Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

Aggressiv old/new school thrash metal

havok

Havok ”V” (Century Media)

Thrash metal med Colorado som hemort och aggressivitet och spelteknisk skicklighet som adelsmärken – det är Havok.

Vid en jämförelse med skivdebuten Burn (2009) är det mer variation i låtmaterialet idag. Men bandet har inte tappat stinget och jag kommer mer än en gång att tänka på uttrycket ta inga fångar; det är ”in your face” som gäller.

Produktionen är en bra kombination av old/new school. Jag vill slå ett extra slag för det snygga i att när läge uppstår får enskilda instrument (eller sången) chansen att sola sig i strålkastarljuset.

Med ett intro som för tankarna till Blackened (Metallica) så sparkar Post-truth era igång med plattan i mattan. Att det handlar om thrash metal, med stänk av hardcoreaggressivitet, går liksom inte att missa. Stabil öppning men inte det minsta originellt och därmed alltså utan det lilla extra.

Redan i andra låten Fear campaign börjar det hända grejer… Inledningsriffet är rena rama guldet och det för thrash metal så typiskt fläskiga bassoundet gör sig gällande. Likaså är det gott om ”gang vocals” och tvära kast mellan tempon och ”start/stopp”. Inget skräp här inte!

Betrayed by technology överraskar med mer av tungung är fart och en osedvanligt ”snäll” refräng. Ritual of the mind är ännu tyngre och basen får åter igen chansen att sticka ut, men det bästa med låten är ändå skivans absolut piggaste gitarrsolo.

V når sin absoluta topp mitt i, när höjdarlåtarna Interface with the infinite och Dab tsog kräver din absoluta uppmärksamhet. Fart och tyngd blandas föredömligt och ingen låtskrivardetalj har lämnats åt slumpen. Thrash metal i modern tappning blir inte bättre än så här.

Phantom force bygger på fullt ös men inte så mycket mer och fastnar helt enkelt inte.

Bästa konsertallsångsrefrängen återfinns i Cosmetic surgery, som också bjuder på otroligt tight riffande.

Panpsychism är upbyggd kring pumpande basspel och gitarrslingor, men klarar inte riktigt av att hålla intresset uppe från start till mål.

Med två minuter och 36 sekunders speltid och en smaskig allsångsrefräng är Merchants of death som gjord för att låta band och publik förbrödras i en stor adrenalintömning.

Don’t do it både börjar och slutar med stämningsfullt ”gitarrplock” och speltiden är rejält tilltagen med lite drygt åtta minuter. Den ”snällare” sången i refrängen bidrar till variation och får för min del gärna utvecklas ytterligare på kommande skivsläpp.

Av det jag skrivit ovan borde det måhända delas ut ett högre betyg, men det går bara inte. Varför? I mina öron är sången otroligt viktig och när det handlar om thrash metal föredrar jag en mullrande stämma (tänk Chuck Billy) och emellanåt en skönsjungande dito (tänk Joey Belladona). Med de lyssnarpreferenserna är det inte konstigt att David Sanchez hardcoreinfluerade stämband blir utmattande i längden.

Hur som helst är veteranernas – jodå numera får de räknas som sådana – femte skiva ett piggt inslag i en genre där flera av de större elefanterna lufsar på i utnötta hjulspår.

Magnus Bergström

22

05 2020

Sväng och livslust från nedsläpp till slutsignal

horisont

Horisont ”Sudden Death” (Century Media)

Glöm rådande trender och välj det som alltid kittlar skönast i öronen. Hårdrock med betoning på rock och svängig sådan. I första hand i samma anda som Thin Lizzy, ELO och The Who men även Alice Cooper (från Love it to death till Muscle of love) och Deep Purple är med på ett eller annat sätt.

Det hörs också många spår av The Hellacopters glödheta och klart bästa period (från Grande rock till Rock & roll is dead) eller kortfattat; en mindre polerad variant av The Night Flight Orchestra.

Horisont bildades 2006 och på den sjätte skivan hör vi ett band taggat till tänderna. Sudden death handlar från nedsläpp till slutsignal om svängig musik som formligen sprudlar av livslust.

Det sistnämnda kan måhända verka motsägelsefullt, eftersom de som har läst färska bandintervjuer vet att många av skivans elva låtar på ett eller annat sätt handlar om sångaren Axels bästa kompis självmord. Personligen väljer jag att tolka textraderna som en hyllning till och ett sätt att minnas en kär vän, vilket i så fall förklarar att tongångarna överlag låter ”uppåt”.

Av elva låtfavoriter (ja alla låtar är bra) har jag valt ut följande sex stycken att puffa lite extra för:

Free riding. Essensen av Horisont i en enda låt (del ett). Riktigt bra tidlös rock.

Pushin’ the line. Det leksamma och följsamma trumspelet av Pontus (som på hela skivan låter som att han har ”kul på jobbet”) är en ren fröjd för öronen.

Into the night. Saxofonen svänger! Hela låten svänger! Jag dansar!

Gråa dagar. För undertecknad en överraskande blinkning till den svenska proggmyllan. Axel sjunger på svenska med ett vemod i rösten som ger ett annat djup än på engelska.

Hold on. Hela låten är bra men det är den klistriga refrängen som är kronan på verket.

Archaeopteryx in flight. Essensen av Horisont i en enda låt (del två). Åtta minuters instrumentalt plockgodis och ändå blir jag inte mätt.

Tidlös hårdrock med betoning på rock. Horisont har hittat helt rätt kostym, som enligt mina öron framöver ”bara” behöver måttanpassas en aning för perfekt passform.

För det verkar onekligen finnas utvecklingspotential som lär smaka mumma på kommande skivsläpp.

Det är snubblande nära toppbetyg, men med tanke på vad som står i sista meningen ovanför så tar vi väl det nästa gång?

Därmed är det dags att sluta läsa, sätta på Sudden death och rocka loss!

Magnus Bergström

p.s. Det känns smått ofattbart att lilla Sverige är landet som hittills i år har levererat de två effektivaste musikglädjepillren. Förutom Sudden death är det Aeromantic (The Night Flight Orchestra) som jag tänker på.

15

05 2020

Musikaliska friheter åt alla håll och kanter

heaven

Heaven Shall Burn ”Of Truth And Sacrifice” (Century Media)

20 år i musikbranschen inger respekt oavsett genre. Heaven Shall Burn från Tyskland spelar metalcore (eller modern metal som jag brukar säga) och tar sig musikaliska friheter åt alla håll och kanter.

Det roliga är att när det dyker upp elektroniska (La Résistance) och gothrockiga (The Sorrows Of Victory) inslag känns de bara helt naturliga. Något som långt ifrån alla band kan skryta med.

Fyra år har gått sedan Wanderer och kreativiteten har uppenbarligen flödat sedan dess, för nu bjuds vi på en dubbelskiva med 19 låtar med strax under 100 minuters speltid.

Några av dessa minuter hade med fördel kunnat kapas för att skapa ett bättre flöde och en större möjlighet att smälta allt. Samtidigt förstår jag bandet; att döda sina älsklingar är inte lätt och låtsnickrandet håller imponerande hög klass.

Apropå sistnämnda så är produktionen högst passande härligt maffig och lämnar knappast ett endaste lyssnaröra besviket.

Of Truth And Sacrifice är ett skolboksexempel på hård metal som kan tilltala även de som normalt väljer att bli knäsvaga av frukterna från den mjukare delen av hårdrockens spretiga familjeträd.

För ett av många ”bevis” på detta är det bara att låta de melodiösa gitarrslingorna i hyfsat snabba Eradicate kittla hörselgångarna.

Fortfarande inte övertygad? Då drar jag till med ytterligare två:

Übermacht är en tyngre låtpjäs - som sig bör med en sådan titel – men ändå utan att jämna lyssnaren med marken. Lagom liksom.

My Heart And The Ocean är som en blandning av de ovan nämnda. Tänk något i stil med ett aningens kaxigare Amon Amarth.

Heaven Shall Burn kan verkligen det här med att blanda hårt och mjukt och en inte alltför djärv gissning är att vi har att göra med en outsider till årsbästalistan.

Bandet har en stark skivkatalog med löjligt hög lägstanivå. Of Truth And Sacrifice är inte deras bästa men nog sätter den huvudet och kroppen i rörelse på mer än ett sätt. Det är inte hissmusik vi snackar om, även om de klämt in en rejäl dos orkestrala utsvävningar.

Utmattande? Skönheten ligger i lyssnarens öron…

Magnus Bergström

30

03 2020

Sparkar mer stjärt än huvudbanden

demons&w

Demons & Wizards ”III” (Century Media/Sony)

Det är synd att vi lever i en perfekt värld. Inte världen som sådan utan musikvärlden och dess till synes obegränsade inspelningsmöjligheter.

Idag ska (nästan) allt vara så perfekt att känslan försvinner på vägen. Nu menar jag inte att det inte finns känsla i hett efterlängtade III. Nej då, att herrar Jon Schaffer (Iced Earth) och Hansi Kürsch (Blind Guardian) älskar sin projektbaby står utom allt tvivel. Men det går heller inte att blunda för att produktionen är perfektionistiskt klinisk och därmed ryker chansen till toppbetyg. Men nu går jag händelserna i förväg…

Fans av riff- och sångmelodistark småprogressiv heavy power metal i amerikansk och europeisk stil med dramatiskt historieberättande, kan vara glada över att Jon och Hansi har avlat detta kärleksbarn. För om sanningen ska fram är Demons & Wizards ett ovanligt befogat sidoprojekt som sparkar mer stjärt än huvudbanden.

Förra sommarens framgångsrika och smått oväntade återkomst till konsertscener världen över väckte förhoppningar om en ny skiva – och nu är den alltså här.

III är med sitt ”extra allt” en logisk uppföljare till den självbetitlade debuten och dessutom fullt i klass med densamma. Inget ont om Touched By The Crimson King men den får finna sig i att sitta i baksätet vid en jämförelse de tre emellan.

Hur står sig då de nya låtarna vid en jämförelse med de tidigare? Om vi bortser från debutens Heaven Denies och Fiddler On The Green – som knappast lär överträffas – så innehåller III de 65 jämnstarkaste minuterna som den dynamiska duon fått till.

Motsägelsefullt nog är de nya låtarna både rakt-på-sak-hårdrockiga och atmosfäriskt småprogressiva. Förklara det den som kan… Möjligtvis har det faktum att merparten av låtarna skrevs oktober 2018-februari 2019 spelat in. Jag tänker då på att det är en ovanligt kort låtskrivarperiod och att det därför, på grund av tidsbrist, komponerades utan överdrivet klurande. Men jag vet förstås inte… Samtidigt har Hansi i mer än en intervju poängterat att det fanns en tydlig målsättning med låtskrivandet; att få in mer av 70-talets classic rock-känsla.

En låttrio sticker ut extra mycket av helt olika anledningar:

Timeless Spirit börjar lugnt men stegras allt eftersom för att till slut landa i ett ”out of this world”-gitarrsolo som lär få fler än undertecknad att tappa hakan. Dessutom demonstrerar Hansi med eftertryck sitt minst sagt imponerande sångregister med förmågan att i ena stunden låta ljuv och i nästa djävulsk.

Midas Disease känns vid första bekantskapen lite väl enkel i sammanhanget med en rak och lite ruffigare stil. Men efter några genomlyssningar är det bara att kapitulera inför tyngden och ryckas med. Att det är den enda låten i denna stil i hela Demons & Wizards-låtkatalog är ingen nackdel. Variation är som så ofta nyckelordet.

Children Of Cain avslutar på bästa sätt och ger kraftig mersmak. Här fungerar historieberättandet allra bäst med en filmisk låttext som är en fröjd att hänga med i. Musiken är passande episk och varvar mjuka och tuffa tongångar på ett föredömligt sätt.

En annan låttrio sticker också ut av helt olika anledningar:

Diabolic inleder III på ett förtjänstfullt sätt, som sig bör för uppföljaren till Heaven Denies (som det tjatats om typ överallt). Sådana passningar sitter förstås alltid klockrent men det gör inte med automatik låten till skivans bästa. Visst är den mycket bra men inte bäst i klassen. Vem hade förresten trott att Hansi skulle growla? Ett tydligt tecken på att Demons & Wizards ger möjligheter att tänja på gränserna.

Invincible är med sin i sammanhanget raka struktur den låt som har svårast att engagera trots flertalet lyssningar.

Dark Side Of Her Majesty börjar mycket lovande och Hansi låter engagerad och imponerar rakt igenom, men som låt betraktat tar den liksom aldrig vägen någonstans och lever inte riktigt upp till dess tydliga potential.

Apropå låtarna så får vi absolut inte glömma en mycket viktig detalj: PA’dam chamber choir lyfter flera av låtarna till en högre nivå med passande maffig körsång.

III är på sätt och vis hårdrockens svar på Sagan om ringen-trilogin, det vill säga en musiksaga att njuta av om och om igen.

Det är bara att hålla tummarna för att det inte dröjer femton år till nästa skiva…

Magnus Bergström

21

02 2020

En progressiv metal-guldgruva för öronen

sons of apollo

Sons Of Apollo ”MMXX” (Inside Out/Sony)

Uppföljare som är starkare än studiodebuten – vars låtar oftast snickrats till under en längre tid – växer inte direkt på träd, men MMXX är utan tvekan snäppet vassare än Psychotic Symphony (2017). Men så är inte bandmedlemmarna vilka som helst: Billy Sheehan, Mike Portnoy, Derek Sherinian, Jeff Scott Soto och Ron ”Bumblefoot” Thal. Behövs en närmare presentation läser du nog fel recension…

Sons Of Apollo har mycket gemensamt med Dream Theater, vilket förstås är föga förvånande med tanke på att två bandmedlemmar har varit med där. Likheterna dessa band emellan är betydligt fler än olikheterna. Jag tänker då i första hand på individuell skicklighet och musikaliska krumbukter.

Vid en detaljgranskning är Dream Theater överlag aningens skickligare på att skriva refränger som fastnar mer eller mindre direkt. Men handen på hjärtat; när det handlar om progressiv metal är inte medryckande ”raka” refränger det viktigaste.

Av skivans åtta låtar väljer jag att nämna två med det lilla extra:

Goodbye Divinity som i sammanhanget är lättillgänglig och därför har alla chanser att bli en livefavorit för publiken att sjunga med.

New World Today som är en episk historia med en rejält tilltagen speltid. Frågan är om de någonsin kommer att kunna överträffa detta mästerverk.

Synd bara att Billy Sheehan och hans baskonster oftast har sin plats lite väl långt bak i ljudbilden, men han ligger ständigt och lurar i vassen för att hugga och ta för sig rejält de gånger tillfälle ges. Det kallas erfarenhet och han gör det mycket skickligt.

Roligt förresten att sångaren Jeff Scott Soto har ”hittat hem”, för nog handlar det om det bästa han har varit inblandad i sedan Talisman även om W.E.T. också är mycket bra.

MMXX är värd din tid och om du ger den just det så kommer du att upptäcka en guldgruva för öronen, som uppmuntrar till rejält grävande och framför allt njutning en lång tid framöver.

Magnus Bergström

21

01 2020

Underhållande med Tysklands svar på Dream Theater

vandenplas

Vanden Plas ”The Ghost Experiment” (Frontiers/Playground)

Beyond Daylight (2001) och Christ O (2006). Två Vanden Plas-klassiker som allt bandet gett och ger ut efteråt har att ”tävla” emot. Om det inte är mission impossible så är det i alla fall svårt att tro att de ska gå att överträffa. När dessutom en stark outsider som Far Off Grace (1999) läggs till i ekvationen är det lätt att förstå att betyget ovan betyder att färska The Ghost Experiment står sig väl i banddiskografin.

Vanden Plas är ett typexempel på lite ”snällare” progressiv hårdrock/metal; något som ofta men inte alltid kan tillskrivas Andy Kuntz sammetslena röst. Det går också att säga att de är Tysklands svar på Dream Theater.

Det är underhållande men inte trollbindande och helt överraskningsfritt. Tysk kvalitet, om jag säger så.

The Ghost Experiment består av sex låtar som utgör del ett av två i en berättelse som får sin upplösning någon gång 2020.

Av skivans sex låtar är det följande trio som sticker ut:
The Phantoms Of Prends-Toi-Gardes har skivans absolut bästa gitarrsolo som är en våt dröm för alla sexsträngarfantaster. Bra jobbat Stephan Lill!
Fall From The Skies ger en smaskig känsla av musikal i hårdrocksformat. Tänk väl valda delar Ayron, Avantasia, Dream Theater och Jon Oliva’s Pain.
The Ghost Experiment lever upp till titelspårsansvaret med en mäktig refräng som inte går av för hackor.

Magnus Bergström

29

11 2019

Rockikon med en imponerande röst

leeaaron

Lee Aaron ”Power Soul Rock’n'Roll – Live In Germany” (Metalville/Sound Pollution)

Wow, vilken röst! Att åldras med värdighet är ett slitet uttryck men det måste användas för att beskriva Lee Aaron, vars röst fortfarande låter toppen. Oavsett om det gäller lugna eller riviga partier imponerar hon.

Den kanadensiska rockikonen har tagit tid på sig men nu är tiden kommen för den första liveskivan. Inspelad 2017 på en turné i Tyskland; närmare bestämt i Balingen och Nürnberg.

Givetvis blir låtupplägget som en samlingsskiva, vilket betyder att det är tätt mellan guldkornen som till exempel Rock candy, Metal queen och Powerline.
Undertecknads på förhand största invändning – att börja med en cover på Mistreated – blir efter några genomlyssningar om inte ett utropstecken så näst intill. Lee gör nämligen en smaskig tolkning av Deep Purple-covern, framför allt röstmässigt.

Men det blir lite sämre kring mitten med sömnpillret I’m A Woman och tjatiga Sex with love. Men det handlar ändå inte om några totala bottenlåtar och de får hjälp på traven av Lees rösttoppform.

”No fixes and no tricks”-produktionen/mixen av välmeriterade producenten/keyboardisten John Webster är smaskens. Men ska jag vara petig så kunde publiken ha fått vara med lite mer.

Power Soul Rock’n'Roll känns genuin och framförandet går det inte att klaga på. Musikvärlden mår helt enkelt bra av att Lee Aaron finns i den, inget snack om den saken.

Magnus Bergström

06

11 2019

Melodistark heavy metal med sång och gitarr i fokus

lucy

Lucy ”Eye for Eye” (egen utgivning)

Att Värmland har bördig mylla när det handlar om musik i allmänhet och inte minst hårdrock är ingen nyhet. Kristinehamn är inget undantag och ett av många exempel är det återuppståndna heavy metal-bandet Lucy.

2016 släpptes comeback-ep:n Pre-Apocalyptic State och nu är tiden kommen för bandets andra fullängdare. Fullängdsdebuten Fruits From A Poisoned Tree släpptes 1999 och går inte riktigt att jämföra med dagens upplaga. Medlemmar har bytts ut genom åren och musiken har fått en mer fokuserad inriktning. Lucy av idag står för melodistark heavy metal med sång och gitarr i fokus.

Eye for Eye är rena rama innehållsdeklarationen. Ett ettrigt gitarriff driver på och kryddas med ett rejält ”rytande” från nya (nåja) sångerskan Katarina Frostfall. En rakt-på-sak-inledning som lovar gott.

Det fortsätter starkt med till en början ganska snarlika Hellfire, som inledningsvis förstärks med en siren – en effekt som alltid fungerar bra. Att tempot sänks i refrängen är också ett grepp som funkar bra. Variation är nyckelordet. Jag måste också nämna det störtsköna gitarrsolot av Johan Jansson.

Dreamcatcher är lite lugnare och är vid en jämförelse mer lättuggad. Den har ett slut som jag bara älskar, där bandet låter lekfullt och så liksom bara slutar de att spela. Snyggt att få en sådan grej att låta spontan – för nog är väl slutet skrivet exakt så?

Katarina visar i Via Dolorosa än en gång prov på mycket starka röstresurser. Sången i vers/brygga, speciellt tonartshöjningarna, tillhör skivans absoluta toppar. Trist bara att refrängen är lite mindre övertygande.

Hanlon’s Razor blandar mellantempo och lite snabbare tongångar på ett förtjänstfullt sätt och refrängen är ruggigt starkt.

Sången är åter i fokus i balladen The Girl in the Mirror: Osmium, Pt. 1 och det inlevelsefulla och dynamiska uttrycket är utan tvekan Katarinas enskilt starkaste insats.

Free My Soul: Osmium, Pt. 2 är en tyngre sak. Fortfarande ligger fokus på sången men det går heller inte att missa den tätt sammansvetsade rytmsektionen. Än en gång får vi också ett smakfullt gitarrsolo.

Det börjar balladaktigt lugnt i Ahead of Time men snart tar en ganska traditionell heavy metal-dänga vid. Gitarrsolot är ”out there” på ett bra sätt när Johan får en hyfsat lång stund på sig att leva ut sin inre gitarrhjälte – och ror iland det.

Ett minus är att låttiteln upprepas några gånger för mycket. Otippat förresten att för en kort stund får ett gitarriff i den lugna inledningen mina tankar att sväva iväg till W.A.S.P.-låten The Flame…

Eye for Eye innehåller alltså åtta låtar – något som jag personligen är tveksam till, eftersom tio till tolv brukar kännas bäst. Normalt sett. Här har vi nämligen en del låtar med ganska lång speltid och då blir den sammanlagda speltiden ändå helt normal, ja svenskt lagom helt enkelt.

Men ändå… De två Spotify-bonuslåtarna hade gott kunnat vara med på de fysiska varianterna. Både intensiva Kings and Queens och gitarrpartajet Ratrace är lite för bra heavy metal-låtar för att ”gömmas undan”.

Faktum är att det är bonuslåtarna som gör att den starka betygstrean hoppar upp till en fyra.

Att Lucy är ett band som bör punktmarkeras framöver känns hur givet som helst. För nog vore det en förlust för heavy metal-diggare om inte fortsättning följer, gärna kryddat med ett och annat liveframträdande.

Magnus Bergström

01

11 2019

Modern och fräsch popmetal

art nation

Art Nation ”Transition” (Gain/Border)

   Release 25 oktober

Heja Sverige. När Art Nation är tillbaka med skiva nummer tre ger de oss ett typexempel på det svenska musikundret. Det vill säga den höga kvalitet som vi i det avlånga landet nästan helt utan undantag kan stoltsera med när det handlar om hårdrock.

Vibbarna av Amaranthe är starka; de inledande 27 sekunderna tror jag faktiskt att jag lyssnar på något outgivet material från just dessa popmetal-storheter. Men så tar Alexander Strandell ton och då är det inget tvivel om att det är Art Nation som är tillbaka. Inte bara den personliga och starka sången är sig lik; musikaliskt har det inte tagits några sjumilakliv men det har ändå småskruvats lite här och där.

Transition är jämn låtmässigt men måste jag lyfta fram några låtar så blir det följande trio:
Fallen Worlds är en passande innehållsdeklaration till inledningslåt i och med att den kort och gott låter Art Nation, med en refräng av högsta klass.
Infected har ändå refrängen som tar priset som allra starkast på skivan. Den har dessutom ytterligare ett starkt kort i form av ett fullständigt glödande och inlevelsefullt gitarrsolo.
The Cure är en smäktande ballad och smörtermometern går i botten/toppen (välj själv). Alexanders duettpartner Rebecca Hakso lyfter denna välkomponerade pärla högt över trädtopparna och det bör finnas stora möjligheter till en radiohit. Och hör jag inte helt otippat ekon av Fighting the darkness (Primal Fear)?

Modernt och fräscht. Låter det intressant? Då ska du absolut lyssna in dig på Transition, för de som går igång på popmetal lär köpa det med hull och hår.

Personligen uppskattar jag att det överlag är mer klös i både låtar och sound än vad som tidigare var fallet. En annan positiv grej är att det låter så glatt och peppande från start till mål.
Men ribban är högt satt av storfräsarna i genren och till just de topparna är det ändå en bit kvar.

Magnus Bergström

22

10 2019

Medicin mot höstdepression

freedom call metal

Freedom Call ”M.E.T.A.L.” (Steamhammer/Border)

1998 bildades tyska Freedom Call och året efter släpptes skivdebuten Stairway To Fairyland. Sångaren, gitarristen och keyboardisten Chris Bay har varit med sedan starten och han har all anledning att vara belåten över vad power metal-veteranbandet fått till på den tionde studioskivan M.E.T.A.L.

För lagom i tid till den ”traditionella” höstdepressionen, som många människor lider av, så skriver Chris & co ut ett recept som lär få det att spritta av glädje i kroppen på lyssnarna.

111 har en text där referenser till tidigare Freedom Call-skivsläpp duggar tätt. Ett grepp som lyfter denna standardlåt. Lökigt? Nej för tusan; vi snackar ju om Freedom Call!

M.E.T.A.L. doftar inte bara Manowar textmässigt (med den stora skillnaden att här är glimten i ögat närvarande) utan även musiken har starka vibbar av de muskulösa amerikanerna. Inga fel!

Sail Away har en sångdetalj som dyker upp sisådär en handfull gånger; Chris höjer tonläget rejält men ändå återhållsamt och bara för några sekunder. Effektfullt och det låter verkligen bra.

One Step Into Wonderland är så nära schlagerpop som det går att komma i hårdrocksvärlden och passar bandet som hand i handske.

Days Of Glory låter Dragonforce i kubik och allt är alltså precis som det ska på en power metal-skiva av bra klass.

En intressant detalj är att den på skivor så vanligt förekommande mittendippen uteblir. Alltså att låtkvaliteten blir svajig efter de inledande låtarna. Istället är M.E.T.A.L. minst lika låtstark där.

Det handlar inte om den bästa skivan i diskografin men nog tycker jag att den placerar sig strax nedanför topparna.

Det som gör Freedom Call lite speciella (eller jobbiga beroende på vem du frågar) är att glädjen i musiken inte känns det minsta tillgjord. Bandets musik- och textskapande är vad som till synes faller sig helt naturligt. Det känns fint.

Världen behöver mer kärlek så låt oss sprida M.E.T.A.L.-evangeliet över jordklotet.

Magnus Bergström

14

10 2019