2015 års bästa skivor

Bästa hårdrocksskivorna 2015

1111ghost111frantic111maiden1111casab

1. Ghost ”Meliora”
På ”spökrockarnas” tredje skiva sitter kostymen precis som den ska. Hårdrock. Pop. Schlager. Meliora är musik som rör sig totalt obehindrat och naturligt över genregränser. Resultatet är ett majestätiskt och oemotståndligt mästerverk med extra allt.
2. Frantic Amber ”Burning Insight”
En minst sagt intressant och inte så lite imponerande fullängdsdebut i modern metalstil. Bakom mikrofonen återfinns en urkraft vid namn Elizabeth Andrews – snacka om variationsrik pipa. Vad månde bliva…
3. Bring Me The Horizon ”That’s The Spirit”
Så. Otroligt. Bra. Framtidens hårdrock har kommit för att stanna och bandet som gör det bäst just nu är genreledande BMTH. Tänk en mer elektronisk och popigare variant av Siren Charms (In Flames).
4. Iron Maiden ”The Book Of Souls”
Ett omfattande stycke heavy metal, väl värt att lägga tid på. Extra plus till episka 18-minuterspärlan The Empire of the Clouds och Nicko McBrains sköna och pigga spel bakom trummorna.
5. Septic Grave ”Last Sign”
Rakt-på-sak-döds-ös med tyngd i en modern ljudförpackning och allt är mycket välspelat. Läckert! Låt oss hoppas att Septic Grave är tillbaka för att stanna och att de fortsätter på den inslagna vägen.
6. Casablanca ”Miskatonic Graffiti”
Ett konceptalbum i tre delar. För den som vill ha musik både för hjärna och skrev är det ett misstag att inte lyssna in sig.
7. U.D.O. ”Navy Metal Night”
Det finns liveskivor som ges ut för att de tillför någonting nytt och det här är en sådan och är utan minsta tvekan med och nosar på en pallplats i kategorin ”hårdrocksband möter orkester”. Det är onekligen något extra metalhjärtevärmande med veteraner som inte slår sig till ro, utan fortfarande har ett och annat ess under nitarmbanden.
8. W.A.S.P. ”Golgotha”
Efter 33 år i branschen har Blackie & co en imponerande hög lägstanivå, men utan det rätta stinget rakt igenom räcker det inte ända fram. Låtmässigt är den från The Crimson Idol överblivna (ratade?) kanonballaden Miss You och det smått episka titelspåret i en klass för sig.
9. Motörhead ”Bad Magic”
Nästan allt är sig likt på den 22:andra given när Motörhead sträcker ut mittenfingret och öser på i sin vägran att bli en renodlad nostalgiakt. Phil Campbell har fått till ovanligt inspirerade gitarrsolon; lyssna bara på Teach Them How to Bleed. Coverlåtar är sällan något att hoppa högt av glädje över; kul då att Rolling Stones-örhänget Sympathy for the Devil är skivans stora positiva överraskning.
10. Slayer ”Repentless”
Traditionellt Slayer-mangel som efter ett välsmakande intro följs av tre kanonlåtar, med titelspåret som det stora utropstecknet. Sedan då? Jovars, habila låtar men sisådär hälften saknar ”det”. Trots allt; det är inte så lite imponerande att medlemmarna i ett band med en sådan ikonstatus fortfarande låter mer förbannade än de flesta ungtuppar.
Jeff Hanneman 1964-2013. Vila i frid.

Hedersomnämnande: Days of Ashes ”In The Mirror Of Reconciliation”
(släpptes 2014 men recenserades först 2015)
Det är oklokt att inte tycka om denna innehållsrika konceptskiva, skapad av musiker som är nästan löjligt skickliga. Dream Theater, Pain of Salvation, Rush, Genesis och Queen är bara en handfull influenserna i ett ljudlandskap made in Värmland.
Fullpoängaren är så nära det går att komma…

Magnus Bergström

Fotnot: Listan baseras enbart på skivor som recenserats och alltså inte alla skivor som undertecknad lyssnat in sig på under året. Alltså saknas tyvärr en och annan 2015-favorit…

 

Tio i topp 2015

pentagramwidespreadschenkerpraying mantis

1. Amorphis ’Under The Red Cloud’ (Melodic Death Metal) Aldrig har growl låtit
så bra som när de finska tonsättarna Amorphis piskar upp vattenytan i de tusen
sjöarnas land. Ett mästerverk där rasande stormvågor med aggressiva attacker
varvas med emotionella stunder av hänförelse.

2. Pentagram ’Curious Volume’ (Doom Metal) Utstöter en opolerad extremt tung
puls som blir beroendeframkallande. Spelas på repetition med konstant hög volym
ända tills väggarna rämnar. Albumet i sig själv är också en mycket effektiv
antidot mot julsånger och andra vämjeliga påfund.

3. Arena ’The Unquit Sky’ (Neo-Progressive Metal) Ett frikostigt, moget album
som huserar i det allra finaste salongerna. Arena står stadigt i rampljuset med
en övertygande utstrålning som endast ett fåtal utvalda är mäktiga till.
Värdighet, balans, kvalitet och lyrik är kriterier som är väl uppfyllda. Endast
himlen är begränsningen.

4. Hair Of The Dog ’The Siren’s Song’ (Psychedelic rock) De som känner igen det
klassiska soundet från en 70-tals gitarr får här sitt lystmäte tillgodosett.
Tidstypiska hårdrockriff blandat med modernare stoner element ger en tung
välbearbetad ljudmatta. 3-manna band där sångaren Adam Holt uppvisar en
imponerande spännvidd.

5. Widespread Panic ’Street Dogs’ (Southern Rock) Ett gäng som har varit på
resande fot så länge jag kan minnas. Deras kreativa uppsluppenhet och
blandningen av olika musikstilar präglar även denna utgåva. Efter snart 30 år i
branschen visas ingen antydning till att bromsa in. Hela USA:s älsklingsband är
fortfarande ute för att ha skoj.

6. Billy Gibbons And The BFG:s ’Perfectamundo’ (Afro-Cuban) Första soloskivan som
varit efterlängtad i decennier är äntligen i var mans hand. Med en uppsjö
congas, bongos och timbales är resultatet en positiv överraskning även för
Gibbons själv och hur det än faller så är ett sexpack öl, latinamerikanska
rytmer och att ragga brudar det enda som livet går ut på.

7. Michael Schenker’s Temple Of Rock ’Spirit On A Mission’ (Heavy Metal) När
Schenker anslöt till UFO en gång i tiden kunde han inte ett ord engelska. Han
blev anställd ändå och hur det kunde gå till bevisar han om inte annat här.
Ingen är mäktig till att hantera en Gibson Flying V såsom Schenker. Här
återfinns ett spektrum som sträcker sig från en surrande humla till ett fullt
fungerande maskingevär.

8. The Waterboys ’Modern Blues’ (Folk Rock) Mike Scott och hans noga utvalda
musiker levererar ett album som återkallar minnen av Fisherman’s Blues. Ända
sedan Al Stewart och Steve Harleys glansdagar har det funnits utrymme för
mjukare musik i min högra hjärnhalva. I år tog The Waterboys plats på den
schäslongen.

9. Praying Mantis ’Legacy’ (Hard Rock) Sätter de stora elefanterna på plats med
sitt pånyttfödande album. Framför mig har jag en förvånansvärt melodisk och
stark mix av sånger, kraftfullt förstärkta av duellerande gitarrer. Inte illa
spelat för att vara en bönsyrsa ”praying mantis”.

10. Walter Trout ’Battle Scars’ (Blues) När det kommer till misär, olycka,
vemod, sjukdom och allmänt ledsamt leverne är blues det rätta forumet. En
musikform som blottlägger andras umbäranden gör att man själv mår bra och att
ens egna bekymmer falnar likt höstlöv. Att ha Trout tillbaka är befrielse. Att
höra honom göra sitt yttersta är en uppenbarelse.

Thomas Claesson

 

Your Comment