Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

Thrashcore som får det att spritta i kroppen

skulldrain

Skulldrain ”Hatred Rising” (ViciSolum/Sound Pollution)

   Release: 14 april

Kalla det thrashcore, crossoverthrash eller vad du vill. Fenomenet har fått ett uppsving och varken bandens eller publikens intresse verkar avta. Bra det för avfyrad på alla cylindrar är den oemotståndlig.
Hatred Rising är Skulldrains debutskiva men det är inga duvungar som medverkar; alla fyra bandmedlemmarna har varit med förr och det märks.
Musikaliskt hör jag i första hand spår från Slayer, Municipal Waste, The Haunted, Nuclear Assault och Destruction. Det går också att säga att Skulldrain på sätt och vis är en aggressivare och enklare variant av ”innebandet” Power Trip.
Sången är måhända en vattendelare; en mix av hardcore och thrash med en ganska opolerad råhet. Ofta gör den sig alldeles utmärkt men den är från och till också lite väl påträngande.
Apropå sång så är refrängerna lätta att skråla med i och alltså helt enligt regelboken för alla typer av thrash.
Utan tvekan är Slayer-doftande One More Word bäst, med ett gitarrsolo som träffar mitt i prick. Men låtar som Trigger the Crisis, Through Death och tittellåten får det också att spritta rejält i alla möjliga kroppsdelar.
Ett intressant och ett för genren ganska ovanligt grepp är att inte mindre än två av de nio låtarna är instrumentala. Där och då får musiken – och lyssnaren – chansen att andas och den idén applåderas.
Här finns gott om potential och med rätt utvecklingskurva är känslan att det kommer att låta ännu bättre på uppföljaren.
Till sist måste jag säga att mitt rebelliska tonårsjag hade älskat textraden ”Hell was built for people like you”…

Magnus Bergström

10

04 2017

Stabil heavy metal med fingertoppskänsla

dead

Dead Kosmonaut ”Expect Nothing” (TPL)

Traditionell heavy metal möter doom möter klassisk rock möter progg.

Tänk en blandning av klassiska band som Black Sabbath, Iron Maiden, Judas Priest, Deep Purple, Uriah Heep och Candlemass.

Så retro och samtidigt så rätt i tiden. Det kallas fingertoppskänsla.

Inte mindre än tio musiker medverkar på detta projekt i regi av Mattias Reinholdsson, som inte bara spelar bas, kompgitarr och står för bakgrundssång, han är dessutom låtskrivare och producent.

En annan viktig komponent har varit Fredrik Folkare (Unleashed, Firespawn) i rollen som sologitarrist, medproducent och mixare.

Men de får ursäkta; den största snackisen är att Pelle Gustafsson (Nifelheim) här ägnar sig åt vanlig sång. Något som inte är aktuellt i hans huvudband. Överraskande nog imponerar han mest vid de ganska flitigt förekommande tonartshöjningarna.

Efter inledande Amduat, en fartfylld stänkare som ger omedelbar mersmak, följer doomaktiga Concrete Sky som med Pelles smått unika sångröst och skivans läckraste gitarrspel är en vinnande kombination.

Däremot är följande Craving Mad, som går i samma stil som föregångaren, lite väl intetsägande och skivan stannar liksom upp.

Så bra då att det därefter går åt rätt håll mest hela tiden.

Iron Maiden-doftande instrumentalgodingen Grimeton visar upp en mycket intressant sida av Dead Kosmonaut, som gärna får vidareutvecklas på nästa skiva.

Smått progressiva Time Is The Wound, med en basslinga som självaste Steve Harris skulle ha kunnat stå bakom, är en annan höjdare.

Och så har vi House Of Led. En ballad av bästa märke. Det är omöjligt att inte imponeras av det stabila hantverket och falla pladask för Pelles innerliga stämma (ja du läste rätt). Och visst är väl trumspelet helt plötsligt en smula jazzinspirerat?

Avslutar gör ännu en välskriven ballad, Grey Hole, med gästsång av ingen mindre än Johan Längqvist (ex-Candlemass) och en ovanligt muskulös skivdebut är ett faktum.

Magnus Bergström

03

04 2017

Melodiös death metal med imponerande bredd

mors

Mors Principium Est ”Embers Of A Dying World” (AFM Records)

2003 albumdebuterade finländarna, som i dagsläget spelar melodiös death metal kryddad med en rejäl stor dos av thrash metal och dessutom – smått överraskande – smakfulla vibbar av power metal.
Rikligt förekommande är den typ av melodiösa gitarr- och keyboardslingor som vi kunde höra från In Flames några skivor tillbaka. Ett annat band som tydligt influerat låtskrivandet är At The Gates. Nämnda slingor samspelar här så läckert att de, som på det självklaraste sätt i världen, placerar landsmännen i Children Of Bodom i baksätet.
Ett ganska nytt grepp är symfoniska inslag av den typ som vanligtvis oftast förknippas med black metal (inga likheter i övrigt) vilket kombinerat med att det inte är full fart hela tiden ger en imponerande bredd.
Det growlas föredömligt och ovanligt välartikulerat. Ja jag skulle vilja påstå att inte ett enda ord försvinner i gurglandet. Inte illa pinkat.
Produktionen är modernt ren och köttig och alltså som klippt och skuren för tongångarna.
Bästa låt är Into The Dark men den har skarp konkurrens av Reclaim The Sun och halvballaden (!) Death Is The Beginning. Sistnämnda må vara något av en styggelse i många traditionalisters öron, men rent krasst är det ännu en en ingrediens som bidrar till intressant variation.
I mina öron har Mors Principium Est sedan 2012 års …And Death Said Live haft en stigande formkurva och med Embers Of A Dying World presenterar
de sin hittills bästa skiva.
När jag vill lyssna på ”hård” musik är det så här den ska låta.

Magnus Bergström

20

03 2017

Progressiv metal i dess galnaste och vackraste form

persefone

Persefone ”Aathma” (ViciSolum/Sound Pollution)

Tycker du att Dream Theater är för ”svåra”? Då är det bara att sluta läsa.
Splittrat. Det var mitt första intryck av Aathma. Inte kärlek vid första lyssningen alltså. Inte vid andra heller. Men skam den som ger sig; vid tredje-fjärde lyssningen trillade poletten ner. Wow.
Dream Theater, Opeth, Symphony X är tre av de många band som besvisligen influerar Persefone. Det finns också spår av så skilda band som Dark Tranquillity, Morbid Angel och Rush. Bland andra.
Det låter kanske som en alldeles uppåt väggarna för galen mix för att det fungera. Men fungerar gör det. Verkligen.
Persefone bevisar med eftertryck att de inte har några som helst problem med att tänka utanför boxen och få ”galenskaperna” att landa i något eget och vettigt. Progressiv metal i dess vackraste form.
Aathma har allt och lite till och är till och med aningens starkare än hyllade föregångaren Spiritual Migration (2013).
Kort om låthöjdpunkterna:
Spirals Within Thy Being blandar inte mindre än tre sångstilar (ren-, growl- och skriksång) och visar upp ett härligt gitarrspel á la John Petrucci (Dream Theater) samt en förförisk keyboardslinga. 7 minuter och 17 sekunders njutning och ett bevis så gott som något på att ”galenskaperna” fungerar.
No Faced Mindless blandar en ljuvt smekande refräng med aggressiv sång och vi hör även här ett finfint samspel mellan gitarr och keyboard.
Stillness Is Timeless är det starkaste låtesset och samtidigt svår att beskriva, men tänk Dream Theater på steroider. Wow!
Avslutande episka titellåten i fyra delar är också minst sagt mäktig och är en stark utmanare till titeln bästa låt. Extra allt liksom.
Det är nära att betygsfemman delas ut, men jag vill så gärna tro att Persefone har lite till att ge så… Betygsfyra med stort plus i kanten!
Jag kan heller inte låta bli att störa mig lite på att growlsången dominerar som den gör. Visst varvas det mellan ren-, growl- och skriksång, men dessvärre är det growlvarianten som får ta mest plats. Den är varken bättre eller sämre än vad som är brukligt. Men och det här är ett stort men; musik av den här klassen kvävs av för mycket av den varan.
På pluskontot måste tillföras den förstklassiga produktionen och konstverket till skivomslag signerat välmeriterade Travis Smith.
Skicklighet och perfektionism i ljuv symbios med läckra melodier; Persefone sätter i metalkretsar exotiska Andorra på kartan.

Magnus Bergström

14

03 2017

Avantgardistisk och mörk doom metal

earthen

Oceanwake ”Earthen” (Vicisolum/Sound Pollution)

Så kallad svår musik. För de tålmodiga. Raka motsatsen till topplistemusik. Ingen ”quick fix” här inte.
Ovanstående är en förenklad beskrivning av innehållet på Earthen; sista delen i en ambitiös och äventyrlig albumtrilogi signerad finländska Oceanwake.
Musiken är oftast så tung att erkänt doomiga storheter som Black Sabbath och Candlemass framstår som ganska lättviktiga.
Den som med öppet sinne (och gott om tid) tar chansen att uppleva mörkret och tyngden har en liten guldgruva att gräva i.
I mörkret finns nämligen också ljus i form av spröda gitarrmelodier och ren stämsång. När dessa ingredienser får vara med och leka lyfter hela paketet till en hög musiklyssnarnivå.
Sade jag att skivan består av två låtar? A Storm Sermon och In Amidst The Silent Thrones har 21 respektive 24 minuters speltid. Inte vardagsmat precis.
Skivans vackraste stund är ett långt och meditativt stillsamt parti i sistnämnda, som är hur ljuvligt som helst och gåshuden är ett faktum.
Jag kan sakna en renare ljudbild och det i kombination med en growlsång som med nöd och näppe får godkänt (mer rensång nästa gång tack) gör ändå att full betygspott uteblir.
Men det är ingen tvekan om att Earthen består av unik musik av unika artister, som lånat lite här och där och skapat en egen och mycket smal nisch.
Respekt.

Magnus Bergström

07

03 2017

Melodiös hårdrock med sologitarr och sångröst i centrum

lucy

Lucy ”Pre-apocalyptic State” (self released)

  

Kristinehamnsbandet Lucy är återuppståndet och liksom tidigare tillhör showen huvudlåtskrivaren och sologitarristen Johan Jansson (Värmlands svar på Yngwie Malmsteen). Med ett undantag; sångerskan Katarina Frostfall konkurrerar rejält om uppmärksamheten med förmågan att låta både som en ljuv siren och en ilsken tiger.
De som kan sin Lucy kommer att förvånas en aning över att det inte riktigt låter som tidigare. Visst har Jansson kvar sin solostil (tur det för han kan det där med att lira gitarr) men annars är det lite modernare och tuffare melodiös hårdrock än tidigare, varav mycket kan tillskrivas tigerrösten.
Av de fyra låtarna är Nacht und Nebel (Frostfalls bästa insats) och 1986 (intrumental som skrevs just 1986) de starkaste korten. Förstnämnda har vinnarkombinationen stark vers och stark refräng och sistnämnda störtsköna gitarrkonster.
Det är ändå svårt att bedöma helheten hos ett band utifrån endast fyra låtar, varav en instrumental, så jag nöjer mig med att konstatera att Pre-apocalyptic State låter bra. Men jag har svårt att känna av en röd tråd, vilket jag gissar kan förändras till det bättre när det blir dags för en fullängdare.
Stilpoäng delas ut till omslaget som är ett skolexempel på att det enkla ofta är det bästa. En dödskalle, en bandbild och en lite modernare variant av den klassiska Lucy-logotypen. Allt med en sjysst jordnära färg som genomgående tema.

Magnus Bergström

24

02 2017

35-årsjubilarer visar vart skåpet ska stå

kreator

Kreator ”Gods of Violence” (Nuclear Blast)

Jag vet inte vart jag ska börja för att beskriva storheten med de tyska veteranernas 14:e studioskiva. Men jag provar…
Gods of Violence är en naturlig fortsättning på Phantom Antichrist (2012) och samtidigt en ljuvlig mix av hur de lät på Coma of Souls (1990), Violent Retribution (2001) och en gnutta Extreme Aggression (1989).
Här finns allt det gottigaste med klassisk och modern thrash metal á la Europa. Melodi. Tyngd. Ös. Allsångsrefränger.
Jens Bogren (Fascination Street Studios) har fått gubbarna att blomma ut och våga ta de där så viktiga stegen utanför bekvämlighetszonen. Samtidigt med rötterna förankrade i sin historia.
Resultatet? Det flörtas mer och mer med melodier utan att det blir för smörigt, utom för de allra ”hårdaste” fansen, och produktionen är luftig utan att vara tunn.
Kanonlåtar som World War Now, Satan Is Real, Totalitarian Terror, Hail to the Hordes och framför allt titelspåret (alla tiders thrashlåt?) är fem mycket starka argument för att omedelbums införskaffa denna fullpoängare.
Resterande sex låtar är inte långt efter i kvalitet och utfyllnad lyser glädjande nog med sin frånvaro.
51 minuter och 43 sekunder Kreator blir inte bättre än så här.
Mina damer och herrar, jag tror bestämt att vi har att göra med Essen-bandets allra bästa skiva. Någonsin. Inte illa pinkat efter 35 år i hårdrockens tjänst.
Gods of Violence visar vart skåpet ska stå och utgör från och med nu genremallen.
I salute you, Kreator.

Magnus Bergström

21

02 2017

En stor sångare som har blivit en förvaltare

bolton

Michael Bolton ”Songs of Cinema” (Frontiers)

Saxofon, trumpet, handklapp. Tre ingredienser som får många musikförståsigpåares varningsklockor att ringa. Jag påstår istället att en lagom (åh detta härliga svenska ord) dos av just de ingredienserna kan vara det lilla extra som lyfter hela anrättningen. Kan vara alltså. Flera av de välkända filmmusiklåtarna som utgör Songs of Cinema har tyvärr lite väl mycket av en eller flera av nämnda ingredienser.
Rösten. Även här går åsikterna isär. Ordentligt. Det finns de som inte tycker att det finns någon härligare och så finns det de som inte klarar av att höra en enda sekund.
På den nya given är sången mer nära än någonsin och ligger mycket högt i ljudmixen. Och för all del, visst går det att spåra ålderskrämpor i 63-årige Michaels röst; en del av omfånget har försvunnit längs vägen och tonläget är aningens lägre.
Av skivans tio låtar är hälften klart lyssningsvärda.
Det är ett skönt sväng i Stand By Me och I Will Always Love You-duetten mellan Michael och Dolly Parton (som skrivit låten) är inte dum alls. Likaså är den lite rivigare Old Time Rock and Roll och den innerliga balladen As Time Goes By sköna att lyssna på.
Nyinspelningen av When a Man Loves a Woman då? Jo då, den är bra men 1991 års version är strået vassare.
Ett mindre haveri är den överspända tolkningen av Somewhere Over the Rainbow. Låt oss säga att en del låtar borde vara fredade från nytolkningar.
Resterande låtar fungerar för stunden men ger inte direkt några bestående intryck
Min största invändning är det plastiga ljudet. Något som varit typiskt för de flesta av Michaels skivor sedan han lämnade rocksoundet bakom sig. Jo för han är ju i grund och botten en rocksångare, vars tidiga skivor är AOR av hyfsat hög klass. Men det blir för varje skivsläpp tydligare att den tiden är förbi.
Av Michaels omfattande katalog av coverskivor föredrar jag personligen de båda Timeless-skivorna. På dessa återfinns ett passande urval av gamla örhängen och överlag i bra tolkningar.
Sammantaget är 2017 års Michael en förvaltare; han bidrar inte direkt med något nytt till musikvärlden.

Magnus Bergström

17

02 2017

Naken ärlighet med säregen röst

garcia-

John Garcia ”The Coyote Who Spoke In Tongues” (Napalm/Border)

Kyuss, Slo-Burn, Unida, Hermano och Vista Chino. Det är sannerligen inte några lättviktarnamn som John Garcia har på meritlistan. Nej, det handlar om stonertunga namn i mästarklass.
När det nu efter fyra års väntan är dags för soloskiva nummer två välkomnas lyssnarna till hans andra musiksida – den lugna och eftertänksamma.
Med helakustiskt gitarrspel och den säregna rösten i fokus är känslan av avslappnad gemenskap kring en lägereld i den mörka öknen påtaglig.
Arrangemangen är enkla och inspelningen andas naken ärlighet på ett sätt som inte är vanligt i dagens musikklimat. Ljudbilden är föredömligt avskalad och det låter onekligen som att allting är inspelat live rakt upp och ner, utan i efterhand pålagt lullull.
Nyskrivna låtar blandas med till exempel fyra dito från Kyuss diskografi. Bland sistnämnda återfinns det stora utropstecknet Gardenia, som inte bara kan mäta sig med utan till och med är bättre än originalet.
Ett tydligt minus finns dessvärre och det är att låtmaterialet, i akustisk skrud, emellanåt är lite väl snarlikt för sitt eget bästa.
Och så är det det där med rösten. John har en mycket personlig röst, med en knarrande sångstil, som sticker ut i en värld överfull av perfekta-rösten-karbonkopior. Men det är ändå så att i längden blir den då och då lite jobbig att lyssna till. Att jag tycker att skivan bränner till allra mest i avslutande Give me 250 ml säger en hel del; den är helakustisk.
Men varför så lågt mixade gitarrer? Inget genidrag direkt.
The Coyote Who Spoke In Tongues är en meditativt stillsam skiva att avnjuta när ett lugn i vardagen är ett måste.

Magnus Bergström

07

02 2017

Modern hårdrock med starka refränger

in flames battles

In Flames ”Battles” (Nuclear Blast/Sony)

    Release: 11 november

Det bästa först. The End. Låten med refrängernas refräng. Fastnar direkt och vägrar att släppa taget. Höjer på egen hand betyget ett helt steg.

Svärtan och ångesten som präglade föregångaren Siren Charms (2014) är inte helt borta, men nästan. Den här gången är det istället gladare tongångar som gäller; resultatet av ett mer avslappnat arbetssätt i soliga Los Angeles.
De mörkare spår som ändå fortfarande finns kvar i låtarna beror främst på sångaren Anders Fridén. Han har ett svåröverträffat ångestdrypande vemod i stämbanden som, när det vrids på för full kraft, ibland tar sig uttryck i ilska och ibland i sorgsenhet. Engagemang är ledordet för hans insats på Battles.

Låtmässigt är innehållet både högt och halvlågt.
The End har en brygga och refräng som fastnar på ett sätt som skulle göra självaste Max Martin stolt. Efter drygt halva låten dras tempot ner till stillsamt gitarrplock, Anders röst och körsång, vilket följs av ett kort och vasst gitarrsolo innan den där refrängen stänger butiken. Klart bästa låten!
The Truth börjar med något som liknar en barnkör (!). Anders rensång, som bara blir bättre och bättre med åren, blandas med hans råare stil och resultatet är ljuv musik. Versmelodin är skivans bästa och refrängen är inte dum den heller. Det här är ett lysande exempel på att veteraner kan inspireras av ungtuppar (jag tänker i första hand på BMTH) och inte alltid tvärtom.
Through My Eyes är en innehållsrik stänkare som visar upp ett låtsnickeri av yppersta klass.
In My Room har ett läckert gitarrspel rakt igenom, med solot i slutet som absolut höjdpunkt. Luftgitarrvarning utfärdas.
Wallflower är både tung och spröd, vilket kan låta motsägelsefullt men här gifter det sig på bästa sätt. Gåshudsframkallande!
Till kategorin halvlågt räknas Like Sand som trots (ännu en) finfin refräng är väl tjatig för sitt eget bästa och i mångt och mycket låter liksom väl mycket standard-In Flames. Sistnämnda stämmer också in på Here Until Forever.

Att genrebestämma In Flames musik blir svårare för varje skiva. Vad sägs om att vi för enkelhetens skull kallar det modern hårdrock? Utan några som helst mer eller mindre högtravande omskrivningar. Ja så får det bli!

Det sämsta sist. Gitarrljudet känns väl kliniskt knastertorrt; lite mer kött på benen hade inte skadat. På samma tema följer också den ofta förekommande In Flames-frågan; vart är basen…?

Magnus Bergström

01

11 2016