nyaskivor.se

Stryper "Murder by pride" (Frontiers/Bonnier Amigo)

Det kristna melodiösa hårdrocksbandet Stryper splittrades 1992, men gjorde comeback med originalmedlemmarna 2005 (”Reborn”) och nu är det dags för nästa skiva; “Murder By Pride”.

“Eclipse For The Son” startar skivan på ett bra sätt med snygg körsång redan i versen, ett ganska ovanligt och välkommet inslag. Dessvärre är refrängen inget vidare så det blir till slut bara en godkänd inledning. Då är “4 Leaf Clover” mer lättillgänglig med en refräng som det är lätt att sjunga med i. Och för den som tycker om gitarrer så är inledningen på låten skivans rivigaste ögonblick. En annan bra låt är “The Plan” som låter som Stryper ska låta; en bra melodi och en bra refräng kryddat med bra gitarrspel. Efter en av skivans absolut bästa låtar, den lite tyngre “Murder By Pride” som följs av den melodiösa pärlan “I Believe” är det dags för en handfull låtar utan något särskilt som sticker ut.

När det gäller de individuella insatserna så bidrar Michael Sweet som vanligt med sin ljusa stämma (som i längden blir aningens enformig) vilken gör sig starkast i “I Believe” och de sockersöta balladerna “Alive” och “My Love My Life My Flame”. I övrigt gör musikerna det de ska med ett litet extra plus till gitarristen Oz Fox.

Slutligen en fundering; kanske lyfter låtmaterialet live? Undertecknads gissning är att bandet är högaktuellt för nästa års Sweden Rock Festival.

Magnus Bergström

Zandelle “Flames Of Rage” (PureSteel/Sound Pollution)

När Grunge och rap-metal dominerade den amerikanska musikscenen bestämmde sig en man för att trotsa trenderna och ta upp kampen för att föra metalen tillbaka till sin rätta plats och återfå sin ära. Så lyder de första raderna i det bifogade informationsbladet om bandet. Stora pretansiösa ord och precis som jag trodde finns det ingenting bakom dessa ord förutom ett plaststycke usel musik. De beskriver sin musik som power speed prog metal, men jag skulle beskriva den som sterotyp, intetsägande powermetal med dåliga låtar, dåliga arrangemang och dålig sång. Jag har absolut ingenting emot powermetal så länge den är chatcy och lite med glimten i ögat. Typ gamla Helloween, Gamma Ray mfl, men när man tar sig själv på så stort allvar att man väljer att inleda biografin med ovanstående mening är man dömd att misslyckas.

Henrik Mossfeldt

Ace Frehley “Anomaly” (Season Of Mist/Sound Pollution)

“Ace is back and he told you so”, ja det går bara inte att låta bli att använda sig av detta klassiska citat från Ace-låten “Rock soldiers” (1987).

Men hur låter det då? Ja, man kan väl säga som så att gitarresset blandar och ger. Till exempel anser undertecknad att det är under Ace värdighet att göra en meningslös cover på “Fox on the run” (Sweet) vilken helt och hållet saknar det “bett” som man förväntar sig från Ace. Och att lägga den som fjärde låt på skivan är svårt att förstå då den fungerar som en rejäl bromskloss. Men de inledande två låtarna är såpass bra att de - nästan - förlåter det grova coverövertrampet. “Foxy and free” och “Outer space” är nämligen Ace som han ska låta och bör vara givna live på den kommande turnén. Likaså är “Sister” en bra hårdrockslåt som har gått att höra på bootlegs sedan mitten av 90-talet (både i demo- och liveversioner) och som dammats av och fått en aningens modernare kostym. “Genghis Khan” är en annorlunda Ace-låt med mycket melodi och är bra men i Ace-sammanhang är den ändå lite för “snäll”. Och skivans midtempolåtar tänker jag inte ens nämna…

Instrumentala “Space bear” ger Ace tillfälle att spela sologitarr på det sätt som bara han kan. Läckert! Och apropå instrumentala låtar; traditionsenligt avslutas skivan med “Fractured quantum” som gör ett bra jobb när det gäller att föra arvet vidare från instrumentalföregångarna i “Fractured”-serien.

Men skivans utropstecken är akustiska “A little below the angels” som, förutom att den på ett ypperligt sätt visar Ace mjuka sida, innehåller följande självbiografiska textrader:
“Alcohol was a friend of mine, it almost got me dead.
I crashed some cars, got into fights. Some things I now regret.
I’ve been told I’ve got nine lives, or maybe even ten.
Now I’ve changed my ways, my sole is restored. I’m better now than then.”
Ja, att Ace har mognat textmässigt är uppenbart och det är positivt. Han har även mognat musikaliskt vilket inte alltid är lika positivt om man tänker på de svaga midtempolåtarna.

Skivan är fräscht och modernt producerad men är ändå i mina öron lite för “snäll” då jag tycker att Ace gör sig bäst med ett lite “ruffigare” livesound.
Och att Ace fortfarande kan leverera live hörde de svenska fansen på Sweden Rock Festival 2008. Det är bara att hoppas att han hittar till våra breddgrader igen.

Avslutningsvis; för den som mot förmodan inte vet det så har Ace varit medlem i det klassiska hårdrocksbandet Kiss (tänk att jag lyckades undvika att nämna det fram tills nu).

Magnus Bergström

Ken Ring “Hip hop” (Pope/Universal)

If you live outside the law, you have to be honest, har Bob Dylan myntat.
Rapparen Ken Ring hymlar inte med att han är en bad boy och tidvis har haft som uttrycket lyder problem med rättvisan.

Nya plattan Hip Hop är en ren uppvisning i hudnära öppenhjärtighet som ibland balanserar på gränsen till att bli för mycket, dock utan att någon gång tippa över. Ken vet att skriva enkelt om det svåra och gör det faktiskt bäst, helt utan konkurrens just nu, bland svenska musikartister i alla fall. Ber En Bön, sången om systerns cancersjukdom är en riktig rysare i sammanhanget. Bättre kan det inte bli, anser undertecknad.

Kens röst kommer också bäst till sin rätt i de lugnare spåren. I Jag Gråter gör han en duett med Lisa Ekdahl och det udda mötet blir en liten triumf.
Som av en händelse (?) släpptes Hip Hop samma dag som Jay-Z:s Blueprint 3. Ken Ring har ingen Rihanna eller Kanye West att toppa låtarna med, men lyckas den här gången ändå överglänsa sin amerikanske kollega. Kul.

Mats Johansson

Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet (Blue Note/EMI)

En av Sveriges absolut schysstaste röster inom popen ger sig in på Jazzens hemmaplan och varför inte, detta har man ju funderat över en och annan gång faktiskt. Nu har det då blivit verklighet och tillsammans med några av våra skickligaste jazzmusiker såsom Goran Kajfes som också har producerat plattan och stått för arrangemanget har man fått till en riktigt trevlig platta.

Man har här valt att inte enkom köra standard jazznummer utan också valt flera intressanta låtar som omarbetats för detta ändamål. Bland dessa kan nämnas Paul Wellers ”You Do Something To Me” samt The Zombies ”Time of the season”.

Förutom tidigare nämnde Kajfes lirar också saxofonisten Per ”Ruskträsk” Johansson, bassisten Peter Forss, pianisten Carl Bagge samt trummisen Lars Skoglund i denna ensemble kallad ”The Moon Ray Quintet” och det låter som väntat väldigt bra. Plattan gästas också av organisten Robert Östlund och El Perro Del Mar.

Jag såg dem i somras på Stockholm Jazz Fest och förstod då att detta kunde bli riktigt bra, fantastiska musiker som detta är, låter det väldigt bra live och det har de också tagit med sig till studion genom en bra produktion av Kajfes.

Jag tycker att skivan håller bra klass rakt igenom och är väl värd att lyssnas på, så vad väntar ni på gott folk iväg till närmsta skivbutik och inhandla…ehhh närmaste dator kanske man får skriva i dagens läge när man numera mest handlar på nätet. I vilket fall ge denna Jazzpsykadeliska r´n´b platta en rejäl lyssning.

Tomas Ingemarsson

Jay-Z “The Blueprint 3″ (Atlantic/Warner)

Shawn ”Jay-Z” Carter fick mig att gilla hiphop. Jag köpte debutskivan Reasonable Doubt när den kom 1996 och sen var jag fast. Han rappade som ingen annan. Det var tungt, spännande och hade en kompromisslös, hungrig attityd. Han var hiphopens motsvarighet till de allra bästa rockbanden. Tillsammans med The Black Album från 2003 håller jag Reasonable Doubt som hans bästa, jämnaste album.
När Jay-Z nu släpper sista delen av trilogin Blueprint gör han det som en syssla bland andra. Idag är han styrelseordförande och delägare i ett flertal bolag inom sport, mode, kosmetika och musik. Det är big bizniz på bred front, verkligen.
Kan han fortfarande göra bra musik, då?
Att döma av singeln Run This Town som spelas mer än flitigt i radio nu och tillhör de mest nedladdade låtarna så är han verkligen kapabel till det. Gästerna Rihanna och Kanye West gör mycket bra insatser i en suverän låt med malande, skönt beat och en refräng som verkligen fastnar. Videon till låten är storartad och mäktig.
Albumet som helhet är en blandad kompott. Här finns ytterligare säkra hits i Empire State of Mind där Alicia Keys gästar förträffligt, öppningslåten What We Talkin´ About med en mässande, mästerlig rap av Jay-Z och kanske inte en möjlig singel i D.O.A. (Death Of Auto-tune) men en fantastisk rytm och en fenomenal duell mellan blås och elgitarr. Riviga Real As It Gets är också bra med Jay-Z och Young Jeezy i perfekt samspel. Ambitious med Pharrell är en släpigt svängig pärla.
Tyvärr finns också dussinlåtar som tjatiga A Star Is Born och rena bottennapp som On To The Next One med en oupphörligt återkommande refräng man retar sig på redan första gången den kommer. Hate som för övrigt är Kanye Wests andra gästframträdande är inte heller särskilt kul.
Övriga gäster på skivan är Luke Steele, Swizz Beatz, Drake, J. Cole, Kid Cudi och Mr Hudson.
Blueprint 3 är ett bevis på att Jay-Z kan än, men knappast helgjuten och därmed samtidigt en liten besvikelse.

Mats Johansson

Eric Clapton & Steve Winwood “Live from Madison Square Garden” (Warner)

För att bättre förstå historiska konserter måste man ibland blicka tillbaka i tiden ända till ursprunget. Det här är ett sådant tillfälle. När de första bottenstenarna placerades ut i vad som skulle bli rockmusikens pyramid,  ja då behövdes det inga komplicerade geometriska ekvationer. Allt som krävdes var två musikaliska underbarn med en gåva utöver det vanliga.

Det hela utspelade sig i slutet av sextiotalet. Clapton hade just avslutat sin
sejour med Cream. Det första hårdrockbandet enligt min mening. Winwood å andra sidan hade avverkat Spencer Davis Group och Traffic. De förenades under tumultartade komersiella intressen i Blind Faith. Endast en självbetitlad skiva blev resultatet, då pressen på de två var enorm. Skivan med det dåtida uppseendeväckande omslaget - Den nakna flickan som håller ett flygplan i handen.

När nu de två kompisarna möts igen känns det som om de fyrtio åren har passerat så snabbt att man överhuvudtaget undrar om de har förekommit alls. Clapton har samma briljanta gitarrspel och Winwood med sitt bombastiska klaviatur och den silkeslena distinkta rösten framkallar känslan av att man har blivit översköljd av en nostalgisk stormvåg. Ren skär magi skapades under 3 utsålda konserter på Madison Square Garden. Vi får höra hela A-sidan från Blind Faith och det säger inte lite. Titlar som “Had to cry today”, “Can’t find my way home” , “Well…alright” samt “Precense of the Lord” gör inget annat än förpliktar med tunga avstamp. Konserten är väl avstämd mellan de båda artisternas alster. Vi bjuds på en resa tillbaks i tiden. En resa med musik som ingen kan skriva nuförtiden. En resa som inte borde var möjligt att uppleva igen. Clapton’s bländande juveler “After midnight” , “Crossroads” och “Cocain” gnistrar som stjärnor på himlen. Winwood’s förtrollande “Dear mr Fantasy” (Traffic) och bedövande vackra “Georgia on my mind” (Spencer Davis Group) är sånger som för evigt förseglar skivans pondus. Dubbel-cd:n innehåller hela 21 melodier som är noga utvalda för att ge en så stor spännvidd som möjligt. Vi bjuds till och med på tre klassiker av Jimmy Hendrix - ”Changes”, “Little Wing ” och självaste “Voodoo Chile”. Vad mer kan man begära ? Att ha sett konserten live hade naturligtvis varit det ultimata klimaxet. Nu får man hålla till godo med skivan som den är och det håller länge, mycket länge.

Avslutningsvis så kan man inget annat göra än att citera Winwood, som sammanfattar musikens budskap lika enkelt som genialt: “Dear Mr Fantasy play us a tune, something to make us all happy…”

Thomas Claesson

Porcupine Tree "The incident" (Roadrunner/Bonnier Amigo)

Tidigare har progressiv rock/metall inte varit min pryl, direkt. Eller inte alls, för att tala klarspråk. Genesis…Rush…Yes…… NO! Thanks, but…! För mig har genren varit synonym med låtar som aldrig vill sluta trots att de borde ha gjort det för länge sen, instrumental onani och en attityd ungefär ”Pretentiös? Jag?!”. Kort sagt: jag har skytt det som gonne, pesten och svininfluensan sammanbakade. Men OK. Jag får väl krypa till korset nu då. Kapitulera. Slänga in handduken. Åtminstone i viss mån….

Porcupine Tree kommer från England, spelar progressiv rock med vissa inslag av metall och släpper 16 september sitt tionde studioalbum, en dubbel betitlad The Incident. Det är långt (förvånad någon?). Det är ett konceptalbum (fortfarande förvånad??). Men framför allt är det faktiskt bra.

I Porcupine Tree är det sångaren och gitarristen Steven Wilson som skriver de flesta låtarna som inte sällan är ganska intrikat byggda med flera tempoväxlingar och ett flertal skilda uttryck. Texterna är ofta mycket filosofiska, ibland på gränsen till psykedeliska.

Konceptet denna gång rör sig om saker och tings början och slut. Titeln The Incident skall enligt utsago syfta på en händelse, liten eller stor, som plötsligt inträffar och kanske först efteråt inser vi att den avgjort våra liv. Ett slags brytpunkt, alltså. Detta tema upptar hela första skivan, vilket inte tycks ha varit meningen från början. Projektet växte från en tänkt dryg halvtimma till att bli hela 55 minuter långt. Detta spill av kreativitet resulterade även i skiva två som är av ep-längd och där inget av spåren har med The Incident att göra. Sistnämnda är den som faller mig mest i smaken. Spår värda en särskild omnämning är den intensiva Drawing The Line och Time Flies som klockar in på 11 minuter och är något av temats nav. Steven Wilson har även producerat.

Mats Johansson

Pete Yorn/Scarlett Johansson “Break up” (Rhino/Warner)

Hollywoodaktrisen Scarlett Johanssons fjolårsskiva Anywhere I Lay My Head med egna tolkningar av Tom Waits-låtar, lät lite intressantare på pappret än vad den blev i praktiken.

Nu har Johansson slagit sig ihop med amerikanske singer-songwritern Pete Yorn, vilket funkar bättre.

Yorn skrev en hög låtar (det finns också en cover av Chris Bells ”I Am the Cosmos” på plattan) i kölvattnet av en separation och lät Johnsson sjunga duett med honom på materialet - resultatet blev skivan Break Up.

En förebild för projektet lär ha varit Serge Gainsbourgs och Birgitte Bardots franska 60-talsduetter, men det låter det inte så mycket som. Jag associerar nästan mer till Lee Hazlewoods och Nancy Sinatras samarbeten, av någon anledning. Kanske för att vi är på amerikansk mark.

Det är lite elektroniska klanger här och där, ibland har vi akustiska toner. Det drar år soulpop-hållet, till och från. Att Break Up är en separationsplatta tar sig dock inte några större stämningsmässiga ångestladdade uttryck. Låtarna är mestadels trallvänliga och småglada.

Break Up är ganska behaglig och laidback, utan att för den sakens skull vara någon stor skiva. Öppningsspåret ”Relator” kan dock kanske bli en modern minor classic och är också starkast.

Henric Ahlgren