nyaskivor.se

Amanda Jenssen “Happyland” (Epic/Sony)

Äntligen kommer uppföljaren till debuten. Här hörs hennes referenser tydligare än tidigare. Hon känns mycket tryggare nu och vågar ta ut svängarna mer. Bitvis flörtar hon med Nina Simone, Tom Waits och Elvis.

Den här skivan har fått växa fram och ta mer tid, den känns äkta, det känns som det är mer Amanda Jensen. Inte som någon produkt skapad av skivbolaget. Nu kan hon på riktigt mäta sig med Duffy eller Amy Winehouse. Låtar som ”Borderline” och “Save me for a day” påminner om Tom Waits zigenarliknande musik som blandas med ett härligt New Orleans blås. ”Happyland” känns som den mest popiga och självklara singeln från albumet.

Detta är en skiva som har smäktande ballader som skulle passa en rökig jazzklubb på 1930-talet; svulstiga låtar som Weeping Willows eller för den delen Elvis skulle ha spelat in. Det är hejdundrandes bra på alla sätt och vis. Låt Amanda komma ut i världen och dela med sig av den här musiken. Hon är på god väg att bli en av Sveriges bästa nutida artister. Ett vinnande koncept är att blanda ett gammalt sound likt Duffy, och paketera det snyggt och elegant. Med sin producent Pär Wiksten från The Wannadies har hon lyckats med just det.

Mattias Ransfeldt

BOP Ensemble “Between Trains” (Cordova Bay/Hemifrån)

B.O.P. Ensemble är en kanadensisk trio som består av Bill Bourne, Jasmine Ohlhauser och Wyckham Porteous. Deras musik är en finstämd americana, som småflörtar med country, blues och nordamerikansk folkmusik samt lånar det som passar in utan att lämna sin singer/songwriter americana.

Låten ”Peace like a river” låter som en ballad hämtad från filmen ”O Brother, Where Art Thou?”, med fin stämsång av alla bandets tre medlemmar. I ”Flash around the globe” rör sig B.O.P Ensemble in på helig Tom Waits-mark med en akustisk blueslåt. I och med ”Snow on the hill” rör man sig in på för mig ännu heligare mark, när man gör en låt som får mig att närmast tänka på Townes Van Zandt.

Skivan ”Between Trains” är vad jag förstår bandets första platta och det är en genombra skiva som håller en bra och jämn nivå rakt igenom; det finns inga låtar som är bättre än de andra. Jag gillar alla. Men om jag måste välja några låtar är det ”Peace like a river”, ”Husband & Wives”, ”When I think of angels”, ”Snow on the hill” och den helt magiska tolkningen av den gamla klassikern ”California dreamin’”. Den fungerar som en helt makalös avslutare och när den klingar ut är chansen stor att du trycker på play igen om du inte redan satt skivan på repeat.

Lars Svantesson

Seasick Steve “Man from another time” (Atlantic/Warner)

Särlingen Seasick Steve, eller Steven Gene Wolds – som hans föräldrar döpte honom till, ter sig som lite av en slags luffarbrorsa till ZZtop, både utseendemässigt och till det musikaliska. Seasick Steve ser ut att ha gått direkt in i studion efter att ha tjyvåkt ett godståg rakt genom The American Heartland, skäggig och lufsig, musiken är en slags hemkokt minimalistisk rå elförstärkt blues med stänk av country. Gärna spelar Seasick Steve på egenhändigt ihopknåpade gitarrer. Skojigt nog sitter en svensk bakom trumsetet när Seasick Steve spelar – vapendragaren Dan Magnusson från Åmål.

På senare år har Seasick Steve gjort en nästan explosionsartad karriär och blivit omhuldad särskilt i England. Den som sett Seasick Steve i något tv-program kan förstå varför. Mannen har stor opolerad charm och frågan är om hans gemytliga utstrålning kanske är starkare än musiken?

Seasick Steve är nu aktuell med nya plattan Man from another time, och titeln är förstås något av en programförklaring av Seasick Steve som person och musiker. Själv tycker jag att musiken på nya plattan är ok att lyssna på i lagom doser. Förra plattan I started out with nothin and I still got most of it left (2008), sägs dock vara starkare.

Henric Ahlgren

Arch Enemy “The Root Of All Evil” (Century Media/EMI)

Det finns dom som tycker att “klassiska” låtar ska lämnas som dom är och inte spelas in på nytt. Och det finns dom som tycker att det är något av en självklarhet att spela in “klassiker” på nytt, och därmed få en fräschare/modernare ljudbild. Undertecknad är av den senare åsikten och speciellt när det görs så bra som på “The Root Of All Evil”.

De låtar som Arch Enemy valt ut att spela in med sin - som bandet själva tycker - ultimata sättning är förstås ett uppdrag som inte kan misslyckas, med så många bra låtar i bagaget.
Undertecknads personliga favoriter bland nyinspelningarna är “The Immortal”, “Demonic Science” och framför allt “Bury Me An Angel” som tar priset som skivans starkaste låt, ojojoj vad den svänger (det är rentav en av bandet bästa låtar någonsin). Andra låtar som bör nämnas är instrumentala “Demoniality” och starka avslutningslåten “Bridge Of Destiny”.

Bandet har satsat på att släppa skivan i några olika versioner, bland annat i en limiterad cd-version i “mediabook”-format med 24 sidig booklet, tre extra livelåtar och en exklusiv patch. Med andra ord rena rama godiset för ett Arch Enemy-fan.

Hoppas nu att bandet ger sig ut på en Sverigeturné och spelar många av “The Root Of All Evil”-låtarna. Hörde du min önskan, jultomten…?

Magnus Bergström

Alice In Chains “Black gives way to blue” (Virgin/EMI)

Oss imellan det här är inte så kallad glad musik. Det är heller inte ledsen musik. Den är bara helt enkelt mörk och kall.

När man går in i kaninhålet till den dunkla världen i underjorden så  förstår man varför. Där nere möts man inte av någon vit kanin, påskhare, självaste hjärter kung/dam eller ens en urbota hattmakare. Den svepande blicken fokuseras däremot gastkramande bort in bland dimmorna där den bortglömda glasburken klädd i lava och mossa, om än fri från spindelväv, uppenbarar sig i morgondimman. Att öppna på locket moturs enligt gängse term är helt förödande. Det första man ser är flugor som härstammar från 1994 (Jar of Flies). Vår historia börjar här.

Flugorna var sen länge spridda för vinden. Det var så man trodde i alla fall. Nu 15 år senare har flugorna bytt skepnad och ändrat färg från svarta till blå (Black gives way to blue). Det här var något man aldrig väntade sig. Ond bråd död har härjat i landet där droger och självförstörelse är vardagliga händelser. En frontman och tillika sångare ligger begravd bland svarta liljor och mörka täcken (Layne Staley tog sitt liv i april 2002 efter lång tids missbruk). Ett band reser sig ur askan med besvärjelser som manar till fortsatta stordåd.

I den motsatta spegelvärlden är inte alltid allting förutsägbart. Musik strömmar ut som om ingenting har hänt för övrigt. Hoppet lever kvar - tid att börja leva. “A looking at view” - det första uppenbara beviset är så kraftfullt som detta Seattle band någonsin har varit. Den nye sångaren (William du Vall) viftar runt med oktaver sammanvävda av lyriska gitarriff  (Jerry Cantrell). Den vackraste demagogiska återblicken “Your decision” är uppenbart en begravningspsalm med öppna akustiska ackord som visar vördnad för vännen som inte stannade på denna sidan spegeln.

Att musik är den enda sanna och rätta drogen visas med all tydlig önskvärdhet i stycken som “Acid bubble”, “Lesson learned” , “Private hell” och jag höll på att säga “You name it” som förvisso inte är en låt utan sedermera ett uttryck.

Ett band som som detta kan inte återvända tillbaks utan bara fortsätta framåt. Spelar man schack mot döden får man inte offra dam mot bonde. Om man inte är absolut säker på vinstkombinationen vill säga. Jag tror att AIC har strategin helt klar för sig.
 
Jag vänder mig runt omkring, men ser bara mig själv som i en reflektion. Jag har lyssnat på skivan så många gånger att jag känner mig som mannen i glasburken. Jag  förnimmer trolsk musik i oändlighet. Slutligen, “When the sun rose again” framförs som ett delikat och triumfartat återtåg med stora vokala talanger i främsta linjen. Alice in Chains är tillbaka och solen går sakta upp i öster.

Thomas Claesson

Citizen K “Meet Citizen K” (Paraply Records/Plugged)

Det var den varmaste sommaren i New York på över 60 år och jag satt på mitt hotellrum på Waldorf Astoria. Klockan närmade sig tio på kvällen och jag kände för att slappa lite innan jag gav mig ut i ”staden som aldrig sover”.  Jag kollade vad de erbjöd för filmer och hittade ”Matrix – new blockbuster with Keanu Reeves”. ”- Ja ja, det är väl någon actionrulle, typ Speed, som jag kan kika på med ena ögat”, tänkte jag slött.

Några minuter senare var mina ”ena ögat”-intentioner lika obefintliga som vattnet på månen. Carrie-Ann Moss började springa på väggarna, sparka ner poliser i slow-motion (i ett roterande perspektiv, dessutom!), den hemlighetsfulle Laurence Fishburne pratade om vita kaniner, piller svaldes och varken Nemos eller mitt liv har sedan varit sig likt.

Du som kan din Matrix-trilogi vet att filmerna handlar om att ”se koden”, vilket Keanu Reeves rollfigur Nemo lärde sig. Genom att se den kontrollerade, bemästrade och utnyttjade han den och dess värld till perfektion.

”- Vad har det med Citizen K. att göra”, undrar du då.

En sak; KODEN.

För vad är det för en dåre som kokar ihop en platta med akustiska gitarrkulisser av Neil Young-klass, stämsång som får självaste Brian Wilson att höja på ögonbrynen, melodier som inte hörts sedan Popsicles glansdagar, åskväder, trumpeter och en sångare som för tankarna till ett torrt, folkligt och lite brittiskt 70-tal?

Bara någon som kan koden.

Citizen K (aka Klas Qvist), denna galet begåvade människa, som dessutom spelar allt utom trumpeter och några trumspår, kan koden. Han vet precis hur man gör för att få en massiv ljudbild att upplevas som luftig, hur man bygger ihop stora körpaket utan att de tar över energi från resten av låten och givetvis; hur man skriver bra låtar.

För den här plattan är full av bra låtar. Jämna låtar, definitivt inga bottennapp men samtidigt ingen låt som skriver om världshistorien.

Första gången jag lyssnade på den började jag, av någon outgrundlig anledning, på spår två; ”That Same Old Sun”. Wow, störtskön pop. Den följdes sedan av den vackra och tänkvärda”Badfinger”, när sedan ”The World Turns Without Me” klingat ut var jag bara tacksam. Tacksam, för om det här hade varit boxning hade matchen varit över. Teknisk knock-out, golvad tre gånger i samma rond. Men vad hjälper det när nästa låt heter ”She Says”? Ett grymt spår med en underbar text och magiskt bra stämsång. Jag är golvad. På riktigt. Medan jag försöker ta mig upp ropar någon i ringside; ”- Follow the white rabbit, Hasse, det är ju elva bra låtar TILL på plattan, det klarar du aldrig!”

”- Uh, Tank, get me out of here, I need a signal; NOW!”, är det sista jag tänker innan plattan tar tag i mig igen. Oj, oj oj, vad bra musik kan vara brutal …

Hasse Carlsson

Paramore “Brand new eyes” (Atlantic/Warner)

Det känns som att Paramore har vuxit upp till sin tredje platta. De har skaffat sig ytterligare en gitarrist, genomlidit rykten om splittring och ställt in Europaturneér. Har det gynnat deras musik?

Som vanligt hörs Hayley Williams röst och attityd ordentligt i alla låtar på nya Brand New Eyes, vare sig det är en soft, akustisk ballad eller någon av de betydligt ”tyngre” låtarna som Brick By Boring Brick och singeln Ignorance.

Många, däribland jag, har trott att soundet på deras senaste album skulle gå i samma stil som Decode, soundtracket till Twilight, men så är inte fallet. I stora drag håller sig Paramore inom ramarna av vad de gjort innan, men lyckas ändå inte uppnå riktigt samma monstergenomslag som de hade med föregående skiva, Riot! från 2007. Det finns ett par låtar, däribland Where The Lines Overlap, som är helt olika deras tidigare låtar och som inte lämnar särskilt stort intryck, och det förlorar de på i längden.

Min teori är att de flesta band tänker att de inte behöver anstränga sig efter en succé. Att man kan spela in en platta med några riktigt bra och några halvdana låtar och glida igenom resten på en räkmacka, bara för att de kan leva vidare på genombrottet från förra skivan. Däremot har ju Paramore mognat, så om de får in det i sin musik och fortsätter i samma takt kan de gå längre än vad de redan gjort. Dock kommer bandet fortfarande med texter som är annorlunda och personliga jämfört med andra liknade band, och det höjer betyget avsevärt.
Tyvärr kan jag inte bestämma mig för om Brand New Eyes är bra eller något sämre. Givetvis blir låtarna bättre och bättre för varje lyssning, men för alla band är andra plattan nästan (inte alltid, NÄSTAN) alltid bäst.

Linnéa Egerlind

Bob Cheevers “Tall Texas Tales” (Inbred Records/Hemifrån)

Bob Cheevers har sprungit på samma bakgator i Memphis som Elvis Presley, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis. Han har sysslat med musik hela sitt liv, varit i musikbranschen i fyra decennier. Han låter mer som Willy Nelson än de nyss nämnda ikonerna. Hans röst påminner om Willy Nelsons röst när den är som bäst.  Han sjunger om händelser som han själv upplevt eller historier man har berättat för honom.

På skivan blandar han mellan lugna mogna ballader som ”Grown up people”, ”Give this heart” och ”Falling” till mer vuxet rockiga låtar som ”One Good Rib” och ”Budget Motel”. Om man läser lite om Bob Cheevers på nätet så har han vunnit en skoltävling, där hans band spelade ”Big River” (Johnny Cash) och hur låten ”I Saw The King” kom till. Den sistnämnda handla rom Elvis såklart. Hur han träffade Elvis, vinkade till honom som grabb och att han även har besökt Graceland och lånat toaletten, där Elvis senare skulle hittas död. Det blir lite ”Jag mötte Lassie” över det hela men på något sätt är det charmigt.  Bob skrev även en låt (”Big City Gambler”) som fanns till Elvis förfogande i slutet av 70-talet men som aldrig blev inspelad av Elvis av naturliga anledningar.

”Tall Texas Tales” är en otroligt jämn och bra skiva. När jag lyssnar på skivan i bilen, åker igenom Värmlandslandskap och passerar Lennartfors, Åmotfors, Jössefors och Arvika; då känns texterna som mina egna historier, löven är gula, rådjuren står och äter vid vägkanten och det är lite rått ute. Då känns det som skivan handlar om Värmland och människorna som bor och verkar här. Det är en skiva som gör sig bra i bilen och på nattradion. Eftersom det närmar sig Fars dag kan jag rekommendera denna till alla som funderar på att ge bort något till er far.

Mattias Ransfeldt

JET “Shaka Rock” (Virgin/EMI)

För undertecknad är rock och pop från Australien ungefär synonymt med dessa: AC/DC, The Church, Nick Cave, INXS, Crowded House, Kylie Minogue, John Farnham,  Midnight Oil och The Triffids. Alla utom de tre förstnämnda har åtminstone jag förpassat till glömskans dunkla vrå. Som tur är finns JET, bandet från Melbourne som tidigare har glatt oss med kanonlåtar som Are You Gonna Be My Girl?, Shine On, Put Your Money Where Your Mouth Is och nu på höstkanten den stekheta singeln She´s A Genius.

Det tredje studioalbumet Shaka Rock är nu släppt och titeln säger mer än väl vad det handlar om. Mestadels rör det sig om just rivig, medryckande party-/garagerock i stil med Fagerstas finest The Hives, The Cults av kollegan Ahlgren rättmätigt hyllade Electricplatta och rötterna i Rolling Stones tidiga sjuttiotal. Det är väldigt mycket yeah, yeah och oh, oh och riffen är klockrena. Förnyelse jämfört med de tidigare albumsläppen kan vi i stort sett glömma. JET ångar på och det förslår långt för min del.

Förutom nämnda She´s A Genius finner vi spår som sanslöst rytmiska Beat On Repeat och den, i sammanhanget åtminstone, stillsamma betraktelsen Goodbye Hollywood som höjer sig något över en annars jämnbra mängd. Avslutande She Holds A Grudge är en bitterljuv historia med fin slide och fender rhodes. Oantastligt bra produktion av Chris ”Frenchie” Smith tillsammans med bandet. Minus för förskräcklig omslagsframsida.

Mats Johansson

Twinspirits “The Forbidden City” (Lion Music/Border)

Andra skivan med progressiva metalbandet Twinspirits är något för dom som uppskattar låtar med mycket innehåll.

“The Forbidden City” är en ganska jämn skiva och att nämna enstaka låtar utöver andra är svårt. Men okej, inledande The Forbidden City (med många snygga tempoväxlingar) och avslutande I Am Free (som i mångt och mycket låter som Dream Theater) ramar in skivan på ett utmärkt sätt, inte minst tack vare låtlängden (båda klockar in på drygt tio minuter).
Daniele Liverani (keyboards) är mannen bakom bandet och det är han som tillsammans med Tommy Ermolli (gitarr) och Göran Nyström (sång) är dom som lyser starkast.

Den som tyckte om bandets första skiva “The Music That Will Heal The World” (2007) kommer inte att bli besviken på det nya alstret, tvärtom. Låtarna är aningens mer genomtänkta, soundet alldeles utmärkt och alla instrument får “sitt” utrymme i ljudbilden.
Textmässigt handlar det om en temaskiva med fokus på hur olika personligheter kan påverka varandra både positivt och negativt (obs! undertecknads tolkning).

Det är nog ingen djärv gissning att Twinspirits någon gång i framtiden kommer att turnera tillsammans med Dream Theater (som har för vana att ta med sig bra “nykomlingar” på turné). Varför inte på nästa års “Progressive Nation”?

Magnus Bergström