nyaskivor.se

Popa Chubby ”Back To New York City” (Provogue/Mascot/Border)

Än en gång ploppar Popa Chubby upp från ingenstans. Det sägs att han har varit
bortrest och visst är det så. Han har haft lite att uträtta i Imperiet på andra
sidan pölen. Nu är han tillbaks på 42:a gatan i Bronx och där hör han hemma.

Den karismatiska bluesgiganten rivstartar med titellåten och rösten ligger
någonstans i gränslandet mellan teatralisk och rent ut sagt ond. Han sprudlar av
viljekraft och exaltation, men han känner inte riktigt igen sitt NYC. ”No more
pimps, no more whores/Just wax museums and retail stores”, är visserligen en
lysande iakttagelse, men kanske inte den allmänna uppfattningen, även om man nu
förstår varifrån bränslet till sången kommer.

’She Loves Everybody But Me’ dramatiserar den förtvivlade kampen mot obesvarad
kärlek och smärtan som blir följden. En regelrätt kraftmätning och gitarren får
en eftertrycklig dos av alla hittills kända tricks. Nu om inte förr så är det
definitivt klargjort vart epicentret för power blues är beläget. 

Genom ’Pond Of Flesh’ börjar det bli riktigt intressant. En utsträckt kuplett
målad med svart humor och sarkasm var inte vad man hade väntat sig. Den
akustiska flamenco-gitarren blir lika fulländad och mäktig som Frihetsgudinnan
själv.

’The Future’ vaggar in de andligt sinnade i en värld av falsk trygghet. Det
finns ingen återvändo. Allting är utstakat och den förföriska rytmen är både
skön och farlig. Popa vidgar sitt synfält och kompositören Leonard Cohen har all
anledning att vara nöjd över den bluessmyckade tolkningen.

Det är rena rama biljakten i ’Warrior God’. Det kan väl inte vara så att Popa är
i klammeri med rättvisan. Lagen långa arm (NYPD) sträcker sig efter Popas breda
axlar utan att nå dem. Gitarren dånar som en V8:a när strängarna slås an med
oförtruten kraft.  

”Back To New York City” bevisar att Popa fortfarande är störst, bäst och
vackrast. Han har gått igenom många umbäranden, men det går inte att spela blues
om man inte har haft det jobbigt i livet. Popas elände blir lyssnarens lycka.

Thomas Claesson