Archive for the ‘Country/Americana’Category

Låtar som många andra inte kommer i närheten av under hela sin karriär

jason isbell

Jason Isbell and the 400 Unit ”Live At The Ryman” (Thirty Tigers/Border)

Efter tre utomordentliga album Southeasterm, Something More Than Free och Nashville Sounds har Jason Isbell seglat upp som Americanamusikens förgrundsfigur och flaggbärare.

Jason Isbell med förflutet i Drive By Truckers är ingen nykomling i branschen precis. Varför han slutade i detta band finns det skilda meningar om. Några påstår han fick sparken, några att han och bandets kvinnliga medlem inte kom överens privat eller musikaliskt.

Jason övergick till ett nyktert liv och hans låtproduktion började att blomma ut.

För det är här som Jason Isbell har sin styrka. Han har på de ovan nämnda albumen radat upp en lång rad låtar som många andra inte kommer i närheten av under hela sin karriär.

Detta livealbum från Ryman Auditorium i Nashville visar med eftertryck på både melodikänsla och texter utöver det vanliga. Han fungerar lika bra som ensam man med gitarr som med sitt samtrimmade band 400 Unit, där förövrigt hans fru Amanda Shiers ingår med läckert fiolspel.

Cover me up och If we were vampires har vinnit pris I USA som Song of the year 2014 och 2016. Living in the white mans world och 24 frames är även de några låtar Jason Isbell skrivit som tål att lyssnas på om och om igen.

Egentligen är jag lite allergisk till livealbum men Jason Isbell får en fet femma för detta och hans tre tidigare skivor som nämns ovan.

Bengt Berglind

23

11 2018

Som en ung Lucinda Williams

kendel carson

Kendel Carson ”Lost Tapes of Suzanna Hamilton / Calgary Sessions” (Trainwreck/Border)

Kandel Carson är kanadensiska och har en bakgrund som klassisk violinist. Hon har turnerat med legendariska Chip Taylor och gjort plattor med honom.

Att hon nu har släppt två album samtidigt är lite av en gåta. Det skulle kunna var ett album som utgår från soundet och inspelningen.

Både Calgary Sessions och Lost Tapes har ett mycket avskalat ljud och den lilla skara musiker och sångare som medverkar har ett avslappnat musikaliskt språk. I förgrunden står dock Kendel Carsons röst och fiol.

Röstmässigt påminner hon om en ung Lucinda Williams vilket tilltalar mig.

I den finns både smärta och skönhet, folkmusik, country och en dos blues.

Fiolspelet bär en ton av moll och vemod och har en mörkare klangvärld som används för att stryka under och kommentera musiken och sången på båda albumen.

Vem som är hennes manlige duett/harmonikompanjon på albumen står skrivet i stjärnorna. Smakfullt är det förvisso. De övriga musikanterna trakterar lite olika gitarrer, bas och munspel.

I denna americanadivisionen brukar bara Emmylou Harris och Lucinda Williams befinna sig. Kendel Carson utökar denna eminenta duo till en trio.

Musik som för in ljuset i den kommande mörka tiden på ett smakfullt och välkommet sätt.

Bengt Berglind

05

11 2018

Bär sina countryrock boots med heder

strangertome-theblacklillies

The Black Lillies ”Stranger to me” (Thirty Tiger/Border)

betyg 3

Countryrock är en uråldrig musikform som dammas av till och från. Vilket glädjer mig som lika uråldrig fan. För de historielösa kan vi nämna Gram Parson, Byrds och Flying Burrito Brothers.

I den samtid vi befinner oss nu dyker det upp goda exemplar som väl bär countrymusikens beståndsdelar i eller utanpå sina dammig boots.

Reckless Kelly är ett av dessa band och Black Lillies som på detta album lierat sig med producenten och multiinstrumentalisten Jamie Candilero.

Jamie har en agenda med band som REM och en radda album med Ryan Adams.

Black Lillies inleder med en trio låtar som är starka, fyllda av stämmor i sången, lagomt tunga gitarrer och fullt godkända melodihookar. Ten Years, Midnight Stranger och Weighting är en mycket bra början.

Fortsättningen på detta album har en lugnare inramning tempomässigt. Sången är föredömligt behaglig, liksom små snygga gitarrinpass och naturligtvis alla stämmor som flyter in och ut i musiken och förhöjer och stryker under vissa partier. Men visst  sticker några låter iväg och luftar lite skarpare gitarrer. Nämnas bör att det går att lira bra countryrock utan varken steelgitarr, banjo eller fiol. Om detta kan tillskrivas producenten Jamie Candilero eller inte spelar ingen roll, snyggt är det i alla fall.

Black Lilles bär sina countryrock boots med heder vare sig dom är dammiga är välputsade.

Bengt Berglind

15

10 2018

Kvinnor med rötter

amykathy

Amy Helm ”This Too Shall Light” (Yep Roc/Border)   
Kathy Mattea ”Pretty Bird” (Thirty Tiger/Borderbetyg 3

Två kvinnliga vokalister som har sin rötter i den amerikanska rootsmusiken men på lite skilda sätt. Först ut kommer Amy Helm som dotter till legendariska Band-medlemmen Levon Helm. På hennes nya album går det inte att sticka under stolen att det hörs att Amy bygger vidare på pappas musikgärning.

Hela albumet är starkt inspirerat av gospelmusikens byggstenar utan att det är musik direkt för en kyrkolokal.

Amy Helm har en bra stark röst som passar bra in i sammanhanget. I de flesta av albumets låtar fyller kören ut bakom hennes röst med just den gospelkänsla som nämndes tidigare. Producerar gör en av mina favoriter Joe Henry – alltid med en genuin känsla för artisten i fråga.

Amy Helm gör här en avslappnad skön version av Rod Stewarts Mandolin Wind. Men det är originalmaterialet som ger albumet tyngd, skärpa och skönhet.

Kathy Mattea är en Nashvilleveteran inom singer/songwriterfacket med ett femton album bakom sig. För mig är det första gången som jag stiftar bekantskap med henne och upptäcker att jag missat en bra röst. Nu när hon nyss fyllt femtio har även hennes röst förändrats och blivit något mörkare, vilket jag uppskattar.

Albumet är en uppvisning i vad vi kan kalla folk-county i det lilla formatet, ganska avskalat men alltid stilrent och snyggt. Mycket av detta kan säkert tillskrivas Kathys gamla polare Tim O’Brians gitarrspel.

Kathy Mattea tolkar Bobbie Gentrys klassiska Ode to Bille Joe och går iland med det. Detta gör Kathy för hon sjunger med en ständig närvaro och känsla. Förmodligen för att hon bär med sig en lång erfarenhet inom musikbranchen.

Bengt Berglind

05

10 2018

En fortsättning på den inslagna vägen

kiss make better

Carrington MacDuffie ”Kiss make better” (Hemifrån)

Carrington MacDuffie är tillbaka med en fullängdare och det är hennes tredje skiva som jag recenserar här på nyaskivor.se så därför kommer det inte någon närmare presentation.

Kiss Make Better är väl egentligen en fortsättning på den inslagna vägen både musikaliskt samt i uttrycket och som vanligt är hon omgiven av riktigt bra musiker. Den nya skivan ska lanseras med en vårturné i Europa där Paris, Luxemburg, Belgien, Holland, Tyskland, Österrike, England och Skottland är representerade.

Låtar att börja med: Kiss Make Better, Red Kiss, Blue Halo 0ch Come For Me.

Börje Holmén

18

09 2018

Beatlesinfluerad pop

kallecmonterey

Calle Karlsson ”Monterey Shoreline” (hemifrån)

Calle Karlssons sjunde cd är en EP med följande medmusiker: sång och gitarr Calle Karlsson, sång Linda K Johbarn, Maria Blom och Janni Littlepage, dobro och steel pedal Berra Karlsson, dragspel och orgel Olle Bergel, piano Klas Qvist, tvärflöjt Göran Sjövall, bas Mical Smedmalm, trummor Micael Karlsson och slagverk Andreas Holmstedt. Det är nära på samma musiker som på singeln som är recenserad på denna sida.

Det är en annorlunda musikstil jämfört med den förra singeln. Numera Beatlesinfluerad pop med inslag av Americana. En mycket smittsamt gladare skiva och inte så mycket mörker som den förra präglades av. Låtar att börja med: Monterey, Carry On  och Seize The Day.

Börje Holmén

24

05 2018

Det lekfullt svängiga blandas med det högstämda

birds of

Birds Of Chicago ”Love In Wartime” (Signature/Border)

Albumet inleds med Allison Rusells röst och ensam banjo i korta Now/Sunlight. Sen fortsätter Allison Rusell att med sin röst i olika skepnader sätta sin prägel på albumet i fråga.

Allison tillsammans med JT Nero är alltså duon Birds of Chicago. Denna eminenta duo är en ny bekantskap för mig och de har spelat in några album tidigare som nu kanske bör kollas upp.

Även om det är Allison Rusells röst som fått mig att sitta rakt upp i soffan så är det JT Nero som ligger bakom det mesta av det varierade låtutbudet. De sjunger dessutom en hel del duett vilket uppskattas till fullo.

Dessutom är det numera alltför sällan att ett album bjuder på en sådan stor variation. Det lekfullt svängiga blandas med det högstämda och ett speciellt tycke uppstår när Allison Rusell kopplar på soulrösten i Try.

Sen om det är folkmusik, americana eller alternativ pop spelar ingen roll.

Bra musik räcker för detta album.

Bengt Berglind

21

05 2018

Fantastisk musikupplevelse

kyle carey

Kyle Carey ”The Art Of Forgetting” (hemifrån)

Kyle Carey från New Hampshire blev professionell musiker och låtskrivare efter att ha spelat in debutalbumet Monongah i Irland 2011. Det är en blandning av keltiska, appalachiska och americana folk musik. Nu kommer hennes andra fullängdare The Art Of Forgetting som är en fortsättning på den inslagna vägen.

Skivan är inspelad i Louisiana men har kvar sina musikaliska influenser från förra albumet. Det är en läcker anrättning, mycket välarrangerad och med riktigt bra medmusikanter. Kyles underbara röst och sångstil gör det till en fantastisk musikupplevelse.

Låtar att börja med: The Art Of Forgetting, Tell Me Love och Trouble In The Fields.

Börje Holmén

 

04

05 2018

berglinddubbel

Mary Chapin Carpenter ”Sometimes Just The Sky” (Thirty Tiger)

Kim Richey ”Edgeland” (Yeproc/Border)betyg 3

Kvinnliga sing/songwriters dominerar just nu denna genre som lite slarvigt kallas för americana. Inte bara nu förresten utan de sista åren. Var tog mansdominansen vägen här. Det är tur då att den finns kvar inom hårdrock och hiphop. Observera ironin!

Varken Kim Richey eller Mary Chapin Carpenter har tillhört mina kvinnliga husgudar. Den sistnämnda vet jag i alla fall har varit en låtleverantör av rang till många andra artister. På Sometimes Just The Sky har hon samlat ihop låtar från sin egen karriär och spelat in dessa på nytt i Peter Gabriels studio i England.

Naturligtvis låter det perfekt och fantastiskt på alla sätt. Men ändå låter det rejält mjäkigt och segt. Snyggheten i röst och arrangemang är uppå varandra och jag hör inte en enda låt eller melodi som sitter kvar när albumet är slut.

Betydligt fräschare är Kim Richeys album Edgeland som har en positiv puls. Det småsvänger och Kim visar både hjärta och själ i rösten. Här finns det flera bra låtar och melodier som stannar kvar utan att vara några mästerverk.

Country och modern folkmusik är här ledstjärnan med instrumentalister av rang.

Bengt Berglind

16

04 2018

Americana från Holmenkollen

darling

Darling West ”While I Was Asleep” (Jansen/Border)

Mari och Tor Egil Kreken samt Kjetil Steensneas utgör den norska trion Darling West. Visste jag inte detta skulle det kunna vara en ren Nashvilleprodukt av hög kvalité på alla plan.
Sångstämmorna sitter som limmade och instrumenteringen är både skönt avslappnad och tight på en och samma gång.

Dessutom har trion skrivit en samling bra låtar som har melodier att både gilla och komma ihåg. Det hör inte till vanligheterna på många av dagens albumutgåvor.

Men det går inte att komma ifrån att det är Mari Krekens röst som bär detta album. Den är klar som norsk fjällälv, men också uttrycksfull på flera plan. Den dominerar men har ofta en trygg understämma att vila sig mot. Banjo, munspel, gitarrer och exakta trummor backar upp det vokala. Lägger vi till stråkar och en och annan synth så har vi Darling Wests nya album While I Was Asleep. Fjordamericana av hög kvalité.

Bengt Berglind

05

04 2018