Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

Blues möter hårdrock och neoklassiskt gitarrspel

malmsteen

Yngwie Malmsteen ”Blue Lightning” (Mascot Records)

                 Relaease: 29 mars 

Ett piggt titelspår inleder blueskalaset och givetvis är gitarrspelet akrobatiskt; det är liksom inget snack om att Yngwie kan spela gitarr. Dessvärre har han valt att sjunga också… För även om han sjunger aningens bättre än tidigare – hans slarviga sångstil passar bättre till den här typen av låtar – är det tydligt vad han kan bäst.

Demon’s Eye är bäst av låtarna med sång och det är omöjligt att värja sig för denna Deep Purple-klassiker. Det är förresten inte första gången Yngwie lyckas bra med låtar av detta ikoniska band; Pictures Of Home och Child In Time är två andra exempel.

Coverlåtar är som sagt inget nytt för Yngwie; 1996 släpptes Inspiration och han har även spelat in ett antal ”bonuslåtar” som till exempel Gimme! Gimme! Gimme! (Abba) och Beat It (Michael Jackson).

1911 Strut och Peace, Please är båda instrumentala och visar Yngwies storhet; snabbt neoklassiskt gitarrspel i en klass för sig. Ett tränat musiköra kan eventuellt också höra små spår av rötter från den gamla bluesskolan. Ett så här uttrycksfullt gitarrspel gör att sång känns överflödigt.

Men det är inte blues som vi känner den. Å andra sidan är känslan i gitarrspelet påtaglig och skivan får välbehövligt liv i och med glimten av den ”riktiga” Yngwie.

Det måste också sägas att Yngwies begränsade sångröst kommer överraskande bra till sin rätt i Blue Jean Blues och här snackar vi en blueslåt i klassisk stil.

Tolkningen av While My Guitar Gently Weeps (The Beatles) fungerar okej men den är ändå klassen sämre än skivans ganska få riktigt bra låtar.

Smoke On The Water (Deep Purple) kan tyckas onödig att tolka för en gitarrhjälte som Yngwie, men alltså… Han lyckas faktiskt väcka nytt liv i denna mer eller mindre sönderspelade låt. Tillåt mig tvivla på att Ritchie Blackmore kommer att kunna matcha den här glöden på Sweden Rock i sommar. Men givetvis är inte det här heller blues; däremot är låten skriven av musiker som till viss del inspirerats av blues.

Sun’s Up Top’s Down är en nyskriven låt som dessvärre är en ganska seg standardblueslåt som inte tillför genren någonting. Att den dessutom kommer direkt efter en ballad gör att skivans ”flyt” stannar upp.

Inte heller Paint It Black är något guldkorn. Tvärtom! Skämskudden åker fram redan efter några sekunders lyssning av Yngwies alldeles för snabba tolkning. Synd för egentligen är det ju en fantastisk låt. Ibland är det kul med nytt grepp på en klassiker, men ibland är det helt enkelt inte det.

Trots ljusglimtarna som går att hitta är Blue Lightning en coverskiva och det krävs väldigt mycket för att en sådan ska få ett högt betyg. Att neoklassiskt gitarrspelande och blues inte direkt går hand i hand gör inte saken bättre. Men kul ändå att Yngwie vågade prova och det är väl just det modet som kännetecknar en stor artist.

Magnus Bergström

25

03 2019

Uppdaterad metalkostym med kärlek till hantverket

in flames

In Flames ”I, The Mask” (Nuclear Blast)

De svenska metalpionjärerna In Flames är tillbaka och därmed är det upplagt för nättroll att veva igång hatet och skoningslöst attackera tangentborden.

Seriösa musikdiggare kan istället ägna sig åt att dissekera innehållet på I, The Mask och ta in allt som erbjuds i musikunderhållningens namn. För det är ju det som är grejen; det handlar ”bara” om musik och underhållning – ta det för vad det är.

Tänka sig förresten att det har gått hela 25 år sedan debutskivan Lunar Strain (1994) och nu är det i stort sett bara fragment kvar av hur In Flames lät då.

Voices smyger sig på lyssnaren med ett lugnt gitarriff innan den blommar ut i en finfin stänkare i typisk In Flames-stil, som visar att de efter 25 år fortfarande har ”det”. Riktigt bra!

I, The Mask är snabb och attackerar lyssnaren på ett sätt som In Flames inte gjort på de senaste skivorna. Men mjukare tongångar tar över i en melodiös refräng som omgående klistrar sig fast – något som har blivit bandets signum.

Call My Name har även den rappa verser men i fokus är ändå läckra melodislingor toppat med en klockren refräng som gjord för att framföras live. Anders Fridén har knappast sjungit bättre än de här tre och en halv minuterna.

I Am Above blir omgående undertecknads personliga favorit. Det är här som det ”moderna” In Flames är som allra bäst. Faktum är att låten till och med kan ta upp kampen om att vara en av de bästa låtarna i hela diskografin. Nej, jag skojar inte! Det är ett snillrikt låtbygge som ger lyssnaren njutning i massor.

Follow Me. Refrängen! Jag bara älskar allt med refrängen som banne mig sitter redan vid första lyssningen. Stilpoäng för den akustiska gitarren som i ensam majestät avslutar riktigt snyggt.

(This Is Our) House börjar allsångsvänligt i stil med Bring Me The Horizon, eller varför inte In Flames själva (jag tänker framför allt på Battlesskivan). När låten tar fart är det hur som helst inget snack om vilka vi har att göra med. Det är bara att njuta när In Flames placerar sig i förarsätet och kör över i stort sett all konkurrens inom ”modern melodisk metal med popinslag”. Den är till och med dansvänlig! Och har Anders Fridén någonsin sjungit bättre? Knappast. Jag kan redan nu höra hur mäktig allsången i slutet kommer att bli när den framförs live.

We Will Remember har föga överraskande även den en mycket, mycket bra refräng vilket lyfter en i övrigt ganska standardaktig låt rejält.

In This Life är dessvärre väl lik allt som fram till nu hörts på skivan och sången i refrängen är i och för sig bra genomförd, men är ändå i gnälligaste laget. Inte direkt en låt för någon spellista.

Burn ger mig starka vibbar av favoritskivorna A Sense Of Purpose (2008) och Sounds Of A Playground Fading (2011), även om refrängen kanske är lite i ”smörigaste” laget för att ha platsat på någon av dessa. Då alltså. Nu är nu. Det kallas utveckling och det här absolut en av de starkaste låtarna på I, The Mask. Hoppas att den kommer att få chansen i livesetet.

Deep Inside fortsätter glädjande nog i samma stil som Burn, speciellt i verserna, men når inte riktigt fram till dess styrka. Det kan vara så enkelt som att det beror på en något svagare refräng, men jag kan ändå inte riktigt sätta fingret på ”skavsåret”. Gitarrspelet är det i alla fall inga fel på; vi snackar om några av de vassaste sexsträngsinsatserna på hela skivan.

All The Pain trampar en del vatten men refrängen är riktigt go’ och så kittlar gitarrsolot finfint i hörselgångarna.

Stay With Me är en fin ballad men dess lämplighet som avslutningslåt går att ifrågasätta. Det blir liksom lite ”jaha” över det hela. Kanske beror det också på att de redan har skrivit ett par höjdarballader som inte är lätta att konkurrera med. Att berömma Anders för sånginsatsen är dock ett måste; det går verkligen att höra hur inspirerad han varit bakom mikrofonen.

Ja som synes av låtgenomgången ovan slaknar I, The Mask en smula i slutfasen, men sett till helheten och att låttopparna är riktigt starka visar In Flames att de är med i matchen. The Gothenburg Sound lever och frodas i en uppdaterad metalkostym (men stryk det där med death metal) och kärleken till hantverket går det inte att ta fel på.

Låt oss heller inte glömma Howard Bensons (Motörhead, Halestorm, Sanctuary och många fler) fräscha produktion, som knappast kan göra någon besviken.

Magnus Bergström

p.s. Personligen är ytterligare ett skäl till betygsfyran att jag gav den, sett i efterhand, lite halvljumma Battles (2016) en betygsfyra. Det vore med andra ord något av tjänstefel att snåla den här gången.

08

03 2019

Ett djupt imponerande musikuniversum

memfis

Memfis ”Imperium” (egen utgivning)

Progressivt brukar per automatik betyda långa låtar. Men på Imperium är det bara ett av nio musikstycken som klockar in på något som kan kallas långt (sex minuter och 38 sekunder). Skivans sammanlagda speltid är ”bara” drygt 35 minuter; något som är helt normalt i Memfis musikuniversum. Möt bandet som går sin egen väg…

Det finns en röd tråd i låttexterna som utgörs av berättelser om olika delar i civilisationen. Inspirationen kommer från The Fate Of Empires (Sir John Glubb) där han beskriver tendenserna att mänsklighetens historia går i cykler.

Imperium är en vänlig påminnelse om att inget är nytt under solen.

Musiken har släktskap med tyngre artister som Burst, Mastodon och Opeth, men även ”vanlig” rock/hårdrock och allt möjligt annat. Att det emellanåt vävs in lite psykedeliska tongångar känns helt logiskt.

Det stillsamma introt Gandaberunda hinner knappt börja innan Outburst tar vid och lever upp till sitt namn. Det är fullt ös från start och growlsången tar inga fångar. Men plötsligt bryts urladdningen av ett stämningsfullt rensångsparti och som om inte det vore nog avslutas låten med ett akustiskt parti. Allt på bara drygt fyra minuter!

Allra sist briserar den minst blytunga pjäsen The Resistance med domedagskänsla som räcker och blir över. Men allt är inte nattsvart, eftersom spröda melodier då och då tillåts sticka fram och bidra med aningens ljus i mörkret.

Det händer lika mycket i de sex låtar som utspelar sig mellan de ovan nämnda, att en detaljbeskrivning av allt som händer på skulle resultera i en novell. Det låter sig givetvis inte göras i det här recensionsforumet.

Jag är djupt imponerad.

Magnus Bergström

04

03 2019

Musikkonster med mer hjärta än hjärna och hög mysfaktor

dreamt

Dream Theater ”Distance Over Time” (Inside Out)

Inom progressiv hårdrock är det mer regel än undantag att det bjuds på nyheter. Genregiganterna Dream Theater struntar fullständigt i det och ägnar sig liksom oftast istället åt variationer på de musikkonster som de ägnat sig åt sedan sisådär 1992.
Att lyssna på Distance over time är alltså som att komma hem och mysfaktorn är hög.

55 minuter fördelat på nio låtar, eller 59 minuter fördelat på tio låtar inräknat bonuslåten Viper King, är lite mindre musik än vad Dream Theater har för vana att bjuda på.
Mer kvalitet än kvantitet? Hmmm, nja, det beror på vem som svarar på den frågan… Jag citerar som vanligt Yngwie: more is more.

Kraven från många fans är garanterat högre än vanligt, eftersom det grymtades ovanligt mycket i leden över ambitiösa temadubbelskivan The Astonishing (2016).
Det är lätt som en plätt att konstatera att den 14:e studioskivan är en naturlig reaktion mot just The Astonishing. Det är helt enkelt mer hjärta än hjärna bakom låtskrivandet denna gång.
Samtidigt skapar de två sidorna av bandet den dynamik som uppenbarligen gör både bandmedlemmarna och fansen gott.

Ljudbilden är något mindre inställsam än vad gitarristen och producenten John Petrucci rattat till på senare år. Det passar utmärkt på bandets hårdaste (nåja) skivsläpp sedan 2003 års Train Of Thought. Med det sagt hörs förstås instrument och sång kristallklart; fattas bara annat med perfektionister i farten.

Mike Mangini gör sin hittills bästa insats i bandet och det är extra passande i och med att trumljudet är lite mer levande denna gång. Som vanligt kommer många att sakna sedan länge avhoppade Mike Portnoy – men jag är inte en av dom.

Untethered Angel kan beskrivas som en utsökt blandning av senare års höjdarlåtar som On The Backs Of Angels och The Enemy Inside, spetsat med en liten dos av superhiten Pull Me Under. Kraftig mersmak!
Redan i andra låten Paralyzed börjar jag ändå att bli orolig, för den har inget som får mig att fastna och det är mycket ovanligt i fallet Dream Theater. Den känns helt enkelt för mycket standard och det är inte ett ord som bör förknippas med bandet. Men det ska sägas att den växer allt eftersom och för den som har Train Of Thought som sin DT-favoritskiva blir det nog en favorit på direkten.
Fall Into The Light är ganska fartfylld i verserna för att sedan sänka tempot och låta James LaBrie briljera bakom mikrofonen i brygga/refräng. Men bäst med låten är temposänkningen mitt i som utgörs av stillsamt ”gitarrplock” följt av ett inlevelsefullt gitarrsolo för att i slutdelen ge Jordan Rudess chansen att ”plinka loss” på sina keyboards. En riktig läckerbit till låt!
Apropå gitarrspel så återfinns det bästa solospelet i Barstool Warrior; en power ballad med lite mer tryck i än vad som är vanligt. Även Mike är rejält i farten med flera snygga fills. När dessutom James sjunger inlevelsefullt på sitt oefterhärmliga sätt, ja då är jag helsåld.
Room 137 bär starka drag av Paralyzed och trummässigt blinkas det en del till The Shattered Fortress (Black Clouds & Silver Linings 2009). En helt okej låt men ändå ganska långt ifrån bandets bättre stunder.
En påtagligt inspirerad John Myung driver S2N framåt med sitt basspel. Och för den som gillar låtar med tvära vändningar och roliga infall finns här gott om godis. Det är glädjande att John tar mer plats än på länge; han är ju en resurs utöver det vanliga.
At Wit’s End bjuder på skivans starkaste låttext och handlar om den tysta desperation som många människor upplever varje dag. I övrigt är det den typ av halvlånga småepiska låtar som veteranerna kan skriva i sömnen – med ett gott resultat.
Den obligatoriska (halv)balladen heter denna gång Out Of Reach och är ett ypperligt tillfälle för James att visa varför hans röst är så rätt för bandet. Men nog har de gjort en handfull låtar i samma stil som är vassare.
Pale Blue Dot är en alldeles utmärkt avslutningslåt. Det ges prov på den ena tekniska färdigheten efter den andra och min haka ramlar längre och längre ner ju längre låten pågår. Men den kunde ha fått vara längre, för slutet känns lite väl abrupt.

Dream Theater visar att de har mycket kvar att ge och något annat hade jag inte väntat mig.

Magnus Bergström

22

02 2019

Avskalat och storslaget när hits och klassiker får ny skrud

bolton symphony

Michael Bolton ”A Symphony Of Hits” (Eone)

Skämskudden åker fram när… Äh, stryk det! Det bara är så att när Michael Bolton tar ton gillar jag det jag hör och det står jag för.

Den här gången är låtarna på en och samma gång både avskalade (arrangemangen) och storslagna (West Australian Full Harmonic Orchestra) när tolv hits/klassiker har fått en ny symfonisk skrud.

När musiken får nöja sig med att spela andrafiolen är A Symphony Of Hits allra starkast. Nessun Dorma är minst lika pampig som vanligt med Michael i högform och The Prayer är en i det närmaste perfekt smäktande duett med Lara Fabian.
Styrkan i de lite mer rockiga How can we be lovers och Steel Bars (skriven tillsammans med Bob Dylan) går givetvis inte att undgå.

Däremot tycker jag att superhiten When A Man Loves A Woman kunde ha fått vila denna gång, för den gjorde Michael rätt redan första gången, vilket även gäller (Sittin’ On) The Dock Of The Bay.

Men alltså… Jag bara undrar när eller om Michael ska spela in en version av Forever? Alltså powerballaden som han skrev tillsammans med Paul Stanley (Kiss) vars band spelade in den 1989. Tänk att få höra den med kärleksballadernas nummer ett bakom mikrofonen…

Magnus Bergström

15

02 2019

Tioårsjubileum med säkra kort

rival sons

Rival Sons Feral Roots” (Atlantic/Warner)

Det är tioårsjubileum för ständigt hårt turnerande Rival Sons och de satsar fullt förståeligt på säkra kort.

På menyn står som vanligt starka ekon från 70-talets bördigaste rockmylla, tänk framför allt Led Zeppelin men även tidiga Whitesnake.

Något nyskapande går inte att finna men nog piggar det upp med inslag som handklapp och gospelkörsång.

Kort om tre låtfavoriter:

Do Your Worst. Refrängen har handklapp och allsång med gospelkänsla och det är en låt som inte går att motstå.

Look Away. En allmän ”uppåtkänsla” och ett sparsmakat men ändå framträdande melodiskt gitarrspel kryddat med en oemotståndlig refräng innebär en stark kandidat till skivans bästa låt

Feral Roots. Bitvis mjuk och öm för att emellanåt sparka rejält med stjärt. Även här har vi att göra med en höjdarrefräng. Lever upp till ”ansvaret” som titellåt och är skivans nummer ett.

Kort om en mindre bra låt:

Stood By Me. En standardrocklåt utan det rätta drivet och känns i grund och botten känns ganska tjatig.

Det är fullkomligt logiskt att uttrycksfulla sångaren Jay Buchanan tar plats; i titelspåret låter det som om texten är det viktigaste han någonsin har haft att säga. Mer överraskande är att trumslagaren Mike Mileys inspirerade och följsamma arbete med stockarna är minst lika långt fram i ljudbilden som övriga i sällskapet.

Betygsfyran är ganska nära men ett par mellantempolåtar för mycket lägger hinder i vägen.

Magnus Bergström

11

02 2019

Svängig och psykedelisk musikresa med popmelodikrokar

electric boys

Electric Boys ”The Ghost Ward Diaries” (Mighty Music/Sound Pollution)

Låt oss titta närmare på hur de elektriska grabbarna låter jämfört med titeln på debut- och genombrottsskivan Funk-o-Metal Carpet Ride (1989).

Funk? Ja, lite. Metal? Nix! Carpet ride? Ja, absolut. En psykedelisk musikresa i en småputtrig flower power-värld. Ungefär så. För att tala klarspråk: en hybrid av Groovus Maximus (1992) och Freewheelin’ (1994) med en gnutta funk från skivdebuten. Det hörs tydliga spår av Hanoi Rocks och Atomic Swing.

Under den hårdrockiga ytan finns finfina melodikrokar från popvärlden, som gör att Conny Bloom framstår som hårdrockens Per Gessle – på ett positivt sätt.

Oavsett om det bjuds på en rockrökare, en halvballad eller något mitt emellan är svänget ständigt närvarande. De har det helt enkelt i sitt dna och får det att låta så avslappnat och lekfullt.

Hangover in Hannover – ösig och partyglad och ett utmärkt val av öppningslåt; som den ultimata korsbefruktningen mellan Electric Boys och Hanoi Rocks.

There She Goes Again – en något lugnare historia (framför allt i refrängen) och fylld med stämsång av bästa märke och en skön rytm.

You Spark My Heart – fyndig titel och dito text men sliter sig aldrig loss från standardrockträsket.

Love Is a Funny Feeling – en groovig sak som kryddas med ett inlevelsefullt gitarrsolo och bättre än så här blir det inte på The Ghost Ward Diaries.

Gone Gone Gone – en starkare ”syskonlåt” till There She Goes Again; jag tänker framför allt på att vers och refräng gifter sig på bästa sätt. Även här slår det gnistor om gitarrsolospelet.

Swampmotofrog – drygt tre minuter instrumentalgodis att lyssna på om och om igen. Kunde ha varit dubbelt så lång utan att jag klagat det minsta.

First The Money, Then The Honey – ännu en låttext med glimten i ögat och här får vi åter igen prov på nyss nämnda, sköna korsbefruktningen mellan Electric Boys och Hanoi Rocks. Stark kandidat i titelmatchen om att vara bäst på skivan.

Rich Man, Poor Man – bluesig känsla och ett bra exempel på bredden i låtkomponerandet. Funkar bra i mina öron!

Knocked Out By Tyson – fyndig låttitel till trots så blir den ingen favorit, för jag hittar inte det där lilla extra som ger det extra stinget. Men körsången i refrängen är en läcker detalj.

One Of The Fallen Angels – med en speltid på drygt sex minuter är en finfin avslutning, med sin blandning av sväng och melodikrokar.

På minussidan hamnar det faktum att det uppenbarligen funnits en vilja att klämma in alla möjligt i låtväg, vilket gör att det liksom spretar en del här och där. Men det beror förstås på lyssnarens egen smak om det är något negativt eller positivt.

Min solklara slutsats är att det inte handlar om ett nio till fem-jobb för bandmedlemmarna, som de tvingas att gå till i brist på annat.

Nej, absolut inte. De spelar den musik de själva tycker om och vill spela, på sina egna villkor och helt fria från rådande trender. Uppfriskande!

Det måste också sättas plus för produktionen, som är lagom organiskt retro (åh dessa två populära ord) och samtidigt luftig och modernt välljudande utan att bli klinisk.

The Ghost Ward Diaries är rena rama inbjudan till att rocka hela natten och partaja hela dagen.

Magnus Bergström

14

12 2018

En egen häxbrygd av angenäm styrka och smak

theheard

The Heard ”The Island” (Despotz Records/Border)

Behövs det ännu en skiva med ett band vars sound riktar in sig på 70-talet? Jo faktiskt, även om jag inte trodde det.

The Island är helt klart en positiv överraskning – och det på en skivdebut dessutom! Å andra sidan är det inga nybörjare som döljer sig bakom The Heard, som bildades 2016, nej tvärtom. För visst har Ida, Klara och Nicki från nedlagda Crucified Barbara stått på en och annan scen, vilket också kan sägas om Skinny från Deathstars och Pepper från Stockholms burlesquescen.

The Island är ett konceptalbum om en ö mellan dröm och verklighet och i texterna finns det utrymme för både ljus och mörker.

Musiken är som sagt 70-talsinspirerad kryddad med ett och annat doominslag, men det finns också spår av 60-talsflum vilket är mycket positivt.

The Heard är dock allt annat än ”standardretro”. Framför allt låter de som sig själva och det är något som måste ses som en rejäl prestation. Influenser från olika håll och kanter har blandats till en egen häxbrygd av angenäm styrka och smak.

Mer än en av låttitlarna ger en lite mardrömslik ockult känsla. Eller vad sägs om A Death Supreme, Sirens, It och Revenge Song?

Och jag bara älskar att Crystal Lake tar mig till Jason Voorhees mardrömsvärld i Fredagen den 13:e-filmerna (oavsett vad själva låttexten handlar om).

Det går heller inte att tänka sig någon annan bakom mikrofonen än överraskningen Pepper. Hennes sång är som en ljuv siren som tar oss med på äventyr i en drömsk trollskog.

Möjligtvis skulle en framtida duett med till exempel Nicke Andersson, eller någon med den rösttypen, ge ytterligare en dimension i variationens namn.

Utöver sånginsatsen är det följsamma trumspelet av Nicki skivans stora individuella behållning. För ”bevis” är det bara att lyssna på Queen Scarlet.

Men alltså, egentligen gör hela bandet ett bra jobb som ger mig rysningar av välbehag av de drömska tongångarna.

En bonus med The Heard är att de har skapat ett vettigt bandkoncept, som gjort för att utforska vidare med olika teman.

Det vore onekligen spännande att i framtiden läsa texter på under ytan-teman som The Underworld eller The Underwater. Möjligheterna är om inte oändliga så i alla fall många.

Gatefoldvinylomslaget måste också nämnas; det fångar en känsla av mystik med väl valda färger och är som gjort för just vinyl.

För egen del sörjer jag inte att Crucified Barbara har gått i graven; resan i The Heards ljudlandskap känns bara så rätt.

Går det att hoppas på en konsert med The Heard och Lucifer och kanske med Lykantropi som ”uppvärmare”? Ja det gör det, för vilken konsert det skulle bli!

Magnus Bergström

09

11 2018

En melankolisk thrashsmocka till avsked

warrel dane

Warrel Dane ”Shadow Work” (Century Media)

Vila i frid, Warrel Dane, och stort TACK för musiken och texterna.

Drogberoende, sjukdom och tankespöken av värstingmodell tog till slut ut sin rätt. En kropp och en själ klarar helt enkelt inte hur mycket som helst.

Det är förstås helt omöjligt att som utomstående sätta sig in i hela eller egentligen ens små delar av Warrels problembild. Men en sak kan vi med säkerhet slå fast; han hade alldeles för många dagar då livet var allt annat än muntert.

Enligt de inblandade var tanken att Shadow Work skulle bli upp emot 80 minuter lång. Nu blev det inte så eftersom tragedin slog till. Istället klockar den in på 40 minuter fördelat på åtta låtar, varav ett intro och en cover:

Ethereal Blessing är ett kort stämningsfullt intro med en känsla av meditation och mässande, vilket passar denna svanesång till skiva alldeles utmärkt. Vi välkomnas en sista gång av Warrel…

Madame Satan är den elaka titeln till trots en förförisk småmeckig thrashsmocka med hypnotiserande gitarriff som inte släpper taget. Med andra ord en perfekt lekplats för en unik röst som talar direkt till lyssnaren; den ”klagande” refrängsången som ger ståpäls är så typisk för Warrel att den borde vara patentskyddad.

Disconnection System är i verserna rejält Meshuggah-doftande för att i refrängen blomma ut i klassisk Nevermore-stil.

As Fast As The Others börjar överraskande melodiöst med en lockande gitarrslinga och – tro det eller inte – ett ooooohhhhh-allsångsparti. Tyngden tar över allt eftersom för att slutligen landa i en modern typ av metallåt. Men jag vet inte; det är något med den som skaver lite obehagligt i hörselgångarna…

Shadow Work är kraftfull och melankolisk och lever verkligen upp till statusen som titellåt. En extra applåd till det lekfulla trumspelet som i flera partier följer gitarren istället för att bara kompa. En riktig läckerbit till låt!

The Hanging Garden är en The Cure-cover (!) som stöpts om en del, för att få en mer passande metalkostym. Svänger skönt men landar ändå inte i något vettigt.

Rain är en kraftfull (halv)ballad med ett minnesvärt huvudriff och ett utslagsgivande trumfkort i form av ett passionerat gitarrsolospel som kittlar hörselgångarna på bästa sätt.

Mother Is The Word For God avslutar och som den gör det! Episk och mångbottnad ligger den helt perfekt placerad i låtordningen, inte minst på grund av sin melankoliska avskedskänsla. Som grädde på moset är Warrel i sin absolut bästa röstform; ståpäls, som sagt.

Omslaget är utan minsta tvekan också värt några rader för det fångar den rätta känslan på ett träffsäkert sätt och den dominerande färgen är lila, som var Warrels favorit.

Shadow Work är en bra skiva, inget snack om det, och flera låtar är lika bra som det Nevermore och/eller Sanctuary snickrade till. Men som helhet är ”avskedsskivan” kanske ändå inte ett måste i samlingen, beroende på lyssnarens egen smak. Saken är den att personligen önskar jag fler melodikrokar som hugger tag och inte släpper taget. De finns men är för få.

Hmmm… Om det inte är så att… Jo…

Jag får en stark känsla av att det handlar om en skiva som kommer att växa – och antagligen rejält – i takt med antalet lyssningar.

En sak är helt klar:

Du fattas oss, Warrel Dane.

Magnus Bergström

01

11 2018

Progressiv rock med ett budskap

fathom-

Fathom Life ”Sovereign” (egen utgivning)

Incurvatus är historia men plåster på såren erbjuds av sångaren Marcus Jagdell nya projekt Fathom Life, som går att likna vid en kärlekshistoria. Progressiv rock (musiken) möter life metal (budskapet) och tycke uppstår. Resultatet blir… Ett inlägg i klimatdebatten!

Musikinfluenserna kommer från skilda håll som Arjen Lucassen/Ayreon, Dream Theater, Magnum, Opeth, Rush och Yes.

Låttexterna är ambitiösa och som gjorda för eftertanke. Marcus har ett tydligt budskap om hur vi förstör miljön och vilka följder det får, samt hur vi ägnar för mycket av vår tid åt ytliga sociala medier.

Sovereign är 30 minuters högaktuell och angelägen melodiös progressiv rock med hårdrockiga inslag och mycket känsla och värme.

Efter ett kort intro (Revival) är det förstasingeln The Age Of Man som med eftertryck visar inriktningen; melodiös prog metal med hårdrockiga inslag. Det är också den låt som lämpar sig bäst för lyssnaren att sjunga med i. Med andra ord ett bra val av öppningslåt.

The Blackened Tongue är med sin känsla av viktlöshet (tänk meditation) bäst på skivan. Höjdpunkten är när tempot accelerar en aning lite drygt halvvägs och mynnar ut i ett alldeles delikat gitarrsolo av Viktor Holmgren. Därefter tar Marcus låten i mål med skivans enskilt starkaste sånginsats. Jag är mycket förtjust i att låten mynnar ut i en kort akustisk avslutning – bra jobbat i låtsnickarverkstaden.

Avslutande Insight är lugn och drömsk med både bra sång och gitarrsolospel (det känns igen va?) och stänger knappt 30 minuters ”låtgodisbutik” på bästa sätt.

Sovereign och Our Final Days är sannerligen inte heller dumma och passar utmärkt in i helheten.

Personligen hade jag önskat lite mer tryck i produktionen, det vill säga lite mer framträdande bas och trummor. Å andra sidan är det säkert meningen att Marcus igenkänningsbara röst ska ligga i förgrunden för att budskapet ska nå fram.

Omslagskonsten av Lucas Svedberg måste berömmas; precis så här ska progressiv hårdrock paketeras! Och nog är det ett bra betyg att tankarna går till klassiska omslag med Magnum och Yes.

Fathom Life betyder att Marcus Jagdell har rott ännu en betygsfyra (se tidigare Incurvatus-recensioner här: Serpent Path och Furnace of Dreams) i hamn och det är inte illa pinkat!

Magnus Bergström

p.s. Intervju med Marcus Jagdell finns här: ‘En handfull frågor’

29

10 2018