Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

Rockikon med en imponerande röst

leeaaron

Lee Aaron ”Power Soul Rock’n'Roll – Live In Germany” (Metalville/Sound Pollution)

Wow, vilken röst! Att åldras med värdighet är ett slitet uttryck men det måste användas för att beskriva Lee Aaron, vars röst fortfarande låter toppen. Oavsett om det gäller lugna eller riviga partier imponerar hon.

Den kanadensiska rockikonen har tagit tid på sig men nu är tiden kommen för den första liveskivan. Inspelad 2017 på en turné i Tyskland; närmare bestämt i Balingen och Nürnberg.

Givetvis blir låtupplägget som en samlingsskiva, vilket betyder att det är tätt mellan guldkornen som till exempel Rock candy, Metal queen och Powerline.
Undertecknads på förhand största invändning – att börja med en cover på Mistreated – blir efter några genomlyssningar om inte ett utropstecken så näst intill. Lee gör nämligen en smaskig tolkning av Deep Purple-covern, framför allt röstmässigt.

Men det blir lite sämre kring mitten med sömnpillret I’m A Woman och tjatiga Sex with love. Men det handlar ändå inte om några totala bottenlåtar och de får hjälp på traven av Lees rösttoppform.

”No fixes and no tricks”-produktionen/mixen av välmeriterade producenten/keyboardisten John Webster är smaskens. Men ska jag vara petig så kunde publiken ha fått vara med lite mer.

Power Soul Rock’n'Roll känns genuin och framförandet går det inte att klaga på. Musikvärlden mår helt enkelt bra av att Lee Aaron finns i den, inget snack om den saken.

Magnus Bergström

06

11 2019

Melodistark heavy metal med sång och gitarr i fokus

lucy

Lucy ”Eye for Eye” (egen utgivning)

Att Värmland har bördig mylla när det handlar om musik i allmänhet och inte minst hårdrock är ingen nyhet. Kristinehamn är inget undantag och ett av många exempel är det återuppståndna heavy metal-bandet Lucy.

2016 släpptes comeback-ep:n Pre-Apocalyptic State och nu är tiden kommen för bandets andra fullängdare. Fullängdsdebuten Fruits From A Poisoned Tree släpptes 1999 och går inte riktigt att jämföra med dagens upplaga. Medlemmar har bytts ut genom åren och musiken har fått en mer fokuserad inriktning. Lucy av idag står för melodistark heavy metal med sång och gitarr i fokus.

Eye for Eye är rena rama innehållsdeklarationen. Ett ettrigt gitarriff driver på och kryddas med ett rejält ”rytande” från nya (nåja) sångerskan Katarina Frostfall. En rakt-på-sak-inledning som lovar gott.

Det fortsätter starkt med till en början ganska snarlika Hellfire, som inledningsvis förstärks med en siren – en effekt som alltid fungerar bra. Att tempot sänks i refrängen är också ett grepp som funkar bra. Variation är nyckelordet. Jag måste också nämna det störtsköna gitarrsolot av Johan Jansson.

Dreamcatcher är lite lugnare och är vid en jämförelse mer lättuggad. Den har ett slut som jag bara älskar, där bandet låter lekfullt och så liksom bara slutar de att spela. Snyggt att få en sådan grej att låta spontan – för nog är väl slutet skrivet exakt så?

Katarina visar i Via Dolorosa än en gång prov på mycket starka röstresurser. Sången i vers/brygga, speciellt tonartshöjningarna, tillhör skivans absoluta toppar. Trist bara att refrängen är lite mindre övertygande.

Hanlon’s Razor blandar mellantempo och lite snabbare tongångar på ett förtjänstfullt sätt och refrängen är ruggigt starkt.

Sången är åter i fokus i balladen The Girl in the Mirror: Osmium, Pt. 1 och det inlevelsefulla och dynamiska uttrycket är utan tvekan Katarinas enskilt starkaste insats.

Free My Soul: Osmium, Pt. 2 är en tyngre sak. Fortfarande ligger fokus på sången men det går heller inte att missa den tätt sammansvetsade rytmsektionen. Än en gång får vi också ett smakfullt gitarrsolo.

Det börjar balladaktigt lugnt i Ahead of Time men snart tar en ganska traditionell heavy metal-dänga vid. Gitarrsolot är ”out there” på ett bra sätt när Johan får en hyfsat lång stund på sig att leva ut sin inre gitarrhjälte – och ror iland det.

Ett minus är att låttiteln upprepas några gånger för mycket. Otippat förresten att för en kort stund får ett gitarriff i den lugna inledningen mina tankar att sväva iväg till W.A.S.P.-låten The Flame…

Eye for Eye innehåller alltså åtta låtar – något som jag personligen är tveksam till, eftersom tio till tolv brukar kännas bäst. Normalt sett. Här har vi nämligen en del låtar med ganska lång speltid och då blir den sammanlagda speltiden ändå helt normal, ja svenskt lagom helt enkelt.

Men ändå… De två Spotify-bonuslåtarna hade gott kunnat vara med på de fysiska varianterna. Både intensiva Kings and Queens och gitarrpartajet Ratrace är lite för bra heavy metal-låtar för att ”gömmas undan”.

Faktum är att det är bonuslåtarna som gör att den starka betygstrean hoppar upp till en fyra.

Att Lucy är ett band som bör punktmarkeras framöver känns hur givet som helst. För nog vore det en förlust för heavy metal-diggare om inte fortsättning följer, gärna kryddat med ett och annat liveframträdande.

Magnus Bergström

01

11 2019

Modern och fräsch popmetal

art nation

Art Nation ”Transition” (Gain/Border)

   Release 25 oktober

Heja Sverige. När Art Nation är tillbaka med skiva nummer tre ger de oss ett typexempel på det svenska musikundret. Det vill säga den höga kvalitet som vi i det avlånga landet nästan helt utan undantag kan stoltsera med när det handlar om hårdrock.

Vibbarna av Amaranthe är starka; de inledande 27 sekunderna tror jag faktiskt att jag lyssnar på något outgivet material från just dessa popmetal-storheter. Men så tar Alexander Strandell ton och då är det inget tvivel om att det är Art Nation som är tillbaka. Inte bara den personliga och starka sången är sig lik; musikaliskt har det inte tagits några sjumilakliv men det har ändå småskruvats lite här och där.

Transition är jämn låtmässigt men måste jag lyfta fram några låtar så blir det följande trio:
Fallen Worlds är en passande innehållsdeklaration till inledningslåt i och med att den kort och gott låter Art Nation, med en refräng av högsta klass.
Infected har ändå refrängen som tar priset som allra starkast på skivan. Den har dessutom ytterligare ett starkt kort i form av ett fullständigt glödande och inlevelsefullt gitarrsolo.
The Cure är en smäktande ballad och smörtermometern går i botten/toppen (välj själv). Alexanders duettpartner Rebecca Hakso lyfter denna välkomponerade pärla högt över trädtopparna och det bör finnas stora möjligheter till en radiohit. Och hör jag inte helt otippat ekon av Fighting the darkness (Primal Fear)?

Modernt och fräscht. Låter det intressant? Då ska du absolut lyssna in dig på Transition, för de som går igång på popmetal lär köpa det med hull och hår.

Personligen uppskattar jag att det överlag är mer klös i både låtar och sound än vad som tidigare var fallet. En annan positiv grej är att det låter så glatt och peppande från start till mål.
Men ribban är högt satt av storfräsarna i genren och till just de topparna är det ändå en bit kvar.

Magnus Bergström

22

10 2019

Medicin mot höstdepression

freedom call metal

Freedom Call ”M.E.T.A.L.” (Steamhammer/Border)

1998 bildades tyska Freedom Call och året efter släpptes skivdebuten Stairway To Fairyland. Sångaren, gitarristen och keyboardisten Chris Bay har varit med sedan starten och han har all anledning att vara belåten över vad power metal-veteranbandet fått till på den tionde studioskivan M.E.T.A.L.

För lagom i tid till den ”traditionella” höstdepressionen, som många människor lider av, så skriver Chris & co ut ett recept som lär få det att spritta av glädje i kroppen på lyssnarna.

111 har en text där referenser till tidigare Freedom Call-skivsläpp duggar tätt. Ett grepp som lyfter denna standardlåt. Lökigt? Nej för tusan; vi snackar ju om Freedom Call!

M.E.T.A.L. doftar inte bara Manowar textmässigt (med den stora skillnaden att här är glimten i ögat närvarande) utan även musiken har starka vibbar av de muskulösa amerikanerna. Inga fel!

Sail Away har en sångdetalj som dyker upp sisådär en handfull gånger; Chris höjer tonläget rejält men ändå återhållsamt och bara för några sekunder. Effektfullt och det låter verkligen bra.

One Step Into Wonderland är så nära schlagerpop som det går att komma i hårdrocksvärlden och passar bandet som hand i handske.

Days Of Glory låter Dragonforce i kubik och allt är alltså precis som det ska på en power metal-skiva av bra klass.

En intressant detalj är att den på skivor så vanligt förekommande mittendippen uteblir. Alltså att låtkvaliteten blir svajig efter de inledande låtarna. Istället är M.E.T.A.L. minst lika låtstark där.

Det handlar inte om den bästa skivan i diskografin men nog tycker jag att den placerar sig strax nedanför topparna.

Det som gör Freedom Call lite speciella (eller jobbiga beroende på vem du frågar) är att glädjen i musiken inte känns det minsta tillgjord. Bandets musik- och textskapande är vad som till synes faller sig helt naturligt. Det känns fint.

Världen behöver mer kärlek så låt oss sprida M.E.T.A.L.-evangeliet över jordklotet.

Magnus Bergström

14

10 2019

Garagerockhyllning till motorstaden

alicec

Alice Cooper ”Breadcrumbs” (Ear Music/Playground)

betyg 3

Ol’ black eyes is back är namnet på europaturnén som Alice Cooper nyligen sparkat igång. En turné med hårdrock i fokus och som blandar och ger från diskografin och som (nästan) inte har någonting gemensamt med hans nya ep.

Breadcrumbs sex låtar blickar nostalgiskt tillbaka till den tid då garagerocken blomstrade och har ett genomgående musik- och texttema med artister från och låtar om motorstaden Detroit, USA.

Alice har aldrig varit någon stor sångare, däremot en stor historieberättare. Texterna är som små välskrivna noveller, allt som oftast med glimten i ögat, och covervalen är i samma stil.

En enda låt är ny (Go man go som är bra men saknar det lilla extra) och i övrigt handlar det om covers. Till och med en egen låt har spelats in på nytt och hade det inte varit för skivtemat hade Detroit City från 2003 års The Eyes of Alice Cooper, nu med tillägget 2020, varit helt onödig.

Av övriga låtar är Your mama won’t like me (Suzi Quatro) klart vassast med sin svängiga mix av rock och blås.

Personligen föredrar jag när Alice ägnar sig åt melodiös hårdrock (Constrictor och Raise your fist and yell) och inte smutsig garagerock (The Eyes of Alice Cooper och Dirty diamonds) men visst är Breadcrumbs bra. Och smaken är som bekant som baken…

Magnus Bergström

20

09 2019

Lustfylld flower power-popfolkrock

children of the sun

Children of the Sün ”Flowers” (The Sign Records/Sound Pollution)

Sången är det som gör starkast intryck på värmlänningarnas debutskiva. Sällan eller aldrig har mina hörselgångar förförts av ljuvare sångmelodier och att enstaka ord vid väl valda tillfällen betonas lite extra är läckert gjort. Lyssna bara på Her Game och Emmy.

Children of the Sün gör lustfylld popfolkrock på ett sätt som gör att det känns som att den alltid har funnits och alltid kommer att finnas.

Låtarna är på en och samma gång retro och tidlösa. Produktionen lånar friskt från 60- och 70-talet samtidigt som den är modernt knivskarp och välljudande.

Igenkänningskänslan är stor. Ofta kommer jag på mig själv med att tänka att jag har hört den eller den detaljen tidigare. Det finns ekon av tidiga Fleetwood Mac och Heart, liksom Janis Joplin och i viss mån Jimi Henrix men framför allt The Doors. För att bara nämna några.

Ändå känns inte en ton på hela skivan karbonkopierad. Inspirationskällorna har sammanfogats på ett originellt och snillrikt sätt till en i det närmaste egen stil med – förmodar jag – målet att trampa upp en egen stig.

Bandets gemensamma uttryck känns lustfyllt och Flowers genomsyras av något svårförklarat glädjefullt i stil med ”glöm alla problem och bli ett med naturen”. Flummigt? Tja kanske, men heller inte det minsta konstigt med tanke på att reklambilderna på de åtta bandmedlemmarna formligen skriker flower power.

Just detta med flower power må av många (de flesta?) förknippas med USA, men värmlänningarna kidnappar konceptet och förser det med ett ljudspår som för tankarna till en blomstrande sommaräng.

Att välja ut en låtfavorit är inte det lättaste men om jag måste så är Sunchild mitt val. Den har en oemotståndlig refräng och jag gillar att trummorna spelar en stor roll med flitigt förekommande ”cymbalmarkeringar” (under de lugnare partierna).

Givna låtfavoritutmanare utöver tidigare nämnda Her Game och Emmy är den magiskt trollbindande titellåten och den lekfulla avslutningen Beyond The Sun.

Magnus Bergström

09

09 2019

Taktfast boogierock med kvalitetsstämpel

statusquo

Status Quo ”Backbone” (Ear/Playground)

betyg 3

Inledande Waiting for a woman känns direkt mesig. Bettet från förr är som bortblåst – och det är förstås inget konstigt med det. Hade det funnits en ungdomens källa hade Francis Rossi med manskap givetvis druckit sig mätta i den, men nu är det som det är.

Glädjande nog tar det sig redan i andra låten Cut me some slack som rent utav hade platsat på någon av de glada 70-talsskivorna, vilket även gäller titellåten Backbone. Skönt trallvänliga I see you’re in some trouble är istället ett bra exempel på när sentida Status Quo faktiskt får till det.

Nog känns det lite konstigt med en Status Quo-skiva utan Rick Parfitt (vila i frid) för första gången sedan 1968 års Picturesque matchstickable messages from the Status Quo. Men hans frånvaro har egentligen inte påverkat skivinnehållet i någon riktning.

Backbone överraskar inte; det är ”gubbrock” av medel till bra klass och låtarna är som som klippt och skurna att framföras live för välbehövligt extra sting.

Det finns säkra kort och så finns Status Quo. Kvalitetsstämpeln är lika given som att lyssnarna inte kan låta bli att stampa takten.

Magnus Bergström

06

09 2019

Tyngd som känns ända in i benmärgen

mammoth storm

Mammoth Storm ”Alruna” (Argonauta)

Säfflebandet kan konsten att få till mastig och melankolisk doom metal förpackad i en fuzzig stonerljudbild. Det vilar något primalt över det hela och det känns ända in i benmärgen.

Jag vill plussa lite extra för att basljudet är något utöver det vanliga. Att trummorna får ta mindre plats är lite synd, men det framgår ändå att de är ett bärande kugghjul. Som referens väljer jag att nämna Kongh men med fler lockande melodier.

Låt mig slå fast att Alruna rimligen är så långt från insmickrande radiohårdrock som det går att komma. Eller låt mig säga så här:

Sedan 1991 har James Hetfield (Metallica) haft ”Do you want heavy? Metallica gives you heavy” som standardreplik när Sad But True ska spelas. Snacka om att han är helt fel ute… Den låten är rena rama popdängan jämfört med valfri Mammoth Storm-skapelse.

Låtarna fjäskar inte för lyssnaren (somliga skulle nog kalla det hela ogästvänligt) vilket blir extra uppenbart när den råbarkade sången tar vid. Men de tålmodiga lyssnare som pallar trycket blir rikligt belönade, när lager på lager av tyngd uppenbarar sig.

Och ser man på; det finns minsann finurliga gitarrmelodier utplacerade lite här och var och tittar fram bland tyngden som för låtarna lååååångsamt framåt.

Att låtlängderna inte går av för hackor behöver knappast tilläggas. Som sig bör i genren alltså.

För den som vill ha musik med omedelbara krokar som fastnar och inte tycker om tyngd är det bara en sak som gäller; att hålla sig så långt borta som möjligt för att inte krossas…

Omslagskonsten signerad trummisen Emil är en fullträff. Ord kan inte beskriva de läckra färgerna och de snillrika detaljerna i hantverket. Hur läckert som helst.

Som avslutning vill jag skicka med ett ord att tänka på; tålamod. Nyckelordet för Alruna som vid upprepad lyssning näst intill helt garanterat kommer att blomma ut och ge full utdelning.

Magnus Bergström

02

08 2019

Demons & Wizards – ett magiskt samarbete

Låt mig först kommentera omslagen; både är urläckra och hur passande som helst för den här typen av riff- och sångmelodistark heavy power metal. Matchen är delvis vunnen redan i starten alltså (musikinnehållet summeras kortfattat nedan) och den som inte får det att vattnas i munnen över vinylvarianterna är nog inte född än.

Bonuslåtar finns i båda fallen och skivorna innehåller nu 15 respektive 13 låtar. För de som inhandlar Touched By The Crimson King som digital deluxe eller dubbel-cd tillkommer en exklusiv bonus-cd med nio demolåtar.

Apropå bonuslåtar så är de som förekommer på återutgåvornas standardvarianter kul som kuriosa, men det handlar inte om några wow-upplevelser.

En kort sammanfattning lyder som följer; hårdrockare med smak för amerikansk och/eller europeisk metal bör ha båda Demons & Wizards-skivorna i samlingen.

Och för de som besöker årets Sweden Rock Festival är deras konsert där i det närmaste obligatorisk, för vem hade trott att det skulle hända…?

demons

”Demons & Wizards” (Century Media)

Debuten låter som det logiska resultatet av ett möte mellan riffglada heavy metal-fanbärarna Iced Earth och power metal-storheterna Blind Guardian. Det vill säga småprogressiv heavy power metal.

Att Jon Schaffer (Iced Earth) kan riffa tuffare än de flesta och att Hansi Kürsch (Blind Guardian) har röstresurser utöver det vanliga vet vi. Vad resultatet i mötet på skiva dem emellan skulle landa i var kanske inte helt lätt att räkna ut på förhand, för det är ju inte alltid som samarbeten liknar huvudbanden utan istället drar iväg till okända jaktmarker. Med facit i hand vet vi att det var ett mycket vettigt drag av de båda att slå sina påsar ihop.

Men alltså… Deras tolkning av Cream-klassikern White Room ger nästan poängavdrag – vissa låtar ska helt enkelt lämnas orörda, punkt slut.

demos2

”Touched By The Crimson King” (Century Media)

Uppföljaren är aningens mindre polerad än föregångaren och merparten av låtarna fastnar inte lika snabbt och det låter faktiskt lite som om skivan stressats fram. Om så var fallet låter jag vara osagt men det är i alla fall mitt första intryck.

Hur som helst handlar det om en skiva med hög lägstanivå och hög kvalitet, så den är utan tvekan ett starkt kort utan att det på något sätt rör sig om en knockout. Ett lyssnartips är att ge den tid för den växer.

Magnus Bergström

04

06 2019

Lekfull och sagoberättande rock

lykantropi

Lykantropi ”Spirituosa” (Lightning Records/Sound Pollution)

Debutskivan hyllades och uppföljaren Spirituosa visar att värmlänningarnas musikskapande är fortsatt formtoppat.

Bandet har en kärlek till mörkret och däri ligger nyckeln till deras intressanta och smått originella tongångar med starka drag av folkmusik.

Mötet mellan mörker i form av en allmänt vemodig stämning och pigga tvärflöjtslingor samt texter med poetiska drag blommar ut i ett lekfullt sagoberättande. Som lyssnare känner jag mig välkommen in i Lykantropivärlden.

Synd bara att ljudbilden är lite för snäll istället för att som på debuten dra lite mer åt det ruffiga hållet.

De välarrangerade sångslingorna har rötterna i 1960- och 70-talet och är bandets största tillgång. Men när de sjunger på svenska blir jag mest förvirrad och undrar om Fleetwood Mac, Jethro Tull och Kent rökt på tillsammans i trollskogen.

Låtpärlan heter Seven Blue. Snygga melodislingor, snillrika tempoväxlingar och en klistrig refräng som fastnar direkt är en svårslagen kombination. Instrumentala Spirituosa är ett annat starkt kort och här går mina tankar – på ett svårförklarligt sätt – till Kiss och deras ”bortglömda” Love Theme From Kiss. Den finfina balladen Songbird är inte bara vacker; namnet är extra passande eftersom Spirituosa som helhet har vibbar av ovan nämnda Fleetwood Mac som bekant har en låt med samma namn.

Till en början var jag inte överdrivet imponerad av Spirituosa, det ska erkännas. Men efter upprepad lyssning har jag insett att det berodde på att jag är och var väldigt förtjust i den självbetitlade debuten.

Spirituosa är ett skickligt hantverk som nästan garanterat växer med antalet lyssningar och spisa den gärna i lugn och ro.

Magnus Bergström

30

05 2019