Metal attack i sikte

ross

Ross The Boss ”By Blood Sworn” (AFM/Sound Pollution)

Har mina nya högtalare kommit eller har ljudet bara blivit högre så där? Nej, just det. Det är ju den legendariska gitarristen och grundaren av Manowar som drar igång med sin heavy metal show. Med ett förflutet i världens mest högljudda band där konserter med ljudnivåer upp mot 130 dB uppmättes är det förståeligt att det låter en aning.

Det kan inte finnas någon headbanger med självaktning som har missat Manowar’s debutskiva Battle Hymns från 1982. Här fanns ”Metal Daze” och ”Shell Shock” som båda var stilstudier i nukleär energi. De nivåerna är naturligtvis ouppnåeliga här och nu men det ger en fingervisning om i vilket fack man skall leta i skivbacken.

De mediokra beståndsdelarna under kategorin utfyllnad finns lite sporadiskt, men för det mesta är det stadiga styrkelyft med brett grepp och skivstången i en vid båge. Gitarrintrot och solot efter den uppviglande bryggan på ”Among The Bones” har världsklass. De små distinkta slagen på cymbalen höjer effekten ytterligare (för de som kan höra höga toner).

Den nya sångaren Marc Lopes ger ett stabilt intryck. Hans stämma är lika genomträngande som Rob Halfords, men har även drag av Biff Byford i de lugnare partierna. Eller som en nära vän som nyligen har blivit utsedd till en av tjugofem hedersfotografer på Sweden Rock Festival i sommar uttryckte sig: Det är aggressiv sång och ingenting annat.

Inledningsfrasen på ”Devil’s Day” - I am the true destroyer… - talar sitt tydliga språk. Det är inte utan att man blir som barn på nytt och återupplever tider då man lekte med träsvärd, gjorde pilbågar av enbuskar och täljde sälgpipor i skogen.

Mitt blåskimrande blod svallar extra starkt när den progressiva ådran i ”Lilith” pulserar. Här lägger bassisten Mike LePond (ex. Symphony X) tillsammans med Lance Barnewold på trummor ut en suggestiv Eriksgata som blir till skivans klimax.

Ja, mannen som gav power metal ett ansikte har en hel del på sitt samvete. Det står klart. Frågan är bara om han fortfarande beträder scenen med bar överkropp och sin lekamen insmord i fyrtaktsolja eller om han som 64-årig metal gud lämnar SAE 10W-30 dunken hemma?

Thomas Claesson

05

06 2018

Storslagen hårt rockande musikunderhållning

ghost

Ghost ”Prequelle” (Loma Vista/Universal)

Glöm allt som har med stämning och rättegång att göra. Den här recensionen ska inte urarta till något som kan liknas vid en b-deckare. Istället är det, som sig bör, musiken som ska vara i rampljuset.

Prequelle tar lyssnaren med till en angenäm drömvärld med Cardinal Copia (Tobias Forge) som berättarröst. Papa Emeritus III har alltså precis som sina föregångare tvingats att kasta in handduken.

Som vanligt inleds en Ghost-musikmässa med ett kort förspel. Ashes ger med barn som drömlikt sjunger en ramsa och spöklika tongångar kalla kårar på det bästa av sätt. Manegen är därmed krattad för ett monster till låt…
Rats är den ultimata signaturmelodin för Ghost. Vi snackar om den perfekta rocklåten. Det är inte bara det att huvudriffet är som taget ur skolboken för tuggummikletiga riff. Här återfinns också en refräng som på en och samma gång är lite annorlunda uppbyggd och skrattretande enkelt medryckande.
Apropå gitarrspelet så har Faith neoklassiska inslag som skulle ha kunnat spelats in av självaste Yngwie Malmsteen. I övrigt är det en välskriven låt i typisk Ghost-stil och styrkan ligger i gitarrsolospelet som är hur läckert som helst.
See the light har verser som nästan helt säkert är för mesiga för ”riktiga” hårdrockare, men refrängen tunggungrockar desto mer.
Helt instrumentala Miasma har omtalats för att den innehåller ett saxofonsolo. Något som uppenbart delat lyssnare och recensenter i två läger – för och emot. Personligen älskar jag tilltaget och applåderar låten som helhet.
Dance macabre har en refräng som, bland många starka, är vassast och bär ett starkt släktskap med höjdaren Square hammer. Och jodå, banne mig om den inte är ännu bättre än Rats! Dess tre minuter och 40 sekunder framstår som Ghost bästa låtkonst hittills. Ett makalöst exempel på det svenska musikundrets fokus på smittande melodier. Den som inte stampar takten och/eller dansar till de här sköna och taktfasta tongångarna tycker jag synd om.
Svettdropparna efter den ystra Dance macabre-dansen får chansen att torka när stillsamma balladen Pro memoria ger chans till andhämtning. Verserna är hur starka som helst så det är en liten besvikelse att refrängen känns väl simpel. Å andra sidan lär den ändå tilltala en stor lyssnarskara och det är väl det som alla artister strävar efter så…
Witch image är ännu ett litet monster till låt med en refräng som bara fastnar på det mest naturliga sätt. Imponerande!
Helvetesfönster är den andra av två helt instrumentala låtar och är också den en stark upplevelse. Jag tycker om de melankoliska vibbarna som manar till en stunds eftertanke.
En halvt om halvt pompös avslutning med stark musikalkänsla är vad vi får i Life eternal. Samtidigt känns det som att vara med på ett väckelsemöte. Sångslingorna är i fokus och jag måste plussa för Tobias exemplariska uttal; inte ett enda ord försvinner i en enda låt.

Min enda egentliga invändning är att speltiden är i snålaste laget, i och med att bara sju av låtarna innehåller sång…

Jag delade näst intill ut högsta betyg till föregångaren Meliora (2015) och kan absolut inte göra något annat denna gång.
Tack för den storslagna musikunderhållningen, kardinalen & co!

Måtte nästa Ghost-släpp bli en live-dvd för det kan bara inte misslyckas.

Magnus Bergström

Fotnot: Införskaffa med fördel Prequelle-versionen med coverlåten It’s a sin (Pet Shop Boys) som bonus. En av Ghosts absolut starkaste tolkningar av musik utanför rockens värld.

04

06 2018

You give love a bad name

rso

RSO ”Radio Free America” (BMG/Warner)

Ett album som bygger på ett förhållande är en vansklig förpliktelse. Det är stor risk att båda blir bländade av ljuset och att resultatet blir något som ingen utomstående någonsin kunde föreställa sig. Vem kunde ana att två så durkdrivna gitarrister som Orianthi Panagaris, 33 och Richie Sambora, 58 båda f.d. sidekicks till Alice Cooper respektive Bon Jovi skulle presentera sin relation som en studie i fåfänga?

Intrycken ger vid handen att den musikaliska akten förespråkar – du visar mig din, så visar jag dig min. Och då pratar vi också tatueringar, piercingar, gitarrer och förstärkare. Det är inte annat än att man undrar var har de här musikaliska idéerna legat och pyrt under alla dessa år? Kan det ha såtts ett frö när Orianthi jobbade med Michael Jackson? Ja, förmodligen.

Till de som älskar lättviktig popmusik med dragning åt schlager, så titta inte längre bort än hit. Endast öppningsspåret ”Making History” och den avslutande ”Hellbound Train” med sina antydningar till bluesriff ger någon slags darrning i ögonbrynen. Det hjälper emellertid föga då allt där emellan är översållat med slitna fraser av stereotyp karaktär påbackade av sockersöt mjukismusik.

Det är synd och skam att så mycket talang som de båda förfogar över mynnar ut i ett stort svart hål, men när Venus och Mars går in i samma omloppsbana vet man aldrig riktigt säkert vad utgången blir. I det här fallet blev det inget stjärnfall. Det slutade med total solförmörkelse.

Thomas Claesson

01

06 2018

Melodiös hårdrock med sång som har passerat bäst före-datumet

dokken

Dokken ”Return to the east live (2016)” (Frontiers/Playground)

Å ena sidan; det är charmigt med liveskivor som inte förskönar utan verkligen är live.

Å andra sidan; det är smärtsamt att höra gamla idoler när de är långt ifrån glansdagarna.

Dokken. Lynch. Brown. Pilson. Fyra namn som för evigt har sin plats mycket högt upp i grenverket på hårdrockens melodiösa träd. Givetvis tack vare det imponerande starka skivhattricket Tooth and nail (1984), Under lock and key (1985) och Back for the attack (1987).

Nu skriver vi 2018 eller rättare sagt 2016; året då Return to the east live spelades in, men inte i Japan som utmärkta ”greatest hits”-livesyskonet Beast from the east (1988).

Synd bara att Return to the east live oftare än sällan ger obehagskänslor. Boven i dramat är Don Dokkens sångröst – det finns bara en bråkdel av den kvar. Smått tragiskt. Okej, The Hunter tar han sig igenom med beröm godkänt och, tja, ett par till. Men då är jag snäll… Bäst före-datumet i livesammanhang är helt enkelt passerat.

Men det finns en gnutta ihop; det är lätt att plussa för den avslutande akustiska dubbeln med Heaven sent och Will the sun rise. Det är här vi hör möjligheten till en vettig framtid för Don, då hans röst i dagsläget mår bäst av en tillbakalutad omgivning.

Sångmässigt är skivans egentliga behållning övriga bandmedlemmars körsång. Den låter nämligen i alla fall precis lika bra som den alltid har gjort. Det största individuella glädjeämnet är George Lynch som fortfarande är riktigt flink i fingrarna; lyssna på det fullkomligt glödande gitarrsolot i konsertöppnaren Kiss of death.

Mindre roligt är att det fegas lite väl mycket med tempot emellanåt och ungefär en handfull av låtarna drar åt det så kallade gubbrockshållet, vilket förstås inte är så smickrande.

Produktionen är väl inte heller den mest lysande som hörts, men samtidigt bidrar den till en lite ruffigare livekänsla vilket uppskattas i sammanhanget. Och att det är Dons röst som drabbas hårdast – ibland hörs han klart och tydligt och ibland låter det som att han sjunger i en plåtburk – är kanske inte det värsta som kunde hända…

Som ett stort fan av ovan nämnda skivklassiker smärtar det mig att skriva att det egentligen inte finns någon som helst anledning att välja Return to the east live före Beast from the east. I synnerhet inte om man jämför med den senare i den relativt nyutgivna versionen med bonuslåtar.

Den nya studiolåten som inleder skivan? Jovars, den är klart godkänd men ganska blek vid en jämförelse med klassikerna.

Magnus Bergström

29

05 2018

Minimalistiskt akustiskt

lundell skisser

Ulf Lundell ”Skisser” (Parlophone/Warner)

Man kan nog prata i termer om att Ulf Lundell som artist är unik – även ur ett internationellt perspektiv – när det kommer till hur han både förvaltat ett långvarigt ock älskat författarskap som hållit i sig ända sedan mitten av 70-talet, samt parallellt med detta varit en av landets mest profilerade och främsta stilbildande hantverkare inom rockgenren och singer songwriter-området på svenska språket. Den konstnärliga produktionskapaciteten har under en långtidssynvinkel stundtals varit enorm. Ja, driften att skapa har varit påtagligt kraftfull. Och på senare år har den även snarare ökat lite i omfång och takt, än tvärtom. Nu också med ett allt mer växande måleri, som en del av det hela. (Även om det väl istället dragits ned på turnerandet.)

Lundell måste såtillvida, som sagt, vara ett slags unikum. Många har ju faktiskt annars svårigheter att få till bara ett par hyfsat intressanta plattor – eller böcker, för den delen. Lundell har från sitt håll sedan starten också varit en viktigt samtidsbetraktare och kommentator. En slags stolt katt bland hermelinerna, aldrig direkt kopplad till något ängsligt regelstyrt kotteri. Och en sorts svensk kreativ outsider och sanningssägare som vi HAR och HAR HAFT ett stort behov av i den alltför ofta annars svenska ljumheten. ”En termometer i röven på samtiden” – eller snarlikt – var det någon som skrev i samband med en bokrecension en gång.

Nya skivsläppet ”Skisser” består av 27 nya låtar – som först lades ut gratis på Lundells nätsida i januari – och nu sedan kommit som ett officiellt album, i bland annat en fin gedigen vinylversion med medföljande faksimil av alla låttexterna inscannade från Lundells originalnedteckningarna på papper (skrivna på den gamla ihärdiga Facit-skrivmaskinen som Lundell även skrev manuset till sin klassiska debut- och genombrottsroman ”Jack” på). Låtarna är minimalistiskt akustiska – sång och gitarr – i stil med alstren på t.ex. Lundells tidigare plattorna ”12 sånger” (1984), ”Xavante” (1994) och ”En eld ikväll” (2003). Tre plattor som, för mig personligen, med tiden kommit att sticka ut ur skivkatalogen som kanske det bästa Lundell gjort. En påtaglig influens för Lundells akustiska upplägg med de här skivorna är i sin tur Bruce Springsteens klassiska album ”Nebraska” från 1982 (initialt en samling demolåtar – sparsmakat inspelade i sängkammaren hos Springsteen, men som dock sedan gavs ut i princip befintligt skick som ett reguljärt album). Skisser” kan som skiva, till sitt omfång, bli lite mastig att ta in på en sittning – men innehåller bra grejor, helt enkelt!

Lyssna på: ”Farväl Amerika”, ”Tranorna kommer”, ”Vargen”.

Henric Ahlgren

28

05 2018

Klassisk göteborgsdöds med extra allt

atg

At The Gates ”To drink from the night itself” (Century Media/Sony)

Här har vi en skiva som banne mig har något för alla med smak för death metal. Klassisk göteborgsdöds med extra allt i form av tempoväxlingar inklusive väl placerade akustiska passager.

Det bjuds också på ”hjärngodis” för den som inte bara vill mosha (vilket i och för sig inte är något fel). Låttexterna är baserade på The Aesthetics Of Resistance av Peter Weiss; en tegelsten på en bra bit över 1.000 sidor (!) om motståndsrörelsen i Europa på 30- och 40-talet, sett ur ett vänsterperspektiv.

Det ”djupa” textinnehållet är knappast förvånande eftersom texter bortom genrestandardens fantasyinriktade är bandets signum. Vilket förstås inte är konstigt med läraren Tomas ”Tompa” Lindberg bakom mikrofonen.

Anders Björler har lämnat in sin elgitarr och sitt låtkomponerande och ersatts av Jonas Stålhammar (The Lurking Fear, Bombs Of Hades, God Macabre) på sexsträngaren och tvillingbrodern Jonas Björler vad gäller kompositörsbiten. I mina öron gör det spelmässigt ingen större skillnad och låtskrivandet är minst lika bra som tidigare.

Det handlar inte om en ny Slaughter of the soul – även om inledande titellåten kunde ha återfunnits på megaklassikern – för At The Gates anno 2018 är smartare än så. To drink from the night itself är i klass med megaklassikern tack vare den mycket höga lägstanivån och att ingen låt faller utanför ramen.

Det är verkligen inte ofta som death metal får mig att tänka att den bäst avnjutes i sällskap med det mest exklusiva från ölkällaren och med låttexthäftet i högsta hugg. To drink from the night itself är skivan som får mig att vilja göra just detta.

Utöver ovan nämnda titellåt så kan följande låthöjdpunkter nämnas:

Daggers of black haze är otroligt bra med olika musikaliska vändningar och smått lekfullt bas- och trumspel. Den känns på något sätt inte som en typisk dödslåt men samtidigt är det just vad den är. ”Tompa” med sin karakteristiska sångstil är också viktig för att ro låten i hamn.

The Chasm börjar med ett ödesmättat pianointro som för tankarna till  ett skräckfilmssoundtrack. Sedan tar härliga gitarrslingor över och förför hörselgångarna. Stort plus för de stillsammare passagerna som ger ett djup många band i genren saknar.

In nameless sleep har ett gitarrsolospel som gör att det är lätt hänt att trycka på repeat. Snyggt!

The colours of the beast är en tung pjäs och även det är något som bidrar till den variation som är så typisk för skivan. Fullt ös må vara ett kännetecken för death metal, men det finns andra vägar att vandra och ändå behålla hårdheten.

Hmmm, har jag glömt något…? Ja just det; två saker.

En stor eloge till trumslagaren Adrian Erlandsson. En man som saknar övermän bakom trummorna. Hans spel är inte bara noga uträknat och tekniskt perfekt, utan också innovativt och lekfullt. Men aldrig flyttar hans insatser fokus från låten utan bidrar uteslutande till musikens bästa.

Produktionen signerad Jonas, ”Tompa” och Russ Russell är organisk (ursäkta ”trendordet”) med livekänsla och alla instrument och sång vävs samman på bästa sätt.

Jag är fullt medveten om att vi bara befinner oss i maj månad, men jag vågar ändå påstå att det här är mycket väl kan vara den bästa ”brutala” hårdrocksskivan 2018.

Magnus Bergström

25

05 2018

Beatlesinfluerad pop

kallecmonterey

Calle Karlsson ”Monterey Shoreline” (hemifrån)

Calle Karlssons sjunde cd är en EP med följande medmusiker: sång och gitarr Calle Karlsson, sång Linda K Johbarn, Maria Blom och Janni Littlepage, dobro och steel pedal Berra Karlsson, dragspel och orgel Olle Bergel, piano Klas Qvist, tvärflöjt Göran Sjövall, bas Mical Smedmalm, trummor Micael Karlsson och slagverk Andreas Holmstedt. Det är nära på samma musiker som på singeln som är recenserad på denna sida.

Det är en annorlunda musikstil jämfört med den förra singeln. Numera Beatlesinfluerad pop med inslag av Americana. En mycket smittsamt gladare skiva och inte så mycket mörker som den förra präglades av. Låtar att börja med: Monterey, Carry On  och Seize The Day.

Börje Holmén

24

05 2018

Det lekfullt svängiga blandas med det högstämda

birds of

Birds Of Chicago ”Love In Wartime” (Signature/Border)

Albumet inleds med Allison Rusells röst och ensam banjo i korta Now/Sunlight. Sen fortsätter Allison Rusell att med sin röst i olika skepnader sätta sin prägel på albumet i fråga.

Allison tillsammans med JT Nero är alltså duon Birds of Chicago. Denna eminenta duo är en ny bekantskap för mig och de har spelat in några album tidigare som nu kanske bör kollas upp.

Även om det är Allison Rusells röst som fått mig att sitta rakt upp i soffan så är det JT Nero som ligger bakom det mesta av det varierade låtutbudet. De sjunger dessutom en hel del duett vilket uppskattas till fullo.

Dessutom är det numera alltför sällan att ett album bjuder på en sådan stor variation. Det lekfullt svängiga blandas med det högstämda och ett speciellt tycke uppstår när Allison Rusell kopplar på soulrösten i Try.

Sen om det är folkmusik, americana eller alternativ pop spelar ingen roll.

Bra musik räcker för detta album.

Bengt Berglind

21

05 2018

Standardhårdrock med gitarrhjälte

gusg

Gus G ”Fearless”  (AFM/Sound Pollution)

betyg 3

Siffran tre är ett genomgående ”tema” på begåvade gitarrhjälten Gus G:s soloskiva Fearless. Varför? Jo en power trio har spelat in skivan, bästa låten är den tredje (Don’t tread on me) och betyget är en stabil trea.

Det måste vara skönt för Gus efter många år med ”nostalgiakten” Ozzy Osbourne, att nu kunna styra över sitt eget öde helt och hållet och inte behöva vänta på att Sharon Osbourne ska ringa och berätta att det är turnédags.

Skivans bästa låt har redan nämnts. Men det ska sägas att den har småtuff konkurrens av ytterligare två-tre stycken, varav instrumentala titellåten är den vassaste utmanaren. Det handlar om en skickligt ihopsnickrad gitarruppvisning och det känns lite snopet när den är slut – en inte en helt vanlig känsla i fallet med instrumentallåtar.
Dessutom finns en coverlåt tillika vattendelare i form av Dire Straits monsterhit Money for nothing. Personligen tyckte jag inte alls om den till en början, i och med att den är omstöpt för att passa hårdrocksformatet och därmed har mycket av ursprunget försvunnit. Men plötsligt slog det mig; det är ju just det personliga uttrycket som egentligen är den stora poängen med en coverlåt. Speciellt när det inte går att göra den bättre än originalet om mallen följs till punkt och pricka. Hastigt och lustigt är den nu ironiskt nog istället en av mina Fearless-favoriter. Inte illa pinkat av Gus G och hans bandkamrater.

Utöver den givna blickpunkten Gus och hans gitarr delas en guldstjärna ut till Dennis Ward (Unisonic, Pink Cream 69), som inte bara hanterar sång och bas – han har även producerat.

Det går med fördel att avnjuta Fearless även för den som inte är det gnutta intresserad av sologitarrspel. I grunden handlar det om förhållandevis ”snäll” standardhårdrock, varav upp emot en handfull låtar har melodikrokar som fastnar.
För som en god (recensions)vän brukar säga; det räcker gott och väl med en trio för att göra bra musik.

Magnus Bergström

14

05 2018

Fantastisk musikupplevelse

kyle carey

Kyle Carey ”The Art Of Forgetting” (hemifrån)

Kyle Carey från New Hampshire blev professionell musiker och låtskrivare efter att ha spelat in debutalbumet Monongah i Irland 2011. Det är en blandning av keltiska, appalachiska och americana folk musik. Nu kommer hennes andra fullängdare The Art Of Forgetting som är en fortsättning på den inslagna vägen.

Skivan är inspelad i Louisiana men har kvar sina musikaliska influenser från förra albumet. Det är en läcker anrättning, mycket välarrangerad och med riktigt bra medmusikanter. Kyles underbara röst och sångstil gör det till en fantastisk musikupplevelse.

Låtar att börja med: The Art Of Forgetting, Tell Me Love och Trouble In The Fields.

Börje Holmén

 

04

05 2018