Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

Demons & Wizards – ett magiskt samarbete

Låt mig först kommentera omslagen; både är urläckra och hur passande som helst för den här typen av riff- och sångmelodistark heavy power metal. Matchen är delvis vunnen redan i starten alltså (musikinnehållet summeras kortfattat nedan) och den som inte får det att vattnas i munnen över vinylvarianterna är nog inte född än.

Bonuslåtar finns i båda fallen och skivorna innehåller nu 15 respektive 13 låtar. För de som inhandlar Touched By The Crimson King som digital deluxe eller dubbel-cd tillkommer en exklusiv bonus-cd med nio demolåtar.

Apropå bonuslåtar så är de som förekommer på återutgåvornas standardvarianter kul som kuriosa, men det handlar inte om några wow-upplevelser.

En kort sammanfattning lyder som följer; hårdrockare med smak för amerikansk och/eller europeisk metal bör ha båda Demons & Wizards-skivorna i samlingen.

Och för de som besöker årets Sweden Rock Festival är deras konsert där i det närmaste obligatorisk, för vem hade trott att det skulle hända…?

demons

”Demons & Wizards” (Century Media)

Debuten låter som det logiska resultatet av ett möte mellan riffglada heavy metal-fanbärarna Iced Earth och power metal-storheterna Blind Guardian. Det vill säga småprogressiv heavy power metal.

Att Jon Schaffer (Iced Earth) kan riffa tuffare än de flesta och att Hansi Kürsch (Blind Guardian) har röstresurser utöver det vanliga vet vi. Vad resultatet i mötet på skiva dem emellan skulle landa i var kanske inte helt lätt att räkna ut på förhand, för det är ju inte alltid som samarbeten liknar huvudbanden utan istället drar iväg till okända jaktmarker. Med facit i hand vet vi att det var ett mycket vettigt drag av de båda att slå sina påsar ihop.

Men alltså… Deras tolkning av Cream-klassikern White Room ger nästan poängavdrag – vissa låtar ska helt enkelt lämnas orörda, punkt slut.

demos2

”Touched By The Crimson King” (Century Media)

Uppföljaren är aningens mindre polerad än föregångaren och merparten av låtarna fastnar inte lika snabbt och det låter faktiskt lite som om skivan stressats fram. Om så var fallet låter jag vara osagt men det är i alla fall mitt första intryck.

Hur som helst handlar det om en skiva med hög lägstanivå och hög kvalitet, så den är utan tvekan ett starkt kort utan att det på något sätt rör sig om en knockout. Ett lyssnartips är att ge den tid för den växer.

Magnus Bergström

04

06 2019

Lekfull och sagoberättande rock

lykantropi

Lykantropi ”Spirituosa” (Lightning Records/Sound Pollution)

Debutskivan hyllades och uppföljaren Spirituosa visar att värmlänningarnas musikskapande är fortsatt formtoppat.

Bandet har en kärlek till mörkret och däri ligger nyckeln till deras intressanta och smått originella tongångar med starka drag av folkmusik.

Mötet mellan mörker i form av en allmänt vemodig stämning och pigga tvärflöjtslingor samt texter med poetiska drag blommar ut i ett lekfullt sagoberättande. Som lyssnare känner jag mig välkommen in i Lykantropivärlden.

Synd bara att ljudbilden är lite för snäll istället för att som på debuten dra lite mer åt det ruffiga hållet.

De välarrangerade sångslingorna har rötterna i 1960- och 70-talet och är bandets största tillgång. Men när de sjunger på svenska blir jag mest förvirrad och undrar om Fleetwood Mac, Jethro Tull och Kent rökt på tillsammans i trollskogen.

Låtpärlan heter Seven Blue. Snygga melodislingor, snillrika tempoväxlingar och en klistrig refräng som fastnar direkt är en svårslagen kombination. Instrumentala Spirituosa är ett annat starkt kort och här går mina tankar – på ett svårförklarligt sätt – till Kiss och deras ”bortglömda” Love Theme From Kiss. Den finfina balladen Songbird är inte bara vacker; namnet är extra passande eftersom Spirituosa som helhet har vibbar av ovan nämnda Fleetwood Mac som bekant har en låt med samma namn.

Till en början var jag inte överdrivet imponerad av Spirituosa, det ska erkännas. Men efter upprepad lyssning har jag insett att det berodde på att jag är och var väldigt förtjust i den självbetitlade debuten.

Spirituosa är ett skickligt hantverk som nästan garanterat växer med antalet lyssningar och spisa den gärna i lugn och ro.

Magnus Bergström

30

05 2019

Heavy metal med fart och melodi

mystik

Mystik ”Mystik” (I Hate Records/Sound Pollution)

Det börjar minst sagt rakt på sak med ösiga Into Oblivion och de som tycker om hur det låter kan lugnt fortsätta att lyssna.
Mystik har gjort sin heavy metal-läxa; debutskivan andas proffsighet (jisses så bra de spelar) och är samtidigt en uppvisning i hur vettigt slutresultatet blir när det finns en kärlek till hanterket.

Inslagen av europeisk heavy metal är flitigt förekommande men helhetsmässigt lånar Mystik mer från amerikansk heavy/speed metal.
Åtta låtar och ett kort outro med en speltid på knappt 37 minuter är i det här fallet en garanti för brist på utfyllnad. Lagom må vara ett utslitet ord i Sverige men den här skivlängden är helt enkelt lagom.

I knivskarp konkurrens är Nightmares och Ancient Majesty bäst. De representerar den fartfyllda sidan av Mystik och har även den goda smaken att låta melodislingor ta plats.
Jag måste också nämna det smarta i att inleda Lake Of Necrosis med orgel och i slutdelen infoga ett balladaktigt parti. Låten får då en helt egen karaktär och ger lite andrum i öset. Det måste också sägas att de smått galopperande verserna påminner en hel del om tidiga Running Wild.
Mystik har inte bara en cool titel – den är bra! Farten finns där förstås men drygt halvvägs kommer ett störtskönt tungt parti för att till sist komma tillbaka till farten. Låten igenom är det snillrika gitarrspelet framträdande.

Den finfina sånginsatsen av Julia von Krusenstjerna (också bas) är lite lågt mixad och dessutom hade aningens mer framträdande basspel inte varit fel. Å andra sidan bidrar det till en genrepassande ”ruffighet”. Allt handlar alltså om lyssnarens egen smak.

Det värmer ett gammalt hårdrockshjärta att lyssna på Mystik, för heavy metal i tillbakablickande stil ska göras exakt så här. Grunden är lagom många influenser från genreklassikerna som piffats till med de egna styrkorna.

Toppbetyget är snubblande nära och jag känner mig mer eller mindre säker på att det kommer att delas ut nästa gång. För vart ska det här sluta? Starten lovar mycket gott!

Magnus Bergström

24

05 2019

Modern metal med melodislingor i massor

eyeswide

Eyes Wide Open ”The Upside Down” (Headbang Entertainment)

Konsekvens och målmedvetenhet. Två ord som beskriver karlstadgängets Eyes Wide Opens inställning till sitt musikskapande. Det är inte ofta artister är så helt på det klara med sin stil redan från första skivan.

Pressmaterialet säger att EWO sysslar med metalcore, men jag vet inte… Melodic death metalcore är väl egentligen mer korrekt. Eller… Låt oss säga modern metal.

Helt säkert kan jag i alla fall säga att det inte är någon överdrift att påstå att EWO liksom tidigare är ett bra substitut för de som tycker att In Flames har gått vilse. The Upside Down låter nämligen oftare än sällan som en korsning mellan göteborgarnas Come Clarity och A Sense Of Purpose. Alltså modern metal med melodislingor i massor och med en liten, liten egen knorr på det hela.

Jag tycker fortfarande att Wings Of Redemption från debuten är bandets enskilt starkaste låt men skivmässigt har de bara blivit bättre och bättre. The Upside Down är med andra ord bäst. Hittills är bäst att tillägga, för det är ingen tvekan om att det fortfarande finns en utvecklingshunger.

The Disheartened Song sätter tonen på ett bra sätt och kan ses som en innehållsdeklaration. Typisk EWO-låt men kanske ändå utan det lilla extra.

Istället är det Black Clover som med sin störtsköna refräng förför lyssnaren och den stillsamma avslutningen lyfter låten och är ett bra exempel på en liten dos variation.

Solitude fortsätter lite i samma stil som de föregående och en liten varningsflagga börjar hissas. Men efter drygt halva låten händer något; ett blippbloppande ljud följs av att musiken nästan helt stannar upp och sångaren Erik Engstrand får briljera ordentligt innan musiken åter drar igång med full kraft och tar låten i hamn. Välkomponerad låt.

Både början och fortsättningen på Til The Day We Die låter så mycket In Flames kring A Sense Of Purpose att jag ler från öra till öra. Det låter rent ut sagt skitbra! Synd bara att refrängen är lite väl arenaaktigt smörig för att låten ska bli enfavorit.

Die Another Day inleds lugnt med pratsång innan låten till slut landar i något som i genren kan kallas halvballad. Den stora styrkan är kombinationen av varierad och bra sång och det raffinerade gitarrspelet av Kristofer Strandberg. Den här melodiska godbiten lär generera en hel del radiospelningar, sanna mina ord.

Tempot ökar en aning igen i Enigma men rör sig ändå aldrig utanför mellantempo. Refrängen är en av skivans absolut starkaste, med sångslingor som många artister aldrig kommer i närheten av, och det är inget annat än mäkta imponerande.

Uncharted är en riktig stänkare! Efter två lugnare låtar är det ett smart drag att sparka stjärt igen. Det visar på god känsla för hur en skiva ska sättas ihop för bästa slutresultat. Som låt betraktat är det inte mycket att orda om; det går snabbt och röjfaktorn är hög.

Det blir lite lugnare igen i The Upside Down som bär ett ganska starkt släktskap med Enigma. Välskriven med refrängen som det starkaste kortet (det känns igen va?).

Final Resistance tuggar på och är ganska intetsägande. Skivans svagaste spår men kanske växer den med fler lyssningar.

Tunggung och fullt ställ blandas framgångsrikt i Silence Is Gold. Refrängen är allsångsvänlig och kanske har vi att göra med en framtida livefavorit? Hur som helst är det en mersmakande låt.

Edge Of Tomorrow är med 5:13 i speltid längre än samtliga låtkamrater på skivan. Logiskt eftersom den har fler beståndsdelar än det mesta i övrigt på skivan. Det bästa ögonblicket är vid 3:15 när ett stillsamt gitarrparti får breda ut sig på egen hand och sedan kombineras med så läckra trumrytmer att jag nästan ramlar ur stolen. Kort sagt; bra låt!

Verserna i Fire Is The Solution är halvsnabb modern metal av bästa sort och sedan… Refrängen! Melodisk utan att bli för inställsam och jag knäböjer av respekt.

Helheten är så stark att det bär emot att lyfta fram någon enskild prestation, men det är lätt att konstatera att Erik Engstrand har utvecklats som rensångare, growlare och allt däremellan (lyssna bara på Fire Is The Solution). Han rör sig bevämt mellan olika sångstilar och är en stor tillgång för bandet. Och de tidigare tendenserna till hardcoreinspirerad sång har minskats drastiskt; en förändring till det bättre.

Originellt nog är det två av de bästa låtarna som avslutar skivan. Smart tänkt egentligen för det gör att lyssnaren tar med sig en positiv känsla.

Magnus Bergström

p.s. EWO:s tidigare fullängdare har också recenserats på nyaskivor.se: ”And so it begins”  och  ”Aftermath”

17

05 2019

40-årsjubilerande orm ömsar skinn

whitesnake

Whitesnake ”Flesh & Blood” (Frontiers/Playground)

När David Coverdale tar ton på ett nytt studioalbum, som givetvis är tillgängligt i allehanda olika format på både cd och vinyl, är tyvärr omslaget rena rama parentesen. Fantasilöst nog handlar det nämligen än en gång bara om en ny färgnyans i och omkring Whitesnake-logotypen och ett ormskinn i bakgrunden.

Tur då att det är insidan (läs musiken) och inte utsidan som räknas, för det är ingen tvekan om att dagens upplaga av hårdrocksgiganterna är relevanta. Det är samtidigt välförtjänt att dagens Whitesnake äntligen har fått spela in en studioskiva med nyskrivet material. Om vi bortser från The Purple Album (2015) med nytolkningar av Deep Purple-klassiker är det nämligen inte mindre än åtta år sedan Forevermore, som hyllades ganska rejält av fans och kritiker.

2019 års upplaga av hårdrocksgiganterna, som i år firar 40-årsjubileum, har fått till en blandning av Restless Heart (David Coverdale & Whitesnake, 1997) och Good To Be Bad (Whitesnake, 2008) kryddat med Coverdale-Page (David Coverdale och Jimmy Page, 1993). Givetvis återfinns även inte bara en utan flera passningar till de båda ”hair metal”-storsäljarna från slutet av 80-talet.

Men en rejält tilltagen speltid på 60 minuter fungerar inte så bra. Sisådär 45 minuters svängig hårdrock inklusive ett par ballader är en bättre kostym. Om inte annat för att undvika upprepning.

Jag ställer mig tveksam till Good To See You Again som öppningslåt; den är inte den Whitesnake-rivstart som vi vant oss vid. Hyfsad men inte mer blir det första omdömet. Sedan växer den i takt med antalet lyssningar – framför allt gäller det refrängen – och landar till slut i klart godkänd.

Tur då att det omgående blir bättre. Gonna Be Alright är en intressant låt i mellantempo med rejäla vibbar av projektet Coverdale-Page. Det stilfullt sparsmakade gitarrspelet håller hög klass och Coverdales röst gör sig numera klart bäst i den här typen av låtar (och i paradgrenen ballader förstås).

Shut Up & Kiss Me är så mycket hair metal att den gränsar till parodi, men håller sig hela tiden på rätt spår och blir istället en välsmakande nostalgisk hyllning till svunna tider. Låtraden ”I can feel your body heat” är inget annat än en oblyg passning till megahiten Still Of The NIght.

Hey You (You Make Me Rock) är lite mer tunggungande och kan med lite god vilja kallas hårdrocksblues och minsann om inte Coverdale får till några för honom så där typiskt kvidande sångslingor. Refrängen är inget annat än en typisk hårdrockdänga med allsångspotential. Låten visar också upp några av skivans vassaste gitarrinsatser.

Några fina minuter melodisk hårdrock. Ja det är vad Always & Forever bjuder på. Varken mer eller mindre.

Likt Gonna Be Alright är högklassiskt gitarrspel (lyssna bara på solobravaderna) i fokus i When I Think Of You (Color Me Blue). Men även sångslingorna och den småvitsiga Coverdale-lyriken är värda att puffa för.

Trouble Is Your Middle Name blandar mellantempo (verserna) med ett lite högre tempo (den lättsjungna refrängen) men gör inte något särskilt avtryck. Lite synd på en fyndig låttitel.

Flesh & Blood må vara titellåt men är också den tyvärr ganska intetsägande och lever inte upp till ansvaret som titellåt.

Uppryckning blir det i form av Well I Never som har ett gitarrsolo med rejäl sprutt i. Refrängen har något soulaktigt över sig med körsång modell maffig. Synd bara att låttiteln upprepas lite väl mycket för sitt eget bästa.

Att det finns prima liv kvar i ormen är Heart Of Stone ett tydligt exempel på. Vi snackar hair metal av prima kvalitet! 6:43 minuters speltid verkar kanske mycket på papperet, men lyssna bara på det långa och känslofyllda gitarrsolot och kapitulera.

Get Up skulle ha kunnat platsa på 1987 eller Slip Of The Tongue och är helt klart över medel, men den är ingen kioskvältare.

After All är skivans enskilt vackraste stund; oftast har den Coverdales röst i fokus och hela tiden i fint samspel med det akustiskta gitarrspelandet. Gillas skarpt!

Rejält tilltagen speltid (6:10) gäller även Sands Of  Time och även här är det motiverat. Den gungar på skönt i mellantempo och refrängen är välarrangerad och sitter som ett smäck i öronen.

Som synes av låtbeskrivningarna är Coverdale i centrum, men de båda gitarristerna Reb Beach och Joel Hoekstra måste också lyftas fram. Utan deras insatser hade skivan knappast hållit så pass bra klass som den gör.

Betygsfyran är nära, men som jag skrev ovan är 13 låtar inte bara en utan några för mycket. Lägg även till att det förstås inte är en lätt match att konkurrera med låt- och skivklassikerna.

Flesh & Blood är ändå inget omotiverat skivsläpp. Långt ifrån. Inte minst för att det är så tydligt att bandet är rejält sammansvetsat och är proffsiga ut i fingerspetsarna.

Undertecknad är hårdrockare sedan 1984 och då är det extra glädjande med favoriter från förr som inte förvandlas till en ren nostalgiakt.

Faktum är att Flesh & Blood ger så mycket mersmak att det går att drömma så smått om ett (sista?) framtida besök på Sweden Rock. Vem hade trott det efter det senaste minst sagt röstsvaga framträdandet där? Inte jag i alla fall.

Magnus Bergström

16

05 2019

Flink keyboardist utan begränsningar

jordan rudess

Jordan Rudess ”Wired for madness” (Mascot Label Group/Warner)

Inte för att Jordan (eller rättare sagt skivbolaget) behöver framhålla gästartisterna på en skiva av en artist som står stabilt på egna ben. Men det går förstås inte att blunda för att Marco Minnemann, James LaBrie, Vinnie Moore, Joe Bonamassa och John Petrucci är namn som får det att vattnas i mungiporna hos musikälskare med smak för extra allt.

Fusion, symfonisk rock, jazz, space rock, en gnutta Dream Theater och mitt i all instrumental bonanza läggs ytterligare ett lager; sång av Jordan Rudess! Och banne mig om inte karln har en riktigt behaglig ”pratsångröst” som lämpar sig väl för mellantempopartier. James LaBrie behöver dock inte vara orolig över att bli av med jobbet som sångare i Dream Theater till Jordan, den saken är klar.

Det är både modigt och smart att börja Wired for madness med titellåtens två delar, som klockar in på 11:49 respektive 22:40. Modigt på grund av låtlängderna och smart för att det gallrar agnarna från vetet vad gäller lyssnarskaran.

För övrigt är skivans bästa låt den längre delen av titellåten. Tänk Dream Theater, Liquid Tension Experiment och Devin Townsend på steroider! Den enskilt häftigaste lyssnarupplevelsen på hela skivan är dock det jazziga partiet strax före mitten av den kortare titellåten.

En sak löper som en röd tråd från första till sista sekunden; Jordans lekfullhet och att han uppenbarligen inte har brytt sig om begränsningar utan har låtit så många idéer som möjligt vara med och leka – ofta samtidigt.

Ibland går musiken helt över mitt huvud – de inblandade är ju trots allt ”musikprofessorer” – men betydligt oftare träffar musiken rakt i mitt hjärta och/eller hjärna.

På minuskontot hamnar att det emellanåt är lite väl mycket blippbloppande syntljud, som i Drop Twist och Perpetual Shine, och då kryper det i mig en aning… Som tur är så har ändå Jordans flinka fingrar förmågan att hålla lyssnarintresset uppe.

Wired for madness är så långt ifrån bakgrundsskval som det går att komma – enligt min mening det största av plus.

Magnus Bergström

08

05 2019

Progressiv rock med upplyftande tongångar

alan

Alan Parsons ”The Secret” (Frontiers/Playground)

Det var 15 år sedan vi fick något nytt till livs i skivväg från Alan Parsons och det är 43 år sedan Alan Parsons Projects skivdebut.
Hur och om Alan Parsons passar in i dagens musikklimat låter jag vara osagt. Det är desto lättare att konstatera att The Secret är imponerande jämnstark och har fokus på mjuka melodier. Tongångarna är upplyftande och ger en känsla av lugn och ro och det är snällt utan att bli mesigt. Kort sagt en musikalisk oas.
Redan från start fångas lyssnaren med den i sammanhanget rockiga symfoniska instrumentallåten The Sorcerer’s Apprentice, som tar lite olika vägar innan den går i mål. Det går med andra ord inte att missa att det handlar om progressiv rock.
Miracle är mjukare vilket är något som alltid passat Parsons tidigare och glädjande nog gäller det fortfarande.
One Note Symphony är på en gång både mjuk och spröd (grundmelodin och den återhållsamma sången) och uppfriskande bombastisk (rejält med symfoniska inslag). Inslagen med robotaktig sång hade jag dock gärna varit utan.
Sometimes med gästande Lou Gramm (Foreigner) bakom mikrofonen är en musikaldoftande ballad i bästa Broadwaystil och mina tankar går till Meat Loaf när han är som bäst.
I Can’t Get There From Here avslutar smakfullt stillsamt och lämnar lyssnaren med en skön känsla av lugn och ro.
Skivomslaget måste också nämnas; rena rama ögongodiset som förhöjer upplevelsen av en skiva som bör avnjutas i sin helhet.
The Secret är förslagsvis en utmärkt inkörsport till en mjukare musikvärld för hårdrockare som är lite småsugna att prova på att (åtminstone tillfälligt) ta bort ordet hård. Den som skriker högst hörs inte alltid mest…

Magnus Bergström

01

05 2019

Bortglömda pärlor 2018

Ah, bortglömda pärlor… Visst låter det härligt? Ett uttryck som för tankarna till musik som släpptes för sisådär minst fem år sedan, eller ännu hellre tiotalet år eller mer.

Glöm det!

Nu handlar det istället om två nästan färska godbitar som inte fick chansen att vara mer i matchen på nyaskivor.se under det gångna året; de föll helt enkelt mellan stolarna.

Det tar vi igen nu!

Gemensamt för båda två är att de får samma höga betyg…

Traditionell heavy metal

burning

Burning Witches ”Hexenhammer” (Nuclear Blast/Sony)

Det är inget snack om att Burning Witches (snacka om härligt retro bandnamn) har likheter med de tidiga upplagorna av Warlock och Dio. Bandet från Schweiz har fått till en kul mix av europeisk och amerikansk heavy metal med en och annan egen krydda.

Huntress är en annan ganska väntad referens som poppar upp. Mer oväntade är kanske (?) likheterna med Iced Earth och Demons & Wizards; jag tänker då på precisionen i gitarriffandet.

Produktionen är modern utan att vara för komprimerad – en nutida ”sjukdom” som många skivor lider av – utan luftig och med en gnutta livekänsla.

Sångerskan Seraina Telli har stora röstlikheter med Doro Pesch, men kan ta högre toner än den tyska metaldrottningen någonsin har varit i närheten av och är dessutom mer varierad i uttrycket. Med andra ord är hon är en stor tillgång med finfina möjligheter att låta låtskrivandet ta olika vägar.

Bästa låtarna är Executed, Lords Of War, Don’t Cry My Tears, Maiden Of Steel och Hexenhammer.

För att skivan skulle bli en knock out hade ett par av låtarna kunnat trimmas bort. Då tänker jag inte på tolkningen av Dio-klassikern Holy Diver, som kanske kan ses som en smula onödig, men den visar en för bandet uppenbar inspirationskänsla och för min del är det okej. Snarare är mellantempot i Dead Ender inte välgörande på en skiva vars lilla problem är just det; lite väl mycket mellantempo.

Önskas ny musik som låter som på den gamla goda tiden utan att det bara blir nostalgi av det hela, ja då är Burning Witches ett av de allra bästa valen.

Det blir mycket intressant att följa fortsättningen…

Modern sologitarrhjälte

nita

Nita Strauss ”Controlled Chaos” (Sumerian/Warner)

1986 föddes sologitarristen Nita Strauss. Alltså bara ett par år innan Jason Becker och Marty Friedman gav ut sina första soloskivor, vilka båda utan tvekan har inspirerat Nita.

Via Iron Maiden-hyllningsbandet Iron Maidens och ”hårrockarna” Femme Fatale kan hon idag stoltsera med att vara en av tre sologitarrister i Alice Coopers band.

Controlled Chaos låter föga överraskande mycket modernt. På gott och ont. Gott för att ljudet är kristallklart och det inte går att missa vad som händer. Ont för att det ibland känns för perfekt.

Men hallå; vart har basgitarren tagit vägen? Den hörs i alla fall inte mycket här.

Redan i introt Prepare For War känns det som en bomb som är på väg att brisera. Eller ännu hellre; som att det står en galopphäst i startboxen och frustar ivrigt. Sedan går starten och det är fullt ös…

Alegria sätter direkt tonen och det är plattan i mattan som gäller i urtypen för en låt där gitarren talar och sång skulle kännas onödig. Wow!

Ett modernt tungt groove starkt besläktat med Lamb Of God och Pantera tar vid i Mariana Trench. Wow igen!

Here With You är en ballad med ett varsamt och smått melankoliskt gitarrspel, vilket får mig att tro att det är en låt som handlar om en relation som tagit slut eller något liknande. Tänk att gitarrer kan prata…

Den smått sorgsna balladen följs av lyckopillret The Stillness At The End, vars glada melodier ger känslan av en nystart av något slag.

The Quest bär influenserna på utsidan och visar klart och tydligt vart soloinspirationen kommer från (Yngwie Malmsteen) och visar lika klart att Nita kan konsten att neoshredda.

En cover har fått plats och det är The Show Must Go On. Queen-klassikern kan låta som ett udda val men Nita har gjort en fin tolkning som stänger skivan på bästa sätt.

Inte en enda låt faller ur ramen och det är väl ett betyg så gott som något för en av de bästa gitarrinstrumentalskivor som jag har hört.

Magnus Bergström

01

04 2019

Gammalt och nytt på soundtrack till 80-talsdekadens

motleydirt

Mötley Crüe ”The Dirt Soundtrack” (Motley Records)

betyg 3

I samband med att den sedan många år omtalade men först nu, efter sju sorger och åtta bedrövelser, färdigställda filmen The Dirt har Netflixpremiär släpps det givetvis ett soundtrack.
Det handlar alltså om filmatiseringen av den storsäljande självbiografiska Mötley Crüe-boken The Dirt, som gavs ut redan 2001. En bok som när den släpptes chockerade världen med otaliga beskrivningar av det dekadenta livet som framgångarna resulterade i.
Att alla bandmedlemmar lever idag framstår som om inte ett mirakel, så i alla fall som smått ofattbart. Det gick mindre bra för andra i deras bekantskapskrets…
Men nu till musiken; de tre nya låtarna helt okej och i klass med de bästa inslagen på senaste (sista?) skivan Saints of Los Angeles. Men det handlar inte om klassikermaterial. Mer intressant är det udda covervalet Like A Virgin. Att höra Vince Neil tolka Madonna är underhållande och han liksom bandet som helhet får godkänt för jobbet.
Min största invändning mot skivan är avsaknaden av fler låtguldkorn från Girls, Girls, Girls och Dr. Feelgood. Till exempel är två-tre låtar från debuten Too Fast For Love klart utbytbara. Å andra sidan är de låtarna antagligen med för att de passar filmhandlingen bättre.
Jag är nöjd med att min personliga favorit Looks That Kill är med och lika nöjd är jag med slutsatsen att det finns hopp om mer ny musik från Mötley Crüe i framtiden.

Magnus Bergström

29

03 2019

Blues möter hårdrock och neoklassiskt gitarrspel

malmsteen

Yngwie Malmsteen ”Blue Lightning” (Mascot Records)

                 Relaease: 29 mars 

Ett piggt titelspår inleder blueskalaset och givetvis är gitarrspelet akrobatiskt; det är liksom inget snack om att Yngwie kan spela gitarr. Dessvärre har han valt att sjunga också… För även om han sjunger aningens bättre än tidigare – hans slarviga sångstil passar bättre till den här typen av låtar – är det tydligt vad han kan bäst.

Demon’s Eye är bäst av låtarna med sång och det är omöjligt att värja sig för denna Deep Purple-klassiker. Det är förresten inte första gången Yngwie lyckas bra med låtar av detta ikoniska band; Pictures Of Home och Child In Time är två andra exempel.

Coverlåtar är som sagt inget nytt för Yngwie; 1996 släpptes Inspiration och han har även spelat in ett antal ”bonuslåtar” som till exempel Gimme! Gimme! Gimme! (Abba) och Beat It (Michael Jackson).

1911 Strut och Peace, Please är båda instrumentala och visar Yngwies storhet; snabbt neoklassiskt gitarrspel i en klass för sig. Ett tränat musiköra kan eventuellt också höra små spår av rötter från den gamla bluesskolan. Ett så här uttrycksfullt gitarrspel gör att sång känns överflödigt.

Men det är inte blues som vi känner den. Å andra sidan är känslan i gitarrspelet påtaglig och skivan får välbehövligt liv i och med glimten av den ”riktiga” Yngwie.

Det måste också sägas att Yngwies begränsade sångröst kommer överraskande bra till sin rätt i Blue Jean Blues och här snackar vi en blueslåt i klassisk stil.

Tolkningen av While My Guitar Gently Weeps (The Beatles) fungerar okej men den är ändå klassen sämre än skivans ganska få riktigt bra låtar.

Smoke On The Water (Deep Purple) kan tyckas onödig att tolka för en gitarrhjälte som Yngwie, men alltså… Han lyckas faktiskt väcka nytt liv i denna mer eller mindre sönderspelade låt. Tillåt mig tvivla på att Ritchie Blackmore kommer att kunna matcha den här glöden på Sweden Rock i sommar. Men givetvis är inte det här heller blues; däremot är låten skriven av musiker som till viss del inspirerats av blues.

Sun’s Up Top’s Down är en nyskriven låt som dessvärre är en ganska seg standardblueslåt som inte tillför genren någonting. Att den dessutom kommer direkt efter en ballad gör att skivans ”flyt” stannar upp.

Inte heller Paint It Black är något guldkorn. Tvärtom! Skämskudden åker fram redan efter några sekunders lyssning av Yngwies alldeles för snabba tolkning. Synd för egentligen är det ju en fantastisk låt. Ibland är det kul med nytt grepp på en klassiker, men ibland är det helt enkelt inte det.

Trots ljusglimtarna som går att hitta är Blue Lightning en coverskiva och det krävs väldigt mycket för att en sådan ska få ett högt betyg. Att neoklassiskt gitarrspelande och blues inte direkt går hand i hand gör inte saken bättre. Men kul ändå att Yngwie vågade prova och det är väl just det modet som kännetecknar en stor artist.

Magnus Bergström

25

03 2019