Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

En egen häxbrygd av angenäm styrka och smak

theheard

The Heard ”The Island” (Despotz Records/Border)

Behövs det ännu en skiva med ett band vars sound riktar in sig på 70-talet? Jo faktiskt, även om jag inte trodde det.

The Island är helt klart en positiv överraskning – och det på en skivdebut dessutom! Å andra sidan är det inga nybörjare som döljer sig bakom The Heard, som bildades 2016, nej tvärtom. För visst har Ida, Klara och Nicki från nedlagda Crucified Barbara stått på en och annan scen, vilket också kan sägas om Skinny från Deathstars och Pepper från Stockholms burlesquescen.

The Island är ett konceptalbum om en ö mellan dröm och verklighet och i texterna finns det utrymme för både ljus och mörker.

Musiken är som sagt 70-talsinspirerad kryddad med ett och annat doominslag, men det finns också spår av 60-talsflum vilket är mycket positivt.

The Heard är dock allt annat än ”standardretro”. Framför allt låter de som sig själva och det är något som måste ses som en rejäl prestation. Influenser från olika håll och kanter har blandats till en egen häxbrygd av angenäm styrka och smak.

Mer än en av låttitlarna ger en lite mardrömslik ockult känsla. Eller vad sägs om A Death Supreme, Sirens, It och Revenge Song?

Och jag bara älskar att Crystal Lake tar mig till Jason Voorhees mardrömsvärld i Fredagen den 13:e-filmerna (oavsett vad själva låttexten handlar om).

Det går heller inte att tänka sig någon annan bakom mikrofonen än överraskningen Pepper. Hennes sång är som en ljuv siren som tar oss med på äventyr i en drömsk trollskog.

Möjligtvis skulle en framtida duett med till exempel Nicke Andersson, eller någon med den rösttypen, ge ytterligare en dimension i variationens namn.

Utöver sånginsatsen är det följsamma trumspelet av Nicki skivans stora individuella behållning. För ”bevis” är det bara att lyssna på Queen Scarlet.

Men alltså, egentligen gör hela bandet ett bra jobb som ger mig rysningar av välbehag av de drömska tongångarna.

En bonus med The Heard är att de har skapat ett vettigt bandkoncept, som gjort för att utforska vidare med olika teman.

Det vore onekligen spännande att i framtiden läsa texter på under ytan-teman som The Underworld eller The Underwater. Möjligheterna är om inte oändliga så i alla fall många.

Gatefoldvinylomslaget måste också nämnas; det fångar en känsla av mystik med väl valda färger och är som gjort för just vinyl.

För egen del sörjer jag inte att Crucified Barbara har gått i graven; resan i The Heards ljudlandskap känns bara så rätt.

Går det att hoppas på en konsert med The Heard och Lucifer och kanske med Lykantropi som ”uppvärmare”? Ja det gör det, för vilken konsert det skulle bli!

Magnus Bergström

09

11 2018

En melankolisk thrashsmocka till avsked

warrel dane

Warrel Dane ”Shadow Work” (Century Media)

Vila i frid, Warrel Dane, och stort TACK för musiken och texterna.

Drogberoende, sjukdom och tankespöken av värstingmodell tog till slut ut sin rätt. En kropp och en själ klarar helt enkelt inte hur mycket som helst.

Det är förstås helt omöjligt att som utomstående sätta sig in i hela eller egentligen ens små delar av Warrels problembild. Men en sak kan vi med säkerhet slå fast; han hade alldeles för många dagar då livet var allt annat än muntert.

Enligt de inblandade var tanken att Shadow Work skulle bli upp emot 80 minuter lång. Nu blev det inte så eftersom tragedin slog till. Istället klockar den in på 40 minuter fördelat på åtta låtar, varav ett intro och en cover:

Ethereal Blessing är ett kort stämningsfullt intro med en känsla av meditation och mässande, vilket passar denna svanesång till skiva alldeles utmärkt. Vi välkomnas en sista gång av Warrel…

Madame Satan är den elaka titeln till trots en förförisk småmeckig thrashsmocka med hypnotiserande gitarriff som inte släpper taget. Med andra ord en perfekt lekplats för en unik röst som talar direkt till lyssnaren; den ”klagande” refrängsången som ger ståpäls är så typisk för Warrel att den borde vara patentskyddad.

Disconnection System är i verserna rejält Meshuggah-doftande för att i refrängen blomma ut i klassisk Nevermore-stil.

As Fast As The Others börjar överraskande melodiöst med en lockande gitarrslinga och – tro det eller inte – ett ooooohhhhh-allsångsparti. Tyngden tar över allt eftersom för att slutligen landa i en modern typ av metallåt. Men jag vet inte; det är något med den som skaver lite obehagligt i hörselgångarna…

Shadow Work är kraftfull och melankolisk och lever verkligen upp till statusen som titellåt. En extra applåd till det lekfulla trumspelet som i flera partier följer gitarren istället för att bara kompa. En riktig läckerbit till låt!

The Hanging Garden är en The Cure-cover (!) som stöpts om en del, för att få en mer passande metalkostym. Svänger skönt men landar ändå inte i något vettigt.

Rain är en kraftfull (halv)ballad med ett minnesvärt huvudriff och ett utslagsgivande trumfkort i form av ett passionerat gitarrsolospel som kittlar hörselgångarna på bästa sätt.

Mother Is The Word For God avslutar och som den gör det! Episk och mångbottnad ligger den helt perfekt placerad i låtordningen, inte minst på grund av sin melankoliska avskedskänsla. Som grädde på moset är Warrel i sin absolut bästa röstform; ståpäls, som sagt.

Omslaget är utan minsta tvekan också värt några rader för det fångar den rätta känslan på ett träffsäkert sätt och den dominerande färgen är lila, som var Warrels favorit.

Shadow Work är en bra skiva, inget snack om det, och flera låtar är lika bra som det Nevermore och/eller Sanctuary snickrade till. Men som helhet är ”avskedsskivan” kanske ändå inte ett måste i samlingen, beroende på lyssnarens egen smak. Saken är den att personligen önskar jag fler melodikrokar som hugger tag och inte släpper taget. De finns men är för få.

Hmmm… Om det inte är så att… Jo…

Jag får en stark känsla av att det handlar om en skiva som kommer att växa – och antagligen rejält – i takt med antalet lyssningar.

En sak är helt klar:

Du fattas oss, Warrel Dane.

Magnus Bergström

01

11 2018

Progressiv rock med ett budskap

fathom-

Fathom Life ”Sovereign” (egen utgivning)

Incurvatus är historia men plåster på såren erbjuds av sångaren Marcus Jagdell nya projekt Fathom Life, som går att likna vid en kärlekshistoria. Progressiv rock (musiken) möter life metal (budskapet) och tycke uppstår. Resultatet blir… Ett inlägg i klimatdebatten!

Musikinfluenserna kommer från skilda håll som Arjen Lucassen/Ayreon, Dream Theater, Magnum, Opeth, Rush och Yes.

Låttexterna är ambitiösa och som gjorda för eftertanke. Marcus har ett tydligt budskap om hur vi förstör miljön och vilka följder det får, samt hur vi ägnar för mycket av vår tid åt ytliga sociala medier.

Sovereign är 30 minuters högaktuell och angelägen melodiös progressiv rock med hårdrockiga inslag och mycket känsla och värme.

Efter ett kort intro (Revival) är det förstasingeln The Age Of Man som med eftertryck visar inriktningen; melodiös prog metal med hårdrockiga inslag. Det är också den låt som lämpar sig bäst för lyssnaren att sjunga med i. Med andra ord ett bra val av öppningslåt.

The Blackened Tongue är med sin känsla av viktlöshet (tänk meditation) bäst på skivan. Höjdpunkten är när tempot accelerar en aning lite drygt halvvägs och mynnar ut i ett alldeles delikat gitarrsolo av Viktor Holmgren. Därefter tar Marcus låten i mål med skivans enskilt starkaste sånginsats. Jag är mycket förtjust i att låten mynnar ut i en kort akustisk avslutning – bra jobbat i låtsnickarverkstaden.

Avslutande Insight är lugn och drömsk med både bra sång och gitarrsolospel (det känns igen va?) och stänger knappt 30 minuters ”låtgodisbutik” på bästa sätt.

Sovereign och Our Final Days är sannerligen inte heller dumma och passar utmärkt in i helheten.

Personligen hade jag önskat lite mer tryck i produktionen, det vill säga lite mer framträdande bas och trummor. Å andra sidan är det säkert meningen att Marcus igenkänningsbara röst ska ligga i förgrunden för att budskapet ska nå fram.

Omslagskonsten av Lucas Svedberg måste berömmas; precis så här ska progressiv hårdrock paketeras! Och nog är det ett bra betyg att tankarna går till klassiska omslag med Magnum och Yes.

Fathom Life betyder att Marcus Jagdell har rott ännu en betygsfyra (se tidigare Incurvatus-recensioner här: Serpent Path och Furnace of Dreams) i hamn och det är inte illa pinkat!

Magnus Bergström

p.s. Intervju med Marcus Jagdell finns här: ‘En handfull frågor’

29

10 2018

Genomtänkt och underhållande

dreamchild

Dream Child ”Until Death Do We Meet Again” (Frontiers/Playground)

Plötsligt händer det! Ett mirakel! Ronnie James Dio lever!

Eller njaenej… Rättare sagt; Ronnies ikoniska röst lever på sätt och vis vidare i form av suveräne Diego Valdez (Helker).

Känns namnet igen? Gissningsvis svarar många nej, men Dream Child kan se till att det blir ändring på den saken.

Manskapet som samlats kring den huvudsaklige låtskrivaren Craig Goldy (gitarr), som i projektet inspirerats av sin mentor och vän RJD, är ett synnerligen välmeriterat ”all star band”: Simon Wright (trummor), Rudy Sarzo (bas) och Wayne Findlay (gitarr och keyboards).

För den som har tillbringat många år under en sten kan jag berätta att denna fyrling har spelat med kända namn som AC/DC, Dio, Giuffria, MSG, Operation: Mindcrime, Ozzy Osbourne, Quiet Riot och Whitesnake. För att bara nämna några.

Halvvägs in i öppningslåten Under The Wire slår det mig att det här är så nära Ronnie James Dio det går att komma, men ändå ha en gnutta egen pesonlighet. Bra melodiös hårdrockslåt dessutom!

You Can’t Take Me Down fortsätter på den inslagna vägen och tar lyssnaren med på äventyr i ett ljudlandskap som bär spår av Heaven And Hell, Dehumanizer (båda Black Sabbath), The Last In Line och Magica (båda Dio). Framför allt den sistnämnda har ett starkt släktskap med Until Death Do We Meet Again och det är bara att tacka och ta emot, för vi fick ju aldrig någon Dio-uppföljare till den finfina temaskivan.

Det finns också spår av Rainbow och i viss mån Deep Purple i det Ritchie Blackmore-färgade gitarrspelet som Craig Goldy visar prov på lite här och där.

Mångbottnat och ödesmättat blir det i Game Of Shadows och det går faktiskt till och med att känna små vibbar av Led Zeppelin. Gitarrsolot är bäst på skivan!

Until Death Do We Meet Again är en ganska mörk och stämningsfull skapelse och det är lätt att tänka sig Ronnie i sitt esse på scenen med ”hornen” i högsta hugg.

Annorlunda uppbyggda Weird World både flyter smidigt och krumbuktar sig fram och har ett sväng som bryter av mot allt annat på skivan. Och vilken oemotståndlig refräng! Det ”mjuka” sångpartiet ungefär halvvägs som följs av inspirerat gitarrsolospel är snillrikt konstruerat och det är bara att applådera uppfinningsrikedomen och njuta.

One Step Beyond The Grave är småepisk och lätt att tycka om och passar därför givetvis utmärkt som avslutning.

Låtskrivandet är välbalanserat; en del är direkta och går mer eller mindre rakt på sak och andra är mer djupgående och historieberättande. Gemensamt för alla är att låtlängderna är väl eller mycket väl tilltagna.

Skivan känns genomtänkt och är underhållande från början till slut. Spelglädjen är påtaglig och det känns inte som en skivbolagsprodukt – något som annars är lätt hänt, inte minst när skivbolaget Frontiers står bakom.

Jag tror helt enkelt att Craig & co har haft roligt när de har spelat in musik som de bevisligen tycker om och är som gjorda för att skapa. Samtidigt som de utan tvekan hyllar Ronnie James Dio (vila i frid) och hans livsverk.

Dream Child har fått till en mersmakande betygsfyra som garanterat kommer att vara med på min årsbästalista. Hur högt upp återstår att se…

Anledningen till att min – efter första lyssningen – spontana fullpoängare dras in är att det hade räckt med nio eller tio låtar istället för tolv. Några är helt enkelt för likartade (läs mellantempo) för sitt eget bästa.

Men när det handlar om så pass hög kvalitet och lägstanivå är det ändå lätt att blunda för det lilla klavertrampet.

Gör dig själv en stor tjänst; lyssna och njut av underhållningen.

Magnus Bergström

Fotnot: Albumtiteln är hämtad från en text skriven av RJD.

22

10 2018

Gitarresset från rymden blandar och ger

ace

Ace Frehley ”Spaceman” (eOne/Border)

betyg 3  Release: 19 oktober

Ace är tillbaka. Igen!

För den som är sugen på stekt falukorv och stuvade makaroner är Spaceman att rekommendera. De ganska enkla rakt på sak-riffen (stekt falukorv är enkelt att laga) och det för Ace typiskt avslappnade gitarrsolospelet (stuvade makaroner kan vara kniviga att få till) mättar tillsammans enligt dagens lunch-mallen. Men någon Michelinguide-stjärna delas inte ut.

Kommer du ihåg Into the Void? Ja alltså Ace-låten som enligt uppgift behövde första hjälpen av bland andra Paul Stanley (Kiss) för att slutföras, allt för att ”rymdmannen” skulle få med en låt på Kiss-återföreningsskivan Psycho Circus (1998).

Att just Into the Void, som är så långt ifrån en publikfavorit som det går att komma, är lika bra eller bättre än i stort sett allt på Spaceman säger en hel del. Men inte allt…

De 37 minuterna Spaceman börjar ärligt talat ganska illa med Without You I’m Nothing, som har en mer än lovligt ”såsig” vers. Refrängen är glädjande nog desto starkare och banne mig om inte gitarrsolot glöder en smula. Men snacka om konstigt val av öppningslåt i och med att den aldrig riktigt lyfter.

Det är heller inte så lite ironiskt att Ace sång här är sävligare än någonsin tidigare när han småsluddrar som det lokala kvartersfyllot. Trots att rymdmannen har varit nykter i tolv år…

Hur som helst; med facit i hand (?) efter tiotalet lyssningar måste jag ändå säga att det är en klart godkänd låt.

Rockin’ With The Boys är en av två låtar som släppts som digital singel innan skivsläppet och även om låttiteln känns sisådär för en 67-åring rockar den på riktigt bra. Refrängen är dock rejält tjatig och drar ner helhetsintrycket en smula.

Kiss-fans lär inte undgå att texten bär ett mycket starkt släktskap med Kiss stora hitlåt Beth. Båda beskriver hur det är att ha musiken som sitt jobb och att ofta vara bortrest för att ”rocka med pojkarna” och den hemlängtan det för med sig. Se där; det går alltså att skriva en rockig kärlekslåt istället för en traditionell balladdito.

Och visst är det väl någon mer än undertecknad som musikmässigt får vibbar av de två första Frehley’s Comet-skivorna?

Apropå ”gamla goda tider” så har Mission To Mars glädjande nog starka vibbar av hur det skulle ha kunnat låta om Richie ”The Emperor Of Rock And Roll” Scarlet varit inblandad. Tänk något i stil med Shot Full Of Rock på Truble Walkin’ (1989) med en gitarrsoloduell som alternerar mellan högtalarna.

Att parhästen Richie inte medverkar på Spaceman framstår för undertecknad som det största av frågetecken. Den petningen är en rejäl tabbe eftersom det alltid slagit gnistor om deras samarbeten.

Med enbart enstaka glöd här och där är Spaceman istället en ganska ljummen historia. Helt i onödan, kan tyckas

Ace tycker om att göra covers och denna gång har han tacklat I Wanna Go Back (Eddie Money) som görs i stort sett som originalet. Förvisso passar den ganska bra ihop med övriga låtar men är i mina öron både tråkig och överflödig.

Quantum Flux heter den traditionsenligt instrumentala avslutningen. Den har klart längst speltid med sina sex och en halv minuter vilket är helt logiskt; det är nämligen skivans juvel med ett påhittigt gitarrspel.

I producentstolen i Ace In The Hole Studios har Ace själv suttit med resultatet att allt låter precis som det ska med en lagom dos av gammalt möter nytt.

Ingen kan beskylla Ace för att ge ut skivor ofta även om nuvarande utgivningstakt är en rejäl och välkommen uppryckning. Stress är alltså inte orsaken till den bristande kvaliteten i låtskrivandet. Det handlar helt enkelt om att jobbet inte utförts på bästa sätt. Eller också har det funnits bättre låtar som av en eller annan anledning gallrats bort. Vad vet jag…

Att de låtar som Gene Simmons (Kiss) varit med och skrivit inte höjer sig över mängden utan snarare tillhör de sämre är kanske ett bevis på att Ace ska lita mer på sin egen förmåga, istället för att ta den enkla utvägen och dela på arbetsbördan och samtidigt få ett välkänt namn att använda sig av i marknadsföringen.

Betyget är satt med nostalgiska öron men inte utan verklighetsförankring. Att lyssna på hela skivan om och om igen är inte att rekommendera. Välj istället ut de personliga favoriterna till en spellista och resultatet blir ett helt annat. Det handlar dock ändå om årets hittills klenaste betygstrea.

Jag vill att ”min” Ace Frehley ska ha åtminstone ett uns av farlighet, som den före detta gatuligist han är. 2018 känns gitarresset alldeles för tillrättalagd och välputsad.

Magnus Bergström

17

10 2018

Hissa piratflaggan och skåla i rom

runningwildpieces

Running Wild ”Pieces Of Eight” (Noise/Warner)

Tysk heavy metal från ”de ljuva åren” i form av Ready For Boarding (dubbel-lp), The First Years Of Piracy (cd-samling), sex cd-maxisinglar, en poster och ett guldmynt som bor i en liten läckert lila tygpåse. Allting förpackat i en fin box.

Vad kan en hårdrockare mer behöva? Inte mycket.

Med andra ord är det bara att hissa piratflaggan, skåla i rom och leva sig in i låttexternas piratäventyr.

Pieces Of Eight har undertiteln The singles, live and rare 1984-1994 vilket betyder högkvalitativ heavy metal i typisk tysk stil.

Alla cd-singlar släppta på Noise Records återfinns och deras styrka ligger i att flera av b-sidorna är minst lika starka som a-sidorna.

Vi får också samlingsskivan The First Years Of Piracy (1991 års nyinspelningar av klassiker) och är samtliga huvudet högre än originalinspelningarna både spel- och sångmässigt och inte minst produktionen.

Den största skatten i boxen är liveskivan Ready For Boarding nu utökad till en dubbel i läcker guldvinyl. Det som tillkommit sedan originalet släpptes 1988 är en konsert inspelad 1989 och som tidigare endast funnits utgiven på VHS-kassett.

Det genomgående temat i låtskatten är mr. Running Wild: Rock ’n’ Rolf (Rolf Kasparek) står stadigt i rampljuset. Ja övriga bandmedlemmar genom åren får faktiskt ursäkta, för Rolf sticker ut med sin personliga sångröst och sitt precisa gitarriffande.

Men allt är inte guld som glimmar…

Postern och guldmyntet är mindre imponerande – musik väger bra mycket tyngre än lullull.

Jag ställer mig frågande till varför inte all musik i boxen pressats på vinyl istället för det halvt om halvt utdöende cd-formatet. Svaret är antagligen att det blev billigare så.

Dessutom hade det varit ett stort plus med någon form av historikhäfte eller varför inte till och med en informativ bok om Noise-åren.

Sett enbart till musikinnehållet är Pieces Of Eight så nära en fullpoängare som det går att komma, men nämnda svagheter resulterar utan tvekan i betygsavdrag.

Magnus Bergström

12

10 2018

Hård rock med svängig partykänsla 50-årsjubilerar

nazarehtanth

Nazareth ”Loud & Proud! Anthology” (BMG/Warner)

betyg 3

50-årsjubilerande Nazareth har sammanställt 24 låtar som representerar alla jubilarens skivor. Ett flertal klassiker återfinns givetvis, som till exempel Witchdoctor Woman, Love Hurts och Hair Of The Dog, och uppfriskande nog även ett par-tre lite mer otippade låtval.

För den läsintresserade går det att ta del av en lagom informativ historik skriven av Dave Ling (Classic Rock, Rock Candy).

Men omslaget? Alldeles för digitalmodernt för att passa ett band med så många tjänsteår. Tummen ner för det.

Slutsatsen blir ändå att samlingsskivor aldrig kan förmedla det som enskilda skivor kan. Den där känslan av ett tidsdokument som speglar var artisten befinner sig i utvecklingen just där och då. Betyget ska ses som en spegling av just denna invändning.

Önskas hård rock (observera särskrivningen) med svängig partykänsla är Loud & Proud! Anthology istället något av den perfekta skivan.

Magnus Bergström

09

10 2018

Pang-på-rödbetan-punkig hårdrock/metal

suicidal

Suicidal Tendencies ”Still Cyco Punk After All These Years” (Suicidal Records/Border)

betyg 3

Mike Muir bakom mikrofonen är en garanti för att åsikter står som spön i backen och givetvis backar han inte för någon eller något. Låttexternas mix av allvar och humor är mumma för lyssnare som inte bangar för hjärngympa.

I Love Destruction och F.U.B.A.R. sparkar igång Still Cyco Punk After All These Years och är båda typexempel på klassisk Suicidal Tendencies pang-på-rödbetan-punkiga hårdrock/metal med ett konstant sväng. Tänk att något som låter så mycket amerikanskt 80- och 90-tal fortfarande känns helt rätt.

All Kinda Crazy har en så skön rytm och klockren refräng att det inte går att sitta stilla och det är bara att ge efter för känslan och skråla med. Ja faktum är att det är nästan så att jag delar ut ett högre betyg tack vare denna låtpärla. Nästan.

Sippin’ From the Insanitea är ohotad som roligast låttitel. Låten som sådan är tyvärr bara okej och infriar inte de, med tanke på det smått geniala namnet, höga förväntningarna.

It’s Always Something är ett fräscht energipiller och är näst efter ohotade All Kinda Crazy skivans höjdpunkt.

Vi får heller inte glömma att det är självaste Dave Lombardo (ex-Slayer) som bankar skinn. Nothin’ To Lose är utöver ett förväntat högt tempo kryddad med smått galna tempoväxlingar här och där. Med andra ord det perfekta skyltfönstret för Daves avslappnade och finessrika trumspel.

Still Cyco Punk After All These Years tappar lite fart mot slutet. Jag vet att det kan låta osannolikt med tanke på att fart är något av bandets och inte minst just denna skivas signum. Men för mycket av samma vara under 40 minuters speltid sliter till slut på både öron och tålamod.

Och en annan sak; en gitarrist i all ära men två sexsträngare hade gett anrättningen mer svung.

Hur som helst visas det prov på ett inte så lite imponerande adrenalinpåslag efter hela 35 år (!) i branschen. Mosh it up!

Magnus Bergström

Fotnot: Still Cyco Punk After All These Years släpptes som Mike Muirs soloskiva 1995, då med titeln Lost My Brain! (Once Again) och med en annan låtordning.

14

09 2018

Heavy och power metal förenade på bästa sätt

primal fear

Primal Fear ”Apocalypse” (Frontiers/Playground)

Tyska Primal Fear bildades 1997 och på Apocalypse låter det i mångt och mycket som om tiden stått stilla. Vilket i detta fall ska tolkas som något mycket positivt. De två-tre närmast föregående skivorna har på sina håll och kanter varit av trampa vatten-typ, men nu känns det istället som en mer genomarbetad och sammanhängande helhet.

Följande fem låtar sticker ut:
New Rise är som vanligt när det handlar om startskottet på en Primal Fear-skiva fartfylld och refrängstark och alltså rena rama innehållsdeklarationen.
King Of Madness har en härlig refräng med ”upplyftande” känsla tack vare Ralf Scheepers höga sångtoner och just dessa är det glädjande nog mer av på denna skiva än på de närmast föregående.
Blood, Sweat & Fear bjuder på rappa verser och ett superläckert gitarrsololir. Synd bara att tempot sänks en aning i refrängen, för det funkar inte klockrent i just detta fall.
The Beast är så enkel och samtidigt så bra. Rakt på sak-heavy metal med en enkel refräng som gjord för allsång av en lyckorusig publik.
Eye Of The Storm är en glädjande återkomst till det mer progressiva stuket på New Religion (2007) med lite längre instrumentala partier. Åtta minuters tyskt stål av bästa märke.

Bristen på originalitet är påtaglig men faktum är ändå att heavy metal och power metal sällan har förenats på ett bättre sätt. Dessutom stjäl de mest från sig själva och vem kan då låta bli att dra på munnen och fortsätta att digga? Inte undertecknad i alla fall.

Magnus Bergström

03

09 2018

Ett säkert kort för heavy metal-fansen

udo

U.D.O. ”Steelfactory” (AFM/Sound Pollution)

    Release: 31 augusti

Det finns säkra kort och så finns U.D.O.

Udo Dirkschneider är efter 31 år (!) under U.D.O.-flagg konsekvent som få. I fokus är som vanligt den stålullsriviga rösten och låtreceptet är klart som korvspad: 13 taktfasta heavy metal-hymner med fläskiga riff, pumpande bas, taktfasta trummor och mäktiga allsångskörer som fastnar.

Stora förändringar är varken nödvändiga eller önskvärda och U.D.O. krånglar helt enkelt inte till det. Heavy metal för folket liksom. Oftast utan några som helst krusiduller. Men för den som vill gräva lite djupare så finns det en och annan ”specialare”, som till exempel en gitarrslinga som klingar orientaliskt eller när basgitarren får ta ut svängarna i en extra trudelutt.

Steelfactory står sig väl mot de 16 (!) tidigare U.D.O.-skivorna och är liksom Judas Priest och deras Firepower bra exempel på hårdrocksveteraner som är fortsatt relevanta.

Udos röst har redan avhandlats, men utan det mycket samspelta bandet skulle han stå sig slätt. Extra plus delas ut till Andrey Smirnov vars gitarrspel är av den vassare sorten. Sven Dirkschneider (ja han är son till Udo) är stabiliteten själv bakom trummorna och låter som om han inte gjort något annat i livet än att hålla takten åt pappa och hans band.

Rivstarten med Tongue reaper är en överkörning av bästa märke men ändå utan att vara den där riktigt klockrena öppningslåten som vi är bortskämda med när det gäller U.D.O. som oftast har bästa låten först ut ur startfållan.

Keeper of my soul är desto intressantare i och med att den är lite mörkare än det mesta i U.D.O.-diskografin och passar Udos röst alldeles utmärkt.

Smått arabiska tongångar (som bandet tidigare gett sig på i till exempel The wrong side of midnight) förgyller Raise the game och även här rör vi oss på lite mörkare territorium kryddat med en refräng som är en riktig allsångsdänga.

Blood on fire och Rising high är snabba rackare som inte så lite påminner om några av Accept-klassikerna på Restless and wild eller varför inte Russian roulette. Det flitiga Dirkschneider-turnerandet med enbart Accept-låtar har onekligen satt sina spår och det är lite ironiskt att vi nu bjuds på låtar som andas mer Accept än någonsin tidigare. Samtidigt är just dessa långt ifrån skivans bästa låtar då de egentligen inte sticker ut på något som helst sätt.

One heart one soul har en mäktig refräng med kraftig körsång som bara tyska band som U.D.O. och Accept och möjligtvis våra blågula krigare Sabaton fixar utan att det blir för mycket.

A bite of evil är det bra tryck i och den bjuder på några intressanta detaljer som inte alls är dumma. Men den lite fjantiga texten om en varulv får en varning och drar ned betyget.

Avslutande halvballaden The way känns helt rätt placerad. Lyssnaröronen får en lite lugnare avslutning och intrycken kan summeras i lugn och ro. Och visst fasen kan Udo sjunga ”på riktigt” när han sätter den sidan till.

Till sist ett tips till herr Dirkschneider och skivbolaget; varför inte göra en samlingsskiva med alla (halv)ballader och duetter som spelats in genom åren? Det skulle bli en bra mix, tror jag.

Magnus Bergström

24

08 2018