En ilsken urkraft att räkna med

Watain_TridentWolfEclipse

Watain ”Trident Wolf Eclipse” (Century Media)

Allt brinner och jag står framför den mörkaste av avgrunder. Det enda som återstår är att sväljas av lågorna eller att omfamna mörkret. Jomenvisst, så är faktiskt känslan som Trident Wolf Eclipse förmedlar (om man är lagd åt det teatraliska hållet).
Eller låt oss säga så här; ett furiöst ursinne från en black metal-best med eld som bränner och skövlar allt i sin väg likt vikingar på plundringståg.
Förenklat handlar det om en stark upplevelse som har två lägen – att älska eller hata.

Vi pratar om en ilsken urkraft. Alltså, allvarligt talat: Nuclear Alchemy öppnar i ett furiöst tempo och golvar omedelbart lyssnaren. Sacred Damnation fortsätter i samma stil, förvisso med en temposänkning halvvägs, och det är glasklart att Watain anno 2018 inte böjer sig för någon.
Till och med Teufelsreich som – till viss del – utgör ett ”andningshål”, med en antydan till flört med den episka känsla som präglat de två föregående skivorna, manglar på riktigt duktigt.
Personligen anser jag att Furor Diabolicus är det centrala spåret på Trident Wolf Eclipse. Den är på samma gång både snabbt aggressiv och tungt malande. Lägg till en kanonrefräng och alla förstår att vi snackar om prima låtsnickrande.

Det ska erkännas att först kändes all denna plattan i mattan-vansinneskörning i hundra knyck smått förvirrande, jämfört med de två föregående mer episka skivorna. Men så såg jag ljuset i mörkret… Det är givetvis helt naturligt med en rejäl urladdning efter just dessa. Och viktigast av allt; musiken skapas fortfarande med finess. Oavsett hur mycket kaos det än är så hålls det inom rimlighetens gräns.

Watain visar än en gång att de är bandet för alla andra i genren att se upp till. Horns high!

Magnus Bergström

16

01 2018

Inte vilse eller på väg in i Evigheten

magnum-

Magnum ”Lost on the Road to Eternity” (Steamhammer/Border)

Att gammal är äldst är en klyscha och kanske att ta i lite vad gäller Magnum, men nog har de på ålderns höst kommit in i en andra andning. Efter en lång radda ganska ojämna skivor var 2016 års Sacred Blood ”Divine” Lies ett friskhetstecken. Nya Lost on the Road to Eternity är ytterligare ett par rejäla kliv framåt. Utan att slaviskt ha följt deras karriär tycker jag att det är den bästa och jämnaste skivan de åstadkommit sedan mästerverket How far Jerusalem (1985). Till den nivån är det dock en bit kvar rent kvalitetsmässigt.

Inledande Peaches and Cream må ha en titel som tagen från någon 60-talsdänga men redan efter en lyssning på öppningslåten går jag skamlöst och nynnar på den utan att bry mig det minsta om hur det påverkar min image som tuff (Nåja!)hårdrockare. Pompöst, melodiskt och catchy har alltid varit Magnums signum och här faller alla bitar på plats samtidigt.

Variationen inom Magnumramarna är relativt stor och enformigheten som en del av deras skivor dragits med är som bortblåst. Från pianodominerade Show me your Hands till rockriffiga Storm Baby, från hittiga singeln Without Love, via ödesmättade Glory to Ashes till lätt bluesiga King of the World är det en liten skattkista man fått ihop. Tell me what you’ve got to Say och Ya Wanna be someone känns dock lite lättviktiga i sammanhanget och glider förbi utan att göra något större avtryck.

Det storslagna omslaget är som brukligt signerat Rodney Matthews och går inte att förbise i en recension. Det är som gjort för närstudier i klassiskt LP-format och kryllar av referenser till sökande efter något i tillvaron och livet på vägen till Evigheten. Dorothy och hennes vänner från Trollkarlen från OZ samsas med Alice, Cheshirekatten och resten av gänget från Underlandet. Sherlock Holmes söker något under överinseende av Robin Hood, Liemannen, de tre häxorna från Macbeth och något slags ärkeängelliknande korsriddare.

Kort och gott är Lost on the Road to Eternity ett styrkebesked med många starka låtar och betyget blir en tveklös fyra trots ett par lite svagare låtar. Jag hoppas innerligt att titeln inte är profetisk och att Tony Clarkin och hans manskap inte kommer att vandra mot evigheten än på ett tag nu när Magnum återigen känns som ett relevant band.

Jonas Andersson

15

01 2018

God jul och gott nytt musikår

Nu tar vi vintersemester igen och återkommer vid mitten av januari.

dp infinitemyrkurtrout

Thomas och Magnus har sagt sitt om årets bästa skivor: http://nyaskivor.se/listor/2017-ars-basta-skivor/

 

23

12 2017

Blues med själ

sonic blues

Supersonic Blues Machine ”Californiasoul” (Provogue/Warner)

Med Lance Lopez gitarr/sång, Fabrizio Grossi bas/låtskrivare och Kenny Aronoff trummor är alla tre önskningarna uppfyllda. Var och en framstående musiker, tillsammans en fulländad bluesmaskin med den rätta tändföljden.

Eftersom Californiasoul står stadigt på sina sex ben fanns det egentligen ingen anledning att kasta lasso och fånga in storfräsare som Steve Lukather, Walter Trout och Billy Gibbons m.fl. men å andra sidan är en familjeträff aldrig fel när den än inträffar.

Lyssnaren bjuds på en hissnande färd längs Kaliforniens soliga kust med en muskelbil där V8:an spinner som en katt och visst driver det på som allra bäst när bandet får lägga i sina växlar alldeles själva. ”L.O.V.E”. och ”Bad Boys” är sådana tillfällen. Den förra med en magkänsla att man har hört den förr, men det finns ingen punkt att sätta fingret på. Den senare personifierar allt man ville bli och allt man någonsin önskat sig.

På ”Broken Heart” borstar Gibbons med kvasten så att sanden yr och prärievargen ylar. Toto’s Lukather lägger hela sin själ i ”Hard Times” och Trout välsignar ”What’s Wrong”. Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.

Till dom som brukar slå huvudet i lyktstolpar efter att ha vänts sig om efter en mullrande V8 finns det mer att hämta på debutalbumet West Of Flushing, South Of Frisco. Det släpptes för ett år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess, Faktiskt ingenting.

Åkturen avslutas med ’This Is Love’ i reggae-struttande tempo och det när man trodde att Sheriffen redan var skjuten. Så kan det gå när man rotar långt ner i verktygslådan och hittar insexnycklar uppstuckna i tum. De glappar lite, men de får ändå jobbet gjort.

Thomas Claesson

22

12 2017

Protestsånger av gammal tradition

keegan

Keegan McInroe ”A Good Old Fashioned Protest” (hemifrån)

Keegan McInore är född och uppvuxen i Texas och han har nu släppt sin femte cd. Som titeln visar är det här en skiva med protestsånger av gammal tradition såsom Pete Seeger och Woody Guthrie har skapat. Bob Dylan följde sedan upp traditionen med sina tidiga så suveräna texter. Keegan McInore har ”delat scener med” Leon Russel, Randall Bramblett och Carolyn Wonderland och många, många fler.

När jag hör Keegan McInore flyttas jag tillbaka till min ungdom och de gamla protestsångarna och den då unga Bob Dylan. Det var en kick att lyssna på de frispråkiga texterna och det engagemang som de framfördes med. Den musikstilen har jag inte hört så mycket av sedan dess men nu är den här igen med ett sprudlande språk. Keegan är oerhört verbal och mycket fyndig i sina texter där han gisslar etablissemanget.

Börje Holmén

21

12 2017

Lekfullt och kreativt

karlblau

Karl Blau ”Out Her Space” (Bella Union/Border)

Ibland dyker det musik som väcker nytt liv i de ganska uttråkade och utnötta hörselgångarna, som tycker att de hört det mesta och det bästa. Inte för att Karl Blau bryter ny mark inom popmusiken – vem gjorde det sist? Men det var ett bra tag sedan man fann både bra låtar, fräscha arrangemang och en helt lyckad ljudbild på ett och samma album.

Någon större koll på Karl Blau har jag inte utan att hans förra album innehöll en lång radda bra countrycovers. På Out Her Space är det bara orginallåtar som bär influenser av funk, afro, jazz, blues och egen Karl-pop. Allt serverat med en lätthet och uppfinningsrikedom som för mina tankar till tidiga Talking Heads eller till och med till en lättillgänglig Frank Zappa.

Karl Blau sjunger med en rak popröst utan manér men med en naiv övertygelse. Allehanda trevliga och fyndiga blåsarrangemang kantar detta lekfulla och kreativa album som är så nära en femma det kan komma.

Bengt Berglind

20

12 2017

Befriad från sockersött julkladd

stilla jul

Bröderna Johansson ”Stilla Jul” (Heptagon/Playground)

De svenska hårdrocklegendarerna och brödraparet Jens Johansson (klaviatur i band som Yngwie Malmsteen’s Rising Force, Stratovarius, Dio och Rainbow m.m.) och Anders Johansson (trummor i band som Yngwie Malmsteen’s Rising Force och Hammerfall m.m.) – tillika sönerna till den på slutet av 1960-talet för tidigt bortgångne stilbildande jazzpianisten Jan Johansson – har nu släppt en julskiva som går en hel del i deras fars anda. Egensinniga stillsamma tolkningar och versioner som väcker nytt liv i julsånger som till exempel ”Staffan var en stalledräng”, ”Stilla natt” och ”Sankta Lucia” med flera.

Upplägget är det samma som på faderns klassiska och mest älskade skiva ”Jazz på svenska” (den mest sålda svenska jazzplattan genom tiderna). Avskalade och finstämda tolkningar, på ståbas och piano, av traditionella sånger och visor – i det här fallet alltså låtar med jultema.

Bröderna lyckas alldeles utmärkt med den här idén. De förvaltar faderns arv, men gör ändå något som känns genuint och personligt. Det här är en helt utsökt instrumental julskiva. Befriad från sockersött julkladd och för istället tankarna till såväl något sakralt som stämningsfyllda stärkande vinterpromenader i en snöbeklädd skog där snön knarrar under kängorna och man får den intensiva doften av av granar i näsborrarna. Det är friskt och fräscht.

Det är på tiden att Jens Johansson rättmätigt lyfts fram som en av de absolut främsta klaviaturspelarna inom den internationella rockparnassen överhuvudtaget. Inte minst den här plattan understryker hans musikaliska lyhördhet och enorma kvaliteter. Magi!

Henric Ahlgren

18

12 2017

Högkvalitativ tysk power metal

iron s

Iron Savior ”Reforged/Riding On Fire” (AFM/Sound Pollution)

Nyinspelning av gamla låtar på grund av rättighetsproblem med Noise Records. Det har vi hört förut. Ibland blir resultat sådär, ibland okej, ibland bra och ibland rentav bättre än originalet.
Reforged – Riding On Fire hamnar i kategorin bra. Varken mer eller mindre.

Tio studioskivor, en livedito och 20 år sedan debutskivan – ja tiden är, oavsett rättighetsproblem eller inte, helt klart mogen för ett jubileum av något slag och varför inte på detta sätt.
Det som saknas i entusiasmen som finns i originalen kompenseras med en (oftast) bättre ljudbild.

Att från en tämligen omfattande diskografi plocka ihop låtar till en det bästa-samling är inte det lättaste, om alla lyssnare ska bli nöjda. Med hela 19 låtar fördelat på två skivor måste det ändå sägas att bandpappan Piet Sielck & co fått till ett mycket bra slutresultat, med ett låtflöde som känns helt naturligt.

Bästa låten är utan tvekan Battering Ram, vars refräng sitter som en smocka redan efter första lyssningen. Som låt betraktad är den dessutom något av ett skolexempel på högkvalitativt tyskt låtsnickrande.
Men den har hård konkurrens från i första hand Iron Savior, Tales Of The Bold, No Heroes och Break The Curse (lite anmärkningsvärt med en så bra låttrippel på bakre skivhalvan).
Sistnämnda bjuder på en näst intill perfekt symbios mellan power metal och heavy metal; fina detaljer i gitarrspelet, tempovariationer och allsångsrefräng.

I dagsläget är – skivförsäljningsmässigt sett – jättar inom genren som till exempel Primal Fear ingen match för Iron Savior, som vinner en europeisk power metal-titelmatch alla dagar i veckan. Hmmm, tänk förresten vilken dröm det vore att få höra Ralf Scheepers (Primal Fear) stämma till detta låtmaterial.
Det är nämligen just sångrösten som i längden är den lilla akilleshäl som går att hitta. Ibland blir den bara för… Tysk. Ironiskt nog med tanke på musikgenren.

Magnus Bergström

15

12 2017

Känslosamt singelsläpp

Calle Karlsson

Calle Karlsson ”Pappa” / ”Ett Stilla Regn” (Paraply Records/hemifrån)

betyg 3

Calle Karlsson har har släppt fem cd tidigare och har nu givit ut en singel. Calle kommer från Träslövsläge i Halland. Föräldrarna var kyrkliga och musicerande vilket påverkade Calle och hans bröder i unga år. I vuxen ålder har han intresserat sig för folkmål och då för Läjemål hans hemtrakter.

Pappa är en låt som påminner mig om Olle Ljungströms Jag Och Min Far – en låt som Magnus Uggla fick stora framgångar med efter att de båda medverkat i Så mycket bättre 2012. När man kommit upp i åren finns inte föräldrarna kvar, bara som minnen. Det är det som denna låt handlar om och det kan bli ganska så känslosamt.

Börje Holmén

14

12 2017

Progressiv metal med extra allt – och lite till!

loch

Loch Vostok ”Strife” (ViciSolum/Sound Pollution)

Något av moment 22 uppstår när jag tänker på hur jag ska beskriva Strife, som har något för ALLA hårdrockare. Ofta i en och samma låt. Samtidigt betyder det per automatik att skivan inte är något för ALLA hårdrockare; det blir helt enkelt alldeles för många intryck.

Men… För de hårdrockare som tycker om musik som inte är omedelbar och som kräver att man grottar ner sig ordentligt, i jakten på de nya lager som avtäcks för varje lyssning, är det en guldgruva.

Här följer mina tankar om större delen av Strife-låtarna:

Babylonian Groove och Purpose är varierade och välkomponerade och noga uträknade in i minsta detalj och ger kraftig mersmak. Användandet äv tre olika sångtyper (ren, growl respektive skrik), som flitigt varvas om vart annat, känns till en början smått förvirrande men efter några genomlyssningar är det klart som korvspad att det är så hela paketet fungerar på bästa sätt.

Summer är så varierad (nyckelordet på Strife) att det nästan är löjligt och är med andra ord här praktiserat till näst intill fulländning. Dessutom kryddas anrättningen med en mycket överraskande – och läcker! – passning till Dimmu Borgir.

The Apologists are the Enablers bjuder på de Evergrey-vibbar som jag så ofta förnimmer på Strife och görs så otroligt skickligt att det ändå inte hamnar i närheten av något som ens kan liknas vid plagiat.

Cadence har en inbjudande melodiös sångslinga blandad med det argaste av black metal-väsande, en riffest i klass med Meshuggah och en trumtakt som lever sitt eget liv.

Expiry Date of the Soul of Man är storslaget episk och doftar mest Evergrey av alla låtar. Med en viktig skillnad mot nämnda band; det låter bättre! Sannerligen inte illa pinkat.

Ventilate och Consumer har både fart och tyngd men är ändå, trots de sedvanliga röstvariatonerna, måhända en aning mindre intressanta. Vilket förstås är något av ett i-landsproblem eftersom låtkonkurrensen är minst sagt mördande.

Sedan kan man alltid fråga sig hur musiker som komponerar dessa musikstycken är funtade. Jag fattar inte och är på samma gång djupt imponerad och fascinerad. Det känns på något knäppt sätt inte värdigt för undertecknad, som med nöd och näppe en gång i forntiden klarade sig igenom Smoke on the Water på gitarr, att skriva om så här avancerad musik. Med det sagt är det vid koncentrerad lyssning inte alls för avancerat för att attrahera öronen/hjärnan/hjärtat.

Mina damer och herrar; vi har att göra med en skiva som bär mer och mer frukt för varje lyssning och inte ber om ursäkt (och heller inte ska det) för att den kräver mer än genomsnittsskivan för att fastna. Med andra ord är förutsättningarna klockrena för att betyget på sikt kommer att växa.

Magnus Bergström

Fotnot: Jag måste bara plussa för en liten detalj i cd-häftet, som får det att rycka lite i mungiporna;. Vad då? Jo när det tackas för ”skäggsponsring”. Den ser man inte varje dag!

13

12 2017