nyaskivor.se

The Cult “LOVE” 2-CD Expanded Edition (Beggars/Playground)

Om det funnits någon slags poetisk rättvisa i denna värld så borde kanske The Cult ha varit det brittiska hårdrockband på 1980-talet som sålde skivor i tiosiffriga miljontal och lade USA för sina fötter på bred front – nu blev det istället det något mer andefattiga Def Leppard. Ja, The Cults bandledare och sångare Ian Astbury var alldeles för mycket av en nervig konstnärssjäl, för att glida med strömmen och få det att funka. Men för en stund på 80-talet var The Cult kanske världens coolaste och mest rätta hårda rockband.

The Cult utvecklades från att vara ett post-punk gothband i indiefacket till att alltmer spänna hårdrockmusklerna när de försökte breaka i USA och bli mainstream- och arenaband med plattorna Electric (1987) och The Sonic Temple (1989), som också stilenligt hade nordamerikanska hotshot-producenter vid rattarna – Rick Rubin respektive Bob Rock.

Ska man prata om musikalisk postmodernism till form och innehåll, kan man använda The Cult som språngbräde för diskussioner. Den hängivne musikfanatikern Ian Astbury sög i sig alla slags tänkbara rockklichéer och schabloner från sina 60- och 70-talsfavoritband och skapade på sitt eget vis av denna cocktailblandning för varje nya skiva ännu en inkarnerad eklektisk variant av The Cult. Electric var den bästa skiva som AC/DC aldrig gjorde och The Sonic Temple skulle inte ha gjort bort sig om Led Zeppelin istället satt sitt gruppnamn på skivkonvolutet.

Men frågan är, när hårdrockdimmorna lagts sig, om The Cults finaste stund så här i backspegeln ändå inte var plattan Love från 1985? När de ännu hade ena foten kvar i indiefacket. Här var det rockiga/psykedeliska Beatles- och hippieinfluenser i kombination med goth-tendenserna som särskilt styrde. Framförallt innefattar Love inte minst den briljanta låttrojkan ”Rain”, ”She Sells Sanctuary” och ”Revolution” - som tillhör det absoluta toppskiktet av rocklåtar som 1980-talet uppbringade.

Love – The Expanded Edition (2009) innehåller 2 cd, en med originalbumet remastrat + en extra cd med remixar av några av hitarna samt annat låtmaterial. För de som inte äger Love på cd kan The Expanded Edition vara ett bra alternativ istället för The Omnibus Edition med 4 cd som också kommit ut, den senare är trots allt lite too much. Själv njuter jag dock fortfarande, vid tillfälle, av min vinylskiva i originalutgåva inköpt när det begav sig. Den låter bäst.

Henric Ahlgren

“Promised Land Of Heavy Metal” (DVD Import)

För den som tycker om dokumentärer med 95% intervjuer så är det givet att införskaffa Promised Land Of Heavy Metal omedelbart. För den som vill ha mycket action och musik så är det bättre att spara pengarna. Ja, så kan man på ett enkelt sätt sammanfatta denna djupgrävande dvd-dokumentär, som är fylld till bredden med intervjuer.

Denna intressanta inblick i finsk heavy metal-historia har gjorts av teamet Tanja Katinka Karttunen (regissör) och Kimmo Kuusniemi (producent). Och de har sannerligen grävt ordentligt och intervjuat många artister och andra inom musikbranschen, för att skapa den ultimata dokumentären om heavy metal i Finland. Och Finland har mååånga heavy metal-band att erbjuda. Som exempel kan nämnas Nightwish, HIM, Children of Bodom, Stratovarius, Sonata Arctica, och Lordi.

Det finska folket älskar sin heavy metal och det är mer regel än undantag att heavy metal-band ligger högst på topplistorna, med all världens popstorheter bakom sig. Till och med en vinnare i tv-programmet “Pop Idol” sjöng en hårdrockslåt. Och som bekant har Lordi vunnit Eurovision Song Contest.

Det mest intressanta inslaget i dokumentären är intervjun med en präst som berättar om hur han arrangerar heavy metal-mässor. Att något sådant äger rum i Finland känns logiskt och lika logiskt är det att det inte äger rum i något annat land. Nästan lika intressant är intervjun med en välkänd finsk psykiatrist som säger att det inte är något fel på heavy metal, snarare tvärtom eftersom musiken passar för så många olika tillfällen i livet. Och självklart är det korta inslaget med Finlands president Tarja Halonen en höjdare. En annan sak som är kul att se är publikbilderna från den stora heavy metal-festivalen i centrala Helsingfors.

Stort plus för det massiva extramaterialet (2 tim 47 min) som består av ett antal oklippta intervjuer. Här finns många godbitar för den som tycker om “råa” intervjuer. Och en rolig bonus är det lilla medföljande häftet med en både informativ och humoristisk “Guide Book To Finland”. Minus för att den enda textningen som finns är den finska. Ibland är det nämligen svårt att höra vad en del personer säger. Och så hade det varit kul med mer musik… Allt som allt; bra jobbat Tanja och Kimmo!

Magnus Bergström

Fotnot: För info/inköp se www.promisedlandofmetal.com och www.cdon.se .  I dagsläget är det den mindre “special edition”-versionen (med Finsk textning) som är tillgänglig, men när DVD-distributionsavtalet är klart så kommer filmen att vara textad på flera språk.

Richmond Fontaine “We Used To Think The Freeway Sounded Like A River” (Decor/Border)

När man läser titeln ”We Used To Think The Freeway Sounded Like A River” kan man tro att det skulle vara någon sorts titel på en novell eller en bok av något slag. Kanske skulle man kunna beteckna denna platta som en samling av korta noveller då det ju är en serie berättelser som kretsar kring sångaren Willy Vlautin’s inre tankar som frammanades under tiden då bandet hade ett sabbatsår till följd av att Willy’s mor hastigt lämnat jordelivet.

Det är låtar som reflekterar över kärlek, relationer, minnen av familjen och hans mor. Det är en ganska mörk berättelse på många sätt, men den är ändå fylld av hopp. Man kan säga att det är en platta för den som förlorat någon och som vågar känna saknad inför detta.

En berättare är han definitivt den käre Willy som också har ett par romaner som ”The Motel Life & Northline” bakom sig, vilka han fått goda vitsord för.

Detta är musik man tycks ha hört tusentals gånger och så är väl kanske fallet om man inte tar sig tid att sitta ner en stund och låta nyanserna sjunka in. Det är först då man märker skillnaden på detta och många av de alt. country band som huserar, ja nästan svämmat över marknaden under senare år.

Ibland kan man tyckas känna att ”The Boss” ande vilar över arrangemangen en aning, väl uppblandat med berättelser från området Pacific Northwest. Detta tillsammans med den enkelhet som herr Vlautin beskriver sina skapelser, kombinerat med en torr lätt kraxande röst med släpigt uttal som oftast inte ger utrymme för mycket empati, men istället ger dem djup gör att det känns äkta.

Vad jag konstaterar förtjust är att detta är ett album, och det i den tid då de flesta säger att albumens tid är över och det är möjligt att det i mångt om mycket är på väg att bli så, men än lever albumet och dess berättelser som har en koppling till varandra. Det är skönt med band som får det att hänga ihop.

Trots att de har en lite större förmåga än många andra band i genrén så räcker det inte till de riktigt högsta nivåerna i min bedömningsskala. Jag skulle gärna önska att man vågade ta ut svängarna lite mera, för det kan inte hjälpas att jag då och då gäspar lite förstrött. Det når mig inte riktigt hela vägen fram om man så säger.

Mina favoriter på plattan är låtarna ”Two Alone” och den i blåset lite Calexico inspirerade ”The Boyfriends”.

Har du inte hört Richmond Fontaine innan och gillar melankoli och små berättelser så tycker jag att det är klart värt att slänga på plattan.

Tomas Ingemarsson

Liberator “Stand and deliver” (Break a leg/Playground)

The Clash med genialiska paret Strummer/Jones är jag skyldig mycket. Under gymnasietiden hörde jag för första gången London Calling-plattan, vilket snart därefter medförde att mitt musikintresse förgrenades till punk, tidig rock´n´roll, r´n´b, reggae och även ska.

De har hängt med ett tag, skabandet Liberator från Malmö. 15 år närmare bestämt. Mycket vatten har passerat genom Öresund sen dess, om man säger så, men de håller 2tone-fanan högt.

Sjätte studioalbumet Stand and Deliver är släppt och innehåller allt som ska ska ha: den taktfasta rytmen, det svängiga blåset och det extremt dansanta, livsbejakande flytet.
Det är en härlig och nästintill helgjuten platta i sin genre. Texterna är ofta tydligt arbetarklassvinklade enligt klassiskt recept, som i exempelvis Working week och Zombies. Kärlekslyriken är måhända något banal i en låt som den för övrigt utmärkta Story of you and me. Men vadå? Vem är inte banal när det kommer till kärlek?

Bandet lär vara en fantastisk upplevelse live. Håll utkik efter konserter i höst.
Heja Liberator!

Mats Johansson

Bo Kaspers Orkester “Samling” (Columbia/Sony)

Samlingsskivor kan vara bra att upptäcka nya artister och grupper på, men överlag är jag emot sådana här Greatest Hits-album. De fyller iochförsig ett syfte; blir ett tidsdokument och kanske ett bokslut för artister som varit med ett tag. Ofta släpps en samling och på den kommer en ny låt. Den som redan har allt med denne artist blir då tvungen att köpa ännu en skiva. Det känns som man inte kunde göra ett nytt album för det skulle inte sälja tillräckligt. Därför känns det lite snopet med just samlingar.

Den här skivan blir ett CV över gruppens yrkeskarriär. De kunde ha gjort sitt CV efter alla konstens regler och börjat med det senaste och gått kronologiskt bakåt i tiden istället för att blanda upp det och röra till årtalen. Ett CV skall vara lätt att följa; men ett plus i kanten är att de har med bra referenser som duetter med Pauline på ”Intill dig”, ”Svårt att säga nej” tillsammans med Lisa Ekdahl; och att de är tydliga med att det är just radioversionen av ”Stunder som den här”. Det här är förstås också ett bra tillfälle att presentera en nyversion av ” Vi kommer aldrig att dö”.

Man får vad man förväntar sig av det här. Bo Kaspers låter som de brukar och det är inget mer med det.  Man kan ju tycka att de kunde ha släppt en helt ny skiva att åka på turné med. Istället tar de det säkra före det osäkra och kanske lever lite på gamla meriter.

Mattias Ransfeldt

Babylon Bombs “Babylon’s Burning” (Deaf&Dumb/Triada/Sound Pollution)

                                          Release: 23 okt

Lilla Sverige har en fin tradition med starka sleazerock-band med internationell bärkraft. Föregångare har varit Easy Action och Shotgun Messiah på 80-talet. (De stora stilbildarna i genren, finska Hanoi Rocks, hade för övrigt Stockholm som bas innan det bar av vidare ut i världen.) Efterföljare har varit t.ex. Backyard Babies och Hardcore Superstar.

I den tredje vågen hittar vi band som Babylon Bombs och Crashdïet. Babylon Bombs förra platta Doin’ You Nasty (2006) var ett strålande hantverk och innehöll bl.a. låtessen ”Jaded Heart” och ”Hometown Hero”, som inte skulle ha skämt ut sig på någon av Mötley Crües eller Guns n’ Roses största plattor. Doin’ You Nasty passerade tyvärr relativt obemärkt förbi i förhållande till hur bra plattan verkligen är, men fick en del upplyftande omdömen i utländska rockmagasin. Bandet har dock turnerat mycket och vässat sina förmågor live.

Nu är Babylon Bombs tillbaka med Babylon’s Burning och en lite fetare tajtare produktion och hårdare sound i bagaget. Produktionen har skötts av eminente svenske rockräven Chris Laney (har tidigare producerat Europe, Candlemass m.fl.). Man kan konstatera att Babylon Bombs kan det här nu och står idag upp väl mot vilka internationella konkurrenter som helst. Frågar ni mig så anser jag även att Babylon Bombs gått om alla sina övriga svenska kollegor, vilket är mycket strongt jobbat. Ja, Babylon’s Burning är en platta med så gott som perfekt avvägd sleazerock, rätt dos skitigt hårdrockigt schwung med en gnutta tuggummipop och inte för mycket punkställ. Körerna sitter som smäck, gitarrsoundet är av god kvalitet, rytmsektionen svänger och refrängerna är läckert hookiga. Bandet kan skriva bra låtar med starka melodier. Sångaren Dani har också den borna rösten för den typ av attityd som krävs för sådan här rock’n’ roll.

Jag gör tummen upp och tillägger att vore det inte för att titellåten har en lite för rutinartad refräng, skulle betyget faktiskt eventuellt luta mer mot 4,5 (!). Som utropstecken på skivan räknar jag singlarna ”Liberation” och ”Goodbye Good Luck” samt ”Shine On” och ”Winding Road”. Så här låter sleazerock på väg mot toppen! Nu är jag extremt sugen på att se hur Babylon Bombs ter sig live…

Henric Ahlgren

Mama Kin “In the city” (Leon Music/Sound Pollution)

                                                Release: 23 okt

Året var 2001 när de fyra medlemarna i Mama Kin bestämde sig för att starta ett band. Och ska man tro på historierna kring Karlstadbandet så hade de efter bara några veckor släppt sin första demo.

Mama Kin kör en annorlunda blandning av sleaze och poprock, och det räcker väl för att få hela Mötley Crüe-generationen att skruva på sig i sina för små skinnbyxor; men faktum är att Karlstadgänget klarar sig, kanske på gränsen, men utan att slakta en hel generation med hårspray, Jack Daniels och glamrock.

Enligt bandets egen utsago så ska de “fokusera mer på sången och inte på minutlånga solos och överdrivna riff”, men det kanske låter bättre än vad det är. För i all ärlighet så är de bästa låtarna här de där Elias faktist får lite mera fokus på sina riff. Sången blir väldigt lätt en aning för mycket och texterna håller inte samma standard som melodin.

Men…tar man sig tid, ger dem chansen och tänker på att det egentligen rör sig om ett undergroundband på uppgång så är ju faktiskt detta riktigt bra. Melodiskt, en liten, liten dos skönsång plus en nära på helgrym sleaze(pop)rockkänsla - och det svänger ju! För det är just svänget och den där glimten i ögat som höjer betyget till godkänt. Betyget “en trea light” är ju inte fy skam i det här läg(r)et - men jobba på sången och texterna så blir det nog ett plus i kanten nästa gång.

Richard Sjökvist

Nisse Hellberg “En modern man” (Warner)

Wilmer Pitt bildades samma år som Elvis Presley gick bort, alltså andra halvan av 1977. De blev mer kända under sitt nya namn Wilmer X och fick god resumé i klubbvärlden; var ett tajt och bra liveband som man ofta kunde se i den svenska folkparksidyll som rådde under 80-talet. De fick ett genombrott med ”Teknikens under” 1988, men genom sin hit från 1991 ”Vem får nu se alla tårar” slog de igenom riktigt ordentligt och blev folkliga.

Nisse Hellberg har gjort ett antal soloskivor men det är först nu som jag tycker att det blir RIKTIGT intressant.

Jag satt på ett hotellrum i Göteborg på min födelsedag nu i oktober och hotell-TV:n stod på i bakgrunden. Samtidigt som jag gjorde mig redo för den berömda hotellfrukosten framförde Nisse två låtar från ”En modern man”. Nu blev det genast spännande. Ståbas och rockabilly-feeling rakt igenom dessa två låtar gjorde mig imponerad. Det kändes fräscht och nytt, på samma gång som det handlar om rockabilly - som tillhör vårt kulturarv från Presleys tidiga karriär, då Bill Black fortfarande spelade ståbas och kompade Elvis höftrörelser. Det kändes trovärdigt samtidigt som jag förstår att Nisse flirtar lite med ironin i just ”En modern man” och spelar countryinspirerad rockabilly.

På något sätt faller nu alla bitarna på plats när det gäller Nisse Hellberg. Så här bra har han inte varit sedan Wilmer X storhetstid! Det blir en tidlös resa och för mig som håller rockabillyn och rock´n rollen varmt om hjärtat så är det här en väldigt bra födelsedagspresent, att få äran att sitta och lyssna på riktigt bra musik. Sent om cider kom en av årets bästa svenska skivor!

Mattias Ransfeldt

Asha Ali “Hurricane” (3no/Warner)

Asha Ali’s andra fullängdare handlar om uppbrott och precis som uppbrott kan vara spretar låtarna stilmässigt åt många olika håll. Detta är ett väldigt personligt album och man kan verkligen känna det avgrundsdjupa och desperation i många av låtarna.

Pressreleasen som följer med börjar så här:
“Det börjar här. Jag skriver “Hurricane” som ett sista desperat försök att vädja till honom men han får aldrig höra den, han vill inte, han kan inte.”

Det är svårt att lyssna på låten “Hurricane” utan att själv tänka tillbaka på sina egna uppbrott. Låten känns bekymmersfri rent musikaliskt och svävar fram lätt med en air av soulpop, men texten osar ångest och ett sista desperat försök som man intalar sig att detta ska nog lyckas fast man vet innerst inne att allt redan är över och förbi. “All I Want” är en lyckad kombination av Kate Bush egensinne och klassisk pop. “Mr Drummer” börjar pratsjungandes och när utmärkte Adam Olenius från Shout Out Louds kommer in på sång förstärks låten oerhört och dynamiken i låten förändras. I “One Last Dance” kan jag höra eko av Dido’s ensliga strofer. “The Time Is Now” känner nog de flesta igen från SAAB:s reklam. Risken med den här typen av skilsmässoskivor är att dom blir för introverta och att man som lyssnare inte orkar med all svärta och sorg. Men Asha Ali lyckas balansera upp detta med en hel del lättja i musiken som smetar ut svärtan en aning.

Det finns inget av de 12 spåren som faller ur ramen och heller inget som höjer sig skyhögt över det andra. Därför blir det “bara” godkänt med plus och jag ser redan fram emot Asha Ali’s nästa album med spänning. Jag tror att Asha Ali har ett större album inom sig, som kan landa klockrent, med mer harmoni mellan text och melodi.

Torsten Ferm

Jeanette Lindström “Attitude & orbit control” (Diesel/Playground)

                                      Release: 21 okt

”En gammal själ i en ung sångerskas kropp”, har Quincy Jones yttrat om hennes röst. Inget dåligt betyg från en av jazzens stora.

På nya albumet Attitude & Orbit Control står självfallet Jeanette Lindströms smått unika, mogna och fina uttryck i centrum och uppbackas av mycket följsamt och bra, men sparsmakat och ibland på gränsen till minimalt komp. Producerat har Jeanette Lindström gjort själv tillsammans med Magnus Öström från EST, som även trakterar trummor plus mycket mera på plattan. Legenden Robert Wyatt gästar på fem av spåren med trumpet och karaktärsrik sång. Rymdinfluenserna är påtagliga i såväl text som musik och lär ha inspirerats av ett besök på Rymdbolaget i Solna. En titel som Spacewalk talar för sig själv. De sfäriska, långsamma och tankeväckande musikaliska passagerna är många och skänker påtaglig närvaro.

We would är en stilla, suggestiv jazzkomposition där Lindströms röst verkligen kommer till sin rätt. Skivans verkliga höjdpunkt är Blue Room Yellow Tree som Jeanette Lindström inleder a capella en vers, sen följer piano och därpå övriga instrument. Oerhört vackert spår där alla inblandade briljerar. All we have is now är en cover på Flaming Lips låt som enkel och mycket fin popballad. Det är också fallet med skivan som helhet: närmandet till popen har ökat väsentligt jämfört med Jeanette Lindströms tidigare alster, vilket i och för sig inte försämrar kvalitén i det hon och bandet åstadkommer. Flaming Lips-spåret är enda covern. I övrigt består plattan av egenhändigt skrivet material.

Mats Johansson