nyaskivor.se

Kraftwerk (Digital Remasters 2009, Capitol/EMI)

 Recension av de nya digitalt remastrade återutgivna skivorna i Kraftwerks backkatalog

“Autobahn”

“Radio-Activity”

“Trans-Europe Express”

“The Man-Machine”

“Computer World”

“Techno Pop”

Någon gång i mitten av 80-talet roade sig en kompis och jag oss med att sula ut en Kraftwerk-skiva i vinyl från tredje våningen rakt ned i asfalten för att se skivan gå i hundra bitar samtidigt som vi skrattade rått. Kraftwerk och den elektroniska musiken - eller ”zynthen” som vi slentrianmässigt kallade den, var fienden. I mogen ålder har jag dock kommit till en omvärdering. Nu kan jag inte längre sticka under stol med att jag anser att tyska Kraftwerk stått sig bättre än majoriteten av de hårdrockband som jag svor min lojalitet till då, vid den där tiden när jag hatade Kraftwerk. Det har gått så långt att jag till och med kan tycka att Kraftwerk, vilken dag som helst i veckan, är coolare och mer estetiskt intressanta än de allra flesta heavy metal-band som sprungit fram ur rockens sumpiga träskmarker. Viktig att inflika är dock också detta: nuförtiden är jag så pass klok att jag vet att man får lyssna både på Kraftwerk och digga Judas Priest utan att detta behöver vara någon konflikt, vilket passar mig som hand i handsken! (Och inte bara jag har slutit en sådan ohelig allians, det har de senaste tjugo åren vuxit fram hela musikgenrer som bygger på detta koncept: metal + elektronisk musik.)

Jag är förstås idag inte ensam om att hysa vördnadsfull respekt för Kraftwerk. De flesta med något slags musikaliskt intresse för populärmusik kan instämma i det faktumet att Kraftwerk cementerat sig som stora föregångare och den elektroniska musikens obestridda kungar. Nej, få grupper har haft ett så stort inflytande på den moderna populärkulturella musikens utveckling och förgrening i olika subgenrer med elektronisk musik som influens eller fullständig grund (hit kan räknas allt möjligt som pop, rap, techno, industrimetal, ambient, filmmusik m.m.) . Och man måste nog faktiskt nästan gå tillbaka till (tyska) mästare inom den klassiska musiken som Beethoven och Bach för att hitta likar med jämförlig pondus och genomslag i musikhistorien inom sitt område.

Det fascinerande med Kraftwerk är att deras stilbildande skivor från 70- och 80-talen fortfarande ligger så långt fram i frontlinjen och känns mer moderna är det mesta av vår nutida musik. De låter fortfarande framtid. Ja, de låter mer framtid än framtid - för att parafrasera en slogan ur den dystopiska sf-filmen Blade Runner (1982). Ju mer jag lyssnar på Kraftwerk ju mer slår det mig också vilken melodiös romantik som under ytan genomsyrat allt de skapat i deras Kling Klang Studio, detta i en slags kontrast till den ständiga ideologiska tematiken kretsande kring kallhamrad teknologi och totalitäritet.

Alla de nu digitalt remastrade och återutgivna Kraftwerk-skivorna i back-katalogen är förstås klassiker, tungviktare och portaler inom den moderna musiken. (De även återutgivna plattorna The Mix och Tour de France räknar jag inte med här, då de inte är reguljära studioalbum.) Lättviktigast, i sitt sammanhang, är dock det senaste (och sista?) studioalbumet Techno Pop från 1986 (när skivan kom ut första gången kallades den Electric Café, men har nu fått tillbaka sitt arbetsnamn och primärt tänkta titel). Slutkonklusionen är att ljudnördar och Kraftwerk-fanatiker nog kan gå igång rejält på de nya remastrade versionerna, soundet är klarare, krispigare och rösterna fylligare, emellanåt en tydlig förbättring!

Henric Ahlgren

*Klicka på albumen ovan för att förflytta er till Kraftwerks officiella blipbloppsida*

“Cohen – The Scandinavian Report” (Columbia/Sony)

Det har varit mycket Leonard Cohen nu ett tag, först en sagolik Ebba Forsberg  platta med Cohen på svenska och sedan detta häftiga projekt med allsköns musiker och begåvningar samlade under samma tak under en dag. Sammankallande för detta projekt var Lars “Billy” Hansson och Lars Halapi.

Upplägget var som följer: En plats, en tid, en orkester, varsin låt, en tagning, ingen räddningsplanka. Skithäftigt tänk må jag säga. Detta är ju en salig blandning av olika artister från Sverige och Norge med olika musikalisk inriktning många gånger. Fungerar det då? Det blir som sig bör givetvis lite spretigt, men det är väl tanken bakom något sådant här.

Låt mig säga så här, det fungerar delvis på min Cohen nerv och de bästa stunderna på plattan har jag tillsammans med Cookies n Beans lite tradjazziga ”First We Take Manhattan”, Moto Boy med en snygg tolkning av ”If It Be Your Will”, Anders Widmark med sitt pianosolo stycke av ”Hallelujah”, Jenny Wilson med ”The Partisan” samt den ständigt skeve Olle Ljungström med ”Chelsea Hotel # 2”.

Som sagt kul upplägg, bra blandning av artister, bra låtval, dock lite för lite eget stuk på alltför många nummer. Fortsätt gärna med mer sådant här för det finns mycket bra musik som kan omtolkas och göras något annorlunda av och när artisterna vågar ta ut svängarna lite mer och bli än mer personliga så kan det bli riktigt kul. Detta är en helt ok platta dock som slutar på betyget 3.

Tomas Ingemarsson

Kings Of Convenience “Declaration Of Dependence” (Source/EMI)

Att inte tänka på två gamla veteraner som Simon & Garfunkel är i stort omöjligt när man hör Kings Of Convenience. Detta faktum är inget negativt betyg för det är många år sedan S & G:s storhetstid och att jämföras med dessa titaner i genren skall vara en ära. Det är också med den äran som KOC för vidare detta lågmälda arv av gitarrplock och stämsång många gånger i bossanovans kölvatten.

Musik som dina föräldrar också gillar har man marknadsfört sig som och det kan nog mycket väl stämma, detta är väl musik som är svår att tycka illa om kan man tänka, för den upprör inte och sticker inte ut hakan särskilt långt. Det är en sorts ”sitta invirad i filt, dricka varmt te då höstmörkret faller på musik”. Inget ont i detta inte, då grabbarna nästan alltid hittar fina melodier att bygga upp sina stämmor kring.

Det är nu fem år sedan förra albumet kom ut och en del vatten har flutit under broarna sedan dess, men man känner allt igen sig under KOC filten. Denna platta håller mig alert fram till spår 8 då jag tappar intresset något, då det hela känns som det upprepar sig en aning med inte riktigt lika klockrena melodier som den första halvan av plattan. Bland de första sju spåren varierar det från dag till dag vilken låt som är min favorit, det är hög klass på dessa.

Det är stabilt, det är värmande och vackert men kanske aningen för långt för de riktigt höga poängen. Jag konstaterar när jag nu åter igen intar en pose av bekvämlighet under filten med mitt te, att jag faktiskt tror att farsan skulle gilla detta också.

Tomas Ingemarsson

Flaming Lips "Embryonic" (Warner)

Excentrikerna i amerikanska Flaming Lips är nu tillbaka med en ny skiva efter förra At War with the mystics (2006). Det färska alstret bär titeln Embryonic, består av 18 spår och är ett dubbelalbum. At War with the Mystics var på många sätt en rusig partypoppig platta, trots sin underliggande kritiska udd mot Bush-administration och det då aktuella läget i USA. Embyronic drar dock åt ett betydligt mera mollklingande håll och är mörkare och dystrare, helt enkelt. Flaming Lips har ibland jämförts Mercury Rev och på Embryonic låter de mer än någonsin som nämnda grupp, i mina öron. Portishead är en annan referens man kan nämna.

Embryonic är ingen lättsmält lyssning, den har alldeles för mycket karaktär av experimentellt ljudcollage och filmisk soundtrackkänsla över sig. Men det är också det som är bra med plattan. Inga låtar sticker nämnvärt ut eller fäster sig vid mina första lyssningar, men det här känns helt klart som en sådan där skiva som man inom sig vet kommer att växa, sakta krypa på en tills man står där med den där euforiska upplevelsen av att man upptäckt en hemlig skatt. Det finns mycket att utforska på Embryonic.

Henric Ahlgren

Hellsongs “Pieces of Heaven, a Glimpse of Hell” (Lovely Rec/Saturday Enterprise)

Svenska trion Hellsongs har gjort till sitt kännemärke att tolka klassiska hårdrockslåtar i minst sagt nedtonade, akustiska versioner. Något av en udda företeelse, men det har blivit framgångsrikt.

Bandet bildades 2004 och framträdde live med bara tre låtar på repertoaren. Genombrottet kom 2005 med Run to the Hills som sen hamnade på skivdebuten Lounge Ep året efter.
2008 släpptes första fullängdaren Hymns in the Key of 666. Samma år påbörjades inspelningarna av nya ep:n Pieces of Heaven, a Glimpse of Hell som släpps som en sorts bokslut; sångerskan Harriet Ohlsson gör sina sista insatser och lämnar över till Siri Bergnéhr som tidigare stått för bakgrundssången.

Pieces of Heaven, a Glimpse of Hell består av 5 nya tolkningar i ordning som följer: Warpigs, The Evil that Men do, Losers & Winners, Eagle fly free och I just want You. Alla i mer eller mindra saktmodiga, skira, inkännande och fina tolkningar där trions sång, keyboards och gitarr hjälps upp av gästmusiker på bland annat cello, violin och bas. Deras insatser tillför en hel del. Utan dem hade det kanske blivit en aning tunt. Siri Bergnéhr bidrar även förnämligt med munspel i Warpigs.

Pieces of Heaven… rekommenderas varmt, dock med en fundering: hur länge till håller konceptet?

Mats Johansson

Melissa Horn “Säg ingenting till mig” (RCA/Sony)

Jag är en ofta skeptiskt, ibland cynisk, fortfarande lönnsnygg, alltid musikälskande snart 45-årig man, som alltför sällan blir överraskad. Allt för sällan själsligt nockad. Allt för sällan så tagen att tårarna tränger på. Allt för sällan så djupt berörd att jag måste ringa min fru för att säga hur mycket jag älskar henne. Allt för sällan säga hur vacker varje morgon är bara för att jag får vakna med henne vid min sida.

I min del av livet har man koll. Vet vad som rör sig bakom kulisserna, vet hur det funkar och vad som kan förväntas.

Med detta som bakgrund förstår du säkert vilket trauma det är när en liten 20-årig tjej, som kunde varit min dotter (förlåt, jag känner inte mamma Maritza, jag menar åldersmässigt), kliver in och rubbar dessa grundfundament.

När jag, för ca 1 år sedan, hörde ”Vår sista dans” från din förra platta sände du en första chockvåg genom mitt musiska universum. Din sårbarhet, trovärdighet, dina finurliga ordlekar och att du inte tvekar att skriva om riktigt svåra och otäckt obegripliga händelser, som i ”Kungsholmens hamn”, nockade mig totalt.

Jag vet inte hur det är med dig, men det är inte ofta jag har högt ställda förväntningar och dessa infrias. I vilket fall som helst så är det just det som du nu har lyckats med. Med råge, dessutom. Din nya platta; ”Säg ingenting till mig” är helt underbar. Skönt att få det sagt. Du har lyckats med konststycket att leverera en uppföljare som har allt som din debutplatta hade fast med ännu mer nyanser, ett rikare djup och även ett mer avspänt sväng. Och ändå är det fortfarande du till 100 procent.

Att låtarna, tempomässigt, ligger om lott gör att skivan hela tiden tar en fräsch vändning. Att du vågar leka med monotona frasrepetitioner – ”Säg ingenting till mig”, pedalsteel-gura – ”Tyck synd om mig nu”, “Fall fritt” bla, lite missljud från ståbasen – ja, lite här och var på hela plattan, ger den bara mer liv. Stråkarna i ”Lät du henne komma närmre” och ”Vem lämnade vem”, är så hiskligt vackra att jag inte hittar ord. De två tillsammans med ”Fall fritt” är starkaste spåren på plattan, om du frågar mig. Överlag känns hela produktionen väldigt ”organisk”, den ger mig en känsla av att ”det händer just i detta nu, det är på riktigt”.

I mitt musiklivs egna lilla ”Hall of Fame” finns ett gäng artister och band som för evigt står kvar som milstolpar. De har gett mig ett nytt perspektiv, en ny rikting och en fördjupad kärlek till musiken. Som exempel kan nämnas; Motörhead, Ron Sexsmith, Aretha, LeMarc, Foo Fighters, Hem, Hendrix, Lanois, Cash, Queen, ELO och Rosie Thomas. Jag hade nöjet att introducera dig för dem nu i veckan. De nickade, log och hälsade att du är hjärtligt välkommen.

Så fortsätt leva nära livet, lev nära de vänner som tycker om dig utifrån vem du är och inte vad du gör. Fortsätt låta dina talanger leva nära all den smärta, skönhet, orättvishet och mystik som vi vanligtvis kallar livet. Jag är bara en liten lyssnare där ute som du än en gång berikat livet på. Så, tack så länge. Nu laddar jag inför Sagateatern i Borås. Men först skall jag torka tårarna och ringa min fru …

Hasse Carlsson

Nejra “In Hindsight” (Darrow/Bonnier Amigo)

Hon flydde från kriget i Bosnien, gör musik på sina egna villkor och verkar vara en stark tjej på alla sätt och vis. Hon kom till Sverige som tonåring och kunde inte ett ord svenska, nu doktorerar hon i psykologi på Örebro Universitet. Med sin pianobaserade musik debuterar hon med ”In Hindsight”, med Peter Gabriel som husgud men påminner mer om Ane Brun, Anna Ternheim och Maria McKee rent musikaliskt.

Det är en spännande skiva som kanske inte till en början tar mig med storm men efter några lyssningar så växer den. Inledningsvis tyckte jag att den var lite sirapsseg men in på femte, sjätte låten så tar sig skivan och blir riktigt trevlig. Det är just trevlig skivan är och inte mycket mer än så. Den är i mångt och mycket väldigt slätstruken om jag skall bortse från ett par tre låtar på albumet. Trygg, säker och bara trevlig, mer är det inte. Vet inte hur det är med er men om ni har haft en kväll någon gång som bara var trevlig, så får man kanske nöja sig med det, att just ha trevligt. Det är ju inte fy skam det heller.

Mattias Ransfeldt

Kiss “Sonic Boom” (Roadrunner/Warner)

Undertecknad tillhör skaran som tycker att “Psycho Circus” (1998) är bra, även om den inte är i närheten av att vara ett mästerverk. I och med nysläppta “Sonic Boom” så var frågan om Kiss gjort en bättre eller sämre skiva än senaste studioskivan (nyss nämnda “Psycho Circus”). Och efter bara några få genomlyssningar står det klart att den “nya” sättningen med Paul, Gene, Eric och Tommy har lyckats göra en bättre skiva än vad den klassiska sättningen lyckades med efter återföreningen.
“Sonic Boom” har en välljudande produktion som är luftig men ändå tight och låter modern men ändå med 70- och 80-talskänsla. Och fansen får ta del av något så ovanligt som fyra bra soloröster (förutom Paul och Gene så sjunger Eric och Tommy varsin låt).
Ett så här stort skivsläpp kräver förstås en låt-för-låt-genomgång, som ser ut som följer:
Modern Day Delilah: Bra sväng i singellåten och en mycket bra inledningslåt som för lyssnaren tillbaka till det glada 70-talet.
Russian Roulette: Gene har till slut fått användning för en låttitel som figurerat i förhandssnacket inför ett antal tidigare skivor. En bra låt med den typ av enkla “sjung med-refränger” som Gene själv är mycket förtjust i.
Never Enough: Versmelodin är så nära en stöld från lättnynnade “Nothin’ But A Good Time” (Poison) som man kan komma. Refrängen däremot står på egna ben och är riktigt bra.
Yes I Know (Nobody’s Perfect): Snuskig text i typisk Gene Simmons-stil i en låt som i demoform tidigare gått att höra på bootlegs och kassetter, men här uppdaterats i en modernare kostym. Läckert gitarrsolo av Tommy Thayer!
Stand: Trots snygg stämsång i stil med God Gave Rock And Roll To You II så lyfter aldrig riktigt den här låten, framför allt på grund av den ganska tjatiga refrängen.
Hot And Cold: Textraden “Feel My Tower Of Power” säger allt - Gene är tillbaka med besked… Själva låten är en medelbra och typisk Kiss-låt á la Gene med plus i kanten för verserna (musik- och textmässigt).
All For The Glory: Liksom i fallet “Stand” så är refrängen i tjatigaste laget, men Tommy lyfter låten till över medel låten med ett snyggt gitarrsolo. Och passande nog får Eric (trummor och sång) sjunga textraden “My Heart Beats Like A Drum”…
Danger Us: En snygg passning till Deuce inleder låten som sedan utvecklas till en typisk Paul Stanley-låt i klassisk stil med ett snyggt svängigt komp. Bra!
I’m An Animal: Utan tvekan bästa Gene-låten på skivan, med inspirerat gitarrspel och mycket bra refräng.
When Lighting Strikes: Tommy solosångdebuterar i Kiss med en ganska traditionell melodiös hårdrockslåt både musik- och textmässigt. Godkänd låt, men inte mer. Dock får den utmärkta rytmsektionen ett plus i kanten.
Say Yeah: En bra melodi i vers och brygga följs av en medryckande refräng i stil med Def Leppard. Extra plus för gitarrsolot (igen!) som doftar 70-tal á la Ace.
Ja, sammanfattningsvis kan det sägas att skivan har låtar som varierar mellan 2 och 4,5 i betyg och slutbetyget blir då 3,5.
Och ska någon eller några enskilda personer lyftas fram så är det Paul (i mångt och mycket är Sonic Boom hans baby) och Tommy (vars sologitarrspel låter mycket inspirerat).
Det känns faktiskt som att ännu ett Kiss-studioalbum efter detta vore intressant och det trodde jag aldrig att jag skulle säga.

Magnus Bergström

Brian Setzer “Songs from Lonely Avenue” (Surfdog/PlayGround)

Brian Setzer firade i våras sin 50-årsdag med fest på en nightclub i Minneapolis där han bor sen några år tillbaka. Firandet kröntes med en i dessa dagar ganska unik händelse: ett Stray Cats-gig. Om detta leder till en av alla dessa återföreningar får vi väl se.

I dagarna släpps plattan Songs From Lonely Avenue, men då är det soloprojektet Brian Setzer Orchestra som gäller. Skivan är en hyllning till klassisk film noir från 40-50-talet och ett slags soundtrack utan film. Setzers kärlek till den tidiga rock´n´rollen blandas med storbandsjazz i ett samarbete med Hollywoodveteranen Frank Comstock (87 bast!) som står för blås- och stråkarrangemang.

Brian Setzer är ingen Sinatra eller Bennet, men sånginsatserna är överlag helt okej, han har fått ihop ett gäng bra låtar och fusionen rockabilly och swing funkar. Som bäst är det i de lite lugnare My Baby Don´t Love Me Blues och Lonely Avenue. Rockiga Dimes In The Jar är en pärla, med aningen mer återhållsamt storbandskomp.

I november timar ett annat Setzerprojekt: Christmas Rocks, en USA-turné han gör för sjunde året med upprockade Jingle Bells m fl. Dan före dopparedan kan man se och höra det i Las Vegas om man vill ha ett alternativ de luxe till uppesittarkvällen framför TV:n.

Mats Johansson