nyaskivor.se

Brennen Leigh ’’Don’t you ever give up on love’’ (Signature/Border)

Brennen Leigh skymtade till första gången i ett av Jill Johnsons verandaprogram from Nashville – vi får hoppas att det kommer fler i serien från SVT.  Därefter inköptes Brennens då nya album ”Ain’t Through Honky Tonkin´Yet ” från 2023. Ett utmärkt album fyllt med fräsch bra countrymusik, starka låtar och bra sång.

Man skulle kunna tro att hennes nu nya album skulle bli något liknande, men så är inte fallet. Istället verkar hon ha tagit ett steg tillbaka i tiden för det låter svagt och tunt med ett sound som verkar vara en kvarleva från femtio- eller sextiotalet. Inte heller finns det starka låtmaterial som gjorde hennes förra album till en framgång.

På nya ”Don’t you ever…” är låtarna korta, sällan över tre minuter och inramas av en övergiven steel guitar och ett klinkande barpiano i Floyd Cramers anda. Visserligen brukar jag efterlysa just ett skönt, härligt pianospel men denna gång ekar det tomt i ljudbilden. Samtidigt som steelgitarren lever sitt eget liv vid sidan om. 

Frågan är då om Brennen Leighs nya album är underproducerat med vett och vilja för att skilja sig från mängden. Om det är så får vi kanske se för Brennen är en bra och skicklig vokalist och gitarrist men det ser vi inga större exempel på här

Bengt Berglind

Hayes Carll ’’We’re only human’’ (Hwy 87/Border)

På nya albumet som är det tionde reflekterar Hayes Carll över sin samtid som låtskrivare och den kommande femtioårsdagen som människa.

Han gör det med en lågmäld eftertänksamhet genom hela albumet vilket är ett spännande grepp. I första hand gäller det tempot i musiken som är lugnt tillbakalutat, inramat av ett öppet halvakustiskt countrysound med steel guitar och fiol i högsätet.

Hayes sångröst tillhör avdelningen som pratsjunger med känsla och effektivitet. Det finns även en skön melodikänsla i flertalet av hans sånger. Men den stora styrkan ligger i rollen som låtskrivare, där mörk humor och smarta one-liners har en framträdande roll.

Även om detta album inte är hans främsta så konstaterar Hayes Carll att ”We’re only human”.

Bengt Berglind

Rodney Crowell ”Airline Highway Stream” (New West/Border)

Ett av hans senaste album var baserat på influenser från Texas. På nya skivan är det intryck och upplevelser från en resa på vägen som går mellan Minnesota och New Orleans.

Liksom Texasalbumet är inte detta heller ett av hans bättre på senare tid. Då får vi återvända till Triange, Close Ties och Houston – the kid eller hans duettalbum med Emmylou Harris.

Visserligen finns det en radda duetter även här med Lukas Nelson och Larkin Poe, Snygga melodier och välspelat i kubik. Men hans texter biter inte riktigt denna gång. Man saknar svärtan och ironin. Visserligen glimtar det till i Keep it simple och avslutande Maybe somewhere down the road. 

Nu är det så här att jag gillar Rodney Crowell så även om detta album inte faller mig på läppen just nu är jag säker på att det kommer att spelas i hemmet lång in på hösten.

Bengt Berglind

Pug Johnson ”El Cabron” (Break Maiden/Border)

Just är det country överallt, speciellt när många nöjesjournalister breder ut sina mediokra ickekunskaper i mellosammanhang. Men ofta är det bara en pop- eller schlagerdänga som har blivit countryfärgad en smula.

Låt oss också slå fast att det inte är country bara för att man bär en Stetsonhatt och ropar ”Ji-haa! mellan verserna.

Vid en fråga vad country är för henne svarade Jill Johnson att det hänger en del på instrumenteringen. Det bör ingå steelgitarr, fiol, banjo i kompet. Den andra byggstenen i country är tre ackord och sanningen.

När det gäller detta album av och med Pug Johnson lever han upp till kravet när det gäller instrument. Han plockar snyggt in både en massa gitarrer, piano, dragspel och blås i sin klassiska country och lånar stilfullt från Buck Owens och andra legendarer som till exempel Doug Sahm.

Pugs röst är lite nasal och slängigt nonchalant, precis som det ska vara i genren. Vidare är det kul och lite extrakt sväng med gumbo, zydecorytmer och blås i flera av låtarna.

Pug Johnson är heller ingen oäven låtskivare på detta genomtrevliga countryalbum , som kan klassas som bra just Country med stort C.

Bengt Berglind

The Hanging Stars ”On the Golden Shore” (Loose/Border)

Samtidigt som de första svaga solstrålarna påminner om något som kan kallas vårkänslor släpper engelska countryrockbandet Hanging Stars albumet On The Golden Shore.

Tidigare album har enbart skymtat förbi i både media och örongångar. Men denna gång har de fått till det på alla håll och kanter. Det är absolut ingen revolution inom sin genre men är så snyggt sammanhållet i melodier, arrangemang och framförande.

Bandet har lånat in lite cosmic country som bland annat Beackwood Sparks har ägnat sig åt. Det vill säga att man bäddar in låtarna med hjälp av steelgitarr och en uppsjö av elektronik som jag inte ens kan gissa namnet på. I bland kan detta helt enkelt sluka både låt och melodi men här hjälper det till att försköna och lyfta det på ett positivt sätt.

Men för den skull glömmer inte bandet bort de traditionella instrumenten som innefattar snygga pianopålägg och lite banjo.

För att nu On The Golden Shore ska få sin femma så hänger det på att sångstämmor och andra vokala inslag håller en mycket hög nivå.

Vilket det gör på hela albumet med Hanging Stars.

Bengt Berglind

Stephen McCarthy & Carla Olson ”Night comes falling” (Bfd/Border)

I årets elfte timme ramlade det in ett album som passar till mig som en väl vald ljudklapp. Det är inga duvungar som levererar detta duettalbum. Carla Olson har tidigare gjort ett liknande album med Gene Clark, So rebellious a lover, från 1987. Carla har även kamperat ihop med gitarristen Mick Taylor. Det sistnämnda har jag inte doftat bekantskap med. Däremot så  plockas albumet med Byrdsmedlemmen Gene Clark fram rätt vad det är under året.

Stephen McCarthy var sångare och gitarrist i nedlagda countryrockgruppen Long Ryders. Nu är det så att jag gillar duettalbum en hel del så detta passar mig bra. Det är absolut inget nytt musikaliskt. Sång och musik är gjort med god hantverkarhand i det vi kallar countryrock eller americanaland. Det räcker för mig. Stephen och Carlas röster ligger tätt intill varandra och funkar bra ihop albumet igenom. Det låter bara finfint hela vägen.

Titellåten Night comes falling är en riktig kanonlåt i denna mossiga härliga genre. Men det finns mer. Broken lullaby, Brink of the blues och balladen The bell hotel is burning är utmärkta.

Egentligen finns det inte ett direkt svagt spår på albumet. Nu är det så att jag är så svag och påverkbar med denna enkla musikform. Det blir snudd på en fet femma.

Bengt Berglind

Rodney Crowell ”Triage” (RC1/Border)

Som varande en av mina musikaliska husgudar så gör sällan Rodney Crowell några riktigt dåliga album.

Texas som kom förra året var hyfsat med låtar av skiftande kvalité och en del kufiska samarbeten med till exempel Billy Gibbons från ZZ top samt Lyle Lovett. Men fortfarande ett album att plocka fram i vissa stunder.

Nu har Rodney lämnat Texas och höjt ribban rejält med nya utmärkta albumet Triage.

Pandemiåret, sitt eget åldrande (bara 72 år) och dess krämpor kanske inte låter så lockande att ha i sitt medvetande när ett nytt alster ska växa fram.

Rodney fyller detta nya album med eftertänksamma och skarpa texter, Det finns trots detta ofta en svart ironi och humor att ta till sig.

Men det är inte deppigt och mörkt. Hans musik är fortsatt spänstig, välproducerad och melodisk .

Handplockade rader från I’m about love:_” I am happy to say I even love Donald, Greta Thunberg and Jessica Beal, same goes for the devil if I thought it was real ”

Ett av årets album, utan tvekan.

Bengt Berglind

Lucinda Willams ”Southern Soul From Memphis to Muscle Shoals & more” (Highway 20/Border)

Efter bluesrockiga Good Souls Better Angels och Tom Petty-tolkningarna på Runnin’ Down A Dream har Lucinda samlat sitt gitarrbaserade turnéband i Nashville för att tolka en samling soulklassiker.

Det går så där.

Det låter som det är svårt att gjuta nytt liv, om man nu vill det, i klassiker som Games People Play, Ode to Billie Joe, I Cant Stand The Rain och Take Me To The River.

I första hand hänger det på att tempot är lite släpigt i för många av låtarna och att Lucindas gitarrbaserade medmusikanter lirar fyrkantigt och har glömt svänget och skuldkänslan hemma.

Soulklassiker av denna digniteten behöver lite sköna blåsarrangemang, en slirig hammondorgel, en kvidande steelgitarr och en kör med gospelfeeling.

Lucinda sjunger lysande i Misty och Main Street Misson men det hjälper inte utan småhaltar hela vägen, till och med i Tony Joe Whites magiska Rainy Night In Georgia.

Albumet lyfter aldrig och lever inte upp till sin titel på långa vägar.

Bengt Berglind

Lucinda Williams ”Runnin’ down a dream – A tribute to Tom Petty” (Highway 20/Border)

Hennes tributalbum till turnekompisen och nära vännen Tom Petty är inspelat i Nashville och i stort sett live i studion.

Med sig har hon sitt turnéband och tillsammans har de plockat en lång rad kända Pettypärlor som Rebels, I Won´t Back Down, Wild Flowers och Southern Accents.

Lucinda Williams sjunger med mer skärpa och en ny klarhet i rösten, kanske för att ge Tom Pettys låtar den hyllning de förtjänar.

Men det är också en mer rak gitarrbaserad version av låtarna, som skiljer sig från Pettys Heartbreakers som har en fylligare ljudbild. Nu är det mindre producerat i mina öron men det passar Lucinda Williams bättre.

Här finns även Pettylåtar från album som Lousiana Rain, Face in The Crowd och Room At The Top.

Som avslutning på albumet ligger hennes egen hyllning till Tom, Stolen moments. Här faller den lite utanför ramen.

Men som helhet är det en utmärkt tribut till en stor låtskrivare.

Bengt Berglind

Pink Stones ”Introducing Pink Stones” (Normaltown/Border)

Så här kan det ha gått till: Vad ska vi heta, någon som har förslag på bandnamn? Det var det tydligen inte.

Så det fick bli Pink från Floyd och Stones från, ja ni vet. Brist på fantasi kan det tyckas för ett countryrockgäng från staterna.

Pink Stones lirar utpräglad countryrock med steel guitar och ett stundtals rullande pianolir. Då och då sitter även sångstämmorna som dom ska.

Låtmaterialet är enligt standardformatet och det doftar mer Flying Burrito Brothers än Poco och Byrds.

Som du förstått har jag en stor förkärlek eller utpräglat nörderi för den numera mossiga och bortglömda genren inom populärmusiken.

Så därför är det trevligt när det dyker upp ett för mig nytt band, det händer inte ofta ska tilläggas. Country rock av detta slaget är trygg musik som fungerar som en kompis man inte kan träffa i dessa dagar, veckor och till och med nu, år.

Pink Stones är inget himlastormande eller skickligt musikkapell. Det haltar lite här och där, låtarna lunkar på och steelgitarren gråter föredömligt bakom den allvarsamme vokalistens småtrötta röst.

Nära fyra kaktusar av fem, om det inte vore för det fantasilösa bandnamnet.

Bengt Berglind