nyaskivor.se

Holmes ”Have I Told You Lately That I Loathe You” (Black Star Foundation/Sound Pollution)

Holmes är ett band som jag helt och hållet har missat, fram tills nu. Jag var på Get a Gig festivalen i Karlstad och av en händelse gick jag in i den smått legendariska lokalen ”Holken” och under festivalen heter scenen Nemis. New music in Sweden står det tydligen för. För att komma in i värmen och slippa myggen flydde jag in i den varma lokalen. På scenen stod Holmes från Vänersborg. De tog mig med storm. Lite som när jag första gången som tolvåring lyssnade på mammas Elvisskivor, då jag bokstavligt föll baklänges i hörnsoffan av hans musik och blev sittande. Nu är jag snart trettiofem år och förundras av att jag fortfarande kan bli så upprymd av att hitta ny musik. Fast det låter inte nytt för det finns en ådra av Neil Youngs spröda röst och malande gitarrer. Anthony Crawford (från Neil Youngs band) släppte tidigare i år ”Five is red”, The Band of Horses kom med ”Infinite Arms”  för att inte tala om My Morning Jackets ”It still moves” som kom för några år sedan, som är stilbildande på alla sätt och vis. Om man har tröttnat på Wilco och tycker att Neil Young var bättre förr, då har ni vaskat fram guld i Vänersborgsbandet Holmes. Likt Claes Cleeve & Sasquatch och Celilo förvaltar Holmes retrorockens mästare Neil Young arv mycket väl.

Jag började lyssna på Holmes skiva ”Wolves” som man kunde köpa på spelningen, ”Have I Told You Lately That I Loathe You”, som var slut men skulle komma från presseriet till veckan. Men sedvanligt kunde man ladda ner den via gruppens hemsida, och  den fanns även på vinyl. Jag gjorde enligt instruktionerna och lyckades till och med få in låtarna i min ”padda”. Så nu har jag laddat ner min första skiva, lagligt också för den delen, betalt och gjort rätt för mig. Sedan beställde jag ju skivan på riktigt också och väntar på ett platt paket i brevlådan. Jag väntar på en av årets bästa skivor.

De är inte bara bra musikaliskt, de har ett bra namn också. Holmes.

Mattias Ransfeldt

Kent ”En plats i solen” (RCA/Sony)

Bortåt ett halvår sedan vinterplattan Röd kommer Kent så med En plats i solen. Den kalla elektroniska synthestetiken med foten i 80-talet som präglade Röd är fortfarande på många sätt intakt på denna nya platta, men där Röd levererade en starkt dyster “sent på jorden-känsla” finns här mer lättsamhet och ja, sommarkänsla - om dock än med en melankolisk anstrykning, förstås. Det är ju Kent.

Det är svårt att säga hur de gör det, men detta är ännu en ny platta med en så hög lägstanivå att Kent åter visar att de spelar i en helt egen liga med svenska mått mätt. Trots att plattan kom i början av sommaren kan den med fördel också nyttjas som soundtrack till sommarens sista bitterljuva suckar innan frosten härskar. Ja, den kanske till och med passar ännu bättre så.

På “Ärlighet Respekt Kärlek” körar Lars Winnerbäck. På “Passagerare” sjunger Rebecka Törnqvist tillsammans med Jocke Berg.

Henric Ahlgren

GEFF “Land Of The Free” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Den nya svenska “stjärngruppen” (ett slitet uttryck som används i skivbolagets pressrelease) GEFF skivdebuterar med “Land Of The Free”. Gruppen består av: Göran Edman (sång), Ralf Jedestedt (gitarr), Mats Olausson (keyboards), Per Stadin (bas) och Anders Johansson (trummor).

Pigga “Xtacy” utmärker sig med snygga keyboardslingor á la 80-tal och bra sång av Göran. Men redan i andra låten byter bandet stil med den lite tyngre “Fruits Of Life” där gitarrerna hörs mer och låten kryddas dessutom med snygg stämsång i refrängen. Men låten är lite för lång för sitt eget bästa. Dessvärre är tredje låten “Living Generation” en ganska seg historia och här tappar skivan fart, vilket håller i sig i några låtar. Bra då att ordningen återtälls med balladen “Mr. Cain”. Med inlevelsefull sång av Göran balanserar den på rätt sida av “smörighetsgränsen” och innehåller också ett mycket läckert gitarrsolo. En låt som också är värd att nämnas är snabba “Crusaders” med en härlig keyboardslinga som dominerar versen. Göran sjunger här lite aggressivare och det är ett lyckat grepp (kanske något att använda sig av mer i framtiden?). Skivan avslutas med ganska trista “Innervations” som har en refräng som upprepas om och om igen = tjatigt. Det hjälper inte att refrängen består av visdomsorden “music makes the world go round”…

Slutsats: bandmedlemmarna levererar precis vad som förväntas i en snygg och polerad produktion och för den som söker efter ett nytt Talisman (Marcel Jacob R.I.P.) med lite mer variation så bör GEFF kollas upp. Och den som lyssnar närmare på gitarrspelet kan utan tvekan höra att det var på tiden att låtskrivaren och gitarristen Ralf Jedestedt fick göra sin skivdebut.

Magnus Bergström

Gotthard “Need to believe” (Nuclear Blast/Warner)

På sin meritlista har Gotthard bland annat elva skivor, en officiell låt för de Schweiziska olympierna och många turnéer (med bland annat två konserter på Sweden Rock Festival). Det kan omedelbart konstateras att “Need To Believe” inte är en ny “Lipservice” (kanonskivan som är måttstocken för Gotthard) men det är utan tvekan ett gott hantverk.

Starka singellåten “Shangri-La” har en refräng som fastnar direkt och inleder alltså skivan på ett bra sätt. “Need To Believe” visar upp ett Gotthard i toppform i denna melodiösa hårdrocksdänga med klös. Gitarrdrivna “Break Away” är en annan goding, där refrängen för ovanlighetens skull är låtens svagaste del eftersom den bitvis är lite väl schlagerliknande. Och det finns knappast något fan av melodiös hårdrock som kan sitta stilla till dom snygga gitarrslingorna och den lättsjungna refrängen i “I Know, You Know”. “Tears To Cry” är en blandning av power ballad och hårdrockigare tongångar toppade med stämningsfulla stråkar och känslofull sång av Steve Lee.

För den som är sugen på fest rekommenderas skivan som stämningshöjare tack vare de “glada” melodierna och lättsjungna refrängerna. Schweizarna har en hög lägstanivå och trots att de allra största (alp)topparna lyser med sin frånvaro blir slutbetyget bra eftersom ingen låt känns som utfyllnad; Gotthard = kvalitet. Och att bandet har lagt två av de bästa låtarna sist på skivan ger stilpoäng.

Magnus Bergström

Hanne Hukkelberg “Blood From a Stone” (Nettwerk/Playground)

Hm, jag har nog redan sagt det. ”Nja”, säger nog det mesta.

”Blood From a Stone” är denna 30-åriga norskas tredje album. Debuten hette ”Little Things” och kom för fem år sedan. Hon komponerar, sjunger, spelar slagverk, gitarr, piano och är utbildad vid Norsk Musikhøgskole. Så det fanns mycket som väckte min nyfikenhet. Det låter bra. Det är bra arrat. Det är … hm … ja, det är lite irriterande att inte kunna sätta fingret på varför denna platta inte riktigt når fram till mig. När jag lyssnar på näst sista låten ”Crack”, som jag tycker är plattans näst bästa låt, så känns det som om det saknas ”skit under naglarna”. Bäst är för övrigt sista låten ”Bygd Til By”.

Unga fröken Hukkelberg har potential, helt klart. Kruxet är att potential ”bara är ett ord för att man inte uträttat något”, som en amerikansk fotbollscoach sa. Men låt oss välja det positiva perspektivet och hoppfullt blicka fram mot nästa platta. Den kan bli riktigt bra. Men nu stannar betyget på en tvåa. Ett ”nja”, helt enkelt …

Hasse Carlsson

Lynch Mob “Smoke And Mirrors” (Frontiers/BAM)

 Release: 16/9

Alltså, lika bra att göra en sak klar direkt; det som många av skivans låtar saknar i originalitet kompenseras av George Lynchs inspirerade gitarrspel.
De övriga musikerna går sannerligen inte heller av för hackor: Oni Logan (sång), Marco Mendoza (bas, ex-Whitesnake, ex-Ted Nugent, ex-Thin Lizzy med flera) och Scott Coogan (trummor, Ace Frehley, ex-Brides of Destruction). Oni gör comeback i bandet efter att ha hoppat av efter den utmärkta debutplattan “Wicked Sensation” (vars musikaliska höjder “Smoke And Mirrors” inte kan matcha).

På nya skivan bjuds lyssnaren på en dryg timmes svängig hårdrock med rötterna i 70-talet uppblandat med en del 80-talsinfluenser. De låtar som sticker ut lite extra är “Smoke And Mirrors”, “We Will Remain” och överraskande nog bonuslåten “Mansions In The Sky”. Större delen av betyget ovan utdelas för gitarrspelet, eftersom låtarna har svårt att fastna trots många genomlyssningar. Utan att ha sett Lynch Mob live så är jag säker på att de gör sig bättre live än på skiva, vilket betyder att om de kommer till våra breddgrader så är det bara att köpa en biljett.

Magnus Bergström

Joe Henry “Blood From Stars” (Anti/Bonnier Amigo)

Mästerproducenten som vi hört producera Solomon Burke och Elvis Costello för att nämna några är tillbaks med ett eget album. Jag blir alltid förväntansfull inför dessa album och aldrig besviken, så ej heller denna gång.

Det känns som man flyttats tillbaks i tiden till 1920-30 talets regnvåta gator i någon av USA’s storstäder då alkoholförbudet och gangsters stod på var sin sida om lagen. Vi möts av en bluestyngd platta med melankoli i förgrunden.

Snyggt tungt jazzblås ligger som en dimma över den bluesformade plattformen inunder. Vi har här att göra med en mästare på ljudbilder och stämningar, vilket vi blir varse när det ensliga pianot i preludiet ”Light No Lamp When The Sun Comes Down” startar upp vår tripp på denna musikresa.

Vi åker på en resa genom mörka gränder där man tycks se silhuetter av Randy Newman såväl som Tom Waits. Låtarna känns ibland som arkitektoniska underverk av precisionsarbete i struktur och ljudbild. Det kan ju kanske i dessa ordalag låta för putsat och tillrättalagt, men så blir aldrig fallet med Joe Henry, utan uppe på detta ligger en explosivt brännbar lyrik som gör att det hela kryddas på ett förträffligt sätt. Producera är något han verkligen behärskar till fullo, han får det att låta fylligt och samtidigt väldigt sparsmakat.

Marc Ribot’s gitarr morrar och jämrar sig under resan precis som den gjort på några av Tom Waits plattor genom åren. Hans kumpan sedan många år Jay Bellerose är också med på plattan och håller takten på ett förträffligt vis, samt hamrar skiten ur något i låten ”Bellwether”.

Han är i sina bästa stunder så bra som Randy Newman var och antagligen någonsin kommer att bli. Även om vi vandrar genom mörka tider görs det aldrig utan humor för Joe har alltid varit en romantiker som tror på kärlekens kraft, och vi förs nära himmelska ting under sorlet av Blues. Få artister i den samtida popmusiken använder horn så smakfullt eller hotfullt som just Joe Henry.

Helst ska man lyssna på denna platta från början till slut, för den känns verkligen som ett album i ordets rätta bemärkelse, men vill du för den skull ha några smakprov är mina rekommendationer låtarna ”Channel, Death To The Storm & Truce”. Plattan är dock väldigt jämn och håller hög klass så det är egentligen inget problem att välja vilken låt som helst om man så önskar.

Denne man har varit högt uppe på mina ”20-topplistor” förr vid årets slut och det förvånar mig föga om han tar sig dit igen, men året är långt och vi får se i december. Vad jag kan säga är att detta är en suverän platta som får en stark fyra och som jag fortfarande inte känns färdig med utan den växer, växeR, väXER, VÄXER…..

Tomas Ingemarsson

The Used “Artwork” (Warner)

Deras senaste studioalbum, Lies For The Liars från 2007, gick direkt in på plats 5 på Billboards topp 200-lista. I dagarna släpper The Used från Orem, Utah, sitt fjärde album.

Blood on my hands, singeln som kom tidigare i sommar är The Used i ett nötskal: dissonans och melodi i skön förening. På nya fullängdaren Artwork behåller man sitt signum, dock med en viss förskjutning åt det mer melodiska. Kanske är det nye producenten Matt Squires förtjänst, eller en ambition från bandets sida även om inga förhandskommentarer tyder särskilt på det. ”This record is more sincere. It´s got a sound more reminiscent of the first record”, säger bandets gitarrist Quinn Allman. Det må vara hur som helst med det: bandet vinner på det mer melodiösa. Hälften av spåren på Artwork tangerar det mästerliga. De första tre låtarna är mycket bra med bitande gitarrer och hooky refränger. Spåret som följer, balladen Kissing You Goodbye, är en sensationell pärla, förtjänt ett hitlisteöde likt The Drugs Don´t Work eller varför inte Live Forever. Jämförelsen kan verka helt vansinnig, jag vet, men en lyssning av Kissing You.. och Du kommer att haja. Gitarrsolot i låten är av rysarsort och vill fantastiskt nog inte ta slut utan hänger kvar länge, länge efter att sången återkommit. Sånt gillar vi; när något är bra, varför låta det ta slut? Efter låt fem och sex sjunker kvalitén. Bara en aning, faktiskt, men i jämförelse med det som varit märks det mycket väl. Skivans första hälft är som sagt så gott som perfekt.

Mats Johansson

Tom Malmquist “Smoke & dial (Art By Accident)” (Bonnier Amigo)

Svenske Tom Malmquist f. 1978 (son till idrottsjournalisten Thomas Malmquist på Expressen) har utstakat en karriär som såväl poet som musiker och låtskrivare. Malmquist var tidigare idrottskille och ett hockeylöfte, men lade detta på hyllan och började istället ifrågasätta de rådande manlighetsidealen inom idrottsvärlden (klassiskt fadersuppror måhända?). Detta ifrågasättande har även blivit något av ett tema i Malmquists diktande och låtskrivande. 2007 utkom Malmquist på Wahlström & Widstrand förlag med diktsamlingen Sudden Death som blev ganska uppmärksammad, Malmquist jämfördes med storheter inom lyrikvärlden som bl.a. Katarina Frostenson och Werner Aspenström. Malmquist släppte även en tid efteråt skivan Fish in a tear med alternativ country som också den blev kritikerrosad.

Nu är det dags igen med en diktsamling som heter Fadersmjölken och en ny skiva som bär titeln Smoke & Dial (Art By Accident). Sistnämnda är en platta med tolv låtar med en i stora drag vemodig underton och bär titlar som ”I Left You A Letter”, ”Van Gogh’s Ear” och ”The Year That Grandpa Died”.

När det handlar om en svensk singer-songwriter-musikant som samtidigt skriver skönlitterärt så är det lätt att man placerar vederbörande i Ulf Lundell-facket och gör några klyschiga jämförelser dem emellan. Fadersupproret är paralleller man kan dra. Malmquist verkar, Liksom Lundell, ha även påverkats en hel del av Bob Dylan. Men här pratar vi alltså om alternativ country. Och Malmquist sjunger uteslutande på engelska på Smoke & Dial (Art By Accident) och det finns en skälvande känsla och ett autentisk tilltal här som känns starkt och eget. Svensk country? Ja, det funkar alltså i den här tappningen. Malmquist har den där typen av oborstad skrovlig röst som hotar att falla isär när som helst men ändå bär hela distansen, den sortens röst som Tom Waits gjort till sitt levebröd. Mitt inne i musiken tycker jag också mig finna stänk av blå nordisk folkviseton, vilket gör det hela intressant. I sina stunder på Smoke & Dial (Art By Accident) gnistrar det faktiskt till på ett sätt som påminner om Rolling Stones bästa och mest inspirerande countryflirtande ögonblick.

Jag hade ingen större kännedom om Malmquist musik tidigare, men blir glatt överraskad av Smoke & Dial (Art By Accident). Det här är bra och det är värt ett genomslag på bredare front.

Nu är jag nyfiken på Malmquists poesi också.

Henric Ahlgren