Posts Tagged ‘Henric Ahlgren’

Värmländsk classic rock i internationell klass

bylightning

By Lightning ”Streetlights” (By Lightning)

Värmländska By Lightning från Arvika har tidigare gjort avtryck som fjnt liveband under några år, men nu finns även debutalbumet ”Streetlights” tillgängligt. Och det behöver inte heller skämmas för sig. Minst sagt.

Det här är välproducerad, välskriven och välspelad classic rock av bästa snitt med rötterna i 70- och 80-talsrock och hårdrock. Man hör ekon och tongångar från alla möjliga band som man växt upp med och gillar.

Samtidigt har By Lightning en organisk och raspig edgy stil och känsla som ter sig egen. Och är av en kvalitet som helt klart står sig mycket väl i jämförelse med andra skickliga band från Arvika som gjort sig omtalade på bredare front på senare år – som t.ex. Enforcer och Tribulation.

”Streetlights” är en platta som är väl värd att spridas även utanför Värmlands gränser – ja också utanför Sveriges, för den delen! Och albumet passar ypperligt i bilstereon, kan intygas.

Det här är helt enkelt värmländsk classic rock i internationell klass.

Lyssna på: ”Everybody loves you when you’re dead”, ”Harry Bang”.

Henric Ahlgren

21

09 2020

Underbar överdos med zynth och pampig arenarock

killers

The Killers ”Imploding the mirage” (Island/Universal)

Amerikanska The Killers slog igenom 2004 med debutalbumet ”Hot fuss” som blev etta i England och sjua i USA. Musiken skulle kunna beskrivas som någon slags neo-new wave för 2000-talet – ja, en sorts uppdaterad kombination av arenarock och zynth. Man kan höra ekon av såväl The Cars som U2 och Simple Minds, men även mer americana-aktiga inslag.

Efter ”Hot fuss” (som väl får sägas fortfarande är deras bästa album) så har The Killers släppt ytterligare en rad med hyfsade plattor som exempelvis ”Sam’s town”, ”Day & age” och ”Battleborn”. Alltid smakfulla och välgjorda produktioner som hållit sig ganska bra över tiden. Och bandet har också utvecklats till en mycket bra liveakt.

Nya plattan ”Imploding the mirage” levererar kanske inte några separata hitlåtar – som de som finns på de första albumen. Men i övrigt är den här skivan en underbar överdos med zynth och pampiga arenarock-sånger i en produktion i magnifik Fleetwood Mac-klass. Plattan är också superhärlig att lyssna på i lurarna när man tar en höstpromenad. Man börjar fyllas av en episk eufori, efter ett par lyssningar.

Henric Ahlgren

15

09 2020

Mästerlig leverans

dylan

Bob Dylan ”Rough and rowdy ways” (Columbia/Sony)

Robert Zimmerman (f.1941) alias Bob Dylan kommer nu med sitt första riktiga egenskrivna album – ”Rough and rowdy ways” – sedan han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2016 (ja, det var innan Den Stora Skandalen tog Svenska Akademien i sitt grepp). För en hel del mottagare av priset har utmärkelsen visat sig bli en slags dödskyss för kreativiteten. Så icke för Dylan, utifrån det nya albumet att döma. Nej här är det verkligen en episk mästare – inom sitt gebit – som levererar episkt mästerligt, så att säga.

På senare år har Dylan tidigare släppt flertalet plattor där han sjungit in sina versioner av klassiska evergreens från ”The american songbook” – amerikanska schlagers från innan rockmusiken existerade och som gjorts odödliga av exempelvis Frank Sinatra. Detta ha Dylan gjort helt utan ironi, och med innerlighet och äkta kärlek till sin barndoms radiomusik. Och på det stora hela har det funkat mycket bra med de gamla smäktande balladerna – parade med Dylands raspiga och ofta lite skeva röst.

Men på nya albumet får vi alltså helt nyskrivna egna låtar. Den lågmälda suggestiva nattmusik-känslan från de förra plattorna är dock kvar. Det bjuds förstås inte på några nya melodiska hits i klass med Dylans mest kända låtar, utan här blir det mer meditativt och mantra-liknande monokromt. I nån negativ förhandsrecension menas det att Dylan låter alldeles för mycket som en skrovlig mumlande Tom Waits. Men snarare är det nog så i detta fall att Dylans nya skiva ännu mer påminner om Leonard Cohens sista lågmälda mästerliga studioalbum och svanesång, innan dennes bortgång – ”You want it darker”. Dock känns det här ändå inte riktigt som Dylans sorti. Det finns nog mer kvar att göra. Men det skulle annars också kunna vara en värdig slutfinal. Time will tell.

Musikaliskt och textmässigt uppvisar Dylan här på ”Rough and rowdy ways” i full display att han ännu är en unik levande kultursvamp när det kommer till att suga upp vår västerländska civilisations historia och avtäcka samt dechiffrera våra underliggande makt- och berättarstrukturer. En mystisk bard i nutida kostym. En sentida gåtfull Homeros.

Den mäktiga och på plattan centrala låten ”Murder most foul” släpptes som singel ett par månader innan albumreleasen och blev med ens starkt omsusad och hyllad bland kritiker. På ett plan handlar den om mordet på John F. Kennedy – men är den som sagt också en avskedssång från artisten Bob Dylan? Handlar den kanske också om den nedmontering av den amerikanska republiken som nu genomförs – i realtid framför våra ögon – av Trumpadminstrationen? The answer, my friend, is blowin’ in the wind. Och Dylan har fingret uppe i luften.

Och mannen har ju varit med ett tag nu. Redan 1965 skrev Dylan några rader till låten ”Ballad of a thin man” som i grunden sammanfattar ALLT: ”Something is happening here, but you don’t know what it is, Do you, Mr. Jones?”

Så ja, vad kan man i grunden slutligen säga i ett ogjort försök till analyskonklusion? Jo!: ”Play it fucking loud!”

Lyssna på: ”Murder most foul”, ”I contain multitudes”.

Henric Ahlgren

29

06 2020

Inga märkvärdigheter – men ändå kalasbra

cesar

César Vidal ”César Vidal” (Busy Bee/Border)

Personligen tycker jag att César Vidal är en av de bästa och coolaste rocksångarna vi har haft i det här landet. Utan att ha någon fantastisk superröst – så finns det en attityd, ren känsla, stilsäkerhet och äkta kärlek till musiken som ter sig rätt i alla sammanhang där Vidal medverkar och sjunger. Det är alltid magnifik leverans på Vidal-vis. Enkla och sparsmakade åthävor. Less is more. Den ständiga och påtagliga faiblessen för 60-talsmusik och särskilt bitterljuva harmonier gör inte saken sämre heller.

Vidal hade internationella framgångar som sångare för hippa svenska Caesars Palace (som sedan bytte namn till bara Caesars) och med dem flertalet utmärkta plattor under första årtiondet på 2000-talet – innan gruppen lades på is 2012. (Bandet samlades och spelade dock live igen 2018, men status i nuläget verkar inte vara helt tydlig.) Vidal har därefter haft en soloplatta (samt andra projekt och konstellationer) puttrande i olika stadier i flertalet år. Och nu kommer alltså slutligen debutalbumet.

Och inte helt överraskande är detta en finfin samling med 10 smakfulla gitarrpop-/rock-låter mestadels i melankoliskt midtempo och med rötterna tydligt jordade i 60-talet – och kryddade med såväl amerikanska som brittiska tongångar. Retro – men också med en tidlös ”nu-känsla”. Det ter sig så enkelt – men detta är förstås det svåra. Inga märkvärdigheter – men ändå kalasbra. En platta som helt klart kommer ingå i mitt sommarbagage, i varje fall. Och som är värd att lyssnas på av många andra också.

Henric Ahlgren

19

06 2020

Brittisk folkrock-känsla

mariamc

Maria McKee ”La Vita Nouva” (Afar/Border)

Amerikanska Maria McKee tillhör de särlingar inom populärmusiken som nog skulle ha kunnat tillhöra den fåtaliga skaran med de riktiga ikonerna, men valde att i slutändan vandra andra vägar. McKee var ett av de verkligt stora löften, när det begav sig – med det mesta på plats. Röst, utseende, karisma, attityd och en stark talang även som låtskrivare. Hon började göra sig ett namn med countrypunk-rockgruppen Lone Justice under början av 80-talet för att sedan gå solo.

McKee fick sedan sin största hit med ”Show Me Heaven” (1:a på Englandslistan) från soundtracket till Tom Cruise-filmen ”Days of Thunder”(1990). En mäktig och känsligt framförd balladlåt som hon dock nästan aldrig sjungit live och som hon, typiskt nog, personligen räknar som en ointressant bagatell. Efter några bra lovande rockigare plattor under 90-talet, bland annat ”You gotta sin to be saved” (1993), började hon ge sig in mer på independentfilm och skrivande.

Nej, McKee är ingen dussinartist och med nya plattan – som tematiskt rör sig mycket kring McKees egna komplicerade upplevelser i privatlivet det senaste årtiondet – gör hon en slags återkomst med material som kvalitetsmässigt är i klass med det bästa från 90-talet. Samtidigt som det förstås finns en annan sorts mognad. Man kan exempelvis höra ekon av Bowie, 60-talspsykedelia, americana, progg och Scott Walker samt även Kate Bush. Det drar överhuvudtaget åt en brittisk folkrock-känsla – på ett förtjusande vis – som ligger rätt långt från McKees genomslagmusik runt början av 90-talet.

Henric Ahlgren

betyg 3

En säregen kvinnligt röst som har följt mig efterhängset sedan hennes debut med countycrockiga Lone Justice. För Maria McKees röst är säregen med sitt omfång och dess teatrala uttryck.

Efter de tre första albumen där det fortfarande fanns spår av Americana och countryinfluenser, tog nu Marie steget in i en större och mer dramatisk ljudbild. Både arrangemangen och hennes röst växte ut dramatiskt och det teatraliska utspelet blev i mina öron lite för mycket.

Efter 12 år har nu Maria McKee återvänt. De stora gesterna i rösten är i stort sett de samma som på de två sista soloalbumen. I små doser ör det ok, men hennes otaliga wailuppvisningar är inte vad jag längtat efter under dessa år.

Däremot är hennes röst ett unikum som jag gärna skulle lyssna på i ett mindre och mer nedtonat arrangerat sammanhang. Ibland får man ge sig till tåls, helt enkelt.

Bengt Berglind

21

04 2020

Håller måttet

ronander

Mats Ronander ”Malla motell” (S-Rock/Border)

Gitarristen, låtskrivaren, sångaren och producenten Mats Ronander, bördig från Örebro, har haft en gedigen karriär som såväl hyrd pistol som soloartist. Han kompade bland annat Ulf Lundell vid starten på dennes karriär, var livegitarrist med Abba på världsturné, samt har som respekterad producent rattat flertalet prominenta svenska artisters skivinspelningar. Samt har verkat i ett stort antal andra musikaliska konstellationer också.

I början av 80-talet drog Ronander igång en egen hyfsat framgångsrik solokarriär som väl får sägas nådde all time high med albumet ”Himlen gråter för Elmore James” (1992) med vilket ”Malla” också fick en stor radiohit med sin version av Kim Larsens ”Gör mig lycklig nu”. Ronander har hela tiden haft en egen särpräglad röst, ett eget låtsnickeri och sammantaget ett artistskap – som i backspegeln – verkligen är värt att undersöka, om man inte gjort det tidigare. Gitarrspelet är åt det polerade studiomusiker-hållet – och man önskade ibland att Ronander ruffade till sig lite mer. Men ”Malla” är till syvende och sist ändå en äkta svensk bluesman och inom sitt gebit en musikant av högsta klass.

Det är bortåt 20 år sedan (!) Ronander kom med ett nytt eget soloalbum nu – och glädjande nog håller ”Malla Motel” måttet (och lägger sig ungefär i samma klass som ”Himlen”). Ja, det är faktiskt en utsökt bra platta när det kommer till produktion, låtmaterial, sång och medmusikanter. Mauro Scocco är med på ett hörn som låtskrivare och duettsångare. Exet Sanne Salomonsen likaså. Även värmländske Hammarö-pôjken Henrik Jansson – nuförtiden låtarrangör, kompositör, cellist och gitarrist i världseliten – är trevligt nog tillbaka som vapendragare, precis som på den gamla goda 80-talstiden. Ytterligare kompisar från förr som bidrar är Lasse Wellander och Max Lorentz med flera. Man får helt enkelt tacka och bocka och ta av sig hatten! (Extra plus också för det supersnygga omslaget av begåvade målaren Mikael Kihlman.)

Lyssna på: ”Sista tangon i Paris”, Avenue Junot”, ”Baby Blue”.

Henric Ahlgren

06

04 2020

Förvånansvärt fräscht och piggt

ozzy

Ozzy Osbourne ”Ordinary Man” (Epic/Sony)

betyg 3

Senaste vinylplattan jag köpte med Ozzy Osbourne var ”The Ultimate Sin” – och jag minns det nästan som igår när jag knallade in till skivaffären (Duvan) på lunchrasten på gymnasiet 1986 och med darrande händer slet åt mig ett rykande nytt skivexemplar. Det skulle bli den sista plattan med gitarristen Jake E. Lee och inte ett av Ozzys mest hyllade album. Men jag tycker ändå att det är lite underskattat. För övrigt innehåller skivan Ozzys mest framgångsrika (och mest radiospelade) låt kommersiellt sett – ”Shot in the dark”.

För mig kändes det som Ozzys klassiska period var över efter ”The Ultimate Sin” – trots att Zakk Wylde sedan kom som ett nytillskott. Men det har runnit en hel del vatten under broarna sedan dess och Ozzy har avverkat ytterligare ett par gitarrfantomer. Och han håller fortfarande på.

Nu sisådär 34 år senare släpps till exempel plattan ”Ordinary Man” – som är det tolfte studioalbumet i ordningen i Ozzys solokatalog. Tio år sedan förra! Medmusikanter är ett taggat och omfattande gäng med lite yngre och äldre förmågor – mer eller mindre ikonartade – som till exempel Andrew Watt, Duff McKagan, Chad Smith, Slash, Tom Morello, Elton John och Post Malone med flera. (Kärngänget utgörs dock av gedigna triumviratet Watt, McKagan och Smith.)

Hur låter detta då? Förvånansvärt fräscht och piggt och ok. Och Ozzys röst behöver inte skämmas för sig (det är ingen David Coverdale-varning här). På det stora hela en rätt trevlig platta, som växer lite efter ett tag. Minst en stark 3:a helt klart.

Lyssna på: ”Straight to hell”, ”Under the graveyard”.

Henric Ahlgren

10

03 2020

Stabilt hantverk

vanm

Van Morrison ”Three chords & the truth” (Caroline/Universal)

Irländske Van Morrisons andra platta ”Astral Weeks” från 1968 räknas som ett av de viktigaste albumen i musikhistorien. Trots att det alltså är mer än femtio år sedan denna skiva kom är Morrison fortfarande still going strong med sin säregna blandning av jazz, soul, blues, rock, swing – med en närmast mystisk keltisk underton.

Morrison har under loppet av de senaste fyra åren kommit ut med sex album, där några av skivorna varit med helt eget material och en del med inspelningar av standards eller nytolkningar av egna låtar. Alla plattorna har hållit sig på en ”Betyg 4-nivå”, enligt undertecknads tycke. En anmärkningsvärt stark och hög nivå och Morrison är verkligen en av de största inom populärmusiken från de senaste hundra åren.

Förra plattan med helt eget material var utsökta ”Keep Me Singing” från 2016 och nya albumet ”Three Chords & The Truth” har också helt nya låtar och kan ses som en ”companion piece” till förstnämnda. Skivorna håller ungefär samma starka ton och stil, även om albumet från 2016 kanske visade på lite nyare musikaliska sidor här och var.

Ni som fortfarande inte riktigt upptäckt Van Morrison men är potentiella lyssnare och framtida beundrare har en av populärmusikens mäktigaste och finaste guldgruvor att utforska. Ja, många magiska musikupplevelser väntar. Bara så ni vet.

Lyssna på: ”Dark Night of The Soul”, ”You Don’t Understand”

Henric Ahlgren

22

11 2019

Går från klarhet till klarhet

opeth

Opeth ”In Cauda Venenum” (Nuclear Blast/Sony)

Svenska Opeth har med tiden gått från sin ursprungsbas inom death metal till att alltmer spela renodlad progg metal och samtidigt blivit ett av de mest respekterade metalbanden överhuvudtaget idag internationellt. Inte minst bandledaren och sångaren/gitarristen/låtskrivaren Mikael Åkerfeldt figurerar titt som tätt i olika ledande musikmagasin för att dela med sig av sina tankar – och har blivit en nutida metalikon.

Namnet Opeth kommer från månstaden Opet i Wilbur Smiths bok ”Solfågeln” (1972) – om en arkeologisk utgrävning i Sydafrika, där man hittar en dittills okänd antik kultur vilket omkullkastar tidigare historiska teorier. Nya plattans titel ”In Cauda Venenum” är latin för det gamla romerska uttrycket ”Giftet finns i svansen” som syftade på skorpionens sting från gifttaggen längst bak, men också på till synes vänliga uttalanden som i själva verket har lömska och dräpande avsikter i slutmeningen.

Utifrån proggaspekten var det bara en tidsfråga innan Opeth skulle ta beslutet att spela in en skiva helt med svenska texter och sång. Vilket nu är fallet med nya efterlängtade ”In Cauda Venenum”. Detta känns också naturligt och funkar som helhet alldeles utsökt bra. Ja, det ter sig till och med självklart. Jag associerar spontant vid de första lyssningarna en del till svenska bandet Dungen – men i en slags metaltappning.

Soundmässigt låter ”In Cauda Venenum” – vilket är det trettonde albumet i ordningen – som en perfekt blandning av klassisk hårdrock och progg med mycket pampiga magnifika orkestreringar och arrangemang. Det finns även en albumversion på engelska. Och båda plattorna är alltså inte mindre än lysande. Men den svenskspråkiga kanske berör lite mera direkt i hjärtat. (Det finns på skivorna även samplingar från tv-serien ”Skrotnisse” och tal av Olof Palme). Man kan hur som haver konstatera att Opeth fortsätter att gå från klarhet till klarhet.

Lyssna på: ”Svekets prins”, ”Banemannen”

Henric Ahlgren

28

10 2019

Högintensivt och snyggt producerat

raubtier

Raubtier ”Överlevare” (Faravid/Playground)

Industrimetal-bandet Raubtier (tyska för ”Rovdjur”) från Haparanda kommer nu med sitt sjätte album ”Överlevare” och ger sig även ut på Sverigeturné för att promota skivan. Bandet har skapat en säregen stil med sin blandning av industri, metall, svenska texter och brutal norrländsk känsla. (Det går att associera till band som Rammstein eller svenska Sabaton.)

Nya plattan kretsar tematiskt kring tunga existentiella betraktelser över det alltmer framväxande övervakningssamhället och det hårdare känsloklimatet. Albumet drar åt det dystopiska hållet i sin framtoning.

Frontmannen Pär Hulkoff är primär låtskrivare och sjunger också de starka texterna på fin tornedals-dialekt. Bandet levererar som team i sin tur en högintensiv och snyggt producerad musikalisk upplevelse som, i undertecknads tycke, är närmast briljant. (Men det finns förstås delade läger beträffande detta.)

Lyssna på: ”Ovtjarka”, ”Bunkern”

Henric Ahlgren

17

10 2019