Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

Modern metal med melodislingor i massor

eyeswide

Eyes Wide Open ”The Upside Down” (Headbang Entertainment)

Konsekvens och målmedvetenhet. Två ord som beskriver karlstadgängets Eyes Wide Opens inställning till sitt musikskapande. Det är inte ofta artister är så helt på det klara med sin stil redan från första skivan.

Pressmaterialet säger att EWO sysslar med metalcore, men jag vet inte… Melodic death metalcore är väl egentligen mer korrekt. Eller… Låt oss säga modern metal.

Helt säkert kan jag i alla fall säga att det inte är någon överdrift att påstå att EWO liksom tidigare är ett bra substitut för de som tycker att In Flames har gått vilse. The Upside Down låter nämligen oftare än sällan som en korsning mellan göteborgarnas Come Clarity och A Sense Of Purpose. Alltså modern metal med melodislingor i massor och med en liten, liten egen knorr på det hela.

Jag tycker fortfarande att Wings Of Redemption från debuten är bandets enskilt starkaste låt men skivmässigt har de bara blivit bättre och bättre. The Upside Down är med andra ord bäst. Hittills är bäst att tillägga, för det är ingen tvekan om att det fortfarande finns en utvecklingshunger.

The Disheartened Song sätter tonen på ett bra sätt och kan ses som en innehållsdeklaration. Typisk EWO-låt men kanske ändå utan det lilla extra.

Istället är det Black Clover som med sin störtsköna refräng förför lyssnaren och den stillsamma avslutningen lyfter låten och är ett bra exempel på en liten dos variation.

Solitude fortsätter lite i samma stil som de föregående och en liten varningsflagga börjar hissas. Men efter drygt halva låten händer något; ett blippbloppande ljud följs av att musiken nästan helt stannar upp och sångaren Erik Engstrand får briljera ordentligt innan musiken åter drar igång med full kraft och tar låten i hamn. Välkomponerad låt.

Både början och fortsättningen på Til The Day We Die låter så mycket In Flames kring A Sense Of Purpose att jag ler från öra till öra. Det låter rent ut sagt skitbra! Synd bara att refrängen är lite väl arenaaktigt smörig för att låten ska bli enfavorit.

Die Another Day inleds lugnt med pratsång innan låten till slut landar i något som i genren kan kallas halvballad. Den stora styrkan är kombinationen av varierad och bra sång och det raffinerade gitarrspelet av Kristofer Strandberg. Den här melodiska godbiten lär generera en hel del radiospelningar, sanna mina ord.

Tempot ökar en aning igen i Enigma men rör sig ändå aldrig utanför mellantempo. Refrängen är en av skivans absolut starkaste, med sångslingor som många artister aldrig kommer i närheten av, och det är inget annat än mäkta imponerande.

Uncharted är en riktig stänkare! Efter två lugnare låtar är det ett smart drag att sparka stjärt igen. Det visar på god känsla för hur en skiva ska sättas ihop för bästa slutresultat. Som låt betraktat är det inte mycket att orda om; det går snabbt och röjfaktorn är hög.

Det blir lite lugnare igen i The Upside Down som bär ett ganska starkt släktskap med Enigma. Välskriven med refrängen som det starkaste kortet (det känns igen va?).

Final Resistance tuggar på och är ganska intetsägande. Skivans svagaste spår men kanske växer den med fler lyssningar.

Tunggung och fullt ställ blandas framgångsrikt i Silence Is Gold. Refrängen är allsångsvänlig och kanske har vi att göra med en framtida livefavorit? Hur som helst är det en mersmakande låt.

Edge Of Tomorrow är med 5:13 i speltid längre än samtliga låtkamrater på skivan. Logiskt eftersom den har fler beståndsdelar än det mesta i övrigt på skivan. Det bästa ögonblicket är vid 3:15 när ett stillsamt gitarrparti får breda ut sig på egen hand och sedan kombineras med så läckra trumrytmer att jag nästan ramlar ur stolen. Kort sagt; bra låt!

Verserna i Fire Is The Solution är halvsnabb modern metal av bästa sort och sedan… Refrängen! Melodisk utan att bli för inställsam och jag knäböjer av respekt.

Helheten är så stark att det bär emot att lyfta fram någon enskild prestation, men det är lätt att konstatera att Erik Engstrand har utvecklats som rensångare, growlare och allt däremellan (lyssna bara på Fire Is The Solution). Han rör sig bevämt mellan olika sångstilar och är en stor tillgång för bandet. Och de tidigare tendenserna till hardcoreinspirerad sång har minskats drastiskt; en förändring till det bättre.

Originellt nog är det två av de bästa låtarna som avslutar skivan. Smart tänkt egentligen för det gör att lyssnaren tar med sig en positiv känsla.

Magnus Bergström

p.s. EWO:s tidigare fullängdare har också recenserats på nyaskivor.se: ”And so it begins”  och  ”Aftermath”

17

05 2019

40-årsjubilerande orm ömsar skinn

whitesnake

Whitesnake ”Flesh & Blood” (Frontiers/Playground)

När David Coverdale tar ton på ett nytt studioalbum, som givetvis är tillgängligt i allehanda olika format på både cd och vinyl, är tyvärr omslaget rena rama parentesen. Fantasilöst nog handlar det nämligen än en gång bara om en ny färgnyans i och omkring Whitesnake-logotypen och ett ormskinn i bakgrunden.

Tur då att det är insidan (läs musiken) och inte utsidan som räknas, för det är ingen tvekan om att dagens upplaga av hårdrocksgiganterna är relevanta. Det är samtidigt välförtjänt att dagens Whitesnake äntligen har fått spela in en studioskiva med nyskrivet material. Om vi bortser från The Purple Album (2015) med nytolkningar av Deep Purple-klassiker är det nämligen inte mindre än åtta år sedan Forevermore, som hyllades ganska rejält av fans och kritiker.

2019 års upplaga av hårdrocksgiganterna, som i år firar 40-årsjubileum, har fått till en blandning av Restless Heart (David Coverdale & Whitesnake, 1997) och Good To Be Bad (Whitesnake, 2008) kryddat med Coverdale-Page (David Coverdale och Jimmy Page, 1993). Givetvis återfinns även inte bara en utan flera passningar till de båda ”hair metal”-storsäljarna från slutet av 80-talet.

Men en rejält tilltagen speltid på 60 minuter fungerar inte så bra. Sisådär 45 minuters svängig hårdrock inklusive ett par ballader är en bättre kostym. Om inte annat för att undvika upprepning.

Jag ställer mig tveksam till Good To See You Again som öppningslåt; den är inte den Whitesnake-rivstart som vi vant oss vid. Hyfsad men inte mer blir det första omdömet. Sedan växer den i takt med antalet lyssningar – framför allt gäller det refrängen – och landar till slut i klart godkänd.

Tur då att det omgående blir bättre. Gonna Be Alright är en intressant låt i mellantempo med rejäla vibbar av projektet Coverdale-Page. Det stilfullt sparsmakade gitarrspelet håller hög klass och Coverdales röst gör sig numera klart bäst i den här typen av låtar (och i paradgrenen ballader förstås).

Shut Up & Kiss Me är så mycket hair metal att den gränsar till parodi, men håller sig hela tiden på rätt spår och blir istället en välsmakande nostalgisk hyllning till svunna tider. Låtraden ”I can feel your body heat” är inget annat än en oblyg passning till megahiten Still Of The NIght.

Hey You (You Make Me Rock) är lite mer tunggungande och kan med lite god vilja kallas hårdrocksblues och minsann om inte Coverdale får till några för honom så där typiskt kvidande sångslingor. Refrängen är inget annat än en typisk hårdrockdänga med allsångspotential. Låten visar också upp några av skivans vassaste gitarrinsatser.

Några fina minuter melodisk hårdrock. Ja det är vad Always & Forever bjuder på. Varken mer eller mindre.

Likt Gonna Be Alright är högklassiskt gitarrspel (lyssna bara på solobravaderna) i fokus i When I Think Of You (Color Me Blue). Men även sångslingorna och den småvitsiga Coverdale-lyriken är värda att puffa för.

Trouble Is Your Middle Name blandar mellantempo (verserna) med ett lite högre tempo (den lättsjungna refrängen) men gör inte något särskilt avtryck. Lite synd på en fyndig låttitel.

Flesh & Blood må vara titellåt men är också den tyvärr ganska intetsägande och lever inte upp till ansvaret som titellåt.

Uppryckning blir det i form av Well I Never som har ett gitarrsolo med rejäl sprutt i. Refrängen har något soulaktigt över sig med körsång modell maffig. Synd bara att låttiteln upprepas lite väl mycket för sitt eget bästa.

Att det finns prima liv kvar i ormen är Heart Of Stone ett tydligt exempel på. Vi snackar hair metal av prima kvalitet! 6:43 minuters speltid verkar kanske mycket på papperet, men lyssna bara på det långa och känslofyllda gitarrsolot och kapitulera.

Get Up skulle ha kunnat platsa på 1987 eller Slip Of The Tongue och är helt klart över medel, men den är ingen kioskvältare.

After All är skivans enskilt vackraste stund; oftast har den Coverdales röst i fokus och hela tiden i fint samspel med det akustiskta gitarrspelandet. Gillas skarpt!

Rejält tilltagen speltid (6:10) gäller även Sands Of  Time och även här är det motiverat. Den gungar på skönt i mellantempo och refrängen är välarrangerad och sitter som ett smäck i öronen.

Som synes av låtbeskrivningarna är Coverdale i centrum, men de båda gitarristerna Reb Beach och Joel Hoekstra måste också lyftas fram. Utan deras insatser hade skivan knappast hållit så pass bra klass som den gör.

Betygsfyran är nära, men som jag skrev ovan är 13 låtar inte bara en utan några för mycket. Lägg även till att det förstås inte är en lätt match att konkurrera med låt- och skivklassikerna.

Flesh & Blood är ändå inget omotiverat skivsläpp. Långt ifrån. Inte minst för att det är så tydligt att bandet är rejält sammansvetsat och är proffsiga ut i fingerspetsarna.

Undertecknad är hårdrockare sedan 1984 och då är det extra glädjande med favoriter från förr som inte förvandlas till en ren nostalgiakt.

Faktum är att Flesh & Blood ger så mycket mersmak att det går att drömma så smått om ett (sista?) framtida besök på Sweden Rock. Vem hade trott det efter det senaste minst sagt röstsvaga framträdandet där? Inte jag i alla fall.

Magnus Bergström

16

05 2019

Flink keyboardist utan begränsningar

jordan rudess

Jordan Rudess ”Wired for madness” (Mascot Label Group/Warner)

Inte för att Jordan (eller rättare sagt skivbolaget) behöver framhålla gästartisterna på en skiva av en artist som står stabilt på egna ben. Men det går förstås inte att blunda för att Marco Minnemann, James LaBrie, Vinnie Moore, Joe Bonamassa och John Petrucci är namn som får det att vattnas i mungiporna hos musikälskare med smak för extra allt.

Fusion, symfonisk rock, jazz, space rock, en gnutta Dream Theater och mitt i all instrumental bonanza läggs ytterligare ett lager; sång av Jordan Rudess! Och banne mig om inte karln har en riktigt behaglig ”pratsångröst” som lämpar sig väl för mellantempopartier. James LaBrie behöver dock inte vara orolig över att bli av med jobbet som sångare i Dream Theater till Jordan, den saken är klar.

Det är både modigt och smart att börja Wired for madness med titellåtens två delar, som klockar in på 11:49 respektive 22:40. Modigt på grund av låtlängderna och smart för att det gallrar agnarna från vetet vad gäller lyssnarskaran.

För övrigt är skivans bästa låt den längre delen av titellåten. Tänk Dream Theater, Liquid Tension Experiment och Devin Townsend på steroider! Den enskilt häftigaste lyssnarupplevelsen på hela skivan är dock det jazziga partiet strax före mitten av den kortare titellåten.

En sak löper som en röd tråd från första till sista sekunden; Jordans lekfullhet och att han uppenbarligen inte har brytt sig om begränsningar utan har låtit så många idéer som möjligt vara med och leka – ofta samtidigt.

Ibland går musiken helt över mitt huvud – de inblandade är ju trots allt ”musikprofessorer” – men betydligt oftare träffar musiken rakt i mitt hjärta och/eller hjärna.

På minuskontot hamnar att det emellanåt är lite väl mycket blippbloppande syntljud, som i Drop Twist och Perpetual Shine, och då kryper det i mig en aning… Som tur är så har ändå Jordans flinka fingrar förmågan att hålla lyssnarintresset uppe.

Wired for madness är så långt ifrån bakgrundsskval som det går att komma – enligt min mening det största av plus.

Magnus Bergström

08

05 2019

Progressiv rock med upplyftande tongångar

alan

Alan Parsons ”The Secret” (Frontiers/Playground)

Det var 15 år sedan vi fick något nytt till livs i skivväg från Alan Parsons och det är 43 år sedan Alan Parsons Projects skivdebut.
Hur och om Alan Parsons passar in i dagens musikklimat låter jag vara osagt. Det är desto lättare att konstatera att The Secret är imponerande jämnstark och har fokus på mjuka melodier. Tongångarna är upplyftande och ger en känsla av lugn och ro och det är snällt utan att bli mesigt. Kort sagt en musikalisk oas.
Redan från start fångas lyssnaren med den i sammanhanget rockiga symfoniska instrumentallåten The Sorcerer’s Apprentice, som tar lite olika vägar innan den går i mål. Det går med andra ord inte att missa att det handlar om progressiv rock.
Miracle är mjukare vilket är något som alltid passat Parsons tidigare och glädjande nog gäller det fortfarande.
One Note Symphony är på en gång både mjuk och spröd (grundmelodin och den återhållsamma sången) och uppfriskande bombastisk (rejält med symfoniska inslag). Inslagen med robotaktig sång hade jag dock gärna varit utan.
Sometimes med gästande Lou Gramm (Foreigner) bakom mikrofonen är en musikaldoftande ballad i bästa Broadwaystil och mina tankar går till Meat Loaf när han är som bäst.
I Can’t Get There From Here avslutar smakfullt stillsamt och lämnar lyssnaren med en skön känsla av lugn och ro.
Skivomslaget måste också nämnas; rena rama ögongodiset som förhöjer upplevelsen av en skiva som bör avnjutas i sin helhet.
The Secret är förslagsvis en utmärkt inkörsport till en mjukare musikvärld för hårdrockare som är lite småsugna att prova på att (åtminstone tillfälligt) ta bort ordet hård. Den som skriker högst hörs inte alltid mest…

Magnus Bergström

01

05 2019

Bortglömda pärlor 2018

Ah, bortglömda pärlor… Visst låter det härligt? Ett uttryck som för tankarna till musik som släpptes för sisådär minst fem år sedan, eller ännu hellre tiotalet år eller mer.

Glöm det!

Nu handlar det istället om två nästan färska godbitar som inte fick chansen att vara mer i matchen på nyaskivor.se under det gångna året; de föll helt enkelt mellan stolarna.

Det tar vi igen nu!

Gemensamt för båda två är att de får samma höga betyg…

Traditionell heavy metal

burning

Burning Witches ”Hexenhammer” (Nuclear Blast/Sony)

Det är inget snack om att Burning Witches (snacka om härligt retro bandnamn) har likheter med de tidiga upplagorna av Warlock och Dio. Bandet från Schweiz har fått till en kul mix av europeisk och amerikansk heavy metal med en och annan egen krydda.

Huntress är en annan ganska väntad referens som poppar upp. Mer oväntade är kanske (?) likheterna med Iced Earth och Demons & Wizards; jag tänker då på precisionen i gitarriffandet.

Produktionen är modern utan att vara för komprimerad – en nutida ”sjukdom” som många skivor lider av – utan luftig och med en gnutta livekänsla.

Sångerskan Seraina Telli har stora röstlikheter med Doro Pesch, men kan ta högre toner än den tyska metaldrottningen någonsin har varit i närheten av och är dessutom mer varierad i uttrycket. Med andra ord är hon är en stor tillgång med finfina möjligheter att låta låtskrivandet ta olika vägar.

Bästa låtarna är Executed, Lords Of War, Don’t Cry My Tears, Maiden Of Steel och Hexenhammer.

För att skivan skulle bli en knock out hade ett par av låtarna kunnat trimmas bort. Då tänker jag inte på tolkningen av Dio-klassikern Holy Diver, som kanske kan ses som en smula onödig, men den visar en för bandet uppenbar inspirationskänsla och för min del är det okej. Snarare är mellantempot i Dead Ender inte välgörande på en skiva vars lilla problem är just det; lite väl mycket mellantempo.

Önskas ny musik som låter som på den gamla goda tiden utan att det bara blir nostalgi av det hela, ja då är Burning Witches ett av de allra bästa valen.

Det blir mycket intressant att följa fortsättningen…

Modern sologitarrhjälte

nita

Nita Strauss ”Controlled Chaos” (Sumerian/Warner)

1986 föddes sologitarristen Nita Strauss. Alltså bara ett par år innan Jason Becker och Marty Friedman gav ut sina första soloskivor, vilka båda utan tvekan har inspirerat Nita.

Via Iron Maiden-hyllningsbandet Iron Maidens och ”hårrockarna” Femme Fatale kan hon idag stoltsera med att vara en av tre sologitarrister i Alice Coopers band.

Controlled Chaos låter föga överraskande mycket modernt. På gott och ont. Gott för att ljudet är kristallklart och det inte går att missa vad som händer. Ont för att det ibland känns för perfekt.

Men hallå; vart har basgitarren tagit vägen? Den hörs i alla fall inte mycket här.

Redan i introt Prepare For War känns det som en bomb som är på väg att brisera. Eller ännu hellre; som att det står en galopphäst i startboxen och frustar ivrigt. Sedan går starten och det är fullt ös…

Alegria sätter direkt tonen och det är plattan i mattan som gäller i urtypen för en låt där gitarren talar och sång skulle kännas onödig. Wow!

Ett modernt tungt groove starkt besläktat med Lamb Of God och Pantera tar vid i Mariana Trench. Wow igen!

Here With You är en ballad med ett varsamt och smått melankoliskt gitarrspel, vilket får mig att tro att det är en låt som handlar om en relation som tagit slut eller något liknande. Tänk att gitarrer kan prata…

Den smått sorgsna balladen följs av lyckopillret The Stillness At The End, vars glada melodier ger känslan av en nystart av något slag.

The Quest bär influenserna på utsidan och visar klart och tydligt vart soloinspirationen kommer från (Yngwie Malmsteen) och visar lika klart att Nita kan konsten att neoshredda.

En cover har fått plats och det är The Show Must Go On. Queen-klassikern kan låta som ett udda val men Nita har gjort en fin tolkning som stänger skivan på bästa sätt.

Inte en enda låt faller ur ramen och det är väl ett betyg så gott som något för en av de bästa gitarrinstrumentalskivor som jag har hört.

Magnus Bergström

01

04 2019

Gammalt och nytt på soundtrack till 80-talsdekadens

motleydirt

Mötley Crüe ”The Dirt Soundtrack” (Motley Records)

betyg 3

I samband med att den sedan många år omtalade men först nu, efter sju sorger och åtta bedrövelser, färdigställda filmen The Dirt har Netflixpremiär släpps det givetvis ett soundtrack.
Det handlar alltså om filmatiseringen av den storsäljande självbiografiska Mötley Crüe-boken The Dirt, som gavs ut redan 2001. En bok som när den släpptes chockerade världen med otaliga beskrivningar av det dekadenta livet som framgångarna resulterade i.
Att alla bandmedlemmar lever idag framstår som om inte ett mirakel, så i alla fall som smått ofattbart. Det gick mindre bra för andra i deras bekantskapskrets…
Men nu till musiken; de tre nya låtarna helt okej och i klass med de bästa inslagen på senaste (sista?) skivan Saints of Los Angeles. Men det handlar inte om klassikermaterial. Mer intressant är det udda covervalet Like A Virgin. Att höra Vince Neil tolka Madonna är underhållande och han liksom bandet som helhet får godkänt för jobbet.
Min största invändning mot skivan är avsaknaden av fler låtguldkorn från Girls, Girls, Girls och Dr. Feelgood. Till exempel är två-tre låtar från debuten Too Fast For Love klart utbytbara. Å andra sidan är de låtarna antagligen med för att de passar filmhandlingen bättre.
Jag är nöjd med att min personliga favorit Looks That Kill är med och lika nöjd är jag med slutsatsen att det finns hopp om mer ny musik från Mötley Crüe i framtiden.

Magnus Bergström

29

03 2019

Blues möter hårdrock och neoklassiskt gitarrspel

malmsteen

Yngwie Malmsteen ”Blue Lightning” (Mascot Records)

                 Relaease: 29 mars 

Ett piggt titelspår inleder blueskalaset och givetvis är gitarrspelet akrobatiskt; det är liksom inget snack om att Yngwie kan spela gitarr. Dessvärre har han valt att sjunga också… För även om han sjunger aningens bättre än tidigare – hans slarviga sångstil passar bättre till den här typen av låtar – är det tydligt vad han kan bäst.

Demon’s Eye är bäst av låtarna med sång och det är omöjligt att värja sig för denna Deep Purple-klassiker. Det är förresten inte första gången Yngwie lyckas bra med låtar av detta ikoniska band; Pictures Of Home och Child In Time är två andra exempel.

Coverlåtar är som sagt inget nytt för Yngwie; 1996 släpptes Inspiration och han har även spelat in ett antal ”bonuslåtar” som till exempel Gimme! Gimme! Gimme! (Abba) och Beat It (Michael Jackson).

1911 Strut och Peace, Please är båda instrumentala och visar Yngwies storhet; snabbt neoklassiskt gitarrspel i en klass för sig. Ett tränat musiköra kan eventuellt också höra små spår av rötter från den gamla bluesskolan. Ett så här uttrycksfullt gitarrspel gör att sång känns överflödigt.

Men det är inte blues som vi känner den. Å andra sidan är känslan i gitarrspelet påtaglig och skivan får välbehövligt liv i och med glimten av den ”riktiga” Yngwie.

Det måste också sägas att Yngwies begränsade sångröst kommer överraskande bra till sin rätt i Blue Jean Blues och här snackar vi en blueslåt i klassisk stil.

Tolkningen av While My Guitar Gently Weeps (The Beatles) fungerar okej men den är ändå klassen sämre än skivans ganska få riktigt bra låtar.

Smoke On The Water (Deep Purple) kan tyckas onödig att tolka för en gitarrhjälte som Yngwie, men alltså… Han lyckas faktiskt väcka nytt liv i denna mer eller mindre sönderspelade låt. Tillåt mig tvivla på att Ritchie Blackmore kommer att kunna matcha den här glöden på Sweden Rock i sommar. Men givetvis är inte det här heller blues; däremot är låten skriven av musiker som till viss del inspirerats av blues.

Sun’s Up Top’s Down är en nyskriven låt som dessvärre är en ganska seg standardblueslåt som inte tillför genren någonting. Att den dessutom kommer direkt efter en ballad gör att skivans ”flyt” stannar upp.

Inte heller Paint It Black är något guldkorn. Tvärtom! Skämskudden åker fram redan efter några sekunders lyssning av Yngwies alldeles för snabba tolkning. Synd för egentligen är det ju en fantastisk låt. Ibland är det kul med nytt grepp på en klassiker, men ibland är det helt enkelt inte det.

Trots ljusglimtarna som går att hitta är Blue Lightning en coverskiva och det krävs väldigt mycket för att en sådan ska få ett högt betyg. Att neoklassiskt gitarrspelande och blues inte direkt går hand i hand gör inte saken bättre. Men kul ändå att Yngwie vågade prova och det är väl just det modet som kännetecknar en stor artist.

Magnus Bergström

25

03 2019

Uppdaterad metalkostym med kärlek till hantverket

in flames

In Flames ”I, The Mask” (Nuclear Blast)

De svenska metalpionjärerna In Flames är tillbaka och därmed är det upplagt för nättroll att veva igång hatet och skoningslöst attackera tangentborden.

Seriösa musikdiggare kan istället ägna sig åt att dissekera innehållet på I, The Mask och ta in allt som erbjuds i musikunderhållningens namn. För det är ju det som är grejen; det handlar ”bara” om musik och underhållning – ta det för vad det är.

Tänka sig förresten att det har gått hela 25 år sedan debutskivan Lunar Strain (1994) och nu är det i stort sett bara fragment kvar av hur In Flames lät då.

Voices smyger sig på lyssnaren med ett lugnt gitarriff innan den blommar ut i en finfin stänkare i typisk In Flames-stil, som visar att de efter 25 år fortfarande har ”det”. Riktigt bra!

I, The Mask är snabb och attackerar lyssnaren på ett sätt som In Flames inte gjort på de senaste skivorna. Men mjukare tongångar tar över i en melodiös refräng som omgående klistrar sig fast – något som har blivit bandets signum.

Call My Name har även den rappa verser men i fokus är ändå läckra melodislingor toppat med en klockren refräng som gjord för att framföras live. Anders Fridén har knappast sjungit bättre än de här tre och en halv minuterna.

I Am Above blir omgående undertecknads personliga favorit. Det är här som det ”moderna” In Flames är som allra bäst. Faktum är att låten till och med kan ta upp kampen om att vara en av de bästa låtarna i hela diskografin. Nej, jag skojar inte! Det är ett snillrikt låtbygge som ger lyssnaren njutning i massor.

Follow Me. Refrängen! Jag bara älskar allt med refrängen som banne mig sitter redan vid första lyssningen. Stilpoäng för den akustiska gitarren som i ensam majestät avslutar riktigt snyggt.

(This Is Our) House börjar allsångsvänligt i stil med Bring Me The Horizon, eller varför inte In Flames själva (jag tänker framför allt på Battlesskivan). När låten tar fart är det hur som helst inget snack om vilka vi har att göra med. Det är bara att njuta när In Flames placerar sig i förarsätet och kör över i stort sett all konkurrens inom ”modern melodisk metal med popinslag”. Den är till och med dansvänlig! Och har Anders Fridén någonsin sjungit bättre? Knappast. Jag kan redan nu höra hur mäktig allsången i slutet kommer att bli när den framförs live.

We Will Remember har föga överraskande även den en mycket, mycket bra refräng vilket lyfter en i övrigt ganska standardaktig låt rejält.

In This Life är dessvärre väl lik allt som fram till nu hörts på skivan och sången i refrängen är i och för sig bra genomförd, men är ändå i gnälligaste laget. Inte direkt en låt för någon spellista.

Burn ger mig starka vibbar av favoritskivorna A Sense Of Purpose (2008) och Sounds Of A Playground Fading (2011), även om refrängen kanske är lite i ”smörigaste” laget för att ha platsat på någon av dessa. Då alltså. Nu är nu. Det kallas utveckling och det här absolut en av de starkaste låtarna på I, The Mask. Hoppas att den kommer att få chansen i livesetet.

Deep Inside fortsätter glädjande nog i samma stil som Burn, speciellt i verserna, men når inte riktigt fram till dess styrka. Det kan vara så enkelt som att det beror på en något svagare refräng, men jag kan ändå inte riktigt sätta fingret på ”skavsåret”. Gitarrspelet är det i alla fall inga fel på; vi snackar om några av de vassaste sexsträngsinsatserna på hela skivan.

All The Pain trampar en del vatten men refrängen är riktigt go’ och så kittlar gitarrsolot finfint i hörselgångarna.

Stay With Me är en fin ballad men dess lämplighet som avslutningslåt går att ifrågasätta. Det blir liksom lite ”jaha” över det hela. Kanske beror det också på att de redan har skrivit ett par höjdarballader som inte är lätta att konkurrera med. Att berömma Anders för sånginsatsen är dock ett måste; det går verkligen att höra hur inspirerad han varit bakom mikrofonen.

Ja som synes av låtgenomgången ovan slaknar I, The Mask en smula i slutfasen, men sett till helheten och att låttopparna är riktigt starka visar In Flames att de är med i matchen. The Gothenburg Sound lever och frodas i en uppdaterad metalkostym (men stryk det där med death metal) och kärleken till hantverket går det inte att ta fel på.

Låt oss heller inte glömma Howard Bensons (Motörhead, Halestorm, Sanctuary och många fler) fräscha produktion, som knappast kan göra någon besviken.

Magnus Bergström

p.s. Personligen är ytterligare ett skäl till betygsfyran att jag gav den, sett i efterhand, lite halvljumma Battles (2016) en betygsfyra. Det vore med andra ord något av tjänstefel att snåla den här gången.

08

03 2019

Ett djupt imponerande musikuniversum

memfis

Memfis ”Imperium” (egen utgivning)

Progressivt brukar per automatik betyda långa låtar. Men på Imperium är det bara ett av nio musikstycken som klockar in på något som kan kallas långt (sex minuter och 38 sekunder). Skivans sammanlagda speltid är ”bara” drygt 35 minuter; något som är helt normalt i Memfis musikuniversum. Möt bandet som går sin egen väg…

Det finns en röd tråd i låttexterna som utgörs av berättelser om olika delar i civilisationen. Inspirationen kommer från The Fate Of Empires (Sir John Glubb) där han beskriver tendenserna att mänsklighetens historia går i cykler.

Imperium är en vänlig påminnelse om att inget är nytt under solen.

Musiken har släktskap med tyngre artister som Burst, Mastodon och Opeth, men även ”vanlig” rock/hårdrock och allt möjligt annat. Att det emellanåt vävs in lite psykedeliska tongångar känns helt logiskt.

Det stillsamma introt Gandaberunda hinner knappt börja innan Outburst tar vid och lever upp till sitt namn. Det är fullt ös från start och growlsången tar inga fångar. Men plötsligt bryts urladdningen av ett stämningsfullt rensångsparti och som om inte det vore nog avslutas låten med ett akustiskt parti. Allt på bara drygt fyra minuter!

Allra sist briserar den minst blytunga pjäsen The Resistance med domedagskänsla som räcker och blir över. Men allt är inte nattsvart, eftersom spröda melodier då och då tillåts sticka fram och bidra med aningens ljus i mörkret.

Det händer lika mycket i de sex låtar som utspelar sig mellan de ovan nämnda, att en detaljbeskrivning av allt som händer på skulle resultera i en novell. Det låter sig givetvis inte göras i det här recensionsforumet.

Jag är djupt imponerad.

Magnus Bergström

04

03 2019

Musikkonster med mer hjärta än hjärna och hög mysfaktor

dreamt

Dream Theater ”Distance Over Time” (Inside Out)

Inom progressiv hårdrock är det mer regel än undantag att det bjuds på nyheter. Genregiganterna Dream Theater struntar fullständigt i det och ägnar sig liksom oftast istället åt variationer på de musikkonster som de ägnat sig åt sedan sisådär 1992.
Att lyssna på Distance over time är alltså som att komma hem och mysfaktorn är hög.

55 minuter fördelat på nio låtar, eller 59 minuter fördelat på tio låtar inräknat bonuslåten Viper King, är lite mindre musik än vad Dream Theater har för vana att bjuda på.
Mer kvalitet än kvantitet? Hmmm, nja, det beror på vem som svarar på den frågan… Jag citerar som vanligt Yngwie: more is more.

Kraven från många fans är garanterat högre än vanligt, eftersom det grymtades ovanligt mycket i leden över ambitiösa temadubbelskivan The Astonishing (2016).
Det är lätt som en plätt att konstatera att den 14:e studioskivan är en naturlig reaktion mot just The Astonishing. Det är helt enkelt mer hjärta än hjärna bakom låtskrivandet denna gång.
Samtidigt skapar de två sidorna av bandet den dynamik som uppenbarligen gör både bandmedlemmarna och fansen gott.

Ljudbilden är något mindre inställsam än vad gitarristen och producenten John Petrucci rattat till på senare år. Det passar utmärkt på bandets hårdaste (nåja) skivsläpp sedan 2003 års Train Of Thought. Med det sagt hörs förstås instrument och sång kristallklart; fattas bara annat med perfektionister i farten.

Mike Mangini gör sin hittills bästa insats i bandet och det är extra passande i och med att trumljudet är lite mer levande denna gång. Som vanligt kommer många att sakna sedan länge avhoppade Mike Portnoy – men jag är inte en av dom.

Untethered Angel kan beskrivas som en utsökt blandning av senare års höjdarlåtar som On The Backs Of Angels och The Enemy Inside, spetsat med en liten dos av superhiten Pull Me Under. Kraftig mersmak!
Redan i andra låten Paralyzed börjar jag ändå att bli orolig, för den har inget som får mig att fastna och det är mycket ovanligt i fallet Dream Theater. Den känns helt enkelt för mycket standard och det är inte ett ord som bör förknippas med bandet. Men det ska sägas att den växer allt eftersom och för den som har Train Of Thought som sin DT-favoritskiva blir det nog en favorit på direkten.
Fall Into The Light är ganska fartfylld i verserna för att sedan sänka tempot och låta James LaBrie briljera bakom mikrofonen i brygga/refräng. Men bäst med låten är temposänkningen mitt i som utgörs av stillsamt ”gitarrplock” följt av ett inlevelsefullt gitarrsolo för att i slutdelen ge Jordan Rudess chansen att ”plinka loss” på sina keyboards. En riktig läckerbit till låt!
Apropå gitarrspel så återfinns det bästa solospelet i Barstool Warrior; en power ballad med lite mer tryck i än vad som är vanligt. Även Mike är rejält i farten med flera snygga fills. När dessutom James sjunger inlevelsefullt på sitt oefterhärmliga sätt, ja då är jag helsåld.
Room 137 bär starka drag av Paralyzed och trummässigt blinkas det en del till The Shattered Fortress (Black Clouds & Silver Linings 2009). En helt okej låt men ändå ganska långt ifrån bandets bättre stunder.
En påtagligt inspirerad John Myung driver S2N framåt med sitt basspel. Och för den som gillar låtar med tvära vändningar och roliga infall finns här gott om godis. Det är glädjande att John tar mer plats än på länge; han är ju en resurs utöver det vanliga.
At Wit’s End bjuder på skivans starkaste låttext och handlar om den tysta desperation som många människor upplever varje dag. I övrigt är det den typ av halvlånga småepiska låtar som veteranerna kan skriva i sömnen – med ett gott resultat.
Den obligatoriska (halv)balladen heter denna gång Out Of Reach och är ett ypperligt tillfälle för James att visa varför hans röst är så rätt för bandet. Men nog har de gjort en handfull låtar i samma stil som är vassare.
Pale Blue Dot är en alldeles utmärkt avslutningslåt. Det ges prov på den ena tekniska färdigheten efter den andra och min haka ramlar längre och längre ner ju längre låten pågår. Men den kunde ha fått vara längre, för slutet känns lite väl abrupt.

Dream Theater visar att de har mycket kvar att ge och något annat hade jag inte väntat mig.

Magnus Bergström

22

02 2019