Posts Tagged ‘Henric Ahlgren’

Skapar lågmält euforiska vibbar

lets_do_thing

Hothouse Flowers ”Let’s do this thing” (Egen utgivning)

Irländska Hothouse flowers bildades redan 1985 och debutalbumet ”People” kom framgångsrikt att hamna etta på Irlandslistan respektive på andra platsen på Englandslistan.

Bandet har precis som flera av de andra storheterna från Irland – som t.ex. Van Morrison, U2 och även Thin Lizzy – rötter i en blandning av rock, soul, gospel, blues och keltiska tongångar. Vilket skapar extra själfulla och organiska stämningar, och ter sig lite som ett speciellt signum för den bästa musiken från ”den gröna ön”. Ja, det finns nästan en andlig känsla i det hela.

Hothouse flowers kanske inte är ett av banden som skymtats tydligast på radarn de senaste åren. Albumsläppen har inte låtit tala om sig på bred front och det har dröjt mellan utgivningarna. Det senaste albumet ”Let’s do this thing” har inte ens nått skivdiskarna mer än i Japan och det var först nyligen det släpptes på streamingtjänsterna. Materialet spelades in under en vecka i Dublin redan 2015 och bandet har sedan dess spridit det digitalt via sin hemsida.

Nu äntligen tillgängligt för den breda publiken alltså och helt klart värt att kolla upp för alla som är intresserade av musik av bästa snitt i ovan nämnda stil och klass.

”Let’s do this thing” är en mycket fin skiva med stark produktion, bra texter, innerlig sång – och som når fram till hjärtat på lyssnaren och skapar lågmält euforiska vibbar, helt enkelt.

Henric Ahlgren

26

03 2021

Beroendeframkallande

jonathan

Jonathan Hultén ”Chants from another place” (Kscope/Border)

Jonathan Hultén, gitarrist, låtskrivare och extraordinär kreativ motor från hyllade svenska/värmländska metalbandet Tribulation har alltid visat dragning till andra utrycksformer och stilmässiga tongångar än de brukliga och vanligaste inom metal. Detta har förstås också varit ett ytterst viktigt tillskott till Tribulations musikaliska formel och bidragit till att lyfta dem ovanför de mest klichémässiga fällorna. ”Smakfullhet” kan det beskrivas som.

Till slut har Hulténs konstnärsjäl och intressen lett till att han valt att lämna Tribulation samtidigt som en ny platta ligger i pipeline för bandet. En platta som Hultén i allra högsta grad har del i, då majoriteten av låtarna är hans skapelser. En platta som också är en uppföljare till bandets utsökta internationellt hyllade och prisade ”Down below” från 2018.

Med sig i bagaget efter Tribulation har dock Hultén en egen soloplatta där dragningen till folkmusik, progg, visor och akustiska stämningar nu får fritt spelrum. Och kanske gör det Hultén lyckligare, att få ge sig hän fullt ut i dessa territorier.

För slutresultatet är hursomhaver mycket lyckat och i lika fin klass och kvalitet som det som gjorts i Tribulations namn. ”Chants from another place” levererar stämningsfyllda drömska låtar, suggestiva, lågmält producerade, snygga och med en förmåga att växa och skapa ett beroendeframkallande. Det hela låter som om Nick Drake vore en värmlänning från Arvika som tidigare spelat metal, men nu valt att öppna upp helt för folkmusikrötterna och singer-songwriter-formen. Strålande (och samtidigt ledsamt att Hultén lämnat Tribulation)! Ja, lovande och ska bli spännande att följa!

Henric Ahlgren

18

03 2021

Egensinnig touch som lyfter dem över mängden

tribulation

Tribulation ”Where the gloom becomes sound” (Century Media)

Arvikabördiga metalbandet Tribulation med sin blandning av death metal, black metal och inslag av folk, goth och progg släppte 2018 magnifika albumet ”Down below” som cementerade gruppen som ett av metalvärldens mest lovande och intressanta band, alltså ur ett internationellt perspektiv. Plattan belönades även med en Grammy i Sverige och rönte fina recensioner runt hela klotet. Undertecknad såg en livespelning med bandet på Nöjesfabriken i Karlstad på hösten 2018. Och man kunde konstatera att allt fanns på plats. Ett stort världsgenombrott vore inte omöjligt.

Nu kommer uppföljaralbumet som väl skulle bli ytterligare ett kliv framåt i framgångssagan. Dock har det hunnit hända en del sedan 2018. Som en pandemi, till exempel. Som stoppat liveframträdanden och turnéer för musikbranschen. Satt käppar i hjulen, eller till och med helt omkullkastat potentiella karriärer för band eller soloartister. Satt skivor och folk på isblock eller i kylskåp.

På vägen till nya albumsläppet har även den starka kreativa kraften i Tribulation – låtskrivaren och gitarristen Jonathan Hultén tyvärr också hoppat av innan skivan ens hunnit komma ut på marknaden. Hultén har tröttnat på metalgenren – låtit sin vurm för folkrock ta över mer och satsar nu på solokarriär och har i våras släppt album ”Chants from another place” i eget namn. Osäkerheten kring det som pandemin fört med sig för musikbranschen kan också ha varit bidragande orsak. I intervjuer har kvarvarande medlemmar sagt att ”nya skivan i mångt och mycket är Jonathans skiva”. Hultén har skrivit majoriteten av låtarna – 7 av 13, och han har som vanligt även varit en påtagliga konstnärlig maestro när det kommer till estetisk utformning av kringmaterial och omslag och så vidare. Så visst finns det oro inför detta avhopp som lämnar stort hål i gruppen.

Det är dock ingen duvunge och total främling som tar över Hulténs mantel i gruppen. In kliver nu Joseph Toll, ytterligare en supermusikalisk forna Arvikapôjk som tidigare spelat i också mycket starka akter – som exempelvis Enforcer och Vojd – och är ett helrespekterat namn i musikkretserna i Sverige. Hur allt dock artar sig framöver får väl framtiden förtälja.

Men nya skivan behöver verkligen inte skämmas för sig, i alla fall. Med en slags vemodig känsla kan man dra slutsatser att Tribulation lyckats ännu en gång att visa att metal med rötterna i Värmland och Selma Lagerlöf-land kan sälla sig till det bästa som kan erbjudas inom genren överhuvudtaget. Alltid smakfullt och alltid snyggt exekuterat.

Alltid lite mer begåvade än de flesta andra inom metal. En fingertoppskänsla för helhet och detaljer. Primalt och subtilt på en och samma gång. Klassiska metaltraditioner paras med andra musikaliska genretongångar och stämningar som gör att Tribulation får en egensinnig touch som lyfter dem över mängden, på ett väldigt intagande och imponerande vis. För mig är Tribulation Gösta Berlings saga och italiensk skräckfilmskänsla i en underbart ohelig allians. Skräckgotik i sin bästa version. Inspirerande.

Nya albumet går också ytterligare ett steg vidare i bandets gothrock-anknytning, vilket inte gör saken sämre i mina ögon.

Samtidigt är alltså den skiva i någon mening en slags svanesång.

Vi får se hur det hela utvecklar sig…

Lyssna på: “In the hour of the wolf”, ”Leviathans”.

Henric Ahlgren

25

02 2021

En fin och hoppfull platta

telegram

Ulf Lundell ”Telegram” (Parlophone/Warner)

Lundells nya platta ”Telegram” består delvis av nyinspelningar i orkestrerade elektrifierade versioner, av från början akustiska låtar från bland annat dubbelalbumet ”Skisser” som kom 2018. Precis som på förra plattan ”Tranorna kommer” (2019). Men det finns även lite nytt här. Detta är dock ingen ”pandemiplatta” – inga kommentarer görs åt det hållet. Vilket man kunde förväntat sig. Jag hade i alla fall sett fram emot det. Men nu när jag lyssnar på plattan känns denna frånvaro mest befriande. Ämnet börjar bli tjatigt – eller ”börjar bli” är väl fel ordval. Det har länge varit tjatigt.

”Telegram” har rätt mycket gemensamt med Bruce Springsteens, Van Morrisons, Bob Dylans och Leonard Cohens senare skivor. Detta i positiv bemärkelse. Det handlar om betraktelser av män som blivit 70 år eller mer. Tempot är neddraget, rösten behöver inte höjas så mycket för att säga sitt, det är en lågmäldhet – och tyngd, i uttrycket. Kvällskänsla. Spontant känns Lundells nya skiva lite som balsam för själen, på något vis. Ja, det finns trots allt någon slags lite ny försonlig stämning såväl i musik som i texter. Lundell konstaterar sig inte passa in – varken i vår samtid eller den tiden som var förr. Men det kan ändå vara ok. Och sammantaget växer det här till en fin och hoppfull platta. Det känns bra.

Henric Ahlgren

21

12 2020

Moget och traditionellt rockigt

bruce letter

Bruce Springsteen ”Letter to you” (Columbia)

betyg 3

Förra albumet ”Western stars” var som ett vykort från ett soligt Kalifornien på 60-talet och tog avstamp i den tidens mogenpop på radion med lite countrystänk insprängt också, svulstiga stråkarrangemang samt även låtar med nattmusik-känsla. En lite ny utveckling och mognad i 71-årige Springsteens karriär. Det funkade riktigt bra. Omslaget pryddes av en frustande fri häst mot en somrig western-himmel. Plattan kom på sommaren 2019 och blev ett fint soundtrack till den aktuella säsongen.

Nya albumet har en vinterdressad Springsteen mot en fond där snöflingor faller i förgrunden. Det är kallare nu. Sommaren är över. Plattan spelades in snabbt på ranchen på några dagar till stora delar i livesättning – under den begynnande pandemin (som nu är inne på sin andra våg). Låtutbudet är lite mer blandat, mer traditionella rockigare Springsteen-sånger, men även en del grejer som är i linje med förra skivan. Även här finns en mogen känsla i sång och instrumentalt utförande. Välproducerat. Kanske ett par låtar för mycket, dock? Det här får mig i alla fall på något sätt att längta efter en pandemi-platta av Ulf Lundell.

Lyssna på: ”Janey needs a shooter”, ”Last man standing”.

Henric Ahlgren

26

11 2020

Stabilt

acdc

AC/DC ” Power up” (Columbia)

Förra plattan ”Rock or bust” (2014) köpte jag på cd direkt när den kom och lyssnade kanske på typ 3 gånger. Den fäste inte och gav mig inget sug. Omslaget måste vara bandets tråkigaste och minst kreativa någonsin och det är också bandets kortaste album någonsin, knappt 35 minuter. Slött, tycker jag nog. Singeln ”Play ball” var väl dock hyfsad. Det här var också bandets första platta utan magiska kompgitarristen och sidekicken Malcolm Young – som då börjat bli dålig i demens. (Vilket kanske också är en av förklaringarna till plattans avsaknad av det där extra.) För att sedan gå bort 2017.

Nu är det ju inte så att en ny AC/DC-platta brukar leverera några otroligt radikala förändringar och utflykter från det gängse receptet. Och detta är ju förstås bandets styrka såväl som akilleshäl. För det mesta det förstnämnda. Men man kan ju också argumentera för att gruppen inte mer gjort någon särskild riktigt stark klassiker sedan ”Back in black” (1980). Vilket i och för sig är en skiva som är svår att toppa. Då den är den mest sålda rockskivan i historien – och den nästan mest sålda skivan överhuvudtaget, för den delen. Efter denna platta gjorde gruppen två album – ”Flick of the switch” (1983) och ”Fly on the wall” (1985) – som räknas som besvikelser, men är ganska underskattade. De är hursomhaver undertecknads favoritalbum med AC/DC. Med en magnifikt ljudmässigt rå och sparsmakad okonstlad produktion av bandet själva – som då tröttnat på demonproducenten Mutt Langs ljudexcesser på de föregående framgångsrika albumen. (Titellåten ”Fly on the wall” har också mitt favoritriff med AC/DC.) Med soundtracket ”Who made who” till Stephen King-filmen ”Maximum overdrive” (1986) var man sedan tillbaka på hitlistorna igen.

Nya albumet ”Power up” då? 17:e i ordningen och alltså första på 6 år. Ett stabilt album som är vassare och bättre än förra. Lite piggare, fräschare, lite mer spännande. Det är också nästan lite överraskande att det blev ett till. Men ändå inte, egentligen. De kör väl på tills alla trillat av pinn. Titeln är en hyllning till Malcolm Young. Det var han som var ”power up” i bandet – gjorde gruppen lite starkare och kraftfullare. Efter dödsbeskedet hyllades han närmast unisont inom rockvärlden som den kanske bästa och mest karakteristiska kompgitarristen i rockhistorien. Det kan också tilläggas att Brian Johnson – som inte sjöng på förra turnén på grund av hörselproblem (och vars stand in var en helt ok Axl Rose!) – här sjunger riktigt bra. Slutligen en hyllningshälsning från undertecknad till Malcolm, när jag nu ändå är i farten: ”For those about to rock, we salute you!”

Lyssna på: ”Shot in the dark”, ”Money shot”.

Henric Ahlgren

 

23

11 2020

2000-talets classic rock med äkta soul!

bsc

Black Stone Cherry ”The human condition” (Provogue/Mascot/Warner)

Sedan starten runt början av millenniet har pojkvaskrarna från Kentucky vuxit upp till ärrade män, levererat en radda tämligen välgjorda album och blivit de kanske främsta representanterna för 2000-talets sydstatsrock – i alla fall den som mer lutar sig på hårdrock/metal.

Nya albumet är sjunde i ordningen och det är bra drag och bett i låtarna. En omfångsrikhet finns också. Fartiga stänkare, grunge- och stoner-aktiga saker. Schyssta midtemp-ballader. Samt även bitar som drar åt blues och boogie i lite ZZ top-anda

Texterna har ett annat existentiellt allvar än tidigare. En ny mognad kan skönjas. Personligen har jag sedan bandets första platta sett gruppen som riktigt lovande. Och faktum är att jag fortfarande gör det. Men frågan är om de kanske inte börjar närma sig sitt fulla potential nu. Alltså total superklass.

Jag blir hursomhaver mycket upplivad av ”The human condition” och tycker att Chris Robertson sjunger bättre än någonsin. Albumet är överhuvudtaget kanske bandets mest helgjutna hittills. Det här är 2000-talets classic rock med äkta soul!

Lyssna på: ”When angels learn to fly”, ”In love with the pain”.

Henric Ahlgren

17

11 2020

Värmländsk classic rock i internationell klass

bylightning

By Lightning ”Streetlights” (By Lightning)

Värmländska By Lightning från Arvika har tidigare gjort avtryck som fjnt liveband under några år, men nu finns även debutalbumet ”Streetlights” tillgängligt. Och det behöver inte heller skämmas för sig. Minst sagt.

Det här är välproducerad, välskriven och välspelad classic rock av bästa snitt med rötterna i 70- och 80-talsrock och hårdrock. Man hör ekon och tongångar från alla möjliga band som man växt upp med och gillar.

Samtidigt har By Lightning en organisk och raspig edgy stil och känsla som ter sig egen. Och är av en kvalitet som helt klart står sig mycket väl i jämförelse med andra skickliga band från Arvika som gjort sig omtalade på bredare front på senare år – som t.ex. Enforcer och Tribulation.

”Streetlights” är en platta som är väl värd att spridas även utanför Värmlands gränser – ja också utanför Sveriges, för den delen! Och albumet passar ypperligt i bilstereon, kan intygas.

Det här är helt enkelt värmländsk classic rock i internationell klass.

Lyssna på: ”Everybody loves you when you’re dead”, ”Harry Bang”.

Henric Ahlgren

21

09 2020

Underbar överdos med zynth och pampig arenarock

killers

The Killers ”Imploding the mirage” (Island/Universal)

Amerikanska The Killers slog igenom 2004 med debutalbumet ”Hot fuss” som blev etta i England och sjua i USA. Musiken skulle kunna beskrivas som någon slags neo-new wave för 2000-talet – ja, en sorts uppdaterad kombination av arenarock och zynth. Man kan höra ekon av såväl The Cars som U2 och Simple Minds, men även mer americana-aktiga inslag.

Efter ”Hot fuss” (som väl får sägas fortfarande är deras bästa album) så har The Killers släppt ytterligare en rad med hyfsade plattor som exempelvis ”Sam’s town”, ”Day & age” och ”Battleborn”. Alltid smakfulla och välgjorda produktioner som hållit sig ganska bra över tiden. Och bandet har också utvecklats till en mycket bra liveakt.

Nya plattan ”Imploding the mirage” levererar kanske inte några separata hitlåtar – som de som finns på de första albumen. Men i övrigt är den här skivan en underbar överdos med zynth och pampiga arenarock-sånger i en produktion i magnifik Fleetwood Mac-klass. Plattan är också superhärlig att lyssna på i lurarna när man tar en höstpromenad. Man börjar fyllas av en episk eufori, efter ett par lyssningar.

Henric Ahlgren

15

09 2020

Mästerlig leverans

dylan

Bob Dylan ”Rough and rowdy ways” (Columbia/Sony)

Robert Zimmerman (f.1941) alias Bob Dylan kommer nu med sitt första riktiga egenskrivna album – ”Rough and rowdy ways” – sedan han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2016 (ja, det var innan Den Stora Skandalen tog Svenska Akademien i sitt grepp). För en hel del mottagare av priset har utmärkelsen visat sig bli en slags dödskyss för kreativiteten. Så icke för Dylan, utifrån det nya albumet att döma. Nej här är det verkligen en episk mästare – inom sitt gebit – som levererar episkt mästerligt, så att säga.

På senare år har Dylan tidigare släppt flertalet plattor där han sjungit in sina versioner av klassiska evergreens från ”The american songbook” – amerikanska schlagers från innan rockmusiken existerade och som gjorts odödliga av exempelvis Frank Sinatra. Detta ha Dylan gjort helt utan ironi, och med innerlighet och äkta kärlek till sin barndoms radiomusik. Och på det stora hela har det funkat mycket bra med de gamla smäktande balladerna – parade med Dylands raspiga och ofta lite skeva röst.

Men på nya albumet får vi alltså helt nyskrivna egna låtar. Den lågmälda suggestiva nattmusik-känslan från de förra plattorna är dock kvar. Det bjuds förstås inte på några nya melodiska hits i klass med Dylans mest kända låtar, utan här blir det mer meditativt och mantra-liknande monokromt. I nån negativ förhandsrecension menas det att Dylan låter alldeles för mycket som en skrovlig mumlande Tom Waits. Men snarare är det nog så i detta fall att Dylans nya skiva ännu mer påminner om Leonard Cohens sista lågmälda mästerliga studioalbum och svanesång, innan dennes bortgång – ”You want it darker”. Dock känns det här ändå inte riktigt som Dylans sorti. Det finns nog mer kvar att göra. Men det skulle annars också kunna vara en värdig slutfinal. Time will tell.

Musikaliskt och textmässigt uppvisar Dylan här på ”Rough and rowdy ways” i full display att han ännu är en unik levande kultursvamp när det kommer till att suga upp vår västerländska civilisations historia och avtäcka samt dechiffrera våra underliggande makt- och berättarstrukturer. En mystisk bard i nutida kostym. En sentida gåtfull Homeros.

Den mäktiga och på plattan centrala låten ”Murder most foul” släpptes som singel ett par månader innan albumreleasen och blev med ens starkt omsusad och hyllad bland kritiker. På ett plan handlar den om mordet på John F. Kennedy – men är den som sagt också en avskedssång från artisten Bob Dylan? Handlar den kanske också om den nedmontering av den amerikanska republiken som nu genomförs – i realtid framför våra ögon – av Trumpadminstrationen? The answer, my friend, is blowin’ in the wind. Och Dylan har fingret uppe i luften.

Och mannen har ju varit med ett tag nu. Redan 1965 skrev Dylan några rader till låten ”Ballad of a thin man” som i grunden sammanfattar ALLT: ”Something is happening here, but you don’t know what it is, Do you, Mr. Jones?”

Så ja, vad kan man i grunden slutligen säga i ett ogjort försök till analyskonklusion? Jo!: ”Play it fucking loud!”

Lyssna på: ”Murder most foul”, ”I contain multitudes”.

Henric Ahlgren

29

06 2020