Posts Tagged ‘Henric Ahlgren’

En exposé över första världskrigets skådeplatser

sabaton

Sabaton ”The Great War” (Nuclear Blast)

Svenska powermetal-bandet Sabaton från Falun har framgångsrikt skapat en slags egen nisch inom metalgenren med sin ”militärhistoria-metal” där albumtitlar, låttexter och så vidare tematiskt kretsar kring historiska slag och forna tiders krig.

Bandet har attraherat stor publik inte minst runtom i Europa och åtnjutit headlinestatus i konsertsammanhang på flera festivaler och liknande under sommaren. I höst väntar sedan en USA-turné – i oktober och november, för att promota nya albumet.

”The Great War” är den nionde plattan i ordningen för bandet. Titeln syftar på första världskriget, mellan 1914-1918, där mer än nio miljoner soldater dödades. Ett krig med en helt annan tillgång till teknik och brutalare eldkraft än tidigare i historien. Detta krig är alltså temat för plattan. Och de elva låtarna – som till exempel ”The Red baron” och ”The Fields of Verdun” – väver suggestivt samman en exposé över krigsskådeplatser och historiska karaktärer.

Albumets release sammanfaller med Sabatons tjugoårsjubileum som band och själva inspelningen av skivan påbörjades på hundraårsdagen av första världskrigets slut den elfte november 1918. Gruppen har också i samband med produktionen av nya plattan startat en egen Sabaton History Channel för att förklara den historiska bakgrunden till gruppens låtar.

Sabaton är, som vi redan vet, vid det här laget ärrade och dekorerade veteraner på metal-slagfältet. Styrkan leds som vanligt av den erfarna befälhavaren Joakim Brodén på sång. Och flankerna täcks effektivt av de övriga vapenbröderna på sina gitarrer, bas och trummor. Alla är mer än stridsklara för en ny massiv offensiv.

Strategin för ”The Great War” är att inte frångå tidigare vinnande stridsplan och fortsätta att fullfölja den utstakade kampanjen. Taktiken är också, som tidigare, att med skicklig koordination göra snabba överfall på lyssnaren för att sedan vid exakt rätt tidpunkt sätta in mäktiga och oemotståndliga körer. Ja, för mig som lyssnare är det bara att ännu gång kapitulera och erkänna mig besegrad av Sabatons övermakt.

Henric Ahlgren

03

09 2019

Ett steg bort från det operaaktiga

tarja

Tarja Turunen ”In the raw” (ear/Playground)

Tarja Turunen, före detta sångerska och ikonisk primadonna i finska symfoniska powermetal-bandet Nightwish, släpper med ”In The Raw” sitt sjätte soloalbum inom metalgenren.

Som den klassiskt skolade sopran hon är har Turunens röst mognat till utsökthet med åldern. (Vilket annars brukar vara motsatsen när det gäller manliga legendarer inom metal.) Samtidigt är nya plattan – som titeln antyder, lite råare, rockigare och ett steg bort från det operaaktiga.

Sammantaget är detta ett mycket fint album med en melankolisk sensibilitet i all sturm und drang-känsla. Inledningsspåret, som är en duett med svenske Björn Strid från Soilwork, är även värt att nämnas.

Lyssna på: ”Dead promises”, ”Tears in rain”.

Henric Ahlgren

30

08 2019

Soft, drömskt och svävande somrigt

springsteen

Bruce Springsteen ”Western Stars” (Columbia/Sony)

Precis som flera andra av de åldrande digniteterna inom poulärmusiken som t.ex. Bob Dylan, Rod Stewart m.fl. har nu Bruce Springsteen på nya egna plattan ”Western Stars” också gjort en påtaglig resa tillbaka till den musiken han hörde på radion i barndomen/ungdomen och sådant som spelades hemma av modern.

Och det han framförallt lyfter fram är poporienterad country och elegant Californiapop i stil med Glen Campbells älskansvärda låtskatt och Jimmy Webbs utsökta låtskriveri. Med andra ord inte den 50-talsrock eller episka soul som man annars vanligtvis kanske tenderar att förknippa Springsteen med. Och allt materialet är egenskrivet

Det här är soft, drömskt och svävande somrigt, till en del en slags nattmusik, med en melankolisk bitterljuva känsla av svunna tider – lite som ett gammalt patinerat vykort från en fin minnesvärd resa för länge sedan. Eleganta stråkarrangemang parat med akustiska gitarrer. Genomgående strålande sånginsatser.

Det blir inga direkta hitbetonade låtar som sticker ut, men sammantaget bjuder Springsteen med ”Western Stars” ändå faktiskt på en av sina främsta lyssningar sedan storhetstiden på 1980-talet. Albumet har en magnifik förtjusande karaktär och passar alltså inte minst perfekt att spela nu under denna säsongen.

Henric Ahlgren

28

06 2019

duff mc

Duff McKagan ”Tenderness” (Universal)

Duff McKagan, ikonartad basist i Guns N’ Roses, har kommit med ett nytt soloalbum. Detta är den andra utgivna soloplattan i fullängdsformat (det finns även ett outgivet album från 1999). Debuten ”Believe in me” släpptes redan på 90-talet (1993) och var en tämligen ospännande och medioker historia.
Jag såg Guns på den omtalade spelningen i Stockholm 1991 när de blev flera timmar försenade. McKagan var alldeles uppsvälld i ansiktet av sitt då kopiösa alkohol- och drogmissbruk. Ja, han såg rent förskräcklig ut och jag fattade faktiskt först inte att det var han – fastän vi stod precis längst fram och nästan kunde hoppa fram och ta på honom.

Jag blev så pass illa berörd av McKagans tillstånd att det dämpade konsertkänslan för mig rätt mycket. Sedan gick det också käpprätt åt helvete för den bandkonstellationen ganska snabbt efteråt.

Den som läst McKagans egenskrivna biografi ”It’s so Easy” (2012) vet att han knall och fall höll på att dö av sitt supande och drogande, men lyckades överleva och tog sig ur missbruket i grevens minut. I biografin får man även en fingervisning om ett rätt skarpt intellekt och en, som det verkar, riktigt sympatisk jordnära attityd.

Jordnära är också nyckelordet för nya soloplattan. Det handlar lite smått otippat om americana/country inspelad i Nashville och avsides från McKagans rötter inom punken och hårdrocken. Shooter Jennings (legenden Waylon Jennings son) har producerat och på plattan spelar dennes eget back up-band kompet. Det hela har en autentisk countrykänsla och McKagans tillbakalutad röst funkar bra i det här sammanhanget.

Ämnesmässigt kretsar låtarna till stora delar om det aktuella samhälleliga och politiska läget i USA. Det är McKagans synpunkter och betraktelser som rullas upp. Men trots mannens rötter i bland annat upprorisk brittisk och amerikansk punk är det ingen nihilistisk fuck off-attityd som gäller Nej, McKagan sjunger om hoppfull positivitet och att det inte är för sent att ändra saker till det bättre. (Dock kan man ju hoppas på att i alla fall Guns N’ Roses i albumväg framöver kommer med en uppiggande rasande och sylvass mörkare attack på Trump-administrationen och det dårarnas paradis som staterna utvecklats till.)

Glädjande nog är ”Tenderness” riktigt bra! Det här är ett typ av skrivprojekt som man genuint vill supporta. Hatten av och bugningar!

Henric Ahlgren

06

06 2019

Har en egen röst och ett eget berättande

lundell tranorna

Ulf Lundell ”Tranorna kommer” (Parlophone/Warner)

betyg 3

Ulf Lundell (f.1949) är aktuell med romanen ”Vardagar 2″ (fortsättningen på förra årets kritikerhyllade ”Vardagar”), konstutställning, kommande sommarturné samt nysläppta plattan ”Tranorna kommer”. Lundell har dock även tyvärr figurerat i tidningarna senaste tiden på grund av att han nu även har en framtida rättegång hängande över sig, efter det rattfylleri han trist nog begick i april. ”No rest for the wicked”, skulle kanske en engelsman torrt konstatera angående allt detta.

Men hur står det då till med nya albumet? Efter förra akustiska och minimalistiska plattan ”Skisser” (2018) kör nu Lundell delvis på i den Springsteenrockiga stilen igen. Ja, det låter stundtals väldigt mycket Springsteen i rocktagen. Jag tänker musikaliskt även en del på Lundells platta ”Club Zebra” (2002). Textmässigt kretsar det lite kring samma teman som på akustiska plattan och i senaste romanerna; vardagsbetraktelser, naturlyrik, reflektioner kring politik och utvecklingen i Sverige och världen samt existentiella kontemplationer i allmänhet. Den forne romantikern Lundell som satte kvinnan och kärleken som tydligt huvudtema i musiken är inte lika påtaglig längre. Vilket känns befriande och logiskt.

Är det bra det här då? Lundell är aldrig dålig och gör sin grej. Han har en egen röst och ett eget berättande. Influenserna musikaliskt och författarmässigt har hämtats mycket ifrån staterna, men tillsammans med de nordiska rötterna har Ulf Lundell i detta blivit just – Ulf Lundell. Personligen har jag haft en längre period där jag varit borta från Lundell, men har nu de senaste åren gjort nya upptäcker i dennes musik och skrivande samt åter börjat ta till mig det nyproducerade. Det finns med andra ord liv och kraft i Ulf Gerhard Lundells produktiva skapande. Mannen tillhör i grunden de mest betydande inom den svenska populärmusiken. Och som så framgångsrik kombinerad författare och musikartist, under hela sin verksamma karriär, är han verkligen ett världsunikum.

Henric Ahlgren

20

05 2019

Inga revolutionerande överraskningar

sammyhagar

Sammy Hagar & The Circle ”Space between” (BMG/Warner)

betyg 3

Sammy ”The Red Rocker” Hagar är 72 år (!) nu – och till skillnad från flera andra av de gamla veteranerna inom rock/hårdrock kan han faktiskt fortfarande sjunga bra på en livescen. Yngre David Coverdale från Whitesnake är t.ex. väldigt kraxig på konserter nuförtiden (och har varit i något årtionde) – och låter hemskt syntetiskt fixad på de senaste skivinspelningarna. Men så är alltså inte fallet med Sammy Hagar. (Dock ska sägas att Udo Dirkschneider överraskad mig och lät exakt som förr, när jag såg honom spela nu i mars. Men det kan där tilläggas att Udo redan i unga storhetsdagar röstmässigt lät som en skrovlig butter äldre farbror. He, he.)

Bandet Sammy Hagar & The Circle är en supergrupp som vid sidan av Hagar består av Michael Anthony (fd Van Halen, Chickenfoot) på bas, Jason Bonham ( fd Bonham, Black Country Communion, med i Led Zeppelin på återföreningen 2007) på trummor och Vic Johnson ( The BusBoys, The Waboritas) på gitarr. Gruppen har existerat sedan 2014 och tidigare gett ut ett livealbum 2015. Sammy Hagar själv har i sin tur, vid det här laget, släppt bortåt ett 25-tal studioalbum i olika konstellationer – i såväl egen solokarriär som även med band som Montrose, Van Halen och Chickenfoot.

Det får lov att sägas att Sammy Hagar nog kan räknas som en av de mest klassiska ”all American Dude-killarna” inom rocken/hårdrocken från staterna och är som sådan förstås folkkär i hemlandet. Han har vid sidan av musiken även varit kreativ med en del annat. Och tjänat rejält med stålar på detta. Hagars egna spritmärke Cabo Wabo Tequila vad det näst mest sålda premium tequilamärket i USA 2007. Märket såldes sedan samma år till italienska Camparigruppen – ett av de största spritbolagen i världen – för ett stort antal miljoner i dollar.

Karln behöver alltså inte pengarna, så att säga. Men han gör det här av kärleken till musiken. Och det märks och kanske är det som är mest påtagligt med Hagars musikaliska bana – så som den utvecklat sig. Han har ett stort och sympatiskt hjärta för musiken. Det skiner igenom i skivsläpp, i olika musikaliska samarbeten, i intervjuer och på spelningar. Sedan har Hagar kanske aldrig stått bakom något enormt banbrytande eller har haft någon riktigt megastor klassisk signaturhitlåt (”Bad Motor Scooter” och ”I Can’t Drive 55″ är dock kanske i närheten – i alla fall utifrån amerikanskt perspektiv). Men det har hela tiden ändå funnits en röd tråd av gedigen good old rock and roll, om man säger så. Sedan kan diskuteras vilken version av Van Halen som är bäst. Den med David eller den med Sammy? Men man kanske får gilla båda också?

”Space Between” är första albumet med originallåtar från Sammy Hagar & The Circle. Sammantaget låter materialet som en blandning av de band och den typ av musik som Hagar varit delaktig i tidigare under åren. Inga revolutionerande överraskningar alltså. Heller inga riktiga topprökare. Hagars förra band Chickenfoot var lite bättre. Men albumet ”Space Between” är ändå stabilt och ganska tungt och svängigt emellanåt. Produktionen är modern ljudmässigt, men i grunden handlar det här alltså om Classic Rock. Och inom detta området är Sammy Hagar en helt godkänd och rutinerad leverantör – och värd all vår respekt. Det här kan med andra ord spelas på sommarens grillfester, utan att skämmas. Gärna med någon kyld öl bakom västen också!

Henric Ahlgren

15

05 2019

En blivande favorit

enforcer

Enforcer ”Zenith” (Nuclear Blast)

Enforcer från Arvika har nu släppt sitt femte album ”Zenith” – utmärkta förra plattan ”From Beyond” kom 2015. Tillsammans med ett annat band från Arvika – Tribulation, har Enforcer sakta, men säkert lagt sig bland den absoluta internationella toppklassen inom metal av idag. Det kunde man inte förutse – att de nya skivsläppen inom metalgenren som man nuförtiden ser fram emot mest kommer från värmländska band!

Enforcer har ett retroanslag och spelar heavy metal och speed metal med fötterna djupt rotade i 80-talets klassiska mylla och band som till exempel Exciter och Agent Steel. Tematiskt drar det gärna åt det ockulta skräckhållet och även åt en del andra grundläggande typiska metal-teman. Och inom den här retrorörelsen är Enforcer, tillsammans med svenska kollegorna Bullet, nog det stilsäkraste som finns på hela scenen. När Enforcer vid en intervju fick en fråga angående att de spelade ”old school metal”, svarade de dock att ”metal är inte old school, utan tidlös”. Och det är ju förstås en poäng man kanske kan skriva under på.

Nya plattan ”Zenith” är gruppens mångsidigaste, mest varierade och annorlunda hittills. Något som kanske gör de som vill bevara de tidigare albumens renodlade röj intakt – fundersamma. Man skulle kunna prata om spretighet. Men personligen tycker jag att Enforcer utan tvekan tagit ett starkt och inspirerat experimentellt kliv framåt utvecklingsmässigt. Och visar på ytterligare stor potential. Medlemsmässigt har det också skett förändringar. Mångsysslaren Joseph Toll har stigit av och ersatts av Jonathan Nordwall på gitarr.

Utomlands har ”Zenith” överlag rönt positiva omdömen bland förhandsrecensionerna. Och det är bara att instämma. Produktion, låtskriveri, sång och instrumenthantering är top notch. Det här är ett väldigt dynamiskt album. Första singeln ”Die for the devil” är kraftfull arenarock med satanistisk text. ”Zenith of the black sun” är episk proggmetal i stil med Iron Maiden bästa låtar inom det gebitet. ”Regrets” är Enforcers första pianoballad (!) med en närmast skräckgotisk suggestiv melankolisk framtoning och en refräng som envetet biter sig fast i min hjärna. Man får i denna sång också lite skitiga Hair Metal-vibbar á la Los Angeles-style, mitt uppe i allt.

Samtidigt som ”Zenith” är Enforcers till tempot kanske lugnaste skiva till dags dato levererar bandet dock även sin tyngsta och kanske mäktigaste speed metal-låt någonsin med ”Thunder and Hell”. Här ger oss Olof Wikstrand också sin kanske bästa sångprestation hittills inspelad på platta och låter i refrängen närmast som en blandning av en superintensiv Ronnie James Dio i speed metal-kostym och Tom G. Warrior från Celtic Frost. Ja, ”Thunder and Hell” ter sig som ett fullkomligt mästarprov, i mina öron. Albumets vassaste alster.

”Zenith” tar platsen som Enforcers bästa och intressantaste platta i den nuvarande diskografin. Och när variationen på albumet börjar sjunka in och utkristallisera sig efter några uppspelningar infinner sig snart också en växande euforisk känsla. Och det är exakt så här jag vill känna när jag hör ett nytt bra metalalbum! Helt klart en blivande favorit i min nödvändiga packning för den kommande sommarens musiklyssningar. Metal rules!

Henric Ahlgren

29

04 2019

Ren och skär kvalitet och power

vanmorrison

Van Morrison ”The prophet speaks” (Caroline/Universal)

Van Morrison har i en anmärkningsvärd takt från och med 2016 släppt fem studioalbum, varav två under 2017 och två under 2018. Det har varit en blandning av eget material och standards inom jazz och soul. Lägstanivån har hela tiden varit skyhög.

Den nordirländske Morrison är vid det här laget 74 år, still going strong och den främste nu levande mästaren av så kallad ”blue eyed soul”. Senaste plattan ”The Prophet Speaks” är det 40:e studioalbumet i ordningen. Många stora internationella artister kan bara drömma om att göra ens ett album i klass med Morrisons sämre alster.

Den andliga mystiken har genomgående funnits som en tematisk tråd genom Morrisons musikaliska värv. Och vare sig man är intresserad av detta eller ej – går det inte riktigt komma ifrån att man ibland, om man vill säga har förmånen att gripas av innerligheten i Morrisons sång, faktiskt kan få för sig att mannen är direkt uppkopplad mot någon form av högre makt. Klassiska J.S. Bach har i kraften av sin musikaliska hyllning till andligheten ibland kallats ”Den femte evangelisten”. Är Morrison måhända den sjätte?

”The Prophet Speaks” är inget undantag när det gäller ren och skär kvalitet och power. Vi får här en önskvärd leverans som är snäppet vassare än de två föregående skivorna – utan att de för den delen på något vis saknade styrka och högklassighet. Thank God for music!
Eller i alla fall så vill min skivsamling tacka för Van Morrison…

Henric Ahlgren

25

01 2019

Tar det svenska AOR-arvet vidare

palace

Palace ”Binary Music” (Frontiers/Playground)

Palace är svenske Michael Palace hjärtebarn. Michael Palace verkar också som låtskrivare in house för italienska bolaget Frontiers Records samt är även medlem i projektet Kryptonite med Jakob Samuel från The Poodles. Debutplattan från Palace, ”Master of the Universe”, kom 2016 och är väl värd att kollas upp. Nya plattan är betitlad ”Binary Music”.

Vi håller oss här inom svensk nutida AOR-hårdrock, dvs den 80-talsfärgade – som börjat bli lite av en egen älskad genre i vissa kretsar utomlands, och där väl bandet Houston kan framhållas som ett grundriktmärke.

Ja, Sverige har ju en fin tradition med melodiös hårdrock/AOR sedan 80-talet och numera klassiska och inflytelserika band som förstås Europe, Treat och Alien exempelvis. Palace är ytterligare ett band värt att hålla öron och ögon öppna för. Gruppen tar på ett skickligt sätt det svenska AOR-arvet vidare och kan varmt rekommenderas.

Lyssna på: ”Binary Music”, ”Dangerous Ground”.

Henric Ahlgren

18

12 2018

Mer Dire Straits än på länge

knopfler

Mark Knopfler ”Down The Road Wherever” (Virgin/Universal)

Efter att Mark Knopfler peakade med sitt band Dire Straits och plattan ”Brothers in Arms” 1985 (försäljningsframgångar i megaklass över hela världen och tillika det 8:e bäst säljande albumet i England någonsin) har han därefter släppt ett antal gedigna soloplattor, haft många samarbeten med andra prominenta musikaliska storheter, producerat plattor samt verkat som skicklig filmmusikkompositör. Som egenartad och unik stilistisk gitarrist, låtskrivare och mångsidig maestro är Knopfler en av de absolut största inom populärmusiken sedan slutet av 70-talet. (När kommer Polarpriset?)

Nya plattan ”Down The Road Wherever” för tankarna en del till en av de tidigare höjdpunkterna i katalogen med soloplattor – ”Sailing to Philadelphia” från 2000. Här låter också Knopfler mer som gamla Dire Straits än på länge, i framtoningen. Det finns även en mogenhet och retrospektivitet i anslaget. Tillbakablickar på svunna tider, en lite ny personlighet i texterna samt det alltid utsökta mästerliga hantverket i gitarrspelet cementerar Knopfler som en av de nu äldre och smakfullaste av internationella statsmän inom sin bransch. Det går knappast att besitta mer erfarenhet och pondus än så här. En julklapp att rekommendera – för gamla och nya fans!

Lyssna på: ”Trapper Man”, ”Back On The Dance Floor”.

Henric Ahlgren

07

12 2018