Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

Tillbakalutad hårdrock som inte skäms för sig

James LaBrie ”Beautiful Shade Of Grey” (InsideOut)

Efter den inledande besvikelsen är jag med i matchen.

Vad då besvikelse?

Jo jag är barnsligt förtjust i James två föregående soloskivor – Static Impulse och Impermanent Resonance – på vilka Peter Wildoer (Darkane) spelar en stor roll med både intensivt trumspel och growlsång.

Det nya upplägget med en mer tillbakalutad stil var inte vad jag räknat medBeautiful Shade Of Grey bjuder utöver en skivitel att älska på en tillbakalutad typ av hårdrock med fokus på akustiska stränginstrument istället för elektriska.

Det sätter James röst mer eller mindre i totalt fokus med hörbara in- och utandningar som ger en känsla av närhet.

Devil In Drag inleder och avslutar skivan. Det som skiljer versionerna åt är att den andra varianten har fått elektrisk skjuts. Båda är bra, med stort fokus på melodin och sången, och delar förstaplatsen som bäst på skivan.

Det drar rejält mot pophållet med Supernova Girl och låtens smakfulla arrangemang gör den till rena rama örongodiset.

Hit Me Like A Rock är en aning åt det bluesiga hållet vilket bidrar till lite mer bredd och inte minst aningens mer drag under galoscherna.

Ett intressant val av coverlåt är Ramble On (Led Zeppelin). De brittiska legendarernas That’s The Way var det ursprungliga och på papperet mer givna valet, men med facit i hand är det bara att konstatera att James & co ror låten i hamn utan minsta ansträngning.

Paul Logue (Eden’s Curse) utgör tillsammans med James projektets kärnduo. Efter att ha pratat om att göra något tillsammans sedan 2010 har de gjort slag i saken. Rent krasst var det pandemin, det vill säga oväntad ledig tid, som gjorde att de äntligen fick till det.

Bakom trummorna hör vi James son Chance LaBrie och det finns inte ett dugg att anmärka på hand insats, vilket inte är det minsta förvånande eftersom han redan är något så när etablerad med Falset.

Det känns fint att far och son fått chansen att samarbeta och det är ingen vågad gissning är det blir mer av den varan i framtiden.

För de som liksom undertecknad älskar James röst är det ingen tvekan om att Beautiful Shade Of Grey fyller sin plats i skivsamlingen. Och det utan att skämmas för sig det minsta sida vid sida med ”den gyllene röstens” tidigare solo- och Dream Theater-skivor.

Magnus Bergström

16

05 2022

Överraskande vital old school heavy metal

Anvil ”Impact Is Imminent” (AFM/Sound Pollution)

Det var en gång – närmare bestämt 1978 – två tonåringar vid namn Steve ”Lips” Kudlow och Robb Reiner i Toronto, Kanada som bestämde sig för att göra det roligaste de visste. De bestämde sig för att heavy metal skulle bli deras ”allt” och att de aldrig skulle titta tillbaka.

44 år senare gör de bästa vännerna fortfarande det roligaste de vet tillsammans och är nu framme vid skiva nummer 19.

Vägen fram till 2022 har dock inte varit spikrak. Långt ifrån. Det räcker att se den utmärkta dokumentären Anvil: The Story Of Anvil* (2008) för att förstå att karriären aldrig har handlat om någon räkmacka för Lips och Rob.

Efter dokumentären har Anvil haft ordet kultband hängande över sig, men de förtjänar mer än så. Impact Is Imminent är ett bra bevis på det.

I mina öron är det inget snack om att singellåten Ghost Shadow står sig väl mot allt annat Anvil spelat in genom åren. Den är allt som kanadensarna står för; ganska fartfylld heavy metal som är rakt på sak utan krusiduller.

Teabag är en instrumentallåt som det är en ren fröjd att hugga in på. Med en speltid på två minuter och 39 sekunder finns det igen tid för onödiga utsvävningar utan det är pang på rödbetan som gäller. Kul att ”Lips” (gitarr och sång), Robb (trummor) och Chris Robertson (bas, körsång) får visa upp sina färdigheter; de kan mer än att spela kött och potatis-heavy metal.

Kompriffandet i Wizard’s Wand lånar friskt från Coast To Coast (Scorpions) och det är aldrig fel med rätt sväng, men den blommar liksom ändå aldrig riktigt ut.

Explosive Energy är ironiskt nog trots titeln en ganska intetsägande låt. Men det finns hopp; än en gång är det refrängen i kombination med piggt gitarrsolospel, som lyfter låten en bit över godkänt. Ett exempel på att helheten är viktig och att det är detaljerna som gör det, liksom att det gäller att lyssna uppmärksamt både på enskilda låtar som hela skivor innan betygssummeringen.

Apropå influenser bär Shockwave spår av typiskt Black Sabbath-tunggung, men utan att nå ända fram. Boven i dramat är den smått parodiskt tjatiga refrängen som sänker vad som annars hade kunnat bli lite av en personlig favoritlåt. Synd.

Gomez (bonuslåt) är Teabag i ny kostym; blåsinstrument förstärker denna version. Nu snackar vi monumental överraskning, för ingen har väl i sin vildaste fantasi kunnat tro att Anvil och blåsinstrument någonsin skulle nämnas i samma mening. Ett kul grepp som visar sig fungera riktigt bra, även om originalversionen vinner i längden.

Produktionen står den pålitliga duon Martin ”Mattes” Pfeiffer och Jörg Uken på Uken’s Soundlodge studios för och de har än en gång rattat fram en luftig ljudbild med livekänsla, som visar att det är människor av kött och blod bakom instrumenten/mikrofonen.

Visst är det så att ”Lips” i vanlig ordning mer som regel än undantag sjunger hellre än bra, men det hörs att han brinner för det och då funkar det klart bra ändå.

Apropå sång måste jag lyfta fram Chris körsång i refrängerna. Han kan utan tvekan hantera basgitarren felfritt men det är rösten som är hans största bidrag till Anvil. Lyssna till exempel på Bad Side Of Town.

Individuellt är det Robb som imponerar mest på mig, med sitt uppfinningsrika trumspel som blandar finesser och tunga slag kors och tvärs.

Jag kan inte säga annat än att jag är positivt överraskad över att att Impact Is Imminent både känns relevant och innehåller en handfull minnesvärda låtar. Old school möter en gnutta new school liksom.

Kommer jag att lyssna på skivan igen? Absolut!

Det hade jag verkligen inte räknat med från Anvil 2022.

Magnus Bergström

*Finns i skrivande stund att se på Netflix.

13

05 2022

Välfylld coverskiva som spretar rejält

Udo Dirkschneider ”My Way” (Atomic Fire/Warner)

Behöver verkligen världen My Way; en coverskiva med inte mindre än 17 låtar? Tveksamt.

Behöver Udo Dirkschneider låta världen ta del av hans influenser genom åren? Tydligen.

Det har varit tydligt – inte minst de senaste åren – att Udo har en bred musiksmak och inte bara tuggar taggtrådsmetal. Därför unnar jag honom att fira sina 70 år på ett lattjolajbans sätt som detta, oavsett vad jag personligen tycker om slutresultatet.

My Way lider nämligen dessvärre av den typiska ”coverskivsjukan”, det vill säga att låtmaterialet spretar. Rejält. Ibland låter det bra och ibland låter det som ett hyfsat coverband och ibland mitt emellan. Dåligt blir det som tur är aldrig men det fungerar inte fullt ut.

Att många av låtarna förknippade med en viss sångare gör det inte lättare, i och med att det då är svårt att köpa en ”ny” röst fullt ut.

Att höjdarlåten Faith Healer (Alex Harvey) lyfts fram i strålkastarljuset är roligt och den förvaltar med bravur platsen som inledningslåt.

Likaså är det alltid lika härligt att höra gitarrmelodierna i Sympathy (Uriah Heep) även om originalets charm saknas.

Rock And Roll (Led Zeppelin) fungerar överraskande bra. På förhand var det faktiskt en av de låtar jag var mest orolig över… Både sång- och trummässigt görs mer av ”egna grejer” istället för att försöka sig på att härma Robert Plant respektive John Bonham.

Jealousy (Frankie Miller) är en för mig helt ny bekantskap och i mina öron framstår den som en av skivans allra bästa låtar. Samtidigt är den ett alldeles utmärkt exempel på att Udos personliga röst ofta passar alldeles ypperligt för ballader.

På balladkontot noteras också att den originaltrogna tolkningen av My Way (Frank Sinatra) får klart godkänt men inte kommer att välta några kiosker.

På förhand har det snackats upp att Udo för första gången någonsin sjunger en låt på tyska. Men jag vet inte… Kein Zurück (Wolfsheim) är en okej låt och visst fungerar rivjärnsrösten bra och låter föga överraskande hur naturlig som helst på moderspråket.

En rejält omarbetad We Will Rock You (Queen) är mer småskoj än bra, men musikvideon med Udo i olika roller mot sig själv är å andra sidan klart underhållande.

Tolkningarna av Man On The Silver Mountain (Rainbow) och Hell Raiser (The Sweet) hade däremot gärna fått stanna i replokalen.

Till sist en för mig given fråga; finns det någon annan hårdrockare som är lika produktiv som Udo? Knappast och det är inte något annat än mycket imponerande.

Magnus Bergström

21

04 2022

Black metal med hitkänsla

Dark Funeral ”We Are The Apocalypse” (Century Media)

Med risk för att svära i kyrkan… Förlåt, underjorden menade jag, så är We Are The Apocalypse fylld till bredden med dödssköna melodislingor.
Black metal med hitkänsla är måhända inte true i vissa kretssar, men det ger jag blanka f-n i.

Jag är inte rätt person att grotta ner mig i någon djupgående analys av Dark Funerals senaste alster. Det erkänner jag.
På min meny dominerar melodiös hårdrock, heavy metal, thrash metal och framför allt progressiva tongångar med Dream Theater som husgudar.
Men hallå? Det går ju inte att undgå att höra att We Are The Apocalypse är en urstark giv av veteranerna, som släppte sin första ep redan 1994.

Nightfall, Nosferatu och Leviathan är black metal av yppersta klass men i kampen om att vara bäst på skivan besegras trion av When I´m Gone. Här snackar vi extra allt! Progressiv death metal blir inte vackrare än så här.

En läcker detalj individuellt sett är att sångaren Heljarmadr hanterar den svårbemästrade konsten att låta demonisk samtidigt som det hörs vad han sjunger med bravur.

Kanske är ett par av låtarna mer av standarddito men eftersom lägstanivån överlag är hög slinker de ändå igenom med klart godkänt i betygskolumnen.

När själen behöver lite mörker – utan att det blir helt kolsvart – är We Are The Apocalypse ett givet val.
Det är bara att tacka Lord Ahriman och hans lekkamrater för en uppvisning i hur musik med upp och nedvänt kors som ledstjärna låter när det är som bäst.

Magnus Bergström

04

04 2022

En hetsig heavy metal-smocka

Airacobra ”Midwestern Steel” (Sabbat Records)

Tänk dig en ruffig gränd på en bakgata i stadens mindre fashionabla kvarter. Där möts heavy metal (gitarrspelet), thrash metal (låttempot) och black metal (sången). Resultatet är en hetsig dryg halvtimme kallad Midwestern Steel.

Airacobra bildades 2012 och efter tre ep-skivor och en handfull singlar är tiden kommen för världen att få ta del av denna heavy metal-smocka.

Andningspauserna är få och det gäller verkligen att leta efter dom för att de ens ska märkas. Det är något som passar musikstilen väldigt bra, eftersom det ska kännas som en angenäm överkörning.

Den black metal-influerade sången nämndes nyss, men det ska sägas att sångaren Dusty Raymer har mycket annat i verktygslådan. Ibland låter det till exempel som att Tim ”Ripper” Owens eller Paul Di’Anno är i farten. Ja på många sätt är det faktiskt Dusty som framstår som skivans stjärna.

Med det sagt är det helt klart så att alla komponenter är lika viktiga för att få till en smått egen mix (jo faktiskt) av ”den gamla goda tiden” och ”det nya hårda”. Dåtid och nutid i ljuv symbios.

Så hatten av även för TJ Walsh (gitarr), Nick Tuggle (bas) och Zakk Burke (trummor) som gör det riktigt bra. 

Låtmässigt är det bästa exemplet på plattan-i-mattan-stilen den självbetitlade Airacobra, som är löjligt medryckande. Det är helt klart en av skivans tre bästa låtar. De andra två är:

You Belong to the Earth är en tunggungande skapelse med en stor dos av black metal-sångstilen men även betydligt högre/ljusare tongångar. Det låter originellt och det låter bra.

Gitarrslingor som för tankarna till ett långsammare Slayer inleder Wrath of the Wraith och efter den smaskiga inledningen landar det i en midtempotunggungare. I variationens namn kryddas det med brygga och refräng i melodiösare stil (då även den där inledande gitarrslingan återkommer).  

Det ska sägas att det där med att välja ut tre låtar av nio på en skiva där alla nio är bra, och i de flesta fall på helt olika sätt, är lurigt värre. Men tro mig; jag har gjort ett tappert försök.

Jag blir inte riktigt klok på hur Airacobra kokat ihop en smarrig soppa som känns enkel och rakt på sak, samtidigt som bandmedlemmarna uppenbart måste vara superskickliga musiker för att få till det. Minst sagt bra gjort!

Något annat än en betygsfyra är otänkbart.

Magnus Bergström

25

03 2022

Tidlös klassisk rock som alltid kommer att fungera

Children Of The Sün ”Roots” (The Sign Records)

Att värmlänningarnas sagoberättande i musikform – låtarna är som olika kapitel i en bok – är att räkna med visade skivdebuten Flowers (2019) med besked. Den nya given Roots är inget undantag.

En ganska vanligt förekommande åsikt är likheterna med Fleetwood Macs Peter Green-period. Personligen lutar jag mer åt Hearts låtskrivar- och sånginriktade Little Queen (1977), Jefferson Airplane eller varför inte The Doors. Och för den som vill vara lite ”crazy” går det till och med att hitta spår av sentida Opeth.

På en låtmässigt jämnstark skiva väljer jag att lyfta fram Leaves som är ett skolboksexempel på variation. Ena stunden ljuvt smekande för att plötsligt överraska med ett ettrigt riff som skulle ha passat i något av Black Sabbaths mer psykedeliska låtalster.

Roots är en snäll skiva men utan att vara mesig. Anledningen till det – förutom en handfull riviga gitarrsolon – är Josefinas röstresurser. Titellåten bjuder på ett klös i trakterna av Elin Larsson (Blues Pills) och vips uppstår en skön kontrast till den annars flitigt använda mjuka sången.

Allt känns genomarbetat och ljudbilden är härligt levande och därmed raka motsatsen till lättsmält radioskval och alltså en utmärkt motpol till fabriksmässigt producerad musik.

Det hörs lång väg att Children Of The Sün har hjärtat på rätta stället och kan verkligen konsten att komponera musik som känns. Deras tolkning av tidlös klassisk rock kommer alltid att fungera och blir till ett givande möte med lyssnaren och det är aldrig någonsin fel.

Magnus Bergström

17

03 2022

Adrenalinstinn metal med fläskiga riff och muskulös sång

Once Human ”Scar Weaver” (Ear/Playground)

Tredje gången gillt? Nog för att de två tidigare skivorna varit bra men 2022 har alla bitar fallit på plats för Logan Mader (ex-Machine Head) och Lauren Harts bebis.

Scar Weaver är fylld till bredden med adrenalinstinn metal. De fläskiga riffen från Logan och huvudsakliga låtskrivaren Max Karons duggar tätt på denna maffiga tiolåtarssmocka på 40 minuter.

Starkast av alla lyser Lauren och hennes röst; hon både growlar och sjunger mjukare än mjukast och det hörs alltid att det är just hon som är i farten. Snacka om ett eget varumärke!

Eidolon brakar igång och tar inga fångar; antingen är du med och röjer eller också kan du spana in senaste Melodifestivaldeltävlingen i repris. Logan visar redan från start att hans fläskiga riff inte går att värja sig emot. Det är bara att ge sig hän och njuta av röjet.

Deadlock, som släpptes redan förra året, utsåg jag då till årets duett och är aktuell för samma titel även i år. Lauren Hart och Robb Flynn (Machine Head) leker ”busar” i musikvideon som även den håller hög klass

Scar Weaver är som ett koncentrat av allt som är Once Human och här snackar vi alltså om en tittellåt som lever upp till sitt ansvar.

Desterted och Only In Death blandar aggressiv och ren sång och i dessa bjuds det på åtskilliga exempel på Laurens flexibla och muskulösa röst.

We Ride är en snabb rackare som bitvis gränsar till death metal. Uppiggande! .

Med tanke på alla rosor jag delat ut ovan kanske betyget känns i snålaste laget. Men det finns en förklaring:

Det är tio låtar på skivan och det är tur för ett par av dom är väl lika sina kamrater (till exempel Erasure) och känslan av reprismalande pockar på uppmärksamhet. En halvballad med tryck i och/eller en instrumental låt kanske kan vara något nästa gång?

Magnus Bergström

04

03 2022

Superröst ger låtklassiker nytt liv

Beth Hart ”A Tribute To Led Zeppelin” (Provogue/Mascot Label Group)

Nice! Beth Hart har den goda smaken att ge oss en ovanligt stark coverskiva. Låtskatten tolkas mer eller mindre originaltroget men det är ofrånkomligt med en egen twist; Beths makalösa röst. Vi snackar om kraftfulla pipor! Hon har dessutom den goda smaken att inte bara vräka på med röststyrka, nej här prioriteras känsla och fina fraseringar.

De nio låtarna på A Tribute To Led Zeppelin kan ses som en best of i koncentrerad form. Det är förresten egentligen elva låtar i och med att Beth valt att bjuda på två medleys. När jag först såg låtlistan tänkte jag ”varför förstöra dessa klassiker och göra medleys av dom?” men efter att ha hört resultatet är det bara att krypa till korset och konstatera att det funkar klockrent och på sätt och vis blev som ny musik.

Personligen förordar jag Whole Lotta Love och Dancing Days/When The Levee Breaks, men det måste också framhållas att mer eller mindre sönderspelade Kashmir och Stairway To Heaven får sig en varsin spark i baken.

Det vore väl vågat och inte minst fräckt av mig att påstå att Beth sjunger bättre än självaste Robert Plant, men låt mig säga som så att han minsann får sig en rejäl match och utgången är inte given…

Arvet från giganternas förvaltas på bästa sätt (jag bara älskar retrosoundet) samtidigt som Beth gör något eget av det. Tack och bock!

Magnus Bergström

25

02 2022

Vinnande formel som träffar rakt i hjärteroten

Amorphis ”Halo” (Atomic Fire/Warner)

Snacka om att Amorphis har hittat sin vinnande formel! Musiken på föregångaren Queen Of Time (2018) träffade mig rakt i hjärteroten och Halo ger mig samma lyckorus. Minst. Ingen är mer överraskad över det än undertecknad, eftersom Halo alltså hade stora skor att fylla.

Queen Of Time anses av många vara en karriärtopp och allt övrigt Amorphis släpper kommer att hamna i dess skugga, men jag håller inte med. Visst är låtmaterialet smått osannolikt jämnstarkt, men detsamma gäller Halo som i sin ringhörna dessutom har dessa två mycket tungt vägande högerkrokar:

On The Dark Waters som redan nu kan utses till en stekhet kandidat till årets bästa refräng. Apropå årets bästa lär duetten My Name Is Night, mellan Tomi Joutsen (varierar sången som få andra klarar) och Petronella Nettermalm (personlig röst och en stark insats) vara svårslagen när 2022 ska summeras.

Då har jag ändå inte nämnt The Moon som i mångt och mycket är något av den ultimata Amorphis-låten och ett klockrent exempel på deras sound.

Nu är frågan om finländarna kommer att fortsätta med sin vinnande formel eller skaka om oss lyssnare med nästa skiva. Jag har svårt att tro att de inte fortsätter på ”den rätta vägen”, men hur som helst behöver vi inte tänka på det nu utan istället njuta i nuet av dessa ömsom spröda och ömsom omtumlande tongångar.

Halo är helt enkelt hårdrock med hjärtat på rätta stället av ett band som förfinat sin musik till näst intill perfektion, genom att hålla sig till sin stil och krydda med en och annan mer eller mindre ny detalj i variationens namn.

Magnus Bergström

21

02 2022

Imponerande vital NWOBHM med Biff & co

Saxon ”Carpe Diem” (Silver Lining/Warner)

Tio låtar utan krusiduller. Välkommen till NWOBHM!

Eller för att vara exakt; en modern tolkning av den musikgenre som älskas av ett oräkneligt antal hårdrockare välden över.

Men för den som lyssnar med inte bara ett öra utan med båda finns ett och annat utöver det vanliga att upptäcka, även om Carpe Diem (Seize The Day) till en början kan framstå som business as usual.

Andy Sneap har som vanligt rattat fram ett klockrent ljud, som även om det emellanåt drar åt det stereotypt modernt kliniska (vilket måhända är svårt att undvika) ändå har den där organiska känslan som är ett måste när Saxon är i farten.

Låttexterna avhandlar allt ifrån historiska till dagsaktuella händelser på jordklotet. Inget som överraskar men det är genomtänkt och välformulerat.

Undertecknad väljer att lyfta fram följande låttrio:

Titellåten är ett skolexempel på att det enkla kan vara det bästa. Lyssna bara hur Biff Byford så enkelt och självklart sjunger Carpe Diem i refrängen. Rutin och hög klass på en och samma gång.

The Pilgrimage kan ses som en uppdaterad Crusader och är faktiskt lika stark, inte minst på grund av att den smått progressiva sidan av Saxon som här tillåts blomma ut.

Remember The Fallen bär starka drag av ett mindre fartfyllt syskon till plattan-i-mattan-klassikern Power And The Glory. Paul Quinn och Doug Scarratt kan konsten att riffa. En blivande konsertfavorit!

Och så blir det ett hedersomnämnande:

Age Of Steam bjuder på ett både lekfullt och uppfinningsrikt trumspel av Nigel Glockler och mina lufttrummor åker fram ögonaböj.

Gå inte över ån för att hämta vatten och så vidare; Saxon vet vad de gör bäst och är uppenbarligen stolta över det. 2022 är de onekligen imponerande vitala – och lär så vara även på scenen när det är dags för det.

Jag känner att jag bara vill skråla mitt godkännande med hjälp av refrängen i en av mina Saxon-favoriter: Let Me Feel Your Power!

Magnus Bergström

14

02 2022