Betydligt mer än bara en symbol

blue öyster cult 2020

Blue Öyster Cult ”The Symbol Remains” (Frontiers/Playground)

Även om inte musikåret är riktigt till ända får The Symbol Remains anses som den största positiva överraskningen under 2020. Nästan två decennier, med en fruktlös väntan på ett nytt studioalbum, är äntligen över. Alla eventuella tvivel försvann som ett rökmoln redan efter första lyssningen.

I det här fallet introducerade redan omslaget att stora saker var på gång. Ett tecken i skyn, så gott som något, är att den stilbildande astronomiska symbolen av planeten Saturnus kommer farande som en rivningskula rakt ner i ett alternativt tempel. Vad skulle möjligen kunna gå fel?

De som bara drar sig till minnes (Don’t fear) The Reaper har betydligt mer att utforska. Fäst blicken vid Cultosaurus Erectus (1980) och Fire Of Unknown Origin (1981) och upptäck de två bästa albumen. Inte minst tack vare att den i somras bortgångne demonproducenten Martin Birch var den som skötte spakarna.

Grundarna Eric Bloom och Donald ”Buck Dharma” Roeser har spridit mycket glädje ända sedan bandet bildades på Long Island i New York 1967. Deras hetblodiga passion och entusiastiska sångidéer blir än en gång ett ämne till en färgstark blandning av inspiration som tillgodoser de 14 spåren med en svindlande stilmässig bredd.

Erik Bloom lättar på förklädnaden med den grovt tillhuggna That Was Me. Tuffa riff och pulveriserande takter som endast utmanas av ett överraskande kortare elektrifierat reggaeparti. Därefter tar ”Buck Dharma” över mikrofonen och hans karakteristiska röst lägger Box In My Head tillrätta.

Den inledande trefaldigheten avslutas med den tillspetsade Tainted Blood som sjungs av den tredje gitarristen och tillika låtskrivaren Richie Castellano. Han har också satt samman det episka spåret The Alchemist vilket oavkortat leder in på skräckvisioner om mänsklighetens vansinne. Ett beprövat motiv som i samklang med monsterriff, brådstörtade taktskiften och ödesmättad sång lutar så långt förbi metal att det förvandlas till guld.

Med de hårt pumpande rytmerna vidrör The Return Of St. Cecilia på ett frestande sätt den ljuva g-punkten mitt emellan hårdrock och metal. Stand And Fight fullföljer intentionen utan omsvep och går effektivt in med muskulös eldkraft i den euforiska heavy metal-himlen.

Det finns titlar då det bara är att luta sig tillbaka och njuta till fullo. Låta sig omslutas av den magiska utstrålningen i en fulländad atmosfär. Edge Of The Word och Secret Road tillhör den kategorin. Båda eller var för sig en perfekt inkörsport för den nyinvigde och dessutom en säker hamn för ett inbitet fan.

Bandet har riktigt roligt och det finns mycket humor inbakat här och var. Är du mentalt förberedd att ta ett pendeltåg till New Jersey med rockabilly-inslag så kliv på Train Tune (Lennie’s Song). Kanske du gillar att prata i telefonen. Svara då när The Machine ringer och livet blir bra mycket lättare.

Har du en önskan att brottas med en alligator så ta kontakt med Florida Man, men se upp så att ni inte oavsiktligt spränger något uthus i bitar. Det kan gå hett till i solskensstaten. Kanske känner du lite för att avreagera dig i ett råkurr. Glöm det. Fight slutar aldrig som man har tänkt sig.

Alltigenom så är The Symbols Remains en resumé av hela bandets karriär. Här finns element från hela tidslinjen kryddade med spännande ingredienser som ger omväxling och fräschör. Inte bara den omisskännliga symbolen är unik. Det här albumet gör anspråk på att vara det bästa du någonsin kommer att få höra i år.

Thomas Claesson

14

10 2020

Beskriver den stora bilden

waltert

Walter Trout ”Ordinary Madness” (Provogue/Mascot/Warner)

Det krävs många års erfarenhet för att bli en bluesman. Walter Trout har passerat pärleporten med livet som insats och kommit undan med nöd och näppe. Han träffade B.B. King vid 10 års ålder bara för att få en autograf, men det tog en timme innan de hade pratat klart. Han är god vän med gudfadern John Mayall. Han har blivit en auktoritet i sitt område. Med 50 år i hetluften är han kort och gott en äkta bluesman.

Att kastas mellan hopp och förtvivlan inför ett skivsläpp är obefogat. Varje utgåva är lika trygg som ett kassaskåp. Utan att sänka ner lodet alltför djupt och göra en komplett analys är magkänslan att Trout har släppt c:a 30 skivor. Det är en ansenlig mängd och alla har syftet att tillvarata den äkta varan.

Efter en lättare distorsion rullar titellåten in lugn och fin. På ett avslappnat och balanserat sätt läggs ett intimt doftspår ut som ingen kan motstå. Dramatiskt gripande med en röst som tycks försvinna ner i sin egen avgrund och ett gitarrsolo som sveper fram som i en dimslöja av overklighet.

Wanna Dance etablerade sig tidigt i minnet eftersom den först släpptes som singel. När rödljuset slår om till grönt växlas det upp till bluesrock. Livet som har levts på sin spets genomskådas med fart och fläkt när desperat sång och vinande gitarr gör sitt jobb.

Stämningen ändras påfallande under My Foolish Pride när den allra lenaste rösten plockas fram. En grannlaga ballad som får det att susa i säven då Trout i det närmaste viskar fram sången. Hos en artist av den här digniteten är det bara en förändring av inramningen som är lika naturligt som att andas.

Förutom de ovan nämnda låtarna finns flera potentiella vinnare. Den munspelsorienterade Final Curtain Call eller den sydstatsinfluerande The Sun Is Going Down är två sådana aspiranter, som med Trouts sträva röst båda griper tag i dilemmat med att åldras och att tiden bara flyger iväg.

Erfarenhet och hans obestridda kompetens som musiker finns i varje ton. Emotionell sång, bra kompositioner och kanonader av gitarrsolon i perfekt harmoni. Det musikaliska och lyriska spektrumet blottlägger ett överflöd av obehindrad kreativitet. En stilistisk mångfald presenteras till lyssnarens välbefinnande.

All galenskap omkring oss, all galenskap inom oss relateras på Ordinary Madness. Ingenting är utelämnat, ingenting är uppdiktat. Det här är livet som vi lever. Livet som får oss må dåligt eller bra. Livet som gör oss svaga eller ger oss kraft. Det här är blues.

Thomas Claesson

06

10 2020

Bekväm och trygg rock utan äventyrlighet

bonjovi2020

Bon Jovi ”2020” (Island/Universal)

Det är mycket möjligt att du som läser dessa rader undrar varför Bon Jovi placeras i kategorin rock och inte hårdrock. Svaret är mycket enkelt: 2020 är inte det minsta äventyrlig och steget till hårdrock är långt.

Istället handlar det om något som kan liknas vid en radioanpassad variant av Bruce Springsteen, med små countryvibbar här och där.

Men det är inte överraskande. Stiländringen inleddes till viss del redan på Crush (2000).

Nyss nämnde Bruce är känd för att säga vad han känner och sångaren Jon Bon Jovi följer i de fotspåren. Det är bra gjort; att tala direkt från hjärtat inger respekt. Han har redan avverkat partytexterna under bandets storhetstid.

Men med tanke på det uppenbara engagemanget i låttexterna, som bland annat avhandlar covid-19 och polisvåld, så undrar jag vart glöden i sången är. Det låter för bekvämt och tryggt.

Limitless öppnar i ett helt okej tempo men det är ingen risk för hastighetsöverträdelse; det är mer familjekombi än sportbil.

Do What You Can är ett högaktuellt inlägg om pandemin och hur den påverkar oss människor på olika sätt.

American Reckoning är den mest uppenbara passningen till herr Springsteen, med munspel som en viktig ingrediens.

Beautiful Drug är en lättsmält radiodänga som det det är lätt att svepas med i. Så här ska en hitlåt snickras ihop.

Story Of Love är bara för gullegullig. Med ”lajdajdididaj”-sång fullkomligen skriker den after ski-underhållning. Som om det inte vore nog är den nästan sex minuter lång… Tur då att vi i slutfasen får skivans klart vackraste gitarrsolo – det låter som att de sex strängarna gråter – som träffar rakt in i hjärteroten.

Blood In The Water börjar fint med stillsamt gitarrplock, fortsätter med pratsång av Jon för att stegras en smula i en smakfull refräng. Med lite ansträngning och med risk för att vara ute på hal is går det att säga att den har spår av de lugnaste stunderna på klassikern New Jersey (1988).

Det är egentligen inte fel på någonting, men dagens Bon Jovi känns bara så tandlösa vilket är trist när vi alla vet vad de är kapabla till. Att ge ut 2020 som en Jon-soloskiva hade varit ett bättre drag, för i och med namnet Bon Jovi signaleras det att det åtminstone ska förekomma någon gnutta hårdrock.

Gillar du bandets pudelhårdrockstid (och vem gör inte det) är det nog bara att hoppa över den här nya given. Men är du däremot förtjust i skivorna som släppts de senaste 20 åren finns ett och annat guldkorn att hämta.

Magnus Bergström

05

10 2020

Karantänkul med 80-talsfilmmusik

at the movies

At The Movies ”The Soundtrack Of Your Life Vol. 1” (egen utgivning)

Önskas musikgodis som får mungiporna att peka uppåt?

Ge då At The Movies-projektet chansen.

De här elva kärleksfulla tolkningarna av 80-talsfilmmusik, inspelade av hårdrockare med smak för söta melodier, är ett lyckat försök att ”göra något kul ” nu när förutsättningarna i branschen inte är som de brukar.

Deras Youtube-musikvideos blev snabbt en snackis runt om i världen och det är bara att tacka Chris Laney (Pretty Maids) som agerade idékläckare till det hela.

Rakt igenom handlar det om störtskönt arrangerade och välspelade melodier samt starka sånginsatser, inklusive en och annan kittlande tonartshöjning som ger schlagervibbar.

Filmvalen eller rättare sagt låtvalen är som en våt dröm och då kanske i synnerhet för de som var mer eller mindre unga på 80-talet.

Personligen förflyttas jag till drag utan drog-discokvällarna i källaren (!) på den lokala polisstationen.

Ordet kulturgärning är ganska uttjatat men det är ändå passande. Ett annat minst lika passande ord är mersmakande. Tänka sig att det här är skivan jag gått och väntat på utan att veta om det!

Tre låtar får mig på fall som aldrig förr och de är No Easy Way Out (Rocky IV), A View To A Kill (James Bond 007 – A View To A Kill) och The Power Of Love (Back To The Future). Förutom att de är höjdarlåtar kommer Björn ”Speed” Strids (Soilwork, The Night Flight Orchestra) uttrycksfulla sångröst till sin rätt; även om han inte når de högsta av toner träffar han ändå rätt.

Apropå sång är det väl förspänt på den fronten. Linnéa Vikström Egg (QFT) går inte heller av för hackor och briljerar även hon, som till exempel i The Neverending Story (The Neverending Story).

Maniac (Flashdance), (I’ve Had) The Time Of My Life (Dirty Dancing) och The Heat Is On (Beverly Hills Cop) tycker jag normalt är lite uttjatade och inte lika omedelbara som det övriga sällskapet. Men det här är inte en normal skiva… Det händer någonting… De växer och det rejält! Mycket bra låtar, punkt slut.

St. Elmo’s Fire (Man In Motion) (St. Elmo’s Fire)är ett ”refrängmonster” som jag varken kan eller vill stå emot. Hur bra som helst.

Ett flertal läckra gitarrsolon förgyller skivan igenom men lika kul att höra är keyboardsolot i Wouldn’t It Be Good (Pretty In Pink), som är en stark utmanare till min favoritlåttrio.

Sången var det ja. Ronnie Atkins (Pretty Maids) visar sin höga klass i We Don’t Need Another Hero (Mad Max Beyond Thunderdome) och banne mig om inte låten hade platsat på något av danskarnas alster. Ett piggt sologitarrinhopp av Bruce Kulick (ex-Kiss) får vi också.

Far From Over (Staying Alive) andas AOR och duetten mellan de båda ”sångfåglarna” är en av skivans enskilda höjdpunkter. Och då har jag inte ens nämnt gitarrsoloslingorna…

Finns det någon enda människa som kan stå stilla till dessa tongångar? Tillåt mig att tvivla.

Så slappna av, lyssna och ge dig hän i ett dans- och sångäventyr; med eller utan sällskap. Det kallar jag friskvård.

At The Movies är inte bara något så ovanligt som en urstark coverskiva; den är också stekhet kandidat till förstaplatsen på årsbästalistan. En given fullpoängare!

Förutom att lyssna på skivan om och om igen är det hög tid att se om dessa filmklassiker. Laney & co har som sagt gjort en kulturgärning.

Magnus Bergström

Fotnot: För mer information om At The Movies-projektet och köp av cd-skivan, se https://www.facebook.com/atthemoviesofficial/

01

10 2020

Efter mörkrets inbrott

prins svart

Prins Svart ”Under jord” (Musica Ex Machina/Sound Pollution)

Under de tre senaste åren har Prins Svart rört om ordentligt i den svenska hårdrocksgrytan. Ett nytt album varje år är imponerande och årets upplaga har sannerligen den rätta nyansen av svart. Svärdet är draget ur stenen och nya landområden erövras.

Hemmahörande i Stockholm och med självklara influenser från 70-talets guldåder gör att bitarna faller på plats en efter en. Sångare med mäktiga röster alternerar och skapar variation och förändring. Av de tre edsvurna som bildar kärntruppen hanterar Henrik Bergqvist gitarrer som ylar likt vargar och rytmsektionen som tycks komma från under jord består av Tomas Thorberg/bas och Sebastian Sippola/trummor.

Mats Levéns stämma som är en garant för stort hjärta – hårt arbete inleder Inte så lätt som det ser ut med orden: Nu ska du få höra. Den förhandsnotisen är berättigad för så mycket energi som släpps loss här kräver sin man.

Både samarbetet med en halvfinsk lekfarbror som får alla barn under 10 år att skratta och en general som står vid regnbågens slut och får de över 10 år att unisont skandera att rätt låt vann är över. Håkan ’Nordman’ Hemlin är en fri man. Han har äntligen hittat rätt i Här finns bara jag.

Frågor som kan ge mer än en sömnlös natt är: 1.Varför är Tommy Nilsson ute och seglar? 2.Varför blev han aldrig hårdrockare? 3.Varför gör han inte som Janne Åström och tar ton och levererar Sanningen för mig och skapar en glöd som får känslorna att svalla över?

Som jämförelse till Prins Svart ligger Lucifers Friend i ett parallellt universum och i en annan tid för 50 år sedan gjorde på svensk mark November precis likadant. Sjöng hårdrock på svenska. Vare sig man föredrar anglosaxiskt eller fornnordiskt språk så är andemeningen den samma. Huvudsaken är att hårdrocken lever och frodas.

Det mullrar från underjorden när Matti Alfonzetti omsider hittar ljuset i tunneln och summerar meningen med livet i Om det dom viskar är sant. Nostalgisk rock har fått ett nytt ansikte. En Prins i svart skepnad som bär facklan vidare.

Thomas Claesson

30

09 2020

Piggare än någonsin

raven

Raven ”Metal City” (Steamhammer/Border)

Om du tillhör dem som tror att Raven är ett ett gammalt NWOBHM-band utan någon större relevans kan du omedelbart sluta kalla dig hårdrockare, för du har uppenbarligen noll koll. Raven har influerat hela thrashgenren och turnerade 1983 i USA med slynglarna i Metallica som förband. När andra jämnåriga band har lagt av eller tagit timeout med påföljande återförening har Raven sedan starten 1974 kompromisslöst ångat på rakt fram oavsett åt vilket håll trendvindarna har blåst, och med fjortonde studioplattan Metal City visar de att de nästan 40 år efter debuten Rock until you Drop (1981) fortfarande är relevanta och rockar röven av såväl trötta och gubbtråkiga band som Iron Maiden som de flesta betydligt yngre band.

Raven kretsar kring bröderna Gallagher, John (bas och sång) och Mark (gitarr), som vid sin sida sedan 1987 haft trummisen Joe Hasselvander. Bröderna tvingades dock 2016 genomföra en personalförändring när Hasselvander slutade av hälsoskäl. Metal City är därmed debut för nya trummisen Mike Heller, och vilken debut han gör. All min respekt för Hasselvander till trots så har Heller varit en riktig vitamininjektion för bandet.

De båda föregående skivorna, Walk through Fire (2009) och ExtermiNation (2015), var stabila alster, men här tajtar Raven till det. Tio låtar, knappt 40 minuter och inte en sekunds utfyllnad. Sällan har ett band så långt in i karriären låtit så piggt. Det här är inte bara Ravens bästa skiva på senare år, det här kan vara den bästa skiva de gjort över huvud taget om man ser till helheten med låtar, produktion, musikalitet etc. Att Michael Wagener dessutom är tillbaka som producent är definitivt ingen nackdel eftersom han ligger bakom några av bandets ljudmässigt bästa skivor.

Öppningslåten The Power är en ösig käftsmäll och efterföljande Top of the Mountain är old-school-Raven med en allsångsvänlig refräng. Human Race drivs framåt i ett frenetiskt tempo tack vare Mike Hellers trumspel och titellåten Metal City som är mer midtempo kommer som en andningspaus innan självbiografiska (”All for one and one for all / the battle rages on forever / hear the call”) Battlescared levererar lite mer klassisk Raven. Cybertron fortsätter i samma anda medan Motorheadin’ andas, just det, Motörhead med sina Overkilltrummor och sitt Fast Eddie-riff i refrängen.  Den lite lättsammare Not so Easy och snärtiga Break leder fram till den i sammanhanget episka avslutningen med tunga When Worlds Collide som med sina sex minuter och 15 sekunder sticker ut på en skiva där de flesta låtar klockar in på mellan tre och fyra minuter.

Det som genomgående slår mig efter några genomlyssningar, förutom den höga kvaliteten på låtarna och produktionen, är vilken underskattad basist John Gallagher är, men också hur välbevarad hans röst och röstomfång är i en tid när många av hans samtida kollegor är skuggor av sina forna jag. Att Mark Gallagher dessutom är en obesjungen gitarrhjälte visar att (musik)världen är långt ifrån rättvis.

Kort och gott är det här en helgjuten heavy metal-skiva som dessutom har potential att växa med antalet genomlyssningar. För mig är en självklar kandidat till årets tio-i-topp-lista och om man älskar heavy metal är den ett givet köp. För andra band är den ett facit. Se och lär!

Jonas Andersson

23

09 2020

Utsökta melodislingor

trapper

Blitzen Trapper ”Holy smokes future jokes” (Yep Roc/Border)

   Release  25 september

Det här är inte några bleka postpunksyntare från Essen. Om nu någon skulle tro det.

Bandet kommer från Oregon USA och har i många år gått under min radar.

Någon gång har det funnits bra låtar som dykt upp i andra sammanhang från albumen Across the Borderland och Fur.

På nya albumet bjuder man på ett spektra av låtar som håller mediumtempo, ibland kryddade av en saxofon eller trumpetslinga istället för något vanligt gitarrsolo. Bandets vokala insatser bildar ofta lager i stämmor och tränger sig aldrig på. Ändå går det inte att missa de ofta utsökta melodislingorna som i Requiem eller titelspåret.

Det här är ett album fyllt till bredden av americanindiepoprock. Häng på, du kommer inte att bli besviken.

Bengt Berglind

22

09 2020

Värmländsk classic rock i internationell klass

bylightning

By Lightning ”Streetlights” (By Lightning)

Värmländska By Lightning från Arvika har tidigare gjort avtryck som fjnt liveband under några år, men nu finns även debutalbumet ”Streetlights” tillgängligt. Och det behöver inte heller skämmas för sig. Minst sagt.

Det här är välproducerad, välskriven och välspelad classic rock av bästa snitt med rötterna i 70- och 80-talsrock och hårdrock. Man hör ekon och tongångar från alla möjliga band som man växt upp med och gillar.

Samtidigt har By Lightning en organisk och raspig edgy stil och känsla som ter sig egen. Och är av en kvalitet som helt klart står sig mycket väl i jämförelse med andra skickliga band från Arvika som gjort sig omtalade på bredare front på senare år – som t.ex. Enforcer och Tribulation.

”Streetlights” är en platta som är väl värd att spridas även utanför Värmlands gränser – ja också utanför Sveriges, för den delen! Och albumet passar ypperligt i bilstereon, kan intygas.

Det här är helt enkelt värmländsk classic rock i internationell klass.

Lyssna på: ”Everybody loves you when you’re dead”, ”Harry Bang”.

Henric Ahlgren

21

09 2020

Stor bredd i en smal genre

napalm

Napalm Death ”Throes of Joy in the Jaws of Defeatism” (Century Media/Sony)

Få band kan med samma självklarhet som Napalm Death hävda sin rätt inte bara som band utan också som institution. Lika få band kan säkert utan att en enda originalmedlem finns kvar i sättningen ändå producera relevant och nyskapande musik. Lägg därtill att de inom en på ytan smal genre spottar ur sig låtar med en enorm bredd utan att någonsin tappa sig själva. Det är rutin och professionalitet.

Just variationen är det som slår mig. För även om de båda föregångarna Utilitarian (2012) och Apex Predator – Easy Meat (2015) är två riktigt starka skivor måste jag säga att Throes in the Jaws of Defeatism känns mer varierad och mer lättillgänglig, vilket i Napalm Deaths fall må kännas som en självmotsägelse, men så är det. Just det visar varför de är inte bara är grundare av en genre utan också ledare och föregångare 33 år efter debutalbumet Scum (1987).

Låtmässigt så är titellåten och öppningslåten Fuck the Factoid det som de flesta av oss nog förknippar med grindcore: besinningslöst ös och blastbeats, men Napalm Death visar det de själva alltid har hävdat, att grindcore i deras värld är så mycket mer än att spela så snabbt som möjligt. Här finns black metal-känsla i Joie de ne pas Vivre, och sludge, ja snudd på stonervibbar, i Invigorating Clutch. I crustpunkiga Zero Gravitas Chamber tycker jag mig höra genrekollegorna Terorrizer, Amoral är ren och skär Joy Division, A Bellyful of Salt and Spleen skulle kunna vara signerad Nick Cave, eller varför inte Swans, i ett annat universum och nog är det väl ett förvridet rockriffande jag hör i Acting in Gouged Faith.

Throes in the Jaws of Defeatism förgylls också av sångaren Mark ”Barney” Greenways socialt medvetna och engagerade texter. Inget menlöst dravel, utan ord som träffar rätt varje gång. Han är en man som har något viktigt att säga och som inte tvekar att använda den kanal han har till sitt förfogande. Dessutom visar han genom bredden på sånginsatserna att han är en av extremmetallens mest underskattade vokalister.

En del inskränkta individer kommer säkert att gnälla över att inte få fler supersnabba låtar och mer blastbeats, men det här är Napalm Death som frossar i sina breda influenser. Kanske kan det förklaras av att basisten Shane Embury stått för huvdelen av musiken nu när Mitch Harris av personliga skäl trappat ned sitt engagemang i bandet. Embury är inte den som låtit sig begränsas av genregränser i sitt musikaliska liv och det lyser igenom här. Det som i fel händer skulle ha kunnat bli ett klavertramp i den rätt snäva extremmetalvärlden blir i Emburys och Napalm Deaths händer ett fullkomligt guldkorn; en av årets såväl som bandets starkaste skivor.

Jonas Andersson

18

09 2020

Space Ace missar målet för ofta

ace

Ace Frehley ”Origins Vol. 2” (eOne/Border)

Ace Frehley (ex-Kiss) har aldrig varit någon gitarrhjälte sett till låtskrivar- och spelskicklighet. Styrkan har varit blixtrande solon som låter improviserade där och då. Han har dessutom en oefterhärmlig förmåga att låta påverkad när han sjunger och ändå få det att låta rätt.

Uppföljaren till Origins Vol. 1 är förutom att det åter igen rör sig om en coverskiva lika sparsmakat producerad som föregångaren. Men glädjande nog finns där en organisk känsla och eftersom merparten av låtarna härstammar från en tid då ljudidealet var annat än idag funkar det trots allt riktigt bra.

Sinnet för humor är intakt och det skojas lite när smeknamnen Curly och Space Ace kläms in i låttexterna. Och jag skulle tro att Ace avlossade ett av sina välkända kackelskratt när han kom på att han kunde sjunga Space Ace Truckin’.

Never In My Life (Mountain), Space Truckin’ (Deep Purple) och Politician (Cream) är tre skott i krysset som sitter som gjutna och med lite fantasi skulle ha kunnat skrivas av Ace.
I’m Down (med John 5) och Jumpin’ Jack Flash (med Lita Ford) gör att intresset svalnar, trots bra insatser av gästartisterna. Det blir för mycket rock and roll istället för hårdrock. Eller är det kanske bara en generationsfråga?
Att vi får en tolkning av The Kinks dunderhit Lola är i och för sig lite kul, men å andra sidan är det inte vad Ace gör bäst. Känslan av ett coverband på en nedgången pub är påtaglig.
Manic Depression (Jimi Henrix) får lite extra stuns med hjälp av Bruce Kulicks sologitarrgästspel och som bonus får Ace till sin bästa sånginsats den här gången.
Den ”obligatoriska” Kiss-låten är tyvärr She. Även om den har en stark koppling till åren då New York-bandet kämpade för att ta sig någonstans är den inte per automatik bra. Ett roligare val hade varit en låt som spelats in av Kiss utan hans medverkan, som Rock And Roll Hell på Origins Vol. 1.
Eller varför inte göra ett återbesök bland de många 80- och 90-talsdemolåtar som det aldrig har blivit något av och välja ut de bästa. Och kanske kombinera med de tre-fyra bästa låtarna på mesigt producerade Second Sighting (1988), som är den Ace-skiva som åldrats sämst både ljud- och låtmässigt.

Nu låter det kanske som att jag gnäller, men alltså… Ace har en ”historisk ryggsäck” att bära på och det är lätt att minnas vad han har varit kapabel till – och kanske fortfarande är med rätt hjälp från omgivningen?
Ace har sagt att det var enkelt att göra den här andra skivan i och med att han efter den första fått in en rutin på att kontakta vänner för gästspel, att välja ut låtar och så vidare. Det är där vi hittar ett nyckelord när det handlar om Ace: enkelt. Något av hans signum är ju att ta dagen som den kommer och lunka på och då tycker han förstås att det passar bra att göra coverskivor.
Vi har fått höra att det kan bli aktuellt med en tredje coverskiva ”om skivbolaget vill” så vi kan nog räkna med det.

Det finns några bra coverskivor där ute och en hel del mindre bra. Origins Vol. 2 är helt okej men är inget som höjer pulsen och den lär inte snurra så ofta på skivtallriken, speciellt inte från början till slut.
Nu är det bara att se fram emot nästa ”riktiga” Ace-skiva!

Magnus Bergström

18

09 2020