Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

Rejält försenad skivdebut utan svagheter

ice age

Ice Age ”Breaking the ice” (GMR Music Group/Border)

    Release: 20 oktober

Den som väntar på något gott…
Ice Age bildades redan 1985 men skivdebuterar först nu. Kan då en debutskiva som, om musikvärlden vore rättvis, borde ha sett dagens ljus för sisådär 30 år sedan vara relevant idag? Jajamensan!
Undertecknad må vara partisk i och med att jag var med ”när det begav sig” i slutet av 80-talet, men alltså… Det. Här. Är. Så. Bra.
Två originalmedlemmar och två nykomlingar är receptet för (thrash) metalbandet Ice Age vars återkomst är efterlängtad av många. Som sig bör när det handlar om ett band med ingredienser lite utöver det vanliga.
Breaking the ice har skapats av Sabrina ”Sabbe” Kihlstrand (gitarr, sång), Linnea Landstedt (gitarr), Viktoria Larsson (bas) och André Holmqvist (trummor). Metalfans med smak för fart, tyngd, melodi, finess och attityd har all anledning att tacka de fyra.
Om vi gräver lite i låtinnehållet går det att konstatera att en femling såg dagens ljus redan 1986-1989, på demokassetterna Rock solid (som då var bandets namn), General alert och Instant justice. Resterande femling har senare födelsedatum.

Blandningen av gammalt och nytt låtmaterial känns helt naturlig; det märks (nästan) ingen skillnad alls mellan äldst och yngst. Just nu är mina favoritlåtar faktiskt nytillskotten Clever och titellåten.
Faktum är att när jag först hörde just dessa två så tyckte jag inte att de kunde mäta sig med demokassettklassikerna. Men efter ett antal lyssningar så har två monster till låtar växt fram som nu är några av mina absoluta Ice Age-favoriter. Någonsin.
Jag var även till en början tveksam till det delvis nya bridge/refräng-arrangemanget i Mental disorder, men efter ett tag fattade jag galoppen. Välarrangerat.

Oavsett när låtarna har snickrats ihop så handlar det rakt igenom om välskrivna alster med både teknik och känsla. Det finns drag av Megadeth (låtuppbyggnader och delar av sångstilen) och i viss mån Annihilator (gitarrspelet). Thrash metal utgör grunden men när hela paketet summeras handlar det kort och gott om metal.

Musiken blir aldrig svår och meckig för sakens skull. En balansgång som inte alla skickliga musiker klarar att vandra, men här går det galant.
Bästa exemplet på en liten kul detalj är kanske koskällan (!) i slutdelen av Fleet street.
Bland de många övriga minnesvärda inslagen kan nämnas:
Linneas pigga gitarrsolo i titellåten; hennes flinka fingrar är en stor tillgång!
Clever är variationsrik som få. Håll till exempel koll kring 2:50-strecket och du får höra ett riffande i Slayer-stil som mynnar ut i ett av skivans många smakfulla gitarrsolon.
No need to bleed lyfts från bra till en höjdare från 2:45 och framåt, då ett lekfullt instrumentalparti tar vid. Läckert!

Sabrina står för en varierad sånginsats (helt befriad från growl och ljusare än genomsnittet i genren) med en lätt kaxig attityd och visar att just sången är ett av bandets största tillgångar. Den ger en extra personlighet till musiken som därmed sticker ut lite extra i det stora musikbrus som vi lever i. Ett extra plus är att den typen av röst liksom inte sliter lika mycket på öronen och är lättare att ta till sig.
Likheter med Dave Mustaine (Megadeth) finns i sättet att betona enskilda ord. Lyssna bara på låtar som till exempel Clever och Total collapse.

Apropå nyss nämnda Dave kan de som tycker att Megadeths musik är bra, men inte klarar av sången (jo det finns sådana personer) med fördel låna ut ett öra eller två till Breaking the ice. Just saying.

Låttexterna är överlag väl värda att sätta sig in i, med ämnen om såväl krig som relationer och mycket mer. Sistnämnda avhandlas på ett fyndigt sätt i Clever (en låt om sviken vänskap) med dessa ord:
Calling me all kind of names. Stop calling me at all.
Sylvass lyrik om du frågar mig.

Efter granskning med ljus och lykta hittar jag helt enkelt inga svagheter. Jo det skulle i så fall vara att ännu mer tryck á la ishockeykörer hade varit önskvärt på några ställen. Och så lyxfelet att min personligen favorit från förr, Making my mark, tyvärr inte har fått vara med och leka. Jag håller tummarna för att den tas till nåder på uppföljaren (för visst är de tillbaka för att stanna?). En bättre öppningslåt finns knappast.

Ett styrkebevis att den låt jag tycker minst om (Hell or nothing) ändå är en mycket stark betygsfyra. Svårslagen låtkvalitet med andra ord.

Känslan just nu är att det skulle kunna gå att lyssna på Breaking the ice varje dag utan att tröttna och ett bättre betyg är svårt att tänka sig. Om nostalgi spelar in? Hmmm, jo kanske, till viss del… Men i grund och botten handlar det om välskrivna låtar som fastnar och det är ju så vi musikdiggare vill ha det.

Platsen överst på årsbästalistan känns given och rättvisa har alltså skipats i metalvärlden. Faktum är att spontant känns det som att den även har en plats på topplistan över allt jag någonsin hört.
Eller som Ice Age själva skulle säga: Thrash it up! Fy!

Magnus Bergström

p.s. Läs en exklusiv intervju med Sabrina här: http://hårdrock.com/2017/10/ice-age-ar-tillbaka-och-sabrina-ar-inte-svarslos/

19

10 2017

Ett rejält tilltaget musiksmörgåsbord

subt

Subterranean Masquerade ”Vagabond” (ViciSolum)

En varning är på sin plats; det här är inte musik för de som vill att allt ska låta som det alltid har gjort. Vagabond fungerar helt enkelt inte i alla öron.

Nu när vi har klargjort det är det dags att träda in i ett drömlikt musiklandskap där nya lager dyker upp om vartannat. För de åtta (!) israelerna som utgör Subterranean Masquerade kan verkligen det här med att skruva till musiken. Inte bara ett utan flera varv och så lite till.

Progressiv, stämningsfull, nyskapande, vacker och mångfacetterad musik som gjord för att luta sig tillbaka, slappna av och bara njuta av.

Det hörs influenser från Pink Floyd, Arena, Genesis, Jethro Tull, Dream Theater och Opeth. För att bara nämna några. Hemlandsarvet är också närvarande via instrument men också av kvinnosång i böneutropsstil.

Rock, pop, folkmusik, hårdrock och metal är huvudingredienserna, som blandas i en jättegryta av influenser och efter tillagning blir det färdiga resultatet – enkelt uttryckt – progressiv (hård)rock. Vi pratar om något så ovanligt som en helt egen stil.

Vagabond är alltså ett rejält tilltaget musiksmörgåsbord som bjuder på alla möjliga instrument och sångstilar. Flöjt. Rensång. Elgitarr. Growlsång. Trumpet. Ja om inte allt som tänkas kan, så förekommer i alla fall hur många olika ingredienser som helst. Oftast i en och samma låt.

Och så har vi det här med saxofon i hårdrock. Vafalls? utbrister säkert du som läser detta. Jodå, det funkar och förvånansvärt bra dessutom.

Det som är extra roligt är att det inte på något ställe låter överdubbat till förbannelse (ett vanligt fenomen i vår tid) utan de instrument som används delar snällt på utrymmet och ingen har till exempel fått dubblera sitt gitarrspel i efterhand. Ja så låter det i alla fall i mina icke musiker-öron.

Mjuka tongångar går före hårdare dito, men det används ändå growlsång i en del partier. Tyvärr. Normalt tycker jag att olika röststilar bidrar till variation och därmed lyfter helheten. Här fungerar det istället mer som en styggelse i och med att jag tycker att det ”smutsar ner”. Ibland är det helt enkelt mer metal att välja bort det hårda och satsa allt på det mjuka alternativet.

Av skivans nio låtar är det en duo som sticker ut lite extra:

Place for fairytales. Ett härligt klingande personligt uttal av ordet fairytale gör att jag blir på gott humör varje gång jag hör just den detaljen och i den här låten fungerar mixen av vanlig rensång och arabiskt mässande i böneutropsstil allra bäst.

Hymn of the Vagabond. Nynnandet mellan en man och en kvinna i slutdelen resulterar i en närapå himmelsk upplevelse. När rösterna flätas samman är glädejtårarna nära. Synd bara att growlsång tillåts förstöra pyttelite av låtens storhet.

För att vara musik som utmanar så är speltiden (knappt 46 minuter) överraskande snålt tilltagen. Kanske är det ändå ett smart drag i och med att mer förmodligen är i mastigaste laget för de flesta.

Om jag ska rekommendera en enda ny lyssningsupplevelse till någon i år så ligger Vagabond riktigt bra till.

Magnus Bergström

13

10 2017

Halvblek och tandlös ex-skräckrockare

marilyn manson

Marilyn Manson ”Heaven upside down” (Loma Vista Recordings/Universal Music GmbH)

   Release: 6 oktober

2017 är det svårt att förstå att underhållare Manson en gång i tiden satte skräck i moralister (och andra). Dagens verklighet med till exempel naturkatastrofer och terrordåd är mycket mer skrämmande.
Idag är han dessutom en halvblek skugga av sitt forna jag. Men han står i alla fall fortfarande upp…
På tionde studioskivan bjuds det på tio låtar (hård)rock med inslag av garage- och industrirock. Hela rasket är habilt komponerat och dito framfört men produktionen är väl ruffig och oinbjudande.
Överraskande nog är det bluesaktiga (!) låten Threats of romance som är skivans piggaste inslag. Den visar att det finns hopp och att det är skivans sista låt kanske visar upp en eventuell framtida inriktning.
Överlag är det ändå tandlöst; huggtänderna är utbytta mot välsittande tandimplantat som inte skaver det minsta.
Medverkan i Skavlan och Bingolotto härnäst?

Magnus Bergström

05

10 2017

Högoktanig kvalitativ melodiös hårdrock

heat

H.E.A.T. ”Into the great unknown” (Gain/Sony)

Här snackar vi högoktanig kvalitativ melodiös hårdrock. Med ett rejält stänk AOR; det är nämligen inget snack om att det förflutna gör sig påmint – på ett positivt sätt. Det är ändå gitarrtrudelutterna och inte keyboardslingorna som klokt nog får tar mest plats i ljudbilden.
Att inte jämföra med Treats allra bästa stunder, speciellt vad gäller refrängerna, vore ett tjänstefel. Det hörs också spår av både Gotthard (hög lägstanivå på låtskrivandet) och Europe (det proffsiga helhetsintrycket).
Med andra ord bjuds det inte direkt på något nytt under solen, men låt skivan snurra några varv och… Simsalabim! Små pikanta detaljer i låtarrangemangen framträder:
Shit City är kanske lite väl smörig (jag säger bara ”nanananana”) men ologiskt nog är det ändå just det som lyfter den.
Best of the broken är bästa exemplet på en Treat-refräng av bästa märke. Helt enkelt en klockren melodiös hårdrocksdänga.
Blind leads the blind med sköna riff i drivor är skivans bästa låt; fartfylld, välskriven och med ett gitarrspel som har få övermän i klassen.
We rule visar upp Erik Grönwalls (ja just han: 2009 års Idolvinnare) stämband i toppform i form av en mångfacetterad sånginsats. Det doftar Queen-pampighet lång väg i denna ”extra allt”-låtkaramell.
Into the great unknown avslutar och är den perfekta innehållsdeklarationen för H.E.A.T. anno 2017. Hela paketet knyts ihop på bästa sätt; lyssna bara på det lekfulla instrumentalpartiet drygt halvvägs.
Låt oss också här och nu slå fast att Erik är bästa sångaren för H.E.A.T. Därmed inte sagt att han sjunger tonsäkert rakt igenom, men när det skaver så är det på rätt ställen. Det vill säga att det ger ett lite kaxigare intryck.
Trots berömmet är det ändå en sångrelaterad detalj som irriterar; det har aldrig varit tufft att svära…
H.E.A.T. har aldrig varit bättre och spelar de nära dig på höst/vinter-turnén är det bara att säga grattis.

Magnus Bergström

30

09 2017

Avantgarde black metal som har något att säga

myrkur

Myrkur ”Mareridt” (Relapse)

Ilsken rasande urkraft och nordiskt svalt vemod. I ljuv förening.
Hur galet låter inte det? Ändå är det exakt det som är Myrkur; black metal i gammal norsk stil, sakral körsång och nordisk folkmusik vävs på andra fullängdsskivan Mareridt (mardröm på danska) ihop till en helhet.
Likheterna med band som Ulver, Alcest och Deafheaven är påtagliga, men märk väl att det handlar om likheter och inte en kopia. Långt ifrån.
Annorlunda. Egensinnigt.
Atmosfäriskt. Mardrömslikt.
Mystiskt. Spiritualistiskt.
Spöklikt. Vackert.
Varierat. Tålamodskrävande.
Eller med ett enda ord; avantgarde.
Det är sannerligen ingen överdrift att säga att Amalie Bruun, trots eller kanske tack vare lån från de mest skilda håll, har skapat sig en egen liten nisch i metalvärlden.
Hennes röst är i ena stunden ljus och varsamt smekande för att plötsligt förvandlas till ett mörkt maniskt avgrundsvrål som om hon vore besatt.
Ljudbilden är avskalat primitiv men ändå med en lite köttigare grund än den första vågen av norsk black metal. Producentproffset Randall Dunn (Earth, Sunn O))), Wolves In The Throne Room) har gjort ett mycket bra jobb med att lyfta fram de olika instrumenten och sångvarianterna.
Apropå proffs gästspelar Chelsea Wolfe i den tunga ångvälten kallad Funeral i vilken de två rösterna sammanflätas som det mest naturliga i världen.
Som avslutning återfinns stämningsfulla Børnehjem med en förställd barnliknande paranoid röst som extra krydda. Alltså något av en modern släkting till Alice Cooper-klassikern Steven.
Att välja ut en favoritlåt är svårt och för undertecknad i det närmaste omöjligt. Mareridt utgörs av elva tätt sammansvetsade kompositioner.
Vissa kan se speltiden (42 minuter) som för kort, men den slimmade kostymen gör sig alldeles utmärkt för maximal upplevelse när det handlar om musik som det inte går att tugga i sig okoncentrerat. Tålamod krävs och de som har det blir rikligt belönade och det är fullt möjligt att hamna i ett transliknande tillstånd.
Mindre lyckat är däremot att de aggressiva partierna inte låter tillräckligt ilskna. Jag efterlyser mer kontrast mellan hårt och mjukt. Tänk varannan låt med fullt ställ och varannan låt med Amalie och ett piano (lyssna på hennes fantastiska tolkning av King Diamonds Welcome home).
Amalie är ute på en fascinerande musikalisk resa och förmedlar en stark känsla av att hon har något mycket viktigt att säga oss.

Magnus Bergström

21

09 2017

Modern metal med uppfinningsrika gitarrslingor

eyes_wide_open-and_so_it_begins_small

Eyes Wide Open ”And so it begins” (Headbang Entertainment)

   Release: 1 september

Året var 2008 när In Flames gav oss A sense of purpose – rena rama smörgåsbordet av modern melodisk (döds)metal. Nu skriver vi 2017 och den naturliga uppföljaren är här. Men istället för go’a göteborgare är det go’a värmlänningar som står bakom fyrpoängaren And so it begins.

Det är för övrigt inte bara de båda bandens musik som är besläktad; skivomslagen av Kristina Kister (Nichtlicht) går i samma snygga drömvärldsstil.

Bakom mikrofonen hittar vi nykomlingen Erik Engstrand, som passar finfint med sin aggressiva stämma som inte så lite drar åt hardcorehållet. Men i hans verktygslåda finns även rensång, som används titt som tätt och bidrar till välbehövlig variation. Tänk en intressant mix av en ung Anders Fridén (In Flames) och Jesse Leach (Killswitch Engage).

Eriks röstresurser används allra bäst i You still are you (bästa låten!) och Conclusion, som båda är skolexempel på när aggressiv och melodisk sång förenas på bästa sätt.

Det ska dock sägas att nyss nämnda hardcoreinslag kan vara något av en vattendelare bland lyssnarna, och då tänker jag i synnerhet på Fist up och dess aggressiva ”gängallsång”. En blivande livefavorit?

Uppfinningsrika gitarrslingor signerade Kristofer Strandberg är det gott om. Inte minst i ”halvballaden” We reached for the sky, som dessutom har en mäkta imponerande klistrig refräng. Välkomponerad låt är bara förnamnet.

Avslutningen med titellåten och dess melankoliska pianospel, plus stråkar (!) som extra krydda, ger en skön känsla i kropp och själ. Den ger dessutom starka vibbar av skräckfilmseftertext.

Vi har att göra med en mycket stark betygsfyra och det är lätt att konstatera att EWO är ett klockrent alternativ för alla som tycker att In Flames (ja jag vet att jag tjatar om dom men vad ska jag göra) har trampat in på fel väg. Med andra ord en kvalitetsstämpel så god som någon.

Den här typen av hårdrock har en mycket stor publik världen över. Frågan är bara när eller om EWO någon gång kommer att befinna sig ”på rätt plats” i det enorma musikflöde som väller över oss alla? Allt annat än ett genombrott på bred front känns fel.

Magnus Bergström

30

08 2017

Heavy metal-livedubbelmacka i repris

dirk

U.D.O. ”LIVE – Back To The Roots – Accepted!” (AFM/Sound Pollution)

Året var 2016. Månaden var oktober.
U.D.O. ”LIVE – Back To The Roots” såg då dagens ljus.
Med facit i hand var vår recensent (läs undertecknad) måhända lite väl generös med betyget (4,5 av 5) men sån’t är livet.

Året är 2017. Månaden är augusti.
U.D.O. “LIVE – Back To The Roots – Accepted!” har sett dagens ljus.
Låtlistan är identisk med förra årets livedubbelmacka, så när som på bonusstudiolåten My Way. Udo Dirkschneider har alltså gett sig på att tolka Frank Sinatra-klassikern. Hur det funkar? Hur bra som helst! För varje år som går är det tydligt att Udos röst gör sig bättre i de lägre registren, så en ballad passar honom givetvis lika bra som en XXL-tröja.

Gör dig själv en tjänst och lyssna på “LIVE – Back To The Roots – Accepted!”. En maffig dos tysk heavy metal framförd helt enligt regelboken utlovas. Ja och så My Way förstås.

Magnus Bergström

22

08 2017

Ex-metalpumpa ”bjuder” på onödiga nyinspelningar

masterplan

Masterplan “PumpKings” (AFM/Sound Pollution)

Förvisso går tiden fort, men det är inte dags för Alla helgons dag riktigt än. Men för den som tycker om att planera pumpfestandet i god tid, så kanske detta är det perfekta soundtracket? Nja, det är knappast troligt.

”PumpKings” utgörs av elva Helloween-coverlåtar varav samtliga har Roland Grapow (ex-Helloween) som ”låtpappa”.
På ett sätt förstår jag Rolands önskan att låta hans ”baby” Masterplan tolka låtar som sällan eller aldrig har framförts av Helloween. Men det går också att se det som att det är onödigt att göra om något som redan låter bra.
Sistnämnda argument får extra tyngd när det visar sig att nyinspelningarna inte har samma bett och produktionsstyrka. Röstmässigt är det heller ingen promenad i parken att ersätta Michael Kiske och Andi Deris…

Något som är bra med skivan? Gitarrspelet!

En genomlyssning är motiverad i och med att det handlar om (mestadels) välskrivna låtar, men originalversionerna är att föredra alla dagar i veckan.

Magnus Bergström

14

08 2017

Modern thrash metal med fingertoppskänsla

reignsaw

Reignsaw ”Reignsaw” (GMR Music Group)

Det är uppenbart att Reignsaws debutalster har tillkommit med en fingertoppskänsla för hur thrash lät på ”den gamla goda tiden” samtidigt som det låter modernt. Ja enligt vissa låter det säkert för modernt. Alltså rör det sig inte om ännu ett av alla de band som – oavsett genre – strävar efter att låta retro till hundra procent.
Av dessa 45 minuter modern thrash metal är följande värt extra uppmärksamhet:
Efter ett kort intro slår videlåten Rise till med full kraft; både hårt och medryckande på samma gång. Det är tydligt att allt förhandssnack om bandet verkligen är relevant.
En för genren ovanligt melodisk sångslinga återfinns i The Murderer och liksom Like brothers in blood (för övrigt ett typexempel på modern thrash metal när den är som bäst) har den ett skönt tunggung och klockren skråla-med-i-refräng.
Titel- och tillika bandlåten Reignsaw bjussar inte bara på skivans bästa gitarrsolo utan även dito refräng. En höjdarthrashsmocka!
Pluspoäng måste också delas ut till det smakfulla akustiska outrot i avslutande United states of hysteria.
Skivans mittparti är lite svagare och känslan av vattentrampande är påtaglig. Lyckligtvis hör de tre sista låtarna till skivans bättre och då glöms svagheterna lätt bort.
Sångaren Reginald J. Sawyer – enligt slashertextkonceptet en före detta sergeant i den amerikanska marinkåren – funkar men det är ändå något som skaver. Den aggressiva sångattacken skulle göra sig bättre i hardcore än thrash. Det ska dock sägas att emellanåt varieras sången, åt både det mjukare och det tyngre hållet, och de gångerna finns absolut inget att invända.
Jag kan för övrigt inte låta bli att drömma om att skivan i grund och botten låter som den naturliga fortsättningen på The formation of damnation (Testament) och tänka sig dessa låtar sjungna av Chuck Billy, mmm… Med det sagt; det är inget snack om att jag ser fram emot fortsättningen på sagan om Reignsaw. Det är långt ifrån alla band som kan skryta med ett såpass starkt debutalster.

Magnus Bergström

Fotnot: Reignsaw finns också i bokform för den som vill grotta ner sig ordentligt i Reginald J. Sawyers framfart.

25

05 2017

Melodiös hårdrock med kaxig attityd

adrenaline

Adrenaline Rush ”Soul Survivor” (Frontiers)

Musik ska byggas utav glädje av glädje bygger man musik. Så skaldade Björn Barlach och Åke Cato i Lill Lindfors-låten från 1978.
Just glädje är vad som genomsyrar Adrenaline Rush andra skiva Soul Survivor till bredden fylld med välskriven 80-talshårdrock med pop- och schlagerkänsla. Refrängerna fastnar omedelbart och jag menar verkligen omedelbart. Samtidigt är det inte för tillrättalagt; det finns en småkaxig attityd i både framförande och produktion.
Organized crime (Treat) och Cold winter nights (Erika) är två passande referenser.
Tåve Wannings sång har visat sig vara något av en vattendelare. Hon varken ylar i falsett eller growlar utan sjunger normalt och även om det inte alltid är helt tonsäkert gör den helt personliga stilen att det funkar utmärkt i undertecknads öron.
Inleder med den äran gör Adrenalin och den är just en riktig glädjespridare till låt. Därmed är ribban lagd om inte på rekordhöjd så i alla fall högt.
Breaking the chains har ett härligt riffande som är melodiöst och rivigt på samma gång.
Det stora utropstecknet är Stand my ground som också den lever mycket på ett mersmakande riff med bra driv i. Och så en refräng som inte kan kallas annat än en fullträff rätt upp i krysset. Låtskrivande av mycket hög klass.
My life har ett starkt vapen i skivans vassaste gitarrsolo och det säger inte lite för dessa är välljudande skivan igenom.
Även basgitarren får chansen att höras och då inte bara genom en för genren ovanligt framträdande position i ljudbilden. Inledningen av Break the silence är nämligen inget annat än en fyrsträngad uppvisning. Ett lite ovanligt grepp som är både kul att lyssna till och välgörande för helheten.
Konstigt nog är det titellåten som faller lite utanför ramen. Den känns smått händelsefattig jämfört med nämnda topplåtar.
Det ska bli mycket intressant att följa Adrenaline Rush framöver, för om de fortsätter att utvecklas positivt (debuten var ärligt talat en ganska klen historia) vet man aldrig vart det slutar.
Magnus Bergström

19

05 2017