Archive for the ‘Indie’Category

Imponerar inte

Skansros ”Rekviem till en dröm” (Luxxury/Border)

Vad får man om man mixar Håkan Hellström och Moneybrother? Svaret på frågan är superenkelt, Skansros. Musikaliskt och röstmässigt är det som en ren och skär mix av de båda. Alltså något som hamnar i facket för svenskspråkig indiepop. Inte speciellt nyskapande, vilket i och för sig inte är ett krav. Men tyvärr ganska tråkigt, intetsägande och dåligt. Det är inte så att man spyr över det som kommer ur lurarna, men det finns mycket mer att önska.

Lars Svantesson

22

10 2012

Finstämt kontrollerat oväsen

O’Death ”Outside” (City Slang/Playground)

Det här är både intressant och väldigt bra. Vad får man om man mixar indie med americana och slänger in lite Tom Waitsiskt ”oväsen” och galenskap? Lyssnar man O’death’s senaste skiva Outside känns resultatet ganska självklart. En annan referens som känns aktuell är Jim White, som också gjort flera riktigt bra album inom den något mer experimentella delen av americana genren. Kontrollerat finstämt kaos som vävs samman till magiska små sånger. Varken mer eller mindre. Och som vävs samman till en fin helhet på ett album som kräver sina genomlyssningar och sin lyssnare.

O’death är för dig precis som mig som tycker Tom Waits är bra men känns alldeles för svår och komplicerad för att få grep på. O’death passar säkert utmärkt för dig som älskar Waits också.

Det här är bandets fjärde fullängdare, var av några av de tidigare har varit självutgivna. Bara det faktum tyder på att det här är högkvalitativt eftersom bolagen inte vågat satsa på det från början för det är smalt och svårgreppbart. Helt klart är att jag blir sugen på att höra bandets tidigare skivor, för så bra och inspirerande är Outside.

Slut dina ögon och lyssna så ser du med ganska stor säkerhet ett vidsträckt nordamerikanskt landskap utan städer och människor så långt ögat kan se. Det enda i bebyggelse du ser är antagligen en öde liten spökstad. Du känner en liten sval bris som blåser, upp lite torrt grus, över det i övriga varma sydliga landskapet. Gå sedan in på Wikipedia och läs om bandet och slås av förvåning när det visar sig att de är från Brooklyn, New York. Det kan man verkligen inte tro när man hör musiken. För musiken skriker landsbygd och känns inte alls stadsaktig.

Lars Svantesson

Fotnot: Det var ett tag sen denna släpptes men vi ger den ändå en chans eftersom vi upptäckte den först nu…

09

09 2012

Sommarmusik för hösten

The Crookes ”Hold Fast” (Science Fric/Border)

Det känns ganska skruvat att lyssna på Crookes när dagarna både blir kortare och kallare, för musiken doftar kraftigt av en sinnesstämning som rimmar bra med varma sommardagar och svala sommarnätter. Någonstans mellan indiepop och rockig alternativ pop hittar man Crookes rent musikaliskt, helt klart trevlig uppevelse för öronen. Utan vidare jämförelser får jag lite samma känsla som av The Smiths.

Man lyckas täcka in både det melankoliska poetiska och det sommarpopiga, bäst blir det man gör mixar de båda i en och samma låt som i den sköna popdängan ”American girls”. 

Trots den kyliga sensommardag, som den när detta skrivs, är det svårt att inte vissla med ett leende när man går med den här musiken i öronen. Det är även svårt att undvika att drömma sig tillbaka ett par månader när sommaren hade sitt fasta grepp om Sverige. 

I sina bästa stunder är den här skivan helt fantastisk och till skivans fördel är att det är få låtar som inte lever upp till skivans högsta standard. Det är svårt att inte bli lycklig av det som kommer ut ur högtalarna eller hörlurarna. Det är en skiva som passar i lurarna på en pendlar lika bra som i din stereo när du vill njuta eller i bakgrunden när ni sitter och snackar skit med vänner. Den funkar överallt.

I min bok en av de bästa skivorna så här långt i år. 

Lars Svantesson

31

08 2012

Doftar öppna fält och blomstrande ängar

Bowerbirds ‘‘The Clearing” (Dead Oceans/Border)

För den som söker indiesommarpop med en en nutida folkmusikinriktning är detta ett bra val. Denna amerikanska duo från North Carolina, som består av Beth Tacular och Phil Moore, bär med sig en del av den engelska folkmusiktraditionen som fanns i slutet på sextiotalet och en bit in på sjuttiotalet. Stundtals låter de som en uppdaterad upplaga av Incredible String Band, som bitvis kunde låta sagolikt magiska och andra stunden helt vilsna i sin musik.

Bowerbirds musik doftar öppna fält, blomstrande ängar och fladdrande fjärilar. Men musiken kan också vara dov och den kan känna av ett kommande åskväder. Uttrycket känns naivt men är säkert genomarbetat och finslipat in i minsta sextondel. I sångpartierna finns det stämmor och unison körsång. Tramporgel och olika stränginstrument bidrar till att ge och stärka musiken där melodierna är övervägande bra. Skön sommarmusik för hängmattan eller en lugn stund i soffan är inte att förakta.

Bengt Berglind

02

08 2012

Glasvegas på svenska

Love Antell ”Gatorna tillhör oss” (Startracks/Playground)

Gillade du första Glasvegas plattan, men inte fattade vad som hände sen? Då kan det här kanske vara nåt för dig. Florence Valentin-sångaren Love Antells första soloskiva bjuder på något som skulle kunna beskrivas som Glasvegas på svenska. I likhet med Glasvegas är det skön mollbetonad och ganska monoton musik, som ändå inte missar melodier, med underfundig ärlig berättande lyrik precis som på Florence Valentins skivor. Precis som på Florence-plattorna är det livet och livet i förorten som står för innehållet. En delvis uppdiktad (?) ärlighet som man sällan finner mer än hos de riktigt största rocklyrikisterna. Love levererar precis som förväntat – kul att höra. Dock inte till den milda grad att man inte önskar nytt Florence Valentin-material.
 
Avslutande titelspåret är lysande. Allt från hyllning till Stockholms undergroundscens största vardagshjälte Tompa Ekengren på Kafe 44 till den fint försvenskade Billy Bragg-raden ”every football fan know it takes five fingers to form a fist” som i Loves värld blev ”varenda supporter på norra stå vet att fem fingrar kan formas hårt”.

Lars Svantesson

21

06 2012

Hårdvara

Agent Side Grinder ”Hardware” (Headstomp/Playground)

Hardware är bandet Agent Side Grinders tredje fullängdsalbum. Jag har aldrig hört dem innan jag sätter in den här skivan i CD-spelaren, men pressreleasen jag fick medskickad hävdade att bandet skulle vara synthpunkare. Går vi 30 år tillbaka i tiden hade det inte varit möjligt, nu på 2000-talet har vi märkt att det faktiskt är möjligt att mixa dessa två genres, bäst gjort av det fenomenala bandet The Yeah Yeah Yeahs.

Men att påstå att Agent Side Grinder gör det är kanske lite väl att ta i; deras musik ligger snarare i gränslandet av industri, synth, möjligen (mörk)rock och lite popfeeling. Men med allt detta inte sagt att det är det minsta dåligt. I sina bästa stunder tycker jag att Agent Side Grinder når sig upp till mina industrifavoriter Die Krupps. Hardware bjuder på 8 låtar som tar lyssnaren med in i ett intressant industrilandskap, med intressanta varierande ljudbilder. 

På det hela får man vara nöjd med den underhållning man får på Hardware.

Lars Svantesson

08

04 2012

Utforskar ett rock-, funk- och jazzinfluerat musiklandskap på bästa sätt

John Martyn ”Heaven And Earth” (Hole In The Rain/Playground)

”Johnny Boy Would  Love  This – Tribute  To John Martyn” (Playground)

Följande lilla anekdot utspelar sig  på en pub i London efter en lysande konsert med John Martyn, som nu hänger vid bardisken och på sitt kvinnliga sällskap, lätt whiskeydimmig. Svenska unga fans får för sig att tala om för mr. Martyn att hans sånger och giget var fantastiskt. Mr Martyn  svarar  -“Jag skriver inte sånger, jag komponerar poesi, – f – k off! “. Vilket de gjorde. En sund senare kommer en ännu dimmigare Mr. Martyn fram till den lilla svenska fanklubben, och väser med ett snett leende och en promillefull andedräkt,” Min kvinna tror att jag ber om ursäkt, men det skulle aldrig falla mig in, men en pint skulle sitta fint!”. John fick sin pint och vi fortsatte att lyssna på och älska denne skotske Tjalle Tvärvigg i många år framåt.

Hans senaste album Heaven And Earth bygger på nio inspelningar inspelade under åtta år. John Martyn lämnade jordelivet 2009, märkt av sjukdom och svår alkoholism.

När han var som bäst på album som Solid Air, Glourius Fool och Bless The Weather var han en lysande avig gitarrist och låtskrivare, med  en karaktäristisk röst som blev hans starka varumärke.

Hans sista album bär spår av denna storhet, när han åter omger sig av lysande musiker som tillsammans med honom utforskar ett rock-, funk- och jazzinfluerat musiklandskap på bästa sätt. Som en engelsk kollega till Dr.John.

Tribut-dubbelalbumet Johnny Would Love This är en mer rentvättad historia med trettio versioner av Johns låtar. Beck, Robert Smith, Lisa Hannigan och Snow Patrol är några som försöker tolka hans musik. Borta är nu skörheten, känslan och tyngden. Den som bara John kan förmedla med sin röst och gitarr. John Martyns musik  är bäst med John Martyn. Ingen tvekan.

Bengt Berglind

05

02 2012

Lyfter fram storheten i Robert Wyatts musikskapande

The Unthanks ”Diversions vol. 1 – Songs of Robert Wyatt & Antony & The Johnsons” (Rough Trade/Border)

Ska man genrebestämma denna kvartetts musik så är det lätt att krångla till det. Men låt oss försöka. Unthanks har sin rötter i engelsk folkmusik men är på väg att korsa detta med klassisk kammarmusik. Modern folkkammarmusik är inte bra, men det får duga tills vidare.

Syskonparet Rachel och Beckys röster virvlar runt varandra ständigt omgivna av pianon och stråkar. På detta livealbum inspelat i Union Chapel i London tolkar gruppen Anthony And The Johnsons och Robert Wyatt med skiftande resultat.

De sex inledande sångerna kommer från Anthonys album I Am A bird Now och är ballader. Detta är gruppens tolkningar och tillför egentligen ingenting. De är snyggt framförda men Anthonys original har en spröd skärpa som inte finns här.

Det blir mycket bättre i Robert Wyatts åtta kompositioner. Plötsligt finns det en dynamik i musiken som är både spännande och vacker. Röster, pianon, keyboard och stråkar samverkar nu och bygger en strålande ljudvägg som lyfter fram storheten i Robert Wyatts musikskapande. Leta gärna fram hans musik om du vill utveckla ditt egna musiklyssnade.

Jag kommer inte att sitta och längta efter Diversions vol.2, det är säkert. Då plockar jag hellre fram något med Robert Wyatt , till exempel Cockooland eller Comicopera.

Bengt Berglind

12

01 2012

En trevlig tidlös debut

 

Wild Flag ”Wild Flag” (Wichita/Border)

Redan när jag hör första tonen för första gången upplever jag att det här har jag hört flera gånger förut, men samtidigt slår det mig hur fräscht och levande det känns. Amerikanska Wild Flag bjuder oss på något så ovanligt som tidlös musik och de blandar friskt av 60-tals pop/rock, indiepop från skarven av 80-/90-talet och garagig punkrock. På många sätt låter det ungefär som skivan ”It’s Blitz!” (2009) med bandet ”Yeah Yeah Yeahs” utan deras electronica/disco.

Jag må ha missat hypen som säkert finns kring bandet, men finns det ingen internethype är det något som är fel – för det här borde ha skapat näst intill hysteri hos bloggare och twittrare runt om i världen. Det enda jag har läst om dem är det jag sett på twitter (och då har jag inte sökt någon information) att Per Sinding Larsen tänkte se dem när han var i New York tidigare i höstas. Ja, jag förstår verkligen varför han ville se dem. Det här är finstämt, oväsen, smart, dumt, energiskt, kaxigt och högljutt på samma gång. Motsägelsefullt på sina håll? Absolut! Men är det inte motsägelsefullheten som gör fenomenal musik?

Vad talar egentligen emot Wild Flag? Inte mycket, men omslaget är bland det fulaste jag har sett.

Du borde ta dig en knapp timme av din tid och för att lyssna på dessa 10 låtar och skapa dig en egen uppfattning av skivan. För i år är det här är en skiva som alla musikälskare borde ta sig tid med. Kanske platsar den på årets julklappsönskelista. Personligen kommer jag sätta upp vinylversionen av skivan på min önskelista.

Lars Svantesson

21

12 2011

Jämnare än debuten

 

Sarah MacDougall ”The Greatest Ones Alive” (Rabbit Heart/Hemifrån)

Sarah MacDougall, som nu släpper sin andra fullängdare ”The Greatest Ones Alive”, skriver allt sitt material själv. Hon är svensk-kanadensiska och befinner sig någonstans mitt emellan altcountry och indie/folkgenren. Hon har jämförts med artister som: Buffy Saint Marie, Joan Baez, Tracy Chapman mfl.

Jag tyckte att hon redan på debuten ”Across The Atlantic” lät mycket som Eliza Gilkyson, för att beskriva hennes sångstil, även om hon inte har lika mycket av den traditionella countryn som Eliza. Nya skivan är i mitt tycke jämnare och därför bättre med några riktigt bra låtar såsom: ”Sometimes you lose, sometimes you win”, ”It’s my place (and I want it!)” och ”Mmm”.

Börje Holmén

06

12 2011