Archive for the ‘Country/Americana’Category

Kulturgärning

Iris DeMent ”My life – 30th Anniversary” (YepRoc/Border)

Det är inte alltid man förstår hur skivbolagen tänker – men Ibland blir det riktigt bra. Som när man 30 år efter releasen återutger detta album med Iris DeMent.

Hon har en röst som andas andlighet och äkthet och hon har sina musikaliska rötter djupt i den amerikanska söderns frikyrkliga tradition.

Man skulle kunna tänka sig att albumet är inspelat i hennes hemmakyrka med några vänner och medmusikanter vid hennes sida.

Iris karaktäristiska röst står i fokus där hon sitter vid pianot. Fiol, dragspel, gitarrer och körsång hjälper till att smycka musiken på ett försiktigt sätt.

”No time to cry” är som ett dagboksutdrag skrivet på pappas begravning när hon själv är på väg till nästa spelning.

”The shores of Jordan” tillhör en av albumets få upptempolåtar men som svänger lite småskönt.

Iris DeMents musik här och på övriga album är hennes egen. Det finns element av psalmer, country och en gnutta gospel. Men det är hennes genuina röst som skapar denna högst personliga folkmusik.

Lyssna gärna på tidigare albumet ”Workin´ on a world” från 2023 där Iris har en betydligt mer politisk ton, främst i hennes texter. Slutligen kan vi konstatera att det är lite av en kulturgärning att återutge ”My life ” Tack skivbolaget !

Bengt Berglind

21

11 2024

Nio år senare

Dwight Yoakam ”Brighter Days” (Thirty Tigers/Border)         

betyg 3

Dwight Yoakam var vad jag minns den första mer moderna countryartisten jag lånade ut mina rockskadade öron till. Året var 1986 och albumet ”Guitars, Cadillacs etc”. Hans nasala röst var något nytt och en glasklar produktion av Pete Anderson med en skön mix av traditionella countryinstrument och en rejäl rockgitarr. Det så kallade Bakersfieldsoundet i en nytappning som egentligen hade sitt ursprung i Buck Owens countrymusik.

Sedan dess har Dwight släppt ifrån sig en lång radda album med skiftande kvalité. Bland annat ett kul album med tolkningar, ”Under the Covers” 1997 och bluegrassalbumet ”Swimming Pools, Movie Stars” från 2016.

Nio år senare kommer Brighter Days ett album med både egna och andras låtar. Hans sköna röst är intakt, det är fortfarande ”twang” i den och gitarrspelet. Rapparen Post Malone verkar släppt in sig själv i en lång rad inspelningsstudios dessa dagar och gör duetter med flera countryartister. Här gästar han i ”I dont know how to say goodbye, utan att tillföra något. Bra låtar här är I´ll pay the price, Hand me down heart och Brighter Days.

Albumets coverspår är denna gång Byrds ”Time Between, ”Bound Away” och Cake och Carter familys ”Keep on the sunny side ”. 

Allt som allt ett bra Dwight Yoakamalbum, speciellt när hans röst håller sin sköna countryattityd. Lyssna på ”California Sky” så kommer du förstå.

Bengt Berglind

14

11 2024

Sommarpop av bästa märke

Beachwood Sparks ”Across the river of stars” (Curation/Border)

Förra albumet Tarnished Gold kom för tolv(!) år sedan och lanserade uttrycket cosmic country. För att förklara hur detta låter så tar vi en stor dos countryrock typ Byrds, Poco och Flying Burrito Brothers och lägger till olika lager med filter av ljuv psyedelika. Detta utmynnar i harmonisk och välljudande västkustpop av bästa märke. Melodierna seglar ofta fram som ulliga små molntussar på en ständigt blå himmel.

Låten Gentle Samurai är ett av flera lysande exempel med tät stämsång och ringande gitarrer, plus någon närvarande synth. Falling Forever kunde vara något från Teenage Fanclubs ljusare sida och visst finns det ett visst släktskap med Tom Petty i Torn in Two.

Bakom gruppen står Chris Gunst, Brent Redemarker och Farmer Dave Scher. Producent är Chis Robinson från Black Crowes. Beachwood Sparks gör sin bästa sommarpop på 12 år.

Bengt Berglind

31

07 2024

Får gärna återkomma

Brown Horse ”Reservoir” (Loose/Border) 

betyg 3

Då ett av mina engelska musikmagasin tipsade om det nya engelska countryrockbandet Broken Horse och att de skulle låta som The Band, Wilco, Will Oldham och några tungviktare till i samma sväng då blev jag naturligtvis hyperintresserad.

Nu kan jag konstatera att ibland är det inte så bra att göra alla dessa jämförelser. Det blir lätt som i detta fall att man gör bandet eller den enskilda artisten en rejäl så kallad björntjänst.

Brown Horse är ett bra band, därom råder igen tvekan. Det låter bra och homogent överlag genom hela albumet. Små inpass av fiol, banjo och dragspel spräcker upp den väl sammansatta ljudbilden.

I vanliga fall har jag lätt för så kallade ”ickesångare” men gruppens huvudvokalist Patrik Turner sjunger för det mesta med ett manér som är på gränsen till vad jag står ut med. Varför kan man undra. Är det för att skapa sig en egen vokal identifikation?

Det blir lite bättre i albumets sista del, men inte nämnvärt.

Det sista som heller inte tilltalar nämnvärt är avsaknaden av melodislingor genom hela albumet. Detsamma händer lite för ofta på många nya album idag när gruppmedlemmarna ska skriva själva.

Brown Horse får gärna återkomma det är trots allt deras första album.

Bengt Berglind

25

04 2024

Krispig produktion

Buddy & Julie Miller ”In the throes” (New West/Border)

Man kan säga att det är ett strävsamt par i Americanmusiken som nu kommer med ännu ett album. 2019 kom det förra, Breakdown on 20th Ave South, som jag inte fastande speciellt för. Däremot står det att antal soloalbum i hyllan med Buddy Miller som håller i alla väder. På flera av dessa finns Julie med på bakgrundssång.

Denna gång delar de på det vokala som det par dom är.

Julie inleder med Youre my thrill. Hon har en säregen röst som man gillar eller inte. Har hon en bra melodi att hålla sig till kan det bli riktigt bra. Buddy har en röst som når mig bättre, den är ofta självklar och uttalar sångens innebörd tydligare. I de låtar när de sjunger duett fungerar det utmärkt, som i ”Painkillers dont work” och gospelballaden ”The last bridge you will cross” där även Emmylou Harris ansluter med sin sublima stämma. Min favorit på albumet är ”Tattooed tears”.

Men det som gör detta album till något extra är Buddy Millers produktion. Den är krispigt välljudande och lyfter fram alla instrument i mixning, även ett litet mandolininpass.

Albumet innehåller en bortglömd Dylan låt,”Dont make me cry”, som han skrev tillsammans med Regina McCrary. En helt ok tolkning, men ingen ny Bob-klassiker.

Bengt Berglind

18

11 2023

Modern bluegrass

Turnpike Troabadours ”A Cat in the Rain” (Bossier City/Border)

betyg 3

Steep Canyon Rangers ”Morning Shift” (Yep roc/Border)

betyg 3

Turnpike Troubadours och Stone Canyon Rangers är band som har sin rötter i den amerikanska bluegrassmusiken. Sedan starten 2005 har de vidareutvecklat sitt sound åt det mer moderna hållet. Båda banden är nu tillbaks med nya album och har numera adderat trummor i sin ljudbild.

Turnpike T har spelat in sitt nya album i klassiska Famestudion i Muscle Shoales med Shooter Jennings som producent. Här har man strävat efter ett fastare sound som gränsar mot rockmusiken, även om steelgitarrer, banjo och fioler har sin rättmätiga plats.

Bandets sångare dominerar albumet med en bra röst, men den blir lite småtråkig på ett helt album, även om man har blandat på med stämmor och körer.

Stone CR fortsätter på Morning Shift att förlita sig på sina rötter i den amerikanska rotmusiken och vinner i mina öron på detta. De har även ett starkare mer varierat låtmaterial. 

Både Turnpike T och Stone CR är utmärkta instrumentalister som visar upp sina färdigheter och fungerar säkert mycket bra live. På ett helt album tenderar det dock att bli lite enahanda.

Bengt Berglind

14

09 2023

En självklar röst

Eilen Jewell ”Get behind the wheel (Signature/Border)

För ett antal vintrar sedan gästade Eilen Jewell landet vi lever i och just denna vardagskväll skulle hon stå på scenen i Torsby i norra Värmland. Temperaturen var någonstans mellan 12- 16 minusgrader så med tanke på det fordon som skulle frakta oss norr ut så blev resan inställd.

Detta kan jag ångra och det gör jag givetvis när nya albumet med Eilen Jewell nu anlänt. Hennes tidigare album har alltid varit bra med tolkning av lite olika musikstilar som hela tiden ligger inom det vi slarvigt kallar americana. Det vill säga en lagom mix av musik med rötter i USA.

Detta album som är snyggt producerat av Will Kimbourgh har en förkärlek till lite rockiga gitarrer och steelgitarrsolon som sitter som ett smäck.

Eilen Jewell är ingen nykomling och vet vad som väntas av henne. Hennes röst är så självklar och stark, hon sjunger med både styrka och känsla albumet igenom. Detta tycker jag hörs bäst i Crooked River, Gone Home Soon och Winnamuca.

Givetvis är det skönt att höra riktiga musiker som spelar tillsammans och en sångerska som inte behöver varken AI eller lager av datorproducerad sånghjälp.

Bengt Berglind

07

06 2023

Inte bästa valet av producent

Rodney Crowell ”Chicago sessions” (New West/Border)

Först måste jag erkänna att Rodney Crowell är en av mina husgudar så man kan väl säga att jag är jävig i ämnet.

I år firar Rodney att han varit i  musiksvängen i en hiskelig massa år. Detta kommer han att göra genom en större galaföreställning senare i år med en massa gästartister.

Chicago sessions är något helt annat. Rodney ville göra något enklare och mer spontant, som att hitta en ny studioproducent och spela in några nya låtar, någon cover och sådant som han har haft liggande men som spelats in av andra artister.

Rodney hamnade i Wilcoledaren Jeff Tweedys studio i Chicago med nya musiker runt sig. Visst är det lösare i kanten och kanske mer spontant men även lite fattigare ljudmässigt. I all fall om vi ser tillbaka på hans senaste utmärkta studioalbum Triage som kom för en tid sedan. Där inramas hans låtar och sång av många eminenta musiker från Nashville.

Jeff Tweedy var inte bästa valet av producent. Han passar inte in i Rodneys musikvärld hel enkelt.

Det finns några riktigt bra låtar här samt en snygg cover på Townes Van Zandts No place to fall och You suppose to be falling som skrevs för kompisen EmmyLou Harris.

Vi får hoppas på något mindre spontant nästa gång och med skickliga musiker från Nashville plus en mer taggad Rodney Crowell.

Bengt Berglind

19

05 2023

Gjort med god hantverkarhand

Stephen McCarthy & Carla Olson ”Night comes falling” (Bfd/Border)

I årets elfte timme ramlade det in ett album som passar till mig som en väl vald ljudklapp. Det är inga duvungar som levererar detta duettalbum. Carla Olson har tidigare gjort ett liknande album med Gene Clark, So rebellious a lover, från 1987. Carla har även kamperat ihop med gitarristen Mick Taylor. Det sistnämnda har jag inte doftat bekantskap med. Däremot så  plockas albumet med Byrdsmedlemmen Gene Clark fram rätt vad det är under året.

Stephen McCarthy var sångare och gitarrist i nedlagda countryrockgruppen Long Ryders. Nu är det så att jag gillar duettalbum en hel del så detta passar mig bra. Det är absolut inget nytt musikaliskt. Sång och musik är gjort med god hantverkarhand i det vi kallar countryrock eller americanaland. Det räcker för mig. Stephen och Carlas röster ligger tätt intill varandra och funkar bra ihop albumet igenom. Det låter bara finfint hela vägen.

Titellåten Night comes falling är en riktig kanonlåt i denna mossiga härliga genre. Men det finns mer. Broken lullaby, Brink of the blues och balladen The bell hotel is burning är utmärkta.

Egentligen finns det inte ett direkt svagt spår på albumet. Nu är det så att jag är så svag och påverkbar med denna enkla musikform. Det blir snudd på en fet femma.

Bengt Berglind

19

12 2022

En ljuvlig historia

Jesper Lindell ”Twilights” (Rootsy/Border)

Kanske kan man tycka att Jesper Lindell har gått lite vilse i det ljudlandskap som The Band och Van the Man gjort till sitt eget. Eller också är det så att bli inspirerad av andra musiker och artister är något som drabbar alla och tillhör musikscenen.

Nu råkar det vara så att senaste albumet Twilights är en ljuvlig historia för oss som gillar och hänförs över denna genre av musik som var och är en del av americanamusikens träd.

Jesper har samlat några vänner och dragit till Brunnsvik utanför Ludvika för att spela in låtarna och med sig har han till exempel First Aid Kit och Levon Helms dotter Amy.

Jespers röst är behaglig och kommer bäst till rätta i albumets många medium tempo låtar.

Förutom alla gästsångare omger sig Jesper med ett lysande musikergäng, där blås och hammondorgel breder ut sig med sitt välljud.

Nu blir det att kolla upp Jesper Lindells backkatalog och vad för musikgodis jag finner där. Twilights är snudd på en femma. Släpptes redan i våras men förtjänar all uppmärksamhet om inte annat som en av årets solklara rekommendationer att mysa till framför brasan när vi tröttnat på bjällerklang.

Bengt Berglind 

14

12 2022