Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

Fullmatad tidlös NWOBHM-samlingsdubbel

saxon

Saxon ”Decade of the Eagle” (BMG/Warner)

34 låtar från nio skivor utgivna under Saxons första decennium som ett av de största banden inom New wave of British heavy metal (NWOBHM). Det är egentligen allt som behöver sägas för att motivera ett inköp av denna minst sagt fullmatade samlingsdubbel.
Låturvalet är alldeles utmärkt även om skiva två är svagare än skiva ett vilket är helt naturligt, för det är stor skillnad på antalet höjdarlåtar på de båda skivorna. Vilket märks när jag ska välja ut tre favoriter på respektive skiva; det är nämligen näst intill omöjligt respektive hur lätt som helst. Efter moget övervägande ”vinner” 747 (Strangers in the night), And the bands played on och Princess of the night på den första skivan och efter bara några sekunders granskning ”vinner” The eagle has landed, Crusader och Battle cry (undertecknads absoluta Saxon-favoritlåt) på den andra skivan.
Decade of the eagle har dock mer än låtklassiker i överflöd att bjuda på; Biff Byford, sångaren som gav trånga spandexbyxor ett ansikte, bidrar med ny och utförlig text om bandets historia på sitt typiskt underhållande sätt. Kryddat med bilder varav ett flertal är tidigare opublicerade.
Att betyget – trots mängden höjdarlåtar – stannar vid en fyra beror helt och hållet på ovan nämnda stora skillnad i låtmaterialets styrka skivorna emellan.
Hur som helst handlar det om ett tidlöst låtarkiv som bör ha en given plats i alla hårdrockares skivhylla.

Magnus Bergström

06

12 2017

Välmeriterade bröder låter trummorna tala

appice.

Appice ”Sinister” (Steamhammer/Border)

Har trummor, spelar med allt och alla, öppen för jobbförslag, alltid. Så skulle texten i en platsannons för bröderna Carmine och Vinny Appice kunna formuleras.
De två välmeriterade bröderna slår efter långa och framgångsrika karriärer för första gången sina trumstockar ihop på skiva. Bland deras tidigare nedslag kan nämnas Vanilla Fudge, Rod Stewart (Do ya think I’m sexy) och King Kobra för Carmines del och Black Sabbath och Dio för Vinnys del.
Trummorna är givetvis i förarsätet och tillåts ta ovanligt stor plats i ljudbilden, utan att dränka övriga instrument/sången.

Av de många gästinsatserna på Sinister är framför allt Robin McAuley (ex-MSG) och Paul Shortino (ex-Quiet Riot) värda en guldstjärna. Deras lättidentifierade röster fungerar finfint till den här typen av hårdrock.
Andra som medverkar är till exempel gitarristerna Craig Goldy (ex-Dio) och Bumblefoot (ex-Guns n’ Roses) samt basisterna Phil Soussan (ex-Ozzy Osbourne) och (King Kobra. ex-W.A.S.P.).

Fem av de tretton låtarna (två-tre för många!) har det där lilla extra:
Monsters and heroes är en hårt rockande hyllning till Ronnie James Dio med en välskriven text och inte ett öga är torrt. Ett mycket fint initiativ som jag känner mig säker på att RJD skulle ha uppskattat (kanske gör han det också men från ”den andra sidan”).
Killing floor är trots avsaknad av en ”riktig” refräng den vassaste kniven i lådan. Mångbottnad och ödesmättad; lite som en snällare kusin till mycket av det som Black Sabbath gjort. Detsamma kan sägas om Future past med skillnaden att den har en refräng som det går att sjunga med i och som grädde på moset skivans bästa sånginsats.
Riot är en höjdarlåt med rejäl livekänsla och som är minst lika bra här som på originalet med Blue Murder (1989). Men okej, det ska erkännas att John Sykes glödande gitarrspel saknas – hans skor är inte lätta att fylla.
In the night är en ballad med påhittigt trumspel som får ta stor plats, i stil med Eric Carrs Kiss-karriärhöjdpunkt I still love you (Creatures of the night 1982).

Däremot är Bros in drums, med en självbiografisk text som balanserar på en tunn lina på gränsen till kalkon, inte så mycket att skriva hem om. Säkert hur kul som helst för bröderna att spela in men inte lika kul för oss andra.

Till sist en mycket viktig uppmaning; hörlurar på! Bröderna är nämligen smakfullt mixade till höger respektive vänster.

Magnus Bergström

02

11 2017

En kul rockfest för öronen

walk the earth

Europe ”Walk the earth” (Silver Lining Music/Warner)

Abbey Road-studion i London. Jag behöver knappast påpeka vilka klassiska album som spelats in där. Nu är det ingen klassiker Europe fått till med Walk the earth, som spelats in där, men den slår med lätthet allt de gjort efter nystarten 2004.

Influenserna från 70-talsidoler som Deep Purple och Rainbow är påtagliga men det låter ändå Europe om hela paketet, som gynnas av det klädsamma ljudlandskapet i regi av välmeriterade Dave Cobb.

Gitarristen John Norum gnistrar som aldrig förr, vilket vi får prov på redan i inledande titelllåten, med bland annat ett mikrolånat riff från Kashmir (Led Zeppelin) och är en stark kandidat till platsen som skivans bästa låt.

Joey Tempest har en unik röst och det hörs nästan på inandningen att det är Europe som är i farten. Numera gör sig hans röstkonster allra bäst i lugnare låtar som drömlika Pictures och småepiska Turn to dust.

Just dessa låtar visar också upp en Mic Michaeli (keyboards) i storform. Han tar rejält med plats – liksom i Election day och Wolves – och bjuder på finfina Jon Lord-vibbar.

Det kommer en dipp i början av andra skivhalvleken då en känsla av vattentrampande smyger sig på. GTO doftar förvisso angenämt av tidiga Whitesnake men den rätta refränghooken saknas. Joey gör i alla fall sitt för att lyfta låten när han vågar sig på högre toner som rör sig mot Ian Gillan och Glenn Hughes trakter. Haze däremot har inte direkt något som talar till sin fördel; den är helt enkelt för baktung för sitt eget bästa.

Att två av tio låtar faller utanför ramen förtar dock inte det fina helhetsintrycket och den stora stunden låter vänta på sig till avslutande Turn to dust. En småepisk halvballad med keyboard- och sologitarrspel som berör så starkt att jag är beredd att påstå att det här är Europes bästa låtminuter sedan… Yesterday’s news! Höjdarlåten som förvånande nog inte fick vara med på Prisoners in paradise (1991) utan förpassades till rollen som outgivet bonusspår på en senare samlingsskiva.

Walk the earth är en kul fest för öronen och det är bara att njuta av godsakerna som veteranerna har kokat ihop. Det svänger!

Magnus Bergström

26

10 2017

Rejält försenad skivdebut utan svagheter

ice age

Ice Age ”Breaking the ice” (GMR Music Group/Border)

    Release: 20 oktober

Den som väntar på något gott…
Ice Age bildades redan 1985 men skivdebuterar först nu. Kan då en debutskiva som, om musikvärlden vore rättvis, borde ha sett dagens ljus för sisådär 30 år sedan vara relevant idag? Jajamensan!
Undertecknad må vara partisk i och med att jag var med ”när det begav sig” i slutet av 80-talet, men alltså… Det. Här. Är. Så. Bra.
Två originalmedlemmar och två nykomlingar är receptet för (thrash) metalbandet Ice Age vars återkomst är efterlängtad av många. Som sig bör när det handlar om ett band med ingredienser lite utöver det vanliga.
Breaking the ice har skapats av Sabrina ”Sabbe” Kihlstrand (gitarr, sång), Linnea Landstedt (gitarr), Viktoria Larsson (bas) och André Holmqvist (trummor). Metalfans med smak för fart, tyngd, melodi, finess och attityd har all anledning att tacka de fyra.
Om vi gräver lite i låtinnehållet går det att konstatera att en femling såg dagens ljus redan 1986-1989, på demokassetterna Rock solid (som då var bandets namn), General alert och Instant justice. Resterande femling har senare födelsedatum.

Blandningen av gammalt och nytt låtmaterial känns helt naturlig; det märks (nästan) ingen skillnad alls mellan äldst och yngst. Just nu är mina favoritlåtar faktiskt nytillskotten Clever och titellåten.
Faktum är att när jag först hörde just dessa två så tyckte jag inte att de kunde mäta sig med demokassettklassikerna. Men efter ett antal lyssningar så har två monster till låtar växt fram som nu är några av mina absoluta Ice Age-favoriter. Någonsin.
Jag var även till en början tveksam till det delvis nya bridge/refräng-arrangemanget i Mental disorder, men efter ett tag fattade jag galoppen. Välarrangerat.

Oavsett när låtarna har snickrats ihop så handlar det rakt igenom om välskrivna alster med både teknik och känsla. Det finns drag av Megadeth (låtuppbyggnader och delar av sångstilen) och i viss mån Annihilator (gitarrspelet). Thrash metal utgör grunden men när hela paketet summeras handlar det kort och gott om metal.

Musiken blir aldrig svår och meckig för sakens skull. En balansgång som inte alla skickliga musiker klarar att vandra, men här går det galant.
Bästa exemplet på en liten kul detalj är kanske koskällan (!) i slutdelen av Fleet street.
Bland de många övriga minnesvärda inslagen kan nämnas:
Linneas pigga gitarrsolo i titellåten; hennes flinka fingrar är en stor tillgång!
Clever är variationsrik som få. Håll till exempel koll kring 2:50-strecket och du får höra ett riffande i Slayer-stil som mynnar ut i ett av skivans många smakfulla gitarrsolon.
No need to bleed lyfts från bra till en höjdare från 2:45 och framåt, då ett lekfullt instrumentalparti tar vid. Läckert!

Sabrina står för en varierad sånginsats (helt befriad från growl och ljusare än genomsnittet i genren) med en lätt kaxig attityd och visar att just sången är ett av bandets största tillgångar. Den ger en extra personlighet till musiken som därmed sticker ut lite extra i det stora musikbrus som vi lever i. Ett extra plus är att den typen av röst liksom inte sliter lika mycket på öronen och är lättare att ta till sig.
Likheter med Dave Mustaine (Megadeth) finns i sättet att betona enskilda ord. Lyssna bara på låtar som till exempel Clever och Total collapse.

Apropå nyss nämnda Dave kan de som tycker att Megadeths musik är bra, men inte klarar av sången (jo det finns sådana personer) med fördel låna ut ett öra eller två till Breaking the ice. Just saying.

Låttexterna är överlag väl värda att sätta sig in i, med ämnen om såväl krig som relationer och mycket mer. Sistnämnda avhandlas på ett fyndigt sätt i Clever (en låt om sviken vänskap) med dessa ord:
Calling me all kind of names. Stop calling me at all.
Sylvass lyrik om du frågar mig.

Efter granskning med ljus och lykta hittar jag helt enkelt inga svagheter. Jo det skulle i så fall vara att ännu mer tryck á la ishockeykörer hade varit önskvärt på några ställen. Och så lyxfelet att min personligen favorit från förr, Making my mark, tyvärr inte har fått vara med och leka. Jag håller tummarna för att den tas till nåder på uppföljaren (för visst är de tillbaka för att stanna?). En bättre öppningslåt finns knappast.

Ett styrkebevis att den låt jag tycker minst om (Hell or nothing) ändå är en mycket stark betygsfyra. Svårslagen låtkvalitet med andra ord.

Känslan just nu är att det skulle kunna gå att lyssna på Breaking the ice varje dag utan att tröttna och ett bättre betyg är svårt att tänka sig. Om nostalgi spelar in? Hmmm, jo kanske, till viss del… Men i grund och botten handlar det om välskrivna låtar som fastnar och det är ju så vi musikdiggare vill ha det.

Platsen överst på årsbästalistan känns given och rättvisa har alltså skipats i metalvärlden. Faktum är att spontant känns det som att den även har en plats på topplistan över allt jag någonsin hört.
Eller som Ice Age själva skulle säga: Thrash it up! Fy!

Magnus Bergström

p.s. Läs en exklusiv intervju med Sabrina här: http://hårdrock.com/2017/10/ice-age-ar-tillbaka-och-sabrina-ar-inte-svarslos/

20

10 2017

Ett rejält tilltaget musiksmörgåsbord

subt

Subterranean Masquerade ”Vagabond” (ViciSolum)

En varning är på sin plats; det här är inte musik för de som vill att allt ska låta som det alltid har gjort. Vagabond fungerar helt enkelt inte i alla öron.

Nu när vi har klargjort det är det dags att träda in i ett drömlikt musiklandskap där nya lager dyker upp om vartannat. För de åtta (!) israelerna som utgör Subterranean Masquerade kan verkligen det här med att skruva till musiken. Inte bara ett utan flera varv och så lite till.

Progressiv, stämningsfull, nyskapande, vacker och mångfacetterad musik som gjord för att luta sig tillbaka, slappna av och bara njuta av.

Det hörs influenser från Pink Floyd, Arena, Genesis, Jethro Tull, Dream Theater och Opeth. För att bara nämna några. Hemlandsarvet är också närvarande via instrument men också av kvinnosång i böneutropsstil.

Rock, pop, folkmusik, hårdrock och metal är huvudingredienserna, som blandas i en jättegryta av influenser och efter tillagning blir det färdiga resultatet – enkelt uttryckt – progressiv (hård)rock. Vi pratar om något så ovanligt som en helt egen stil.

Vagabond är alltså ett rejält tilltaget musiksmörgåsbord som bjuder på alla möjliga instrument och sångstilar. Flöjt. Rensång. Elgitarr. Growlsång. Trumpet. Ja om inte allt som tänkas kan, så förekommer i alla fall hur många olika ingredienser som helst. Oftast i en och samma låt.

Och så har vi det här med saxofon i hårdrock. Vafalls? utbrister säkert du som läser detta. Jodå, det funkar och förvånansvärt bra dessutom.

Det som är extra roligt är att det inte på något ställe låter överdubbat till förbannelse (ett vanligt fenomen i vår tid) utan de instrument som används delar snällt på utrymmet och ingen har till exempel fått dubblera sitt gitarrspel i efterhand. Ja så låter det i alla fall i mina icke musiker-öron.

Mjuka tongångar går före hårdare dito, men det används ändå growlsång i en del partier. Tyvärr. Normalt tycker jag att olika röststilar bidrar till variation och därmed lyfter helheten. Här fungerar det istället mer som en styggelse i och med att jag tycker att det ”smutsar ner”. Ibland är det helt enkelt mer metal att välja bort det hårda och satsa allt på det mjuka alternativet.

Av skivans nio låtar är det en duo som sticker ut lite extra:

Place for fairytales. Ett härligt klingande personligt uttal av ordet fairytale gör att jag blir på gott humör varje gång jag hör just den detaljen och i den här låten fungerar mixen av vanlig rensång och arabiskt mässande i böneutropsstil allra bäst.

Hymn of the Vagabond. Nynnandet mellan en man och en kvinna i slutdelen resulterar i en närapå himmelsk upplevelse. När rösterna flätas samman är glädejtårarna nära. Synd bara att growlsång tillåts förstöra pyttelite av låtens storhet.

För att vara musik som utmanar så är speltiden (knappt 46 minuter) överraskande snålt tilltagen. Kanske är det ändå ett smart drag i och med att mer förmodligen är i mastigaste laget för de flesta.

Om jag ska rekommendera en enda ny lyssningsupplevelse till någon i år så ligger Vagabond riktigt bra till.

Magnus Bergström

13

10 2017

Halvblek och tandlös ex-skräckrockare

marilyn manson

Marilyn Manson ”Heaven upside down” (Loma Vista Recordings/Universal Music GmbH)

   Release: 6 oktober

2017 är det svårt att förstå att underhållare Manson en gång i tiden satte skräck i moralister (och andra). Dagens verklighet med till exempel naturkatastrofer och terrordåd är mycket mer skrämmande.
Idag är han dessutom en halvblek skugga av sitt forna jag. Men han står i alla fall fortfarande upp…
På tionde studioskivan bjuds det på tio låtar (hård)rock med inslag av garage- och industrirock. Hela rasket är habilt komponerat och dito framfört men produktionen är väl ruffig och oinbjudande.
Överraskande nog är det bluesaktiga (!) låten Threats of romance som är skivans piggaste inslag. Den visar att det finns hopp och att det är skivans sista låt kanske visar upp en eventuell framtida inriktning.
Överlag är det ändå tandlöst; huggtänderna är utbytta mot välsittande tandimplantat som inte skaver det minsta.
Medverkan i Skavlan och Bingolotto härnäst?

Magnus Bergström

05

10 2017

Högoktanig kvalitativ melodiös hårdrock

heat

H.E.A.T. ”Into the great unknown” (Gain/Sony)

Här snackar vi högoktanig kvalitativ melodiös hårdrock. Med ett rejält stänk AOR; det är nämligen inget snack om att det förflutna gör sig påmint – på ett positivt sätt. Det är ändå gitarrtrudelutterna och inte keyboardslingorna som klokt nog får tar mest plats i ljudbilden.
Att inte jämföra med Treats allra bästa stunder, speciellt vad gäller refrängerna, vore ett tjänstefel. Det hörs också spår av både Gotthard (hög lägstanivå på låtskrivandet) och Europe (det proffsiga helhetsintrycket).
Med andra ord bjuds det inte direkt på något nytt under solen, men låt skivan snurra några varv och… Simsalabim! Små pikanta detaljer i låtarrangemangen framträder:
Shit City är kanske lite väl smörig (jag säger bara ”nanananana”) men ologiskt nog är det ändå just det som lyfter den.
Best of the broken är bästa exemplet på en Treat-refräng av bästa märke. Helt enkelt en klockren melodiös hårdrocksdänga.
Blind leads the blind med sköna riff i drivor är skivans bästa låt; fartfylld, välskriven och med ett gitarrspel som har få övermän i klassen.
We rule visar upp Erik Grönwalls (ja just han: 2009 års Idolvinnare) stämband i toppform i form av en mångfacetterad sånginsats. Det doftar Queen-pampighet lång väg i denna ”extra allt”-låtkaramell.
Into the great unknown avslutar och är den perfekta innehållsdeklarationen för H.E.A.T. anno 2017. Hela paketet knyts ihop på bästa sätt; lyssna bara på det lekfulla instrumentalpartiet drygt halvvägs.
Låt oss också här och nu slå fast att Erik är bästa sångaren för H.E.A.T. Därmed inte sagt att han sjunger tonsäkert rakt igenom, men när det skaver så är det på rätt ställen. Det vill säga att det ger ett lite kaxigare intryck.
Trots berömmet är det ändå en sångrelaterad detalj som irriterar; det har aldrig varit tufft att svära…
H.E.A.T. har aldrig varit bättre och spelar de nära dig på höst/vinter-turnén är det bara att säga grattis.

Magnus Bergström

30

09 2017

Avantgarde black metal som har något att säga

myrkur

Myrkur ”Mareridt” (Relapse)

Ilsken rasande urkraft och nordiskt svalt vemod. I ljuv förening.
Hur galet låter inte det? Ändå är det exakt det som är Myrkur; black metal i gammal norsk stil, sakral körsång och nordisk folkmusik vävs på andra fullängdsskivan Mareridt (mardröm på danska) ihop till en helhet.
Likheterna med band som Ulver, Alcest och Deafheaven är påtagliga, men märk väl att det handlar om likheter och inte en kopia. Långt ifrån.
Annorlunda. Egensinnigt.
Atmosfäriskt. Mardrömslikt.
Mystiskt. Spiritualistiskt.
Spöklikt. Vackert.
Varierat. Tålamodskrävande.
Eller med ett enda ord; avantgarde.
Det är sannerligen ingen överdrift att säga att Amalie Bruun, trots eller kanske tack vare lån från de mest skilda håll, har skapat sig en egen liten nisch i metalvärlden.
Hennes röst är i ena stunden ljus och varsamt smekande för att plötsligt förvandlas till ett mörkt maniskt avgrundsvrål som om hon vore besatt.
Ljudbilden är avskalat primitiv men ändå med en lite köttigare grund än den första vågen av norsk black metal. Producentproffset Randall Dunn (Earth, Sunn O))), Wolves In The Throne Room) har gjort ett mycket bra jobb med att lyfta fram de olika instrumenten och sångvarianterna.
Apropå proffs gästspelar Chelsea Wolfe i den tunga ångvälten kallad Funeral i vilken de två rösterna sammanflätas som det mest naturliga i världen.
Som avslutning återfinns stämningsfulla Børnehjem med en förställd barnliknande paranoid röst som extra krydda. Alltså något av en modern släkting till Alice Cooper-klassikern Steven.
Att välja ut en favoritlåt är svårt och för undertecknad i det närmaste omöjligt. Mareridt utgörs av elva tätt sammansvetsade kompositioner.
Vissa kan se speltiden (42 minuter) som för kort, men den slimmade kostymen gör sig alldeles utmärkt för maximal upplevelse när det handlar om musik som det inte går att tugga i sig okoncentrerat. Tålamod krävs och de som har det blir rikligt belönade och det är fullt möjligt att hamna i ett transliknande tillstånd.
Mindre lyckat är däremot att de aggressiva partierna inte låter tillräckligt ilskna. Jag efterlyser mer kontrast mellan hårt och mjukt. Tänk varannan låt med fullt ställ och varannan låt med Amalie och ett piano (lyssna på hennes fantastiska tolkning av King Diamonds Welcome home).
Amalie är ute på en fascinerande musikalisk resa och förmedlar en stark känsla av att hon har något mycket viktigt att säga oss.

Magnus Bergström

21

09 2017

Modern metal med uppfinningsrika gitarrslingor

eyes_wide_open-and_so_it_begins_small

Eyes Wide Open ”And so it begins” (Headbang Entertainment)

   Release: 1 september

Året var 2008 när In Flames gav oss A sense of purpose – rena rama smörgåsbordet av modern melodisk (döds)metal. Nu skriver vi 2017 och den naturliga uppföljaren är här. Men istället för go’a göteborgare är det go’a värmlänningar som står bakom fyrpoängaren And so it begins.

Det är för övrigt inte bara de båda bandens musik som är besläktad; skivomslagen av Kristina Kister (Nichtlicht) går i samma snygga drömvärldsstil.

Bakom mikrofonen hittar vi nykomlingen Erik Engstrand, som passar finfint med sin aggressiva stämma som inte så lite drar åt hardcorehållet. Men i hans verktygslåda finns även rensång, som används titt som tätt och bidrar till välbehövlig variation. Tänk en intressant mix av en ung Anders Fridén (In Flames) och Jesse Leach (Killswitch Engage).

Eriks röstresurser används allra bäst i You still are you (bästa låten!) och Conclusion, som båda är skolexempel på när aggressiv och melodisk sång förenas på bästa sätt.

Det ska dock sägas att nyss nämnda hardcoreinslag kan vara något av en vattendelare bland lyssnarna, och då tänker jag i synnerhet på Fist up och dess aggressiva ”gängallsång”. En blivande livefavorit?

Uppfinningsrika gitarrslingor signerade Kristofer Strandberg är det gott om. Inte minst i ”halvballaden” We reached for the sky, som dessutom har en mäkta imponerande klistrig refräng. Välkomponerad låt är bara förnamnet.

Avslutningen med titellåten och dess melankoliska pianospel, plus stråkar (!) som extra krydda, ger en skön känsla i kropp och själ. Den ger dessutom starka vibbar av skräckfilmseftertext.

Vi har att göra med en mycket stark betygsfyra och det är lätt att konstatera att EWO är ett klockrent alternativ för alla som tycker att In Flames (ja jag vet att jag tjatar om dom men vad ska jag göra) har trampat in på fel väg. Med andra ord en kvalitetsstämpel så god som någon.

Den här typen av hårdrock har en mycket stor publik världen över. Frågan är bara när eller om EWO någon gång kommer att befinna sig ”på rätt plats” i det enorma musikflöde som väller över oss alla? Allt annat än ett genombrott på bred front känns fel.

Magnus Bergström

30

08 2017

Heavy metal-livedubbelmacka i repris

dirk

U.D.O. ”LIVE – Back To The Roots – Accepted!” (AFM/Sound Pollution)

Året var 2016. Månaden var oktober.
U.D.O. ”LIVE – Back To The Roots” såg då dagens ljus.
Med facit i hand var vår recensent (läs undertecknad) måhända lite väl generös med betyget (4,5 av 5) men sån’t är livet.

Året är 2017. Månaden är augusti.
U.D.O. “LIVE – Back To The Roots – Accepted!” har sett dagens ljus.
Låtlistan är identisk med förra årets livedubbelmacka, så när som på bonusstudiolåten My Way. Udo Dirkschneider har alltså gett sig på att tolka Frank Sinatra-klassikern. Hur det funkar? Hur bra som helst! För varje år som går är det tydligt att Udos röst gör sig bättre i de lägre registren, så en ballad passar honom givetvis lika bra som en XXL-tröja.

Gör dig själv en tjänst och lyssna på “LIVE – Back To The Roots – Accepted!”. En maffig dos tysk heavy metal framförd helt enligt regelboken utlovas. Ja och så My Way förstås.

Magnus Bergström

22

08 2017