Archive for the ‘Country/Americana’Category

Byrds möter garagerock och country

The Sadies ”Colder Streams” (Yep Roc/Border)

betyg 3

Ett band som delvis har gått min countryrocknäsa förbi och ändå har de
kommit ut med över tio album. Detta, deras elfte, ser ut att bli
det sista då en av gruppens ledare, Dallas Good, gick ur tiden
tidigare i år.

Sadies nya album har flera olika musikaliska sidor. Vi kan börja med
det som gör att albumet haltar en smula och inte faller mig på
läppen. Det är när bandet ska rocka lite hårdare och skruva upp
både volym och tempo. Då tappar det fart även om tempot är
högre, men mer när det gäller arrangemang och melodikänsla.
Sadies förvaltar annars väl sina countryrockinfluenser och
levererar limmad stämsång, utsökta musikaliska arrangemang och
instrumentalister.

Utöver detta har bandet denna gång flörtat med en lätt
psykedelika och lite fasförskjutningar från sextiotalet.
Colder Streams är ett album där Byrds möter garagerock och
country, lyssna bara på banjodrivna All are good.

Bengt Berglind

10

08 2022

Trevlig lyssnarstund

Old Crow Medicine Show ”Paint this town” (Ato UK/Border)

OCMS är inget nytt band. De bildades i Nashville redan 1998 och var då en ny upplaga av den tradition som fanns i USA med old string band som lirade folkmusik på just oliksträngade instrument.

OCMS har under många år utvecklat och förnyat denna stil till vad vi skulle kalla American string band. En bättre och lite vildare av upplaga av Mumford & Sons, var nu dom tog vägen.

För några år sedan upptäckte jag bandet då de gjorde en helt ny version av Dylans episka album Blond on Blonde. Resultatet var inte alls dumt.

Nya albumet Paint This Town ger en bra bild av bandet idag där deras äldre bluegrass-musikrötter mixas med country och rock.

Inledande titelspåret är som hämtat från någon av John Mellencamps låtar och sjungs av bandets ledare och utmärkte sångare Ketch Secor.

Efter alla dessa år är bandets medlemmar utmärkta instrumentalister och sångstämmorna sitter limmade, vilket bidrar till att göra detta album till en trevlig lyssnarstund.

Det som blir lite tråkigt är när de faller tillbaka i bluegrassmusiken och ska spela så fort de kan och bryta mot musikens hastighetsgränser. Det kanske funkar och imponerar när man ser och hör bandet live men inte i lyssnarfåtöljen.

I slutändan bjuder ändå OCMS på en varierad mix av det som vi i många fall lite slarvigt slarvigt Americana. Det är svårt att komma på ett bättre epitet.

Bengt Berglind

19

05 2022

Lånar in vokalister med bakgrund i soulmusiken

North Mississippi All Stars ”Set Sail” (New West/Border)

NMAS är en brödraduo i grunden som består av Cody och Luther Dickinson. När det är dags för nytt album utökas duon med utvalda sångare och musiker som har sina rötter i soul, rock och funk från södra USA.

Förra albumet Up And Rollin’ från 2019 var även det ett exempel på hur duon arbetar. I grunden är det en stadig grundrytm på trummor och bas, som kan kännas något tungfotad. Men skenet bedrar. För det skapar ett grundsväng som nästan håller hela vägen.

Brödraduon lånar gärna in vokalister med bakgrund i soulmusiken som William Bell på albumets bästa låt Never want to be kissed.

Larry Williams jr. är flitigt förkommande sångare på albumet, ibland  i sällskap av Sharisse Norman. Arrangemangen för rösterna är klart gospelinfluerade.

Sedan kryddas detta ytterligare av små sköna instick av blåssektion eller stråkar samt gitarrer som lirar lite okonventionellt, men strålande.

NMAS har verkligen en egen väg in i ett skönt soul-, rock- och funkträsk.

I början påpekade jag att det inte håller hela vägen. I låtarna på slutet av albumet har NMAS kramat ur det mesta av sin låtkatalog och det hade räckt med sju låtar. Men å andra sidan hur många album har det idag. NMAS för tankarna till Neville Brothers och ibland Little Feat. Bra så. Snudd på femma.

Bengt Berglind

27

04 2022

Lugnt berättande med röst och gitarr

Ian Noe ”River Fools & Mountain Saints” (Lock13/Border)

2019 hittade jag Ian Noe genom hans album Between the Country. Ett album som var lågmält men genomarbetad på många sätt.

Nu följer han upp detta med nya River Fools & Mountain Saints som är en aning yvigare men håller sig innanför ramarna för americanamusiken.

Röstmässigt finns det stunder av en ung John Prine hos Ian Noe, vilket är en lämplig förebild. Sedan kanske inte texterna når upp till mäster Prines nivå.

Men Ian Noe försöker så gott han kan att ge oss små bildlika noveller och historier på det sätt som tillhör countrymusikens arv.

När sedan en cover av Bonnie Tylers It’s a Heartache smyger sig in på slutet, passar den väl in i americanabootsen.

River Fools & Mountain Saints är ett omväxlande album där ett lugnt berättande med röst och gitarr samsas med skönt countrysväng. 

Bengt Berglind

08

04 2022

Ledigt och okonstlat

Carson McHone ”Still Life” (Loose/Border)

Det har varit ett bra vinterhalvår på den kvinnliga americanafronten.

Först anlände Riddy Armans utmärkta debut, och några månader senare Margo Clikner med ännu ett debutalbum.

Carson McHone har släppt något album tidigare, men Still Life lär vara det första i Sverige.

Texasbaserade Cason McHones album är inte så countryinfluerat utan sneglar istället mot R&B och soulmusiken.

Sen finns det även en flirt med 60-tals popmelodier i uptempolåten Someone else.

Hawks Don´t Share och Only Lovers bärs upp av en mäktig blåssektion och små rockiga gitarrer.

Blåset återkommer och färgar End of the world på sitt sätt.

Balladen Sweet Magnolia ger god plats åt ett piano tillsammans med McHones röst. Hon sjunger rakt och utan egentliga countryinfluenser.

Det kanske hörs mer att hon har sina rötter i folkmusiken I Spoil on the vine, Folksong och Fingernail moon.

Still Life är ett album som känns ledigt och okonstlat kanske på grund att Carson sjunger utan manér och att musiken bjuder på så många och trevliga arrangemang och instrumentala påhitt och inpass.

Bengt Berglind

16

03 2022

Behåller sitt eget tempo

The Delines ”Sea Drift” (Decor/Border)

Förra albumet The Imperial var en stor och ren sensation i mina öron 2020.  Inte på grund av att det var nyskapade utan att det fanns en sådan konsekvens i gruppens sound. Tempot i låtarna var relativt lågt, produktionen avskalad men ändå rik och uttrycksfull.

På nya Sea Drift fortsätter The Delines att uttrycka sig på detta lite avmätta sätt. Många av låtarna rullar sakta igång med ett elpiano eller ensam gitarr. Sedan smyger Amy Boone in med sin sensuella röst. Hon behöver aldrig ta i för att försöka imponera. Rösten bara finns där som en självklar kompass i The Delines souldränkta Americana.

En viktig del i gruppens musik är blåsarrangemangen som ligger och kommenterar sången och melodierna. Dessa arrangemang är smakfulla och bidrar starkt till albumets positiva helhet.

Detta är gruppens fjärde album där de mejslat fram sitt lite säregna sirliga sound. Willy Vlautin, författare och tidigare medlem i gruppen Richmond Fontaine, skriver huvuddelen av de novelliknande texterna.

Det är få band som så konsekvent vågar behålla sitt eget tempo och uttryckssätt på ett helt album. Det är ok för mig!

Men denna midnattsblå soulpastej skulle ha mått bra av några uptempolåtar. Bra för att få höra om de fixar det lika bra. Vilket jag tror.

Bengt Berglind  

09

02 2022

Arman är på riktigt

Riddy Arman ”Riddy Arman” (La Honda/Border)

Countrymusik är i dag ett mycket vitt begrepp. Det kan kallas americana, heartland music, contemporary, alternativ, countryrock och en hel del annat.

På sitt första album har Riddy Arman plockat bort många av countrymusikens typiska beståndsdelar och återvänt till det ursprungliga, nämligen att berätta en historia från sin egen vardag, tankar och drömmar.

Med sin lite allvarliga men säregna röst står hon stadigt förankrad i sin egen verklighet. Sångerna kan vara egna dagboksanteckningar efter en lång dag på ranchen. För det är den verklighet hon har och delger oss här.

Riddy Armans röst griper tag i mig. Den är kärv, inte speciellt vacker eller inställsam. Det saknas starka melodier och tjusiga refränger.

Ändå påverkas man av ärligheten och engagemanget i rösten.

Sånt som hände då man hörde Bruce Springsteen första gången i en skivaffär i London, eller The Band eller Dylan och Van the Man.

Musikerna tassar försiktigt i hennes bakgrund. Lågmält, bara som ett familjärt stöd för hennes röst.

Debutalbumet med Riddy Arman är kort. Åtta egna ärliga små vykort från ett dammigt grått nutida USA. Samt en lysande version av Kris Kristoffersons Help me make it through the night.

Riddy Armans röst, musik och texter är på riktigt och det räcker långt för mig.

Bengt Berglind

05

12 2021

Starka melodier

Strand Of Oaks ”In heaven” (Galacticana/Border)

Timothy Showalter är mannen och skaparen bakom musikprojektet Strand Of Oaks. Man kan säga att han tillhör familjen med bröder som Israel Nash och War On Drugs. Man kan även ana att han har kollat in en del av Bruce Springsteens ibland storvulna musikdrömmar.

När musiken på detta album fungerar som minst bra går tankarna till U2 eller My Morning Jacket när dom inte riktigt har träffat rätt och tar i så det som skulle bli det storslagna anslaget dränks i ett studiodån.

Men så länge Timothy håller sig till Americanamusiken funkar det mycket bra. Melodierna är genomgående starka och sången är fylld av passion och hjärta med smärta.

Lätt överstyrda gitarrer, klockspel och en matta av synthar och röster i lager fyller i och nästan täpper igen ljudbilden. Den blir för massiv, inga sprickor eller andningshål, inget om livet utanför studion.

Några gånger, som på spåret Carbon och Hurry, taggar Timothy ner sången och produktionshysterin och låter musiken andas. Vid dessa tillfällen fungerar Strand Of Oaks som bäst. Ändå blir det en svag fyra.

Bengt Berglind

19

11 2021

Det enkla är ofta att föredra

Margo Cilker ”Pohorylle” (Loose/Border)

Man ska inte krångla till det i onödan. Det gör sannerligen inte Margo Cilker på sitt senaste album. För inte så länge sedan kom  ett album av Riddy Arman som har ett liknande ljudbild. Båda har den traditionella countrymusiken som uttryckssätt. De berättar historier från livet på landet med alla de vedermödor och glädjeämnen som finns runt dom.

Musiken är öppen, krispig och vilar på ett skönt pianospel och inpass från fioler och steel guitar som trakteras bland annat av medlemmar från gruppen Decemberists.

Margo Cilker sjunger med både med klarhet och smärta, vilket bidrar starkt till att albumet känns trovärdigt in i minsta detalj. Precis på samma sätt som tidigare nämnda album med Riddy Arman.

Det enkla är ofta att föredra när det håller en sån här kvalitet, samtidigt som det är skönt att lyssna på.

Bengt Berglind 

10

11 2021

Utan tvekan ett av årets bästa

rodney

Rodney Crowell ”Triage” (RC1/Border)

Som varande en av mina musikaliska husgudar så gör sällan Rodney Crowell några riktigt dåliga album.

Texas som kom förra året var hyfsat med låtar av skiftande kvalité och en del kufiska samarbeten med till exempel Billy Gibbons från ZZ top samt Lyle Lovett. Men fortfarande ett album att plocka fram i vissa stunder.

Nu har Rodney lämnat Texas och höjt ribban rejält med nya utmärkta albumet Triage.

Pandemiåret, sitt eget åldrande (bara 72 år) och dess krämpor kanske inte låter så lockande att ha i sitt medvetande när ett nytt alster ska växa fram.

Rodney fyller detta nya album med eftertänksamma och skarpa texter, Det finns trots detta ofta en svart ironi och humor att ta till sig.

Men det är inte deppigt och mörkt. Hans musik är fortsatt spänstig, välproducerad och melodisk .

Handplockade rader från I’m about love:_” I am happy to say I even love Donald, Greta Thunberg and Jessica Beal, same goes for the devil if I thought it was real ”

Ett av årets album, utan tvekan.

Bengt Berglind

19

08 2021