nyaskivor.se

Bob Dylan “Christmas in the Heart” (Columbia/Sony)

Bob Dylan är känd som den mytomspunna mannen som ingen riktigt vet var man har. För saken är den att denna legendar förändrar sig och försöker förnya sig med varje ny skiva som han släpper. Vi kan ta exemplet med studioalbumen som han släppt på 2000-talet. Först ut är Love & Theft (2001) där musikstilarna som blir behandlade är rock, rockabilly och blues. Skivan efter blev Modern Times (2006) Där Dylan på något sätt (tror jag) försöker återskapa det gamla soundet för musiken på 40-50 talet. Det tycker jag han lyckas bra med – han lånade och omarbetade många gamla bluessånger på den här skivan. 2009 var året då Dylan släppte Togheter Trough Life och här tar han ett stort steg framåt och gör musik som fullkomligt osar mexikansk landsbygd . Dragspel, banjos och mandoliner är konceptet och man ser berättaren resa genom snustorra landskap med buskar som blåser över vägen.

2009 var också året då Bob Dylan släppte sitt första julalbum. Han väljer ut låtar som Here Comes Santa Claus, Winter Wonderland, Little Drummer Boy och Must Be Santa. Jag tycker det här är vågat eftersom nog ingen riktigt förväntar sig att han ska eller skulle ha släppt ett julalbum. Men fakta visar annorlunda. Jag tycker efter några lyssningar att albumet är mycket professionellt gjort och det som jag funderade mest på var hur Dylans nasala och raspiga röst skulle passa till julsångerna som jag förknippar med skönsång. Hans band som spelar med honom på skivan är samma band som turnerar med honom. Plus en person – David Hidalgo från Los Lobos.

Dylan visar att det går att sjunga julsånger hur man vill.  Han gör det bra, det blir mjukt och härligt tillsammans med hans band. De har lyckats göra en riktigt bra julsskiva som ska spelas flera jular framöver med familjen. Han gör också något väldigt oväntat när han sjunger på latin i ”Adeste Fideles”. Arrangemangen på låtarna är riktigt bra med många mans/damkörer som harmoniserar med honom. Musiken luffar på och allt slutar lyckligt. Det här är bra.

Robin Blixt

Lynyrd Skynyrd “God & guns” (Roadrunner/Bonnier Amigo)

Lynyrd Skynyrds nya studioplatta God and Guns , den första sedan 2003 är till bredden fylld av superamerikansk traditionell rockmusik. Bandet som verkar ha överlevt det mesta i rockbranchen som flygkrascher, olyckor och annan bråd död sedan det tidiga sjuttiotalet. Gitarristen Gerry Rossington var med från starten och tillsammans med gruppens två andra gitarrister som bygger de upp sitt egen sydstatsvariant på wall of sound. Ovanpå dessa rifftäta gitarrmattor ligger Johnny Van Zandts klassiska rosslande rockröst , tunga trummor, piano och här och där stråkar.

Mitt eget förhållande till detta band har under många år begränsat sig till den fest där ”The  Smell”, ett spår från den utmärkta plattan Street Survivors från 1976 var den kvällens soundtrack of our lives.

Inleder God and Guns gör utmärkta Still Unbroken och Simple Lifes , den senare en betraktelse över rockmusikern som längtar efter ett lugnt familjeliv, som det var förr. Southern Ways har stänk av gruppens tidiga megahit Sweet Home Alabama. En coverplåga  utöver det vanliga. I  That Ain´t My America och  titelspåret God And Guns fläskas det på så stjärnbaneret håller på att spricka av patriotism och red, blue and whiteattityd. På något sätt så lyckas Johnny Van Zendt, som tog över sångmicken efter storebrors Ronnies tragiska flygolycka, där fler bandmedlemmar omkom, med sin rök och wiskeyfyllda röst bär fram texterna på ett innerligt sätt. Floyd inramas av banjoplink och ackustiska gitarrer och Johnny Van Zandt sjunger själfullt med countrystänk i rösten. Avslutande Gifted Hands är en hyllning till bandets pianist Billy Powell som gick bort under inspelningen av detta album.

God and Guns är fylld av genuin rockmusik som står djupt fastförankrad upp till bootskaften i den amerikanska sydstatsmyllan och Johnny Van Zandts röst gör det trovärdigt.

Bengt Berglind

Thåström “BE-BOP-A-LULA HELA JÄVLA DAN” (Universal)

“Jag svek en vän I Mexiko City för längesen, jag vet inte varför jag har aldrig sagt förlåt” (ur Kort biografi med litet testamente). Jag glömmer aldrig när jag hörde de där raderna för första gången. Jag satt helt stilla i min säng och var så spänd på vad som komma skulle. Saken hör till den att jag hade väntat länge efter Thåströms uppföljare till Skebokvarnsv 209. Det som kom ut ur högtalarna var kanske det tyngsta jag hört. Folk kanske definierar skrikig metal och hårdrock som ”tung musik”. Det är möjligt att de tyngsta distade gitarrerna finns i de genrerna men…det finns inget som är så tungt som när Thåström drar igång med Kort biografi med litet testamente. Den låten sätter pricket över i:et och är en fenomenal inledning på en konsert. Jag älskar Osslers härliga missljud på gitarren som uppstår i låten och jag älskar de ekande dånen och hur den fullkomligt luffar fram i öknen och hur allt skrot hörs i bakgrunden. Thåströms röst och ekot tillsammans med den högst privata texten om sig själv – allt blir så naket.

På Thåströms nya samlingsplatta har han plockat ut de låtar som enligt honom själv är de bästa i sin 20 åriga solokarriär som artist. Här finner vi guldkorn som redan nämnda låt tillsammans med Karenina från hans första album, Miss Huddinge-72 från Xplodera Mig 2000 med det mer industriella soundet som skulle mynna ut i Peace, Love & Pitbulls. Sen har vi flera sånger från hans album från 2000 talet som: Fanfanfan, Brev till 10:e våningen och Ungefär såhär…

Jag tycker att han valt ut riktigt bra låtar från sina skivor – men som vanligt så har han inte tagit med några personliga favoriter (man kan inte få allt). Varför finns det till exempel inte en enda låt från albumet ”De e ni som e dom konstiga de e jag som e normal”? Det är ett mysterium för mig, eftersom att det är ett riktigt bra album i hans repertoar och med låtar som ”En vacker död stad” & ”… ingen neråtsång”. Mycket märkligt. Men överlag så är låtarna genomgående starka och jag gillar att artisten själv har valt ut sångerna.

Själva grejen men det här samlingsalbumet är såklart att om man köper boxen (2CD+DVD) så får man dessutom med skivan ”Kompost”. Där finns det låtar som Thåström spelat in under åren men aldrig släppt ut på något av de studioalbum som finns. Vi har inspelningar av Imperiet låtar, andra versioner av låtar och covers av andra artisters låtar. De tre som sticker ut av låtarna på Kompost är:
• En Spelmans Jordafärd [Dan Andersson]
• Keops Pyramid [Hoola Bandoola Band]
• Indiansommar [CV Jørgensens, Sort Sol]
Så ifall man är ett inbitet Thåström-fan så köper man inte enbart skivan för att man älskar mannens musik. Man köper skivan för godsakerna som man får med, det är värt det alla gånger för att man får med tretton outgivna låtar på en bonus-CD med en artist som lyckats bevara sin mystik från Ebba Grön tiden till Rymdimperiet till Imperiet och till nu. En artist som vi kommer att minnas som en av Sveriges viktigaste någonsin. Om ni inte vet vad ni ska köpa till Pappa eller Mamma i julkapp… köp den här. Funkar till pojkvän eller flickvän också.

Robin Blixt

Arvingarna “Underbart” (Dansbandsbolaget/Playground)

De gör ungefär 120 gig om året, har legat på svensktoppen med fler än tio låtar, fått två grammisar, varit med i melodifestivalen hela fyra gånger och till och med vunnit en gång. Vilka jag snackar om? Arvingarna, så klart, som vann 1993 med Eloise.

I år firar de 20-årsjubileum och ger ut nionde studioalbumet Underbart. De hyllar föregångarna Streaplers och Flamingokvintetten med två covers: Bara 15 år respektive Hemma hos mig igen. Den senare en riktig buggklassiker som lär få en välförtjänt revival nu.
För övrigt innehåller skivan en blandning av ytterligare covers, egenhändigt komponerat material och låtar av minst sagt välrenommerade svenska låtskrivare som Ingela Pling Forsman.

Med Underbart kan man med fog påstå att Arvingarna befäster sin ställning som ett av Sveriges bästa dansband. Underbart är välproducerad och innehåller idel gedigna insatser från bandet och jag lyfter extra på hatten åt sången. All heder.

Den självskrivna julklappen till dansfantasten.

Mats Johansson

Barzin “Notes to an absent lover” (Hemifrån)

Likt Danko Jones, Tegan och Sara kommer Barzin från landet med ridande poliser och lönnsirap. Där slutar likheterna. Om Danko Jones står för den svettiga rock´n rollen, Tegan och Sara för den spretiga poperpopen så har Barzin sitt egna fack, nämligen slowcoare. Den Kanadensiske singer/songwritern har en mer melankolisk framtoning. Han har släppt tre album och ett par EP skivor. Albumen har kommit med treårs-intervaller. 2003, 2006 och nu 2009 släpps Notes to an absent lover. Hans musik har beskrivits att den påminner om Low, Red House Painters och Sparkelhorse men når själv inte samma höjder.

Skivan är lite loj och mesig; det här blir bara som ett självmordsförsök som är ett rop på hjälp.

Mattias Ransfeldt