Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

Modern thrash metal med fingertoppskänsla

reignsaw

Reignsaw ”Reignsaw” (GMR Music Group)

Det är uppenbart att Reignsaws debutalster har tillkommit med en fingertoppskänsla för hur thrash lät på ”den gamla goda tiden” samtidigt som det låter modernt. Ja enligt vissa låter det säkert för modernt. Alltså rör det sig inte om ännu ett av alla de band som – oavsett genre – strävar efter att låta retro till hundra procent.
Av dessa 45 minuter modern thrash metal är följande värt extra uppmärksamhet:
Efter ett kort intro slår videlåten Rise till med full kraft; både hårt och medryckande på samma gång. Det är tydligt att allt förhandssnack om bandet verkligen är relevant.
En för genren ovanligt melodisk sångslinga återfinns i The Murderer och liksom Like brothers in blood (för övrigt ett typexempel på modern thrash metal när den är som bäst) har den ett skönt tunggung och klockren skråla-med-i-refräng.
Titel- och tillika bandlåten Reignsaw bjussar inte bara på skivans bästa gitarrsolo utan även dito refräng. En höjdarthrashsmocka!
Pluspoäng måste också delas ut till det smakfulla akustiska outrot i avslutande United states of hysteria.
Skivans mittparti är lite svagare och känslan av vattentrampande är påtaglig. Lyckligtvis hör de tre sista låtarna till skivans bättre och då glöms svagheterna lätt bort.
Sångaren Reginald J. Sawyer – enligt slashertextkonceptet en före detta sergeant i den amerikanska marinkåren – funkar men det är ändå något som skaver. Den aggressiva sångattacken skulle göra sig bättre i hardcore än thrash. Det ska dock sägas att emellanåt varieras sången, åt både det mjukare och det tyngre hållet, och de gångerna finns absolut inget att invända.
Jag kan för övrigt inte låta bli att drömma om att skivan i grund och botten låter som den naturliga fortsättningen på The formation of damnation (Testament) och tänka sig dessa låtar sjungna av Chuck Billy, mmm… Med det sagt; det är inget snack om att jag ser fram emot fortsättningen på sagan om Reignsaw. Det är långt ifrån alla band som kan skryta med ett såpass starkt debutalster.

Magnus Bergström

Fotnot: Reignsaw finns också i bokform för den som vill grotta ner sig ordentligt i Reginald J. Sawyers framfart.

25

05 2017

Melodiös hårdrock med kaxig attityd

adrenaline

Adrenaline Rush ”Soul Survivor” (Frontiers)

Musik ska byggas utav glädje av glädje bygger man musik. Så skaldade Björn Barlach och Åke Cato i Lill Lindfors-låten från 1978.
Just glädje är vad som genomsyrar Adrenaline Rush andra skiva Soul Survivor till bredden fylld med välskriven 80-talshårdrock med pop- och schlagerkänsla. Refrängerna fastnar omedelbart och jag menar verkligen omedelbart. Samtidigt är det inte för tillrättalagt; det finns en småkaxig attityd i både framförande och produktion.
Organized crime (Treat) och Cold winter nights (Erika) är två passande referenser.
Tåve Wannings sång har visat sig vara något av en vattendelare. Hon varken ylar i falsett eller growlar utan sjunger normalt och även om det inte alltid är helt tonsäkert gör den helt personliga stilen att det funkar utmärkt i undertecknads öron.
Inleder med den äran gör Adrenalin och den är just en riktig glädjespridare till låt. Därmed är ribban lagd om inte på rekordhöjd så i alla fall högt.
Breaking the chains har ett härligt riffande som är melodiöst och rivigt på samma gång.
Det stora utropstecknet är Stand my ground som också den lever mycket på ett mersmakande riff med bra driv i. Och så en refräng som inte kan kallas annat än en fullträff rätt upp i krysset. Låtskrivande av mycket hög klass.
My life har ett starkt vapen i skivans vassaste gitarrsolo och det säger inte lite för dessa är välljudande skivan igenom.
Även basgitarren får chansen att höras och då inte bara genom en för genren ovanligt framträdande position i ljudbilden. Inledningen av Break the silence är nämligen inget annat än en fyrsträngad uppvisning. Ett lite ovanligt grepp som är både kul att lyssna till och välgörande för helheten.
Konstigt nog är det titellåten som faller lite utanför ramen. Den känns smått händelsefattig jämfört med nämnda topplåtar.
Det ska bli mycket intressant att följa Adrenaline Rush framöver, för om de fortsätter att utvecklas positivt (debuten var ärligt talat en ganska klen historia) vet man aldrig vart det slutar.
Magnus Bergström

19

05 2017

Modern metal med mörk twist

livsin

Liv Sin ”Follow Me” (Despotz/Border)

Hårdrocksvärlden har varit fattigare utan vårt avlånga lands okrönta hårdrocksdrottning Liv ”Sin” Jagrell. Men nu är hon tillbaka och med tanke på att hennes kraftpaket till röst är i fokus på Follow Me är det inte mer än rätt att bandet bär hennes namn.

Liv försvann från musikscenen när delar av Sister Sin tröttnade på det slitsamma turnélivet och bandet kastade in handduken.

Handlar då detta skivdebuterande band om ett substitut? Nja, det är inte riktigt samma typ av hårdrock utan mer av ett komplement. Modern metal med en hårdare och mörkare twist.

Godless Utopia och I’m Your Sin är med smittsamma sing-a-long-refränger som klippta och skurna för framtida konsertlåtlistor.

Emperor Of Chaos är en tuffing som manglar öronen på ett angenämt sätt och växer för varje lyssning.

The Beast Inside är en stillsam ballad med en personlig text som backas upp av stråkar och hela baletten. Bästa låten!

Immortal Sin (Fight) är ett minst sagt udda coverval och denna sorgligt förbisedda pärla förtjänar verkligen upprättelse. Att den görs som duett med Jyrki 69 (The 69 Eyes) bidrar trots originaltrogenheten till en mer personlig tolkning.

Liv har i intervjuer sagt att producenten Stefan Kaufmann (ex-Accept, U.D.O.) pressade henne att ta i från tårna för att låta som Rob Halford (Judas Priest). Hon når fullt förståeligt inte The Metal Gods karriärbästa men räcker ändå väldigt långt. När det gäller klädsel i form av läder och nitar är det målfoto mellan de båda.

Låt oss hoppas att bandet kommer ut på vägarna snart, för den här musikstilen är gjord för att framföras live och få kan styra en publik som Liv.

Magnus Bergström

03

05 2017

Thrashcore som får det att spritta i kroppen

skulldrain

Skulldrain ”Hatred Rising” (ViciSolum/Sound Pollution)

   Release: 14 april

Kalla det thrashcore, crossoverthrash eller vad du vill. Fenomenet har fått ett uppsving och varken bandens eller publikens intresse verkar avta. Bra det för avfyrad på alla cylindrar är den oemotståndlig.
Hatred Rising är Skulldrains debutskiva men det är inga duvungar som medverkar; alla fyra bandmedlemmarna har varit med förr och det märks.
Musikaliskt hör jag i första hand spår från Slayer, Municipal Waste, The Haunted, Nuclear Assault och Destruction. Det går också att säga att Skulldrain på sätt och vis är en aggressivare och enklare variant av ”innebandet” Power Trip.
Sången är måhända en vattendelare; en mix av hardcore och thrash med en ganska opolerad råhet. Ofta gör den sig alldeles utmärkt men den är från och till också lite väl påträngande.
Apropå sång så är refrängerna lätta att skråla med i och alltså helt enligt regelboken för alla typer av thrash.
Utan tvekan är Slayer-doftande One More Word bäst, med ett gitarrsolo som träffar mitt i prick. Men låtar som Trigger the Crisis, Through Death och tittellåten får det också att spritta rejält i alla möjliga kroppsdelar.
Ett intressant och ett för genren ganska ovanligt grepp är att inte mindre än två av de nio låtarna är instrumentala. Där och då får musiken – och lyssnaren – chansen att andas och den idén applåderas.
Här finns gott om potential och med rätt utvecklingskurva är känslan att det kommer att låta ännu bättre på uppföljaren.
Till sist måste jag säga att mitt rebelliska tonårsjag hade älskat textraden ”Hell was built for people like you”…

Magnus Bergström

10

04 2017

Stabil heavy metal med fingertoppskänsla

dead

Dead Kosmonaut ”Expect Nothing” (TPL)

Traditionell heavy metal möter doom möter klassisk rock möter progg.

Tänk en blandning av klassiska band som Black Sabbath, Iron Maiden, Judas Priest, Deep Purple, Uriah Heep och Candlemass.

Så retro och samtidigt så rätt i tiden. Det kallas fingertoppskänsla.

Inte mindre än tio musiker medverkar på detta projekt i regi av Mattias Reinholdsson, som inte bara spelar bas, kompgitarr och står för bakgrundssång, han är dessutom låtskrivare och producent.

En annan viktig komponent har varit Fredrik Folkare (Unleashed, Firespawn) i rollen som sologitarrist, medproducent och mixare.

Men de får ursäkta; den största snackisen är att Pelle Gustafsson (Nifelheim) här ägnar sig åt vanlig sång. Något som inte är aktuellt i hans huvudband. Överraskande nog imponerar han mest vid de ganska flitigt förekommande tonartshöjningarna.

Efter inledande Amduat, en fartfylld stänkare som ger omedelbar mersmak, följer doomaktiga Concrete Sky som med Pelles smått unika sångröst och skivans läckraste gitarrspel är en vinnande kombination.

Däremot är följande Craving Mad, som går i samma stil som föregångaren, lite väl intetsägande och skivan stannar liksom upp.

Så bra då att det därefter går åt rätt håll mest hela tiden.

Iron Maiden-doftande instrumentalgodingen Grimeton visar upp en mycket intressant sida av Dead Kosmonaut, som gärna får vidareutvecklas på nästa skiva.

Smått progressiva Time Is The Wound, med en basslinga som självaste Steve Harris skulle ha kunnat stå bakom, är en annan höjdare.

Och så har vi House Of Led. En ballad av bästa märke. Det är omöjligt att inte imponeras av det stabila hantverket och falla pladask för Pelles innerliga stämma (ja du läste rätt). Och visst är väl trumspelet helt plötsligt en smula jazzinspirerat?

Avslutar gör ännu en välskriven ballad, Grey Hole, med gästsång av ingen mindre än Johan Längqvist (ex-Candlemass) och en ovanligt muskulös skivdebut är ett faktum.

Magnus Bergström

03

04 2017

Melodiös death metal med imponerande bredd

mors

Mors Principium Est ”Embers Of A Dying World” (AFM Records)

2003 albumdebuterade finländarna, som i dagsläget spelar melodiös death metal kryddad med en rejäl stor dos av thrash metal och dessutom – smått överraskande – smakfulla vibbar av power metal.
Rikligt förekommande är den typ av melodiösa gitarr- och keyboardslingor som vi kunde höra från In Flames några skivor tillbaka. Ett annat band som tydligt influerat låtskrivandet är At The Gates. Nämnda slingor samspelar här så läckert att de, som på det självklaraste sätt i världen, placerar landsmännen i Children Of Bodom i baksätet.
Ett ganska nytt grepp är symfoniska inslag av den typ som vanligtvis oftast förknippas med black metal (inga likheter i övrigt) vilket kombinerat med att det inte är full fart hela tiden ger en imponerande bredd.
Det growlas föredömligt och ovanligt välartikulerat. Ja jag skulle vilja påstå att inte ett enda ord försvinner i gurglandet. Inte illa pinkat.
Produktionen är modernt ren och köttig och alltså som klippt och skuren för tongångarna.
Bästa låt är Into The Dark men den har skarp konkurrens av Reclaim The Sun och halvballaden (!) Death Is The Beginning. Sistnämnda må vara något av en styggelse i många traditionalisters öron, men rent krasst är det ännu en en ingrediens som bidrar till intressant variation.
I mina öron har Mors Principium Est sedan 2012 års …And Death Said Live haft en stigande formkurva och med Embers Of A Dying World presenterar
de sin hittills bästa skiva.
När jag vill lyssna på ”hård” musik är det så här den ska låta.

Magnus Bergström

20

03 2017

Progressiv metal i dess galnaste och vackraste form

persefone

Persefone ”Aathma” (ViciSolum/Sound Pollution)

Tycker du att Dream Theater är för ”svåra”? Då är det bara att sluta läsa.
Splittrat. Det var mitt första intryck av Aathma. Inte kärlek vid första lyssningen alltså. Inte vid andra heller. Men skam den som ger sig; vid tredje-fjärde lyssningen trillade poletten ner. Wow.
Dream Theater, Opeth, Symphony X är tre av de många band som besvisligen influerar Persefone. Det finns också spår av så skilda band som Dark Tranquillity, Morbid Angel och Rush. Bland andra.
Det låter kanske som en alldeles uppåt väggarna för galen mix för att det fungera. Men fungerar gör det. Verkligen.
Persefone bevisar med eftertryck att de inte har några som helst problem med att tänka utanför boxen och få ”galenskaperna” att landa i något eget och vettigt. Progressiv metal i dess vackraste form.
Aathma har allt och lite till och är till och med aningens starkare än hyllade föregångaren Spiritual Migration (2013).
Kort om låthöjdpunkterna:
Spirals Within Thy Being blandar inte mindre än tre sångstilar (ren-, growl- och skriksång) och visar upp ett härligt gitarrspel á la John Petrucci (Dream Theater) samt en förförisk keyboardslinga. 7 minuter och 17 sekunders njutning och ett bevis så gott som något på att ”galenskaperna” fungerar.
No Faced Mindless blandar en ljuvt smekande refräng med aggressiv sång och vi hör även här ett finfint samspel mellan gitarr och keyboard.
Stillness Is Timeless är det starkaste låtesset och samtidigt svår att beskriva, men tänk Dream Theater på steroider. Wow!
Avslutande episka titellåten i fyra delar är också minst sagt mäktig och är en stark utmanare till titeln bästa låt. Extra allt liksom.
Det är nära att betygsfemman delas ut, men jag vill så gärna tro att Persefone har lite till att ge så… Betygsfyra med stort plus i kanten!
Jag kan heller inte låta bli att störa mig lite på att growlsången dominerar som den gör. Visst varvas det mellan ren-, growl- och skriksång, men dessvärre är det growlvarianten som får ta mest plats. Den är varken bättre eller sämre än vad som är brukligt. Men och det här är ett stort men; musik av den här klassen kvävs av för mycket av den varan.
På pluskontot måste tillföras den förstklassiga produktionen och konstverket till skivomslag signerat välmeriterade Travis Smith.
Skicklighet och perfektionism i ljuv symbios med läckra melodier; Persefone sätter i metalkretsar exotiska Andorra på kartan.

Magnus Bergström

14

03 2017

Avantgardistisk och mörk doom metal

earthen

Oceanwake ”Earthen” (Vicisolum/Sound Pollution)

Så kallad svår musik. För de tålmodiga. Raka motsatsen till topplistemusik. Ingen ”quick fix” här inte.
Ovanstående är en förenklad beskrivning av innehållet på Earthen; sista delen i en ambitiös och äventyrlig albumtrilogi signerad finländska Oceanwake.
Musiken är oftast så tung att erkänt doomiga storheter som Black Sabbath och Candlemass framstår som ganska lättviktiga.
Den som med öppet sinne (och gott om tid) tar chansen att uppleva mörkret och tyngden har en liten guldgruva att gräva i.
I mörkret finns nämligen också ljus i form av spröda gitarrmelodier och ren stämsång. När dessa ingredienser får vara med och leka lyfter hela paketet till en hög musiklyssnarnivå.
Sade jag att skivan består av två låtar? A Storm Sermon och In Amidst The Silent Thrones har 21 respektive 24 minuters speltid. Inte vardagsmat precis.
Skivans vackraste stund är ett långt och meditativt stillsamt parti i sistnämnda, som är hur ljuvligt som helst och gåshuden är ett faktum.
Jag kan sakna en renare ljudbild och det i kombination med en growlsång som med nöd och näppe får godkänt (mer rensång nästa gång tack) gör ändå att full betygspott uteblir.
Men det är ingen tvekan om att Earthen består av unik musik av unika artister, som lånat lite här och där och skapat en egen och mycket smal nisch.
Respekt.

Magnus Bergström

07

03 2017

Melodiös hårdrock med sologitarr och sångröst i centrum

lucy

Lucy ”Pre-apocalyptic State” (self released)

  

Kristinehamnsbandet Lucy är återuppståndet och liksom tidigare tillhör showen huvudlåtskrivaren och sologitarristen Johan Jansson (Värmlands svar på Yngwie Malmsteen). Med ett undantag; sångerskan Katarina Frostfall konkurrerar rejält om uppmärksamheten med förmågan att låta både som en ljuv siren och en ilsken tiger.
De som kan sin Lucy kommer att förvånas en aning över att det inte riktigt låter som tidigare. Visst har Jansson kvar sin solostil (tur det för han kan det där med att lira gitarr) men annars är det lite modernare och tuffare melodiös hårdrock än tidigare, varav mycket kan tillskrivas tigerrösten.
Av de fyra låtarna är Nacht und Nebel (Frostfalls bästa insats) och 1986 (intrumental som skrevs just 1986) de starkaste korten. Förstnämnda har vinnarkombinationen stark vers och stark refräng och sistnämnda störtsköna gitarrkonster.
Det är ändå svårt att bedöma helheten hos ett band utifrån endast fyra låtar, varav en instrumental, så jag nöjer mig med att konstatera att Pre-apocalyptic State låter bra. Men jag har svårt att känna av en röd tråd, vilket jag gissar kan förändras till det bättre när det blir dags för en fullängdare.
Stilpoäng delas ut till omslaget som är ett skolexempel på att det enkla ofta är det bästa. En dödskalle, en bandbild och en lite modernare variant av den klassiska Lucy-logotypen. Allt med en sjysst jordnära färg som genomgående tema.

Magnus Bergström

24

02 2017

35-årsjubilarer visar vart skåpet ska stå

kreator

Kreator ”Gods of Violence” (Nuclear Blast)

Jag vet inte vart jag ska börja för att beskriva storheten med de tyska veteranernas 14:e studioskiva. Men jag provar…
Gods of Violence är en naturlig fortsättning på Phantom Antichrist (2012) och samtidigt en ljuvlig mix av hur de lät på Coma of Souls (1990), Violent Retribution (2001) och en gnutta Extreme Aggression (1989).
Här finns allt det gottigaste med klassisk och modern thrash metal á la Europa. Melodi. Tyngd. Ös. Allsångsrefränger.
Jens Bogren (Fascination Street Studios) har fått gubbarna att blomma ut och våga ta de där så viktiga stegen utanför bekvämlighetszonen. Samtidigt med rötterna förankrade i sin historia.
Resultatet? Det flörtas mer och mer med melodier utan att det blir för smörigt, utom för de allra ”hårdaste” fansen, och produktionen är luftig utan att vara tunn.
Kanonlåtar som World War Now, Satan Is Real, Totalitarian Terror, Hail to the Hordes och framför allt titelspåret (alla tiders thrashlåt?) är fem mycket starka argument för att omedelbums införskaffa denna fullpoängare.
Resterande sex låtar är inte långt efter i kvalitet och utfyllnad lyser glädjande nog med sin frånvaro.
51 minuter och 43 sekunder Kreator blir inte bättre än så här.
Mina damer och herrar, jag tror bestämt att vi har att göra med Essen-bandets allra bästa skiva. Någonsin. Inte illa pinkat efter 35 år i hårdrockens tjänst.
Gods of Violence visar vart skåpet ska stå och utgör från och med nu genremallen.
I salute you, Kreator.

Magnus Bergström

21

02 2017