nyaskivor.se

Lonnie Kjer/Stefan Mørk ”13 Songs” (Plugged/Hemifrån)

Nu råkar jag vara svag för duetter av någon oförklarlig anledning som jag ännu inte sökt hjälp för. När sedan Dancing In The front Of The Light inleder 13 Songs så blir jag lätt knäsvag. Inte blir det lättare för knäregionerna att hålla sig upprätt när det fortsätter med  When The Wind Doesen´t Carry A Tone. Så håller det på hela albumet igenom med samma höga musikkvalitét.

Detta är alltså dansk musikdynamit av det stillsammare vemodiga slaget, men med ett focuserat tilltal i musiken som är anmärkningsvärt. För här finns ett par komponenter som måste finnas för att det ska bli lyckat. Bra låtar, utmärkta sångare och varierade arrangemang. 13 Songs är i sin enkelhet en fullträff för denna danska duo. 13 Songs kommer att förgylla denna höst. 13 Songs med Lonnie Kjer och Stefan Mörk. Nu glömmer du inte det.

Bengt Berglind

Heart ”Red Velvet Car” (Eagle/Playground)

                                   Spotify

Gruppen Heart med systrarna Ann och Nancy Wilson som ledfigurer och konstanter började på 70-talet med en akustiskt driven rock inspirerad inte minst av Led Zeppelin för att på 80-talet förvandlas till AOR-giganter och stora MTV-profiler med kommersiella monsterhittar som bl.a. ”Alone” och ”These Dreams”. Den sist nämnda delen av karriären ledde dock till att bandet, när 90-talet och grungevågen ebbat ut, i princip förlorat sin gamla cred som det skrapat ihop under 70-talsperioden.

Men systrarna Wilson har på senare år börjat bygga upp grundstenarna igen och alltmer sökt sig tillbaka till rötterna. Nya plattan Red Velvet Car är det bästa gruppen gjort hittills i den riktningen. Det mesta på plattan kan betecknas som kvalitativ mjuk vuxen classic rock med en lätt akustiskt ton dominerad av ballader och midtempo-låtar. Det här är inte alls illa utan låter överraskande inspirerat och taggat.

Och de tidiga Led Zeppelin-influenserna som en gång fick systrarna att starta skiner igenom mycket – vilket är en fin styrka med skivan, i mitt tycke. Ja, Ann Wilson låter i sina bästa stunder på plattan som den kvinnliga motsvarigheten till den med musikalisk värdighet åldrade Led Zeppelin-sångaren Robert Plant och man kan också associera en del till dennes magnifika senare americana-platta Raising Sand tillsammans Allison Krauss.

Henric Ahlgren

Devo ”Something for everybody” (Warner)

                                    Spotify

Kultbandet Devo har återvänt och gör det med bravur på sin nya skiva ”Something for everybody” som är bandets första fullängdare sedan 1990. Bandet bildades under tidigt 70-tal av ett gäng amerikanska nördiga universitetsstudenter som tog namnet Devo som är en förkortning av de-evolution, som förenklat innebär bakvänd evolution det vill säga att arter förändras till mer primitiva varelser . Det är inte mycket musikaliskt som har hänt med Devo sedan ’78 när man släppte den fantastiska debutplattan ”Q: Are We Not Men? A: No We Are Devo!” – man har bara tagit sin satiriska scifi-anti-pop in i 2000-talet. Devo har klarat ingången i framtiden på ett lysande sätt. Musiken känns både fräsch och futuristisk.

Devo levererar i ära av sitt namn en fantastiskt nördigt dum och samtidigt smart popmusik som har ena foten i elektronisk musik och den andra punk/new wave. De trallvänliga låtarna är ackompanjerade av fantastisk popmusik som samsas i ljudbilden med snygga synteffekter. Devo har gjort det smarta valet att låta fansen själva få välja ut låtarna till ”Something for everybody” via bandets hemsida – och fansen har gjort ett utmärkt jobb – det är bra låtar rakt igenom. Jag är mycket mer än nöjd med denna återkomst.

Det här är fantastiskt bra helt enkelt!

Lars Svantesson

Little Band of Lillwi ”The Sound of Grandma’s EP” (Tjoff Tjoff Records)

                                   Spotify

Little Band of Lillwi är en konstellation, bestående av Klas Finngåård och Hasse Carlsson,  som spelat in en EP-skiva som hyllning till inredningsbutiken Grandma’s i Göteborg. Därav namnet på bandet och titeln på EP:n: The Sound of Grandma’s EP.

Det här är ett knippe med fyra fina låtar i mjuk organisk lättsam americana-stil som nästan drar åt cocktail-hållet: ”Silent Conversation”, ”Let Me Be There”, ”All There Is” och ”Thank You”.

Låtarna känns jämbördes lika starka, vid några lyssningar. Allt är mycket snyggt producerat med lågmält eleganta stråkarrangemang och körer på flera av låtarna, en varm akustisk känsla dominerar i stort. Det är intimt och samtidigt luftigt. Stark sånginsats.

Perfekt musik för en skönt laidback söndag förmiddag. En hel platta med liknande kvalitativt material vore ju välkommet.

Henric Ahlgren

Holmes ”Have I Told You Lately That I Loathe You” (Black Star Foundation/Sound Pollution)

Holmes är ett band som jag helt och hållet har missat, fram tills nu. Jag var på Get a Gig festivalen i Karlstad och av en händelse gick jag in i den smått legendariska lokalen ”Holken” och under festivalen heter scenen Nemis. New music in Sweden står det tydligen för. För att komma in i värmen och slippa myggen flydde jag in i den varma lokalen. På scenen stod Holmes från Vänersborg. De tog mig med storm. Lite som när jag första gången som tolvåring lyssnade på mammas Elvisskivor, då jag bokstavligt föll baklänges i hörnsoffan av hans musik och blev sittande. Nu är jag snart trettiofem år och förundras av att jag fortfarande kan bli så upprymd av att hitta ny musik. Fast det låter inte nytt för det finns en ådra av Neil Youngs spröda röst och malande gitarrer. Anthony Crawford (från Neil Youngs band) släppte tidigare i år ”Five is red”, The Band of Horses kom med ”Infinite Arms”  för att inte tala om My Morning Jackets ”It still moves” som kom för några år sedan, som är stilbildande på alla sätt och vis. Om man har tröttnat på Wilco och tycker att Neil Young var bättre förr, då har ni vaskat fram guld i Vänersborgsbandet Holmes. Likt Claes Cleeve & Sasquatch och Celilo förvaltar Holmes retrorockens mästare Neil Young arv mycket väl.

Jag började lyssna på Holmes skiva ”Wolves” som man kunde köpa på spelningen, ”Have I Told You Lately That I Loathe You”, som var slut men skulle komma från presseriet till veckan. Men sedvanligt kunde man ladda ner den via gruppens hemsida, och  den fanns även på vinyl. Jag gjorde enligt instruktionerna och lyckades till och med få in låtarna i min ”padda”. Så nu har jag laddat ner min första skiva, lagligt också för den delen, betalt och gjort rätt för mig. Sedan beställde jag ju skivan på riktigt också och väntar på ett platt paket i brevlådan. Jag väntar på en av årets bästa skivor.

De är inte bara bra musikaliskt, de har ett bra namn också. Holmes.

Mattias Ransfeldt

Kent ”En plats i solen” (RCA/Sony)

Bortåt ett halvår sedan vinterplattan Röd kommer Kent så med En plats i solen. Den kalla elektroniska synthestetiken med foten i 80-talet som präglade Röd är fortfarande på många sätt intakt på denna nya platta, men där Röd levererade en starkt dyster ”sent på jorden-känsla” finns här mer lättsamhet och ja, sommarkänsla – om dock än med en melankolisk anstrykning, förstås. Det är ju Kent.

Det är svårt att säga hur de gör det, men detta är ännu en ny platta med en så hög lägstanivå att Kent åter visar att de spelar i en helt egen liga med svenska mått mätt. Trots att plattan kom i början av sommaren kan den med fördel också nyttjas som soundtrack till sommarens sista bitterljuva suckar innan frosten härskar. Ja, den kanske till och med passar ännu bättre så.

På ”Ärlighet Respekt Kärlek” körar Lars Winnerbäck. På ”Passagerare” sjunger Rebecka Törnqvist tillsammans med Jocke Berg.

Henric Ahlgren

GEFF ”Land Of The Free” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Den nya svenska ”stjärngruppen” (ett slitet uttryck som används i skivbolagets pressrelease) GEFF skivdebuterar med ”Land Of The Free”. Gruppen består av: Göran Edman (sång), Ralf Jedestedt (gitarr), Mats Olausson (keyboards), Per Stadin (bas) och Anders Johansson (trummor).

Pigga ”Xtacy” utmärker sig med snygga keyboardslingor á la 80-tal och bra sång av Göran. Men redan i andra låten byter bandet stil med den lite tyngre ”Fruits Of Life” där gitarrerna hörs mer och låten kryddas dessutom med snygg stämsång i refrängen. Men låten är lite för lång för sitt eget bästa. Dessvärre är tredje låten ”Living Generation” en ganska seg historia och här tappar skivan fart, vilket håller i sig i några låtar. Bra då att ordningen återtälls med balladen ”Mr. Cain”. Med inlevelsefull sång av Göran balanserar den på rätt sida av ”smörighetsgränsen” och innehåller också ett mycket läckert gitarrsolo. En låt som också är värd att nämnas är snabba ”Crusaders” med en härlig keyboardslinga som dominerar versen. Göran sjunger här lite aggressivare och det är ett lyckat grepp (kanske något att använda sig av mer i framtiden?). Skivan avslutas med ganska trista ”Innervations” som har en refräng som upprepas om och om igen = tjatigt. Det hjälper inte att refrängen består av visdomsorden ”music makes the world go round”…

Slutsats: bandmedlemmarna levererar precis vad som förväntas i en snygg och polerad produktion och för den som söker efter ett nytt Talisman (Marcel Jacob R.I.P.) med lite mer variation så bör GEFF kollas upp. Och den som lyssnar närmare på gitarrspelet kan utan tvekan höra att det var på tiden att låtskrivaren och gitarristen Ralf Jedestedt fick göra sin skivdebut.

Magnus Bergström

Gotthard ”Need to believe” (Nuclear Blast/Warner)

På sin meritlista har Gotthard bland annat elva skivor, en officiell låt för de Schweiziska olympierna och många turnéer (med bland annat två konserter på Sweden Rock Festival). Det kan omedelbart konstateras att ”Need To Believe” inte är en ny ”Lipservice” (kanonskivan som är måttstocken för Gotthard) men det är utan tvekan ett gott hantverk.

Starka singellåten ”Shangri-La” har en refräng som fastnar direkt och inleder alltså skivan på ett bra sätt. ”Need To Believe” visar upp ett Gotthard i toppform i denna melodiösa hårdrocksdänga med klös. Gitarrdrivna ”Break Away” är en annan goding, där refrängen för ovanlighetens skull är låtens svagaste del eftersom den bitvis är lite väl schlagerliknande. Och det finns knappast något fan av melodiös hårdrock som kan sitta stilla till dom snygga gitarrslingorna och den lättsjungna refrängen i ”I Know, You Know”. ”Tears To Cry” är en blandning av power ballad och hårdrockigare tongångar toppade med stämningsfulla stråkar och känslofull sång av Steve Lee.

För den som är sugen på fest rekommenderas skivan som stämningshöjare tack vare de ”glada” melodierna och lättsjungna refrängerna. Schweizarna har en hög lägstanivå och trots att de allra största (alp)topparna lyser med sin frånvaro blir slutbetyget bra eftersom ingen låt känns som utfyllnad; Gotthard = kvalitet. Och att bandet har lagt två av de bästa låtarna sist på skivan ger stilpoäng.

Magnus Bergström

Hanne Hukkelberg ”Blood From a Stone” (Nettwerk/Playground)

Hm, jag har nog redan sagt det. ”Nja”, säger nog det mesta.

”Blood From a Stone” är denna 30-åriga norskas tredje album. Debuten hette ”Little Things” och kom för fem år sedan. Hon komponerar, sjunger, spelar slagverk, gitarr, piano och är utbildad vid Norsk Musikhøgskole. Så det fanns mycket som väckte min nyfikenhet. Det låter bra. Det är bra arrat. Det är … hm … ja, det är lite irriterande att inte kunna sätta fingret på varför denna platta inte riktigt når fram till mig. När jag lyssnar på näst sista låten ”Crack”, som jag tycker är plattans näst bästa låt, så känns det som om det saknas ”skit under naglarna”. Bäst är för övrigt sista låten ”Bygd Til By”.

Unga fröken Hukkelberg har potential, helt klart. Kruxet är att potential ”bara är ett ord för att man inte uträttat något”, som en amerikansk fotbollscoach sa. Men låt oss välja det positiva perspektivet och hoppfullt blicka fram mot nästa platta. Den kan bli riktigt bra. Men nu stannar betyget på en tvåa. Ett ”nja”, helt enkelt …

Hasse Carlsson