nyaskivor.se

Susan James ”Highways, Ghosts, Hearts & Home” (Susan James Music/Hemifrån)

Singer/songwritern Susan James är en erkänt skicklig gitarrist. Hon har turnerat med namnkunniga artister såsom Rufus Wainwright, Billy Bragg, Richard Thompson, David Lindley med flera.

Nu släpper Susan sitt tredje album med egenskrivet material, och det drar mera åt alternativ country än tidigare. Det är lätt att göra jämförelser med Sheryl Crow och ibland tycker jag det låter lite Kris Delmhorst.

Vid första lyssningen tyckte jag inte att det var något för mig, men eftersom jag lovat att kommentera den så spelade jag den flera gånger. Faktiskt så fungerade tillvänjningsprocessen. Jag måste erkänna att det, efter sisådär fem lyssningar, finns fler nyanser i musiken och texterna än vad jag från början var mottaglig för.

Låtar som fastnat är: Out In the Woods och How To Fix a Broken Girl.

Börje Holmén

Agent Side Grinder ”Hardware” (Headstomp/Playground)

Hardware är bandet Agent Side Grinders tredje fullängdsalbum. Jag har aldrig hört dem innan jag sätter in den här skivan i CD-spelaren, men pressreleasen jag fick medskickad hävdade att bandet skulle vara synthpunkare. Går vi 30 år tillbaka i tiden hade det inte varit möjligt, nu på 2000-talet har vi märkt att det faktiskt är möjligt att mixa dessa två genres, bäst gjort av det fenomenala bandet The Yeah Yeah Yeahs.

Men att påstå att Agent Side Grinder gör det är kanske lite väl att ta i; deras musik ligger snarare i gränslandet av industri, synth, möjligen (mörk)rock och lite popfeeling. Men med allt detta inte sagt att det är det minsta dåligt. I sina bästa stunder tycker jag att Agent Side Grinder når sig upp till mina industrifavoriter Die Krupps. Hardware bjuder på 8 låtar som tar lyssnaren med in i ett intressant industrilandskap, med intressanta varierande ljudbilder. 

På det hela får man vara nöjd med den underhållning man får på Hardware.

Lars Svantesson

Diamond Dogs ”Set fire to it all” (Legal/Sound Pollution)

Diamond Dogs är smått legendariska inom den svenska musikindustrin. De har lirat tillsammans i 20 år och har släppt mer än 10 plattor. De har gjort sin grej oavsett om det betytt att de har gått emot alla rådande trender just det året.

Gubbrock, gubbrock, gubbrock. Ja bättre beskrivning på Diamond Dogs, år 2012, kommer ni aldrig någonsin att få. Enda grejen som är positivt med den beskrivningen är att man kan lägga till slutklämmen: men inte lika tråkiga som de flesta gubbrockband. Trots en massa år på nacken slår Diamond Dogs ut mossiga legendarer så som exempelvis Status Quo tio gånger av tio. Det här känns nämligen, hur konstigt det än låter, ganska fräscht och intressant. Och för att spä på detta påstående ännu mer så har 2011 års ”The Grit & The Very Soul” i Spanien röstats fram av musikkritiker som den bästa utländska skivan.

Men rent personligen tycker jag inte att skivan är speciellt märkvärdig , snarare att den bitvis är rent utav ganska tråkig och sömning. Men jag är ganska säker på att min far skulle tycka om det här bra mycket bättre än jag. Skivan får en måttlig och svag 3:a i betyg, men ha då i åtanke att det är högt i sammanhanget. Har du smaken inställd på boogierock så är det här säkert en CD som kan ligga dig varmt om hjärtat.

Lars Svantesson

Jack DeJohnette ”Sound Travels” (Eone/Border)

Det finns trummisar som spelar trummor. Det finns trummisar som slår på trummor. Vidare finns det för ofta idag i musiken allehanda datoriserade trumljud. Dessa kan låta okey eller rent ut sagt bedrövligt.

Jack DeJohnette som är jazzmusiker tillhör den förstnämnda kategorin – den som spelar. Detta har han gjort i snart fyrtio år i olika konstellationer och i eget namn. En levande legend alltså.

På nya albumet Sound Travels samverkar Jack med en sextett unga musiker – som den hypade kvinnliga basisten Esperanza Spalding. Men här finns också pianisten/sångaren Bruce Hornsby och Bobby McFerrin vid Jacks sida.
Detta är ett utmärkt sommarjazz-album som slösar med salsa och latiningredienser vilket gör att musiken flyter fram och svänger svalt och hett på samma gång. Jack DeJohnette har på detta album tagit upp sitt pianospel på nytt, med stor framgång.

Tänker du satsa på ett jazzalbum inför sommaren så är Sound Travels ett sunt val.

Bengt Berglind

Jeffrey Foucault ”Cold Satellite” (Continental/Border)

På detta album infinner sig samma känsla som jag  fick efter att lyssnat igenom förra utgåvan Horse Latitude. Det känns så rätt men ändå så fel. Jeffery sjunger övertygande som vanligt – mörkt, beslöjat och intensivt. Det brukar jag gilla. Gitarrer och trummor låter också  rätt enligt min mall för denna musikaliska inriktning som kan kallas nyare amerikanska singer/songwriters. Det brukar jag också gilla.

Detta är musik som borde passa bra för mörka lugna skymningskvällar, eller om man smyger in en eller annan av albumets spår i ett film eller TV-soundtrack. Då skulle jag nog räta på ryggen i soffan och öppna öronen vidöppet.
För som en ensam låt  från detta album då och då skulle det säkert fungera bättre än ett helt album med Jeffrey Foucault gånger tolv i rad. Här kan man verkligen fråga sig om albumformatet inte spårat ur och mist sitt inflytande på musiklyssnandet i dag. Men vad kommer nu? Blandband på kassett kanske?

Hans bästa album är och förblir  tolkningen av John Prine som kom för ett par år sedan. Då fann Jeffrey rätt låtar och rätt uttrycksätt. Då kändes det rätt och blev rätt.

Bengt Berglind

John Doe And The Sadies ”Country Club” (Yep Roc/Border)

Det lär ha varit både nattliga löften, heta önskningar och smärre hot som ligger bakom detta samarbete mellan ex Knitters-rockaren John Doe och countyrock-combon The Sadies. Så vilken tur för oss att det blev av till sist; för detta samarbete sitter som en smäck från första till sista spåret på Country Club. Kanske beror detta till stor del på att man har plockat ihop en rejäl hög counryklassiker, skrivit några egna bra låtar och spelat in dem med Bakerfield Honky-tonksoundet som gemensam nämnare och förebild.

Man har bjudit in några gästmusiker och sångare, men var annars överens om att inte fylla ut soundet med varken stråkar, körer och blåsarrangemang. Detta är ett klart vinnande recept för detta samarbete.

John Doe sjunger dessa klassiker med en klarhet och övertygelse som är få förunnat och som jag inte trodde honom om. Det låter så rätt, lätt och medfött.

Kris Kristoffersons ”Help Me Make It…”, Hank Snows ”Presley’s A Fool Such As I” och Cashs ’’I Still Miss Someone” är utmärkta exempel på detta. Sen ska vi inte glömma The Sadies och alla gästmusiker som kryddar denna ljuvliga countryanrättning lite utöver det vanliga. De lyckas till och med blåsa nytt liv i en låt som ”Detroit City”. Starkt jobbat !

Bengt Berglind

Crimes Of Passion ”To Die For” (DR2/Sound Pollution)

Ett intro kan göra att man får en skön känsla för en skiva, eller rentav tappa intresset redan då. I fallet Be Still My Beating Heart handlar det om en glödande fullträff som gör att förväntningarna höjs om inte till skyarna så minst till trädtopparna.

Som ”riktig” inledningslåt är Body And Soul en alldeles perfekt introduktion till den musikaliska värld som stavas Crimes Of Passion. Bandet har rötterna i Sheffield, England och då skulle man kunna tro att det handlar om klassisk heavy metal i ”arbetarstil”. Inte då. Det är melodistark hårdrock med klös i gitarrerna och den ena starka refrängen efter den andra.

Singellåten Blown Away är ett utmärkt val för att försöka nå ut till ”den breda massan”, och givetvis har den en refräng som klistrar sig fast omedelbums och dessutom ett känslofyllt gitarrsolo. Obs! Singelversionen är bra men det är originalet (skivans sista låt) som visar upp låtens rätta styrka.

Hell And Back har ett överraskande tungt riffande och min känsla är att det är här som influenserna från industristaden Sheffield gör sig bäst till känna.

Powerballad i gothstil (!) med melodirikt gitarrspel av yppersta klass är vad Love Is To Die For bjuder på och det är bara för öronen att tacka för underhållningen.

To Die For är uppföljaren till den självbetitlade/självfinansierade debuten som fick mycket ros då det begav sig (2008). Jag skulle dock vilja påstå att det nya alstret slår föregångaren på fingrarna på alla punkter. För att vara en skiva i facket melodiös hårdrock är innehållet ovanligt varierat, samtidigt som känslan är att alla ingredienser hör ihop.

Det är också värt att notera att storproducenten Charlie Bauerfeind (Helloween, Primal Fear, Hammerfall med flera) här har gjort ett av sina absolut bästa jobb.

Ironiskt nog är det dock den ”fina” ljudbilden i kombination med den utmärkte sångaren Dale Radcliffe – vars röst i de snabbare låtarna ter sig en aning enformig – som gör att det känns lite väl perfekt. Det finns liksom ingen smuts under naglarna…

Ja, just det; To Die For gästas av Biff Byford (Saxon) och Andi Deris (Helloween) men det i sig är inget som höjer skivans status. Crimes Of Passion står stadigt på egna ben och att det handlar om ett hett framtidsband står utom allt tvivel.

Magnus Bergström

The Delta Saints “The Delta Saints” (Dixiefrog/Border)

The Delta Saints härstammar egentligen från Louisiana, men de är numera baserade i Nashville! Men trots Nashvillekopplingen så spelar de inte Nashville-country, utan istället tung bluesbaserad rock med mycket soul. Det man närmare serverar på menyn är en intressant blandning av deltablues, rock och soul med ett bastant groove och frenetiska munspelsslingor!

Själva marknadsför de sin musik som Swamp Blues från Nashville och man skriver bl.a. följande om sin musik: ”The Delta Saints put together Blues, Swamp music, revisited Southern Rock and Funk. They have a strong energy and it seems that they represents quite well a new generation able to bear the torch of bands such as The Allman Brothers or Black Crowes”.

Albumet ”The Delta Saints” är på sätt och vis gruppens fullängdsdebut, trots att det egentligen bara är det bara en sammanslagning av de två tidigare utgivna EP-skivorna: ”Pray On” (minus en låt) samt ”A Bird Called Angola”.

Gillar man tung bluesrock, ibland nästan på gränsen till hårdrock, med mycket bluesgitarr och munspel – ja då är detta något för dig!

Tyvärr så märks det att albumet är ett hopkok av två EP-skivor, för det spretar lite väl mycket och den musikaliska riktningen känns ibland lite vilsen! På något vis så går det också att höra att man har klistrat ihop två olika inspelningssessioner, två olika musikprocesser, två olika skapelser, två olika halvor, till en och samma helhet!  Den musikaliska limskarven lyser tyvärr igenom när man lyssnar på detta som en och samma helhet!

Men kan man bara hitta en naturlig musikalisk stabilitet gällande låtar och dess framförande, så kommer nog The Delta Saints låta höra om sig i framtiden! För potentialen finns ju och tung blues, samt hård bluesrock är trots allt en intressant musikalisk inriktning! För mer info om gruppen och deras musik – se även deras hemsida.

Jag ger denna skapelse, trots dess brister, spretighet och bitvis ojämn kvalité, ändå ett godkänt betyg!

Roger Skoog

Stacey Kent ”Dreamer In Concert” (Capitol/EMI)

Stacey Kents vokala jazzmusik är lätt att ta åt sig. Den är lågmäld, lättlyssnad, snygg och oerhört effektiv. Det finns säkert en kategori människor som hör denna typ av musik och avfärdar det hela med att kalla det hissmusik eller muzak. Men det är att göra det lätt för sig i överkant. För den som nu tar sig tid, och verkligen försöker att lyssna med öppet sinne och öron öppnar Stacy Kent och hennes medmusikanter en liten musikskatt med livealbumet Dreamer In Concert, inspelat i Paris förra året.

Den amerikanska stora sångboken representeras på bästa tänkbara sätt i inledande klassikern It Might As Well Be Spring, It´s Wonderful och They Can´t Take It Away From Me. Bossanovakungen Antonio Carlos Jobim bidrar med Water Of March och Dreamer. Stacy Sjunger lika ljuvt  småsvängigt och stämningsfullt på portugisiska i  O Comboio och byter till franska i Samba Saravah och Jardin D´Hiver. Corcovado och The Best Is Yet To Come är kanske albumets två bästa  spår. Här får också Stacys saxspelande man Jim Tomlison  en chans att visa upp sig. Jazz behöver alltså inte var svårt. Det kan var som här. Snyggt, lättåtkomligt, vackert och förbannat bra !

Bengt Berglind