Posts Tagged ‘Henric Ahlgren’

En liten nytändning

night ranger

Night Ranger ”Don’t Let Up” (Frontiers)

Night Ranger har för mig alltid varit ett ”all american dude-äppelkindat” band som spelat good time classic melodisk hårdrock (lite från samma skola som REO Speedwagon, Styx och Y&T), med tillräcklig cred och dignitet för att användas som stil- och tidsmarkörer i skräckberättelser av Stephen King, och av vilka man fastnat för en låt här och där utan att ändå ta dem riktigt till hjärtat om man varit europeisk hårdrockälskare med dragning åt lite mer progressiva eller skitiga underströmmar.

De har inte haft lika lockande amerikanska sleazekänsla och profilerat riffiga gitarrer som t.ex. tidiga Van Halen, Ratt eller Mötley Crüe utan en mer finputsad AOR-orientering som funkat framförallt i hemlandet (och de har faktiskt också sålt över 17 miljoner album hela i världen), men kanske inte gjort oss helt totalt exalterade här uppe. ”Sister Christian” lever dock fortfarande ett eget liv som en av de i grunden kanske starkare rockballaderna genom tiderna – och det är inte illa det.

Alla gamla medlemmar är inte med längre och det här är bandets tolfte studioalbum – men det rockar ändå riktigt bra på detta alster. Inget är särskilt överraskande och nytt under solen här, men det känns piggt och engagerat. Låtskrivandet tycks inte ha varit slentrianmässigt utan verkar genomsyrats av en hyfsad dos inspiration och spelglädje. Det finns flera rockrökare till sånger, men några sedvanliga ballader är också inklämda. Nej, Night Ranger har inte gett upp än. Det drar snarare åt en liten nytändning när det kommer till sound och energi. Inte minst gillar jag det gedigna och omsorgsfulla gitarrspelet, av utsökt hantverksskicklige Brad Gillis, och det utrymme det får i ljudbilden. Men hela produktionen, Jack Blades sång, alla låtarrangemangen och det övriga är inte dumt heller. Högkvalitativt, helt enkelt. Dock finns förstås ingen riktig superstänkare i klass med de bästa styckena från storhetstidens låtkatalog.

Lyssna på: ”Somehow Someway”, ”Don’t Let Up”.

Henric Ahlgren

16

05 2017

Lågmält och americana-betonat

mayer

JOHN MAYER ”The search for everything” (Columbia/Sony)

Har tidigare egentligen ingen nämnvärd relation till John Mayers musik eller artistskap. Minns att jag såg honom i en talkshow på tv någon gång där han framstod som ganska dryg och självgod. I övrigt är det nog hans kärlekshistorier med kända kvinnor omskrivet mycket i pressen som jag först kommer att tänka på, snarare än annat. Med andra ord har han inte haft något större musikaliskt genomslag hos mig. Jag har förut faktiskt inte kunnat namnge en enda låt, ännu mindre ett album.

Men inte minst i hemlandet USA har Mayer periodvis rönt stora säljframgångar. Initialt skapade han väl en nisch lite som en slags neo-blues-gitarrist, dock inte lika påtagligt och gitarrhjälte-hyllat som t.ex. Joe Bonamassa, men har på senare tider breddat sitt musicerande och dragit ännu mer åt pop, soul och singer-songwriter-hållet.

Nya albumet ”The Search for Everything” är rätt lågmält, americana-betonat och i delar akustiskt. Produktionen är slick på gränsen till opersonlig – vilket går lite stick i stäv med de annars personliga texterna. Ingen låt sätter sig dock riktigt efter de första lyssningarna. Men det känns ändå som det här skulle kunna funka och växa nu under sommaren vid grillen med en drink i handen. Trots det i grunden introspektiva och lite överpretentiöst självrannsakande temat som ämnesmässigt löper genom hela plattan. Skivomslaget är jag däremot ännu mer osäker på om det är bra.

Lyssna på: ”In The Blood”, ”You’re Gonna Live Forever In Me”.

Henric Ahlgren

05

05 2017

Medvetet, otramsigt och engagerat

depeche spirit

Depeche Mode ”Spirit” (Columbia/Sony)

”Where’s the revolution?” frågar sig Depeche Mode på första singeln från nya albumet ”Spirit” och levererar samtidigt sin mest politiska och dystopiska platta hittills (detta trots tidigare inte lite svartsynta album som t.ex. ”A Black Celebration” från 1986) i sin alldeles snart 40-åriga (!) karriär. Och det ska de ha all heder för. Where’s the revolution? är en fråga jag också ställt mig flera gånger i dessa tider och även funderat över vad dagens ungdomar sysslar med när det är förbannat hög stund att kliva upp på barrikaderna på allvar. Ja, och vart finns överhuvudtaget rösterna inom musiken som försöker säga något väsentligt om denna krackelerande era som vi just nu lever i? ”Come on people, you’re letting me down”, fortsätter Depeche Mode. Men de gamla hjältarna Depeche Mode själva sviker inte på nya albumet. De skyggar inte för den här märkliga samtiden, och drar sig inte för att på sitt vis faktiskt tala ur skägget. Det gör mig upplyft.

Det är annars alltså ingen alls upplyftande och glättigt hitbetonad skiva Depeche Mode ger oss. Den är rejält mörk och allvarsamt dyster och formulerar det många av oss nog mer eller mindre i det tysta tänker för tillfället. Men den är också förbannad. Och det är hoppfullt! Själv har jag varit beredd att idiotförklara de för tillfället rådande rock- och popgenrerna (det samma gäller för litteraturen och konsten, ska tilläggas – så jäkla ljummet, allting) för gott ett tag nu – eftersom jag väldigt mycket just saknat ett medvetet, otramsigt och engagerat album som ”Spirit”. Det som är deprimerande är att det är de yngre som borde vara arga och stå för det som de gamla hjältarna här ger uttryck för. Ja, det borde vara tvärtom. Men det är väl kanske som man säger – gammal är äldst, i det här fallet.

Jag tänker en hel del på amerikansk soulmusik när jag lyssnar på ”Spirit”. Kanske inte så mycket på soulmusik rent musikaliskt stilistiskt, men när det kommer till det tematiska idéinnehållet på några av de största amerikanska soulartisternas mest skärskådande och progressivt samhällskritiska album och låtar från 1960- och 70-talen. Andemeningen i Depeche Modes val av just titeln ”Spirit” signalerar kanske nog också denna kontext? Det är dags att väcka själen. Få spirit. Vakna upp. Se oss runtomkring. Eller som Marvin Gaye frågade sig: What’s going on? Den samhällsifrågasättande Curtis Mayfield är annars en referens som Depeche Mode tydligt ger oss här. Man hänvisar på ”Where’s the Revolution?” t.ex. direkt till Mayfields mest framgångsrika sång ”People Get Ready” från 1965 (Mayfield då medlem i The Impressions). Det kommer en tid av rannsakan framöver. Vi kommer slutligen att dömas för de val vi gör nu – eller de val vi är svaga nog att inte göra.

”Spirit” blir i grunden en sorgsen och samtidigt vredgad lamentation över den likt en nedåtgående spiral självdestruktiva tidsålder som nu förrädiskt börjat veckla ut sig inför våra förblindade ögon. Men det jag till sist ändå grips mest av på albumet är Dave Gahens sångröst, som ter sig ovanligt stramt sober och även framstår som djupt allvarstyngd. Det har onekligen genomförts en lång resa sedan Gahan sjöng på det mer lättviktiga och i jämförelse oskuldsfulla popalstret ”I Just Can’t Get Enough” från 1981. Det finns en helt annan sorts livserfaren och själslig pondus i rösten här – som om Gahan med varnande budskap för 2017-talet blivit en slags den elektroniska genrens inkarnation av Johnny Cash mest granitartade och svavelosande gammaltestamentligt profetiska persona.

Lyssna på: ”Going Backwards”, ”Where’s the Revolution?”.

Henric Ahlgren

07

04 2017

Slår på stort med mäktig trippel

dylan17

Bob Dylan ”Triplicate” (Columbia/Sony)

På senare år har Bob Dylan spelat in flera coverplattor där han sjunger gamla amerikanska standards och evergreens – från en musikalisk kanon och låtskatt framförallt komponerad under första halvan av 1900-talet och som ibland går under benämningen ”The Great American Songbook”. Greppet är inte helt originellt då t.ex. Rod Stewart också släppt en rad med skivor inom samma koncept, vilket Stewart börjad med redan mer än tio år innan Dylans första platta i det här sammanhanget.

Det intressanta och en smula radikala i Dylans fall är att det ju inte direkt handlar om några kontroversiella och häcklande protestsånger utan alltså amerikanernas motsvarighet till våra gamla sentimentala schlagers från radions barndom. Låtar som redan odödliggjorts flera gånger om av många andra betydligt mer klassiskt välsjungande och mer till synes tillrättalagt välkammade artister, som t.ex. Frank Sinatra.

Det är tredje skivsläppet nu för Dylan i den här sviten. Och precis som på de två förra plattorna utgörs största delen av låtmaterialet av sånger som tidigare sjungits in av företrädesvis just Sinatra. Det genomgående temat för låtarna är hjärta och smärta – ja, överhuvudtaget betraktelser om förälskelse, förlorad kärlek och en allmänt bitterljuv melankoli inför livets ofrånkomliga förgänglighet.

Med ”Triplicate” slår dock Dylan till ovanligt stort och, som skivtiteln antyder, ger oss ett mäktigt trippelalbum. Vilket inte är något som Dylan gjort tidigare i sin karriär (och inte många andra heller, för den delen – Sinatra gjorde dock också detta, med snarlika albumtiteln ”Trilogy” från 1980, även han signifikant då mot slutfasen av sin karriär). Trettio låtar med en sammanlagd speltid på över en och en halv timme är vad vi får tillgång till.

Dylan fick över lag ganska välvillig och positiv kritik för de två föregående plattorna ”Shadows in the Night” (2015) och ”Fallen Angels” (2016) och håller ungefär samma stil även på ”Triplicate”. De gamla låtarna får en lite ny laddning just för att det är Dylan som sjunger dem. Men också för att Dylan levandegör dem med sin respektingivande livserfarenhet och med en kärleksfull och lyhört känslig stil som känns äkta och ärlig och faktiskt blir ganska rörande att lyssna på. Det finns många stråk av nostalgi i upplägget, men också en samtida kraft som skapar relevans. Dylan slår helt enkelt på sitt egensinniga vis an en nerv med tolkningarna som gör att projektet ter sig fullt adekvat och genuint – och blir ett omistligt och kongenialt sätt att börja runda av en i sig legendarisk musikaliska karriär där någon slags cirkel nu ser ut att slutas.

Att Dylan själv har bakom sig en egen låtkatalog som till många delar, minst sagt, har likartad tyngd och rättmätiga plats i musikhistorien som The American Songbook ger förstås också det hela en extra dimension. Den musik som Dylan växte upp med och älskade som liten är den han här återvänder till igen. ”Triplicate” blir i slutändan en hyllningsakt och samtidigt en väg att föra facklan vidare på.

Lyssna på: ”September of My Years”, ”It Gets Lonely Early”.

Henric Ahlgren

30

03 2017

Gör storverk inom sitt område

herskedal

Daniel Herskedal ”The Roc” (Edition/Border)

När djävulen blir gammal blir han religiös. Och när man lyssnat väldigt mycket på rock och pop börjar man komma in på jazz. Ibland kan det stämma, i alla fall. Har man nyss blivit lite nyfiken på jazz kan norska Daniel Herskedal vara en bra ingång för att forska vidare.

Tuba-spelaren Herskedal har släppt flera plattor med nordisk jazz av yppersta klass som när det kommer till melankolisk stämning, folkmusikinslag och tonal stil har en del beröringspunkter med t.ex. svenska föregångare som Jan Johansson och Esbjörn Svensson Trio. Nya skivan ”The Roc” är utsökt arrangerad och producerad, lysande inspelad tillsammans med Herskedals medkompanjoner Eyolf Dale på piano och Helge Andreas Norbakken på percussion samt svenske Svante Henrysson på cello och Bergmund Waal Skaslien på viola. Kvintetten gör helt en enkelt storverk inom sitt område här.

Sammantaget har plattan en pastoral och tillbakalutad känsla med inslag av såväl toner från Mellanöstern som från Norden. Det är lättillgängligt att lyssna på och skönt att koppla av till. Vill man ha ny stillsam instrumental musik att få sig till livs i de stundande sommarskymningarna kommer ”The Roc” väl till pass. Det här är överhuvudtaget bland det absolut bästa man kan få tag på av dagens samtida internationella jazz.

Lyssna på: ”Seeds of Language”, ”The Roc”.

Henric Ahlgren

22

03 2017

Välgjort hantverk utan bett

unruly child

Unruly Child ”Can’t go home” (Frontiers)

Amerikanska och melodiska hårdrockbandet Unruly Child bildades i början av 90-talet. Deras självbetitlade debutalbum från 1992 räknas idag som en AOR-klassiker och bandet åtnjuter nuförtiden kultstatus. Unruly Child består av rutinerade rävar som på lite olika sätt också har eller har haft fötterna i andra mer eller mindre kända konstellationer. Sångerskan Marcie Free är den mest omskrivna medlemmen, då hon tidigare var manlig sångare i King Kobra och då hette Mark Free.

Nya plattan ”Can’t Go Home” kan räknas in i kategorin ”välgjort hantverk” och låtarna växer efter fler lyssningar. Marcies röst är också behaglig och lätt att tycka om (hon sjunger som en man). Samtidigt drar det här lite för mycket åt tillrättalagd västkustrock utan bett. Ja, jag kan tycka att det är för lite edge och för mycket midtempolåtar (i princip alla).

Lyssna på: The Only One”, ”She Can’t Go Home”

Henric Ahlgren

13

03 2017

Gediget och genuint gjort med kärlek

dan baird

DAN BAIRD ”SoLow” (Jerkin’ Croc/Border)

Dan Baird är mest känd som sångare och gitarrist i The Georgia Satellites som hade framgångar på 1980-talet med sin variant av sydstatsrock. Baird har efter detta släppt flera bra soloplattor och verkar också som producent. Han har ett uppbackningsband som heter Homemade Sin som han spelar in och turnerar med. Bandet består bland annat av före detta medlemmar från The Georgia Satellites och på turnéer framför man en blandning av låtar från Bairds solomaterial och Satellites egna gamla godingar.

”SoLow” är Bairds första inspelade soloskiva utan Homemade Sin och sålunda hans första riktiga ”soloskiva”, om man vill vara petig. Dan Baird i soloform ligger inte särskilt långt från hans gamla hemband (eller t.ex. Tom Petty and the Heartbreakers) och den här genren gör överhuvudtaget inga särskilda revolutionära utflykter. Men det här är gediget och genuint gjort med kärlek och fötterna i boogie, rock’n'roll och lite country. Bra sång, stilsäkert twangiga rockgitarrer och mycket sväng med en hel del partykänsla. Kan passa bra att ha till den kommande sommarens grillningar, inte minst.

Lyssna på: ”Cemetary Train”, ” Naughty Marie”

Henric Ahlgren

27

02 2017

Värt att kolla upp för älskare av tidlös rock

krokus

Krokus ”Big Rocks” (Century Media/Sony)

När man på 80-talet var på jakt efter hårdrockskivor var schweiziska Krokus ett band man ofta hittade i reabackarna och en typ av grupp som jag personligen sorterade in i c-laget och i stort nonchalerande. Detta trots att de hade framgångar i USA och började ta viss plats på den internationella scenen. Bandnamnet i sig kändes väl lite malplacé, vilket inte gjorde saken bättre. Med åren har jag dock fått upp öronen mer och mer för den är gruppens sound och musik och tycker nuförtiden att det är ett ganska trevlig band som förtjänar mer credit. Krokus påminner i sina bästa stunder om AC/DC när det gäller riffig råhet och rock’n'roll-driv, om än ytterst klichéartat. Jag tycker faktiskt idag att det är roligare att lyssna på Krokus 80-talsplattor än skivor av många andra band som jag gillade när det begav sig. Krokus har, för mig privat, helt enkelt blivit lite av en kultgrupp.

Nu har Krokus släppt en ny platta – ”Big Rocks” – med covers på classic rock-låtar av storheter som Queen, The Who, Black Sabbath m.fl. (samt en egen nyskriven bra originallåt – den rejält AC/DC-aktiga ”Back Seat Rock’n Roll”). Covers är inget nytt för Krokus, de hade på 80-talet mindre hits med t.ex. Sweets ”Ballroom Blitz” och The Guess Whos ”American Woman”. Upplägget med nya skivan ter sig på pappret inte jättespännande och versionerna på låtarna ligger rätt nära originalen. Men Krokus levererar det hela med en fint krispig torr ljudbild, raspig charm och påtaglig kärlek till låtarna och upphovsmännen – som gör att det fungerar ganska bra och är helt klart värt att kolla upp för älskare av tidlös rock.

Henric Ahlgren

10

02 2017

Utmärkt att vila eller somna till

brian eno

Brian Eno ”Reflection” (Warp/Border)

Vid sidan av sin roll som bland annat f.d. keyboardist i Roxy Music och storproducent och ljudprofessor för kända artister och band som t.ex. David Bowie, U2 och Coldplay har Brian Eno inte minst varit föregångare och stilbildare inom den instrumentala ambientgenren (ett uttryck som Eno också var med och själv myntade). Några av milstolparna inom Enos eget komponerande är ”Another Green World” (1975) och ”Ambient 1: Music for Airports” (1978). Brian Eno måste, tillsammans med Kraftwerk, ses som ett av de viktigaste och inflytelserikaste namnen inom den elektroniska populärmusiken.

Eno har fortsatt att med någorlunda jämna mellanrum släppa gedigna egen plattor och inte slutat att nyfiket utforska ambientmusikens möjligheter. Nya skivan ”Reflection” är inget undantag i fråga om intakt kvalitet och gör inte fans till Eno och genren besvikna. Plattan består av ett enda 54 minuter långt spår med samma titel som albumet och är inspelat i en enda livetagning. Det här är ett av Enos mest lågmälda och drömska album, utmärkt att vila eller somna till. Samtidigt är det som att den stillsamma minimalistiska stämningen och strukturen har något skenbart över sig. Efter flera lyssningar anar man här och var också hotande och mörka ifrågasättande existentiella undertoner – som börjar krypa på. Det här är, med andra ord, ingen innehållslös dussinmusik inom relaxområdet kommersiellt skapad för spa-miljö.

Henric Ahlgren

30

01 2017

Protestkrönikor i tiden

neil young

Neil Young ”Peace Trail” (Reprise/Warner)

Neil Young – lo fi-musikens okrönte gudfader och i sina råaste oslipade stunder mer grunge än någonsin grunge-genrens mest betydande namn. Samtidigt besitter Young en exceptionellt lyhörd närmast pastoralt känslig ådra vid sidan av de till och från rejält brötigt skeva gitarrerna och det experimentartade larmandet under senare eror. Den, i mitt tycke, underskattade låten ”Philadelphia” från soundtracket till den Oscarsvinnande filmen med samma namn är t.ex. en av de andäktigt skiraste och mest hypnotiskt bedövande melankoliskt stillsamma sånger jag vet.

Ja, få har ett sådant dynamiskt spänningsfält inom sitt skapande som Neil Young. Från i början rotrockande bokstavligt talande jordnära americana via elektriska gitarrutsvävningar som det vore värsta avantgarde-altrocken till utforskande elektroniska synth-excesser – allt detta i egen regi eller med lite olika mer eller mindre kända banduppbackande konstellationer. Neil Young är en föregångsfigur på ett sätt som jag tycker kanske faktiskt inte alltid riktigt lyfts fram till fullo, ändå. Själv har jag överhuvudtaget alltid älskat den där speciella melankoliska kvalitén och spruckna nerven som finns i Youngs röst på många av hans bästa inspelningar. Neil Young är, på något sätt, unik i hela sitt musikaliska och skapande uttryck. Det är bara att fastslå. Han har förmågan att utmejsla totalt tidlösa, genuint bra, och av väldigt många älskade och mångfacetterade låtar av klassisk dignitet – och, även ge sig ut på – ibland ganska galet – orädda revolutionära konstnärliga utflykter i en motkulturell anda som nästan inga andra artister av hans högsta rang gör.

Samtidigt som Neil Young stundtals har haft en förkärlek att hänge sig åt stundens ingivelse, spela in saker snabbt, spontant och med ruffig attityd när det kommer till låtarnas uppbyggnad och presentation har han också – i enlighet med polariteteten i hans skapande – intressant nog fört ett eget korståg mot ljudkvalitén på dagens datakomprimerade ljudåtergivningar på cd-format och streamingtjänster. Han har ambitiöst drivit ett eget avancerat teknologiskt projekt och utvecklat musiksystemet PONO med målet att tillhandahålla en ljudkvalitet som står i motpol till dagens datakomprimering. Han tog också under en period bort all sin musik från streamingstjänster som t.ex. Spotify, i enlighet med sin kamp mot det digitaliserade ljudförfallet. (Young är dock tillbaka på Spotify nu igen sedan november i år – mycket glädjande nog, får man väl ändå krasst konstatera.)

Nya plattan Peace Trail har en del gemensamt med plattan Living With War från 2006, vilken var ett angrepp på George W. Bush och dennes politik. Ämnena för texterna på Peace Trail rör sig kring protester i tiden mot aktuella händelser i USA och andra företeelser – det hela mycket kopplat till miljön, politiken och kapitalismens fula ansikten och liknande. Skivan är inspelad på fyra dagar, låtarna satta på en eller två tagningar. Låtarna ter sig också i flera fall som hastigt ihopsatta under känslornas och reaktionernas inverkan. Det drar åt dagskrönikornas håll, lite som vår Karl Gerhard häcklade samtiden med kupletter i sina revyer förr. Men hos Neil Young i rockformatets ramar och förutsättningar, förstås. Det blir här och var lite väl skissartad ögonblicksdiktning i musikalisk form, vilket påverkar albumets helhetsintryck. Angelägenheten och behovet att uttrycka sig kommer före själva låtkonstruktionernas arkitektur. Men Neil Young kan fortfarande också knåpa ihop starka låtar i gammal god anda. Titellåten ”Peace Trail” låter t.ex. riktigt bra i fråga om melodi och sång och är i klass med Youngs bättre alster (men hade dock blivit ännu vassare om den inte vore lite spretig i arrangemanget) och platsar på en uppdaterad best of-samling.

Lyssna på: ”Peace Trail”, ”John Oakes”.

Henric Ahlgren

19

12 2016