‘En av årets bästa låtar’

tony where is jack

Tony McLoughlin/Marion Klein ”Where Is Jack” (Hemifrån)

betyg 3

Tony McLoughlin från Irland och Marion Kleine från Tyskland släpper här sin första skiva tillsammans. Inspelningen är gjord i Berlin och i Belfast och McLoughlin har gjort 6 album tidigare.

När jag första gången lyssnade tyckte jag att det lät bullrigt med väl så hårda och klichéartade rytmer i blues-rock genren. Sen kom lyssningen till nionde spåret Sacred Nights och då blev jag väldigt överraskad. En av årets bästa låtar i mina öron! Den och elfte låten Red Light Love skiljer sig totalt från övriga spåren och det påminner faktiskt om Springsteen från tiden då Bossen kunde leverera.

Börje Holmén

07

11 2017

Har en röst som både river och smeker som ljummen honung

whitney rose

Whitney Rose ”Rute 62” (Six Shooter/Border)

Fjolårets Ep South Texas Suite var ett utropstecken i countrysvängen. Whitney Rose nya fulllängdsalbum Rule 62 är en utmärkt fortsättning som kommer att etablera henne på countrytoppen inom kort. Då menar jag inte CMA country som snart inte har många traditionella countryelement kvar i musiken.

Rule 62 är en snygg hyllning till den traditionella countryn, men med en samtida ljudbild. Musiken blickar bakåt med kärvänliga musikinpass från ett bortflyende femtio- och sextiotal. Gitarrinpass som ekar Duane Eddy, blåsfigurer från tidig rhytm and blues och skönt glimrande pianolir på flertalet ställen.

Det luktar Mavericks lång väg om kompet. Det är inte så underligt när bandets sångare Raul Malo producerar och flera av musikerna i bandmedlemmarna sitter med i studion. Dessutom turnerar Whitney just nu Europa runt som förband till Mavericks.

Whitney sjunger med en lätthet och säkerhet och har en röst som både river och smeker som ljummen honung. Hennes vokala bakgrund bär glimtar från stora kvinnliga vokalister inom den traditionella countrymusiken men samtidigt är hon sin egen.

Det gångna året turnerade Whitney Rose i landet vi bor i. Hoppas hon återvänder och att någon arrangör kan plocka henne till Värmland. För tillfället finns det ingen scen för rootsmusik här vad jag vet. Helst vill man slippa att åka till Örebro, eller hur?

Bengt Berglind

06

11 2017

De skoningslösa

galactic cowboys

Galactic Cowboys ”Long Way Back To The Moon” (Mascot/Warner)

betyg 3    Release 17 november

Bakom en ridå med thrash metal, heavy metal och märkligt nog Beatles-liknade harmonier uppenbarar sig än en gång 90-talsfenomet Galactic Cowboys. Sist det fladdrade i byxbenet var för sjutton år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess. Livet i Houston, Texas fortgår i sin makliga takt även om tiden tycks ha accelererat.

Bandets gåtfullhet är fortfarande höljt i dunkel och inte många blir klokare av den här utgåvan. Av en del säkert välkommen som en efterlängtad återkomst, av andra en nära döden upplevelse som kom just när man trodde att mardrömmen var över.

Det är klart att en titel som ”Amisarewas” skapar en rynka i pannan och lämnar en del att fundera på. Konstigt vore annars. Som introduktion till ett väckelsemöte fungerar den i alla fall utmärkt. För övrigt genomsyras sångerna av tyngd med oredigt spirituella texter i en jargong som knappast finns någon annanstans.

”Zombies” har thrash element som får självaste Anthrax att gömma sig bakom gardinen. Detta varvat med heavy metall riff ger en sprängverkan som inte passerar obemärkt. Finns det någon som kan bistå med ett glas vatten med alka seltzer?

Kan det vara ”Lucy In The Sky With Diamonds” som ekar där i refrängen på ”Blood In My Eyes” eller är det bara ett hjärnspöke som spelar ett spratt. Det fina ledmotivet i titellåten ”Long Way Back To The Moon” sveper i alla fall definitivt tillbaks till sextiotalets glada popkalas.

”Next Joke” är skämt åsido en levnadsbeskrivelse om drömmar som inte går i uppfyllelse och inte minst den efterföljande bittra verkligheten. Den pådrivande taktfastheten uppbackad av den löst hängande basgitarren uppmanar ändå till kamp.

Long Way Back To The Moon har förmodligen raketbränsle för att nå till månen, men knappast tillbaka hem. Det intensiva omslaget är komponerat av medlemmarna själva och det ger onekligen en fingervisning om på vilken nivå vi befinner oss. Ändå kan man inte annat än att fascineras av den unika stilarten. Det är svårt att tro att det är ett kristet band men å andra sidan var det länge sedan jag förvånade mig över något över huvud taget.

Thomas Claesson

03

11 2017

Välmeriterade bröder låter trummorna tala

appice.

Appice ”Sinister” (Steamhammer/Border)

Har trummor, spelar med allt och alla, öppen för jobbförslag, alltid. Så skulle texten i en platsannons för bröderna Carmine och Vinny Appice kunna formuleras.
De två välmeriterade bröderna slår efter långa och framgångsrika karriärer för första gången sina trumstockar ihop på skiva. Bland deras tidigare nedslag kan nämnas Vanilla Fudge, Rod Stewart (Do ya think I’m sexy) och King Kobra för Carmines del och Black Sabbath och Dio för Vinnys del.
Trummorna är givetvis i förarsätet och tillåts ta ovanligt stor plats i ljudbilden, utan att dränka övriga instrument/sången.

Av de många gästinsatserna på Sinister är framför allt Robin McAuley (ex-MSG) och Paul Shortino (ex-Quiet Riot) värda en guldstjärna. Deras lättidentifierade röster fungerar finfint till den här typen av hårdrock.
Andra som medverkar är till exempel gitarristerna Craig Goldy (ex-Dio) och Bumblefoot (ex-Guns n’ Roses) samt basisterna Phil Soussan (ex-Ozzy Osbourne) och (King Kobra. ex-W.A.S.P.).

Fem av de tretton låtarna (två-tre för många!) har det där lilla extra:
Monsters and heroes är en hårt rockande hyllning till Ronnie James Dio med en välskriven text och inte ett öga är torrt. Ett mycket fint initiativ som jag känner mig säker på att RJD skulle ha uppskattat (kanske gör han det också men från ”den andra sidan”).
Killing floor är trots avsaknad av en ”riktig” refräng den vassaste kniven i lådan. Mångbottnad och ödesmättad; lite som en snällare kusin till mycket av det som Black Sabbath gjort. Detsamma kan sägas om Future past med skillnaden att den har en refräng som det går att sjunga med i och som grädde på moset skivans bästa sånginsats.
Riot är en höjdarlåt med rejäl livekänsla och som är minst lika bra här som på originalet med Blue Murder (1989). Men okej, det ska erkännas att John Sykes glödande gitarrspel saknas – hans skor är inte lätta att fylla.
In the night är en ballad med påhittigt trumspel som får ta stor plats, i stil med Eric Carrs Kiss-karriärhöjdpunkt I still love you (Creatures of the night 1982).

Däremot är Bros in drums, med en självbiografisk text som balanserar på en tunn lina på gränsen till kalkon, inte så mycket att skriva hem om. Säkert hur kul som helst för bröderna att spela in men inte lika kul för oss andra.

Till sist en mycket viktig uppmaning; hörlurar på! Bröderna är nämligen smakfullt mixade till höger respektive vänster.

Magnus Bergström

02

11 2017

Två amerikanska ikoner

lucinda+1

Lucinda Williams ”This Sweet Old World” (Highway 20/Borderbetyg 3
Leon Russell ”On The Distant Shore” (Palmetto/Border

Två ikoner och veteraner i den amerikanska rockhistorien här med sina senaste album. I Lucindas fall har hon återinspelat hela Sweet Old World från 1993. Leon Russells skiva som blev hans sista är inte så bra jag hade hoppats.

Lucinda Williams som tillhör en av husgudinnorna i sin branch har många utmärkta albumsläpp bakom sig i sin långa karriär. Sweet Old World är ett av dem men difinitivt inte det bästa. Car Wheels On A Gravel Road och Essence går före på den interna Lucindalistan men det går inte att komma ifrån att det är kul att höra skillnaden på hennes röst på tjugofem år. Då var den nästan flickaktig om man jämför med dagens patinerade lätt skrovliga röst, så full av livserfarenhet. Visst är det bra, men heller inte en uppföljare på det utmärkta Ghost on Highway 20 som kom för två år sedan om jag kommer ihåg rätt.

Leon Russell är en av många rockmusiker som lämnat jordelivet under året. Albumet ger inte en rättvis bild av denna säregna rockartist som huspianist och arrangör åt Joe Cocker, Gerorge Harrison och många fler.
Visserligen är hans egna knarriga röst intakt men för det mesta är den inbäddad i Mantovaniliknande stråkarrangemang. Det hade varit på sin plats att para ihop Leon Russel med ett hungrigt yngre rockcombo och till exempel Joe Henry eller Jeff Tweedy i producentrollen. Förutom nya låtar finner du några av hans mest kända spår som till exempel A Song For You. Vill du lyssna på den riktige Leon Russel så kolla in hans sjuttiotalsskivor The Shelter people och Carney.

Bengt Berglind

31

10 2017

En kul rockfest för öronen

walk the earth

Europe ”Walk the earth” (Silver Lining Music/Warner)

Abbey Road-studion i London. Jag behöver knappast påpeka vilka klassiska album som spelats in där. Nu är det ingen klassiker Europe fått till med Walk the earth, som spelats in där, men den slår med lätthet allt de gjort efter nystarten 2004.

Influenserna från 70-talsidoler som Deep Purple och Rainbow är påtagliga men det låter ändå Europe om hela paketet, som gynnas av det klädsamma ljudlandskapet i regi av välmeriterade Dave Cobb.

Gitarristen John Norum gnistrar som aldrig förr, vilket vi får prov på redan i inledande titelllåten, med bland annat ett mikrolånat riff från Kashmir (Led Zeppelin) och är en stark kandidat till platsen som skivans bästa låt.

Joey Tempest har en unik röst och det hörs nästan på inandningen att det är Europe som är i farten. Numera gör sig hans röstkonster allra bäst i lugnare låtar som drömlika Pictures och småepiska Turn to dust.

Just dessa låtar visar också upp en Mic Michaeli (keyboards) i storform. Han tar rejält med plats – liksom i Election day och Wolves – och bjuder på finfina Jon Lord-vibbar.

Det kommer en dipp i början av andra skivhalvleken då en känsla av vattentrampande smyger sig på. GTO doftar förvisso angenämt av tidiga Whitesnake men den rätta refränghooken saknas. Joey gör i alla fall sitt för att lyfta låten när han vågar sig på högre toner som rör sig mot Ian Gillan och Glenn Hughes trakter. Haze däremot har inte direkt något som talar till sin fördel; den är helt enkelt för baktung för sitt eget bästa.

Att två av tio låtar faller utanför ramen förtar dock inte det fina helhetsintrycket och den stora stunden låter vänta på sig till avslutande Turn to dust. En småepisk halvballad med keyboard- och sologitarrspel som berör så starkt att jag är beredd att påstå att det här är Europes bästa låtminuter sedan… Yesterday’s news! Höjdarlåten som förvånande nog inte fick vara med på Prisoners in paradise (1991) utan förpassades till rollen som outgivet bonusspår på en senare samlingsskiva.

Walk the earth är en kul fest för öronen och det är bara att njuta av godsakerna som veteranerna har kokat ihop. Det svänger!

Magnus Bergström

26

10 2017

Ovan där

kenny wayne

Kenny Wayne Shepherd ”Lay It On Down” (Provogue/Warner)

betyg 3

Det är svårt att tänka sig att det har passerat över 20 år sedan gitarrsvingaren Shepherd klev in på banan. Ledbetter Heights och Trouble Is… satte djupa avtryck i bluesvärlden. Den då blott 20-åriga bluesfantomen hade en gåva som bådade gott inför framtiden. Jag kan inte undgå att dra paralleller med den unga förmågan Aaron Keylock som inte hade det minsta att skämmas för när han presenterade Cut Against The Grain tidigare i år.

Shepherd är en innovativ kraft inom bluesrocken och nu som medelålders man provar han en del nya infallsvinklar. Lay It On Down har ingredienser från soul, country, blues, funk, rock, Rhythm & Blues och allt däremellan så det räcker och blir över. Lindrigt sagt.

Nu finns det ingen anledning att hänga läpp för att åtkomsten till blues är begränsad. Det finns andra kvaliteter som fyller sin funktion. Noah Hunt lånar till exempel ut sin röst på “Nothing But The Night” och det är ett säkert tecken i skyn när det väl är dags för kvällspromenaden.

Blåsensemblen puffar på ”Diamonds & Gold” i ett struttande funktempo med rikt flödande hejarramsor från Wah-Wah gitarren och den trallvänliga ”She’s $$$” gör att det onekligen drar i mungiporna och då menar jag uppåt.

Visserligen far Stratocastern fram på ett obesudlat sätt rakt igenom albumet förutom under ett par bitterljuva singer-songwriter varianter som man gott kunde ha varit utan. Jag har förståelse för att Shepherd vill prova sina vingar, men jag hoppas att han hittar tillbaka till rötterna nästa gång det beger sig.

Thomas Claesson

25

10 2017

Rejält försenad skivdebut utan svagheter

ice age

Ice Age ”Breaking the ice” (GMR Music Group/Border)

    Release: 20 oktober

Den som väntar på något gott…
Ice Age bildades redan 1985 men skivdebuterar först nu. Kan då en debutskiva som, om musikvärlden vore rättvis, borde ha sett dagens ljus för sisådär 30 år sedan vara relevant idag? Jajamensan!
Undertecknad må vara partisk i och med att jag var med ”när det begav sig” i slutet av 80-talet, men alltså… Det. Här. Är. Så. Bra.
Två originalmedlemmar och två nykomlingar är receptet för (thrash) metalbandet Ice Age vars återkomst är efterlängtad av många. Som sig bör när det handlar om ett band med ingredienser lite utöver det vanliga.
Breaking the ice har skapats av Sabrina ”Sabbe” Kihlstrand (gitarr, sång), Linnea Landstedt (gitarr), Viktoria Larsson (bas) och André Holmqvist (trummor). Metalfans med smak för fart, tyngd, melodi, finess och attityd har all anledning att tacka de fyra.
Om vi gräver lite i låtinnehållet går det att konstatera att en femling såg dagens ljus redan 1986-1989, på demokassetterna Rock solid (som då var bandets namn), General alert och Instant justice. Resterande femling har senare födelsedatum.

Blandningen av gammalt och nytt låtmaterial känns helt naturlig; det märks (nästan) ingen skillnad alls mellan äldst och yngst. Just nu är mina favoritlåtar faktiskt nytillskotten Clever och titellåten.
Faktum är att när jag först hörde just dessa två så tyckte jag inte att de kunde mäta sig med demokassettklassikerna. Men efter ett antal lyssningar så har två monster till låtar växt fram som nu är några av mina absoluta Ice Age-favoriter. Någonsin.
Jag var även till en början tveksam till det delvis nya bridge/refräng-arrangemanget i Mental disorder, men efter ett tag fattade jag galoppen. Välarrangerat.

Oavsett när låtarna har snickrats ihop så handlar det rakt igenom om välskrivna alster med både teknik och känsla. Det finns drag av Megadeth (låtuppbyggnader och delar av sångstilen) och i viss mån Annihilator (gitarrspelet). Thrash metal utgör grunden men när hela paketet summeras handlar det kort och gott om metal.

Musiken blir aldrig svår och meckig för sakens skull. En balansgång som inte alla skickliga musiker klarar att vandra, men här går det galant.
Bästa exemplet på en liten kul detalj är kanske koskällan (!) i slutdelen av Fleet street.
Bland de många övriga minnesvärda inslagen kan nämnas:
Linneas pigga gitarrsolo i titellåten; hennes flinka fingrar är en stor tillgång!
Clever är variationsrik som få. Håll till exempel koll kring 2:50-strecket och du får höra ett riffande i Slayer-stil som mynnar ut i ett av skivans många smakfulla gitarrsolon.
No need to bleed lyfts från bra till en höjdare från 2:45 och framåt, då ett lekfullt instrumentalparti tar vid. Läckert!

Sabrina står för en varierad sånginsats (helt befriad från growl och ljusare än genomsnittet i genren) med en lätt kaxig attityd och visar att just sången är ett av bandets största tillgångar. Den ger en extra personlighet till musiken som därmed sticker ut lite extra i det stora musikbrus som vi lever i. Ett extra plus är att den typen av röst liksom inte sliter lika mycket på öronen och är lättare att ta till sig.
Likheter med Dave Mustaine (Megadeth) finns i sättet att betona enskilda ord. Lyssna bara på låtar som till exempel Clever och Total collapse.

Apropå nyss nämnda Dave kan de som tycker att Megadeths musik är bra, men inte klarar av sången (jo det finns sådana personer) med fördel låna ut ett öra eller två till Breaking the ice. Just saying.

Låttexterna är överlag väl värda att sätta sig in i, med ämnen om såväl krig som relationer och mycket mer. Sistnämnda avhandlas på ett fyndigt sätt i Clever (en låt om sviken vänskap) med dessa ord:
Calling me all kind of names. Stop calling me at all.
Sylvass lyrik om du frågar mig.

Efter granskning med ljus och lykta hittar jag helt enkelt inga svagheter. Jo det skulle i så fall vara att ännu mer tryck á la ishockeykörer hade varit önskvärt på några ställen. Och så lyxfelet att min personligen favorit från förr, Making my mark, tyvärr inte har fått vara med och leka. Jag håller tummarna för att den tas till nåder på uppföljaren (för visst är de tillbaka för att stanna?). En bättre öppningslåt finns knappast.

Ett styrkebevis att den låt jag tycker minst om (Hell or nothing) ändå är en mycket stark betygsfyra. Svårslagen låtkvalitet med andra ord.

Känslan just nu är att det skulle kunna gå att lyssna på Breaking the ice varje dag utan att tröttna och ett bättre betyg är svårt att tänka sig. Om nostalgi spelar in? Hmmm, jo kanske, till viss del… Men i grund och botten handlar det om välskrivna låtar som fastnar och det är ju så vi musikdiggare vill ha det.

Platsen överst på årsbästalistan känns given och rättvisa har alltså skipats i metalvärlden. Faktum är att spontant känns det som att den även har en plats på topplistan över allt jag någonsin hört.
Eller som Ice Age själva skulle säga: Thrash it up! Fy!

Magnus Bergström

p.s. Läs en exklusiv intervju med Sabrina här: http://hårdrock.com/2017/10/ice-age-ar-tillbaka-och-sabrina-ar-inte-svarslos/

20

10 2017

Genuint och ärligt

shaman

Shaman’s Harvest ”Red Hands Black Deeds” (Mascot/Warner)

Shaman’s Harvest har strukturen och substansen att förmedla och bevara sin post-grunge ideologi bakom en kuliss av hårdrock från mellanvästern. Red Hands Black Deeds befäster det inmutade området till någonting ofrånkomligt och skarpt avgränsat.

Sångaren Nathan Hunt är fokuserad och övriga i bandet följer strikt den inslagna vägen när det sjätte albumet på den drygt 20-åriga karriären förevisas. Den lössläppta och råbarkade stämningen skiktar sig på ett moget och självkontrollerat sätt.

”Red Hands Black Deeds” (Prelude) inleder dansen kring lägerelden i sakta suggestivt mak innan ”Broken Ones” abrupt piskar upp sanden och de lättflygande buskarna far iväg åt alla håll på stäppen. ”The Come Up” följer upp effektivt och med den betvingande refrängen kan den rent av leta sig in på radion. Bäva månde de ofrälsta.

Det finns ögonblick när lugnet infinner sig också. Den akustiskt drivna ”Tusk And Bone” är ett sådant tillfälle. ”Scavengers” ligger i samma härad och förseglar albumet med tillfredställelse även om den överraskande avslutas med en kort countrydänga. Något som var tvunget att komma ut antar jag.

Eftertankens kranka blekhet ger vid handen att den analoga inspelningstekniken som utnyttjas på Red Hands Black Deeds med välbehag ger musiken ett varmt och ärligt ljud från det förgångna, något som man tyvärr hör allt mer sällan nuförtiden.

Thomas Claesson

18

10 2017

Inte långtråkigt

billprice13

Bill Price ”I Can’t Stop Looking At The Sky” (hemifrån)

Bill Price säger sig vara en kreativ person med konstnärliga visioner. I Can’t Stop Looking At The Sky är den 6:e i raden av album och EPs och singer-songwritern Bill samarbetar med bluesmannen Gordon Bonham som liksom Bill Price är inspirerad av Bob Dylan. Bill brukar hålla isär sin grafiska ådra från musiken och vice versa men här är det inte så.

När jag hör Bill Price kommer jag osökt att tänka på Paul Simon och förstås David Byrne och hans Talking Heads med deras sprudlande infall av olika slags musik när dom tar ut svängarna. Detta gör att det inte blir långtråkigt men ganska rörigt och kräver några lyssningar. En skiva fylld med överraskningar. Blir svårt att peka ut några låtar denna gång.

Börje Holmén

17

10 2017