår det hela framförallt som en äkta och slutlig kärleksfull hyllning till genren och musiken. (Och en svanesång?) It’s only blues but I like it!

Lyssna på : ”Just Your Fool”, ”Commit a Crime”.

Henric Ahlgren

07

12 2016

Livfull berättarglädje

Jesse-DaytonTitel-Revealer

Jesse Dayton ”The Revealer” (Blue Elan/Hemifrån)

Jesse Daytons karriär startade och tog fart på åttiotalet när han spelade på en klubb i Beaumont, Texas. I publiken satt Clifford Antone och han gav Jesse en inbjudan att komma till Austin och spela på Anton. Clifford var den som upptäckte Stevie Ray och Jimmie Vaughan, Doyle Brahall Sr och Jr och nästan alla andra gitarrister från Austin. Jesse har spelat på Waylon Jennings skivor och på Willie Nelsons men även på Johnny Cash. Jesses första soloskiva kom 1995, Racin Cain. Jesse har precis avslutat en turné ombord på ”The Outlaw Country Cruse” tillsammans med bl a Lucinda Williams och Steve Earle.

Jesse blandar friskt mellan country och rock med ett ganska annorlunda gitarrspel och hans sångstil låter ibland som John Hiatt och ibland som Delbert McClinton men oftast som Ken ”Omar” Dykes och hans Omar and The Howlers. Omar drar ju åt blues/rock medan Jesse drar åt country/rock. Skivan genomsyras av en livfull berättarglädje med täta texter vilket gör den till en glad upplevelse.

Låtar att börja med: Eatin’ Crow and Drinkin Sand’, ‘Take out The Trash’ och ‘Daddy Was a Badass’.

Börje Holmén

06

12 2016

Musik på riktigt

lemarc tråden

Peter LeMarc ”Den tunna tråden” (RCA/Sony)

Jag hade en gång i tiden en flickvän som var väldigt inne på Peter LeMarc, vilket – av flera anledningar – skapade något slags motstånd inom mig när det gällde honom. Men på senare år, när jag hört någon av hans låtar då och då på radion, har jag mer och mer börjat uppskatta hans grejor. Många av hans större låtar börjar ju kännas som evergreens med nästan amerikansk tyngd och dignitet. (Så är det minsann inte med alla svenska artister.)

Peter LeMarc är helt enkelt en väldigt fin låtskrivare. Men också en själfull sångare, med rötterna rotade i inte minst soul. Frågan är om han inte är den bäste vi har i landet överhuvudtaget när det kommer till svensk blue eyed soul? Jag tycker det i alla fall. Han har för mig på vissa sätt börjat bli lite som en slags hemmasnickrad nordisk Van Morrison. Något jag menar som en rejäl komplimang.

Nya skivan Den tunna tråden är fantastiskt bra. Kanske som helhet den bästa LeMarc har gjort. Egna tunga erfarenheter i det privata livet har format skivan och låtmaterialet, förmodligen också skapat ett konstnärligt behov att producera ytterligare ett album fastän det kanske inte var tänkt att bli ett till. Men det var i alla fall rätt tänkt att göra en platta till. För mig har den här skivan blivit en vän på en gång. Den fångar något i tidsandan. Den fångar också något privat och samtidigt allmängiltigt. Den fångar även en sinnesstämning som väldigt mycket harmonierar med säsongen just nu. Den tunna tråden är musik på riktigt och en motpol till mycket annat som fladdrar förbi i våra bubblor. Och detta känns när man lyssnar.

Lyssna på: ”Osynligt bläck”, ”Den tunna tråden”.

Henric Ahlgren

05

12 2016

Med fötterna grundade i det musikaliska arvet

van morrison

Van Morrison ”Keep me singing” (Caroline/Universal)

Van Morrison (f.1945) – den ultimate mästaren av blue eyed soul, i djup mening – har kommit ut med sitt 36:e studiosoloalbum (den sammantagna produktionen med liveskivor och andra projekt är inte lätt att hålla ordning på längre). Denne nordirländske keltiske musikaliska shaman med rötterna i jazz, rythm and blues, blues, irländsk folkmusik, soul och rock – som sedan slutet av 60-talet oförtrutet och egensinnigt byggt upp sitt epitet som ”Van the Man” med sin säregna nisch inom populärmusiken – den stil som han själv kallar: ”The Caledonian Soul”. Denne man vars 2:a studioalbum ”Astral Weeks” från 1968 idag räknas som ett av de allra viktigaste i musikhistorien.

Själv har jag haft flera av mina absolut starkaste musikaliska upplevelser överhuvudtaget med just Van Morrisons musik – där jag några gånger nästan försatts i ett hypnotisk tranceliknande tillstånd, inträtt i en annan mera drömlik dimension. Det är något väldigt speciellt med Morrison. Det är som om han med sin röst har förmågan att sammanföra den magiska världen och vår – frambesvärja de högre krafterna. Ja, det finns något närmast transcendalt andligt i det hela. Både när det kommer till den musikaliska energin och vibrationerna såväl som när det handlar om tematiken i låttexter och låttitlar.

Det genuina andliga sökandet är som en underliggande löpande tråd, själva bevekelsegrunden för hela artisteriet och konstnärskapet. Inte minst änglar är ett återkommande tema, Morrison har något nästan swedenborgianskt över sig såtillvida. Det talas inte om det fullt ut, men Van the Man är vår främste mystiker inom den etablerade högsta internationella musikparnassen – en helare och själavårdare för oss andra dödliga, trots sin omtalade butterhet (eller kanske just därför?). Själfullheten och den okonstlade kompromisslösa innerligheten är också ett signum för Morrisons sångröst. Den andliga mystiska aspekten göms i rösten.

Nya plattan ”Keep Me Singing” bjuder inte på några revolutionerande överraskningar. Utan det handlar om kontinuerlig klass och kvalitet med fötterna grundade i det musikaliska arvet och de stilenliga inspirationskällorna. Den utomvärldsliga känslan är intakt och skivan genomsyras också en hel del av en lågmäld och tillbakalutad begrundande stämning – som får mig att tänka på Morrisons bästa andligt orienterade album från 1980-talet. Med andra ord är det här ett av Morrisons trevligare skivsläpp på ett bra tag. Perfekt att värma sig vid och hämta kraft av lite i det vintermörker som nu börjat sänka sig på allvar över oss (kanske också i metaforisk mening).

Lyssna på: ”Keep Me Singing”, ”Holy Guardian Angel”.

Henric Ahlgren

23

11 2016

Liten men naggande god

lil ed

Lil’ Ed & The Blues Imperials ”The Big Sound of Lil’Ed and the Blues Imperials” (Alligator/Border)

Född i oxens tecken 1955 och med ursprung från gatuvimlet i Chicago levererar än en gång Lil’ Ed ett traditionsenligt bluesalbum fyllt av skaparkraft och glöd. Han är fortfarande uppbackad av samma järngäng som från 1989, vilket med all tydlig önskvärdhet har gagnat den fortsatta utvecklingen.

Det är därför inte överraskande att den inledande ’Giving Up On You’ sitter lika tajt som ett par nytvättade jeans. Känslan är att man vill ha allt och därför trillar också ’I Want It All’ ner som ett mynt i en enarmad bandit med tre körsbär som följd.

Ed’s brillianta arbete på slidegitarren kan åtnjutas i ‘Shy Voice’ medan den verkliga hälsokuren återfinns på ’Whiskey Flavored Tears’ som oavkortat personifierar de fyras attribut: Lil’Ed’s fräsande sologitarr och grovhuggna röst, Michael Garrett’s otämjda rytmgitarr, James Young’s dunkande bas samt Kelly Littleton’s oförutsägbara trummor.

Bandet har under sin karriär sett presidenter komma och gå medan Chicagobluesen oförtrutet har stävat vidare med bibehållen energi. Lil’ Ed och hans band är en av de genuina livlinorna som driver den äkta traditionen vidare. Även texterna manar till eftertanke vilket inte minst åskådliggörs av den dagsaktuella ’Troubled World’ som med sin intensitet och varma medmänsklighet målar en bild som omhuldar samhället av idag.

Här och var kan gästspelande Sumito ”Ariyo” Ariyoshi’s medryckande klaviatur höras. Det sätter en pikant piff på tillredningen. Inte minst i ’Deep In My Soul’ som dessutom har djupa blodsband med det förgångna.

Liksom komikern/magikern Tommy Cooper på sin tid, bär också spjuvern Lil’ Ed en fez under sina framträdanden på scener världen runt. Det får anses som ett helt naturligt beteende i sådana här sammanhang. Det är aldrig fel med en huvudbonad. Undertecknad bär t.ex. emellanåt en stråhatt, som den mest självklara saken i världen.

Om man inte vill kosta på sig en flygresa till Chicago och blueskvarteren i sydvästra delen av staden, så räcker gott de här 14 spåren till en helkroppsbehandling man sent skall glömma.

Thomas Claesson

22

11 2016