Posts Tagged ‘Henric Ahlgren’

Värt att kolla upp för älskare av tidlös rock

krokus

Krokus ”Big Rocks” (Century Media/Sony)

När man på 80-talet var på jakt efter hårdrockskivor var schweiziska Krokus ett band man ofta hittade i reabackarna och en typ av grupp som jag personligen sorterade in i c-laget och i stort nonchalerande. Detta trots att de hade framgångar i USA och började ta viss plats på den internationella scenen. Bandnamnet i sig kändes väl lite malplacé, vilket inte gjorde saken bättre. Med åren har jag dock fått upp öronen mer och mer för den är gruppens sound och musik och tycker nuförtiden att det är ett ganska trevlig band som förtjänar mer credit. Krokus påminner i sina bästa stunder om AC/DC när det gäller riffig råhet och rock’n'roll-driv, om än ytterst klichéartat. Jag tycker faktiskt idag att det är roligare att lyssna på Krokus 80-talsplattor än skivor av många andra band som jag gillade när det begav sig. Krokus har, för mig privat, helt enkelt blivit lite av en kultgrupp.

Nu har Krokus släppt en ny platta – ”Big Rocks” – med covers på classic rock-låtar av storheter som Queen, The Who, Black Sabbath m.fl. (samt en egen nyskriven bra originallåt – den rejält AC/DC-aktiga ”Back Seat Rock’n Roll”). Covers är inget nytt för Krokus, de hade på 80-talet mindre hits med t.ex. Sweets ”Ballroom Blitz” och The Guess Whos ”American Woman”. Upplägget med nya skivan ter sig på pappret inte jättespännande och versionerna på låtarna ligger rätt nära originalen. Men Krokus levererar det hela med en fint krispig torr ljudbild, raspig charm och påtaglig kärlek till låtarna och upphovsmännen – som gör att det fungerar ganska bra och är helt klart värt att kolla upp för älskare av tidlös rock.

Henric Ahlgren

10

02 2017

Utmärkt att vila eller somna till

brian eno

Brian Eno ”Reflection” (Warp/Border)

Vid sidan av sin roll som bland annat f.d. keyboardist i Roxy Music och storproducent och ljudprofessor för kända artister och band som t.ex. David Bowie, U2 och Coldplay har Brian Eno inte minst varit föregångare och stilbildare inom den instrumentala ambientgenren (ett uttryck som Eno också var med och själv myntade). Några av milstolparna inom Enos eget komponerande är ”Another Green World” (1975) och ”Ambient 1: Music for Airports” (1978). Brian Eno måste, tillsammans med Kraftwerk, ses som ett av de viktigaste och inflytelserikaste namnen inom den elektroniska populärmusiken.

Eno har fortsatt att med någorlunda jämna mellanrum släppa gedigna egen plattor och inte slutat att nyfiket utforska ambientmusikens möjligheter. Nya skivan ”Reflection” är inget undantag i fråga om intakt kvalitet och gör inte fans till Eno och genren besvikna. Plattan består av ett enda 54 minuter långt spår med samma titel som albumet och är inspelat i en enda livetagning. Det här är ett av Enos mest lågmälda och drömska album, utmärkt att vila eller somna till. Samtidigt är det som att den stillsamma minimalistiska stämningen och strukturen har något skenbart över sig. Efter flera lyssningar anar man här och var också hotande och mörka ifrågasättande existentiella undertoner – som börjar krypa på. Det här är, med andra ord, ingen innehållslös dussinmusik inom relaxområdet kommersiellt skapad för spa-miljö.

Henric Ahlgren

30

01 2017

Protestkrönikor i tiden

neil young

Neil Young ”Peace Trail” (Reprise/Warner)

Neil Young – lo fi-musikens okrönte gudfader och i sina råaste oslipade stunder mer grunge än någonsin grunge-genrens mest betydande namn. Samtidigt besitter Young en exceptionellt lyhörd närmast pastoralt känslig ådra vid sidan av de till och från rejält brötigt skeva gitarrerna och det experimentartade larmandet under senare eror. Den, i mitt tycke, underskattade låten ”Philadelphia” från soundtracket till den Oscarsvinnande filmen med samma namn är t.ex. en av de andäktigt skiraste och mest hypnotiskt bedövande melankoliskt stillsamma sånger jag vet.

Ja, få har ett sådant dynamiskt spänningsfält inom sitt skapande som Neil Young. Från i början rotrockande bokstavligt talande jordnära americana via elektriska gitarrutsvävningar som det vore värsta avantgarde-altrocken till utforskande elektroniska synth-excesser – allt detta i egen regi eller med lite olika mer eller mindre kända banduppbackande konstellationer. Neil Young är en föregångsfigur på ett sätt som jag tycker kanske faktiskt inte alltid riktigt lyfts fram till fullo, ändå. Själv har jag överhuvudtaget alltid älskat den där speciella melankoliska kvalitén och spruckna nerven som finns i Youngs röst på många av hans bästa inspelningar. Neil Young är, på något sätt, unik i hela sitt musikaliska och skapande uttryck. Det är bara att fastslå. Han har förmågan att utmejsla totalt tidlösa, genuint bra, och av väldigt många älskade och mångfacetterade låtar av klassisk dignitet – och, även ge sig ut på – ibland ganska galet – orädda revolutionära konstnärliga utflykter i en motkulturell anda som nästan inga andra artister av hans högsta rang gör.

Samtidigt som Neil Young stundtals har haft en förkärlek att hänge sig åt stundens ingivelse, spela in saker snabbt, spontant och med ruffig attityd när det kommer till låtarnas uppbyggnad och presentation har han också – i enlighet med polariteteten i hans skapande – intressant nog fört ett eget korståg mot ljudkvalitén på dagens datakomprimerade ljudåtergivningar på cd-format och streamingtjänster. Han har ambitiöst drivit ett eget avancerat teknologiskt projekt och utvecklat musiksystemet PONO med målet att tillhandahålla en ljudkvalitet som står i motpol till dagens datakomprimering. Han tog också under en period bort all sin musik från streamingstjänster som t.ex. Spotify, i enlighet med sin kamp mot det digitaliserade ljudförfallet. (Young är dock tillbaka på Spotify nu igen sedan november i år – mycket glädjande nog, får man väl ändå krasst konstatera.)

Nya plattan Peace Trail har en del gemensamt med plattan Living With War från 2006, vilken var ett angrepp på George W. Bush och dennes politik. Ämnena för texterna på Peace Trail rör sig kring protester i tiden mot aktuella händelser i USA och andra företeelser – det hela mycket kopplat till miljön, politiken och kapitalismens fula ansikten och liknande. Skivan är inspelad på fyra dagar, låtarna satta på en eller två tagningar. Låtarna ter sig också i flera fall som hastigt ihopsatta under känslornas och reaktionernas inverkan. Det drar åt dagskrönikornas håll, lite som vår Karl Gerhard häcklade samtiden med kupletter i sina revyer förr. Men hos Neil Young i rockformatets ramar och förutsättningar, förstås. Det blir här och var lite väl skissartad ögonblicksdiktning i musikalisk form, vilket påverkar albumets helhetsintryck. Angelägenheten och behovet att uttrycka sig kommer före själva låtkonstruktionernas arkitektur. Men Neil Young kan fortfarande också knåpa ihop starka låtar i gammal god anda. Titellåten ”Peace Trail” låter t.ex. riktigt bra i fråga om melodi och sång och är i klass med Youngs bättre alster (men hade dock blivit ännu vassare om den inte vore lite spretig i arrangemanget) och platsar på en uppdaterad best of-samling.

Lyssna på: ”Peace Trail”, ”John Oakes”.

Henric Ahlgren

19

12 2016

Det livfullaste och mest lyssningsvärda sedan ”The Black Album”

Metallica-recension 2:

metallica

Metallica ”Hardwired…To Self-Destruct” (Blackened/Universal)

Chugga, chugga! Trash, trash! Metallica! Jag började lyssna på hårdrock på allvar i samma veva som albumet ”Kill ‘em all” (1983) kom ut och har haft nöjet att växa upp nästan från början med ett band som med tiden väl blivit lika genredefinierande och inflytelserikt inom rockmusiken som äldre giganter som t.ex. Black Sabbath eller Led Zeppelin. Jag tror att en av storheterna med Metallica är att de är ett både amerikanskt och europeiskt band – såväl när det gäller influenser som medlemsmässigt. Vad hade Metallica varit utan danska Lars Ulrichs blandade perspektiv? Inte lika dynamiskt, tänker jag. Det är delvis därför Metallica är THE BIG (och de mest universella) bland de s.k. ”The Big Four” – trashmetallens fyra största och mest betydande amerikanska band.

Efter mainstream-genombrottet med det obetitlade s.k. ”The Black Album” (1991) har inte Metallica levererat någon mer skiva som gjort avtryck med samma tyngd och stilbildande popularitet som plattorna fram till nämnda kommersiellt framgångsrika klimax. De har senare framförallt hållit ställningarna på konsertscenerna samt bl.a. också släppt en, av kulturetablissemanget hajpad och lite överskattad, dokumentärfilm om bandets uppgörelser och medlemskonfrontationer under ett slags psykoterapigruppsessioner – ”Some Kind Of Monster” (2004). Nu i somras pratade Lars Ulrich i P1:s radioprogram ”Sommar” och nämnde faktiskt smått distanslöst U2 som en av sina största musikaliska inspirationskällor och förebilder – allt framhållande av The New Wave of British Heavy Metal till trots – vilket kändes rätt avslöjande. För ska vi vara ärliga var det efter att Metallica fullt ut började efterapa U2:s (och Depeche Modes) Anton Corbijn-styling som Metallica på 1990-talet tappade något vitalt och började bli ganska trista på skiva.

Och alla fansen och puristerna har sedan dess gått och väntat på att Metallica skall komma med något nytt i dignitet med de älskade och omhuldade klassiska albumen från den gamla goda tiden. Så frågan är – har de gjort det nu då? Har de!? Här krävs det kanske något slags närmast kvasi-zenbuddistisk yoda-aktigt svar: Njapp. Eh? Det låter på nya plattan som de tagit avstamp i ”Death Magnetic” (2008) men adderat vissa stil- och känsloelement från förslagsvis ”… And Justice for All” (1988) och ”Master of Puppets” (1986), vilket lyfter det hela några snäpp. Och som gör att det här i alla fall blir det livfullaste och mest lyssningsvärda Metallica gjort sedan ”The Black Album” eller tidigare. ”Hardwired…To Self-Destruct” är det tionde studioalbumet. En ny lätt omstajlad logga pryder omslaget, refererad till som ”The Glitch Logo”. Skivan är släppt som ett dubbelalbum med 12 nya originallåtar, 6 på vardera skiva. Spellängden är mastiga 77 minuter. Överhuvudtaget låter det hela både gammalt och nytt, till största delen på ett positivt sätt. Det finns också ambitiöst nog musikvideos inspelade till ett tiotal av låtarna, bl.a. en regisserad av Jonas Åkerlund. Heavy Christmas!

Lyssna på: ”Moth Into Flame”, ”Now That We’re Dead”.

Henric Ahlgren

08

12 2016

Kärleksfull hyllning till bluesen

rolling stones

Rolling Stones ”Blue & lonesome” (Polydor/Universal)

Rolling Stones har alltid varit ett litet kompakt och schysst bluesband som sedan gett sig på annat, och lyckats ”ganska bra” med det. Men bluesen var grunden och själen. (Och det var ju förstås också en låt av blueslegendaren Muddy Waters, ”The Father of Modern Chicago Blues”, som gav bandet sitt namn.) Stones tillhörde den era med brittiska band och musiker som på andra sidan Atlanten influerades av den amerikanska svarta bluesen, snodde från den, och gav sedan tillbaka den till jänkarna igen i form av låtar, album och turnéer. Använde den som en av grunderna för ”The British Invasion” – med engelsk pop och rock – på 1960-talet. Signifikativt är också att även amerikanska bluesrockikonen och elgitarrmagikern Jimi Hendrix vid den här tiden hade England som sin bas när han sedan började erövra universum innan sin för tidiga död.

Nu är Rolling Stones äntligen till slut tillbaka helt på brottsplatsen genom att de levererar ett komplett bluescovers-album – Blue & Lonesome – till större delen med artister inom undergenren ”Chicago blues” som till exempel Willie Dixon, Howlin’ Wolf och Memphis Slim med flera. Det är Stones 23:e album och det första med enbart coverlåtar. Låter intressant på pappret – och är nästan ännu mer spännande i praktiken! Rolling Stones spelar här med en slags smakfull flärdfri naturlig klarhet och, vilket som verkar vara, genuin spelglädje och lust. Låtarna står i centrum och det är bra val av alster rakt igenom.

Mick Jagger låter här piggare än på mycket länge, skiner mestadels hela tiden, och Keith Richards och Ron Wood är koncentrerat tillbakahållna och svängigt supertajta. En annan ”hyfsad” engelsk bluesadept – Eric Clapton – hjälper också till på några av låtarna. Plattan spelades in på tre dagar i något slags kreativt och inspirerat flöde. Det här är till formatet och ljudbilden modern blues från 2000-talet med låtar av legendomspunna låtskrivare från de gamla tiderna och inspelat av ett av tidernas mest stilbildande och klassiska rockband. I slutändan framstår det hela framförallt som en äkta och slutlig kärleksfull hyllning till genren och musiken. (Och en svanesång?) It’s only blues but I like it!

Lyssna på : ”Just Your Fool”, ”Commit a Crime”.

Henric Ahlgren

07

12 2016

Musik på riktigt

lemarc tråden

Peter LeMarc ”Den tunna tråden” (RCA/Sony)

Jag hade en gång i tiden en flickvän som var väldigt inne på Peter LeMarc, vilket – av flera anledningar – skapade något slags motstånd inom mig när det gällde honom. Men på senare år, när jag hört någon av hans låtar då och då på radion, har jag mer och mer börjat uppskatta hans grejor. Många av hans större låtar börjar ju kännas som evergreens med nästan amerikansk tyngd och dignitet. (Så är det minsann inte med alla svenska artister.)

Peter LeMarc är helt enkelt en väldigt fin låtskrivare. Men också en själfull sångare, med rötterna rotade i inte minst soul. Frågan är om han inte är den bäste vi har i landet överhuvudtaget när det kommer till svensk blue eyed soul? Jag tycker det i alla fall. Han har för mig på vissa sätt börjat bli lite som en slags hemmasnickrad nordisk Van Morrison. Något jag menar som en rejäl komplimang.

Nya skivan Den tunna tråden är fantastiskt bra. Kanske som helhet den bästa LeMarc har gjort. Egna tunga erfarenheter i det privata livet har format skivan och låtmaterialet, förmodligen också skapat ett konstnärligt behov att producera ytterligare ett album fastän det kanske inte var tänkt att bli ett till. Men det var i alla fall rätt tänkt att göra en platta till. För mig har den här skivan blivit en vän på en gång. Den fångar något i tidsandan. Den fångar också något privat och samtidigt allmängiltigt. Den fångar även en sinnesstämning som väldigt mycket harmonierar med säsongen just nu. Den tunna tråden är musik på riktigt och en motpol till mycket annat som fladdrar förbi i våra bubblor. Och detta känns när man lyssnar.

Lyssna på: ”Osynligt bläck”, ”Den tunna tråden”.

Henric Ahlgren

05

12 2016

Med fötterna grundade i det musikaliska arvet

van morrison

Van Morrison ”Keep me singing” (Caroline/Universal)

Van Morrison (f.1945) – den ultimate mästaren av blue eyed soul, i djup mening – har kommit ut med sitt 36:e studiosoloalbum (den sammantagna produktionen med liveskivor och andra projekt är inte lätt att hålla ordning på längre). Denne nordirländske keltiske musikaliska shaman med rötterna i jazz, rythm and blues, blues, irländsk folkmusik, soul och rock – som sedan slutet av 60-talet oförtrutet och egensinnigt byggt upp sitt epitet som ”Van the Man” med sin säregna nisch inom populärmusiken – den stil som han själv kallar: ”The Caledonian Soul”. Denne man vars 2:a studioalbum ”Astral Weeks” från 1968 idag räknas som ett av de allra viktigaste i musikhistorien.

Själv har jag haft flera av mina absolut starkaste musikaliska upplevelser överhuvudtaget med just Van Morrisons musik – där jag några gånger nästan försatts i ett hypnotisk tranceliknande tillstånd, inträtt i en annan mera drömlik dimension. Det är något väldigt speciellt med Morrison. Det är som om han med sin röst har förmågan att sammanföra den magiska världen och vår – frambesvärja de högre krafterna. Ja, det finns något närmast transcendalt andligt i det hela. Både när det kommer till den musikaliska energin och vibrationerna såväl som när det handlar om tematiken i låttexter och låttitlar.

Det genuina andliga sökandet är som en underliggande löpande tråd, själva bevekelsegrunden för hela artisteriet och konstnärskapet. Inte minst änglar är ett återkommande tema, Morrison har något nästan swedenborgianskt över sig såtillvida. Det talas inte om det fullt ut, men Van the Man är vår främste mystiker inom den etablerade högsta internationella musikparnassen – en helare och själavårdare för oss andra dödliga, trots sin omtalade butterhet (eller kanske just därför?). Själfullheten och den okonstlade kompromisslösa innerligheten är också ett signum för Morrisons sångröst. Den andliga mystiska aspekten göms i rösten.

Nya plattan ”Keep Me Singing” bjuder inte på några revolutionerande överraskningar. Utan det handlar om kontinuerlig klass och kvalitet med fötterna grundade i det musikaliska arvet och de stilenliga inspirationskällorna. Den utomvärldsliga känslan är intakt och skivan genomsyras också en hel del av en lågmäld och tillbakalutad begrundande stämning – som får mig att tänka på Morrisons bästa andligt orienterade album från 1980-talet. Med andra ord är det här ett av Morrisons trevligare skivsläpp på ett bra tag. Perfekt att värma sig vid och hämta kraft av lite i det vintermörker som nu börjat sänka sig på allvar över oss (kanske också i metaforisk mening).

Lyssna på: ”Keep Me Singing”, ”Holy Guardian Angel”.

Henric Ahlgren

23

11 2016

Avsaknad av bra låtmaterial

dee snider

Dee Snider ”We Are The Ones” (Ear/Playground)

Twisted Sisters ”Stay Hungry” från 1984 är en av de skivor som jag spelat mest. Oj, vad man älskade den plattan. Och oj, vad besviken man blev att bandet aldrig senare kom med något som kunde mäta sig med den, utan allt bara rann ut i sanden med de sista skivorna.

Men bandet har ju funnits kvar i mångas hjärtan och haft en kultrevival på konsertscenerna på senare år, innan slutlig nedläggning. Twisted Sister – denna oäkting till barn som blev till i en mörk gränd en mystisk natt i ett oheligt möte mellan New York Dolls och Kiss.

Det starkaste vapnet hos Twisted Sister var onekligen Dee Snider. Få sångare i band har en sådan pondus, energisk utstrålning och pregnant kraftfull röst som denne. Jag kan tycka att det vore på tiden att fastslå honom, en gång för alla, som en av de absolut starkaste och mest karakteristiska frontmännen i rockhistorien. Dock kanske inte en av de mest subtila och originellaste.

Dee Sniders tredje soloskiva ”We Are the Ones” är inte lika rolig att orda om. Produktionen är modern och drar – både sångmässigt och ljudmässigt – åt sleaze metal-hållet och låter här och var inte helt olik t.ex Hardcore Superstar. I låtsamlingen ingår bland annat två helt poänglösa covers. En cover på Nine Inch Nails ”Head Like A Hole” – samt en låt där Snider gör en cover på sig själv: ”We’re Not Gonna Take It” i balladform till ackompanjemang av en flygel. Suck.

Så mycket mer spännande än så blir det inte. Vilket är synd. För Sniders sång funkar forfarande bra. Behövs bara bättre och intressantare låtar.

Lyssna på: ”We Are the Ones”, ”Rule the World”.

Henric Ahlgren

31

10 2016

Lågmälda vackra kontemplationer över livet

cohen darker

Leonard Cohen ”You want it darker” (Columbia/Sony)

Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur. Samtidigt har en annan också äldre nordamerikansk ikonisk bard kommit ut med sitt fjortonde studioalbum – 82-årig Leonard Cohen med ”You Want It Darker”.

Faktum är att Cohens tre senaste album – där ”Old Ideas” (2012) och ”Popular Problems” (2014) också ingår – tillhör (utan att ha gjort extra mycket väsen av sig) de starkaste och mest relevanta plattorna i hela Cohens produktion. Mannen är i skivväg lika skärpt som någonsin. Och då kom första skivan 1967…

Den här senaste trilogin på äldre dagar är så jäkla bra på ett sätt som gör att man närmast tyst begrundar det hela nickande för sig själv. Håller det lite som en hemlighet. De har en mäktighet – trots sin stillsamma lakoniska musikaliska stil och form – som gör att man kan bli överväldigad och ibland välja att ta dem i mindre doser. Som riktigt god mörk choklad. Eller fin lagrad whiskey, om man så vill.

Alla plattorna är lågmälda vackra kontemplationer över livet av en man med viss levnadserfarenhet och utan dömande inställning och blick. Musiken är närmast sakralt grundad, med botten i stillsam gospel och avskalad blues och blir till tidlösa men också högst samtida eklektiska hymner i dataåldern om existensens obönhörliga villkor. Det finns ingen trötthet här, utan pigga och vakna ögon utifrån den gamla mannens illusionslösa betraktelser och perspektiv.

”You Want It Darker” låter mycket som de två förra albumen, men har ytterligare en än mer ”nattlig” känsla – låtarna är en slags klassiska nocturnes för 2000-talet. Detta är osminkad andäktig skönhet i musikalisk tappning. Med både yta och genuint innehåll.

Lyssna på: ”You Want It Darker”, ”If I Didn’t Have Your Love”.

Henric Ahlgren

24

10 2016

Står sig bra i jämförelse med övriga katalogen

ian hunter

Ian Hunter and the Rant Band ”Fingers Crossed” (Proper/Border)

Engelske Ian Hunter med en bakgrund som sångare i Mott the Hoople, och efter detta soloartist sedan 1975, tillhör de ärrade rockrävarna som gjort allt och sett allt, när det kommer till musikbranschen. Om än inte lika stor som en Mick Jagger eller en Robert Plant, har han varit stilbildande och en föregångare för inte minst flera senare världskända brittisk band.

På senare år har Hunter gett ut flera gedigna soloalbum tillsammans med The Rant Band, där kärleken till musiken och hantverket fortfarande skiner igenom. Allt med värdigheten intakt. Inget trams. Detta gäller även för nya soloplattan Fingers Crossed. En skiva som står sig bra i jämförelse med övriga katalogen. Själv associerar jag vid första lyssningarna en del till Keith Richards soloalbum. Samma släpighet, och samma känsla av att det här är inte en människa som höjer på ögonbrynen inför saker och ting alltför ofta längre. Det är själfullt och aldrig sentimentalt på ett dåligt sätt.

Mest uppmärksamhet i media kring det här skivsläppet har låten ”Dandy” fått, som är en hyllning till David Bowie som gick bort under samma tid som Ian Hunter spelade in Fingers Crossed. Bowie som skrev Mott the Hooples största hit: ”All the young dudes”. Utan denna låten hade Ian Hunter knappast fortfarande gjort soloskivor, vid en ålder av 77 år.

Lyssna på: ”Dandy”, ”Bow Street Runners”.

Henric Ahlgren

Det har gått ett tag sedan jag lyssnade på Ian Hunter. Då var det en inspelning med norska musiker och massor av stråkar. Vad jag kommer ihåg så var det hans ballader som fungerade bäst för hans numera begränsade röst. På inledande spåret på hans nya album har det inte blivit så mycket bättre. Den gode Ian kraxar ganska hest och själva låten är väl ingen höjdare den heller.

Men det blivit bättre som tur är. Dandy, som är en hyllning till kompisen David Bowie, har en helt annan ton i både melodi och uttryck. Sedan fortsätter det med Ghost, White House och Bow Street Runners.

I dessa låtar kan man få en inblick i Ians Hunters förmåga att skriva melodier som fastnar lätt och är riktigt bra. Dessutom ger han här prov på sina lätt nasala fraseringar som bara han kan, med en liten cockneytouch i uttalet.

När Ian Hunter håller ner tempot, skriver bra låtar och anstränger sig att sjunga, så kan han hålla på ett bra tag till. Ska han rocka-till-det så låter det ganska uselt. Han är väl bara en bra bit över sjuttio, och gubbrocken breder forfarande ut sig, så än ska vi inte räkna ut Ian Hunter.

Bengt Berglind

30

09 2016