nyaskivor.se

Holmes ”Have I Told You Lately That I Loathe You” (Black Star Foundation/Sound Pollution)

Holmes är ett band som jag helt och hållet har missat, fram tills nu. Jag var på Get a Gig festivalen i Karlstad och av en händelse gick jag in i den smått legendariska lokalen ”Holken” och under festivalen heter scenen Nemis. New music in Sweden står det tydligen för. För att komma in i värmen och slippa myggen flydde jag in i den varma lokalen. På scenen stod Holmes från Vänersborg. De tog mig med storm. Lite som när jag första gången som tolvåring lyssnade på mammas Elvisskivor, då jag bokstavligt föll baklänges i hörnsoffan av hans musik och blev sittande. Nu är jag snart trettiofem år och förundras av att jag fortfarande kan bli så upprymd av att hitta ny musik. Fast det låter inte nytt för det finns en ådra av Neil Youngs spröda röst och malande gitarrer. Anthony Crawford (från Neil Youngs band) släppte tidigare i år ”Five is red”, The Band of Horses kom med ”Infinite Arms”  för att inte tala om My Morning Jackets ”It still moves” som kom för några år sedan, som är stilbildande på alla sätt och vis. Om man har tröttnat på Wilco och tycker att Neil Young var bättre förr, då har ni vaskat fram guld i Vänersborgsbandet Holmes. Likt Claes Cleeve & Sasquatch och Celilo förvaltar Holmes retrorockens mästare Neil Young arv mycket väl.

Jag började lyssna på Holmes skiva ”Wolves” som man kunde köpa på spelningen, ”Have I Told You Lately That I Loathe You”, som var slut men skulle komma från presseriet till veckan. Men sedvanligt kunde man ladda ner den via gruppens hemsida, och  den fanns även på vinyl. Jag gjorde enligt instruktionerna och lyckades till och med få in låtarna i min ”padda”. Så nu har jag laddat ner min första skiva, lagligt också för den delen, betalt och gjort rätt för mig. Sedan beställde jag ju skivan på riktigt också och väntar på ett platt paket i brevlådan. Jag väntar på en av årets bästa skivor.

De är inte bara bra musikaliskt, de har ett bra namn också. Holmes.

Mattias Ransfeldt

The Acorn ”No Ghost” (Bella Union/Playground)

No Ghost är gruppens tredje album. Det som inom vissa kretsar i musikbranchen brukar betecknas som det svåra albumet. Det är då  som lagret med låtar brukar tryta, bandet börjar gå varandra på nerverna eller att det storsatsande bolaget har fått nog när inte bandet har “cashat in“ som det var tänkt. När det gäller The Acorn har jag inte hela bilden klar hur det står till med det ena och det andra. Men jag vet att de tillhör kategorin indiefolkband och kommer från Canada. Rolf Klausener är frontfigur i kvintetten i fråga.

The Ghost  är inspelad förra sommaren i en avlägsen belägen stuga norr om Quebec och ska, enligt gruppen, i musiken ge en bild av både stadens puls och livet på landet. I Made the Law och Crossed Wires kanske med sina hetsiga gitarrer och studsande rytmer ska vara stadens ljud och själ. Lugnt framåtsträvande One The Line och öppet harmoniska Slippery When Wet ger ett lantligt intryck. Då tycker jag att The Acorn  visar upp sin bästa musikaliska sida. No Ghost är en besynnerlig och märklig mix av asfalt, neon, blommande ängar och öppna landskap. Denna gång skippar jag asfalten och trivs bäst i öppna landskap för och citera Lundell.

Bengt Berglind

The National ”High Violet” (4ad/Playground)

Det där med känslor är inget lätt kapitel. Som manlig deltagare i livets märkliga cirkus tycker jag det är lätt att prata om dem så länge man inte är i dem. Tack och lov har vi alla lärt oss mer och mer om hur känslorna fungerar och vad de är bra till. Idag vet vi att det i princip är omöjligt att komma ihåg något om vi inte blivit känslomässigt berörda. Skall någonting stanna hos oss måste det passera känslorna. En av mina närmsta vapendragare bland dessa är vemodet. Det finns något vackert med det. Ibland tror jag en del blandar ihop vemod, som ändå andas en skönhet och ett hopp, med ren dödsångest som är något helt annat. Vemodet räds inte att ta med dig till själens mörkare skrymslen. Inte för att knäcka dig utan för att visa att det kan finns en styrka att finna där. Genom konst och musik kan den få oss att känna som om vi går sönder inombords. Dess lågmälda uppriktighet går igenom alla våra intellektuella filter och kulturella skyddsmurar utan att vi har en chans.

När jag första gången hörde Matt Berninger sjunga låten ”Sorrow” från The Nationals senaste fullängdare ”High Violet” hände just det. Den gick bara rätt in. Jag hann inte ens få upp garden. Sedan radas en kavalkad av fantastiska låtar upp. Den tempostarkare ”Bloodbuzz Ohio” är en av årets bästa låtar. Att köra bil till den är nästan en garanti för att hamna i länsmans fotoalbum … ”Runaway” vars enkelhet utnyttjas genialiskt genom sin underbara stigning är även den en höjdare. När bleckblåset kommer är tårarna inte långt borta.

Hela skivan avslutas med ”Vanderlyle Crybaby Geeks”. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Vilken underbar, ljuvlig och vemodig skiva. Betyget fem är givet.

”Melancholy is sadness that has taken on lightness”, sa någon …

Hasse Carlsson

Band of Horses ”Infinite Arms” (Sony Music)

Jag vet inte hur det är med dig men när det gäller mina absoluta favoritskivor så vet jag oftast exakt vad jag gjorde och när det var jag lyssnade till dem första gången. Jag vet precis känslan jag fick när jag hörde ”Dogman” med King’s X. Vet precis var jag var när jag upptäckte Ron Sexsmith och vem jag uppgicks med när John Mayers ”Continuum” nådde mina öron första gången. Det är svårare med de äldre livskamraterna; Jimi, Aretha och Dylan för de verkar ju ha funnits där jämt.

Med denna bakgrund tycker jag det är konstigt att jag inte har en aning om när, var eller hur jag hittade Band of Horses. Deras två tidigare plattor; ”Everything All the Time” och ”Cease to Begin” är riktigt, riktigt bra. Såg dem dessutom på ”Way out West” förra året. När du hittat ett band du gillar och plattorna bara blir bättre och bättre händer två saker; dina förväntningar skruvas upp men insikten om att ”inget band i hela världen släpper bara toppenplattor” lurar nervöst i bakgrunden.

När nu deras senaste alster; ”Infinite Arms” inköptes på iTunes var det med skräckblandad förtjusning jag lyssnade på den de första gångerna. Det första som slog mig var att de både lät mer radiovänligt och mer ”arena-orienterat” än tidigare, MEN … Det är bara i positiv bemärkelse jag skriver det.

Den här plattan är sjukt bra. Den bästa de gjort om du frågar mig. Den är jämn men aldrig tråkig. Den är generellt lugn utan att tappa tempo. Den låter dig flyta med genom ett pärlband av mjukt glittrande ballader. De lite mer rockiga låtarna ger bredd och variation. Den ena bättre än den andra. Deras sätt att alltid lägga stämsången kriminellt högt utan att det skiter sig är ett välsignat mysterium.

Favoriter? Inte lätt, eller hur lätt som helst beroende hur man ser det. ”Blue Beard”, ”Infinite Arms” och ”Evening Kitchen” är sagolika. Men ”For Annabelle” är den bästa låt de skrivit. Att försöka använda ord för att beskriva något så vackert är dömt att misslyckas.

Köp skivan utan att blinka. Tycker du den är dålig köper jag den av dig.

Betyget? Solklar femma.

Hasse Carlsson

The Get Up Kids ”Simple Science” (Hassle/Sound Pollution)

Den stora svårigheten med The Get Up Kids är att deras popmusik med indienerv är ganska svårgripbar, det tar flertalet lyssningar innan den når fram helt och hållet. Det vore samtidigt orättvist att säga att det är väl värt mödan, för jättebra blir det aldrig. ”Simple Science” som EP:n heter innehåller 4 poplåtar som helt eller delvis innehåller experimentella ljudbilder. Det jag gillar mest med skivan är dess omslagsbild, den lilla pojken och den stora påskharen känns både rofylld och skrämmande på samma gång – ungefär som filmen Donnie Darko. Och det kanske är med orden rofylld och småskrämmande som man på bästa sätt kan beskriva The Get Up Kids musik. Helhetsintrycket av skivan ligger någonstans mellan hyggligt och bra där av en svag trea i betyg.

Lars Svantesson

Vic Chesnutt ”Skitter on take-off” (Vapor records/Hemifrån)

Det här känns mer som en demo, dels för enkelheten, nakenheten och den enkla layouten än en ”riktig” skiva. Men det är ju helt rätt att bara spela in det live i studion, inga omtagningar eller andra krusiduller. Det är enkelheten som är skivans styrka. Skivan är avskalad och har endast Vics röst, en akustisk gitarr och emellanåt lite avhållsamma trummor. Han är otroligt duktig att laborera med rösten. Texterna kommer i fokus när kompet är så avskalat som det är.

Han har aldrig fått det där riktigt stora kommersiella genombrotten men han har ett stort anseende bland artister som R.E.M, Madonna och Smashing Pumpkins som även har spelat in låtar som Vic har snickrat ihop. En bra skiva där enkelheten får stå för fiolerna.

Mattias Ransfeldt

Skilla “To our mums and dads, brothers and sisters, friends and lovers” (National/Bonnier Amigo)

Det är något väldigt spännande med Skilla. Redan på skivomslaget där bandet poserar framför en mörkt förebådande himmel kan man ana att det väntar något annorlunda. Sedan sitter man på helspänn när man lyssnar eftersom man aldrig vet vad som kommer att komma. Lika självklar känns ändå varje låt. Skilla överrumplar mig men i mitt förvånade tillstånd vill jag inte annat än höra på plattan igen.

Musiken, som endast kan sorteras in under facket indie, är dramatisk och händelserik. De fem tjejerna från Malmö har attityd och Nina Christensens speciella röst sätter extra personlighet till låtarna. Summer in December är en klockren låt som sätter sig direkt och avslutningen av Tragic Song är härligt befriande. Inte ens Summer in December som också är den poppigaste sången blir någonsin ”vanlig” och risken att bli uttråkad är minimal. Med instrument som munspel och fiol struntar de i alla begränsningar och skapar musik som är både medryckande och ständigt överraskande.

Jag blir lika glad varje gång ett band som detta dyker upp med sitt helt egna sound. Skillas To our mums and dads, brothers and sisters, friends and lovers är precis vad Sveriges indievärld behöver – något alldeles nytt och originellt.

Rebecka Bergh

“Where the Wild Things Are” soundtrack by Karen O and the Kids (Interscope/Universal)

Karen O från amerikanska indierockarna Yeah Yeah Yeahs har under namnet Karen O and the Kids skrivit låtarna till Spike Jonze omdiskuterade filmatisering av Maurice Sendaks klassiska barnbok Till vildingarnas land (Where the Wild Things Are, 1967) – som inte gått upp på bio i Sverige ännu. (Karen O är för övrigt ex-flickvän till regissören.)

Med mestadels akustiska poplåtar och stöd av barnkörer har Karen O skapat en härlig och opretentiös samling filmsånger som även funkar att stå på egna ben, utanför filmen. Men jag kan tänka mig att låtarna också går alldeles lysande ihop med Jonze bilder.

Henric Ahlgren

Telekinesis! “Telekinesis!” (Morr Music/Bonnier Amigo)

Vi reser till Seattle och får oss en dos indierock av Michel Benjamin Lerner som kallar detta projekt eller band för Telekinesis, som till vissa delar på de lite mer fartfyllda låtarna får mig att tänka på bandet Weezer. Producerat skivan har Chris Walla från Death Cab For Cutie gjort och visst doftar det även lite DCFC också.

Detta är en ganska trallvänlig och medryckande platta, inget som man kan säga är särskilt nytänkande eller innovativt men för den skull helt ok när man är på humör. Jag kan ibland tycka det är skönt att slänga på en sådan här platta och bara hänga med i tuggummitakterna som studsar av och an.

Det är en kort effektiv liten platta med de flesta låtar på under 3 minuter, och det funkar fint, för denna typ av indierock ska rivas av snabbt och koncist i min mening. Det finns därför heller ingen anledning till varför jag ska tjata så mycket mer om denna platta mer än att konstatera att låtmaterialet är ganska jämnt. De låtar som kanske fastnat lite extra hos mig är ”Coast Of Carolina” och ”Awkward Kisser”.

Med det lämnar jag er med en 3:a i betyg. Tack och hej leverpastej.

Tomas Ingemarsson

Golden Silvers “True Romance” (XL Rec/PlayGround)

Golden Silvers är, för mig, ett typiskt band som kan bli hur stora som helst hemma i England men förbli nästan helt okända utanför sitt lilla örike. Hoppas jag har fel, men när jag lyssnar på deras debutalbum ”True Romance”, är det så jag känner.

Lyssna på tredje låten, ”Magic Touch”, visst är det en skön poplåt? Fortsätter de så här, ligger världen öppen för dem. Ja, det är en hyperflört med Beatles men ett; vad är det för fel med det? Två; vad är det för nytt med det?

Deras svaghet är även deras styrka, de blandar rätt så friskt. Kastet från ”Magic Touch” till ”My Love Is a Seed That Doesn’t Grow” är stort, säkert för stort för en del lyssnare. I ”Here Comes The King” är de tillbaka i starka melodier och smakfulla körer. Sedan väljer de att göra ett tvärt kast i en och samma låt, från up-tempo pop till ”fusionkeyboards”. Lyssna på ”Queen Of The 21st Century”, så förstår du vad jag menar. Jag tycker dock det fungerar, även om jag har svårt för företeelsen rent generellt.

”Gör du något du tror på med charm och med glimten i ögat kommer folk att möta det på ett väldigt förlåtande sätt”, sa en någon klok person. Just det är nog nyckeln till att denna, på sätt och vis, hopplöst spretiga skiva klarar sig genom Beatlesflörtar (se ovan + omslaget), Morrisseymelodier och ”Duran Duran keyboards” (lyssna på ”Arrows Of Eros”) och ”fusionkeyboards” (se ovan).

Jag ser redan fram emot uppföljaren. Hoppas de får ligga kvar på sin indielabel, där de är viktiga och säkert får leka sig fram. Trean de får av mig är stark.

PS jag erkänner min enorma barnslighet och säger att sångaren och keyboardistens namn, Gwilym Gold, är grymt ”Sagan Om Ringen-koolt”. Eller hur? DS

Hasse Carlsson