Posts Tagged ‘v.3’

Värmande countrykänsla

Chip Taylor & Carrie Rodriquez The New Bye and Bye (Trainwreck/Border)
Chip Taylor & Carrie Rodriquez ”The New Bye and Bye” (Trainwreck/Border)

betyg 4

Låtskrivarveteranen Chip Taylor samarbetade under några år med  violinisten och sångerskan Carrie Rodriquez. Detta resulterade bland annat i ett par utmärkta plattor och turnéer världen över.

Nu verkar samarbetet tillfälligt  återupptagits med samlingsplattan The New Bye And Bye som inledningsvis bjuder på fyra nyinspelade spår som lovar gott. De har alla den värmande countrykänslan som ofta präglar Chip Taylors låtsnickeri. Till detta fogas duons röster, Chips murriga veteranröst som andas erfarenhet och tradition och Carries sträva uttrycksfulla stämma. Till detta plussar vi på Carrie Rodriquez sensuella fiolspel som hela tiden kommer in och förstärker melodierna med vemod och svärta.

Efter de fyra första spårens bländande inledning serveras vi elva låtar som man plockat ut från parets tidigare alster. Enbart hälften av dessa når upptill de fyra nyskrivna inledningsspåren. Som avslutning på The New Bye And Bye får vi en liveversion av Taylors två stora folkliga hits, Wild Thing och balladen Angel of The Morning.

Vill du har mer och bättre musikalternativ av dessa sympatiska musikanter med stort M; då kan du välja Chip Taylors Black and Blue America från 2001 eller Carrie Rodriquez Love and Circumstanses som kom i fjol.

Bengt Berglind

Tags:

23

01 2011

Själfullt från Soulsville

Huey Lewis and the News Soulsville (Proper/Playground)
Huey Lewis and the News ”Soulsville” (Proper/Playground)

betyg 4

Platsen är klassiska Ardent studion i Memphis där blue-eyed-soulveteranen Huey Lewis samlat ihop bandet News plus sin gamla blåssektion för att hylla den soulmusik som under åren skapades på Staxetiketten.

Det är bara att kapitulera efter de tre  första spåren. För denna tribut  är så kärleksfullt och kassaskåpssäkert gjord av ett gäng veteraner som brinner för det de gör. Det är också mycket glädjande att Huey Lewis och boysen inte  fallit för frestelsen att enbart plocka in en radda Staxhits som de plankat rakt av. Det finns allför många exempel på detta när det ska till att hylla soulmusiken på platta. Phil Collins Motownförsök under hösten var ett klavertramp av stora mått.

Soulsville inledes visserligen med blåsdränkta Don’t Fight It  och Got To Get You Out Of My Mind. Staple Singers-signaturen Respect Yourself med ett virvlande wurlitzerpiano är enbart lycka. Men sen radar bandet upp en lång rad soulpärlor som för mig  är mindre kända, även om man tycker att man känner igen en melodislinga här och där. Detta hjälper till man vill spela albumet om och om igen, utan att tröttna på trött hitskavalkad. Ett ytterligare bidrag till detta underliga mänskliga beteende är att musikerna i News är sådana fullblodproffs i sitt musikskapande.

Varenda litet inpass eller riff sitter som ett smäck, samt att man kan leende konstatera att det är levande människor av kött, blod och vatten som skapar tillsammans. Själfullt från Soulsville kan vara en rubrik och bra sammanfattning.

Bengt Berglind

Tags:

22

01 2011

Mångsidigt, snabbt och fräscht

Despite Clenched (Dozer/Sound Pollution)
Despite ”Clenched” (Dozer/Sound Pollution)

 betyg 4

Clenched inleds utan större dunder och brak då den första låten inte sticker ut eller fastnar i minnet. Från andra spåret Commander of Hate är jag dock helt fast och sedan överträffas den ena suveräna låten av den andra. I mäktiga Crushing the World är Lamb of God-influenserna tydliga, och det är i just denna låt som Despite övertygar mig att de är ett band att räkna med i metalvärlden.

Vad som utmärker Clenched från andra plattor är mångsidigheten – snabb death metal varvas med instrumentala partier där det inte går att låta bli att bara blunda och njuta av de tunga gitarrpartierna. Bandets något udda samarbete med Andreas Kleerup i några av låtarna tillför dessutom något nytt och fräscht.

Utan varken dataredigering eller samplingar har Despite helt enkelt lyckats skapa ett av 2010 års bästa samt mångsidiga metalalbum.
Jag längtar redan till deras nästa platta!

Sofia Bergström

Tags:

21

01 2011

Death metal-fullträff rakt i solarplexus

Kataklysm Heavens Venom (Nuclear Blast/Warner)
Kataklysm ”Heaven’s Venom” (Nuclear Blast/Warner)

betyg 4.5

De två första låtarna på Kanadensarnas nya alster golvar mig direkt och sedan är jag nere för räkning skivan igenom. Wow!

”Heaven’s Venom” är en death metal-kvalitetprodukt, punkt slut. Det handlar om mangel av yppersta klass, men samtidigt finns det gott om melodiösa inslag som ger lyssnaren tid att ”andas” en aning. Men fokus ligger helt klart på (musikalisk) hårdhet och brutalitet.
För den som tycker om när ös, groove och melodi blandas är det inget att tveka på; den här skivan är ett absolut MÅSTE i samlingen. Och då har jag inte ens nämnt den suveräna sångaren Maurizio Iacono (också bas) vars lungor verkar gjorda av stål.

Min personliga favoritlåt är ”As The Wall Collapses”, som är en aggressiv godbit i vilken death metal- och hardcore-sång mixas på ett överraskande bra sätt.

Andra självklara favoriter är dom tidigare nämnda inledningslåtarna ”A Soulless God” och ”Determined (Vows Of Vengeance)” som cementerar kvalitetsstämpeln redan från start.

Extra stilpoäng delas ut för snygga Pantera-vibbar i gitarrspelet i ”Numb And Intoxicated”.

Den enda orsaken till att jag inte delar ut en betygsfemma är att jag hoppas på att nästa Kataklysm-skiva på något sätt ska kunna ta death metal till en ännu högre nivå. Hur nu det ska kunna gå till…

”Heaven’s Venom” är musik som gör livet värt att leva!

Magnus Bergström

Fotnot: Kataklysm själva kallar sin musik för ”Northern hyperblast”.

Tags:

21

01 2011

Änglar på moln

AZURE RAY Drawing Down The moon (Saddle Creek/Border)
Azure Ray ”Drawing Down The moon” (Saddle Creek/Border)

betyg 4.5

Så här tror jag det låter när man kommer till himlen och blir mottagen av änglarna. Änglaröster blandas med elektropop som varvas med gitarr och stråkar på ett gudomligt sätt.

Barnbomsvännerna Maria Taylor och Orenda Fink gjorde tre skivor tillsammans. Det är sju år sedan. ”Drawing Down The moon” är stämsång, harpa och elektropop när den är som bäst. Den påminner mig lite om mina syskons bokmärken i form av änglar på moln. Det finns något dystert men samtidigt väldigt fridfullt över skivan.

Mattias Ransfeldt

Tags:

20

01 2011

Nytt, fräscht och teaterdramatiskt

Anna Calvi Anna Calvi (Domino/Playground)
Anna Calvi ”Anna Calvi” (Domino/Playground)

betyg 4.5

Inledande tonerna på det självbetitlade debutalbumet får mig att tänka på den mest sköna röst i nutid, Catpower. Sedan blir det allt ifrån skrammeljazz till catchiga popdängor.

Hennes röst är vibrerande som kompas av hennes dånande Telecaster, som bara växer fram och emellanåt blir det svulstigt. Det påminner om ett lokalt band ifrån Karlstad som kallade sig Misto; idag är det nog bara Salvadori Fantastico (Anna Andersson) som hon kan mäta sig med.

Musikaliskt hamnar hon bland PJ Harvey, Björk och The Pretenders. Visst finns det spår av Nina Simone och alla de gamla rösterna som en gång var på tapeten - men det här är ny, fräsch och teaterdramatisk popmusik av den bästa sorten.

Det är cool pop’n roll. Hon är värd mediehypen. Helt klart!

Mattias Ransfeldt

Tags:

20

01 2011

Besynnerlig, vacker och lite skrämmande

Antony & The Johnsons Swanlights (Rough Trade/Border)
Antony & The Johnsons ”Swanlights” (Rough Trade/Border)

betyg 3

Jag blir inte klok på den här plattan. I vissa stunder kan jag luta mig tillbaks och låter mig förföras av Anthony Hagertys vokala akrobatik. Andra stunder far jag upp ur soffan och känner mig provocerad och trycker på hoppa över, eller stopp. Genom musikåren har det hänt  att jag reagerat på samma sätt, Velvet Undergrounds kvinnliga vokalist Nico är ett exempel och Tom Waits i sina introverta stunder är ett annat. På samma gång lockas jag till denna typ av artister. Hur förklarar man det för sig själv och andra ?

När det nu gäller Swanlights fortsätter jag att vara kluven. Lättast att ta åt sig musiken är när den är upphakad mot en gitarrfigur eller i samspel med svala soulblåsinfluenser. Duetten med Björk fungerar också bra i mina hörselgångar. I de mer skissartade spåren som känner jag mig enbart vilsen och behöver ha någon att hålla i hand.  Ändå är rösten som bär detta album besynnerlig, vacker och  lite skrämmande.

Bengt Berglind

Tags:

19

01 2011

Övertygande metal med sting

Engel Threnody (Season Of Mist/Sound Pollution)
Engel ”Threnody” (Season Of Mist/Sound Pollution)

betyg 4 

Arga killar det här… Inledningslåten Six Feet Deep visar upp ett mycket ilsket Engel, laddat till bristningsgränsen. Lyssna bara på sångaren Magnus Klavborns ”arga” röst. Det känns som att bli överkörd av ett metaltåg… Men så kommer det en refräng med rena rama Dead By April-vibbarna (läs skönsång). Lite förvirrande kan tyckas, men ta mig tusan om inte Engel är bandet som får ihop den ekvationen.

Det har strulat en del för Engel. Minst sagt. Medlemsbyten och en skivbolagskonkurs är två av bovarna i dramat. Nya skivan Threnody (bandets andra) släpptes redan i början av 2010 i Japan, men resten av världen fick vänta ytterligare tio månader…

Threnody handlar om övertygande metal med sting och känns helt rätt i tiden. Bandet rör sig bekvämt mellan olika stilar och resultatet blir en ganska egen stil.

Jag utser efter viss betänketid For Those Who Will Resist och Feed The Weak till skivans bästa låtar. Varför? Jo, dom har har en skön tyngd kryddad av trummor med ett skönt sväng och herr Klavborn (snacka om sångare med brett register) gör sina bästa insatser i just dessa låtar. Men det finns också en stark outsider i Burn, som har skivans bästa refräng.

Vem vet, kanske kan Engel på sikt gå förbi ”storebror” In Flames popularitet? Helt osannolikt är det inte (kom ihåg var du läste det först) för det finns gott om potential för att tilltala en bred lyssnarskara. Med lite tur så…
 
Magnus Bergström
 
Fotnot: Gitarristen/låtskrivaren Niclas Engelin är förutom sitt jobb som ”bandpappa” i Engel också – i skrivande stund – livegitarrist i In Flames.

Tags:

18

01 2011

Mot Tyrolen iklädd ”Lederhosen”

Poison Sun Virtual Sin (Metal Heaven/Sound Pollution)
Poison Sun ”Virtual Sin” (Metal Heaven/Sound Pollution)

betyg 3

Nere från den mekaniska musikverkstaden i Stuttgart hörs stångjärnshammarens
dova, ödesmättade slag. Herman Frank och hans bundsförvanter arbetar fram den 10
- spåriga metallskivan som enligt tysk ingenjörskonst har den hårdast tänkbara
präglingen.  

Herr Frank är en aktad gitarrist och en av nyckelpersonerna i den tyska metal -
familjen. Han var i allra högsta grad tongivande i forna Accept och sedermera
även i dess pånyttfödelse (Blood Of The Nations – 2010). Även den hårdrockande
solida soloskivan ”Loyal To None” (2009) måste i detta sammanhang nämnas som en
milstolpe. Poison Sun får anses som ett sidoprojekt och ett utmärkt tillfälle
att introducera den äkta hälften och tillika sångerskan – Frau Martina.      

Skivans första fyra spår åtgår till att utföra den mödosamma kontrollen av CD:ns
hållfasthet. Först på femte spåret är pressningen klar och godkänd. Herman vevar
igång ”Killer” som inte är något annat än ett bevis på taktfast, tung, tyskt
metal. Även påföljande ”Princess” och ”Phobia” cementerar det tyska undret med
dess rytmiska skrammel av toner.

Martina Frank kunde mycket väl vara syster till vår egen kära metal – Mormor
Doro, med ett förflutet som dragon lady i Warlock från Düsseldorf (vilket ingen
kalenderbitare bör glömma). Det är trots allt märkligt att deras röster
sammanfaller så makalöst likvärdigt. Dova, raspiga, hesa och nästan grabbiga
röster är tydligen ett signum för tyska kvinnliga vokalister. Är det rentav så
att kan finnas ett hypotetiskt, gemensamt intresse för Jever eller rentav
Jägermeister vilket gör deras röster unika? Eller är det till tjyvens och sist
bara ett utslag av en massa jävlar anamma som frodas i deras musikaliska ådror
och yppar sig så markant?   

Titellåten ”Virtual Sin” lämnar ingen pardon. Martina stegar fram i sin svarta
förpackning. Hon bär en måttbeställd Alcantara/läder kreation med inslag av
sidennappa och segelgarn levererad av anrika GmbH i Hamburg. Ett företag som för
övrigt är hovleverantör till Audi (säte i Ingolstadt). Allt detta matchat av
poser och svepande gitarriff utförda i ett mördande tempo. Toner som studsar
mellan väggarna i sin kamp att fullborda hela det vidsträckta partituret. 

Att en cover på Pointer Sister’s ”(I’m So) Exited” från 1982 smyger sig in mot
slutet kan inte tolkas på något annat vis än att det trots allt finns ett visst
sinne för humor. Eller är det rentav så att detta är början till en ny schlager
- metal epok? 
 
Likt en svart svan som lyfter från den stilla dammen och följsamt doppar sina
vingspetsar i den mörka vattenytan svävar Martina förbi i slutnumret medans hon
fridsamt framför den obligatoriska balladen i form av ”Forever”. En till synes
vacker, vemodig och värdig avslutning på ett i det stora hela gediget hantverk.
Ett band från södra Tyskland har härmed satt sina bomärken så långt ifrån
hornblåsare och bompa-bompa som det över huvud taget går att komma. Väl är väl
det.   

Thomas Claesson

Fotnot: Lederhosen = läderbyxor

Tags:

17

01 2011

Melodisk gubbrock med hård yta

State Of Rock A Point Of Destiny (Metal Heaven/Sound Pollution)
State Of Rock ”A Point Of Destiny” (Metal Heaven/Sound Pollution)

betyg215                                             I butik: 28 januari

State of Rock (SoR) heter det nystartade bandet med Gitarristen Robby Böbel, som är känd från bandet FRONTLINE. Med sig har han sina FRONTLINE-polare Hutch Bauer på bas och Rami Ali på trummor.  Med andra ord är det 75 % av det tidigare FRONTLINE som avslutade sin verksamhet för fyra år sedan. Deras slogan till nya bandet är ”75 % FRONTLINE and 25 % SHY = 100 % State of Rock”, detta är mycket passande och smart. Själv skulle jag vilja påstå att 100 % FRONTLINE = 100 % State of Rock, man känner igen ganska mycket!  Med debutalbumet A Point Of Destiny som närmar sig release siktar de gamla rävarna på att ta världen med storm igen.

Det går inte mer än ett par spår förrän tankarna går till svenska band såsom Heat eller The Poodles, men några bitar här och var har lite proggkänsla. Dream Theater kan vara en inspiration till Böbel måhända? Låtarna maler på och låter i det stora hela ganska lika rakt igenom. Det finns några fyndiga texter med på skivan, men det mesta känns lite gubbaktigt och kärlekskrankt. Det är ett något tyngre sound än många andra band i genren, något som speglar SoR:s lite hårdare yttre, men på insidan är det tyvärr ganska mjukt. Det känns på något vis fel att se herrarna i 40–50-års ålder med jeans och skinn, sjunga om gråt, svek och kärlek. Sångaren Tony Mills som är känd sedan många år tillbaka är mycket kompetent, dock har han aldrig lyckats riktigt fullt ut. Det blir på något vis tråkigt att lyssna på honom och även SoR av den anledningen. I det stora hela är det så mediokert att man inte får någon känsla alls av skivan. Jag hittar dock en hel del fräcka partier rent musikaliskt men det räcker tyvärr inte. På skivan finns även några låtar jag vill lyfta fram lite extra såsom ”Freedom”, ”Count Me Out” och ”Friction” men även dessa låtar är i precis samma mönster, det är visserligen toppen på isberget. Låten ”A Point Of Destiny” var faktiskt en stor besvikelse, men hade ett komiskt inslag.

Jag funderar på varför dessa melodiska gubbrockare fortfarande försöker, eftersom de nu uppenbarligen provat så många gånger men inte riktigt lyckats. De kanske brinner för den här musiken men tyvärr är den mycket platt. Är man ett stort fan av genren är tyvärr SoR inte första valet och jag har svårt att se någon större framtid för bandet. Även om jag  stundvis imponeras av sången, samt några partier här och var, så blir tyvärr skivan ganska dålig. Av de 10 spåren så är 2 eller 3 okej, men inte mer.

Svag 2:a blir betyget. Jag kanske tycker synd om rävarna men samtidigt finns det säkert en del människor där ute som fastnat för den här genren och kan säkert tänkas lyssna på det. Ni andra bör hålla er undan.

Ricky Löfqvist

Tags:

24

01 2010