Variation intill galenskap

paul2

Paul Messinger ”America 2.0” (hemifrånbetyg 3

Paul Messinger ”Love Will Find You: 9 Degrees Of Relationship” (hemifrån

Paul Messinger America 2,0 Assorted Tales And New Myth.kom 2017. Paul är en poet, låtskrivare sångare och instrumentalist som kommer från New York flyttade till North Carolina. Med sig i studion har han ett tiotal medmusikanter.

Pauls Amerika 2,0 har fått lysande recensioner från många håll. När jag först hörde skivan slogs jag av likheten mellan Paul och Bootsy Collins, sångare och bassist. Bootsy spelade med James Brown men startade eget och behöll funkstilen. En annan tydlig likhet är Frank Zappa som i sina värsta utsvävningar påminner om Spike Jones, amerikansk musiker och orkesterledare mm. Dessa herrar har variation intill galenskap i musiken som kan vara jobbig att ta till sig. Paul skall man lyssna på många gånger för att han komma till sin rätt men allt handlar ju om en dosfråga. Låtar att börja med: America, The Speaker och A Little Faith.

Pauls nya skiva är en fortsättning på den inslagna vägen även om den nu är lättare att ta till sig och inte så brokig som den förra. Även denna har som den förra några riktigt bra låtar som Love Will Find You, Matters Of The Heare och One Day At The Time.

Börje Holmén

09

08 2018

Ett återskapande av den melodiösa hårdrockens glansdagar

grahamb

Graham Bonnet Band ”Meanwhile, back in the garage” (Frontiers/Playground)

Den som önskar en nysläppt skiva som återskapar den melodiösa hårdrockens glansdagar på 80- och till viss del 70-talet behöver inte leta längre.

Så sent som 2016 släppte Graham Bonnet Band det finfina styrkebeskedet The Book och redan nu är uppföljaren Meanwhile, back in the garage här och det handlar om en naturlig fortsättningen. Den höga kvaliteten har inte sänkts – snarare tvärtom. Här snackar vi om toppform av ett band som är tätt sammansvetsat på det sätt som månader av turnerande resulterar i.

Sångaren Graham Bonnet behöver knappast en närmare presentation, men okej då… Han är född 1947 och har en bandmeritlista som inte är så lite imponerande: Alcatrazz, Michael Schenker Group och Rainbow. För att nämna några. Och så solokarriären förstås!

Åter till den nya given och några av låtarna:

Meanwhile, back in the garage är en fartfylld sak med flinkt gitarr- och keyboardspel. Och ja, givetvis, med sång som inte lämnar mycket att önska (med om den senare) och som allra bäst låter det i refrängen.

The Hotel fortsätter i samma hjulspår men har aningens klenare refräng

Livin’ in suspicion är versmässigt i segaste laget men det vägs upp av att refrängen är en av skivans allra bästa (vilket inte säger så lite i och med att starka refränger är något av skivans signum).

Incest outcest U.S.A. är en mellantemporockare med några snygga tempoväxlingar och även här får vi en refräng som sitter som en (gubb)keps.

Ungefär så här fortsätter det skivan igenom. Alltså med traditionella låtformler med melodi och sång i fokus. Varför uppfinna hjulet? tycks låtskrivarna ha resonerat. Gott så.

We don’t need another hero (Tina Turner) är ett mycket överraskande coverlåtval; jag blev faktiskt smått chockerad när jag såg den i låtlistan. Efter att ha lyssnat är jag även smått chockerad över att jag gillar det jag hör. Musiken är i mångt och mycket trogen originalet och Grahams röst kommer verkligen till sin rätt. Det är dessutom ett kul grepp att den är placerad som låt nummer nio och inte – som är så vanligt med just coverlåtar – som en form av bonuslåt allra sist.

Det allra bästa är ändå sparat till slutet:

Past lives (plattan i mattan!) och The crying chair (fin ballad och skivans bästa låt!) ger starkast vibbar av Grahams tidigare band samt lite Yngwie Malmsteen och pyttelite Deep Purple.

Produktionsmässigt låter det väldigt mycket ”live” och rösten är ovanligt långt fram i mixen, ja så till den grad att det nästan känns som att stå bredvid Graham när han sjunger. Snacka om ”in your face”.

Det är ett grepp som passar alldeles utmärkt i och med att Graham låter sensationellt välbevarad och vital. Okej, det förekommer ”åldersraspighet” mer än en gång men det är bara charmigt och helt naturligt efter ett liv i hårdrockens tjänst.

Nämnda livekänsla är dessutom som klippt och skuren för det flitiga duellerandet mellan gitarr och keyboard.

Men 14 låtar? Tio eller möjligtvis dussinet fullt hade räckt. Det står 2018 i almanackan och lyssnarnas tålamod är inte vad det en gång varit.

Magnus Bergström

06

08 2018

Sångfantom bjuder på må bra-recept

paul rodgers

Paul Rodgers ”Free spirit” (Quattro Valley/Border Music)

Royal Albert Hall i London, sångfantomen Paul Rodgers och 16 mer eller mindre klassiska Free-låtar. 77 minuter av den varan är ett må bra-recept som heter duga.
Hela härligheten förpackad i en trevlig digipack med ett mycket informativt häfte med historik etc.

Det luftades låtar som aldrig tidigare framförts live (!) och av dessa är känslofyllda Love you so det starkaste kortet.
All right now och Wishing well? Tja, de är med all rätt klassiker men just på grund av det känns de tyvärr aningen sönderspelade, även om de som här framförs alldeles ypperligt.
Nämnda låtar kan inte mäta sig med de urstarka rocknumren Little bit of love, Ride on a pony, My brother Jake (som inleds smakfullt med en liten dos Für Elise) och undertecknads personliga favorit Fire & water.
Småsega Woman ger däremot trots gitarrsolospel med klös inte direkt någon vitaminjektion, om jag säger så.

Free spirit får tankarna att vandra iväg till en ljum sommarkväll med något gott att äta och trevligt sällskap. Varför inte på Sweden Rock Festival?

Magnus Bergström

29

06 2018

Ett steg i rätt riktning

love on drugs

Love On Drugs ”Solder” (Paraply/Hemifrån)

Love On Drugs är här med en ny skiva. Frontfiguren även denna gång, Thomas Pontén, har bytt ut några medlemmar och vidareutvecklat soundet. Förra albumet, I think I’m alone now, finns recenserat på denna hemsida och var en hyllning till en avliden musikkollega till Thomas. På denna skiva har han med sig: Martin Lillberg på trummor, Krister Selander bas, Anders Göransson keyboard, Pi Jacobs bakgrundvokalist, Joel Lundberg stråkar, Martin Lillberg stråkar, Tobias Andersson  & Henrik MacGregor, Kristina Lindgård stråkar och så är det Thomas Pontèn på gitarr och sång.

Den tidigare skivan var stundom ganska mörk varvat med gladpop och lite americana. Denna är väl också varierad men utan det mörker den föregående hade. Vad som slår mej är att Thomas röst påminner om John Lennon på några låtar som ju inte är negativt på något sätt men också Neil Young. Jag tycker att albumet är ett steg i rätt riktning.

Låtar att börja med: Scar, At The Rainbow´s End och förstås Gone Away.

Börje Holmén

28

06 2018

Ett krigstidsdokument som sjuder av liv

scream

Bruce Dickinson ”Scream for me Sarajevo” (BMG/Warner)

betyg 3   Release: 29 juni

Bruce Dickinson:

“War turns the world on its head, but this is an optimistic message”. “It changed the way I viewed life, death and other human beings.”

Det är svårt att tro idag men det fanns en tid när Iron Maiden inte sålde högvis med konsertbiljetter och/eller skivor. Läget var detsamma för avhoppade sångaren Bruce Dickinson, men han verkade trots det nöjd med sololivet.

Han och hans band gjorde under ”skilsmässoåren” ett tiotal höjdarlåtar och dessutom en skiva med något så ovanligt som uteslutande bra låtar (The Chemical Wedding).

Scream for me Sarajevo är ett tidsdokument från den längsta belägringen av en Europeisk huvudstad i modern historia. 1994 kom någon nämligen på att det var en bra idé att flyga in ett hårdrocksband för en konsert mitt under brinnande krig…

Minst sagt udda förutsättningar och resultatet blev en konsert som sjuder av liv.

Ett par låtar från småtrista Skunkworks drar tyvärr ner helhetsintrycket. Tur då att starka Accident of birth är välrepresenterad. Men allra starkast är givetvis Tears of the Dragon; det är en inte alltför vågad gissning att Steve Harris i Iron Maiden fick torskfrossa när han hörde detta monster till låt.

Som liveskiva betraktad föredrar jag ändå Scream for me Brazil, som är inspelad när Bruce och hans soloband var som bäst.

Magnus Bergström

Fotnot: Scream for me Sarajevo är soundtracket till dokumentärfilmen med samma namn.

27

06 2018

NWOBHM rakt på sak utan krusiduller

saxon

Saxon ”Denim and leather” (BMG/Warner)

Denim and leather släpptes ursprungligen 1981 under det som så populärt kallas den nya vågen av brittisk heavy metal (förkortat NWOBHM på engelska). Saxon stod då i och med släppet av denna fjärde skiva på toppen av karriären.

Här återfinns framför allt följande svårslagna trio hårdrocksklassiker: Princess of the night (första Saxon-låten jag hörde), And the bands played on (bästa låten!) och Denim and leather (allsångsklassiker).

Musiken är rakt på sak utan krusiduller och framförd av en imponerande sammansvetsad enhet (ett resultat av den tidens tuffa turnéschema). Som kronan på verket har en ungdomligt vital Biff Byford kaxighet och tryck i rösten.

Bonusmaterialet utgörs nästan uteslutande av intressanta tidsdokument i form av större delen av skivans låtar inspelade på Denim and leather-turnén.

Men det bästa med denna cd-nyutgåva (utöver musiken alltså!) är den genomarbetade och snygga paketeringen i digipack med ett informativt 24-sidigt texthäfte med historik och bilder. Så här ska nyutgåvor se ut!

Magnus Bergström

Fotnot: Denim and leather är en av flera tidiga Saxon-skivor som återutges i år.

21

06 2018

Make Some Noise

dead d

The Dead Daisies ”Burn It Down” (Spitfire/Border)

The Dead Daisies släpper sitt fjärde album som om det skulle var den mest självklara saken i världen. Ett knippe av tio väl utvalda rocklåtar breder ut sig som en bukett. Distribuerade av ett välmeriterat australiskt/amerikanskt band som inte viker ner sig för någon.

Sångaren John Corabi har en röst lika kraftfull som en tre kilos slägga, lika sträv som femmans sandpapper. Det räcker långt i den inledande ”Resurrection” som har styrka nog att jämna ett korrigerat plåtskjul med marken. Vilket med tanke på det abrupta slutet inte är långt från sanningen.

När röken väl har skingrats uppenbarar sig balladen ”Set Me Free” i hela sin skepnad. En hymn om förmågan att bryta sig loss från ett oavsiktligt förhållande. Arrangerad med crescendon av förtvivlan och hopp i en smäktande odyssé för fulla segel.

På den nedre planhalvan återfinns de riktiga kanonerna och de tre sista låtarna är krevader av konfetti med riff, basgångar och slagverk i sprakande scenarion. Doug ”The Golden Boy” Aldrich briljerar med sin gitarr och man kan för sitt inre se poser och känslouttryck av dignitet.

Den auktoritäre Marco Mendoza mullrar med sin bas som ett mindre jordskred och Deen Castronovos trumstockar bearbetar skinnet med frenesi. Därtill uppackade av den mångfacitterande grundaren och gitarristen David Lowy som tycker det här är hur roligt som helst och säg den som inte instämmer.

Jag hade äran att se bandet live på Sweden Rock Festival förra året och på scen kom de verkligen till sin rätt. Den här skivan är bara en aptitretare jämfört med vad jag och några tusen till fick uppleva där. Undertecknad blev till och med så exalterad att han befann sig i en fas av fullständig eufori.

Det här är Twisted Sister, Whitesnake och Mötley Crüe i rakt nedstigande led och som bandnamnet till trots antyder finns inga vissnade blommor här så långt ögat kan se. Tusenskönor i all ära men den här kvintetten ger ett fång av hårdrock som är välbehövlig för alla och envar.

Thomas Claesson

20

06 2018

Starkt och modernt

lykke

Lykke Li ”So Sad So Sexy” (RCA/Sony)

Svenska popdivan och deppdrottningen Lykke Li slog igenom efter Robyn och före Tove Lo. Och tillhör de kvinnliga svenska högkvalitativa artister som, tillsammans med tidigare nämnda och t.ex. First Aid Kit och Icona Pop, har lyckats göra sig bemärkta internationellt och även blivit populära på den amerikanska marknaden.

Lykke Li har inte minst likheter med Tove Lo – inte bara när det gäller namnens strukturella uppbyggnad. De är starka personligheter och utstrålar integritet och en musikalisk agenda som går lite utanför den vanliga popådran. Man kan prata om efterföljare till Kate Bush, i det avseendet.

Efter ett break där Lykke Li blivit mamma och bildat familj är hon tillbaka med ett starkt album – ”So sad so sexy” – som på vissa sätt ytterligare har paralleller musikmässigt med Tove Lo i sitt supermoderna pophantverk, men där också amerikansk R&B och Lana Del Reys melankoliska California-pop kan nämnas som referenser.

Henric Ahlgren

18

06 2018

Life metal med relevant 80-talsband

stryper

Stryper ”God damn evil” (Frontiers/Playground)

När … (fyll i valfritt namn) blir gammal och så vidare.

Inledande och minst sagt fartfyllda Take it to the cross har en refräng med så hysteriskt hög (och snabb!) sång att det inte borde vara möjligt. Men jodå, det är det. Det är heller ingen låt som det går att skoja bort, för den sitter som berget efter bara ett par lyssningar. Värt att nämna är att låtens slutdel innehåller growlsång (!) och vem hade trott att det någonsin skulle förekomma i en Stryper-låt? Inte jag i alla fall.

Stryper är ett av flera bra exempel på 80-talsband som klarar av att fortfarande vara relevanta i modern tid. Visst har de emellanåt fört en tynande tillvaro alternativt varit helt på sparlåga men har kämpat på.

Belöningen kan de skörda nu, om inte i rikedom så i form av hårdrockspublikens respekt. 2018 är det inte det minsta töntigt att tycka om det som bandet själva kallar life metal. Det om något är starkt jobbat det.

Det är inget snack om och det hörs att det produktionsmässigt inte handlar om ett band med obegränsade resurser. Något större djup och köttighet finns inte; det låter torrt och ”in your face” – något som faktiskt fungerar bra i och med att det väger upp Michael Sweets änglalika röst, som annars skulle dränka allt i sirap.

Det är just Michaels röst och brodern Roberts trummor som ligger längst fram i ljudbilden. Aningens mer volym på bas- och gitarrspelet hade inte direkt skadat.

Sorry är en urstark låt inom melodiös hårdrock med klös och vinner matchen om skivans bästa låt på poäng, inte knock out för den får jobba hårt för det i fight med ett överraskande starkt låtmaterial överlag. Take it to the cross, The Valley och The Devil Doesn’t Live Here är tre av de allra svåraste ”motståndarna”.

Magnus Bergström

p.s. Se där; jag lyckades skriva en hel text om Stryper utan att nämna att de är kristna och att låttexterna inte gör det minsta för att dölja det.

15

06 2018

Musikaliskt möte mellan stad och land

espe

Espen Eriksen Trio with Andy Sheppard ‘‘Perfectly Unhappy” (Rune/Border)

Never Ending Sunday som landade i mitt musikaliska landskap 2015 var ett album som bar spår av Jan Johansson och Esbjörn Svensson. Spåren bestod av det stora nordiska vemodet men också allehanda bilder som kan kopplas till den nordiska naturens all skiftningar.

På nya albumet har Espen Eriksen behållit allt detta som en trygghetskärna men plussat på med saxofonisten Andy Shepard. Bilderna som kommer från Espens piano andas öppna nordiska landskap. Nu möter han detta med saxofonen som för mig är storstad. Varför det är så är väl bara att olika musikaliska uttryck bär på en egen historia. För mig är saxofonens ljudbild starkt kopplatd till rökiga mörklagda jazzklubbar downtown.

Om nu Andy Shepard har anpassat sig till denna norska trios kan vi bara spekulera om. Men hans lätt lyriska ton i många av albumets spår adderar en ny mångfald i detta stämningsfulla jazzmöte som är och förblir ett utmärkt musikaliskt möte mellan stad och land för denna skribent.

Bengt Berglind

11

06 2018