Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

Ett rejält firande av en prog metal-klassiker

dream t

 Dream Theater ”Distant Memories – Live In London”  (InsideOutMusic)

   Release 27 nov

Femton miljoner sålda skivor. Framgångsrika turnéer världen över. Två gånger Grammy-nominerade. Inspiration för ett oräkneligt antal musiker på jordklotet.

Det är imponerande.

 

Utgivningstakten av liveskivor är också imponerande: Distant Memories – Live In London är bandets nionde.

Denna konsertupptagning från två kvällar på ett utsålt Apollo Theatre i London i februari 2020 fokuserade på att fira tjugoåringen Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory. Skivklassikern framfördes i sin helhet från start till mål. Snacka om ett rejält firande!

De spelade också väl utvalda äldre låtar, av vilka A Nightmare To Remember är extra intressantast då James LaBrie helt logiskt valde en annan sångmelodi i Mike Portnoys ”lightgrowling”-parti.

Det blev givetvis också flera smakprov från senaste studioskivan Distance Over Time och sammantaget en minst sagt imponerande låtlista.

Låtpallplatserna delas utan tvekan ut till en ”Metropolis”-låttrio som ställde skåp och med eftertryck visade varför Dream Theater är genrens kungar:

Infallsrika Fatal Tragedy, snyftaren The Spirit Carries On och vackra Finally Free.

 

Bandet är föga överraskande i absolut toppklass. Visst kan delar av James insats ifrågasättas, men han tar ändå många av tonerna mer eller mindre som de ska eller på ett alternativt sätt som passar honom bättre i dagsläget. Men okej då; några enstaka toner funkar inte alls. Det är ändå härligt uppfriskande att han sjunger live och inte använder sig av förinspelad sång.

Apropå förinspelad är det däremot smått löjeväckande när John Petrucci ”sjunger” med i refrängerna. Han låter oftast som inte en utan en handfull eller ännu fler personer. Se där, den enda gången jag saknar Mike Portnoy – hans sångröst må inte vara världens bästa men den har personlighet och han sjöng alltid live (såvitt jag vet).

Mike Mangini är en fröjd bakom trummorna; lekfull och oerhört skicklig leder han bandet med ett leende från öra till öra.

John Myung, John Petrucci, Jordan Rudess är übervassa och lämnar större delen av världens musiker i baksätet. Det är få som kan konsten att få något så svårt se så enkelt ut. Har förresten någon samma förmåga som John att få gitarren att ”gråta”? Tillåt mig att tvivla.

 

Visuellt är det ingen sprakande fest men ära den som äras bör; ljuset är snyggt och sätter rakt igenom rätt nyans av rätt ljus på rätt plats. Den stora bildskärmen är också ett plus när framförs, eftersom den förstärker berättelsen på Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory på ett bra sätt.

Det är ändå Dream Theater vi snackar om. De har aldrig varit kända för något annat än att slå på trumman för musiken. Gott så.

När det gäller vad som händer på scengolvet är det mestadels James som jag kommer att tänka på; han svingar mickstativet lite David Coverdale light-aktigt, snurrar runt och gör en och annan antydan till headbanging.

Allra mest jubel blir det förstås ändå som vanligt när Jordan kliver fram till scenkanten med en keytar i högsta hugg. Succé varje gång.

 

Ljudet är hur klockrent som helst. Kanske lite för rent, eftersom det inte hade varite fel med lite mer publikljud (läs livekänsla).

 

Undertecknads spontana känsla är att Distant Memories – Live In London kommer att avnjutas lite oftare än bandets övriga liveskivor, vilket egentligen säger allt om dess styrka.

 

Magnus Bergström

 

Fakta om Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory

Utgivningsår: 1999.

Bandets femte studioskiva och samtidigt deras första med ett genomgående koncept, som är en uppföljning till låten Metropolis – Part I: The Miracle And The Sleeper (Images And Words, 1992).

Berättelsen om Victoria, Nicholas, Julian och Edward är ett teatraliskt drama och pusseldeckare på en och samma gång och en psykoterapeut spelar en stor roll. Vem är han egentligen…? Den välskrivna lyriken är lätt att leva sig in i och lämpar sig för en långfilm.

Musikaliskt handlar det liksom tidigare om prog metal med inspiration från traditionell progressiv rock som: Tommy (The Who), The Lamb Lies Down on Broadway (Genesis), Amused To Death (Roger Waters), OK Computer (Radiohead), Operation: Mindcrime (Queensrÿche), Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (The Beatles), Misplaced Childhood (Marillion), The Wall (Pink Floyd) och The Final Cut (Pink Floyd). Samtliga dessa skivor syns tydligt på ett bord under rubriken ”Inspirationshörn”, i en dokumentär om skivinspelningen.

Det är också värt att notera att det är första skivan med snabbfingrade keyboardisten Jordan.

27

11 2020

Modern metal med det rätta gunget

godsnake

Godsnake ”Poison Thorn” (Massacre/Sound Pollution)

2014 släppte Godsnake ep-skivan Hellbound Ride. Efter det hände… Ingenting.

Nu är debutfullängdaren Poison Thorn här för att ändra på det.

Den tidigare mer rockbetonade ljudbilden har övergått till skönt tunggungande modern metal med stänk av thrash metal. Sångstilen är övervägande aggressiv men gruffandet bryts ganska ofta av med något mer melodiskt, vilket är extra välkommet eftersom det breddar låtmaterialet.

Önskas referenser till andra artister så nämner jag framför allt Machine Head, Hellyeah och Damageplan. Men även Shadows Fall och Pantera samt en gnutta Annihilator är närvarande.

Influenserna hämtas alltså i huvudsak från andra sidan pölen, men klassisk europeisk heavy metal är också med i matchen.

Det har sagts att Godsnake är en del av en sorts New Wave Of German Heavy Metal och det kan jag inte säga emot.

Urge To Kill är en smaskig inledningslåt som svänger så att det står härliga till och gitarrmelodislingan hugger tag och släpper inte taget. Refrängen är kronan på verket för den går att sjunga med i redan vid första lyssningen och lär bli en publikfavorit.

Poison Thorn är en ganska generisk groove metal-låt men det går ändå inte att låta bli att stampa takten med foten i framför allt versen.

Sound Of The Broken är mer i stil med Urge To Kill – ja kanske är den till och med ännu mer medryckande. Refrängen lyfter däremot inte på samma sätt, men å andra sidan är gitarrsolospelet skivans bästa.

We Disagree är enkel och slagkraftig med en melodiös refräng som starkaste vapen i denna förhållandevis fartfyllda rackare till låt.

Stone The Crow konkurrerar med Sound Of The Broken om skivans bästa gitarrsolospel. Här får vi den första av två låtar med de allra tydligaste Machine Head-vibbarna. Stort plus för det tungt tuggande partiet före den sista refrängen.

Darkness börjar som en ballad som trappas upp till en ”vanlig” metallåt, för att sedan växla fram och tillbaka mellan mjukt och hårt. Helt klart en välkommen typ av låt som ger skivan mer bredd och variation. Och ja, som synes av beskrivningen är det här den andra låten med de allra tydligaste Machine Head-vibbarna. Tillsammans med Urge To Kill är den undertecknads personliga låtfavorit.

You Gotta Pay är tyngst på skivan och har ett oblygt bastardiserat Enter Sandman-riff som piffigt inslag. Slutintrycket blir ändå att den bara landar i ett ”helt okej”. Det händer helt enkelt för lite utöver nämnda riff.

Blood Brotherhood fortsätter i samma stil som föregångaren men med mer fart insprängt här och där och – inte minst – en klart bättre refräng. Jag gillar också när låten liksom stannar upp och enbart gitarriffandet fortsätter; ett kul och oväntat grepp.

Hellbound Ride kommer och går och är lite av en dussinlåt utan att för den skull vara dålig, men den har inget som sticker ut. Uppenbarligen ses låten som ett starkt kort i, och med att den namngav bandets första ep-skiva, men det har jag svårt att förstå.

This Is The End har inte bara en passaande titel; den är också en uppryckning och är kvalitetsmässigt inte långt efter de bästa låtarna på Poison Thorn. Jag är barnsligt förtjust i växlingen mellan mjuk och hård sång, när det görs så bra som här.

Godsnake har förutsättningar för att slå igenom på en hyfsat bred front, inte minst med tanke på att de bör fungera alldeles ypperligt på valfri hårdrocksfestival. Men det räcker som bekant inte bara med talang. Det är ju den där ”lilla” detaljen att slå sig fram och igenom den till synes aldrig sinande strömmen av ny musik.

Allt jag kan göra är att stampa takten, nicka gillande, tacka för musiken och önska bandet lycka till.

Magnus Bergström

11

11 2020

Bekväm och trygg rock utan äventyrlighet

bonjovi2020

Bon Jovi ”2020” (Island/Universal)

Det är mycket möjligt att du som läser dessa rader undrar varför Bon Jovi placeras i kategorin rock och inte hårdrock. Svaret är mycket enkelt: 2020 är inte det minsta äventyrlig och steget till hårdrock är långt.

Istället handlar det om något som kan liknas vid en radioanpassad variant av Bruce Springsteen, med små countryvibbar här och där.

Men det är inte överraskande. Stiländringen inleddes till viss del redan på Crush (2000).

Nyss nämnde Bruce är känd för att säga vad han känner och sångaren Jon Bon Jovi följer i de fotspåren. Det är bra gjort; att tala direkt från hjärtat inger respekt. Han har redan avverkat partytexterna under bandets storhetstid.

Men med tanke på det uppenbara engagemanget i låttexterna, som bland annat avhandlar covid-19 och polisvåld, så undrar jag vart glöden i sången är. Det låter för bekvämt och tryggt.

Limitless öppnar i ett helt okej tempo men det är ingen risk för hastighetsöverträdelse; det är mer familjekombi än sportbil.

Do What You Can är ett högaktuellt inlägg om pandemin och hur den påverkar oss människor på olika sätt.

American Reckoning är den mest uppenbara passningen till herr Springsteen, med munspel som en viktig ingrediens.

Beautiful Drug är en lättsmält radiodänga som det det är lätt att svepas med i. Så här ska en hitlåt snickras ihop.

Story Of Love är bara för gullegullig. Med ”lajdajdididaj”-sång fullkomligen skriker den after ski-underhållning. Som om det inte vore nog är den nästan sex minuter lång… Tur då att vi i slutfasen får skivans klart vackraste gitarrsolo – det låter som att de sex strängarna gråter – som träffar rakt in i hjärteroten.

Blood In The Water börjar fint med stillsamt gitarrplock, fortsätter med pratsång av Jon för att stegras en smula i en smakfull refräng. Med lite ansträngning och med risk för att vara ute på hal is går det att säga att den har spår av de lugnaste stunderna på klassikern New Jersey (1988).

Det är egentligen inte fel på någonting, men dagens Bon Jovi känns bara så tandlösa vilket är trist när vi alla vet vad de är kapabla till. Att ge ut 2020 som en Jon-soloskiva hade varit ett bättre drag, för i och med namnet Bon Jovi signaleras det att det åtminstone ska förekomma någon gnutta hårdrock.

Gillar du bandets pudelhårdrockstid (och vem gör inte det) är det nog bara att hoppa över den här nya given. Men är du däremot förtjust i skivorna som släppts de senaste 20 åren finns ett och annat guldkorn att hämta.

Magnus Bergström

05

10 2020

Karantänkul med 80-talsfilmmusik

at the movies

At The Movies ”The Soundtrack Of Your Life Vol. 1” (egen utgivning)

Önskas musikgodis som får mungiporna att peka uppåt?

Ge då At The Movies-projektet chansen.

De här elva kärleksfulla tolkningarna av 80-talsfilmmusik, inspelade av hårdrockare med smak för söta melodier, är ett lyckat försök att ”göra något kul ” nu när förutsättningarna i branschen inte är som de brukar.

Deras Youtube-musikvideos blev snabbt en snackis runt om i världen och det är bara att tacka Chris Laney (Pretty Maids) som agerade idékläckare till det hela.

Rakt igenom handlar det om störtskönt arrangerade och välspelade melodier samt starka sånginsatser, inklusive en och annan kittlande tonartshöjning som ger schlagervibbar.

Filmvalen eller rättare sagt låtvalen är som en våt dröm och då kanske i synnerhet för de som var mer eller mindre unga på 80-talet.

Personligen förflyttas jag till drag utan drog-discokvällarna i källaren (!) på den lokala polisstationen.

Ordet kulturgärning är ganska uttjatat men det är ändå passande. Ett annat minst lika passande ord är mersmakande. Tänka sig att det här är skivan jag gått och väntat på utan att veta om det!

Tre låtar får mig på fall som aldrig förr och de är No Easy Way Out (Rocky IV), A View To A Kill (James Bond 007 – A View To A Kill) och The Power Of Love (Back To The Future). Förutom att de är höjdarlåtar kommer Björn ”Speed” Strids (Soilwork, The Night Flight Orchestra) uttrycksfulla sångröst till sin rätt; även om han inte når de högsta av toner träffar han ändå rätt.

Apropå sång är det väl förspänt på den fronten. Linnéa Vikström Egg (QFT) går inte heller av för hackor och briljerar även hon, som till exempel i The Neverending Story (The Neverending Story).

Maniac (Flashdance), (I’ve Had) The Time Of My Life (Dirty Dancing) och The Heat Is On (Beverly Hills Cop) tycker jag normalt är lite uttjatade och inte lika omedelbara som det övriga sällskapet. Men det här är inte en normal skiva… Det händer någonting… De växer och det rejält! Mycket bra låtar, punkt slut.

St. Elmo’s Fire (Man In Motion) (St. Elmo’s Fire)är ett ”refrängmonster” som jag varken kan eller vill stå emot. Hur bra som helst.

Ett flertal läckra gitarrsolon förgyller skivan igenom men lika kul att höra är keyboardsolot i Wouldn’t It Be Good (Pretty In Pink), som är en stark utmanare till min favoritlåttrio.

Sången var det ja. Ronnie Atkins (Pretty Maids) visar sin höga klass i We Don’t Need Another Hero (Mad Max Beyond Thunderdome) och banne mig om inte låten hade platsat på något av danskarnas alster. Ett piggt sologitarrinhopp av Bruce Kulick (ex-Kiss) får vi också.

Far From Over (Staying Alive) andas AOR och duetten mellan de båda ”sångfåglarna” är en av skivans enskilda höjdpunkter. Och då har jag inte ens nämnt gitarrsoloslingorna…

Finns det någon enda människa som kan stå stilla till dessa tongångar? Tillåt mig att tvivla.

Så slappna av, lyssna och ge dig hän i ett dans- och sångäventyr; med eller utan sällskap. Det kallar jag friskvård.

At The Movies är inte bara något så ovanligt som en urstark coverskiva; den är också stekhet kandidat till förstaplatsen på årsbästalistan. En given fullpoängare!

Förutom att lyssna på skivan om och om igen är det hög tid att se om dessa filmklassiker. Laney & co har som sagt gjort en kulturgärning.

Magnus Bergström

Fotnot: För mer information om At The Movies-projektet och köp av cd-skivan, se https://www.facebook.com/atthemoviesofficial/

01

10 2020

Space Ace missar målet för ofta

ace

Ace Frehley ”Origins Vol. 2” (eOne/Border)

Ace Frehley (ex-Kiss) har aldrig varit någon gitarrhjälte sett till låtskrivar- och spelskicklighet. Styrkan har varit blixtrande solon som låter improviserade där och då. Han har dessutom en oefterhärmlig förmåga att låta påverkad när han sjunger och ändå få det att låta rätt.

Uppföljaren till Origins Vol. 1 är förutom att det åter igen rör sig om en coverskiva lika sparsmakat producerad som föregångaren. Men glädjande nog finns där en organisk känsla och eftersom merparten av låtarna härstammar från en tid då ljudidealet var annat än idag funkar det trots allt riktigt bra.

Sinnet för humor är intakt och det skojas lite när smeknamnen Curly och Space Ace kläms in i låttexterna. Och jag skulle tro att Ace avlossade ett av sina välkända kackelskratt när han kom på att han kunde sjunga Space Ace Truckin’.

Never In My Life (Mountain), Space Truckin’ (Deep Purple) och Politician (Cream) är tre skott i krysset som sitter som gjutna och med lite fantasi skulle ha kunnat skrivas av Ace.
I’m Down (med John 5) och Jumpin’ Jack Flash (med Lita Ford) gör att intresset svalnar, trots bra insatser av gästartisterna. Det blir för mycket rock and roll istället för hårdrock. Eller är det kanske bara en generationsfråga?
Att vi får en tolkning av The Kinks dunderhit Lola är i och för sig lite kul, men å andra sidan är det inte vad Ace gör bäst. Känslan av ett coverband på en nedgången pub är påtaglig.
Manic Depression (Jimi Henrix) får lite extra stuns med hjälp av Bruce Kulicks sologitarrgästspel och som bonus får Ace till sin bästa sånginsats den här gången.
Den ”obligatoriska” Kiss-låten är tyvärr She. Även om den har en stark koppling till åren då New York-bandet kämpade för att ta sig någonstans är den inte per automatik bra. Ett roligare val hade varit en låt som spelats in av Kiss utan hans medverkan, som Rock And Roll Hell på Origins Vol. 1.
Eller varför inte göra ett återbesök bland de många 80- och 90-talsdemolåtar som det aldrig har blivit något av och välja ut de bästa. Och kanske kombinera med de tre-fyra bästa låtarna på mesigt producerade Second Sighting (1988), som är den Ace-skiva som åldrats sämst både ljud- och låtmässigt.

Nu låter det kanske som att jag gnäller, men alltså… Ace har en ”historisk ryggsäck” att bära på och det är lätt att minnas vad han har varit kapabel till – och kanske fortfarande är med rätt hjälp från omgivningen?
Ace har sagt att det var enkelt att göra den här andra skivan i och med att han efter den första fått in en rutin på att kontakta vänner för gästspel, att välja ut låtar och så vidare. Det är där vi hittar ett nyckelord när det handlar om Ace: enkelt. Något av hans signum är ju att ta dagen som den kommer och lunka på och då tycker han förstås att det passar bra att göra coverskivor.
Vi har fått höra att det kan bli aktuellt med en tredje coverskiva ”om skivbolaget vill” så vi kan nog räkna med det.

Det finns några bra coverskivor där ute och en hel del mindre bra. Origins Vol. 2 är helt okej men är inget som höjer pulsen och den lär inte snurra så ofta på skivtallriken, speciellt inte från början till slut.
Nu är det bara att se fram emot nästa ”riktiga” Ace-skiva!

Magnus Bergström

18

09 2020

Thrashig power metal med originell sång

manticora

Manticora ”To Live To Kill To Live” (ViciSolum Productions/Sound Pollution)

Snacka om extra allt! Redan efter sisådär fem minuters lyssning har danskarna gläntat på alla möjliga dörrar i hårdrocksarkivet. Det i sig är inget nytt på denna, bandets nionde alster – det är helt enkelt så de gör och mer eller mindre har gjort sedan starten.
Fokus ligger som vanligt på thrash metal med power metal-inslag. Ja och så Lars F Larsens sång som måste höras för den går bara att beskriva med ett ord; originell.

To Kill To Live To Kill (2018) var första delen av två i en ambitiös och mycket blodig konceptberättelse, som även getts ut som bok, och nu är alltså den andra och avslutande delen här.

Klart bästa låten är Slaughter In The Dessert Room, med sång i bästa King Diamond-stil, störtsköna gitarrmelodislingor och tekniskt trumspel som får tankarna att vandra till Darkane (enligt mig underskattade).
Förståndigt nog petas några ”andningshål” in, som exempelvis instrumentala balladen Stalin Strikes. Ett mycket välkommet drag för dynamikens skull.

Liksom på föregångaren är det största och egentligen enda minuset att det finns en uppenbar brist på refränger som fastnar. Men frågan är förstås vem eller vilka som över huvud taget skulle klara av att sjunga med…

Jag ler vid tanken på att vi som fastnat i Manticoras snillrika musiknät, utan hänsyn till rådande trender, varken kan eller vill ta oss ut. På utsidan står de som inte fattar ett skvatt och aldrig kommer att ansöka om medlemskap i denna ”hemliga klubb”. He he…

Magnus Bergström

14

09 2020

En klart vassare uppföljare

s&m2

Metallica ”S&M 2” (Blackened)

Metallica har varit i ropet på sistone, då de arrangerat en drive in-konsert som ett nytt sätt att uppleva livemusik. Ett vettigt alternativ när världen ser ut som den gör, men det kan aldrig ersätta den personliga konsertupplevelsen.

För 21 år sedan skakade eller åtminstone rörde Bay Area-veteranerna om i hårdrocksgrytan. Då var det inte lika vanligt som idag med samarbeten över genregränser.

Nu är ”uppföljaren” här och en del är sig likt (spelstaden, symfoniorkestern, några låtar) medan annat är nytt (konsertarenan, dirigenten, några låtar).

Inget ont om originalet men uppföljaren är klart vassare. Inte bara har låtarna klätts i en mer passande symfonisk skrud än senast; låtvalet är överlag klart mer dynamiskt.

Å andra sidan hade öronen klarat sig bra utan Wherever I May Roam och Enter Sandman. Just det faktum att inte mindre än elva låtar får vara med även denna gång känns idéfattigt.

Det är ändå No Leaf Clover, en av just dessa, som lyser allra starkast.

Genomgående är det de lugnare låtarna som är de absoluta höjdpunkterna: The Day That Never Comes (en sentida klassiker), The Unforgiven III (gåshudsframkallande sång av James enbart uppbackad av San Francisco Symphony Orchestra) och All Within My Hands (solklart bevis på att St. Anger har sina stunder).

Livekänslan är nära nog perfekt fångad med ett klart och tydligt ljud, utan att vara för kliniskt perfekt.

S&M 2 är givetvis ett måste i Metallica-samlingen!

Magnus Bergström

04

09 2020

Mysig progressiv rock med hjärta och hjärna

tangent

The Tangent ”Auto Reconnaissance” (Inside Out/Sony)

Mysig är kanske inte det ord du söker när det handlar om beskrivning av ny musik?

Ändå är det just det ordet som jag hela tiden återkommer till när jag lyssnar på The Tangents progressiva rock.

Undertecknad är den förste att hålla med om att det inte är dumt med bett och klös, men nästan halvvägs till hundra år har jag kommit till insikt. Lagom av allt är bäst.

Att låtskrivandet präglats av hjärta och hjärna är lätt att höra.

På bandets elfte skiva sedan skivdebuten 2003 (snacka om att vara produktiva) låter det konstnärligt utan att vara svårt och för genren typiskt oförutsägbart. Låtarna är välarrangerade men låter ändå spontana.

Allt är paketerat i ett fräscht och tidlöst ljudlandskap. Hatten av för produktionen!

Det hörs direkt att det är sångaren Andy Tillison (även känd från Parallel Or 90 Degrees) som är i farten. Han har inte bara en karakteristisk röst med stark berättarkänsla; texterna är överlag underfundiga och inte sällan med mer eller mindre satiriska betraktelser över människan och planeten vi lever på. Det, mina vänner, är något av ett adelsmärke för progressiv rock av bästa märke.

Lika lätt att höra är att influenserna rör sig i ett vidsträckt musikaliskt landskap. Jethro Tull, Genesis, Alan Parsons Project, Van Der Graaf Generator, ELP, Uriah Heep – och listan fortsätter…

Många artister kategoriseras som progressiva men det är inte alla som lever upp till epitetet. The Tangent gör definitivt det och visar det gång på gång i låt efter låt.

Life On Hold är en finfin öppningslåt med sköna basgångar som sätter kroppen i gungning och med en stark text om hur de flesta av oss numera lever våra liv online. Svängigt värre!

Jinxed In Jersey är textmässigt som en novell i musikform och jag tvivlar på att det finns så värst många som slår Andy när det gäller just detta berättarsätt. Med en låtlängd på 16 minuter går det att berätta mycket. Var det någon som sade progressiv rock?

Under Your Spell är en mjuk kärleksballad som bärs upp av smakfullt pianospel och vackra gitarrslingor. Dessutom spelar saxofon en stor roll i slutet och det är ju aldrig fel (i lagom dos).

The Tower Of Babel och The Midas Touch drar åt det funkrockiga hållet och smälter in i helheten på det mest naturliga sätt.

Lie Back & Think Of England kan med sina 28 och en halv minuters speltid vara tålamodsprövande för en del, medan den för andra är som den ljuvaste nektar. Genomgående har den en avslappnat jazzig känsla, men det finns mycket att upptäcka som till exempel läckra flöjt- och hammondorgelinslag. Kort och gott en utmaning som ger öronen riklig belöning.

Proxima är en bonuslåt med rejäl speltid och är inte lika stark som de ordinarie låtarna. Men den fyller ändå en funktion med en mer ambient känsla som gör att skivan planar ut lugnt och fint. Föredras starkt fokus på keyboard och flöjt istället för på gitarr så kan det här vara en vinnare.

Auto Reconnaissance rekommenderas till den som tycker att det låter lite spännande de gånger Dream Theater jazzar till det en smula i instrumentalpartierna och även för den som uppskattar Opeths två-tre senaste skivor.

Vem vet; kanske har just du gått runt i livet utan att hitta musiken med det lilla extra och The Tangent är svaret…?

Betygsfyran är urstark; det är snubblande nära full pott och vägen till årsbästalistan känns spikrak.

Det är sååååå kul med positiva musiköverraskningar!

Magnus Bergström

27

08 2020

Rock med bredd och egen identitet

blues pills

Blues Pills ”Holy Moly!” (Nuclear Blast)

   Släpps 21 augusti

Vad är det som låter som att Janis Joplin, Led Zeppelin, Aretha Franklin, Cream och en gnutta The Doors körts i en musikmixer? Svaret är givetvis Holy Moly!

Blues Pills hämtar mycket inspiration från 1970-talet men har tillfört egna kryddor, utan att bry sig om vad andra tycker, och fått till en varm ljudbild med en egen identitet.

Produktionen går i jämställdhetens tecken; alla i bandet hörs precis lika mycket eller aningens mer när det är läge för det. Det kallar jag en bra kombination av erfarenhet och skicklighet. Nutidsplågan med en komprimerad ljudbild är som bortblåst! Här är det organiskt och luftigt.

Redan från starten 2011 har innehållsdeklarationen varit tung rock med inslag av blues och psykedelisk rock samt stark sång – och en hel del annat. Bredd är nyckelordet.

Det har blivit några medlemsbyten genom åren men de har tuffat vidare på sitt spår; något som denna tredje fullängdare visar med eftertryck.

Holy Moly! är helt enkelt Blues Pills och efter ett gäng genomlyssningar är trycket på repeatknappen givet och där har vi skillnaden mellan en okej skiva och en som prickat helt rätt.

Det börjar likna stordåd, banne mig.

Smått och gott om de elva låtarna:

Proud Woman angör tonen med ett ruggigt ösigt sväng och drivet i Elin Larssons in-your-face-sång går det inte att värja sig emot. Det är ingen tvekan om att hon brinner för textämnet. Som extra krydda bjuds det på lite gospel- och soulkänsla i denna optimala öppningslåt.

Low Road fortsätter på den inslagna vägen med intensitet i massor. Men tro inte att ös är allt som bjuds, nej då, och det är en av bandets stora styrkor. De har en förmåga att ge alla låtar utrymme genom ett välbalanserat upplägg och goda chanser till återhämtning i form av ballader.

Dreaming My Life Away är inte bara intressant uppbyggd – det är också den starkaste låten. Jag är mycket förtjust i att första versen i huvudsak består av Elins starka röst enbart ackompanjerad av Zack Andersons elgitarr. Bas och trummor får vara med och leka allt eftersom låten framskrider. Kristoffer Schanders lätt mullrande basgång är finfin och bakom trummorna verkar André Kvarnström ha ”the time of his life” med sköna fills åt alla håll och kanter.

California låter som en klassiker som varit med hur länge som helst och det är väl om något ett gott betyg till en nyskriven låt. Just här får vi också det bästa exemplet på spännvidden i Elins röst, som griper tag i lyssnaröronen och inte släpper taget.

Rhythm in the Blood har ett tunggungande sväng som sätter rejäl fart på höfter och fötter. Är den människa född som kan sitta stilla till detta? Tillåt mig att tvivla.

Dust är den typ av lakonisk ballad som Blues Pills skriver i sömnen och trots ett bra hantverk kan den inte mäta sig med övriga balladkamrater. Men det ska sägas att gitarrspelet glöder!

Kiss My Past har en förföriskt lockande inledande sångslinga och är bara ett av de vassa vapnen i en utmärkt låt. Och det verkar som att Elin har haft kul med sången; det låter inspirerat och varierat med en lekfull glimt i ögat.

Wish I’d Known är en balladdiamant och en perfekt sommarmyslåt att beröras av om och om igen. Jag måste åter igen nämna Elin vars riviga röst är en stor del av Blues Pills varumärke, men det ger mersmak när hon som här håller igen en aning. Variation är liksom grejen.

Bye Bye Birdie kickar på med skön fart och det är lätt att tänka sig en rusig publik som sjunger med i refrängen. Det oväntat tvära stoppet mitt i låten, i form av ett lugnt parti, gör slutfasen desto effektivare.

Mourning Dove är, som titeln antyder, ännu en ballad med en refräng med tryck i och ett coolt gitarrsolo som ger det där lilla extra i en låt som har en given plats bland skivans bästa.

Longest Lasting Friend smyger sig långsamt framåt och bäddar in lyssnaren i ett lugn och ger på något sätt en känsla av att vara i hamn. Med andra ord en fin avslutning och jag bara älskar Elins mjukt utdragna ”end” allra sist.

Magnus Bergström

19

08 2020

Adrenalinfylld hårdrock med partykänsla

thundermother

Thundermother ”Heat Wave” (AFM/Sound Pollution)

Tänk dig ett AC/DC med mer bredd (läs variation) så har vi omedelbart avklarat den i fallet Thundermother ”obligatoriska” jämförelsen med hårdrocksgiganterna från Australien.

Därmed är det dags att gå vidare och istället konstatera att den här typen av välskriven adrenalinfylld hårdrock med partykänsla alltid kommer att fungera.

Få gör det dessutom lika bra som Emlee Johansson (trummor), Majsan Lindberg (bas), Filippa Nässil (gitarr) och Guernica Mancini (sång). Fyra skivor in i karriären är bandet etablerade och har en given plats på vilken festival som helst världen över.

Sisådär hälften av låtarna är huvudet högre än det övriga sällskapet:

Dog From Hell, Back In ’76, Heat Wave (undertecknads personliga favorit), Sleep, Driving In Style och Somebody Love Me.

Nutidens ovana med många låtar per skiva är dessvärre något som även Thundermother har fallit offer för. Två-tre låtar färre och allt hade varit frid och fröjd.

Det måste plussas rejält för den genomtänkta låtordningen. Efter en handfull en-spark-i-arslet-låtar får vi balladen Sleep som ger en skön avslappnad känsla, innan det brakar loss igen.

I just denna låt får vi också det kanske bästa exemplet på Guernica Mancinis röstresurser – snacka om imponerande!

Omslaget är stilrent och kaxigt på samma gång och är gissningsvis tänkt som en passning till 70-talet då band som Kiss framställdes som larger than life.

Avslutningsvis går det inte att blunda för det faktum att självaste Gene Simmons bör vara imponerad av det – mitt under rådande pandemi – ursmarta draget med en annorlunda uppbyggd miniturné. Något som rimligtvis gett finfin extra uppmärksamhet och ett pr-värde som inte går att mäta i kronor.

Bra jobbat Thundermother!

Magnus Bergström

14

08 2020