nyaskivor.se

Dimmu Borgir ”Grand Serpent Rising” (Nuclear Blast)

Grand Serpent Rising är de norska black metal-giganternas första studioskiva på åtta år (!) vilket givetvis innebär att förväntningarna är höga. Samtidigt finns det i alla fall hos undertecknad alltid en viss oroskänsla när ”stora artister” oavsett genre släpper nytt; kommer det nya att hålla måttet jämfört med det gamla?

Det finns en risk att fans av tidiga Dimmu Borgir blir besvikna över Grand Serpent Rising eftersom det inte bjuds på så mycket hårda tongångar.

Å andra sidan lär de som är fans av Abrahadabra och Eonian nicka gillande och sluka det melodistinna rubbet med hull och hår.

Den lugna inledningen med Tridentium sätter en stämningsfull ton med filmkänsla och den känslan håller i sig skivan igenom. På gott och ont.

Gott för att det är skönt att svepas med i Dimmu Borgirs värld och ont för att lite mer klös i grejerna hade resulterat i en mer dynamisk lyssningsupplevelse.

Jag väljer att lyfts fram följande när det gäller enskilda låtar:

Det ödesmättade pianospelet i As Seen in the Unseen ger en lätt kalla kårar-vibb och hade platsat i valfri rysarrulle.

Shagraths sång är lika originell som vanligt – lyssna bara på Repository of Divine Transmutation – och ger Dimmu Borgir en välbehövlig särprägel i den ganska tätbefolkade symfoniska black metal-genren. Det närmaste jag kommer att jämföra honom med någon annan sångare är när det handlar om pratsången, då vibbar av Dennis ”Seregor” Droomers (Carach Angren) kan skönjas.

Apropå sång är det en smula överraskande att inte bara en utan flera låtar framförs på det norska moderspråket. Givetvis en inte så liten blinkning till old school-fansen liksom det är ett sätt att bryta mönstret. Och den i mina öron bästa låten på skivan är Slik Minnes en Alkymist – snacka om skön låttitel – med olika tempoväxlingar och åter igen det där härliga ödesmättade pianospelet på några väl valda ställen. Låtsnickrande av bästa kvalitet resulterar i en av bandets bästa låtar på många år.

Den avslutande Gjoll gör sitt jobb med den äran, då vi bjuds på filmkänsla direkt kopplad till inledande Tridentium.

Som nämnts ovan hade det inte skadat med lite mer variation eller i alla fall ett eller ett par helt oväntade grepp. Det är inget snack om att de ofta förekommande lugna partierna drar ner tempot. Med det sagt är det, som jag tolkar det, så att bandet har varit ute efter att ta med lyssnaren på en resa och sugas in i det som är Grand Serpent Rising och då är det måhända vettigt att det liksom lunkar på.

Musik uppfattas olika av olika öron men det som är lätt att konstatera, och som de flesta av oss bör vara överens om, är att Dimmu Borgir gjort som vanligt. Nämligen att komponera låtar för sitt eget höga nöjes skull och de bryr sig inte om vad andra tycker.

För det hyser jag den största av respekt och applåderar attityden alla dagar i veckan.

Men snälla Shagrath & co, låt det inte dröja åtta år till nästa gång…

…för jag tror banne mig att ni har karriärens bästa skiva ogjord.

Magnus Bergström

Crown Lands ”Apocalypse” (Insideoutmusic)

Spänn fast säkerhetsbältet – det här är guld!

Eller vid närmare eftertanke; skippa säkerhetsbältet och luta dig tillbaka på din favoritplats och låt Crown Lands ta dig med på ett mångbottnat musikäventyr utöver det vanliga.

Hörlurar rekommenderas för maximal njutning.

Apocalypse är fortsättningen på en berättelse som utspelar sig i en galax långt borta. Det är dock inga högtravande tankar eller rappakalja. Låttexterna bär starka drag av vår nutid och inte sällan ställs tuffa frågor. Till exempel har Cody Bowles (trummor och sång) nämnt att de tar upp något som de och många andra anser, nämligen att U.S. Immigration and Customs Enforcement (ICE) kan ses som ett verktyg för att den amerikanska armén och inget annat.

Själva berättelsen lanserades fullt ut på Fearless (2023) men grunden lades redan i låten The Oracle på ep-skivan White Buffalo (2021). Ja vi har alltså att göra med en så kallad prequel, vilket onekligen är passande när musiken ger lyssnaren alla möjligheter att blunda och ge sig hän och spela upp en film i huvudet.

Efter den formidabla inledningen med det stämningssättande introt Proclamation I som sömnlöst glider in i Foot Soldier of the Syndicate tänker jag att musik inte blir bättre än så här. Jag hade fel.

För när Through the Looking Glass pockar på uppmärksamhet är det svårt för en icke musiker som undertecknad att beskriva dess storhet. Öronorgasm är den enkla beskrivning jag erbjuder och det borde egentligen räcka. Refrängen är rent förtrollande med änglalik sång av Cody, som trollbinder lyssnaren, och med sina 3 minuter och 45 sekunders speltid är låten ett skolboksexempel på att underbart är kort. Kort sagt en låt som motsvarar de ljuvaste av smekningar i sänghalmen.

Å andra sidan visar den 19 minuter långa titellåten – som är uppdelad i tretton kapitel – att även långt kan vara underbart. Mäktigt värre och än en gång har jag svårt att sätta ord på exakt vad det är jag hör, men sanslöst bra är det.

Den kanadensiska duon har i princip hittat ett eget musikspår med rötterna djupt rotade i 70-talet (och till viss del i 60-talet) med en alldeles extra egen knorr och de verkar ha hur många ess som helst att rycka fram ur rockärmarna.

Produktionen är spot on och ett skolboksexempel på hur prog ska låta oavsett om det rör sig om prog rock eller prog metal.

Kevin Comeau (gitarr, bas, keyboards) säger i ett pressmeddelande inför Apocalypse att de efter förra årets Ritual I och II har självförtroendet att spela in skivor på sina egna villkor utan en storbolagsbudget och en snofsig studio.

Amen till det, säger jag.

Önskas jämförelser med andra artister går tankarna omedelbart till Rush och deras megaklassiker 2112 (1976) men något plagiat är det absolut inte tal om.

Spår av Gentle Giant, King Crimson och Pink Floyd liksom italiensk progrock hörs också och ja givetvis är Led Zeppelin en annan inspirationskälla.

Önskas nyare namn som så att säga spelar gammal musik är det givet att nämna Greta Van Fleet och banne mig om det inte går att spåra en liten smula Opeth?

Den enda orsaken till att jag håller inne med betygsfemman är att jag gärna hade hört ännu mer musik; en längre speltid hade nästan garanterat resulterat i den ultimata musikresan.

Hur som helst törs jag utan att darra på manschetten slå vad om att Apocalypse kommer att ta hem förstaplatsen på min årsbästalista.

Cody och Kevin; tack och bock för musiken.

Magnus Bergström

Temple Balls ’’Temple Balls’’ (Frontiers/Playground)

Stunden är kommen för ett självbetitlat femte album från tioårsjubilarerna från Oulo, Finland och… Pang – där satt den! För visst är väl Temple Balls bandets hittills bästa skiva? Woooooooooops, det där sista kanske jag skulle ha sparat till slutet av recensionstexten (men jag kunde inte hålla mig).

Dörrarna till tidsmaskinen står på vid gavel med destination 80-talet och att inte känna glädje måste bara vara omöjligt.

På menyn står näst intill noll originalitet men hundra procent smaskig melodiös partyhårdrock med en tydlig nordisk kvalitetsstämpel.

Hela tiden med en uppfriskande kaxighet med glimten i ögat.

Förutom ytterst välskrivna låtar finns ytterligare en stor plusfaktor och det är förstås att Jona Tee (H.E.A.T.) åter igen suttit i producentstolen. Den mannen har en fingertoppskänsla som är få förunnat och kan verkligen konsten att ta fram det bästa ur alla inblandade.

Lockande melodislingor, gitarriff med sting och allsångsrefränger står som spön i backen. Faktum är att om det inte varit för att gitarren får ta den plats som den förtjänar, ja då hade rubbet stått sig väldigt bra i Eurovision.

Energin hålls uppe från första till sista sekunden; inga svackor i sikte förutom ett pyttelitet undantag (se längre ner).

Det som är extra roligt är att även om låtarna är skrivna enligt handboken förekommer en och annan detalj som vässar till det hela. Eller vad sägs om de här exemplen:

Flashback Dynamite har en mörk näst intill growlröst i en liten men ack så effektiv del av refrängen. Det må låta malplacerat men känns ändå så rätt.

Tokyo Love har ett varulvstjut  i första versen och det är en kul ”effekt” som gör att du som lyssnare hajar till.

There Will Be Blood ger 80-talets synttrummor upprättelse. Men det gäller att vara uppmärksam för de är bara med som extra krydda i en låt som kan stoltsera med en av skivans allra bästa refränger.

Överst på låttoppen tronar Lethal Force i ensamt majestät. Snacka om att vara ohotad; jag törs lova att alla melodiös hårdrock-låtskrivare önskar att de knåpat ihop ett sådant här mästerverk. Lyssna bara! Den här låten sammanfattar allt jag tycker om med genren. I love it loud!

Efter att jag tagit fram den stora luppen och synat alla sömmar extra noggrant hittar jag en liten notering på minuskontot. Grejen är att We Are The Night är den enda av skivans elva låtar som ger mig en känsla av det där har jag hört förut och jag har hört det bättre. Vilket i sig visar att Temple Balls utan tvekan förtjänar det höga betyget, som jag ser det.

Vill du ha roligt och glömma allt annat för en stund och ge dig hän i melodikrokarnas hårdrocksrike? Då är det bara att du snörar på dig partyskorna och rockar loss till Temple Balls. Att inte göra det vore direkt korkat.

Magnus Bergström

Megadeth ”Megadeth” (Frontiers Records)

Sista studioskivan? Det sägs så i alla fall. Den som lever får se.

Detta självbetitlade alster har fullt förståeligt ganska lite gemensamt med de tidigaste skivorna i diskografin.

Kopplingarna till Countdown to Extinction (1992), Cryptic Writings (1997) och i viss mån Youthanasia (1994) är desto starkare.

Även Endgame (2009) och Dystopia (2016) kan nämnas för att beskriva vilket musiklandskap vi befinner oss i.

Det är all guns blazing som gäller när Tipping Point brakar igång; vi snackar fartfylld thrash metal med vasst sologitarrspel.

Let There Be Shred har blivit många lyssnares favorit, såvitt jag förstår, men musikmässigt är den klassen under skivans bästa låtar eftersom den saknar det lilla extra. Men visst stampar jag takten när jag lyssnar, så något har den. Och glimten i ögat-låttexten om genren thrash metal faller jag pladask för; det är skönt när inte allt är på blodigt allvar.

Pratsång är vad vi får i Puppet Parade och utöver blixtrande gitarrsolon är det en detalj som verkligen definierar Dave (tänk Symphony of Destruction). Här höjer det greppet en hyfsad mellantempolåt till en plats på skivans övre halva.

Another Bad Day är melodiösa Megadeth på allra bästa låtskrivarhumör och sexsträngsakrobatiken i solopartiet är hur smaskigt som helst. Minus delas ändå ut på grund av det mycket enformiga upprepandet av låttiteln i refrängerna; några ytterligare ord hade utan tvekan gjort susen.

Made To Kill och I Am War är standardthrash serverad i typisk Megadeth-stil och de funkar för stunden men de har i mina öron en låg återvändandefaktor, det vill säga att de gånger skivan spisas lär de hoppas över.

The Last Note är självbiografisk och handlar om att ta sig igenom turnélivet år efter år, med svåra smärtor i kroppen, och att fansen och livekonserter är det som gör mödan värd. Fint det och jag gillar också att det är en bitterljuv ballad som ger en mycket stark känsla av minnesruna. Det är skivans riktiga avslutning, tycker jag.

Men…

När sista tonen klingat ut brakar det loss med bonuslåten Ride the Lightning som givetvis är Megadeths tolkning (inte en regelrätt cover enligt Dave) av Metallica-klassikern, som Dave var med och skrev under de vilda ungdomsåren. Det låter föga överraskande hur bra som helst och är fullt i klass med originalet. Hmmm, jag fegar ur och nöjer mig med att tycka att båda är lika bra, punkt slut.

Och att Megadeth hade Metallica-låten The Four Horsemen, med titeln The Mechanix, på 1985 års skivdebut Killing Is My Business… and Business Is Good! gör att säcken knyts ihop på ett passande sätt.

Jag önskar att jag skulle tycka om det här påstådda skivavskedet mer än vad som är fallet – trots att det i mångt och mycket låter som en lite svagare variant av min personliga favorit Countdown to Extintion. Det är liksom något som inte klickar fullt ut. Men kanske är det mig det är fel på och inte Megadeth. Eller…

Hur som helst kan jag inte annat än tycka att det vore synd om vi inte kommer att få något nytt från Dave & co i framtiden. Om inte annat för att nytillskottet Teemu Mäntysaari är en suverän sologitarrist som passar klockrent i Megadeth; han har gett de typiska gitarrsoloduellerna en rejäl spark i baken och förtjänar massor av beröm.

Magnus Bergström

Treat ”The Wild Card” (Frontiers/Playground)

Det skulle vara lätt eller i alla fall lätt hänt för ett band med så många år på nacken att upprepa sig – avsiktligt eller oavsiktligt – men inte Treat.

Lyssna bara på Mad Honey som har orientaliska vibbar och det är sannerligen inte vardagsmat i en diskografi som påbörjades 1984 med singeln Too Wild. Visst går det att säga att just detta grepp för att bryta mönstret har använts av många tidigare, men det förringar inte att det här låter hur rätt som helst.

Back to the Future är årets melodiösa hårdrockslåt. Den är så ”direkt” att det nästan är löjligt… Melodislingor som fastnar och vägrar att lämna skallbasen och som om det inte vore nog är refrängen så bra att det är konstigt att den inte skrivits tidigare. Endeavour har även den en så rackarns stark refräng att många band skulle ge vad som helst för den. Men så är det melodi- och refrängekvilibristerna Treat det handlar om.

Andra låtar av yppersta klass är Out With a Bang som rivstartar skivan i klassisk Treat-stil och 1985 som är härligt tillbakablickande utan att det blir lökigt.

Vi får 13 låtar och ingen är sämre än bra. Därför är det inte konstigt att jag blir knäsvag av melodierna och refrängerna, samtidigt som jag imponeras av precis hela bandets insatser. Alla bitar från alla inblandade sitter ju verkligen så klockrent som det bara är möjligt i den melodiösa hårdrocksgenren. Måtte de aldrig sluta släppa skivor…

Magnus Bergström

Stryper ”The Greatest Gift of All” (Frontiers/Playground)

Undertecknad är fullkomligt övertygad om att ”bandpappan” Michael Sweet (sång, gitarr) och hela Stryper tar det kristna budskapet på allra största allvar.
Bandet är som klippt och skuret för att hårdrocka julen och ger oss fem julklassiker och fem egenkomponerade jullåtar.

Tro inte att det handlar om en gravallvarlig ”predikan” om Maria och Jesus och alla de andra. Nej då, det visas inte bara ett utan flera prov på glimten i ögat, som till exempel en mer fartfylld variant av Winter Wonderland som kryddas med ett lekfullt gitarrsolo signerat Oz Fox.

Trumspelet av Robert Sweet är som vanligt stabilt och han bjuder på många sköna trumfills när han leker lite med de traditionella arrangemangen.

Maffiga körer får ta stor plats i några av låtarna och där utmärker sig On This Holy Night som låtmässigt hade passat in på In God We Trust och då är det inte så konstigt att jag har den låten som min favorit på skivan eftersom jag verkligen diggar nyss nämnda skivsläpp från 1988.
Apropå sång gillar jag att Michaels röst är lite mer återhållsam (en åldersfråga skulle jag tro) och att de allra högsta tonerna undviks. Det gör inte bara lyssningen snällare mot öronen; det blir också lättare att ta till sig julens budskap.

The Greatest Gift of All, Silent Night, On This Holy Night och Winter Wonderland är fyra riktigt bra låtar med Go Tell It on the Mountain som bubblare.
Av de övriga är två-tre och resten något mindre lyssningsvärda.

Emellanåt lyser det tyvärr igenom att det inte är den mest påkostade av studioproduktioner som vi har att göra med. Jag har absolut inget emot att livekänslan är större än på flertalet skivor som släpps numera – tvärtom applåderar jag det – men det låter väl ofta som att någon har klippt och klistrat i en hemmastudio. Å andra sidan ska kanske Perry Richardson vara glad för det eftersom hans basspel verkligen hörs och inte dränks i en klinisk perfekt slutprodukt.

Onödigt skivsläpp? En del säger det. Jag tycker inte det.
För även om jag tvivlar så smått på sanningshalten i Michaels påstående om att många fans har längtat efter en julskiva, så kvarstår faktum att de har varit aktiva sedan 1983 och då har de banne mig rätt att spela in vad de vill utan förklaringar.
Domen kommer ju ändå när skivan är ute, det vill säga hur den säljer.

Personligen blir jag glad av att lyssna på The Greatest Gift of All och det är sannerligen inte det sämsta. Faktum är att ibland (ofta?) räcker det bra med att bara lyssna utan något som helst granskande under lupp, speciellt i den tid vi lever i med krig på flera platser och mycket annat elände.
Strypers bidrag till den stora julmusikindustrin är ett småroligt tillskott som även om den inte kommer att vara i närheten av att bli en klassiker tillför en gnutta nytänk.

Magnus Bergström

Mezzrow ”Embrace The Awakening” (Roar/Playground)

Mezzrow är bandet som trots den urstarka debutskivan Then Came The Killing (1990), som enligt undertecknad har ”hits” rakt igenom, inte fick något genombrott och liksom bara försvann. Tills 2022 då deras kultförklarade demokassetter släpptes på skivan Then Came The Demos.

Vi snackar om ett band med en minst sagt originell skivutgivningstakt:

1990 Then Came The Killing
2022 Then Came The Demos
2023 Summon Thy Demons
2023 Keep It True – Live
2025 Embrace The Awakening.

De har dessutom gett sig på att göra en cool tolkning av Ritual (Ghost) som gavs ut helt separat. Ett smart drag som sannolikt har gett extra uppmärksamhet.

Testament-kopior. Det går inte att komma ifrån att många har haft och fortfarande har den åsikten om Mezzrow och en starkt bidragande orsak till handlar om sångaren Ulf ”Uffe” Petterssons Chuck Billy-lika framförande.

Men om inte tidigare så är det 2025 nu och dags att släppa det och gå vidare.

Det finns förresten en likhet med Testament just i år eftersom båda har vridit upp reglagen och levererat ett mestadels hårdare anslag än tidigare.

Architects Of The Silent War sparkar igång med besked och rakt på sak. Vi får en mer attackerande sånginsats från ”Uffe” än vad som varit fallet tidigare och det är en stil han kör med i stort sett genomgående på det nya alstret.

Som grädde på moset får vi i refrängen ”gang vocals” i klassisk thrashstil; ett välkommet inslag som numera inte är lika vanligt förekommande i genren som förr om åren – och här får vi det i de flesta låtar. Mums filibabba!

Jag vet inte om det bara är mina öron men banne mig om det inte är In Flames-liknande melodislingor som är med och lattjar i Sleeping Cataclysm-refrängen.

Ett kul grepp hur som helst och ett modernare inslag som passar veteranerna alldeles utmärkt och dessutom är Magnus Södermans smakfulla gitarrsolo skivans vassaste.

Bandet har landat i ett låtskriveri med progressiva inslag som i Foreshadowing. En låt med olika ”ansikten” som bland annat akustiska gitarrer inbakade i låten (alltså inte som intro eller outro). Helt enkelt en snyggt sammansatt låt.

Inside The Burning Twilight är en annan varierad skapelse; det går ofta undan men slutdelen är tyngre än tyngst. Jag nickar gillande.

När det gäller individuella prestationer – utöver de som nämnts ovan – vore det fel av mig att inte lyfta fram Conny Welén vars skicklighet på basgitarren inte går att skoja bort, speciellt inte när han som här får chansen att sticka ut och inte dränks i en vägg av ljud.

Mezzrow har helt klart rötterna i thrash metal från den gamla goda tiden men blandar som sagt även in element från nutid. Det känns också som att de här och där även ger oss glimtar av genrens framtida sound.

När jag recenserade Summon Thy Demons delade jag ut en betygsfyra och jag gör detsamma nu. Med tillägget att Embrace The Awakening håller aningens högre klass och är sååååå snubblande nära ett högre betyg.

Tack för återkomsten, Mezzrow!

Magnus Bergström

Testament ”Para Bellum” (Nuclear Blast/Warner)

Det går bra nu för firma Chuck Billy (sång) och Eric Peterson (gitarr och sång) det vill säga duon som de facto styr Testament på de flesta fronter.

Thrash metal med starka inslag av black metal (Erics influenser från sidoprojektet Dragonlord får ta stor plats) och i viss mån death metal i en modernt maffig produktion går hem oss massorna. En stor del av Testament-fansen verkar uppenbarligen stormförtjusta i de tuffare inslagen i bandets diskografi (till exempel The Gathering och Titans Of Creation) så att Para Bellum kommer att uppskattas tvivlar jag inte en sekund på.

Hur det är möjligt att uppbåda sådan energi som de visar upp på Para Bellum – efter att ha varit i thrash metals tjänst sedan 1983 under namnet Legacy – är minst sagt imponerande.

Aggressiviteten är påtaglig redan från start i form av den inledande smockan med det passande namnet For The Love Of Pain. Här ges ingen tid för eftertanke; antingen är du med på tåget eller inte.

De låtar som fastnat i mina öron och som jag gett lite extra upprepad lyssning är Shadow People, Room 117 (bäst på skivan) samt den avslutande titellåten.

Låt mig heller inte glömma att nämna balladen Meant To Be, som ger gitarristen Alex Skolnick en välförtjänt chans att soloskina med sitt känslosamma melodiösa lir.

Det är faktiskt just herr Skolnicks sololir eller rättare sagt frånvaron av det som gör att jag inte kan dela ut ett högre betyg. En sådan guldgitarrist får helt enkelt inte slösas bort på det sätt som Testament gör när de nästan rakt igenom väljer den hårda linjen. Visst innehållet låtarna gitarrsolon men när det manglas på som det gör är det svårt för sexsträngaren att slåss mot ljudväggen.

Jag menar absolut inte att de behöver spela in en endaste ballad till i hela sin karriär (Return To Serenity och Trail Of Tears är i en klass för sig). Nej, det jag är ute efter är blandningen av låtstilar som finns på tidigare nämnda Dark Roots Of Earth liksom på min personliga favorit Practice What You Preach.

En viktig ingrediens måste nämnas innan recensionsutrymmet tar slut: Chuck Billy. Karln gör utan tvekan sitt livs sånginsats. Gång på gång låter han oss höra sin enorma bredd genom att hantera allt ifrån en ballad till det hårdaste av det hårda. Starkt jobbat om vi dessutom tänker på att han inte har den mest varierade av sångröster; han jobbar med det han har utan att krångla till det och det fungerar.

Till sist är frågan om Testament väljer att ösa på även nästa gång det är dags att släppa nytt eller om de väljer en mjukare linje eller något mitt emellan. De som lever får höra…

Magnus Bergström

p.s. För övrigt kommer inte årets bästa thrashskiva från USA. Den kommer från Schweiz och stavas Coroner.

Halestorm ”Everest” (Atlantic)

Syskonduon Lzzy (sång och gitarr) och Arejay Hale (trummor) har kommit en lång väg med sitt Halestorm och har idag delat scen med alla som är något inom rock, hårdrock och metal.

En detalj är dock exakt likadan sedan starten 1997 i Red Lion, Pennsylvania, USA; inställningen att spela vart som helst när som helst och alltid ge allt. Just den inställningen delas uppenbarligen av Joe Hottinger (gitarr) och Josh Smith (bas) som klev in i bandet 2003 respektive 2004.

På sjätte skivan är det föga överraskande lite väl radiorocksanpassat i ett par låtar (jag tittar på er Gather The Lambs och Broken Doll) men som tur är får ofta en sorts lekfullhet ta plats. Ett bra exempel på det sistnämnda är slutdelen av förvånansvärt återhållsamma öppningslåten Fallen Star, där det plötsligt bränner till och blir en annan typ av låt.

Everest är Halestorm i sitt esse. Melodislingor, Lzzys innerliga sång med klös, Joes karriärbästa gitarrsolo och en mäktig refräng som inte vill lämna huvudet.

Textmässigt spelar balladerna Darkness Always Wins och Like A Woman Can i en egen division. Verkligen tänkvärda rader. Lyssna bara!

Like A Woman Can liknar förresten inget annat i Halestormkatalogen. En stor del av den är rena rama popballaden men i refrängerna bankar Arejay loss så att trumskinnen håller på att spricka samtidigt som Lzzy tar i med rösten som att hon aldrig haft något viktigare att förmedla. Det är omöjligt att inte beröras på ett eller annat sätt.

Rain Your Blood On Me kan vid okoncentrerad lyssning framstå som en ordinär rocklåt. Jag säger; ge den chansen och inte bara ett utan flera intressanta grepp lär visa sig. Som att Lzzy ibland låter som en väckelsepräst eller varför inte tempoväxlingarna. Kontraster är ordet.

Kan det vara så att Lzzys tillfälliga inhopp som sångare i Skid Row har satt sina spår? För nog låter WATCH OUT! (ja låttiteln ska skrivas så) som Skid Row när de försökt sig på att vara lite punkkaxiga. Hyfsad låt men inte mer.

Tänka sig att en barndomsdröm kan slå in så som den gjort för Lzzy och Arejay på ett sätt som de ärligt talat inte hade kunnat räkna med. Det är fint.

Halestorm har inte bara Grammynominerats – både bandet och Lzzy – flera gånger. De har även kammat hem detta prestigefulla branscherkännande och det är inte illa. Men det största avtrycket bandet och inte minst frontkvinnan har gjort är att sparka in inte bara en utan flera dörrar, genom självutlämnande låttexter kombinerat med en adrenalinfylld ta-ingen-skit-attityd som få kan matcha.

Everest får dock finna sig i att inte peta ner undertecknads favorit The Strange Case Of… (2012) som bäst i diskografin. Även Back From The Dead (2022) är med i matchen om pallplatserna, men oavsett fortsätter Halestorm att jobba vidare på den inslagna vägen vilket är helt rätt spår.

Ärligheten i deras musikskapande går inte att ta miste på.

Magnus Bergström

Blackbriar ”A Thousand Little Deaths” (Nuclear Blast/Warner)

Det ges ut enormt mycket ny musik i en till synes aldrig sinande ström, så även om viss mättnadskänsla kan uppstå ställer jag mig ändå rejält frågande. Över mig själv. För hur jag har kunnat missa Blackbriar – tills nu – känns som ett ganska rejält klavertramp.

För när det gäller symfonisk metal är de ju banne mig inte långt ifrån det absoluta toppskiktet. I mina öron har de ett extra vapen; smakfulla gothinslag ger A Thousand Little Deaths extra krydda och låtarna får rejäla vingar. Charmigt och förtrollande.

Är du ett fan av till exempel Battle Beast, Delain, Epica, Kamelot, Leave’s Eyes och Within Temptation?

Eller har du kanske inte riktigt fastnat för den här typen av hårdrock?

Då kan Blackbriar vara något för dig – oavsett vilken av kategorierna ovan som du tillhör.

Låt mig ge en närmare beskrivning av de fyra första låtarna på A Thousand Little Deaths, för att förklara vad Blackbriar handlar om:

Bluebeard’s Chamber startar pampigt och med småtungt sväng innan Zora Cocks änglalika röst tar vid. Där satt den!

Hennes omfångsrika röst är dock som mest framträdande i The Hermit And The Lover. Snacka om att dominera en låt.

The Fossilized Widow är bästa exemplet på det som i pressreleasen kallar filmisk känsla (återfinn även i låttexterna) när Ruben Wijgas piano och stråkar samspelar fint och växlar mellan att krydda med små detaljer i bakgrunden för att sedan kliva fram och ställa skåp.

Gitarrsolospelet av Bart Winters får chansen i My Lonely Crusade som är en låt med lite mer bett än de två föregående.

Ja ungefär så fortsätter det skivan igenom. Det vill säga med olika varianter av symfonisk metal samt ovan nämnda gothinslag.

Okej, det ska sägas att det inte handlar om en skiva som ritar om kartan för hur bra symfonisk metal ska göras. Regelboken har använts och några få gånger känner jag ”det här har jag hört förut”, men och det är ett stort men; de gör det ovanligt bra i en genre med många utövare och steget till de absoluta toppnamnen är inte gigantiskt.

Ordet musiklandskap är måhända en smula överanvänt – inte minst av undertecknad – men det måste bara användas när det handlar om Blackbriar, som helt klart har kommit långt sedan första singelsläppet Ready to Kill (2014).

Med ytterligare vässat låtmaterial till nästa gång kanske saken är biff?

Magnus Bergström