nyaskivor.se

Little Band of Lillwi ”The Sound of Grandma’s EP” (Tjoff Tjoff Records)

                                           Spotify

Little Band of Lillwi är en konstellation, bestående av Klas Finngåård och Hasse Carlsson,  som spelat in en EP-skiva som hyllning till inredningsbutiken Grandma’s i Göteborg. Därav namnet på bandet och titeln på EP:n: The Sound of Grandma’s EP.

Det här är ett knippe med fyra fina låtar i mjuk organisk lättsam americana-stil som nästan drar åt cocktail-hållet: “Silent Conversation”, “Let Me Be There”, “All There Is” och “Thank You”.

Låtarna känns jämbördes lika starka, vid några lyssningar. Allt är mycket snyggt producerat med lågmält eleganta stråkarrangemang och körer på flera av låtarna, en varm akustisk känsla dominerar i stort. Det är intimt och samtidigt luftigt. Stark sånginsats.

Perfekt musik för en skönt laidback söndag förmiddag. En hel platta med liknande kvalitativt material vore ju välkommet.

Henric Ahlgren

Holmes ”Have I Told You Lately That I Loathe You” (Black Star Foundation/Sound Pollution)

Holmes är ett band som jag helt och hållet har missat, fram tills nu. Jag var på Get a Gig festivalen i Karlstad och av en händelse gick jag in i den smått legendariska lokalen ”Holken” och under festivalen heter scenen Nemis. New music in Sweden står det tydligen för. För att komma in i värmen och slippa myggen flydde jag in i den varma lokalen. På scenen stod Holmes från Vänersborg. De tog mig med storm. Lite som när jag första gången som tolvåring lyssnade på mammas Elvisskivor, då jag bokstavligt föll baklänges i hörnsoffan av hans musik och blev sittande. Nu är jag snart trettiofem år och förundras av att jag fortfarande kan bli så upprymd av att hitta ny musik. Fast det låter inte nytt för det finns en ådra av Neil Youngs spröda röst och malande gitarrer. Anthony Crawford (från Neil Youngs band) släppte tidigare i år ”Five is red”, The Band of Horses kom med ”Infinite Arms”  för att inte tala om My Morning Jackets ”It still moves” som kom för några år sedan, som är stilbildande på alla sätt och vis. Om man har tröttnat på Wilco och tycker att Neil Young var bättre förr, då har ni vaskat fram guld i Vänersborgsbandet Holmes. Likt Claes Cleeve & Sasquatch och Celilo förvaltar Holmes retrorockens mästare Neil Young arv mycket väl.

Jag började lyssna på Holmes skiva ”Wolves” som man kunde köpa på spelningen, ”Have I Told You Lately That I Loathe You”, som var slut men skulle komma från presseriet till veckan. Men sedvanligt kunde man ladda ner den via gruppens hemsida, och  den fanns även på vinyl. Jag gjorde enligt instruktionerna och lyckades till och med få in låtarna i min ”padda”. Så nu har jag laddat ner min första skiva, lagligt också för den delen, betalt och gjort rätt för mig. Sedan beställde jag ju skivan på riktigt också och väntar på ett platt paket i brevlådan. Jag väntar på en av årets bästa skivor.

De är inte bara bra musikaliskt, de har ett bra namn också. Holmes.

Mattias Ransfeldt

Edgehill Avenue ”Rambler” (Departure/Hemifrån)

Med ett sound fyllt av mollstämningar drar femmannabandet från Louisville  igång öppningsspåret Rainbow. Mörka gitarrslingor matchas mot en B3:a hammodorgel, bägge ligger långt fram i mixningen. Sångaren Draw Perkins glider in med en röst som får tankarna att gå till Chris Robinson i Black Crowes och Ronnie van Zandt i Lynyrd Skynyrd; och fast man har hört allt förut så låter det så bra och trovärdigt rakt igenom. Det fortsätter med With These Hands och småfunkiga Don’t Come Round Here Anymore, där den välsignade producenten William Bartley lagt basen högt i mixen så den nästan ligger och kommenterar Perkins sång. Orgeln far ut och in i mixen tillsammans med en liten gospelfärgad kör. Snabba uppspelta Just Don’t Care Anymore har ett rullande barpiano som sköter svänget. Detta måste vara en livefavorit på den lokala syltan och överallt annars också förresten. Men det bästa spar vi till sist. Lugna Out of Time med en akustisk gura och ett lugnt pärlande piano i bottenkompet, bäddar för Draw Perkins och duettvännen Leigh Ann Yost som låter så sams man bara kan. Sen avslutas plattan med Justfied på ett föredömligt sätt.

Den här plattan har ett samspel och en ljudbild som bara stämmer och sitter som ett smäck. Draw Perkins tar aldrig i från tårna. Han sjunger med en enkelhet och pondus som är ovanligt i dag. Sen var det det där med ett riktigt smaskigt orgelsound med en B3 och ett slirigt sound från ett Leslie kabinett. Nörd? Jag? Jo det är nog så - och stor musikvän.  

Bengt Berglind

Deer Tick ”Born on flag day” (Fargo/Playground)

Visserligen är det inte gruppens debutalbum War Elephant som kom för något år sedan. Och om inte detta vore nog så är album nummer tre The Dirt Sessions på gång att ges ut i England i höst.

Deer Tick är ett alldeles förtjusande litet slyngelartat rockband som rullar fram i hjulspåren av den stora amerikanska  rocktraditionen. Vad som gör att detta band verkar ha en lysande framtid framför sig är i första hand en knippe bra låtar skrivna av bandets ledare, sångare och gitarrist John Mc Cauley. Han sjunger dessa med en slängighet och en attityd som är bedårande. Sen är det det här med hans röst. Han verkar ha sina stämband inlindade med rostig taggtråd som ger rösten ett mycket särpräglad uttryck. Och det ska medges att de första gångerna jag lyssnade igenom Born On A Flag Day, så ville jag stoppa in en förpackning snabbverkande Strepsils i CDn, för att hjälpa John Mc Cauley att fixa rösten. Nu har jag vant mig och hör vilken framtida suverän frontman detta band har som omfamnar alla klicheér som finns i rockmusiken, men gör det på ett kärleksfullt sätt. Om detta sen är rock eller alt.country eller pop eller något annat, det spelar ingen roll. För det är kul och förbaskat bra nutida musik som får det att dra i mungiporna och värmer i det kommande höstdiset.

Bengt Berglind

Tom Jones ”Praise & Blame” (Island/Universal)

Tom Jones är 70 år och gör sin tightaste skiva på år och dag. Jag förbluffas av råheten och rockigheten på skivan. Albumet är inspirerat av Johnny Cash avskedsskiva. Det finns en råhet och äkthet i skivan som jag inte har hört sedan blueslegenden R.L. Burnside släppte sina sista skivor i slutet av 90-talet, ihop med Jon Spencer & co. Mellan hymner och gospelkörer låter självaste ”Tjuren från Wales” som White Stripes moderna bluestakter. Det är fläskigare och tuffare än man kunde ana. Hitta Toms Jones nya sound i R.L Burnsides skrammel blues ”Mr. Wizard” (1997).

Tom Jones slog igenom 1965 med låten ”It´s not unusual”. Sedan har han sjungit ”Delilah”, “She’s a lady”, ”Green green grass of home” och förstås ”Sexbomb” mfl. På nya skivan ”Praise & blame” är det helt andra toner än vad vi är vana vid. Inspelade med folkrockproducenten Ethan Johns (som jobbat med Ryan Adams, Ray LaMontagne, Rufus Wainwright). För första gången kan jag säga att Tom Jones rockar fett! Tom Jones är tillbaka, hetare än han har varit på decennier.

Mattias Ransfeldt

Zac Brown Band ”The foundation” (Atlantic/Warner)

Det skulle inte vara helt fel att slinka in på ett av alla barrooms i Austin Texas och avnjuta en kall öl i sällskap med Zac Browns Band. De är med största säkerhet ett alldeles utmärkt liveband som legat ute på vägarna i södra USA och giggat sig i den form de visar upp på albumet Foundation.

Här finner vi variation i stilar och framförande. Det låter tryggt och svängigt - eftertänksamt och vemodigt. Fullfart och komik-i-kvadrat. Det senare funkar säkert runt midnatt som allsångalternativ i en fullpackad bar, men inte särskilt bra på platta. I stället rekommenderar jag spanskdoftande Whaterver It Is som påminner om en ung Joe Ely. Free och Jolene (som inte är Dollys) gillas skarpt. When The Boat Leaves med sitt Karibiengung skulle kunna bli en rejäl radioplåga i sommar om den plockades upp av någon vettig radioproducent.

Som du nu förstår så finns det lite av allt på detta album. Kolla själv om du gillar en knippa bra låtar, fiddlande fioler och en rejäl dos av högklassisk modern americana.

Bengt Berglind

Tom Petty and the Heartbreakers ”Mojo” (Reprise/Warner)

Tom Petty har otvivelaktigt mycket på sitt samvete. Ända sedan avstampet med det
självbetitlade albumet Tom Petty and the Heartbreakers (1976) har strida
strömmar av njutbara tongångar skänkt åhörare både glädje och tillfredställelse.
Petty’s odysee’ är imponerande. Vem minns väl inte Damn The Torpedos (1979) med
“Refugee” och “Here Comes My Girl” och kanske om möjligt ännu mera övertygande
ett decennium senare - Full Moon Fever som bjöd på “Free Fallin” och “I Won’t
Back Down”. Jämna fina skivor med låtar som är svåra att överbrygga.

Jag kan villigt erkänna att jag inte följt Tom Pettys förehavande till punkt och
pricka under de senaste tjugo åren. Det finns dock två undantag och det är dels
“Wildflowers” (1994) som bevisade att skaparförmågan på intet sätt hade ebbat ut
och att låtmaterialet rör sig som en sinuskurva med knappt märkbara vågrörelser.
Vad som definitivt fick mig att vakna till var dock när han samlade ihop sitt
gamla gäng Mudcrutch (2008) och slöt cirkeln på ett häpnadsväckande sätt. Det
gjorde att den gode Tom ånyo hamnade på bevakningslistan med högsta prioritet.
“The Wrong Thing To Do” och “Scare Easy” förseglar låtskrivandet än en gång och
Byrds klassiker “Lover Of  The Bayuo” (Levy,McGuinn) är det ultimata valet om
man väljer att göra en cover.

När nu “Mojo” ligger och snurrar på tallriken och Petty har lämnat merparten av
Heartland-rocken bakom sig, så kan man undra om detta är tillräckligt
konkurrenskraftigt. Skönt då att det lyckligtvis finns en liten detalj som gör
att allt är frid och fröjd och man kan sjunka allt djupare ner i schäslongen med
ett förnöjt leende och bara lyssna under andakt. Jag menar gubevars de 12
ackordslingorna som är grunden till all Blues. 

Redan inledningsspåret “Jefferson Jericho Blues” genomsyras av taktfast
munspelsorienterad blues. Kärlekshistorian mellan Thomas Jefferson (USA:s 3:e
President 1801-1809) och Sally Hemings återberättas på ett sanslöst fyndigt
sätt. På “First Flash Of Freedom” jammas det friskt i nästan 7 minuter. Det är
tumlande jazz-rock med psykedeliskt mönster av en taktfast vals. Vem vill väl
inte bli uppbjuden till en sådan dans? Tankarna förs oavkortat till band som
Widespread Panic och Allman Brothers.  

Melodin “U.S. 41″ (motorväg i Florida ) har sina rötter i Everglades
träskmarker. Swamp Music i all ära och så typiskt för ett band som härstammar
från just norra Florida.

“Running Man’s Bible” är ett annan självsäker sång som svassar omkring med
trippande bestämda steg mot ett mål som skänker salighet. “The Trip To Pirate’s
Cove” bär alla Pettys signum och här berättas om ett gäng som är ute på en
biltur och via kringelkrokar hamnar på ett party tillsammans städerskor på ett
hotell. Petty’s förmåga att förmedla det enkla firar än en gång triumfer.

De lugnare momenten synkroniseras med fyra låtar. “No Reason To Cry” är ett
vemodigt spår med tyvärr alltför folklig underton. En tillfällig dipp. På
“Lover’s Touch” rätar det upp sig och Pettys släpande, nasala röst kommer till
sin rätt. “Something Good Coming” böljar fram och åter som vågor som slår upp
mot stranden och sedan drar sig åter. Kan det vara de badvänliga stränderna (St
Pete’s beach) i St.Petersburg U.S. (norvästra hörnet av Florida) som har gett
inspiration månne ? Glöm inte solskyddsfaktorn här. Det straffar sig
oundvikligen. Slutligen fladdrar den evigt brinnande blueslågan långsamt och i
ett stop/loss tempo som försvinner ut i form av “Takin’ My Time” vilket utan
omsvep är hämtad från fäderneslandets egen lilla traditionsrika sångbok.  

Att Petty har sinne för humor råder inget tvivel om. Det bevisas dels i
slagfärdiga “Candy” där man får anta att han inte bara sjunger om sötsaker, men
framför allt i överrumplande reggaeinfluerade “Don’t Pull Me Over” där han bönar
och ber att inte Sheriffen skall vinka in honom när han är ute på en av sina
otaliga bilresor (som helt klart är ett favoritämne).
 
Tiden har kommit då det är dags att presentera bandet -The Heartbreakers. Mentor
och på sologitarr återfinns Mike Campell. Tre av låtarna är komponerade av honom
tillsammans med Petty. Kan alla tricks på gitarren och får ta ut svängarna
ordentligt här. Han har dessutom några dolda kort i skjortärmen. Benmont Tench -
Piano/keyboard/orgel - gör helheten komplett och fyller ut eventuella luckor.
Scott Thurston - rytmgitarr/munspel - briljerar och skiner ikapp med solen. Ron
Blair - basgitarr - återvändande originalbassist. Steve Ferrone - Trummor och
slagverk.

Omsider en fyrklöver där mina låtfavoriter gestaltas av i tur och ordning av
“Let Yourself Go” med skön rytm och en lugnande orgel som lägger sig som bomull
runt hjärtat. “High In The Morning” där det arbetas fram en del svett med hjälp
av högoktanigt gitarrspel. “I Should Have Known It” är det närmaste hårdrock man
kommer med tydliga Led Zeppelin riff. “Good Enough” knyter ihop säcken på ett
elegant sätt. Precis som bluesrock skall spelas och man känner rännilar av
välbehag som sprider sig längs hela sin lekamen.
 
Hur skall man då bedöma en skiva som denna utan att skapa en konflikt? Mitt i
min iver och upphetsning upptäcker jag att samtliga 15 låtarna med alla sina u-
svängar och abrovinker har fått en släng av sleven. Det är ett gott tecken i
skyn. Att skapa något så nydanande och inte luta sig tillbaka på gamla lagrar
måste i rimlighetens namn belönas, men samtidigt kan man aldrig veta om något
ännu bättre väntar runt hörnet. Skalan från en klassiker via excellent, mycket
bra, kort och gott bra eller kanske bara lite över genomsnittet är inte helt
enkel att bemästra. Därför känns svaret som en befrielse då det är lika enkelt
som genialiskt och kommer så plötsligt och helt överraskande - “Mojo” är helt
enkelt tillräckligt bra. 

Thomas Claesson

Fotnot : Mojo är ett diversifierat uttryck med positiv innebörd. Här ryms
självförtroende, sexuell attraktion, charm, sällskaplighet och till och med
magi. Enkelt sagt: om man vet med sig att man har en mojo som fungerar, ja då
ligger man bra till i förhållandet med det motsatta könet (eller vad som
föredras).

Marisa Yeaman ”Roadmap heart” (Deep Pearl /Hemifrån)

Man väntar och väntar på att det skall hända något, att den skall beröra. Men det händer aldrig. Det känns som en lång roadtripp igenom Australiens landskap. Utan karta och kompass. En resa utan mål. Flera av låtarna är målande liksom landskapet men det räcker inte ända fram ändå. Det låter som en tråkig version av Sheryl Crow. Lite för alldaglig och intetsägande.

Hon har säkert en massa bra saker att säga med sina texter men det är hur man säger det och hur man framför det. Saknar engagemanget trots att det bara är hennes andra skiva. Kan förstå om det blir lite vardag om hon hade släpp ett pärlhalsband av skivor de senaste åren. Visst kan vardagen bli lite tråkig, just med alla bestyr, tvätta, göra matlåda, hänga tvätt, städa och allt det där som måste göras. Skivan känns som en trist tisdag.

Mattias Ransfeldt

The Avett Brothers ”I And Love And You” (American Recordings/Sony)

”Bröderna” är tre till antalet men bara två är bröder. Multiinstrumentalisterna Scott och Seth Avett plus bassisten Bob Crawford. De har stretat runt på diverse småbolag sedan skivdebuten för nio år sedan.

Nu kan de säkert se ljuset i tunneln i och med att Rick Rubin har knutit dem till sitt bolag och hjälpt till med produktionen.
I And I Love You kommer förmodligen att betecknas som deras stora genombrott med sitt rika flöde av modern americana , men med rötter hos Byrds, Everley Brothers och The Band.

När det är som bäst gungar brödernas röster fram limmade mot varandra i mediumtempo. Kolla in Heart Full Of Doubt och titelspåret. Det finns också en klart rockigare sida av brödratrion i snabba pianodrivna Kick Drum Heart, temposkiftande The Perfect Space eller popdängeartade Sling Flight Of Speech.

Det kanske kan verka som musiken spretar åt lite väl olika håll, men samtidigt så värnar den starkt om den amerikanska musiktraditionen av igår och idag.

Det som bidrar till att jag tycker så mycket om den här plattan är att det låter som ett band som spelar tillsammans på instrument trakterade av dom själva i en trång studio. Är det nu inte så, så var vänlig tala inte om det för mig. Jag vill fortsätta leva i den illusion jag byggt upp runt plattan i fråga. Jag tar mig också friheten att höja slutbetyget till 4,8(!) och det står jag för. Vänner av americana: köp !

Bengt Berglind

Patrick Crowson ”Finito La Comedia” (Indys/Hemifrån)

Hela auran kring Patrick Crowson stavas lo-fi. Tar man ett besök på hans hemsida möts man av suddiga och härliga grådassiga bilder som på många sätt talar samma språk som skivans musik gör, det vill säga ett mörker med en gnutta ljus någonstans där bakom horisonten. Gillar man bildkonst bör man faktiskt ta sig ett besök på hemsidan, helt lysande bilder på många sätt. Men på sidan finner man samtidigt ingen information alls - till skillnad från det stora flertalet artister har Patrick förstått att det finns ett värde i att inte ge någon information och därigenom dölja sig med ett skimmer av ovisshet - vilket även avspelas i hans lyrik och musik; som också känns svåråtkomlig fast samtidigt självklar.

När skivan spelas möts man av lo-fi americana där en akustisk gitarr är grundinstrumentet, som ackompanjeras av olika instrument beroende på låt. Bakom hela musiken ligger ett ständigt missljud eller brus som konstigt nog bidrar med att ge musiken ännu mer själ eller så ligger det där och stör för musiken – jag kan faktiskt inte bestämma mig för vilket det är. Mycket med den här skivan och herr Crowson är motsägelsefullt och det gör det svårt att veta vilket ben man ska stå på och vad man egentligen ska tycka. Vissa lyssningar känns skivan fenomenal och vissa gånger känns den omöjlig att förstå sig på. Därav kommer betyget inte bli högre än ett mittenbetyg. I vilket fall som helst tror jag att Crowson kan komma att leverera spännande plattor i framtiden.

På många sätt påminner Patrick Crowson om en ung och flummig lo-fi Bob Dylan utan den där uppenbara charmen och utan den där direkta punchlinen.

I början nämnde jag Patricks hemsida www.patrickcrowson.com men det är även värt att ta ett besök på hans myspacesida www.myspace.com/patrickcrowson ifall man är intresserad av att höra hans musik.

Lars Svantesson