Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

Sångfantom bjuder på må bra-recept

paul rodgers

Paul Rodgers ”Free spirit” (Quattro Valley/Border Music)

Royal Albert Hall i London, sångfantomen Paul Rodgers och 16 mer eller mindre klassiska Free-låtar. 77 minuter av den varan är ett må bra-recept som heter duga.
Hela härligheten förpackad i en trevlig digipack med ett mycket informativt häfte med historik etc.

Det luftades låtar som aldrig tidigare framförts live (!) och av dessa är känslofyllda Love you so det starkaste kortet.
All right now och Wishing well? Tja, de är med all rätt klassiker men just på grund av det känns de tyvärr aningen sönderspelade, även om de som här framförs alldeles ypperligt.
Nämnda låtar kan inte mäta sig med de urstarka rocknumren Little bit of love, Ride on a pony, My brother Jake (som inleds smakfullt med en liten dos Für Elise) och undertecknads personliga favorit Fire & water.
Småsega Woman ger däremot trots gitarrsolospel med klös inte direkt någon vitaminjektion, om jag säger så.

Free spirit får tankarna att vandra iväg till en ljum sommarkväll med något gott att äta och trevligt sällskap. Varför inte på Sweden Rock Festival?

Magnus Bergström

29

06 2018

Ett krigstidsdokument som sjuder av liv

scream

Bruce Dickinson ”Scream for me Sarajevo” (BMG/Warner)

betyg 3   Release: 29 juni

Bruce Dickinson:

“War turns the world on its head, but this is an optimistic message”. “It changed the way I viewed life, death and other human beings.”

Det är svårt att tro idag men det fanns en tid när Iron Maiden inte sålde högvis med konsertbiljetter och/eller skivor. Läget var detsamma för avhoppade sångaren Bruce Dickinson, men han verkade trots det nöjd med sololivet.

Han och hans band gjorde under ”skilsmässoåren” ett tiotal höjdarlåtar och dessutom en skiva med något så ovanligt som uteslutande bra låtar (The Chemical Wedding).

Scream for me Sarajevo är ett tidsdokument från den längsta belägringen av en Europeisk huvudstad i modern historia. 1994 kom någon nämligen på att det var en bra idé att flyga in ett hårdrocksband för en konsert mitt under brinnande krig…

Minst sagt udda förutsättningar och resultatet blev en konsert som sjuder av liv.

Ett par låtar från småtrista Skunkworks drar tyvärr ner helhetsintrycket. Tur då att starka Accident of birth är välrepresenterad. Men allra starkast är givetvis Tears of the Dragon; det är en inte alltför vågad gissning att Steve Harris i Iron Maiden fick torskfrossa när han hörde detta monster till låt.

Som liveskiva betraktad föredrar jag ändå Scream for me Brazil, som är inspelad när Bruce och hans soloband var som bäst.

Magnus Bergström

Fotnot: Scream for me Sarajevo är soundtracket till dokumentärfilmen med samma namn.

27

06 2018

NWOBHM rakt på sak utan krusiduller

saxon

Saxon ”Denim and leather” (BMG/Warner)

Denim and leather släpptes ursprungligen 1981 under det som så populärt kallas den nya vågen av brittisk heavy metal (förkortat NWOBHM på engelska). Saxon stod då i och med släppet av denna fjärde skiva på toppen av karriären.

Här återfinns framför allt följande svårslagna trio hårdrocksklassiker: Princess of the night (första Saxon-låten jag hörde), And the bands played on (bästa låten!) och Denim and leather (allsångsklassiker).

Musiken är rakt på sak utan krusiduller och framförd av en imponerande sammansvetsad enhet (ett resultat av den tidens tuffa turnéschema). Som kronan på verket har en ungdomligt vital Biff Byford kaxighet och tryck i rösten.

Bonusmaterialet utgörs nästan uteslutande av intressanta tidsdokument i form av större delen av skivans låtar inspelade på Denim and leather-turnén.

Men det bästa med denna cd-nyutgåva (utöver musiken alltså!) är den genomarbetade och snygga paketeringen i digipack med ett informativt 24-sidigt texthäfte med historik och bilder. Så här ska nyutgåvor se ut!

Magnus Bergström

Fotnot: Denim and leather är en av flera tidiga Saxon-skivor som återutges i år.

21

06 2018

Life metal med relevant 80-talsband

stryper

Stryper ”God damn evil” (Frontiers/Playground)

När … (fyll i valfritt namn) blir gammal och så vidare.

Inledande och minst sagt fartfyllda Take it to the cross har en refräng med så hysteriskt hög (och snabb!) sång att det inte borde vara möjligt. Men jodå, det är det. Det är heller ingen låt som det går att skoja bort, för den sitter som berget efter bara ett par lyssningar. Värt att nämna är att låtens slutdel innehåller growlsång (!) och vem hade trott att det någonsin skulle förekomma i en Stryper-låt? Inte jag i alla fall.

Stryper är ett av flera bra exempel på 80-talsband som klarar av att fortfarande vara relevanta i modern tid. Visst har de emellanåt fört en tynande tillvaro alternativt varit helt på sparlåga men har kämpat på.

Belöningen kan de skörda nu, om inte i rikedom så i form av hårdrockspublikens respekt. 2018 är det inte det minsta töntigt att tycka om det som bandet själva kallar life metal. Det om något är starkt jobbat det.

Det är inget snack om och det hörs att det produktionsmässigt inte handlar om ett band med obegränsade resurser. Något större djup och köttighet finns inte; det låter torrt och ”in your face” – något som faktiskt fungerar bra i och med att det väger upp Michael Sweets änglalika röst, som annars skulle dränka allt i sirap.

Det är just Michaels röst och brodern Roberts trummor som ligger längst fram i ljudbilden. Aningens mer volym på bas- och gitarrspelet hade inte direkt skadat.

Sorry är en urstark låt inom melodiös hårdrock med klös och vinner matchen om skivans bästa låt på poäng, inte knock out för den får jobba hårt för det i fight med ett överraskande starkt låtmaterial överlag. Take it to the cross, The Valley och The Devil Doesn’t Live Here är tre av de allra svåraste ”motståndarna”.

Magnus Bergström

p.s. Se där; jag lyckades skriva en hel text om Stryper utan att nämna att de är kristna och att låttexterna inte gör det minsta för att dölja det.

15

06 2018

Storslagen hårt rockande musikunderhållning

ghost

Ghost ”Prequelle” (Loma Vista/Universal)

Glöm allt som har med stämning och rättegång att göra. Den här recensionen ska inte urarta till något som kan liknas vid en b-deckare. Istället är det, som sig bör, musiken som ska vara i rampljuset.

Prequelle tar lyssnaren med till en angenäm drömvärld med Cardinal Copia (Tobias Forge) som berättarröst. Papa Emeritus III har alltså precis som sina föregångare tvingats att kasta in handduken.

Som vanligt inleds en Ghost-musikmässa med ett kort förspel. Ashes ger med barn som drömlikt sjunger en ramsa och spöklika tongångar kalla kårar på det bästa av sätt. Manegen är därmed krattad för ett monster till låt…
Rats är den ultimata signaturmelodin för Ghost. Vi snackar om den perfekta rocklåten. Det är inte bara det att huvudriffet är som taget ur skolboken för tuggummikletiga riff. Här återfinns också en refräng som på en och samma gång är lite annorlunda uppbyggd och skrattretande enkelt medryckande.
Apropå gitarrspelet så har Faith neoklassiska inslag som skulle ha kunnat spelats in av självaste Yngwie Malmsteen. I övrigt är det en välskriven låt i typisk Ghost-stil och styrkan ligger i gitarrsolospelet som är hur läckert som helst.
See the light har verser som nästan helt säkert är för mesiga för ”riktiga” hårdrockare, men refrängen tunggungrockar desto mer.
Helt instrumentala Miasma har omtalats för att den innehåller ett saxofonsolo. Något som uppenbart delat lyssnare och recensenter i två läger – för och emot. Personligen älskar jag tilltaget och applåderar låten som helhet.
Dance macabre har en refräng som, bland många starka, är vassast och bär ett starkt släktskap med höjdaren Square hammer. Och jodå, banne mig om den inte är ännu bättre än Rats! Dess tre minuter och 40 sekunder framstår som Ghost bästa låtkonst hittills. Ett makalöst exempel på det svenska musikundrets fokus på smittande melodier. Den som inte stampar takten och/eller dansar till de här sköna och taktfasta tongångarna tycker jag synd om.
Svettdropparna efter den ystra Dance macabre-dansen får chansen att torka när stillsamma balladen Pro memoria ger chans till andhämtning. Verserna är hur starka som helst så det är en liten besvikelse att refrängen känns väl simpel. Å andra sidan lär den ändå tilltala en stor lyssnarskara och det är väl det som alla artister strävar efter så…
Witch image är ännu ett litet monster till låt med en refräng som bara fastnar på det mest naturliga sätt. Imponerande!
Helvetesfönster är den andra av två helt instrumentala låtar och är också den en stark upplevelse. Jag tycker om de melankoliska vibbarna som manar till en stunds eftertanke.
En halvt om halvt pompös avslutning med stark musikalkänsla är vad vi får i Life eternal. Samtidigt känns det som att vara med på ett väckelsemöte. Sångslingorna är i fokus och jag måste plussa för Tobias exemplariska uttal; inte ett enda ord försvinner i en enda låt.

Min enda egentliga invändning är att speltiden är i snålaste laget, i och med att bara sju av låtarna innehåller sång…

Jag delade näst intill ut högsta betyg till föregångaren Meliora (2015) och kan absolut inte göra något annat denna gång.
Tack för den storslagna musikunderhållningen, kardinalen & co!

Måtte nästa Ghost-släpp bli en live-dvd för det kan bara inte misslyckas.

Magnus Bergström

Fotnot: Införskaffa med fördel Prequelle-versionen med coverlåten It’s a sin (Pet Shop Boys) som bonus. En av Ghosts absolut starkaste tolkningar av musik utanför rockens värld.

04

06 2018

Melodiös hårdrock med sång som har passerat bäst före-datumet

dokken

Dokken ”Return to the east live (2016)” (Frontiers/Playground)

Å ena sidan; det är charmigt med liveskivor som inte förskönar utan verkligen är live.

Å andra sidan; det är smärtsamt att höra gamla idoler när de är långt ifrån glansdagarna.

Dokken. Lynch. Brown. Pilson. Fyra namn som för evigt har sin plats mycket högt upp i grenverket på hårdrockens melodiösa träd. Givetvis tack vare det imponerande starka skivhattricket Tooth and nail (1984), Under lock and key (1985) och Back for the attack (1987).

Nu skriver vi 2018 eller rättare sagt 2016; året då Return to the east live spelades in, men inte i Japan som utmärkta ”greatest hits”-livesyskonet Beast from the east (1988).

Synd bara att Return to the east live oftare än sällan ger obehagskänslor. Boven i dramat är Don Dokkens sångröst – det finns bara en bråkdel av den kvar. Smått tragiskt. Okej, The Hunter tar han sig igenom med beröm godkänt och, tja, ett par till. Men då är jag snäll… Bäst före-datumet i livesammanhang är helt enkelt passerat.

Men det finns en gnutta ihop; det är lätt att plussa för den avslutande akustiska dubbeln med Heaven sent och Will the sun rise. Det är här vi hör möjligheten till en vettig framtid för Don, då hans röst i dagsläget mår bäst av en tillbakalutad omgivning.

Sångmässigt är skivans egentliga behållning övriga bandmedlemmars körsång. Den låter nämligen i alla fall precis lika bra som den alltid har gjort. Det största individuella glädjeämnet är George Lynch som fortfarande är riktigt flink i fingrarna; lyssna på det fullkomligt glödande gitarrsolot i konsertöppnaren Kiss of death.

Mindre roligt är att det fegas lite väl mycket med tempot emellanåt och ungefär en handfull av låtarna drar åt det så kallade gubbrockshållet, vilket förstås inte är så smickrande.

Produktionen är väl inte heller den mest lysande som hörts, men samtidigt bidrar den till en lite ruffigare livekänsla vilket uppskattas i sammanhanget. Och att det är Dons röst som drabbas hårdast – ibland hörs han klart och tydligt och ibland låter det som att han sjunger i en plåtburk – är kanske inte det värsta som kunde hända…

Som ett stort fan av ovan nämnda skivklassiker smärtar det mig att skriva att det egentligen inte finns någon som helst anledning att välja Return to the east live före Beast from the east. I synnerhet inte om man jämför med den senare i den relativt nyutgivna versionen med bonuslåtar.

Den nya studiolåten som inleder skivan? Jovars, den är klart godkänd men ganska blek vid en jämförelse med klassikerna.

Magnus Bergström

29

05 2018

Klassisk göteborgsdöds med extra allt

atg

At The Gates ”To drink from the night itself” (Century Media/Sony)

Här har vi en skiva som banne mig har något för alla med smak för death metal. Klassisk göteborgsdöds med extra allt i form av tempoväxlingar inklusive väl placerade akustiska passager.

Det bjuds också på ”hjärngodis” för den som inte bara vill mosha (vilket i och för sig inte är något fel). Låttexterna är baserade på The Aesthetics Of Resistance av Peter Weiss; en tegelsten på en bra bit över 1.000 sidor (!) om motståndsrörelsen i Europa på 30- och 40-talet, sett ur ett vänsterperspektiv.

Det ”djupa” textinnehållet är knappast förvånande eftersom texter bortom genrestandardens fantasyinriktade är bandets signum. Vilket förstås inte är konstigt med läraren Tomas ”Tompa” Lindberg bakom mikrofonen.

Anders Björler har lämnat in sin elgitarr och sitt låtkomponerande och ersatts av Jonas Stålhammar (The Lurking Fear, Bombs Of Hades, God Macabre) på sexsträngaren och tvillingbrodern Jonas Björler vad gäller kompositörsbiten. I mina öron gör det spelmässigt ingen större skillnad och låtskrivandet är minst lika bra som tidigare.

Det handlar inte om en ny Slaughter of the soul – även om inledande titellåten kunde ha återfunnits på megaklassikern – för At The Gates anno 2018 är smartare än så. To drink from the night itself är i klass med megaklassikern tack vare den mycket höga lägstanivån och att ingen låt faller utanför ramen.

Det är verkligen inte ofta som death metal får mig att tänka att den bäst avnjutes i sällskap med det mest exklusiva från ölkällaren och med låttexthäftet i högsta hugg. To drink from the night itself är skivan som får mig att vilja göra just detta.

Utöver ovan nämnda titellåt så kan följande låthöjdpunkter nämnas:

Daggers of black haze är otroligt bra med olika musikaliska vändningar och smått lekfullt bas- och trumspel. Den känns på något sätt inte som en typisk dödslåt men samtidigt är det just vad den är. ”Tompa” med sin karakteristiska sångstil är också viktig för att ro låten i hamn.

The Chasm börjar med ett ödesmättat pianointro som för tankarna till  ett skräckfilmssoundtrack. Sedan tar härliga gitarrslingor över och förför hörselgångarna. Stort plus för de stillsammare passagerna som ger ett djup många band i genren saknar.

In nameless sleep har ett gitarrsolospel som gör att det är lätt hänt att trycka på repeat. Snyggt!

The colours of the beast är en tung pjäs och även det är något som bidrar till den variation som är så typisk för skivan. Fullt ös må vara ett kännetecken för death metal, men det finns andra vägar att vandra och ändå behålla hårdheten.

Hmmm, har jag glömt något…? Ja just det; två saker.

En stor eloge till trumslagaren Adrian Erlandsson. En man som saknar övermän bakom trummorna. Hans spel är inte bara noga uträknat och tekniskt perfekt, utan också innovativt och lekfullt. Men aldrig flyttar hans insatser fokus från låten utan bidrar uteslutande till musikens bästa.

Produktionen signerad Jonas, ”Tompa” och Russ Russell är organisk (ursäkta ”trendordet”) med livekänsla och alla instrument och sång vävs samman på bästa sätt.

Jag är fullt medveten om att vi bara befinner oss i maj månad, men jag vågar ändå påstå att det här är mycket väl kan vara den bästa ”brutala” hårdrocksskivan 2018.

Magnus Bergström

25

05 2018

Standardhårdrock med gitarrhjälte

gusg

Gus G ”Fearless”  (AFM/Sound Pollution)

betyg 3

Siffran tre är ett genomgående ”tema” på begåvade gitarrhjälten Gus G:s soloskiva Fearless. Varför? Jo en power trio har spelat in skivan, bästa låten är den tredje (Don’t tread on me) och betyget är en stabil trea.

Det måste vara skönt för Gus efter många år med ”nostalgiakten” Ozzy Osbourne, att nu kunna styra över sitt eget öde helt och hållet och inte behöva vänta på att Sharon Osbourne ska ringa och berätta att det är turnédags.

Skivans bästa låt har redan nämnts. Men det ska sägas att den har småtuff konkurrens av ytterligare två-tre stycken, varav instrumentala titellåten är den vassaste utmanaren. Det handlar om en skickligt ihopsnickrad gitarruppvisning och det känns lite snopet när den är slut – en inte en helt vanlig känsla i fallet med instrumentallåtar.
Dessutom finns en coverlåt tillika vattendelare i form av Dire Straits monsterhit Money for nothing. Personligen tyckte jag inte alls om den till en början, i och med att den är omstöpt för att passa hårdrocksformatet och därmed har mycket av ursprunget försvunnit. Men plötsligt slog det mig; det är ju just det personliga uttrycket som egentligen är den stora poängen med en coverlåt. Speciellt när det inte går att göra den bättre än originalet om mallen följs till punkt och pricka. Hastigt och lustigt är den nu ironiskt nog istället en av mina Fearless-favoriter. Inte illa pinkat av Gus G och hans bandkamrater.

Utöver den givna blickpunkten Gus och hans gitarr delas en guldstjärna ut till Dennis Ward (Unisonic, Pink Cream 69), som inte bara hanterar sång och bas – han har även producerat.

Det går med fördel att avnjuta Fearless även för den som inte är det gnutta intresserad av sologitarrspel. I grunden handlar det om förhållandevis ”snäll” standardhårdrock, varav upp emot en handfull låtar har melodikrokar som fastnar.
För som en god (recensions)vän brukar säga; det räcker gott och väl med en trio för att göra bra musik.

Magnus Bergström

14

05 2018

Modern melodisk metal inbäddad i gothmörker

Hexed-Netherworld

Hexed ”Netherworld” (ViciSolum)

När gav du senast ett för dig okänt band chansen? För egen del blir det lite då och då, vilket givetvis är naturligt i rollen som skivrecensent. Men mycket sällan är det något som överraskar så positivt som Hexed.
Då måste det ändå sägas att jag inte alls går igång på bandnamnet, som i mina ögon skulle passa bättre till ett band som verkar inom genren ockult heavy metal i 70-talsstil.

Recensionsrubriken beskriver hur det låter men en viktig detalj återstår: det är progressivt så att det räcker och blir över. Pagans Mind, Epica, Delain, Lacuna Coil, Crimson Glory och Queensrÿche är band som medlemmarna i Hexed gissningsvis lyssnat en hel del på. Netherworld har också spår av namn som Amaranthe och Dimmu Borgir – lyssna bara på Forsaken respektive Obedience.

Om sångerskan Tina Gunnarsson kan jag bara säga: vart har du varit i hela mitt liv? En sångfågel väl värd att upptäcka för hennes kapacitet är inget annat än skyhög. Vilken pondus!
Tinas make Stellan Gunnarsson är inte heller fy skam. Hans läckra gitarriff avlöser varandra. Och låt oss heller inte glömma rytmsektionen som utgörs av Daniel Håkansson (bas) och Teddy Möller (trummor). Båda gör ett förtjänstfullt jobb som ger hela härligheten en finfin grund att stå på.

Apropå de medverkande så är det alltid intressant att höra minst sagt välmeriterade Thomas Vikström. Hans insats i duetten Exhaling life är inget undantag och just denna låt och titellåten, som båda är placerade mitt i låtordningen, är klart bäst.
Obedience och Illuminate är också värda att nämnas, även om det tar emot en smula i och med att Netherworld är ett typexempel på en skiva där helheten är viktigare än enskilda delar.
Det är också en skiva där ingen låt känns överflödig, vilket är något av ett unikum i dagens more is more-skivvärld.

Svensk hårdrock lever och frodas 2018 och Hexed är ett utmärkt exempel på det. Hatten av!

Magnus Bergström

25

04 2018

Finfint låttäcke med melodikrokar i massor

wet

W.E.T. ”Earthrage” (Frontiers/Playground)

Våren 2018 är rena rama julafton för fans av melodiös hårdrock. Det är ju inte bara W.E.T. som är aktuella med ny musik, så konkurrensen i genren är minst sagt tuff i dagsläget – vilket inte är några problem för ett så här högkapabelt band.

Earthrage är proppfull av hårdrock som inte är hård utan mjuk med melodikrokar i massor. Refrängerna tar sig in i huvudet för att stanna och tankarna går till… Abba! Jag påstår att samtliga refränger skulle platsa i en melodifestivalfinal – och det ser jag enbart som positivt.

Önskas konkreta exempel är det bara att dra igång skivan och mötas av Watch the fire – bandet hittills bästa låt – som är en sådan urkraft att ingen annan i sällskapet kan rå på den. Men flera kommer riktigt nära och framför allt fyrlingen Burn, Elegantly wasted, Calling out your name och The burning pain of love. Det är värt att notera det smarta draget i att de starkaste låtarna har spridits ut för att sy ihop ett finfint låttäcke.

För att röra sig om melodiös hårdrock får gitarrsolon ovanligt mycket utrymme och det beror förstås på att Erik Mårtensson (Eclipse) styr skutan. Det är inget snack om att greppet är motiverat för i princip alla gitarrsolon ger känslan av att berätta en ordlös historia.

I grund och botten är Earthrage en i positiv bemärkelse ”enkel” skiva, skapad av mycket kompetenta musiker. Som lyssnare är det nämligen bara att ge sig hän och njuta utan att behöva tänka till det minsta – det ser det exemplariska låtskrivandet till.

Att betyget, trots lovorden ovan, ändå stannar vid en fyra beror på den inom genren ack så vanliga ”mätthetsfaktorn”. Det blir ironiskt nog för mycket av det goda.

Magnus Bergström

17

04 2018