Posts Tagged ‘Henric Ahlgren’

Brittisk folkrock-känsla

mariamc

Maria McKee ”La Vita Nouva” (Afar/Border)

Amerikanska Maria McKee tillhör de särlingar inom populärmusiken som nog skulle ha kunnat tillhöra den fåtaliga skaran med de riktiga ikonerna, men valde att i slutändan vandra andra vägar. McKee var ett av de verkligt stora löften, när det begav sig – med det mesta på plats. Röst, utseende, karisma, attityd och en stark talang även som låtskrivare. Hon började göra sig ett namn med countrypunk-rockgruppen Lone Justice under början av 80-talet för att sedan gå solo.

McKee fick sedan sin största hit med ”Show Me Heaven” (1:a på Englandslistan) från soundtracket till Tom Cruise-filmen ”Days of Thunder”(1990). En mäktig och känsligt framförd balladlåt som hon dock nästan aldrig sjungit live och som hon, typiskt nog, personligen räknar som en ointressant bagatell. Efter några bra lovande rockigare plattor under 90-talet, bland annat ”You gotta sin to be saved” (1993), började hon ge sig in mer på independentfilm och skrivande.

Nej, McKee är ingen dussinartist och med nya plattan – som tematiskt rör sig mycket kring McKees egna komplicerade upplevelser i privatlivet det senaste årtiondet – gör hon en slags återkomst med material som kvalitetsmässigt är i klass med det bästa från 90-talet. Samtidigt som det förstås finns en annan sorts mognad. Man kan exempelvis höra ekon av Bowie, 60-talspsykedelia, americana, progg och Scott Walker samt även Kate Bush. Det drar överhuvudtaget åt en brittisk folkrock-känsla – på ett förtjusande vis – som ligger rätt långt från McKees genomslagmusik runt början av 90-talet.

Henric Ahlgren

betyg 3

En säregen kvinnligt röst som har följt mig efterhängset sedan hennes debut med countycrockiga Lone Justice. För Maria McKees röst är säregen med sitt omfång och dess teatrala uttryck.

Efter de tre första albumen där det fortfarande fanns spår av Americana och countryinfluenser, tog nu Marie steget in i en större och mer dramatisk ljudbild. Både arrangemangen och hennes röst växte ut dramatiskt och det teatraliska utspelet blev i mina öron lite för mycket.

Efter 12 år har nu Maria McKee återvänt. De stora gesterna i rösten är i stort sett de samma som på de två sista soloalbumen. I små doser ör det ok, men hennes otaliga wailuppvisningar är inte vad jag längtat efter under dessa år.

Däremot är hennes röst ett unikum som jag gärna skulle lyssna på i ett mindre och mer nedtonat arrangerat sammanhang. Ibland får man ge sig till tåls, helt enkelt.

Bengt Berglind

21

04 2020

Håller måttet

ronander

Mats Ronander ”Malla motell” (S-Rock/Border)

Gitarristen, låtskrivaren, sångaren och producenten Mats Ronander, bördig från Örebro, har haft en gedigen karriär som såväl hyrd pistol som soloartist. Han kompade bland annat Ulf Lundell vid starten på dennes karriär, var livegitarrist med Abba på världsturné, samt har som respekterad producent rattat flertalet prominenta svenska artisters skivinspelningar. Samt har verkat i ett stort antal andra musikaliska konstellationer också.

I början av 80-talet drog Ronander igång en egen hyfsat framgångsrik solokarriär som väl får sägas nådde all time high med albumet ”Himlen gråter för Elmore James” (1992) med vilket ”Malla” också fick en stor radiohit med sin version av Kim Larsens ”Gör mig lycklig nu”. Ronander har hela tiden haft en egen särpräglad röst, ett eget låtsnickeri och sammantaget ett artistskap – som i backspegeln – verkligen är värt att undersöka, om man inte gjort det tidigare. Gitarrspelet är åt det polerade studiomusiker-hållet – och man önskade ibland att Ronander ruffade till sig lite mer. Men ”Malla” är till syvende och sist ändå en äkta svensk bluesman och inom sitt gebit en musikant av högsta klass.

Det är bortåt 20 år sedan (!) Ronander kom med ett nytt eget soloalbum nu – och glädjande nog håller ”Malla Motel” måttet (och lägger sig ungefär i samma klass som ”Himlen”). Ja, det är faktiskt en utsökt bra platta när det kommer till produktion, låtmaterial, sång och medmusikanter. Mauro Scocco är med på ett hörn som låtskrivare och duettsångare. Exet Sanne Salomonsen likaså. Även värmländske Hammarö-pôjken Henrik Jansson – nuförtiden låtarrangör, kompositör, cellist och gitarrist i världseliten – är trevligt nog tillbaka som vapendragare, precis som på den gamla goda 80-talstiden. Ytterligare kompisar från förr som bidrar är Lasse Wellander och Max Lorentz med flera. Man får helt enkelt tacka och bocka och ta av sig hatten! (Extra plus också för det supersnygga omslaget av begåvade målaren Mikael Kihlman.)

Lyssna på: ”Sista tangon i Paris”, Avenue Junot”, ”Baby Blue”.

Henric Ahlgren

06

04 2020

Förvånansvärt fräscht och piggt

ozzy

Ozzy Osbourne ”Ordinary Man” (Epic/Sony)

betyg 3

Senaste vinylplattan jag köpte med Ozzy Osbourne var ”The Ultimate Sin” – och jag minns det nästan som igår när jag knallade in till skivaffären (Duvan) på lunchrasten på gymnasiet 1986 och med darrande händer slet åt mig ett rykande nytt skivexemplar. Det skulle bli den sista plattan med gitarristen Jake E. Lee och inte ett av Ozzys mest hyllade album. Men jag tycker ändå att det är lite underskattat. För övrigt innehåller skivan Ozzys mest framgångsrika (och mest radiospelade) låt kommersiellt sett – ”Shot in the dark”.

För mig kändes det som Ozzys klassiska period var över efter ”The Ultimate Sin” – trots att Zakk Wylde sedan kom som ett nytillskott. Men det har runnit en hel del vatten under broarna sedan dess och Ozzy har avverkat ytterligare ett par gitarrfantomer. Och han håller fortfarande på.

Nu sisådär 34 år senare släpps till exempel plattan ”Ordinary Man” – som är det tolfte studioalbumet i ordningen i Ozzys solokatalog. Tio år sedan förra! Medmusikanter är ett taggat och omfattande gäng med lite yngre och äldre förmågor – mer eller mindre ikonartade – som till exempel Andrew Watt, Duff McKagan, Chad Smith, Slash, Tom Morello, Elton John och Post Malone med flera. (Kärngänget utgörs dock av gedigna triumviratet Watt, McKagan och Smith.)

Hur låter detta då? Förvånansvärt fräscht och piggt och ok. Och Ozzys röst behöver inte skämmas för sig (det är ingen David Coverdale-varning här). På det stora hela en rätt trevlig platta, som växer lite efter ett tag. Minst en stark 3:a helt klart.

Lyssna på: ”Straight to hell”, ”Under the graveyard”.

Henric Ahlgren

10

03 2020

Stabilt hantverk

vanm

Van Morrison ”Three chords & the truth” (Caroline/Universal)

Irländske Van Morrisons andra platta ”Astral Weeks” från 1968 räknas som ett av de viktigaste albumen i musikhistorien. Trots att det alltså är mer än femtio år sedan denna skiva kom är Morrison fortfarande still going strong med sin säregna blandning av jazz, soul, blues, rock, swing – med en närmast mystisk keltisk underton.

Morrison har under loppet av de senaste fyra åren kommit ut med sex album, där några av skivorna varit med helt eget material och en del med inspelningar av standards eller nytolkningar av egna låtar. Alla plattorna har hållit sig på en ”Betyg 4-nivå”, enligt undertecknads tycke. En anmärkningsvärt stark och hög nivå och Morrison är verkligen en av de största inom populärmusiken från de senaste hundra åren.

Förra plattan med helt eget material var utsökta ”Keep Me Singing” från 2016 och nya albumet ”Three Chords & The Truth” har också helt nya låtar och kan ses som en ”companion piece” till förstnämnda. Skivorna håller ungefär samma starka ton och stil, även om albumet från 2016 kanske visade på lite nyare musikaliska sidor här och var.

Ni som fortfarande inte riktigt upptäckt Van Morrison men är potentiella lyssnare och framtida beundrare har en av populärmusikens mäktigaste och finaste guldgruvor att utforska. Ja, många magiska musikupplevelser väntar. Bara så ni vet.

Lyssna på: ”Dark Night of The Soul”, ”You Don’t Understand”

Henric Ahlgren

22

11 2019

Går från klarhet till klarhet

opeth

Opeth ”In Cauda Venenum” (Nuclear Blast/Sony)

Svenska Opeth har med tiden gått från sin ursprungsbas inom death metal till att alltmer spela renodlad progg metal och samtidigt blivit ett av de mest respekterade metalbanden överhuvudtaget idag internationellt. Inte minst bandledaren och sångaren/gitarristen/låtskrivaren Mikael Åkerfeldt figurerar titt som tätt i olika ledande musikmagasin för att dela med sig av sina tankar – och har blivit en nutida metalikon.

Namnet Opeth kommer från månstaden Opet i Wilbur Smiths bok ”Solfågeln” (1972) – om en arkeologisk utgrävning i Sydafrika, där man hittar en dittills okänd antik kultur vilket omkullkastar tidigare historiska teorier. Nya plattans titel ”In Cauda Venenum” är latin för det gamla romerska uttrycket ”Giftet finns i svansen” som syftade på skorpionens sting från gifttaggen längst bak, men också på till synes vänliga uttalanden som i själva verket har lömska och dräpande avsikter i slutmeningen.

Utifrån proggaspekten var det bara en tidsfråga innan Opeth skulle ta beslutet att spela in en skiva helt med svenska texter och sång. Vilket nu är fallet med nya efterlängtade ”In Cauda Venenum”. Detta känns också naturligt och funkar som helhet alldeles utsökt bra. Ja, det ter sig till och med självklart. Jag associerar spontant vid de första lyssningarna en del till svenska bandet Dungen – men i en slags metaltappning.

Soundmässigt låter ”In Cauda Venenum” – vilket är det trettonde albumet i ordningen – som en perfekt blandning av klassisk hårdrock och progg med mycket pampiga magnifika orkestreringar och arrangemang. Det finns även en albumversion på engelska. Och båda plattorna är alltså inte mindre än lysande. Men den svenskspråkiga kanske berör lite mera direkt i hjärtat. (Det finns på skivorna även samplingar från tv-serien ”Skrotnisse” och tal av Olof Palme). Man kan hur som haver konstatera att Opeth fortsätter att gå från klarhet till klarhet.

Lyssna på: ”Svekets prins”, ”Banemannen”

Henric Ahlgren

28

10 2019

Högintensivt och snyggt producerat

raubtier

Raubtier ”Överlevare” (Faravid/Playground)

Industrimetal-bandet Raubtier (tyska för ”Rovdjur”) från Haparanda kommer nu med sitt sjätte album ”Överlevare” och ger sig även ut på Sverigeturné för att promota skivan. Bandet har skapat en säregen stil med sin blandning av industri, metall, svenska texter och brutal norrländsk känsla. (Det går att associera till band som Rammstein eller svenska Sabaton.)

Nya plattan kretsar tematiskt kring tunga existentiella betraktelser över det alltmer framväxande övervakningssamhället och det hårdare känsloklimatet. Albumet drar åt det dystopiska hållet i sin framtoning.

Frontmannen Pär Hulkoff är primär låtskrivare och sjunger också de starka texterna på fin tornedals-dialekt. Bandet levererar som team i sin tur en högintensiv och snyggt producerad musikalisk upplevelse som, i undertecknads tycke, är närmast briljant. (Men det finns förstås delade läger beträffande detta.)

Lyssna på: ”Ovtjarka”, ”Bunkern”

Henric Ahlgren

17

10 2019

Ockulta temat är intakt

year of the

Year of the Goat ”Novis Orbis Terrarum Ordinis” (Napalm/Border)

Svenska rock-/doom metal-bandet Year of the Goat har släppt sitt tredje album ”Novis Orbis Terrarum Ordinis”. Gruppen bildades 2006, har rönt internationella hyllningar och fick 2014 skivkontrakt med legendariska Napalm Records.

Det är fyra år sedan bandet kom med nytt material. Nya plattan visar att bandet fortsatt att utvecklas samtidigt som det ockulta temat är intakt. Det här är högkvalitativt när det kommer till produktion, sång, instrumenthantering och låtskriveri.

Man kan också höra fina ekon av band som Black Sabbath, Blue Öyster Cult och Ghost. Det är helt klart värt att göra en djupdykning i Year of the Goats musikaliska universum och låta sig trollbindas.

Lyssna på.: ”Avaritia”, ” Luxuria”

Henric Ahlgren

24

09 2019

Tidlöst mästerverk

lana

Lana Del Rey ”Norman fucking Rockwell” (Polydor/Universal)

Lana Del Rey (Elizabeth Woolridge Grant) – drottningen av california noir-pop verkar totalt besatt av amerikansk bitterljuv nostalgi och har sålunda ej helt överraskande döpt sitt nya album till ”Norman fucking Rockwell” efter den amerikanske illustratören som verkade under 1900-talet och var en slags amerikansk motsvarighet till vår Carl Larsson. Ja, Rockwell var en grafisk skildrare av den amerikanska idyllen och drömmen. Lana Del Rey kontrasterar dock förstås i förhållande till idylliseringen – då hon istället visar på sprickorna i fasaden och det mörker som sipprar fram ur våra rädslor, mardrömmar och samhällets frånsida. (Och trots popkontexten gör hon stundtals detta också på ett så genomgripande sätt att inte ens de bästa och tuffaste black metal-banden kommer i närheten av denna kraftfullhet.)

Efter att Lana Del Rey kom med genombrottsalbumet ”Born To Die” (2012) har det kanske inte riktigt lyft i skivväg, dock. Men på nya plattan känns det som allt sitter helt som det ska. Inte minst sjunger Lana Del Rey bättre och finare än någonsin. Ja, sången är närmast magiskt. Nu är det här inte någon partyös-platta utan en mycket lågmäld skiva genomsyrad av melankoliska stämningstillstånd (vilket inte alla kommer gilla) – det som Lana Del Rey är så skicklig på. Albumet kan räknas som ett mästerverk, tänker jag. Själv ser jag, alltsedan genombrottet, Lana Del Rey som en slags räddare av den sentida popen. Trots att det hon ger oss är allt annat än nytt. Men det är kanske just därför. Det handlar om tidlös klassisk fucking kvalitet, helt enkelt.

Lyssna på: ”Norman fucking Rockwell”, ”Fuck it I love you”

Henric Ahlgren

18

09 2019

En exposé över första världskrigets skådeplatser

sabaton

Sabaton ”The Great War” (Nuclear Blast)

Svenska powermetal-bandet Sabaton från Falun har framgångsrikt skapat en slags egen nisch inom metalgenren med sin ”militärhistoria-metal” där albumtitlar, låttexter och så vidare tematiskt kretsar kring historiska slag och forna tiders krig.

Bandet har attraherat stor publik inte minst runtom i Europa och åtnjutit headlinestatus i konsertsammanhang på flera festivaler och liknande under sommaren. I höst väntar sedan en USA-turné – i oktober och november, för att promota nya albumet.

”The Great War” är den nionde plattan i ordningen för bandet. Titeln syftar på första världskriget, mellan 1914-1918, där mer än nio miljoner soldater dödades. Ett krig med en helt annan tillgång till teknik och brutalare eldkraft än tidigare i historien. Detta krig är alltså temat för plattan. Och de elva låtarna – som till exempel ”The Red baron” och ”The Fields of Verdun” – väver suggestivt samman en exposé över krigsskådeplatser och historiska karaktärer.

Albumets release sammanfaller med Sabatons tjugoårsjubileum som band och själva inspelningen av skivan påbörjades på hundraårsdagen av första världskrigets slut den elfte november 1918. Gruppen har också i samband med produktionen av nya plattan startat en egen Sabaton History Channel för att förklara den historiska bakgrunden till gruppens låtar.

Sabaton är, som vi redan vet, vid det här laget ärrade och dekorerade veteraner på metal-slagfältet. Styrkan leds som vanligt av den erfarna befälhavaren Joakim Brodén på sång. Och flankerna täcks effektivt av de övriga vapenbröderna på sina gitarrer, bas och trummor. Alla är mer än stridsklara för en ny massiv offensiv.

Strategin för ”The Great War” är att inte frångå tidigare vinnande stridsplan och fortsätta att fullfölja den utstakade kampanjen. Taktiken är också, som tidigare, att med skicklig koordination göra snabba överfall på lyssnaren för att sedan vid exakt rätt tidpunkt sätta in mäktiga och oemotståndliga körer. Ja, för mig som lyssnare är det bara att ännu gång kapitulera och erkänna mig besegrad av Sabatons övermakt.

Henric Ahlgren

03

09 2019

Ett steg bort från det operaaktiga

tarja

Tarja Turunen ”In the raw” (ear/Playground)

Tarja Turunen, före detta sångerska och ikonisk primadonna i finska symfoniska powermetal-bandet Nightwish, släpper med ”In The Raw” sitt sjätte soloalbum inom metalgenren.

Som den klassiskt skolade sopran hon är har Turunens röst mognat till utsökthet med åldern. (Vilket annars brukar vara motsatsen när det gäller manliga legendarer inom metal.) Samtidigt är nya plattan – som titeln antyder, lite råare, rockigare och ett steg bort från det operaaktiga.

Sammantaget är detta ett mycket fint album med en melankolisk sensibilitet i all sturm und drang-känsla. Inledningsspåret, som är en duett med svenske Björn Strid från Soilwork, är även värt att nämnas.

Lyssna på: ”Dead promises”, ”Tears in rain”.

Henric Ahlgren

30

08 2019