Archive for the ‘Country/Americana’Category

2 x americana

belalaura

Bela Fleck & Abigail Washburn ”Echo In The Valley” (BMD/Border) betyg 3
Laura Cortese & The Dance Cards ”California Calling” (Compass/Border) betyg 3

Två album som på något sätt är representativa för den amerikanska rootsmusiken men ändå så olika.

Om du på något sätt är allergisk mot ljudet av en banjo eller två så ska du inte lyssna i stora doser. Bela Fleck är världsledande på detta instrument. Han lirar lika gärna bluegrass som jazz, till exempel med Chick Corea. Hans äkta hälft Abigail Washburn trakterar även hon banjo, men sjunger också med en röst som påminner om en glimrande vårbäck. De starkaste numren på albumet är just när hon låter sin röst glida fram över ett banjokomp som i sina bästa stunder är helt makalöst. I de instrumentala låtarna blir det lite för mycket banjo, även för mig. Kolla in Take Me To Harlan tex.

Laura Cortese musik är i kärnan americana, men med hjälp av sina medmusikanter blandas americanan upp med indiepop och en liten dos elektronica. En mängd olika stränginstrument, snygga körer och diverse synthar lägger basen för musiken. Ovanpå svävar röster i en eller flertal i lager på ett vackert och lyriskt sätt. Eller varför inte den lite snabbare Stockholm.

Två album som man kanske inte stöter på varje dag. Men varför inte ta och kolla in något av dom eller båda, som alternativ till dina vanliga husgudar.

Bengt Berglind

07

12 2017

‘En av årets bästa låtar’

tony where is jack

Tony McLoughlin/Marion Klein ”Where Is Jack” (Hemifrån)

betyg 3

Tony McLoughlin från Irland och Marion Kleine från Tyskland släpper här sin första skiva tillsammans. Inspelningen är gjord i Berlin och i Belfast och McLoughlin har gjort 6 album tidigare.

När jag första gången lyssnade tyckte jag att det lät bullrigt med väl så hårda och klichéartade rytmer i blues-rock genren. Sen kom lyssningen till nionde spåret Sacred Nights och då blev jag väldigt överraskad. En av årets bästa låtar i mina öron! Den och elfte låten Red Light Love skiljer sig totalt från övriga spåren och det påminner faktiskt om Springsteen från tiden då Bossen kunde leverera.

Börje Holmén

07

11 2017

Har en röst som både river och smeker som ljummen honung

whitney rose

Whitney Rose ”Rute 62” (Six Shooter/Border)

Fjolårets Ep South Texas Suite var ett utropstecken i countrysvängen. Whitney Rose nya fulllängdsalbum Rule 62 är en utmärkt fortsättning som kommer att etablera henne på countrytoppen inom kort. Då menar jag inte CMA country som snart inte har många traditionella countryelement kvar i musiken.

Rule 62 är en snygg hyllning till den traditionella countryn, men med en samtida ljudbild. Musiken blickar bakåt med kärvänliga musikinpass från ett bortflyende femtio- och sextiotal. Gitarrinpass som ekar Duane Eddy, blåsfigurer från tidig rhytm and blues och skönt glimrande pianolir på flertalet ställen.

Det luktar Mavericks lång väg om kompet. Det är inte så underligt när bandets sångare Raul Malo producerar och flera av musikerna i bandmedlemmarna sitter med i studion. Dessutom turnerar Whitney just nu Europa runt som förband till Mavericks.

Whitney sjunger med en lätthet och säkerhet och har en röst som både river och smeker som ljummen honung. Hennes vokala bakgrund bär glimtar från stora kvinnliga vokalister inom den traditionella countrymusiken men samtidigt är hon sin egen.

Det gångna året turnerade Whitney Rose i landet vi bor i. Hoppas hon återvänder och att någon arrangör kan plocka henne till Värmland. För tillfället finns det ingen scen för rootsmusik här vad jag vet. Helst vill man slippa att åka till Örebro, eller hur?

Bengt Berglind

06

11 2017

Mums americana

jason isbell

Jason Isbell and the 400 Unit ”The Nashville Sound” (Southeastern/Border)

Sedan Jason Isbell lämnade Drive By Truckers och blev nykter på heltid har han haft en klart stigande kurva med sina soloalbum, Siren Of The Ditch, Southeastern och Something More Than Free plus de med kompgänget 400 unit.

Säkerheten finns numera först och främst i låtsnickeriet, med tydliga melodihookar som fäster som flugor på ett flugpapper. Vidare har hans röst fått en patina som klarar alla typer av låtar och tempon.

400 unit har han spelat med i många år och på flera album, så de passar honom som handsken. Som grädde på moset finns också hans hustru med i studion med sitt förträffliga fiolspel.

Med bandet 400 Unit har musiken blivit mer tempofylld, men albumet innehåller en utmärkt mix av alla typer av Jason Isbelllåtar.

Det här är mums americana för mig och kommer att bli ett av årets album, alla kategorier.

Bengt Berglind

16

08 2017

Lättlyssnat och välproducerat

clarence

Clarence Bucaro ”Pendulum” (2020 Records/Hemifrån)

betyg 3

Brooklyn-baserade Clarence Bucaro släppte nyligen sitt nionde studioalbum. Clarence sjunger och spelar gitarr och på ‘Strangers’ gör han en duett med Allison Moorer. Clarence har skrivit det mesta av materialet och producerat albumet tillsammans med Tom Schick som bland annat producerat Wilco och Ryan Adams skivor.

På det hela taget en lättlyssnad och välproducerad skiva som påminner lite om Paul Simon och Ron Sexsmith mellan varven. Hans texter är berättelser och reflexioner om livet och drömmar han haft. Som vanligt så vinner skivan på att höras många gånger. Låtar att börja med: Emerald Eyes, Barcelona och Tragedy.

Börje Holmén

08

05 2017

Medryckande passionerad sång

gypsy

Gypsy Soul ”True” (Off The Beaten Track/Hemifrån)

Gypsy Soul är Cilette Swann och Roman Morykit som nu har släppt sin trettonde skiva. Cilette sjunger och Roman spelar gitarrer och sjunger. Med sig i studion har dom Michael Forney trummor, Michal Palzewich cello och Mikey Stevens trumpet och horn.

Duon träffades i Edinburgh, Scottland, 1996 och har turnerat och skapat en stor supporterskara som har varit dem trogna och till och med finansierat deras skivproduktioner. Gilette har skrivit allt material själv så när som Amazing Grace och förstås inte Leonard Cohens Hallelujah.  De har framträtt en hel del på olika radiostationer och även på TV.

Det första som slår mej när jag hör Gypsy Soul är att det är mycket medryckande passionerad sång. Artister som jag tycker ligger nära i sångstil och i viss mån även i uttrycket är framförallt Tori Sparks men också australiska bandet The Waifes. Genren påstås av recensenter vara ”Canadian-Americana”, ”Roots Rock” mm. Sammanfattningsvis en trevlig musikupplevelse.

Låtar att börja med: Your Kind, We Are What We Believe och Gotta Be Real.

Börje Holmén

17

04 2017

Ett par americanare till påsk

darden-cordovas

Cordovas ”Cordovas” (Rootsy/Warner) 
Darden Smith ”Everything” (Compass/Border

Detta är egentligen en nyutgåva av ett album som kom för några år sedan.Vad gör man då med en lång europaturné  i faggorna, jo javisst man släpper albumet på nytt i väntan på nästa.

I detta fall tror jag inte att det spelar någon roll musikaliskt sett, för det finns alltid en efterfrågan på band som Cardovas bland americanavänner från förr och nu. Detta beror i första hand på att musiken bär på länkar bakåt i sjuttiotalets countryrock med stämsång i högsätet. Tankarna går snabbt åt hållet CSN&Y, Poco och några av Greatful Deads mer countyinfluerade album.

I de recensioner som synts till i dagspressen verkar det som Cordovas varit ett utmärkt liveband på svenska scener under mars månad detta år.

Det kan man gott förstå när stämsången på albumet sitter som ett smäck och det finns plats för både lägereldsballader och lite ostyrda gitarrer. Ett nytt  färskt album har det klunkats om. Vi har bara att hoppas.

Darden Smith hade jag gett upp hoppet om för längesedan. Hans soloalbum på nittiotalet var alltid välstrukturerade och hade ofta fem sex välskrivna låtar per skiva. Så är det även nu. Men tyvärr har han en lite stel framtoning fast han har en utmärkt röst och sjunger behagligt. Idag finns det ett otal artister i Dardens klass och väldigt få har något som sticker ut i mediastormen. Tyvärr är det så för Darden och hans manliga och kvinnliga kollegor att ingen orkar, hinner eller vill sätta sig ner och lyssna. Man kan ju missa ett twitter eller podd av en c-kändis.

Men nej jag är inte bitter, bara konfunderad. Samtidigt tackar jag min lyckliga stjärna att det är skönt att kunna sätta sig ner och kunna njuta av både Cordovas och Darden Smith.

Bengt  Berglind

13

04 2017

Försöker hitta inspirationen och känslan i bluesmusiken

son volt

Son Volt ”Notes Of Blue” (Transmit Sound/Border)

Så har då Jay Farrar i Son Volt vaknat upp den där morgonen och fått sin blues. Men i det här fallet är det verkligen på gott och ont. Som ni vet är Son Volt komna ur den alternativa countrymyllan där de odlade sin stil under namnet Uncle Tupelo.
På nya albumet Notes Of Blue har man försökt att hitta inspirationen och känslan i bluesmusiken och vidare i sin egen stil. Det har gått så där kan vi säga.
För det första har inte den gode Jay rösten som är direkt uttrycksfull. Den har sina begränsningar om man vill vara snäll. På tidigare album då han hållit sig till sin countryinfluerade musik funkar det för det mesta. Så även här i de lugnare och mer melodiösa låtarna, som Promise the world, Back against the wall och The Storm.
När gitarrerna blir hårdare och riffen mer metalliska blir det mer platt och parodiskt. Sången ska vi inte tala om. Som Son Voltfan sedan tidigare tror jag dock att Jay Farrar snart hittar sporrarna igen och rider in i någon av countrymusikens solnedgångar för framtida storverk.

Bengt Berglind

24

03 2017

Utmärkt sångsmed

lauderdale

Jim Lauderdale ”London Southern” (Proper/Border)

Lyssnar man lite förstrött på detta nya album med låtskivarveteranen Jim Lauderdale låter det som lite som Nick Lowe. Rösten påminner en hel del om denna sympatiske engelsman, men det gör även låtarnas struktur och dess tempo. De flesta liksom lunkar fram i ett medelålders tempo. Dettta är sagt i positiv mening eftersom vi håller Nick Lowes fana högt efter många utmärkta album.
Jim Lauderdale som är huvudperson på detta nya album är en musiker och låtskrivare som skymtat förbi i många sammanhang, både som soloartist eller medlem i olika grupper. Han tillhör den där skaran av musiker som håller hantverket högt men inte täljer guld på topplistor eller i media.
Här på London Southern kan vi dock konstatera att den gode Jim med 27 album i ryggen visar att han är en utmärkt sångsmed. Många av låtarna har en lätt croonerkänsla över sig, som faller utanför den americanaram som man tidigare placerat Lauderdale.
Som helhet ett tillbakalutat album med skön feeling och många bra låtar att avnjuta i soffan.

Bengt Berglind

23

02 2017

Rösten är rena njutningen

kellys lot

Kelly’s Lot ”Bitter Sweet” (Hemifrån)

Kelly’s Lot är Kelly Zirbes på sång, Perry Robertson gitarr, Rob Zucca bas, Matt McFadden trummor, Sebastian Sheehan Visconti keybords, Bobby Orgel dobro och Bill Jonston klarinett. Bandet bildades 1996 och har turnerat i USA och England. Dom har nu släppt sin elfte skiva. Det är blandade genrer som Americana-Roots och Rock-Blues.

Kellys röst är en njutning att höra, hon påminner lite om Melanie Safga Schekeryk och ibland om Linda Thompson. Har man spelat ihop i över tjugo år blir det ett ”tight gäng” och det låter riktigt bra. Kelly har skrivit allt men har haft hjälp av Perry Robertson på tre låtar och på Rice Above märker man tydligt att Perrys gitarrspel är påverkat av Lynyrd Skynyrds Free Bird och det är klart att sämre influenser kan man ha.

Låtar att börja med: Come Home, Rice Above och Colours Of December.

Börje Holmén

06

02 2017