Posts Tagged ‘Henric Ahlgren’

Pop för genuina finsmakare

costello

Elvis Costello ”Look Now” (Concord/Universal)

Elvis Costello (f.1954 som Declan Patrick MacManus) är sedan andra halvan av 1970-talet en av de mer pregnanta profilerna inom brittisk rock och pop. Med fötterna rotade både i punk och new wave har han sedan gått vidare och utforskat en rad musikgenrer med en genuin musikälskarlust.

Costello har gjort en makalös samling med formidabla plattor under karriären, där t.ex. en milstolpe är samarbetet med amerikanska superlegendaren Burt Bacharach på plattan ”Painted from memory” (1998) – som blivit en modern klassiker vid det här laget och nu också firar 20-årsjubileum! (Det är faktiskt en av de skivor som undertecknat lyssnat absolut mest på – trots att jag i grunden är en osofistikerad hårdrockare! Det är typ Van Halen I och Costello som jag av någon anledning blivit mest trollbunden av – av alla skivor i musikhistorien…Något för Sigmund Freud att utreda?)

Nya plattan ”Look Now” är en slags utsökt blandning av både ”Painted from memory” och Costellos bästa popskivor från fornstora dar. Ja, Costello känns fortfarande supervital samtidigt som det finns en utsökt mognad. Fantastiskt bra producerat också. Ett hett tips alltså – om ni vill ha pop för genuina finsmakare. Det är bara att njuta! (Jag recenserade Paul Weller från The Jam för några veckor sedan och gav även då femma i betyg. De gamla brittiska rävarna inom pop och rock sopar fortfarande banan med allt annat när de är på det humöret! Nice!)

Henric Ahlgren

18

10 2018

Soundtrack till höstmörkret

paulweller

Paul Weller ”True Meanings” (Parlophone/Warner)

”True Meanings” är Paul Wellers 14:e soloalbum och det 26:e studioalbumet i karriären. Den f.d. The Jam-sångaren har, likt Robert Plant från Led Zeppelin, efter en era i prominent och stilbildande band fortsatt på en intressant och smakfull väg som soloartist och gett ut flertalet magnifika soloplattor och tycks bara ha blivit starkare och mer själfylld med årens gång. Lite som ett bra årgångsvin ungefär, om man vill vara extra klyschig. Integritet och högkvalitet är några nyckelord i sammanhanget.

Nya plattan spelar i samma liga som Wellers tidigare mästerverk ”Wild Wood” (1993), ”Stanley Road” (1995) och ”22 Dreams” (2008). Det är mestadels akustiskt – stålsträngade gitarrer, softa stråkar och sång – och med en drömsk stämning. Sådant här skulle kunna bli kletigt, men Weller är förstås av det rätta virket. Chill och kontemplerande melankolisk musik med både brittisk soultyngd á la mods-stil och samtidigt klassisk engelsk folkmusikkänsla. Lite ungefär som en hybrid av en slags akustisk version av Small Faces – ihop med förslagsvis Nick Drake eller Fairport Convention. Utsökt alltså!

Ja, skivan är i mitt tycke perfekt som soundtrack i det höstmörker som nalkas allt mer. Man kan tända ett ljus, luta sig bakåt i soffan och sätta igång musikspelaren. Det är överhuvudtaget svårt att hitta mycket annat inom populärmusiken av idag som har en sådan genuin stilfull pregnans som ”True Meanings”. Alltså blir detta album mitt främsta val och sällskap i lurarna de närmaste veckorna, helt enkelt. Det kommer inte mycket jättespännande nytt från de brittiska öarna nuförtiden. Men en del av de gamla rävarna kan fortfarande. Och stort tack för detta!

Lyssna på: ”Movin on”, ”The Soul Searchers”, ”Aspects”.

Henric Ahlgren

03

10 2018

Starkt och modernt

lykke

Lykke Li ”So Sad So Sexy” (RCA/Sony)

Svenska popdivan och deppdrottningen Lykke Li slog igenom efter Robyn och före Tove Lo. Och tillhör de kvinnliga svenska högkvalitativa artister som, tillsammans med tidigare nämnda och t.ex. First Aid Kit och Icona Pop, har lyckats göra sig bemärkta internationellt och även blivit populära på den amerikanska marknaden.

Lykke Li har inte minst likheter med Tove Lo – inte bara när det gäller namnens strukturella uppbyggnad. De är starka personligheter och utstrålar integritet och en musikalisk agenda som går lite utanför den vanliga popådran. Man kan prata om efterföljare till Kate Bush, i det avseendet.

Efter ett break där Lykke Li blivit mamma och bildat familj är hon tillbaka med ett starkt album – ”So sad so sexy” – som på vissa sätt ytterligare har paralleller musikmässigt med Tove Lo i sitt supermoderna pophantverk, men där också amerikansk R&B och Lana Del Reys melankoliska California-pop kan nämnas som referenser.

Henric Ahlgren

18

06 2018

Minimalistiskt akustiskt

lundell skisser

Ulf Lundell ”Skisser” (Parlophone/Warner)

Man kan nog prata i termer om att Ulf Lundell som artist är unik – även ur ett internationellt perspektiv – när det kommer till hur han både förvaltat ett långvarigt ock älskat författarskap som hållit i sig ända sedan mitten av 70-talet, samt parallellt med detta varit en av landets mest profilerade och främsta stilbildande hantverkare inom rockgenren och singer songwriter-området på svenska språket. Den konstnärliga produktionskapaciteten har under en långtidssynvinkel stundtals varit enorm. Ja, driften att skapa har varit påtagligt kraftfull. Och på senare år har den även snarare ökat lite i omfång och takt, än tvärtom. Nu också med ett allt mer växande måleri, som en del av det hela. (Även om det väl istället dragits ned på turnerandet.)

Lundell måste såtillvida, som sagt, vara ett slags unikum. Många har ju faktiskt annars svårigheter att få till bara ett par hyfsat intressanta plattor – eller böcker, för den delen. Lundell har från sitt håll sedan starten också varit en viktigt samtidsbetraktare och kommentator. En slags stolt katt bland hermelinerna, aldrig direkt kopplad till något ängsligt regelstyrt kotteri. Och en sorts svensk kreativ outsider och sanningssägare som vi HAR och HAR HAFT ett stort behov av i den alltför ofta annars svenska ljumheten. ”En termometer i röven på samtiden” – eller snarlikt – var det någon som skrev i samband med en bokrecension en gång.

Nya skivsläppet ”Skisser” består av 27 nya låtar – som först lades ut gratis på Lundells nätsida i januari – och nu sedan kommit som ett officiellt album, i bland annat en fin gedigen vinylversion med medföljande faksimil av alla låttexterna inscannade från Lundells originalnedteckningarna på papper (skrivna på den gamla ihärdiga Facit-skrivmaskinen som Lundell även skrev manuset till sin klassiska debut- och genombrottsroman ”Jack” på). Låtarna är minimalistiskt akustiska – sång och gitarr – i stil med alstren på t.ex. Lundells tidigare plattorna ”12 sånger” (1984), ”Xavante” (1994) och ”En eld ikväll” (2003). Tre plattor som, för mig personligen, med tiden kommit att sticka ut ur skivkatalogen som kanske det bästa Lundell gjort. En påtaglig influens för Lundells akustiska upplägg med de här skivorna är i sin tur Bruce Springsteens klassiska album ”Nebraska” från 1982 (initialt en samling demolåtar – sparsmakat inspelade i sängkammaren hos Springsteen, men som dock sedan gavs ut i princip befintligt skick som ett reguljärt album). Skisser” kan som skiva, till sitt omfång, bli lite mastig att ta in på en sittning – men innehåller bra grejor, helt enkelt!

Lyssna på: ”Farväl Amerika”, ”Tranorna kommer”, ”Vargen”.

Henric Ahlgren

28

05 2018

Värd att kollas upp av rock- och bluesintresserade

jonny

Jonny Lang ”Signs” (Provogue/Warner)

Jonny Lang (Jon Gordon Langseth Jr) från North Dakota i USA är en amerikansk bluessångare och gitarrist. När Lang var 14 år släppte han – som något slags underbarn och en sensation – 1995 sitt första album Smokin’ under namnet Jonny Lang & The Big Bang. Hans femte album, Turn Around från 2006 gav honom en Grammy i kategorin Best Rock or Rap Gospel Album.

På plattan Signs visar Lang att han delvis har en deltablues-tendens i blodet, men mycket drar åt högenergisk bluesrock med influenser som Buddy Guy, B.B. King och Albert Collins. Ja, Lang ger sig helt enkelt ut i liknande sammanhang som Gary Moore började röra sig i vid sista eran av dennes karriär. Det drar också ytterligare i trestegsraketen åt än lite mer renodlad rock.

Jonny Lang är en pärla och helt klart värd att kollas upp mer av rock- och bluesintresserade. Han borde också få ta sig an större scener och få mer uppbackning från skivbolag och producenter.

Lyssna på: ”Signs”, ”Bring Me Back Home”.

Henric Ahlgren

27

04 2018

Still going strong

manic

Manic Street Preachers ”Resistance is futile” (Columbia/Sony)

Bland banden inom brittpopen och brittrocken från 90-talet är det inte många som fortfarande är aktiva och släpper relevanta plattor. Klassisk brittisk pop och rock har, med ytterst få undantag, överhuvudtaget gått in i en svacka jämfört med storhetstidens årtionden. Manic Street Preachers från Wales är ett av de få banden som visat sig ha en substans, nyfikenhet, engagemang och laganda som hållit över tiden.

Vid tidpunkten för debutalbumet Generation Terrorist 1992 fanns influenserna i en blandning av engelsk punk, Guns’n'Roses och skira popmelodier (Beach Boys har varit några av favoriterna för inte minst sångaren James Dean Bradfield). Samtidigt har det funnits ovanligt starka politiska och progressiva inslag i musik och texter. Själv har jag ända sedan starten älskat bandet för deras rockkänsla kombinerade med bitterljuva och melankoliskt färgade melodier.

Grejen med Manic Street Preachers är också att det alltid funnits en storvulen musikalisk ambition som för det mesta balanserat på den rätta sidan. Nya albumet Resistance is Futile – det trettonde i ordningen – visar ytterligare prov på bandets smäktande poptendenser parat med rockig edge och existentiella och samhällskritiska betraktelser, inom det musikaliska formatets ramar. Manic Street Preachers är helt enkelt still going strong.

Lyssna på: ”People Give In”, ”International Blue”.

Henric Ahlgren

23

04 2018

En värdig platta att avsluta med

parfitt

Rick Parfitt ”Over and out” (Ear/Playground)

Over And Out är – som titeln delvis antyder – Status Quo-ikonen och den boogierockande Fender Telecaster-mannen Rick Parfitts första – och sista soloalbum. Den sista plattan alltså – eftersom Parfitt gick bort på julafton 2016 i Marbella innan alla låtarna till soloalbumet var helt färdiginspelade. Det är ”Klart slut” på riktigt nu. För att albumet sedan skulle bli helt färdigställt har bland annat kompisen Brian May från Queen ryckt in.

Over And Out låter lite som Status Quo kombinerat med sologrejerna från Jeff Lynne i ELO. Plattan för även tankarna till Nick Lowes magnifika högkvalitativa soloplattor från senare år. Det här är helt enkelt välskriven och välproducerad mogen modern melodiös classic rock. Och som trots att musiken inte är originell och utstickande på något sätt – ändå känns fräsch. För man hör faktiskt annars inte så mycket ny sådan här typ av rock’n'roll nuförtiden. En värdig platta att avsluta med.

Albumet har överhuvudtaget en mycket fin krispig ren ljudbild som jag snabbt blir förtjust i. Ja, plattan är överraskande bra i all sin enkelhet och helgjuten rakt igenom. Alla tio låtarna känns relevanta. Själv föredrar jag helt klart det här framför de sista tröttare årgångarna av Status Quo. Parfitt borde ju ha gjort fler soloplattor – och tidigare! För det här var väl för tusan lite väl i grevens tid?

Lyssna på: ”Twinkletoes”, ”When I Was Fall’in in love”.

Henric Ahlgren

26

03 2018

Lovande med vemodig klangbotten

klang

Sarah Klang ”Love in the milky way” (Pangur/Birds will sing for you)

Artister som kombinerar kvalitet och talang med ett påtagligt melankoliskt tilltal brukar ofta nå lite längre in i lyssnarnas hjärtan än andra och omhuldas extra mycket av den växande publiken. Det finns en autenticitet i det melankoliska – vi kan känna igen oss i det och det finns ju också smått paradoxalt något trösterikt i den sortens musik. För det blir ett sätt att dela allas vår i grunden existentiella ensamhet. På det sättet inser vi att vi trots allt inte är helt ensamma, utan att vi egentligen sitter i samma rangliga båt. Sarah Klang är en sådan musikartist.

Sarah Klangs debutalbum Love In The Milky Way är en mix av soul, pop, country och americana som för tankar till ett retrospektivt 60- eller 70-tal, men samtidigt i allra högsta grad känns här och nu. Ja, det besitter en tidlöshet som också har likheter med den typen av svensk egensinnig förvaltning av ett musikarv med vemodig klangbotten och folkliga rötter som till exempel systrarna Söderberg i First Aid Kit lyckats så väl med de senaste åren. Man kan också associera till Lana Del Reys liknande artisteri med suggestiv Los Angeles noir-pop med sorgsna undertoner från USA. Borträknat de klassiskt cinematiska Hollywood glam-anstrykningarna, vill säga.

Sarah Klang har det som krävs. Rösten och låtarna och redan nu ett varsamt utmejslat igenkännbart sound. Med andra ord är Love In The Milky Way en mycket lovande debutplatta, som känns som man lyssnat på tidigare – fast man inte gjort det. På ett bra sätt, alltså. Trollbindande berörande musikmagi av bästa snitt.

Lyssna på: ”Left Me On Fire”, ”Lover”.

Henric Ahlgren

19

02 2018

Metal med rock’n'rollsväng

image

Primal Instinct ”Terrified” (Egen utgivning)

Värmländsk metal frodas i allra högsta grad nuförtiden med flertalet band som med jämna mellanrum kommer med kvalitativa plattor och gör bra ifrån sig på livescenerna. Ja, det är lite som att det här börjar bli en hel genre i sig, skulle man kunna påstå. (Vore kanske på tiden med en renodlad större värmländsk metal-festival med enbart blandade akter från vårt eget vackra landskap?)

Ytterligare en grupp att räkna med i det här sammanhanget är värmländska Primal Instinct som efter singelsläpp och EP nu kommit med albumet Terrified, bestående av sju spår. Stilmässigt drar det musikaliskt en del åt Motörhead-hållet, i sin blandning av metal, rock’n'roll och punk. ”Metal rock’n'roll” definierar bandet själv det hela som. Ja, tänk ungefär Motörhead med doser av trash metal.

Det svänger alldeles utmärkt, är intrycket efter första genomlyssningarna. Välproducerat och med vasst låtmaterial som är refrängstarkt rakt igenom. Inte minst sångaren Simon Jansson är ett ess (i spader) i denna kortlek. Plattan avslutas med en supercool version av Creedence Clearwater Revivals ”Fortunate Son” – något som på pappret ter sig trist, men funkar alldeles ypperligt i praktiken. Helt klart lovande!

Lyssna på: ”Welcome Genocide”, ”All In”.

Henric Ahlgren

05

02 2018

Tidlös förstklassighet

firstaid

First Aid Kit ”Ruins” (Columbia/Sony)

First Aid Kits nya album Ruins har ett snyggt klassiskt omslag som pryds av systrarna Söderbergs ansikten mot svart bakgrund och andas tidlöshet och skulle, till sin stil, också lika gärna kunna ha varit ett omslag för en 70-talsplatta av Fleetwood Mac. Det är också någonstans i de domänerna som First Aid Kit faktiskt rör sig positionsmässigt vid det här laget. Den konstnärliga och hantverksmässiga kvalitén på musiken och det närmast ikoniska slickt producerade soundet – är skyhög. Även tematiskt kan man dra paralleller med Fleetwood Mac och deras ”skilsmässoplatta” Rumours (titlarna Rumours - Ruins är ju också på visst sätt snarlika). Låtarna på Ruins har delvis hämtat stoff från erfarenheter av havererade parrelationer och hjärtesorg.

Musikaliskt har First Aid Kit under tidigare skivor förvaltat Americana och Country i en slags svenskifierad folktappning, och där systrarnas unika ljudklang när det kommer till stämsång och harmonier fört dem ut på en internationall parnass och till en respekterad plats som många andra svenska akter ju bara kan drömma om. Även nu fortsätter First Aid Kit på denna utstakade väg, men har även på Ruins inkorporerat lite mera rocktoner här och var. En utveckling som bara känns helt naturlig.

Ja, tidlös förstklassighet – är orden.

Lyssna på: ”Rebel Heart”, ”Fireworks”.

Henric Ahlgren

02

02 2018