Archive for the ‘Country/Americana’Category

Utmärkt sångsmed

lauderdale

Jim Lauderdale ”London Southern” (Proper/Border)

Lyssnar man lite förstrött på detta nya album med låtskivarveteranen Jim Lauderdale låter det som lite som Nick Lowe. Rösten påminner en hel del om denna sympatiske engelsman, men det gör även låtarnas struktur och dess tempo. De flesta liksom lunkar fram i ett medelålders tempo. Dettta är sagt i positiv mening eftersom vi håller Nick Lowes fana högt efter många utmärkta album.
Jim Lauderdale som är huvudperson på detta nya album är en musiker och låtskrivare som skymtat förbi i många sammanhang, både som soloartist eller medlem i olika grupper. Han tillhör den där skaran av musiker som håller hantverket högt men inte täljer guld på topplistor eller i media.
Här på London Southern kan vi dock konstatera att den gode Jim med 27 album i ryggen visar att han är en utmärkt sångsmed. Många av låtarna har en lätt croonerkänsla över sig, som faller utanför den americanaram som man tidigare placerat Lauderdale.
Som helhet ett tillbakalutat album med skön feeling och många bra låtar att avnjuta i soffan.

Bengt Berglind

23

02 2017

Rösten är rena njutningen

kellys lot

Kelly’s Lot ”Bitter Sweet” (Hemifrån)

Kelly’s Lot är Kelly Zirbes på sång, Perry Robertson gitarr, Rob Zucca bas, Matt McFadden trummor, Sebastian Sheehan Visconti keybords, Bobby Orgel dobro och Bill Jonston klarinett. Bandet bildades 1996 och har turnerat i USA och England. Dom har nu släppt sin elfte skiva. Det är blandade genrer som Americana-Roots och Rock-Blues.

Kellys röst är en njutning att höra, hon påminner lite om Melanie Safga Schekeryk och ibland om Linda Thompson. Har man spelat ihop i över tjugo år blir det ett ”tight gäng” och det låter riktigt bra. Kelly har skrivit allt men har haft hjälp av Perry Robertson på tre låtar och på Rice Above märker man tydligt att Perrys gitarrspel är påverkat av Lynyrd Skynyrds Free Bird och det är klart att sämre influenser kan man ha.

Låtar att börja med: Come Home, Rice Above och Colours Of December.

Börje Holmén

06

02 2017

Americanaåret börjar bra

tift whitney

Tift Merritt ”Stitch of the world” (YepRoc/Border) 
Whitney Rose ”South Texas suite” (Six Shooter/Border) 

Tift Merritt är en liten husfavorit i huset. Hennes skivor plockas fram med jämna mellanrum och var gång är det ett kärt återseende. Whitney Rose däremot är en nykomling. Detta är hennes debutalbum i miniformat med sex låtar. På sikt kommer det nog att också bli en del kära återseenden, om det fortsätter att låta så bra som det gör här. När Tift Merritt skapar ett mer modernt countrysound, låter Whitney mer traditionell med sina musikrötter i femtiotalets svängiga Bakerfieldsound.
Den ljudbild som Tift och hennes eminenta musiker skapar på detta album är oantastligt, snyggt och fullt av snitsiga gitarrinpass. Sen skulle man önska att hennes nya låtar är av samma kvalité som musiken, men så är inte fallet den här gången. Så än sitter Emmylou säkert på tronen. Stitch of the world innehåller ganska många ballader som inleds med ett lungt tempot, men ökar efter en eller två verser. Detta är ett mönster som Tift Merritt brukar bygga upp sina låtar efter. Allra bäst fungerar det på Easterlight, som är stämningsfull på flera sätt.
Whitney Rose, som för övrigt kommer till Sverige i år, sjunger med ljuvlig känsla och hennes melodier är mer direkta och fastnar snabbt i den inbyggda melodibanken man bär på. Musikerna är lika samspelta och skickliga som på Stich of the world, men ändå är musiken renare, enklare och mer direkt. Sen är det smart att ge ut ett minialbum med bara bra låtar. Det blir väl att ta cykeln till Örebro längre fram i vår och kolla in damen i fråga. Americanaåret börjar bra! Whiney Rose leder på poäng, men Tift Merritt brukar vinna hos mig.

Bengt Berglind

03

02 2017

Hookar som fastnar som kardborreband

hellberg

Nisse Hellberg ”Vägen västerut” (Gamlestans/Border)

På detta nya countyinfluerade album har Nisse Hellberg hittat rätt på många sätt. Kanske först och främst genom att det innehåller en lång radda bra låtar. Sedan tillkommer att många av dessa har rediga raka små melodihookar som fastnar som kardborreband. Som om inte detta vore nog så har den gode Nisse totat ihop flertalet finurliga och bra texter.

Musiken är en mix av country, 50-tals rock och lite rockabilly som borde gå hem i stugorna landet runt. Här finns också en guldgruva för hugade dansband att utöka sin låtlista med nytt material.

Konstigt att inte Nisse Hellberg dykt upp i Så Mycket Bättre, för han har en låtskatt som borde vara gångbar i ett sådant sammanhang. Kanske har han tackat nej, vem vet?

Bästa låtar är Farväl Lev Och Lär, Under Ett Bord Av Glas och Träden Växer Till Himlen

Bengt Berglind

20

01 2017

Årets rootsalbum?

gillian

Gillian Welch ”Boots No 1 – The official Revival bootleg” (Acony/Border)

När man använder begreppet rootsmusic så innefattar det ofta att musiken i fråga har ingredienser hämtad från den amerikanska folkmusiken. Gillian Welsh är 100 % rootsmusic, detta råder ingen som helst tvekan om. För att befästa detta ytterligare har hon samlat sin demoinspelningar från sina fem album. Att det sedan inte är någon större skillnad mellan demoinspelningarna och det som sedan plattats till på skiva är ganska kul.
Som vanligt när det gäller Gillian Welch, hennes man och alltid närvarande gitarrist Dave Rawling är musiken avskalad, innerlig och förunderligt vacker. På några ställen på detta dubbelalbum, busar de till det i studion, bjuder in andra instrument och släpper loss. Då svänger det till utan att tappa skönhet, form och stil.
Annars är Gillian Welch mer känd som leverantör av låtar till bland annat Emmylou Harris. Orphan Girl är väl den som är mer känd än andra. Sen går det inte låta bli att nämna Dave Rawlings lite extra. Hans sublima alltid närvarande gitarrspel lyfter och stimulerar den sparsmakade musikformen till sköna höjder.
Av Gillians tidigare album gillas Soul Journey och Revival. Maken Dave Rawlings Machine kan du kolla in på hans soloalster A Friend Of A Friend och Nashville Obsolate.
Årets rootsalbum ? Utan Tvekan.

Bengt Berglind

14

12 2016

Livfull berättarglädje

Jesse-DaytonTitel-Revealer

Jesse Dayton ”The Revealer” (Blue Elan/Hemifrån)

Jesse Daytons karriär startade och tog fart på åttiotalet när han spelade på en klubb i Beaumont, Texas. I publiken satt Clifford Antone och han gav Jesse en inbjudan att komma till Austin och spela på Anton. Clifford var den som upptäckte Stevie Ray och Jimmie Vaughan, Doyle Brahall Sr och Jr och nästan alla andra gitarrister från Austin. Jesse har spelat på Waylon Jennings skivor och på Willie Nelsons men även på Johnny Cash. Jesses första soloskiva kom 1995, Racin Cain. Jesse har precis avslutat en turné ombord på ”The Outlaw Country Cruse” tillsammans med bl a Lucinda Williams och Steve Earle.

Jesse blandar friskt mellan country och rock med ett ganska annorlunda gitarrspel och hans sångstil låter ibland som John Hiatt och ibland som Delbert McClinton men oftast som Ken ”Omar” Dykes och hans Omar and The Howlers. Omar drar ju åt blues/rock medan Jesse drar åt country/rock. Skivan genomsyras av en livfull berättarglädje med täta texter vilket gör den till en glad upplevelse.

Låtar att börja med: Eatin’ Crow and Drinkin Sand’, ‘Take out The Trash’ och ‘Daddy Was a Badass’.

Börje Holmén

06

12 2016

Hälsar på i bluegrasslandet

dwight

Dwight Yoakam ”Swimmin’ Pools, Movie Stars…” (Sugarhill/Border)

Hattar finns det fullt av i countrymusiken, både på längden och bredden. Om detta beror på att  många manliga countyryartister vill vara traditonsbärare, eller om det beror på ett högt hårfäste är frågan. Dwight Yoakam har alltid hatten på som ett varumärke. Ett annat varumärke för denna countryveteran är hans röst. Den går aldrig att ta miste på, varken det är ballader, countryrock eller som på detta nya album när han hälsar på i bluegrasslandet. Lite lagom nasal, men klar och bär alltid spår av en av hans förgångare i branchen, Buck Owens.

Trummorna är borta från ljudbilden, som är brukligt inom bluegrass. I stället är det en tät ansamling av diverse stränginstrument som gitarrer, banjo, mandolin och ståbas. Med finns också riktigt skön stämsång på många spår.

Låtmaterialet håller en bra klass och bandet låter utmärkt. Men behöver han verkligen damma av några av sina äldre hitlåtar som Guitars and Cadillacs, eller These Arms och klä dom i bluegrassdräkt? På ett liknade sätt har han gjort med Prince Purple Rain. Kanske är det en hyllning till prinsen, för en bra låt är en bra låt i alla väder.

Dwight Yoakam håller alltid stilen, även i bluegrassland.

Bengt Berglind

21

11 2016

Bra sväng

mystix300

The Mystix ”Rhythm And Roots” (Hemifrån)

Rhythm And Roots är sexmannabandet The Mystix femte album som spelas flitigt på radiostationerna i USA och i Europa. Det här är ett livfullt liveband med en bred repertoar i Americana rootsgenren.

Det svänger riktigt bra mellan varven, inte minst tack vare fiolspelet och det härliga tunga tryck som bandet har på detta livealbum. Sångaren påminner om Roffe Wikström både i röstläget och i vibratot.

Jag är inte så svag för coverversioner av Bob Dylans musik. Han är nog bra själv men här finns ett utmärkt exempel på motsatsen i To Ramona. Andra bra låtarpå detta fullmatade album är A Lifetime Worth Of The Blues och Boppin’ The Blues.

Börje Holmén

25

10 2016

Saligheten är nära

Bonnie_Bishop_album_400_400_s_c1

Bonnie Bishop ”Ain’t Who I Was” (Thirty Tigers/Border)

Aldrig har väl utbudet på kvinnliga röster inom singer/songwriter varit så stort som nu. Det fullkomligt väller fram brudar som skriver och gör sin egen musik. Som vanligt är det svårt att hitta russinen i kakan, men skam den som ger sig. I år har jag hittat Margot Price och hennes debutcountyalbum som kom i våras.

Nu verkar det vara dags igen med Bonnie Bishops nya album. Hon har alla Texasinfluenser i rösten. Det spelar ingen roll om det är ballader eller snabbare låtar, eller om det är soul, blues och country. Hennes musik och röst är fylld av alla dessa ingredienser och resultatet är förbluffande skönt och svängigt.

Bonnie Bishop låter lite grand som en yngre version av Bonnie Raitt, med lite av samma soultwang i rösten. I sammanhanget kan vi meddela att den yngre Bonnie har försett den äldre med  låtmaterial.

Albumets inledning Mercy är knäckande skön och sätter en soulig prägel på hela albumet som är fyllt av riktigt bra låtar. Som om inte det vore nog så omger sig Bonnie Bishop med en mindre grupp musiker som kan sina blues- och countrysoulrötter. Och som inte det vore nog ligger det ofta en B3 hammondorgel och glittrar saligt i grundkompet.

Saligheten är nära, det är femman också, men det får räcka med 4,99 denna gång.

Bengt Berglind

21

10 2016

Vet vad man får hela vägen

reckless kelly

Reckless Kelly ”Sunset Motel” (No big deal/Border)

Efter tjugo långa år i musikbranschen är det nu dags för Reckless Kelly med ett nytt album. De spelar countryrock, men med mer betoning på rock än country. Ingen steelgitarr, fiol eller banjo finns med i ljudbilden. Här härskar gitarren i olika varianter tillsammans med orgel, bas, trummor och sång. När detta veteranband höjer tempot så får de till ett Stonesliknade groove som funkar skönt. Men här på nya albumet drar de ofta ner på tempot och plockar fram de akustiska gitarrerna, ibland med orgel och lite stråkar. Detta fungerar bäst när det finns en klar melodi med i sammanhanget. Så är det inte alltid på Sunset Motel. Det andra är att sången är trygg och säker hela vägen men har inga dimensioner som lyfter en låt.
Ändå gillar jag detta band för att jag vet vad jag får hela vägen och skivan är skön att lägga på när det ska lagas mat eller läsas tidning i soffan. Reckless Kelly är ett band som jag aldrig har sett en recension på. Det kanske inte är så konstigt då countryrock är en utdöende gren i musikhistorien. Men än sadlar vi inte av, tack vare Reckless Kelly, Blue R0deo och några till….

Bengt Berglind

18

10 2016