nyaskivor.se

Words Of Farewell ”Immersion” (AFM/Sound Pollution)

Release: 30 mars

Skivomslaget ger undertecknad en känsla av goth, men så är (som tur är) inte fallet…

Den dominerande gitarrmelodin i inledande Project Daybreak ger – tro det eller ej – en känsla av power metal. Men när sångaren Alexander Otto luftar stämbanden för första gången är saken klar: albumdebuterande Words Of Farewell (som bildades i Tyskland 2007) handlar om melodiös death metal med en lätt progressiv touch. Man kan också beskriva innehållet på Immersion som en lite tuffare variant av dagens In Flames.

Överlag är det jämn kvalitet på låtskrivandet utan några höga toppar, men det finns å andra sidan inga djupa dalar. Dock ska det sägas att skivans svaghet är just det faktum att det mesta känns ”medel”. Sången är också lite för enformig för att lyfta materialet.

Låtar som är värda ett extra omnämnande är:
Project Daybreak som kryddas smakfullt med ovan nämnda finfina gitarrmelodi.
The Great Escape är både tung och fartfylld på samma gång och det är alltid en vinnande kombination.
Vagrant Story bjuder på skivans bästa gitarrsolon och några snygga tempoväxlingar.
Sundown Serenade är utan tvekan den mest varierade skapelsen och är därmed utan tvekan ”number one”.
Det är intressant att notera att utöver startkanonen Project Daybreak är det först i mitten/slutet på skivan som det blir som mest intressant att ta del av vad Words Of Farewell har att erbjuda.

Min känsla är att Immersion passar finfint för den som inte vågat närma sig death metal-genren tidigare, därmed inte sagt att inte rutinerade death metal-fans kan ha glädje av den – tvärtom!

Magnus Bergström

Chip Taylor and The  New Ukrainians ”F**k  All The Perfect People” (Rootsy/Warner)

Chip är produktiv som få. På de senaste två åren har det kommit två samlingsalbum. Ett av dem kryddat med nya låtar och olika duettpartners. Efter dessa kom i slutet på förra året det utmärkta konceptalbumet Rock n Roll Joe där han hyllade en lång rad bortglömda musikarbetare som alltid gör jobbet bakom stjärnan i  spotlighten.

På detta album ger Chip Taylor sin högst egna kritiska syn på saker och ting som han stött på i sin omgivning. Låtarna lunkar ofta fram i mediumtempo eller som rena ballader och rockmusikens svar på Nalle Puh låter obeskrivligt trygg och lugn. Kanske blir det lite för mycket Chip denna gång. Hans röst är skön och avslappnande att lyssna på men rätt vad det är så nickar jag till i soffan. Det tenderar att bli lite för lika låga tempon och för mycket av Chips faderliga stämma. Vad som saknas är hans kvinnliga duettpartners Kandel Carson eller Carrie Rodriguez . Deras röster och fiolspel i samverkan med Chips Nalle Puhstämma fungerar ofta tillsammans och då känns inte musiken så monoton som den framstår nu. Sen är det ju så att varje artist har sin stil, skriver låtar på sitt sätt och har återkommande harmonier och melodislingor. Som tur är. Men den här Chiputgåvan griper inte tag i varken hörselgångar eller hjärteroten.

Bengt Berglind

Amelia White ”Beautiful and Wild” (Rootsy/Warner)

Nashvillebaserade Amelia är en i den långa raden av utmärkta kvinnliga singer/songwriters som kanske kan leva på sitt musikskapande idag. Hur det egentligen förhåller sig med den saken har jag inte en aning om.

På detta hennes femte album finns i alla fall en samling bra låtar, välgjorda, lågmälda och behagliga att lyssna på. Spår som Sugerman och Tupelo Train är två bra bevis på Amelias låtskivarkonst. Musikerna som medverkar har en känsla för musiken som hantverk och stryker under, ramar in och kommenterar Amelias röst och texter. Allt detta smälter samman till en musikalisk enhet som i vissa stunder påminner om kvinnliga kollegor i  som Shawn Colvin, Kathleen Edwards eller Kimmie Rhodes. Det kan räcka en bra bit om Amelia fortsätter att vara Beautiful and Wild.

Bengt Berglind

H.E.A.T ”Address The Nation” (Gain/Sony)

Release: 28 mars

Året var 2009 när H.E.A.T blev ett med folket I Melodifestivalen och slog igenom med låten “1000 Miles”. Tre år och ett vokalistbyte senare är de tillbaka igen med ”Address The Nation”. Frågan är, håller de samma kvalité som tidigare?

Vet ni vad jag gillar med H.E.A.T? Att de alltid är så satans bra. Detta är tredje skivan, och jag kan inte annat än älska den! Jag var personligen lite orolig över vokalistbytet, men Eriks röst passar perfekt! Albumet i sig har ett sound som är en stor röra av alla gamla rockidoler men med en gnutta modernisering. En starkare öppning än “Breaking The Silence” får man leta länge efter, speciellt när den följs upp av den episka “Living on the Run”. Plattan är starkt solid rätt igenom, men har sina extra stora stunder som i mitten med “Better Off Alone”, och framförallt, “In and Out of Trouble”, som enligt mig är skivans bästa låt. Och härifrån når plattan sin perfektion. Efter här är alla låtar bara… perfekta. De är inte bara välskrivna, utan också välarrangerade och proffsigt framförda.

Det är inte konstigt att H.E.A.T numera anses vara ett av de stora nya AOR-banden när de har såna här dunderlåtar i bagaget. Det enda jag är ’besviken’ på, eller besviken är egentligen ett så starkt ord, men som inte var helt perfekt, var balladen. Men det är klart, har man en ballad som “Cry” i bagaget är det svårt att överträffa den. Inte sagt den är dålig, enbart att det inte var “Cry” ni vet.

Det här är en skiva jag starkt rekommenderar om du gillar AOR / Glamrock eller helt enkelt kvalitétsmusik. Du kommer INTE bli besviken. Inte någonstans.

Bäst: In and Out of Trouble. Jag är svag för experimenterande med andra instrument än de som finns i bandet.
Mindre bra: Skulle väl vara “The One and Only” men som sagt… ’besviken’ och ’mindre bra’ är så starka ord… hmm.

Sara Köhler

Crash Nomada ”Atlas Pogo” (Transnational/Cosmos)

Release: 28 mars

Oj! Det måste ha varit några år sedan nu, då jag första gången hördes talas om bandet Crash Nomada. I sanningens namn har de vid varje tillfälle känts som ett band som jag borde tagit mig tiden att lyssna på. Men det är inte förrän nu, då den första fullängdaren kommer till mig som jag ger dem en chans. Så här i efterhand har det varit ett märkligt beslut att jag inte tagit mig tid att lyssna på de tidigare 7”-singlarna – dessa har jag gått på lite då och då när jag varit i skivbutiker och grävt – för det är verkligen en typ av musik som faller mig i smaken.

Crash Nomadas musik liknar nog närmast Gogol Bordellos musik. Det är en märklig form av punkrock som mixas med alla typer av folk-/worldmusik man kan tänka sig. Crash Nomada skiljer sig dock något från Gogol Bordello – de är inte lika frejdiga och frenetiska plus att man i några låtar använder sig av mellanösterntongångar (vilket jag aldrig kan komma ihåg att Gogol gjort). På bandets egen hemsida beskrivs deras musik kort och gott som folkpunk. Jag tycker att det är spännande att det finns ett svenskt band som verkligen vågar ta ut gränserna på det sättet som Crash Nomada uppenbarligen gör.

Musiken är mycket medryckande. Första gången jag lyssnar på skivan sitter jag på ett fullsmockat tåg mellan Stockholm och Karlstad. Jag kommer på mig med att jag frenetiskt rör huvudet i takt med musiken fram och tillbaka, och det fortsätter jag med under mer eller mindre hela skivan. Riktigt bra, men jag kan inte ha sett riktigt klok ut.

Att skriva om den här skivan utan att nämna låten Renegade Democracy vore det närmaste ett tjänstefel man kan komma. Det är låten som står ut mest utifrån de andra. Det finns andra låtar på skivan som är riktigt bra. Men nämnda Renegade Democracy berör mig mer än de andra, mestadels tack vare den politiska texten som är en rak höger på allt som har med politiken att göra.

En av årets starkare skivor så här långt.

Lars Svantesson

Jane’s Addiction ”The Great Escape Artist” (Capitol/EMI)

Känslan av att vandra som på moln i en värld full av mystik är påtaglig i Jane’s
Addiction’s senaste utgåva. Osäkerheten om bandet över huvud taget existerar har
under stundom satt mer än en musikskribent djupt försjunken i grubblerier. När
de nu till slut återuppstår med sin femte studioskiva (under nästan 25 år) blir
det svårt att hålla isär begreppen. 

Om man närmar sig skivan helt förutsättningslöst blir man snart varse att det
här mycket väl kan vara ren skär magi. De fyra högst kreativa rock gudarna från
Los Angeles presenterar sig med riffsäkra ackord, intelligenta
tonartsskiftningar, charmerande melodislingor samt inte minst spirituell, smått
humoristisk lyrik. Det kallas visst Art-Rock. 

Den glödande galjonsfiguren Perry Farell trollbinder med sin novellistiska
sångröst ackompanjerad av den sedan länge förutbestämda själsfränden,
gitarristen Dave Navarro. De båda bildar en helig allians inte helt olikt
Lennon/McCartney på sin tid. Det kreativa skapandet mynnar ut i ’I’ll Hit You
Back’ som leder in lyssnaren i fållan och ’Irresistable Force’ med sin
högtflygande refräng. ’Curiosity Kills’ å andra sidan ger vibrationer från – låt
mig säga – en kombination av Roxy Music och Simple Minds i sina bästa stunder.

Det som gör ’The Great Escape Artist’ helt unik är att det finns något där för
alla. Det gäller bara att veta var man ska leta. Till dem som normalt lyssnar på
Kent, Adele och First Aid Kit ger jag ett gott råd. Gör ett försök och träng in
i Jane’s Addiction’s bubbla. Ibland kan det löna sig att låta tankarna virvla
runt i en underlig dans där logik blandas med känslor lite hur som helst. Lyssna
på ’Twisted Tales’ så förstår ni varför.

Thomas Claesson

Anti-Flag ”The General Strike” (Side One Dummy/Sound Pollution)

Release: 19 mars

Har du hört Anti-Flag tidigare? Är svaret ja, då kan du sluta läsa nu. Det låter precis som vanligt, texterna är precis som vanligt. Allt är som vanligt. Är det förutsägbart? Ja! Är det dåligt? Nej inte nödvändigtvis. Är det tjatigt? Nja, men inte långt därifrån.

För dig som svarade nej på första frågan (eller för dig som vill läsa vad jag tycker) följer här lite viktig information. Anti-Flag är antagligen den största bölden i röven på det amerikanska-etablissemanget.  På gränsen mellan mainstream och underground spelar Anti-Flag snabb popig punkrock med samhällskritiska låtar, som speglar samtiden. Det märks på Anti-Flags senaste The General Strike att världen har upplevt en afrikansk-vår och en ekonomiskkris.

Skivan är bra, men jag har hört bättre skivor från Anti-Flag. The General Strike får fungera som uppladdning för kommande konsertsommar, för jag hoppas på att bandet tar sig förbi våra nordliga breddgrader.

Ett extra plus i kanten vill jag ge då man också valt att släppa på vinyl – en vit skiva med ’rött stänk’.

Lars Svantesson

David Urwitz ”Ta mig någonstans där solen skiner” (Alvy Singer/Border)

Jag har hyllat hans tidigare alster genom åren. Senast var för några år sedan när Så långt det är möjligt kom. Men hans starkaste skiva är fortfarande Undrar om det syns, med radiodängan ”För din skull”. Där tenderade han att flirta med Lars Winnerbäck-rocken, överlag drar det mer åt det vuxna, trygga LeMarc hållet. Det är lätt att namedroppa i sådana här sammanhang, när det är en relativt ny artist för den stora massan. Tidigare har han samarbetat med Anna Maria Espinosa, som finns med på duetten ”Det kanske var så”.

Urwitz tidigare skivor har sålt över 10.000 exemplar. Han har en trogen publik som köper skivor och generellt verkar musikjournalister tycka om honom – skivorna snittar 3,0 i medelbetyg genom åren bland Sveriges diverse tidningar.

Nu blottar han strupen igen med nya albumet ”Ta mig någonstans där solen skiner”. Första singeln ”Kasta sten” togs emot väl. Där hör vi också sångfågeln Irma Schultz Keller. Lika väl togs andra singeln ”Fråga någon som vet” emot.

Trollhättesonen har en trygg och lugn röst. En röst som man vill ha godnattsagor läst av. Ta mig någonstans där solen skiner är ingen lättsmält historia. Det krävs några lyssningar. ”Rädda Världen” (New England) är en riktigt svängig historia som Billy Bragg är upphovsman till. Nya albumet innehåller självklara melodier och en stabil produktion. Det är förmodligen det som gör att fler hittar fram till denne trygge och helylle som skriver texter till oss som är thirty something.

Mattias Ransfeldt

Jeff Bridges ”Jeff Bridges” (Blue Note/EMI)

The Dude följer i samma stövelspår som kollegorna Tim Robbins och Kevin Costner. Kanske är det ett hobbyprojekt eller så är det en musiklansering på fullt allvar.

Med topproducenten T-Bone Burnett i studion och medmusikanter och gästsångare av hög rang verkar det vara mer än  ett hobbyprojekt mellan två filmer. Visserligen puttrar musiken fram så där lite halvt avslappnad, välspelad i minsta detalj.

Jeff är ingen bra sångare, även om det verkade ok i soundtracket till Crazy Heart. Balladerna blir för laidback  och rösten fixar inte detta tempo. Lite bättre är det när tempot dras upp. Men inte mycket. På ett helt album håller det inte den klass vikan förvänta oss.

Den Jeff Bridges jag älskar är skådis som i Crazy Heart och i den underbara bröderna Cohenstoryn True Grit där han är i sitt rätta element som enögd, rosslande och totalt opålitlig prisjägare. Men under den opolerade fasaden klappar fortfarande ett varmt hjärta. Denna värme finns inte i Jeffs musik, så detta album är inget att hetsa upp sig för.

Bengt Berglind

Chuck Prophet ”Temple Beautiful” (Yep Roc/Border)

Balinese Dancer anno 1993 var Chucks första soloplatta. Den tillhör fortfarande  avdelningen goda skivbekanta i hyllan hemma. Sedan dess har denne ex Green On Red-medlem hunnit med ett dussin plattor som varit genomgående av en ganska hög kvalité. Let The Freedom Ring som kom 2009 är det sista exemplet på Chucks mångfald och produktivitet.

På nya Temple Beatuiful som är en hyllning till staden San Francisco är soundet rakare, råare och rockigare än på länge. Rösten är lika snuvig och snäsig som tidigare, lite åt Tom Petty/Dylan-hållet och hans gitarrspel är i skarpt fokus plattan igenom. På spår som Willie Mays Is Up At Bat finns klara femtiotalsinfluenser i körsången och det drivande pianospelet. Museum Of Broken Heart är en ganska vanlig Chuckballad med lite nonchig talsång och sextiotalspoppiga Little Girl, Little Boy svänger som bara attan. White Night Big City stinker av Lou Reed-inspiration, men på ett bra sätt. Chuck Prophet som också är en utmärkt producent för andra artister, lär nu också dryga ut kassan med att anordna guidade bussturer i sitt kära San Francisco. Den trippen skulle jag gärna hänga med på.

Bengt Berglind