Archive for the ‘Country/Americana’Category

Lättlyssnat och välproducerat

clarence

Clarence Bucaro ”Pendulum” (2020 Records/Hemifrån)

betyg 3

Brooklyn-baserade Clarence Bucaro släppte nyligen sitt nionde studioalbum. Clarence sjunger och spelar gitarr och på ‘Strangers’ gör han en duett med Allison Moorer. Clarence har skrivit det mesta av materialet och producerat albumet tillsammans med Tom Schick som bland annat producerat Wilco och Ryan Adams skivor.

På det hela taget en lättlyssnad och välproducerad skiva som påminner lite om Paul Simon och Ron Sexsmith mellan varven. Hans texter är berättelser och reflexioner om livet och drömmar han haft. Som vanligt så vinner skivan på att höras många gånger. Låtar att börja med: Emerald Eyes, Barcelona och Tragedy.

Börje Holmén

08

05 2017

Medryckande passionerad sång

gypsy

Gypsy Soul ”True” (Off The Beaten Track/Hemifrån)

Gypsy Soul är Cilette Swann och Roman Morykit som nu har släppt sin trettonde skiva. Cilette sjunger och Roman spelar gitarrer och sjunger. Med sig i studion har dom Michael Forney trummor, Michal Palzewich cello och Mikey Stevens trumpet och horn.

Duon träffades i Edinburgh, Scottland, 1996 och har turnerat och skapat en stor supporterskara som har varit dem trogna och till och med finansierat deras skivproduktioner. Gilette har skrivit allt material själv så när som Amazing Grace och förstås inte Leonard Cohens Hallelujah.  De har framträtt en hel del på olika radiostationer och även på TV.

Det första som slår mej när jag hör Gypsy Soul är att det är mycket medryckande passionerad sång. Artister som jag tycker ligger nära i sångstil och i viss mån även i uttrycket är framförallt Tori Sparks men också australiska bandet The Waifes. Genren påstås av recensenter vara ”Canadian-Americana”, ”Roots Rock” mm. Sammanfattningsvis en trevlig musikupplevelse.

Låtar att börja med: Your Kind, We Are What We Believe och Gotta Be Real.

Börje Holmén

17

04 2017

Ett par americanare till påsk

darden-cordovas

Cordovas ”Cordovas” (Rootsy/Warner) 
Darden Smith ”Everything” (Compass/Border

Detta är egentligen en nyutgåva av ett album som kom för några år sedan.Vad gör man då med en lång europaturné  i faggorna, jo javisst man släpper albumet på nytt i väntan på nästa.

I detta fall tror jag inte att det spelar någon roll musikaliskt sett, för det finns alltid en efterfrågan på band som Cardovas bland americanavänner från förr och nu. Detta beror i första hand på att musiken bär på länkar bakåt i sjuttiotalets countryrock med stämsång i högsätet. Tankarna går snabbt åt hållet CSN&Y, Poco och några av Greatful Deads mer countyinfluerade album.

I de recensioner som synts till i dagspressen verkar det som Cordovas varit ett utmärkt liveband på svenska scener under mars månad detta år.

Det kan man gott förstå när stämsången på albumet sitter som ett smäck och det finns plats för både lägereldsballader och lite ostyrda gitarrer. Ett nytt  färskt album har det klunkats om. Vi har bara att hoppas.

Darden Smith hade jag gett upp hoppet om för längesedan. Hans soloalbum på nittiotalet var alltid välstrukturerade och hade ofta fem sex välskrivna låtar per skiva. Så är det även nu. Men tyvärr har han en lite stel framtoning fast han har en utmärkt röst och sjunger behagligt. Idag finns det ett otal artister i Dardens klass och väldigt få har något som sticker ut i mediastormen. Tyvärr är det så för Darden och hans manliga och kvinnliga kollegor att ingen orkar, hinner eller vill sätta sig ner och lyssna. Man kan ju missa ett twitter eller podd av en c-kändis.

Men nej jag är inte bitter, bara konfunderad. Samtidigt tackar jag min lyckliga stjärna att det är skönt att kunna sätta sig ner och kunna njuta av både Cordovas och Darden Smith.

Bengt  Berglind

13

04 2017

Försöker hitta inspirationen och känslan i bluesmusiken

son volt

Son Volt ”Notes Of Blue” (Transmit Sound/Border)

Så har då Jay Farrar i Son Volt vaknat upp den där morgonen och fått sin blues. Men i det här fallet är det verkligen på gott och ont. Som ni vet är Son Volt komna ur den alternativa countrymyllan där de odlade sin stil under namnet Uncle Tupelo.
På nya albumet Notes Of Blue har man försökt att hitta inspirationen och känslan i bluesmusiken och vidare i sin egen stil. Det har gått så där kan vi säga.
För det första har inte den gode Jay rösten som är direkt uttrycksfull. Den har sina begränsningar om man vill vara snäll. På tidigare album då han hållit sig till sin countryinfluerade musik funkar det för det mesta. Så även här i de lugnare och mer melodiösa låtarna, som Promise the world, Back against the wall och The Storm.
När gitarrerna blir hårdare och riffen mer metalliska blir det mer platt och parodiskt. Sången ska vi inte tala om. Som Son Voltfan sedan tidigare tror jag dock att Jay Farrar snart hittar sporrarna igen och rider in i någon av countrymusikens solnedgångar för framtida storverk.

Bengt Berglind

24

03 2017

Utmärkt sångsmed

lauderdale

Jim Lauderdale ”London Southern” (Proper/Border)

Lyssnar man lite förstrött på detta nya album med låtskivarveteranen Jim Lauderdale låter det som lite som Nick Lowe. Rösten påminner en hel del om denna sympatiske engelsman, men det gör även låtarnas struktur och dess tempo. De flesta liksom lunkar fram i ett medelålders tempo. Dettta är sagt i positiv mening eftersom vi håller Nick Lowes fana högt efter många utmärkta album.
Jim Lauderdale som är huvudperson på detta nya album är en musiker och låtskrivare som skymtat förbi i många sammanhang, både som soloartist eller medlem i olika grupper. Han tillhör den där skaran av musiker som håller hantverket högt men inte täljer guld på topplistor eller i media.
Här på London Southern kan vi dock konstatera att den gode Jim med 27 album i ryggen visar att han är en utmärkt sångsmed. Många av låtarna har en lätt croonerkänsla över sig, som faller utanför den americanaram som man tidigare placerat Lauderdale.
Som helhet ett tillbakalutat album med skön feeling och många bra låtar att avnjuta i soffan.

Bengt Berglind

23

02 2017

Rösten är rena njutningen

kellys lot

Kelly’s Lot ”Bitter Sweet” (Hemifrån)

Kelly’s Lot är Kelly Zirbes på sång, Perry Robertson gitarr, Rob Zucca bas, Matt McFadden trummor, Sebastian Sheehan Visconti keybords, Bobby Orgel dobro och Bill Jonston klarinett. Bandet bildades 1996 och har turnerat i USA och England. Dom har nu släppt sin elfte skiva. Det är blandade genrer som Americana-Roots och Rock-Blues.

Kellys röst är en njutning att höra, hon påminner lite om Melanie Safga Schekeryk och ibland om Linda Thompson. Har man spelat ihop i över tjugo år blir det ett ”tight gäng” och det låter riktigt bra. Kelly har skrivit allt men har haft hjälp av Perry Robertson på tre låtar och på Rice Above märker man tydligt att Perrys gitarrspel är påverkat av Lynyrd Skynyrds Free Bird och det är klart att sämre influenser kan man ha.

Låtar att börja med: Come Home, Rice Above och Colours Of December.

Börje Holmén

06

02 2017

Americanaåret börjar bra

tift whitney

Tift Merritt ”Stitch of the world” (YepRoc/Border) 
Whitney Rose ”South Texas suite” (Six Shooter/Border) 

Tift Merritt är en liten husfavorit i huset. Hennes skivor plockas fram med jämna mellanrum och var gång är det ett kärt återseende. Whitney Rose däremot är en nykomling. Detta är hennes debutalbum i miniformat med sex låtar. På sikt kommer det nog att också bli en del kära återseenden, om det fortsätter att låta så bra som det gör här. När Tift Merritt skapar ett mer modernt countrysound, låter Whitney mer traditionell med sina musikrötter i femtiotalets svängiga Bakerfieldsound.
Den ljudbild som Tift och hennes eminenta musiker skapar på detta album är oantastligt, snyggt och fullt av snitsiga gitarrinpass. Sen skulle man önska att hennes nya låtar är av samma kvalité som musiken, men så är inte fallet den här gången. Så än sitter Emmylou säkert på tronen. Stitch of the world innehåller ganska många ballader som inleds med ett lungt tempot, men ökar efter en eller två verser. Detta är ett mönster som Tift Merritt brukar bygga upp sina låtar efter. Allra bäst fungerar det på Easterlight, som är stämningsfull på flera sätt.
Whitney Rose, som för övrigt kommer till Sverige i år, sjunger med ljuvlig känsla och hennes melodier är mer direkta och fastnar snabbt i den inbyggda melodibanken man bär på. Musikerna är lika samspelta och skickliga som på Stich of the world, men ändå är musiken renare, enklare och mer direkt. Sen är det smart att ge ut ett minialbum med bara bra låtar. Det blir väl att ta cykeln till Örebro längre fram i vår och kolla in damen i fråga. Americanaåret börjar bra! Whiney Rose leder på poäng, men Tift Merritt brukar vinna hos mig.

Bengt Berglind

03

02 2017

Hookar som fastnar som kardborreband

hellberg

Nisse Hellberg ”Vägen västerut” (Gamlestans/Border)

På detta nya countyinfluerade album har Nisse Hellberg hittat rätt på många sätt. Kanske först och främst genom att det innehåller en lång radda bra låtar. Sedan tillkommer att många av dessa har rediga raka små melodihookar som fastnar som kardborreband. Som om inte detta vore nog så har den gode Nisse totat ihop flertalet finurliga och bra texter.

Musiken är en mix av country, 50-tals rock och lite rockabilly som borde gå hem i stugorna landet runt. Här finns också en guldgruva för hugade dansband att utöka sin låtlista med nytt material.

Konstigt att inte Nisse Hellberg dykt upp i Så Mycket Bättre, för han har en låtskatt som borde vara gångbar i ett sådant sammanhang. Kanske har han tackat nej, vem vet?

Bästa låtar är Farväl Lev Och Lär, Under Ett Bord Av Glas och Träden Växer Till Himlen

Bengt Berglind

20

01 2017

Årets rootsalbum?

gillian

Gillian Welch ”Boots No 1 – The official Revival bootleg” (Acony/Border)

När man använder begreppet rootsmusic så innefattar det ofta att musiken i fråga har ingredienser hämtad från den amerikanska folkmusiken. Gillian Welsh är 100 % rootsmusic, detta råder ingen som helst tvekan om. För att befästa detta ytterligare har hon samlat sin demoinspelningar från sina fem album. Att det sedan inte är någon större skillnad mellan demoinspelningarna och det som sedan plattats till på skiva är ganska kul.
Som vanligt när det gäller Gillian Welch, hennes man och alltid närvarande gitarrist Dave Rawling är musiken avskalad, innerlig och förunderligt vacker. På några ställen på detta dubbelalbum, busar de till det i studion, bjuder in andra instrument och släpper loss. Då svänger det till utan att tappa skönhet, form och stil.
Annars är Gillian Welch mer känd som leverantör av låtar till bland annat Emmylou Harris. Orphan Girl är väl den som är mer känd än andra. Sen går det inte låta bli att nämna Dave Rawlings lite extra. Hans sublima alltid närvarande gitarrspel lyfter och stimulerar den sparsmakade musikformen till sköna höjder.
Av Gillians tidigare album gillas Soul Journey och Revival. Maken Dave Rawlings Machine kan du kolla in på hans soloalster A Friend Of A Friend och Nashville Obsolate.
Årets rootsalbum ? Utan Tvekan.

Bengt Berglind

14

12 2016

Livfull berättarglädje

Jesse-DaytonTitel-Revealer

Jesse Dayton ”The Revealer” (Blue Elan/Hemifrån)

Jesse Daytons karriär startade och tog fart på åttiotalet när han spelade på en klubb i Beaumont, Texas. I publiken satt Clifford Antone och han gav Jesse en inbjudan att komma till Austin och spela på Anton. Clifford var den som upptäckte Stevie Ray och Jimmie Vaughan, Doyle Brahall Sr och Jr och nästan alla andra gitarrister från Austin. Jesse har spelat på Waylon Jennings skivor och på Willie Nelsons men även på Johnny Cash. Jesses första soloskiva kom 1995, Racin Cain. Jesse har precis avslutat en turné ombord på ”The Outlaw Country Cruse” tillsammans med bl a Lucinda Williams och Steve Earle.

Jesse blandar friskt mellan country och rock med ett ganska annorlunda gitarrspel och hans sångstil låter ibland som John Hiatt och ibland som Delbert McClinton men oftast som Ken ”Omar” Dykes och hans Omar and The Howlers. Omar drar ju åt blues/rock medan Jesse drar åt country/rock. Skivan genomsyras av en livfull berättarglädje med täta texter vilket gör den till en glad upplevelse.

Låtar att börja med: Eatin’ Crow and Drinkin Sand’, ‘Take out The Trash’ och ‘Daddy Was a Badass’.

Börje Holmén

06

12 2016