Archive for the ‘Country/Americana’Category

Som porlande vårbäckar

esther-leslie

Esther Rose ”You made it this far” (Father/daugh/Border) 
Leslie Stevens ”Sinner” (Thirty Tiger/Border) betyg 3

Två för mig nya kvinnliga countryartister, Esther Rose och Leslie Stevens, som båda två övertygar på sitt eget sätt. Det som binder dom samman är deras röster som är kristallklara som porlande vårbäckar.
En ung Dolly Parton passerar förbi om vi ska se i backspegeln för ett ögonblick.

Esther Rose är den som övertygar mest för tillfället på grund av att hennes album genomsyras av en enkelhet som är charmig och svår att komma ifrån. Det verkar som om bandet plockat upp sina instrument i replokalen, tryckt på play och spelat in. Det är avskalat, enkelt och utan trams. Bara Esther och hennes lilla band. Ljudbilden är lika kristallklar som hennes röst, varje instrument och små solon framträder i all sin tydlighet. Så ska det låta.

Leslie Stevens röst fungerar på samma sätt som Esther Rose, den bär och övertygar i sin tydlighet. Hennes låtar har en lika hög standard som Esthers, men hon har fler ballader och hennes medmusiker låter något mer laidback och producerade, vilket inte betyder på något sätt det är sämre.

På det hela taget är detta två sköna countryalbum, men Esther Rose vinner på sin musikaliska charm.

Bengt Berglind

10

09 2019

Två debutanter av bästa märke

ian-molly

Ian Noe ”Between The Country” (National Treasury/Border) 

Molly Tuttle ”When You’re Ready” (Compass/Border) 

Vilken bra americanasommar som väntar med två debutanter av bästa märke.

Inom den kvinnliga americanamusiken fullkomligt dräller det av talangfulla artister. En av dessa är Molly Tuttle. På sitt debutalbum visar hon upp ett stort antal bra låtar. Både sången och gitarrspelet sitter som ett smäck i sommarhettan. Hennes musik är i grunden modern folkmusik, med en touch av bluegrass.

Arrangemangen är luftiga , jordnära och hennes glimrande gitarrspel ligger hela tiden i förgrunden tillsammans med hennes röst. En röst som får mig att tänka på en ung Dolly P. En röst som föll på plats redan från första spåret.

Det kan man inte säga om Ian Noe och albumet Between The Country. Första genomlyssningarna gav inte mycket; det lät för vanligt och nedtonat för att gripa tag. Ian Noes små mörka småstadsbetraktelser växer dock sakta men säkert när han sjunger,”Its country jungle out there”. Rösten påminner om en ung John Prine. Arrangemanget av David Cobb är övervägande akustiskt med ett flödande pianospel och lite sirlig orgel här och där. Det är avslappnat men samtidigt sobert fokuserat och helt ljuvligt.

Molly Tuttle och Ian Noe är kommande storheter på amercanahimlen.

Bengt Berglind

24

06 2019

Musiker som skapar och musicerar tillsammans

daniel nordgren

Daniel Norgren ”Wooh Dang” (Superpuma/Border)

En särling i svenskt musikliv som hela tiden går sin egen väg, med eget skiv- och bokningsbolag som sköts av hans nära vänner. Daniel Norlings nya album Wang Do är inspelat i stort sett live i en äldre fastighet utanför Borås.

Daniel Norgren och hans samspelta kusiner  från landet gräver djupt i den svenska americanamyllan. Vi kommer väl ihåg hans känsliga ballader där hans unika röst tenderar att snudda vid Neil Young. Det svenska vemodet finns också närvarande i musiken.

Man det är helt ok att låna och bli inspirerad från andra musikaliska håll. På Dylans album Modern Times får en gammal schlager, Red sails in the sunset, en ny dräkt av den gamle barden, eller bluesklassiker som får en ny dylansk språkdräkt.

Daniel Norgrens musik på Wooh Dang är trots allt hans egen i varje stavelse och uttryck. Speciellt trevligt och kul är det när Daniel och hans band släpper loss en aning och bjuder på ett enkelt men organiskt sväng. Det är inte perfektionismen som styr här. Det är musiker som skapar och musicerar tillsammans.

WOOH Dang – va gött !

Bengt Berglind

10

06 2019

Rent bedårande att det fortfarande produceras musik av detta slaget

luther dickinson

Luther Dickinson and the Sisters of the Strawberry Moon ”Solstice” (New West/Border)

North Mississippi Allstars är Luther Dickinsons egentliga musikaliska hemvist. På detta eminenta album som du ser får full pott har han lierat sig med ett antal lika eminenta kvinnliga vokalister och musiker, som till exempel Amy Helm, Amy LeVerne, Sharde Thomas och The Cocco Mamas.

Luther spelar alla möjliga gitarrer, banjo och låter det kvinnliga sällskapet glänsa i ett helt batteri av utmärkta låtar. Det här är Americana i ett nötskal. Gospelinfluenserna är betydande albumet igenom och blandas väl med folkmusik, blues och en smula country. Naturligtvis sitter sångstämmorna som limmade, men även gospelmusikens call and respond används med framgång.

När man är helt knäckt av de vokala insatserna, smyger det in en sammetsmjuk klarinett eller en slirig orgelslinga som grädde på moset.

Det är rent bedårande att det fortfarande produceras musik av detta slaget, med små medel som omfamnar lyssnare i en stor varm musikalisk bamsekram.

Bengt Berglind

21

05 2019

Lyckas inte helt mumla ur skägget

steve

Steve Earle & The Dukes ”Guy” (New West/Border)

betyg 3

När det egna skrivandet på de senare albumen har falnat använder Steve Earle samma grepp som för tio år sedan när han hyllade Townes Van Zandt. Nu är det Guy Clark som ska hyllas och det är absolut inget fel i det, för hans eminenta sånger behöver höras av fler om och om igen.

Desperados Waiting for a train, LA Freeway, Texas 1947 och She ain’t going nowhere är bara några av Guy Clarks små mästerverk.

Steve Earles band låter fantastiskt genom hela albumet. Låtvalet är inget att klaga på men den kära Steve har inte den uttrycksfulla röst han en gång hade.  Nu ska det sägas med en gång att jag är en stor vän av så kallade ickesångare som ibland rosslar till det mer än vanligt, typ Dylan för att bara nämna en i raden.

Steve Earle lyckas här inte helt att mumla ur skägget och att ge Guy Clarks låtar den rättvisa de förtjänar.

Därför rekommenderar jag samlingen This one’s for him – A tribute to Guy Clark från 2011.

Bengt Berglind

06

05 2019

Texter som vill berätta en historia

son volt

Son Volt ”Union” (Border)

Att Son Volt är Jay Farrars band råder väl ingen tvekan om,. Det är han som skiver alla låtar och sjunger detta har han gjort sedan han och Jeff Tweedy gick skilda vägar i Uncle Tupelo.

Jeff Tweedy solo eller med gruppen Wilco har utforskat olika stilar och genrer inom rock, pop och americana med skiftande framgång.

Jay Farrar har i stort sett hållit till i samma musikfåra de senaste åren. Men när han  på albumet Shades of blue skulle ta sig an bluesrockens dammiga domäner blev det pannkaka av det hela. Det finns så många andra som behärskar den musikstilen bättre.

Därför är det riktigt trevligt på alla sätt när Jay Farrar och hans Son Volt nu har plockat ihop ett album med många bra låtar som till exempel Devil Don’t Care, The ’99 och avslutande The Symbol.

Flera spår på albumet är inspelade på Woody Guthriecentret. Kanske för att få lite mer inspiration med musik och texter, som denna gång är väl genomarbetade och vill berätta en historia eller skeende.

Jay Farrar har inte den mest flexibla rösten men nu när han får ett bra material att hålla sig i funkar det bra. Sen skulle det bli något mer variationsrikt om det förekom fler instrument för att färga musiken bakom hans ibland något entoniga stämma. Ett litet klagomål i marginalen ni kan bortse ifrån.

Bengt Berglind

15

04 2019

Lågmält och vackert

mandolin

Mandolin Orange ”Tides of a teardrop” (Yeproc/Border)

Detta skulle kunna bli en mycket kort recension. Egentligen skulle det räcka med begreppet ‘behagligt’. För det är just vad som genomsyrar det nya albumet med den amerikanska folk/americanaduon Mandolin Orange.

Det är behagligt med melodistinna spår som avlöser varandra. Sången och instrumenteringen är lågmäld, Andrew Marlins och Emily Frantz röster flätar sig runt varandra och återförenas under stundom med skön stämsång.

Mandoliner, fioler, gitarrer och försiktiga slagverk bäddar, fyller ut och bildar en förförisk vacker men effektiv ram för duons röster.

Albumet Tides of a Teardrop är deras femte men det första jag stiftat bekantskap med. Ett album som fungerar lika bra före lunch en söndagsförmiddag som i dag med DN i soffan, eller en sen kväll med bara ett tänt ljus och halvöppna ögon. Men med vidöppna öron.

Bengt Berglind

18

03 2019

Låtar som många andra inte kommer i närheten av under hela sin karriär

jason isbell

Jason Isbell and the 400 Unit ”Live At The Ryman” (Thirty Tigers/Border)

Efter tre utomordentliga album Southeasterm, Something More Than Free och Nashville Sounds har Jason Isbell seglat upp som Americanamusikens förgrundsfigur och flaggbärare.

Jason Isbell med förflutet i Drive By Truckers är ingen nykomling i branschen precis. Varför han slutade i detta band finns det skilda meningar om. Några påstår han fick sparken, några att han och bandets kvinnliga medlem inte kom överens privat eller musikaliskt.

Jason övergick till ett nyktert liv och hans låtproduktion började att blomma ut.

För det är här som Jason Isbell har sin styrka. Han har på de ovan nämnda albumen radat upp en lång rad låtar som många andra inte kommer i närheten av under hela sin karriär.

Detta livealbum från Ryman Auditorium i Nashville visar med eftertryck på både melodikänsla och texter utöver det vanliga. Han fungerar lika bra som ensam man med gitarr som med sitt samtrimmade band 400 Unit, där förövrigt hans fru Amanda Shiers ingår med läckert fiolspel.

Cover me up och If we were vampires har vinnit pris I USA som Song of the year 2014 och 2016. Living in the white mans world och 24 frames är även de några låtar Jason Isbell skrivit som tål att lyssnas på om och om igen.

Egentligen är jag lite allergisk till livealbum men Jason Isbell får en fet femma för detta och hans tre tidigare skivor som nämns ovan.

Bengt Berglind

23

11 2018

Som en ung Lucinda Williams

kendel carson

Kendel Carson ”Lost Tapes of Suzanna Hamilton / Calgary Sessions” (Trainwreck/Border)

Kandel Carson är kanadensiska och har en bakgrund som klassisk violinist. Hon har turnerat med legendariska Chip Taylor och gjort plattor med honom.

Att hon nu har släppt två album samtidigt är lite av en gåta. Det skulle kunna var ett album som utgår från soundet och inspelningen.

Både Calgary Sessions och Lost Tapes har ett mycket avskalat ljud och den lilla skara musiker och sångare som medverkar har ett avslappnat musikaliskt språk. I förgrunden står dock Kendel Carsons röst och fiol.

Röstmässigt påminner hon om en ung Lucinda Williams vilket tilltalar mig.

I den finns både smärta och skönhet, folkmusik, country och en dos blues.

Fiolspelet bär en ton av moll och vemod och har en mörkare klangvärld som används för att stryka under och kommentera musiken och sången på båda albumen.

Vem som är hennes manlige duett/harmonikompanjon på albumen står skrivet i stjärnorna. Smakfullt är det förvisso. De övriga musikanterna trakterar lite olika gitarrer, bas och munspel.

I denna americanadivisionen brukar bara Emmylou Harris och Lucinda Williams befinna sig. Kendel Carson utökar denna eminenta duo till en trio.

Musik som för in ljuset i den kommande mörka tiden på ett smakfullt och välkommet sätt.

Bengt Berglind

05

11 2018

Bär sina countryrock boots med heder

strangertome-theblacklillies

The Black Lillies ”Stranger to me” (Thirty Tiger/Border)

betyg 3

Countryrock är en uråldrig musikform som dammas av till och från. Vilket glädjer mig som lika uråldrig fan. För de historielösa kan vi nämna Gram Parson, Byrds och Flying Burrito Brothers.

I den samtid vi befinner oss nu dyker det upp goda exemplar som väl bär countrymusikens beståndsdelar i eller utanpå sina dammig boots.

Reckless Kelly är ett av dessa band och Black Lillies som på detta album lierat sig med producenten och multiinstrumentalisten Jamie Candilero.

Jamie har en agenda med band som REM och en radda album med Ryan Adams.

Black Lillies inleder med en trio låtar som är starka, fyllda av stämmor i sången, lagomt tunga gitarrer och fullt godkända melodihookar. Ten Years, Midnight Stranger och Weighting är en mycket bra början.

Fortsättningen på detta album har en lugnare inramning tempomässigt. Sången är föredömligt behaglig, liksom små snygga gitarrinpass och naturligtvis alla stämmor som flyter in och ut i musiken och förhöjer och stryker under vissa partier. Men visst  sticker några låter iväg och luftar lite skarpare gitarrer. Nämnas bör att det går att lira bra countryrock utan varken steelgitarr, banjo eller fiol. Om detta kan tillskrivas producenten Jamie Candilero eller inte spelar ingen roll, snyggt är det i alla fall.

Black Lilles bär sina countryrock boots med heder vare sig dom är dammiga är välputsade.

Bengt Berglind

15

10 2018