nyaskivor.se

Elitist ”Fear in a Handful of Dust” (Season of Mist/Sound Pollution)

Härligt minimalistiskt omslag och 11 låtar med en speltid av 34 minuter. Som upplagt för en rejäl dos av aggression från nykomlingarna Elitist med andra ord. Vad man får är i stället 34 minuter av något slags doomig sörja, av skivbolaget benämnt sludgecore. Väldigt mycket sludge och lite core, får jag säga. Allt mal på som en sörja och man märker inte ens när en låt slutar och en ny börjar. Jag vet inte vad låten Slowly fucked and force fed handlar om eftersom sångaren kväker som en groda, men den sammanfattar i alla fall känslan av att lyssna Fear in a handful of dust. Något som är bra överhuvudtaget? Howling wind sticker ut och piskar på med den aggression som bandet lyckas trolla bort i övrigt. Här har Season of Mists vanligtvis effektiva kvalitetskontroll fallerat.

Jonas Andersson

Victoria Vox ”Exact Change” (Obus/Hemifrån)

Singer-songwritern Victoria Vox har släppt sin andra skiva där hon har skrivit det mesta materialet själv. Bakom sig har hon en sju år lång non-stop turné och har också vunnit en mängd priser genom åren.

Victoria behärskar ett flertal instrument bla. Trumpet och Ukulele – en ukulele som kanske det blir lite väl mycket av.

Skivan är väl helt ok sånär som på några klämkäcka franska låtar, ett språk som hon också behärskar, och en instrumentallåt som känns som utfyllnad. Men i övrigt är skivan lyssningsvärd.

Framför allt: Summertime, Mother Nature och Oh I Wonder.

Börje Holmén

Felice Brothers ”Celebration Florida” (Loose/Border)

När detta brödragäng dök upp för några år sedan måste jag erkänna att jag föll pladask i farstun för deras enkla, jordnära, dammiga gammelmans americana. De framstod i mina öron som en juniorversion av legendariska The Band. Då ska ni veta att de stod mycket högt i kurs i skivhyllan. Fyra album senare har brödragänget delat på sig och Ian och James Felice har lierat sig med kompisarna Greg Farley, David Turbeville och Christmas i denna den senaste versionen av Felice Brothers.

I och med detta album har man också öppnat studiodörrarna i den uttjänta kycklingfabriken på vid gavel och släppt in massor av nya ljudinfluenser från vida världen. Ljudcollage, djärva blåsarrangemang varvas med åttiotals-keyboards, körer, dancebeats och akustiska instrument.

Visst ska band utvecklas, expandera och söka nya utmaningar. Allt annat vore fegt. Men frågan är om steget denna gång var något för stort.

Först och främst tänker jag på de vokala inslagen. Bröderna är inga uttrycksfulla sångare som kan matcha de  sprakande spännande arrangemangen. Det hela faller ganska platt. I alla fall hos mig denna gång. Men å andra sidan om detta album är det första du hör med Felice Brothers kan det säkert falla dig på läppen. Värre saker kan hända. Jag vet av egen musikerfarenhet.

Bengt Berglind

Art & Lisa ”Healin Time” (Hemifrån)

Art Crawford och Lisa Beck från Texas har släppt sin andra CD. Dessa två singer-songwriters är väldigt countryinfluerade. Han låter lite åt Kris Kristofferson på rösten men musiken är väl snarare åt Steve Earl-hållet. Hon är mer av Linda Ronstadt och Emmylou Harris men hennes musik drar mera år Dolly Parton.

Den här typen av countrymusik är inte min tekopp precis och det hjälper inte att lyssna upprepade gånger heller, det gör bara pinan längre.

Vad gäller Lisa så tycker jag att det genuina är borta och det blir alldeles för präktigt med hjärta och smärta-smäktande ballader.

Skall man säga något positivt, och det skall man, så är det två artister som båda har mycket bra röster och musiken är välarrangerad. De gör säkert ett bra ”hantverk” båda två men som sagt inte min countrymusik-tekopp.

Börje Holmén

Benighted ”Asylum Cave” (Season of Mist/Sound Pollution)

Benighted åstadkommer på sitt sjätte album habil bruksdöds av den gamla skolan med tematik baserad på historien om Joseph Fritzl, eller snarare en man besatt av Fritzl och hans gärningar. Textmässigt förstår ni alltså vartåt det lutar. Medan jag lyssnar tycker jag det är helt okej, men efteråt infinner sig ingen känsla av att man omedelbart vill lyssna på plattan en gång till. Ändå kan jag inte säga att något är dåligt förutom sången som ibland tyngs av effekter, något jag personligen avskyr. Antingen kan man growla och då gör man det utan effekter, och kan man inte så får man väl spela trummor eller något i stället. Bäst tycker jag om titellåten och korta, snärtiga Hostile; ett stycke furiöst ursinne.

En platta som rekommenderas till inbitna dödfantaster, men för min del blir den tyvärr mest en i mängden.

Jonas Andersson

Brian Wilson ”In The Key Of Disney” (Disney/Buena/EMI)

Farbror Brian verkar ha gått vilse i Disneyfabriken på detta album som kanske är meningen som ett julalbum eller en barnskiva för stora och mindre barn. Egentligen är jag inte förvånad att Brian gör ett sånt här album. För mellan hans stordåd i musikvärlden blir det en och annan svacka. Han har här plockat ihop en samling filmlåtar från bland annat Djungelboken, Lejonkungen och Snövit som han och hans band beachboysifierat så där lite lagomt. Inte lika sublimt och skickligt som det brukar vara. Undrar om farbror Brians arrangörshjärna Van Dyke Parks är inblandad denna gång.

Visserligen är det trevligt men inte så genialt glimrande som farbror Brian har skämt bort oss med genom mästerverken Pet Sounds och nyligen återutgivna Smile.

Men det är klart jag fördrar farbror Brians version av When You Wish Upon A Star framför Benjamin Syrsas på julaftonskvällen. Alla andra dagar på året lirar jag Surf´s Up från Smile .

Bengt Berglind

Joe Henry ’’Reverie” (Anti/Cosmos)

I över tjugo år har Joe Henry tillhört den där lilla skaran husgudar som man bara behöver morsa på i skivhyllan. I samma skara finns till exempel Miles Davis, Van Morrison, Dylan, Nisse Ung och Joni Mitchell. Du vet vad de står för, du vet vad du har och får. Vänner emellan.

Joe Henry 2011 är en relativ lågmäld naken historia med musikaliska akustiska förtecken. Inget direkt ovanligt för denne man. Tålamod gäller, för det här är en karg och kantig musikväv som Joe Henry vävt i hop på Reverie. Inga melodihakar som klistrar sig fast efter ett par lyssningar. Tålamod alltså.

Men i längden  kommer det att visa sig att det är musikmödan värd. Låter du denna musik få en eller flera chanser kommer du kanske som jag att flyta in i ett behagligt vilsamt tillstånd och stänga av det som snurrar i dina omgivningar. Det är lite småjazzigt, rösten knarrar välbekant och hans husgitarrist Marc Ribot är aldrig ointressant allt kolla in.

Finstämda Tomorrow Is October, suveräna Deathbed Version och Eyes For You är tre bra exempel på typiska Joe Henry-kompositioner.

Tre bra tidigare album  att kolla in med samme man är Scars, Shuffeltown och Civilian.

Joe Henry är också en flitigt anlitad producent bland annat åt comebackande soulikoner. Don´t Give Up On Me med Solomon Burke från 2002 är ett bra exempel.

Bengt Berglind

En handfull årbästalistor bjuder vi enligt tradition på så här precis innan nedräkningen till det nya året har börjat. Stor variation denna gång och som vanligt en hel del grymma musiktips.

Tidigare års albumlistor och låtspellistor finner man under fliken ’listor’ längst upp på sidan. Årets Spotifylista något försenad och släpps först efter nyår.

Blandade Artister ”Så Mycket Bättre – Säsong 2” (Universal)

Detta är samlingsalbumet från TV4:s succéprogram, ”Så mycket bättre”, vars andra säsong sändes åtta lördagar i TV4 under perioden 30/10 – 17/12-2011!  I årets säsong medverkade en stor grädda av den svenska musikeliten, såsom Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Jason ”Timbuktu” Diakité, Lena Philipsson, Martin ”E-Type” Eriksson, Laleh Pourkarim samt Mikael Wiehe.

Dessa artister bodde tillsammans på Gotland under en dryg veckas tid i somras och i varje TV-program fick en av artisterna äran att vara dagens huvudperson, där han eller hon sedan fick bestämma hela dagens upplägg och aktiviteter. När de sedan samlades för lunch respektive middag, blev det då tillfälle för de andra artisterna att framföra sina unika tolkningar av huvudpersonens låtar. Det är dock lite trist att urvalet på denna skiva till sist endast blir 21 låtar, men man har nog trots detta troligtvis ändå fått med det mesta av det bästa, även om det optimala givetvis hade varit att släppa det hela som en dubbel-cd med 35 eller 42 låtar istället! Men man kan ju inte få allt här i världen!

Jag har sett vartenda avsnitt av denna serie, lyssnat och imponerats stort av artisternas förmåga att hitta nya infallsvinklar, nyanser och dimensioner av låtarna i sina tolkningar! I programmet så var det nog Laleh som imponerade mest, men även Lena PH, Mikael Wiehe och E-Type gjorde bättre ifrån sig än väntat. Men den som hade svårast av alla att hitta ut från sin egen lilla artistbubbla var nog Eva Dahlgren!

När det gäller samlingsalbumet ”Så mycket bättre- Säsong 2” har varje artist endast fått framföra tre av sina tolkningar (av sju möjliga), och eventuella plumpar i protokollet borde därför redan vara bortsopade! Eller? Om detta får väl skivköparna själva tycka till om där hemma, och smaken är ju som sagt…!

Men här kommer i alla fall min egen tolkning och poängsättning av samtliga 21 bidrag på skivan! Kom igen, för nu kör vi så det ryker…! Read the rest of this entry →