Archive for the ‘Country/Americana’Category

Fantastisk musikupplevelse

kyle carey

Kyle Carey ”The Art Of Forgetting” (hemifrån)

Kyle Carey från New Hampshire blev professionell musiker och låtskrivare efter att ha spelat in debutalbumet Monongah i Irland 2011. Det är en blandning av keltiska, appalachiska och americana folk musik. Nu kommer hennes andra fullängdare The Art Of Forgetting som är en fortsättning på den inslagna vägen.

Skivan är inspelad i Louisiana men har kvar sina musikaliska influenser från förra albumet. Det är en läcker anrättning, mycket välarrangerad och med riktigt bra medmusikanter. Kyles underbara röst och sångstil gör det till en fantastisk musikupplevelse.

Låtar att börja med: The Art Of Forgetting, Tell Me Love och Trouble In The Fields.

Börje Holmén

 

04

05 2018

berglinddubbel

Mary Chapin Carpenter ”Sometimes Just The Sky” (Thirty Tiger)

Kim Richey ”Edgeland” (Yeproc/Border)betyg 3

Kvinnliga sing/songwriters dominerar just nu denna genre som lite slarvigt kallas för americana. Inte bara nu förresten utan de sista åren. Var tog mansdominansen vägen här. Det är tur då att den finns kvar inom hårdrock och hiphop. Observera ironin!

Varken Kim Richey eller Mary Chapin Carpenter har tillhört mina kvinnliga husgudar. Den sistnämnda vet jag i alla fall har varit en låtleverantör av rang till många andra artister. På Sometimes Just The Sky har hon samlat ihop låtar från sin egen karriär och spelat in dessa på nytt i Peter Gabriels studio i England.

Naturligtvis låter det perfekt och fantastiskt på alla sätt. Men ändå låter det rejält mjäkigt och segt. Snyggheten i röst och arrangemang är uppå varandra och jag hör inte en enda låt eller melodi som sitter kvar när albumet är slut.

Betydligt fräschare är Kim Richeys album Edgeland som har en positiv puls. Det småsvänger och Kim visar både hjärta och själ i rösten. Här finns det flera bra låtar och melodier som stannar kvar utan att vara några mästerverk.

Country och modern folkmusik är här ledstjärnan med instrumentalister av rang.

Bengt Berglind

16

04 2018

Americana från Holmenkollen

darling

Darling West ”While I Was Asleep” (Jansen/Border)

Mari och Tor Egil Kreken samt Kjetil Steensneas utgör den norska trion Darling West. Visste jag inte detta skulle det kunna vara en ren Nashvilleprodukt av hög kvalité på alla plan.
Sångstämmorna sitter som limmade och instrumenteringen är både skönt avslappnad och tight på en och samma gång.

Dessutom har trion skrivit en samling bra låtar som har melodier att både gilla och komma ihåg. Det hör inte till vanligheterna på många av dagens albumutgåvor.

Men det går inte att komma ifrån att det är Mari Krekens röst som bär detta album. Den är klar som norsk fjällälv, men också uttrycksfull på flera plan. Den dominerar men har ofta en trygg understämma att vila sig mot. Banjo, munspel, gitarrer och exakta trummor backar upp det vokala. Lägger vi till stråkar och en och annan synth så har vi Darling Wests nya album While I Was Asleep. Fjordamericana av hög kvalité.

Bengt Berglind

05

04 2018

Avslappnat och småtrevligt

johnoates

John Oates ”Arkansas” (Thirty Tiger/Border)

betyg 3

John Oates är, eller kanske var ena halvan av mina blueeyedsoul-favoriter i duon Hall and Oates. Om det är totalt finito för detta eminenta band är väl skrivet i stjärnorna. Under tiden har i alla fall John Oates hängt på sig flanellskjortan och tagit fler stora steg i bootsen tillbaks till den amerikanska rootsmusiken.

Med sig i studion har han en samling studiomusiker i division ett, bland annat Sam Bush en mandolinlirare av rang. Kompet är traditionellt, luftigt och suveränt.

Låtmaterialet är även det traditionellt med titlar som My Creole Belle, Miss the Mississippi and you och Stack O`Lee. Det är mix av blues, country och folkmusik som tidigare sjungits av Mississippi John Hurt, Bill Monroe och Jimmie Rodgers.

Det som förvånar mig en smula är John Oates vokala insatser. Måste han sjunga med en skrovlighet som John Mellencamp, eller tar han på sig sin rootsröst för att tolka denna musik? Sen är det är klart att när det gällde Hall and Oates var det Daryl Halls silkeslena phillysoulröst som dominerade ljudbilden.

Detta är en fundering i marginalen. Som helhet är det en avslappnad och småtrevligt rootsmusikalbum som inte sticker ut i mängden av album med ett liknande upplägg och sound.

Bengt Berglind

28

02 2018

Americanaåret börjar som det ska

tyler

Tyler Childers ”Purgatory” (Thirty Tiger/Border)

Med ett tidigare album och några ep i ryggen så är detta Tyler Childers tredje album. Purgatory räknas som hans riktiga debut. Det vill säga när han själv antyder att han har fått alla bitarna på plats.

Tyler har denna gång gjort sin hemläxa grundligt och Purgatory är en gedigen samlingskarta över countrymusikens skilda beståndsdelar. Här samlas bluegrass, outlaw country, gospel och traditionella Hank Williamsinfluenser på ett utmärkt sätt.

Vokalt lånar Tyler en hel del från den unge Steve Earle, vilket inte är så dumt. Att säga att han härmar är att ta i, mer att han är influerad och har hittat ett skönt eget uttrycksätt i rösten vilket är nyckeln i countrymusiken, eller i vilken musikgenre som helst.

Tyler Childers är redan nu vid 26 år en utmärkt låtskrivare och berättare. Vidare är instrumenteringen på albumet av absolut högsta kvalité.

Som inte det skulle vara nog har Tyler till sin hjälp vid producentbordet två frontfigurer i den nutida countrymusiken, Dave Furgeson och Sturgill Simpson.

Jag lyfter på den Stetsonhatt jag inte har och konstaterar att americanaåret börjar som det ska, det vill säga utmärkt.

Bengt Berglind

08

02 2018

2 x americana

belalaura

Bela Fleck & Abigail Washburn ”Echo In The Valley” (BMD/Border) betyg 3
Laura Cortese & The Dance Cards ”California Calling” (Compass/Border) betyg 3

Två album som på något sätt är representativa för den amerikanska rootsmusiken men ändå så olika.

Om du på något sätt är allergisk mot ljudet av en banjo eller två så ska du inte lyssna i stora doser. Bela Fleck är världsledande på detta instrument. Han lirar lika gärna bluegrass som jazz, till exempel med Chick Corea. Hans äkta hälft Abigail Washburn trakterar även hon banjo, men sjunger också med en röst som påminner om en glimrande vårbäck. De starkaste numren på albumet är just när hon låter sin röst glida fram över ett banjokomp som i sina bästa stunder är helt makalöst. I de instrumentala låtarna blir det lite för mycket banjo, även för mig. Kolla in Take Me To Harlan tex.

Laura Cortese musik är i kärnan americana, men med hjälp av sina medmusikanter blandas americanan upp med indiepop och en liten dos elektronica. En mängd olika stränginstrument, snygga körer och diverse synthar lägger basen för musiken. Ovanpå svävar röster i en eller flertal i lager på ett vackert och lyriskt sätt. Eller varför inte den lite snabbare Stockholm.

Två album som man kanske inte stöter på varje dag. Men varför inte ta och kolla in något av dom eller båda, som alternativ till dina vanliga husgudar.

Bengt Berglind

07

12 2017

En hyllning till amerikansk folk- och countrymusik

shelbylynn

Shelby Lynne & Allison Moorer ”Not Dark Yet” (Silver Cross/Border)

Systrarna Allison och Shelby har återförenats på ett album med coverlåtar från när och fjärran. Här hittar du både Nirvana, Killers, Dylan, Townes Van Zandt, Nick Cave och Mearl Haggard.

Det kanske låter i det spretigaste laget men det är deras eminenta röster och stämsång som håller ihop albumet. Röster har de i bagaget från flera egna solalbum inom countrymusiken, plus att de sjungit med gräddan i Nashville under en lång tid.

Förutom rösterna så är kompet föredömligt sparsamt vilket är skönt. Det är en musik som verkligen andas i motsats till mycket av dagens listmusik där man ängsligt tränger in så mycket datoriserat ljud som möjligt, plus lite till.

Albumet är en hyllning till den tradition som finns inom amerikansk folk- och countrymusik med sång i stämmor, men det är gjort med moderna förtecken.

Bästa spår: Not Dark Yet , Silver Wings och The Color Of A Clody Day

Bengt Berglind

16

11 2017

‘En av årets bästa låtar’

tony where is jack

Tony McLoughlin/Marion Klein ”Where Is Jack” (Hemifrån)

betyg 3

Tony McLoughlin från Irland och Marion Kleine från Tyskland släpper här sin första skiva tillsammans. Inspelningen är gjord i Berlin och i Belfast och McLoughlin har gjort 6 album tidigare.

När jag första gången lyssnade tyckte jag att det lät bullrigt med väl så hårda och klichéartade rytmer i blues-rock genren. Sen kom lyssningen till nionde spåret Sacred Nights och då blev jag väldigt överraskad. En av årets bästa låtar i mina öron! Den och elfte låten Red Light Love skiljer sig totalt från övriga spåren och det påminner faktiskt om Springsteen från tiden då Bossen kunde leverera.

Börje Holmén

07

11 2017

Har en röst som både river och smeker som ljummen honung

whitney rose

Whitney Rose ”Rute 62” (Six Shooter/Border)

Fjolårets Ep South Texas Suite var ett utropstecken i countrysvängen. Whitney Rose nya fulllängdsalbum Rule 62 är en utmärkt fortsättning som kommer att etablera henne på countrytoppen inom kort. Då menar jag inte CMA country som snart inte har många traditionella countryelement kvar i musiken.

Rule 62 är en snygg hyllning till den traditionella countryn, men med en samtida ljudbild. Musiken blickar bakåt med kärvänliga musikinpass från ett bortflyende femtio- och sextiotal. Gitarrinpass som ekar Duane Eddy, blåsfigurer från tidig rhytm and blues och skönt glimrande pianolir på flertalet ställen.

Det luktar Mavericks lång väg om kompet. Det är inte så underligt när bandets sångare Raul Malo producerar och flera av musikerna i bandmedlemmarna sitter med i studion. Dessutom turnerar Whitney just nu Europa runt som förband till Mavericks.

Whitney sjunger med en lätthet och säkerhet och har en röst som både river och smeker som ljummen honung. Hennes vokala bakgrund bär glimtar från stora kvinnliga vokalister inom den traditionella countrymusiken men samtidigt är hon sin egen.

Det gångna året turnerade Whitney Rose i landet vi bor i. Hoppas hon återvänder och att någon arrangör kan plocka henne till Värmland. För tillfället finns det ingen scen för rootsmusik här vad jag vet. Helst vill man slippa att åka till Örebro, eller hur?

Bengt Berglind

06

11 2017

Mums americana

jason isbell

Jason Isbell and the 400 Unit ”The Nashville Sound” (Southeastern/Border)

Sedan Jason Isbell lämnade Drive By Truckers och blev nykter på heltid har han haft en klart stigande kurva med sina soloalbum, Siren Of The Ditch, Southeastern och Something More Than Free plus de med kompgänget 400 unit.

Säkerheten finns numera först och främst i låtsnickeriet, med tydliga melodihookar som fäster som flugor på ett flugpapper. Vidare har hans röst fått en patina som klarar alla typer av låtar och tempon.

400 unit har han spelat med i många år och på flera album, så de passar honom som handsken. Som grädde på moset finns också hans hustru med i studion med sitt förträffliga fiolspel.

Med bandet 400 Unit har musiken blivit mer tempofylld, men albumet innehåller en utmärkt mix av alla typer av Jason Isbelllåtar.

Det här är mums americana för mig och kommer att bli ett av årets album, alla kategorier.

Bengt Berglind

16

08 2017